Рыбаченко Олег Павлович : другие произведения.

Gulliver Och Tredje Riket

Самиздат: [Регистрация] [Найти] [Рейтинги] [Обсуждения] [Новинки] [Обзоры] [Помощь|Техвопросы]
Ссылки:
 Ваша оценка:
  • Аннотация:
    Gulliver flyttar i en dröm in i ett parallellt universum. Där ser han drakar och måste lära sig att det finns ett tredje rike och Hitlers Tyskland, som får hjälp av en sagotomte. En ung hobbitpojke har skickats för att hjälpa Sovjetunionen. Men han befinner sig i en barnarbetskoloni som inte kan hjälpa Sovjetryssland. Och tyskarna erövrade Sovjetunionen!
  GULLIVER OCH TREDJE RIKET
  ANTECKNING
  Gulliver flyttar i en dröm in i ett parallellt universum. Där ser han drakar och måste lära sig att det finns ett tredje rike och Hitlers Tyskland, som får hjälp av en sagotomte. En ung hobbitpojke har skickats för att hjälpa Sovjetunionen. Men han befinner sig i en barnarbetskoloni som inte kan hjälpa Sovjetryssland. Och tyskarna erövrade Sovjetunionen!
  . KAPITEL nr 1.
  Trött på slavarbete, sov den modige resenären och hade en dröm som var mycket mer intressant än verkligheten.
  Pojken Gulliver flög på en drake, och bredvid honom var en flicka av oöverträffad skönhet. Redan ganska vuxen, men fortfarande ung, och väldigt muskulös och kurvig. Och på hennes hår, färgen av bladguld, fanns en rik krona av diamanter och några stenar så ljusa, som stjärnor, att de överglänste även de största och dyraste diamanterna.
  Pojkresenären frågade:
  - Vem är du?
  Flickan svarade med ett leende:
  - Jag är prinsessan Leia! Och för tillfället befaller jag en armé av drakar!
  Gulliver såg tillbaka. Och i själva verket fanns det en hel flock drakar på himlen, och alla dessa varelser var vackra. Och det satt underbara tjejer på dem.
  Men vackrast och förtjusande var ändå drottningen. Och draken som de tre flög på, tillsammans med en annan skönhet, var verkligen fantastisk. Här var laget. Och samtidigt är alla tjejer barfota, även om deras nakenhet är täckt med ädelstenar och pärlor.
  Men de gömde inte varken chokladkakorna i magen på magen eller muskelkulorna som rullade under bronshuden. Samtidigt hade sulorna en elegant och unik böjning av hälarna.
  Krigarpojken sa:
  - Vad vacker du är. Ni tjejer är verkligen ett mirakel!
  Leia skakade på håret i bladguldsfärg och sjöng:
  Flickorna är alla vackra, barfota,
  De är starka och krigare från krubban...
  Skönheterna har ett mycket strängt utseende,
  Hjärtat är helt klart gladare med dem!
  Gulliver höll med om detta. Han snurrade svärdet i sina händer, gjorde en åttasiffra med det och sa:
  - Utan tvekan är det roligare med dig!
  Ett team av skönheter flög på drakar. Det finns en hel armé av dem, magnifika och unika. Och drakarna hade vingar målade i alla regnbågens färger. Och det verkade som att de var dekorerade med ädelstenar.
  Gulliver noterade:
  - Varje lustfylld man är en drake på sitt sätt, men inte en sjuhövdad, utan oftast en huvudlös!
  Prinsessan Leia skrattade och svarade:
  - Till skillnad från en drake behöver en man inte skära av sina huvuden, han tappar dem redan när han tittar på en kvinna!
  Krigarpojken kastade sina bara tår - han såg ungefär tolv år gammal ut och hade bara shorts på sig, varför han kastade nålen. Så den flög igenom och genomborrade en ganska stor mygga och dödade den till döds.
  Gulliver noterade med ett leende:
  - De som är arga som en geting och med en insekts intelligens gör en mullvadshög av en mullvadshög!
  Krigarprinsessan Leia bekräftade:
  - För någon som har intelligensen som en fluga är vilken insekt som helst en elefant!
  Och de skrattade. Det såg väldigt roligt ut. En flock gäss flög före dem. Fåglarna var ganska stora och feta, med stort vingspann. På ledaren för flocken satt ett par: en pojke och en flicka, och de höll silverklockor i händerna, som de klirrade glatt.
  Gulliver noterade:
  - Vuxna ljuger ofta, barn hittar på saker och gamla människor ljuger i allmänhet så att de pratar om barn!
  Prinsessflickan nickade och tillade:
  - Ålderdom är ingen glädje, men att falla in i barndomen är en ännu större katastrof!
  Barnen på ledargåsen sjöng plötsligt:
  Hur uppstod ondskan i universum?
  Det är sant att skaparen själv inte minns ...
  Det är möjligt att det är evigt,
  Det slocknar inte som underjordens lågor!
  
  Du är inte den första som vet att Adam syndade,
  Eva var inte den första som blev fördärvad av köttet...
  Drucken som drar från staden "Agdam",
  Killen som röker "planerar" under rasten...
  
  Alla som vet vad ondska är
  Van vid att bryta lagar utan rädsla...
  Och för den som bara gott är en börda,
  Som bara vill buga för sig själva!
  
  Jag vill fortfarande rycka den från blöjorna,
  Redan som bebis har jag lust att göra en sådan röra...
  Varför förbannar en ond mamma ett barn?
  Vart tar de vägen i striden om en tuff armé?
  
  Bara ett körsbär stal från sommarträdgården,
  En annan dödar köpmän med ett stålvarv...
  Vars huvud är avhugget av en krokig yxa,
  Som bödeln kastar på ratten.
  
  Förskingraren stjäl och spottar på sitt samvete,
  Och vem stal tiggarens mynt...
  Jag är till och med glad för en halv bit,
  Andra tycker om kvinnors lockar.
  
  Ja, det finns många ansikten, många aspekter av ondska,
  Hans ansikten är underbara i vilken nyans som helst.
  Men suget är fortfarande gott i själen,
  Även om världen omkring oss är, tyvärr, fruktansvärt vild!
  
  Änkan gråter, den föräldralösa gnisslar -
  Vår värld är på väg mot helvetet...
  Är det verkligen möjligt att Guds hjärta är monolitiskt,
  Har människor ingen plats i Guds paradis?
  
  Du hittar svaret bara i dig själv,
  När du kan skära bort ilskan i dina tankar...
  När du betalar elakhet med gott,
  Och sluta fylla din livmoder!
  Barnen sjöng mycket glatt och vackert, varefter de sträckte ut tungan mot Gulliver. Den modige navigatören stack ut tungan mot dem som svar.
  Och skratt och synd...
  Gulliver noterade med ett leende:
  - Ett barns sinne är som ett mirakel. Och här kommer du att hålla med, du kommer inte ha några invändningar!
  Prinsessan Leia fnissade och sjöng:
  Igår var jag bara ett barn,
  Inget kan göras här...
  Hellre en lejonunge än en dum elefantkalv
  Och draken kommer att bli kaput!
  Och de stötte: en pojke och en flicka med bara fötter. Ja, de har stora äventyr här. Och många olika nyanser. Så livet går bra.
  Gulliver märkte att flickorna på drakarna började kasta något på myggorna med sina bara tår. Vilken företagsstil det här är - att ta flugor och krossa dem. Väl? Om det är vad de vill, så är det så. Det viktigaste är att inte tappa huvudet.
  Men Gulliver är ingen blyg fighter. Fast nu är han bara en pojke.
  Och prinsessan Leia frågade pojken:
  - Gillar du honung?
  Den unge krigaren nickade:
  - Visst!
  Flickan svarade kvickt:
  - Bihonung ger hälsa, honungstal från politiker orsakar bara diabetesbesvikelse!
  Gulliver tillade kvickt:
  - Binas honung gör deras händer klibbiga, politikers honung får godtrogna enfaldiga mynt att fastna på tassarna!
  Flickkämpen höll med om detta:
  - Hur sött politikerns tal än är, förutom diabetes orsakar det ingen besvikelse för dem som inte har intelligens!
  Krigarpojken anmärkte logiskt:
  - En person kan aldrig ha mer än en pappa, men landet har en krona ett dussin kandidater till rollen som nationsfader!
  Varefter båda kämparna: en pojke och en flicka visslar och stoppar sina bara tår i munnen. Vad som orsakade atmosfärens skakningar och urladdningen av naturlig elektricitet. Och de bedövade myggorna föll ner och föll på en gång på orchernas lurviga huvuden, genomborrade och genomborrade dem.
  Prinsessan Leia sjöng ivrigt:
  - Mamma, håll ut, pappa, håll ut.
  Om det vore varje kväll skulle det här vara livet!
  Orcherna befann sig under drakarna och flickorna, deras barfotabesättning.
  Och riktade och inte så riktade bombningar började, att kasta hemgjorda granater gjorda av koldamm, eller något ännu svalare och mer destruktivt.
  I synnerhet användes mycket vassa, giftiga nålar, som bokstavligen genomborrade orcher och troll till döds. Det här är vad tjejerna verkligen tog och tände på.
  Prinsessan Leia sköt också mycket exakt mot de håriga orcherna och sjöng:
  - Nostradamus, Nostradamus,
  Kungen av vit magi...
  Nostradamus, Nostradamus,
  Smärtan i mitt hjärta avtar inte!
  Nostradamus, Nostradamus,
  Flickor med barfota drömmar,
  Nostradamus, Nostradamus -
  Du är den enda räddningen!
  Och krigaren visade hennes långa och dödliga tunga.
  Därefter tar han den och spottar ut den med flammande fjädrar av lågor. Det här är verkligen en tjej med kolossal styrka och enastående talang. Som är kapabel till mycket. Och om det går sönder, då kan ingenting stå emot det.
  Pojkresenären Gulliver sköt också hård och aggressiv eld mot orcherna från sin drake. Han agerade extremt aktivt och effektivt. Och barnkrigaren hade en tydlig talang för seger och viljan att behärska militärkonsten.
  Nej, han är emot detta, orcherna kan inte göra motstånd. Och tjejerna sköt mycket effektivt och gav inte fienden den minsta chansen. Detta är verkligen en episk kamp.
  Pojkresenären Gulliver sjöng till och med:
  Gläd dig, gläd dig,
  Till kraften i bärardagen...
  Gläd dig, gläd dig,
  Varför gick jag inte upp på min häst?
  Det här är verkligen en kämpig och pigg låt. Och samtidigt sker en total förstörelse av orcherna. Och flickorna från drakarna började skjuta mot dem med armborst och snurrade på trummorna med sina bara tår.
  Och det hela såg så coolt och groteskt ut, bokstavligen en ny och unik historia höll på att skapas. Där det inte fanns plats för de svaga och svaga.
  Försök bara komma nära tjejer som dessa och de kommer att slå alla till en piece of cake.
  Och som de säger, galna ko-sjukan är smittsam. Och krigarna kunde visa detta helt naturligt. Och de slog fienderna med stor entusiasm. Och de spyr ut pilar och armborstbultar. Dessutom görs allt med stor intensitet.
  Så du kommer inte att kunna göra mycket mot en sådan armé. Och krigarna kom så in i orcherna att de inte kunde fly. Detta är den verkligt destruktiva effekten av pilar och armborstbultar.
  Gulliver tog den och sjöng:
  Skjut djärvt och förstör
  Det kommer att finnas liv från hjärtat!
  Prinsessan Leia noterade:
  - Barn är bättre än vuxna eftersom deras ålder motiverar deras ungdomliga dumhet!
  Krigarpojken anmärkte:
  - Ungdom rättfärdigar dumhet, men inte elakhet; för att skilja svart från vitt behöver du inte många år och kunskap!
  Och Terminator-pojken visslade, och moln av kråkor föll som hagel på huvuden av lurviga orcher.
  Prinsessan Leia twittrade:
  - Ingen intelligens, betrakta en krympling, sinnet är inte beroende av århundradet! Även om ni har styrka utan intelligens är ni alla svaga!
  Gulliver noterade logiskt:
  - Muskler gjorda av stål kommer inte att kompensera för ett ekhuvud!
  En annan av flickorna noterade glatt:
  - Det är inte ett problem för en tjej - om det finns en barfota, då är det värre för en tjej - under hälen på en känga!
  Prinsessan Leia sa logiskt:
  - Om du vill bli ett ess, ha en joker i huvudet!
  Gulliver kvittrade med ett skratt:
  - En varg matas av snabba ben, en kvinna av smala ben, när getter suger!
  Sedan rann ett skratt genom raderna. Och prinsessan Leia sa:
  - Det bästa sättet att dra mynt ur en mans plånbok är med bara tårna på en tjejs fötter!
  Grevinnan flickan noterade:
  - En flickas kala häl kommer att få de mest fashionabla kläderna om en man har en dum stövel och en helfiltkänga!
  Gulliver twittrade humoristiskt:
  - Barfotatjejer älskar inte bara stövlar och filtstövlar, utan de trycker sig under livets bara klackar!
  Därefter tog de det och sjöng i kör:
  Och sedan från det största berget,
  Eagles flög till Gulliver...
  Sätt dig ner Gulliver på hästryggen -
  Vi tar dig dit snabbt!
  
  Och Gulliver satt på örnen,
  Visade det bästa exemplet...
  Och det är inte lätt att bära en pojke,
  Limpopo är snart på väg!
  Och krigarna kommer att ta och avslöja de röda bröstvårtorna och slå orcherna med blixtar. Och detta kommer att helt bränna många orcher.
  Det här är verkligen deras lag.
  Prinsessan Leia frågade Gulliver:
  - Vet du att i framtiden kommer andra världskriget att hända och det kommer att finnas en så cool kille som Hitler!
  Gulliver skrattade och svarade:
  - Jag visste inte det här, men nu vet jag det!
  Flickan blottade tänderna och fortsatte:
  Och Hitler hade ett problem: en väldigt cool tankdesigner, en tomte, dök upp. Och han tillverkade Mouse-stridsvagnen, som bara vägde femtiofem ton och höjde en och en halv meter med samma beväpning, rustning och motor!
  Gulliver ryckte på axlarna igen och svarade ärligt:
  - Jag vet inte alls vad en tank är! Och vad äter du det med?
  Prinsessan Leia skrattade och svarade:
  - Det är en lång historia. I vilket fall som helst, i detta universum har människor stött på betydande problem. Och först av allt, Sovjetunionen, som kämpade med huvudstyrkorna från det tredje riket och dess allierade. Förutom Italien. Vad är en femtiofem tons mus? Detta är frontalpansar på 240 millimeter, sidopansar på 210 millimeter, och på sluttningar, en 128 mm kanon och en 75 mm kanon med en motor på tusen tvåhundrafemtio hästkrafter. Detta gav en hastighet på cirka sjuttio kilometer i timmen, vilket gjorde bilen praktiskt taget ogenomtränglig från alla vinklar. Från början av 1944 gick denna maskin i massproduktion. Som ett resultat, sommaren 1944, hade nazisterna samlat på sig imponerande pansarnävar.
  Och den 20 juni levererade de två kraftfulla anfall, den ena från Moldavien, den andra från västra Ukraina, i konvergerande riktningar. Och som ett resultat hackades försvaret av de sovjetiska trupperna, och det genomborrades som av en misshandel. Maus-2-tanken visade sig vara ogenomtränglig för alla typer av sovjetiska vapen. Och dessutom är den ganska mobil och har bra köregenskaper. Den här bilen var ett riktigt straff.
  De allierade uppträdde också passivt. Offensiven i Italien slutade med förlust och landningen i Normandie sköts återigen upp.
  Dessutom satte tyskarna i produktion den formidabla ME-262, som var mycket svår att skjuta ner. Det var en jetjager, med fyra 30 mm kaliber luftkanoner. Och så tog han ut sovjetiska plan och sköt ner hundratals av dem. Och västkoalitionen också. Hitler saktade också upp V-2-programmet något och förlitade sig i stället för dyra och mindre användbara ballistiska missiler och kryssningsmissiler på jetbombplan av Arado-typ.
  Churchill och Roosevelt hade svansen mellan benen, plus att de var hårt pressade av den tyska ubåtsflottan. Och de allierade erbjöd både Tyskland och Japan en vapenvila. Hitler gick med på villkoret att de allierade lämnade Sicilien och Sardinien. Vad åstadkoms.
  Under vapenvilan med det tredje riket återupptogs handelsförbindelserna. Både USA och Storbritannien började leverera olja där. Och tyskarna, som genomförde en offensiv i Ukraina, tog Kiev och gick in i Odessa igen.
  Mouse-2-stridsvagnen blev oövervinnerlig. En yngre modell av musen dök också upp - Tiger-3, som var lättare och mer rörlig med en 88 mm kanon.
  Så de sovjetiska trupperna strömmade in. Och detta var ett kritiskt drag...
  Gulliver avbröt prinsessan Leia:
  - Du säger så många obegripliga ord. Glöm inte att jag bara är ett barn från tidigt 1700-tal. Och vår teknikutvecklingsnivå är inte särskilt bra!
  Prinsessan Leia nickade med ett leende.
  - Jag vet det! Men jag pratar om mitten av nittonhundratalet. Och detta är vad bara en dvärg gjorde. Och du måste hålla med om att det här är allvarligt!
  Gulliver sjöng med förtjusning:
  - Genom att bygga två världar skapades den gamla världen... I krigssammanhang finns jag och dem, och det här är allvarligt!
  Prinsessan Leia noterade:
  - I början av det tjugoförsta århundradet dök en demonisk Vladimir upp, med skallighet, som var en spion som tog makten i Ryssland, och han ställde också till en hel del problem. Men hans krig är en separat fråga. Och här skapade tomten en situation där tyskarna återerövrade Ukraina på högra stranden och på hösten började de en offensiv i centrum. Och deras stridsvagnar verkade osårbara och oövervinnerliga. Och mot tomten skulle du behöva ditt eget alternativa geni. Men vem ska skickas som antingen ett symmetriskt eller asymmetriskt svar? Det fanns en idé - en tomte eller ett troll? Men de kommer att vara svagare i teknik än gnomen.
  Och tyskarna avancerade, så Smolensk föll, och efter det Kalinin och Vyazma. Tyskarna närmade sig redan Moskva. Stalin lämnade naturligtvis. Han ville inte dö. Och Hitler sa att Sovjetunionen skulle bli en tysk koloni. Och bara kapitulation kommer att passa honom.
  Det slutade med att de skickade hobbittomten som svar. Och det här är också en pojke, om jag ska vara ärlig kan man säga att han är ett geni. Men de tog inte barfotapojken, som såg ut ungefär tio år gammal, på allvar. Och de förgiftades till Gulag för de små.
  Under tiden intog tyskarna Moskva. Det var så det gick till!
  Moskva föll och Leningrad också... Vintern kom och tyskarna övernattade i städerna. Där bosatte de sig.
  Och Komsomol-tjejerna bestämde sig för att desperat slåss mot fascisterna och sjunga sånger, trots kylan och bristen på kläder.
  Vi är vackra sovjetiska flickor,
  Vi älskar att slåss och kittla pojkar...
  En ljus, ringande liten röst hörs,
  Och vi har en kallelse att döda Krauts!
  
  Vi är väldigt käcka Komsomol-tjejer,
  Vi rusar modigt genom frosten barfota...
  Vi är inte vana vid att stå blygsamt vid sidan av,
  Och vi belönar fascisterna med näven!
  
  Tro mig, flickor har en stor hemlighet,
  Hur man effektivt kan besegra nazisterna...
  Och tro mig, flickornas framgång är ingen tillfällighet,
  Eftersom Rus armé är väldigt modig!
  
  Och för våra tjejer med bara klackar,
  Nyårssnön är väldigt söt...
  Tja, Führern är helt enkelt en skurk,
  Låt oss inte låta fascisterna fira framgång!
  
  Vi tjejer trickar väldigt vilt,
  Vi blottar våra bröst framför soldaterna...
  Och vi gör verkligen nazisterna förbannade,
  Vi mäktiga Komsomol-medlemmar kan inte krossas!
  
  Vi tjejer kan mycket,
  Skjut till och med Hitler från en tank...
  Motståndaren kommer inte att ha tid att äta lunch,
  Tjejerna kommer som en tjuv!
  
  Vi respekterar verkligen Ryssland,
  Stalin är lika mäktig som en käck far, tro mig...
  Och jag tror att segern kommer i varma maj,
  Alla som tror på detta är bara bra!
  
  För flickor råder ingen tvekan och ingen barriär,
  Alla är villiga att bara argumentera i sina händer...
  Må underbara belöningar komma till skönheterna,
  Komsomol styrka är i starka nävar!
  
  Vi krigare är väldigt snabba att mogna,
  Och i händerna på de kvicka kanonerna brinner pipan...
  Och vilken uppgift tjejerna kan hantera,
  Vår vänskap är en otvivelaktig monolit!
  
  Vi är så gnistrande tjejer
  Vi bryr oss inte om snödrivor eller frost...
  Barfota kommer inte att hålla våra tassar svala på vintern,
  Och skönheternas hjärtan är generösa och rena!
  
  Vad vi kan göra, upphöjer vi,
  Låt oss galoppera som virtuosa kängurur...
  Och vi blåser framgångsrikt av fascisternas huvuden,
  Och kärlek till träning på morgonen också!
  
  Alla tjejer är coola krigare,
  De kan helt enkelt slå Krauts till deg...
  Vad sägs om att fascisterna helt enkelt är dåliga?
  Komsomol-medlemmarna kände inte till superkraft!
  
  Hitler kan inte heller göra någonting.
  Vi slog honom väldigt hårt med en pinne,
  Och de bröt sina tänder och slog ut huden från sina ansikten,
  Och så sprang jag barfota genom elden!
  
  Bara Stalin kommer att beordra oss att göra vad,
  Hans stränga och uppriktiga blick syns...
  Och tro mig, flickan kommer inte att missa,
  Laddar ett stort maskingevär!
  
  Om det behövs når vi Mars,
  Och vi kommer att erövra Venus mycket snabbt...
  Soldater behöver polish till sina stövlar,
  Vi tjejer springer barfota!
  
  Allt är vackert med oss tjejer,
  Bröst och höfter, midja syns...
  Han är också en pionjär, som en vargunge,
  Pionjären är fullständigt Satan!
  
  Tja, vi är tjejer - du vet att vi är coola,
  Vi kommer att sopa bort alla fascisterna som en kvast...
  Och det finns blå stjärnor på himlen,
  Vi slår sönder tigrarna med stål!
  
  Vad man inte ska göra, tro att det inte är möjligt,
  Erkänn det, en kommunist är en demiurg...
  Och ibland missförstår vi
  Och de tar skönheter för att skrämma dem!
  
  Men du vet, vi förstör tyskarna,
  Och de är kapabla att riva Krauts i stycken...
  Även om vi har titansjälar,
  Vi ska gå genom stäppen och rensa bort träsken!
  
  Vi kommer att bygga kommunism utan alla spikar,
  Och vi kommer på ett avgörande sätt att besegra fascisterna...
  Komsomol-medlemmar älskar att springa i formation,
  Och en kerub flyger över dem!
  
  Fienden kommer inte att kunna klara av flickan,
  För att tjejen är en örn...
  Och det finns inget behov för Krauts att förstöra för mycket,
  Och din Führer skriker förgäves!
  
  Komsomol-medlem med bara fötter,
  Gav Hitler ett ägg...
  Handla inte med Satan
  Eller så spelar det bara ingen roll!
  
  Kommunismens gnistrande idol,
  Den röda flaggan kommer att lysa över planeten...
  Och Herodes kastades i helvetet,
  Och tjejerna fick fem!
  
  Lenin, Stalin - solen ovanför planeten,
  Cirklar på himlen som två örnar...
  Kommunismens bedrifter besjungs,
  Fosterlandet har styrkan av en stålvinge!
  
  Vi lyckades leva för att se seger,
  Och vi gick hela vägen genom Berlin...
  Bebisar föddes i vaggan,
  Och nu är landet i storhet!
  . KAPITEL nr 2.
  Gulliver flög på drakar och hörde mycket. I det här fallet talade vi om ett krig som var obegripligt för en person från nästan medeltiden. Även om det verkar som om en ny tid redan har kommit. Men prinsessan Leia fortsatte att babbla om andra världskriget;
  Efter att Moskva och Leningrad föll gick Japan och Turkiet in i kriget mot Sovjetunionen. Saker och ting har blivit helt hopplösa för Sovjetryssland. Och inte ens den briljanta hobbiten som befann sig i en barnarbetskoloni kunde inte hjälpa dem.
  Och det fanns pojkar som ännu inte var sexton år gamla, barfota och i overall, med nummerlappar, som jobbade hårt i Sibirien. Barnen i ungdomskolonin fick sina huvuden rakade. De tog bort mina skor och tvingade mig att avverka skogen barfota. På sommaren är det fortfarande ingenting, men på vintern med bara klackar biter frosten killarna med håravskurna hår. Hobbitpojken greps. De fotograferade honom i profil, fullt ansikte, tog fingeravtryck och rakade hans huvud. Efter pojkens arrestering genomsöktes han noggrant, vakternas handskbeklädda händer kom in i alla hålen, och de gjorde det mycket oförskämt. Därefter tvättades pojken noggrant och skickades till en cell överfull med barn.
  Eftersom hobbitpojken såg ungefär tio år gammal ut ville de lokala bönderna placera honom nära hinken. Men sagohjälten visade sig vara mycket starkare och snabbare än vanliga barn. Och han slog gudfäderna, varefter han själv blev observatör av cellen och placerade sig vid fönstret. Det är lättare för ungdomar - de har styrka, de vet hur man kämpar och du är en kung.
  Hobbitpojken missbrukade dock inte sin ställning. Han arbetade hårdare än någon annan i lägret, och även när andra barnfångar fick filtstövlar i kylan förblev han barfota. Det är därför han är en hobbit. Även om pojkens bara fötter är röda som en gåsfötter. Men å andra sidan är du smidigare utan filtstövlar.
  Så barfotabarnet arbetade i snön i Sibirien. Och tyskarna nådde Kazan på vintern, men stannade där. Vi väntade på våren. Och det finns lera. Och först i maj 1945 flyttade de vidare till Ural.
  Samtidigt fångades Kaukasus och Centralasien under den kalla årstiden.
  De sovjetiska trupperna gjorde inte alltför envist motstånd. Jag ville inte dö för Stalin. Ändå dök en ny IS-3-tank upp i Sovjetunionen, som anlände till fronten i små mängder. Detta fordon hade bra frontskydd och stod emot slagen från många vapen. Även om jag inte kunde motstå Maus-2-pistolen.
  Pali-städer: Tjeljabinsk och Sverdlovsk. Och så var det väldigt bra och det blev en snabb offensiv.
  Det är redan sommar. Pojkfångar arbetar barfota i shorts och bar hals. Och om det är varmt, då med bålen helt nakna. Och pojkar är smala. Men hobbitpojken ser väldigt sliten och uppblåst ut. Fast han ser ut som ett litet barn, ungefär tio år gammal. Och naturligtvis växer den inte eller mognar.
  Pojkar bits mindre av myggor än vuxna, men hobbiter bits inte alls.
  Och de tyska trupperna kommer närmare och närmare dem, nazisterna möter nästan inte längre motstånd. Ja, och Stalin försvann någonstans. Det är klart att den listige georgiern inte kommer att dö. Troligtvis flydde han till Amerika. Tyskarna har inte ockuperat det ännu.
  Hobbitpojken och de andra fångarna började sjunga, stolta och patriotiska. Även om å andra sidan, patriotism ger inte ett dugg när de slår dig med en piska och tvingar dig att arbeta som en åsna i en barnarbetskoloni. Även om det finns något bra i detta. Till exempel får du vänner - andra pojkar. Hobbitpojken är egentligen över hundra år, men han ser ut som ett barn, varför det finns en ambivalent attityd till honom.
  Och barnfångarna sjunger med stor entusiasm;
  Jag är en evigt ung pionjärpojke,
  Jag kom för att slåss mot en rabiat fascist...
  För att vara ett exempel på storhet,
  Jag har en dagbok med utmärkt i ryggsäcken!
  
  Kriget kom, jag sprang till fronten,
  Och han vandrade barfota längs vägarna...
  Och han sköt ett maskingevär mot Fritzes,
  Åtminstone en ren pojke i sitt hjärta inför Gud!
  
  Jag sköt en Fritz från ett bakhåll,
  Jag tog ett maskingevär med en granat från jäveln...
  Pojken har trots allt mycket styrka,
  Vi måste tappert kämpa för vårt fosterland!
  
  Pojken är en kämpe från djävulen, tro mig,
  Han skjuter öronbedövande på Fritz...
  I strid är han som ett sabeltandat odjur,
  Vilket inte blir coolare!
  
  Vad kan man göra med Hitler?
  Pojkarna kommer att begrava honom med ett vilt vrål...
  Så att mördaren inte slår med en yxa,
  Det kommer inte att finnas plats för honom i den rena himlen!
  
  Vad du än kan få direkt
  Den rovlystna Fuhrer ville ha en landsman med en jungfru...
  Men den här jägaren blev vilt,
  Ja, det är sant, jag tycker synd om kulorna på Adolf!
  
  Det är redan frostigt och jag är helt barfota,
  En smidig och rasande virvelvindspojke...
  Och flickan ropar till mig - vänta,
  Men du kan se att det går för snabbt!
  
  Slå polisen med knytnäven,
  Slog ner jäveln och slog honom i bakhuvudet...
  Jag kommer inte att skicka detta skott med mjölk,
  Och jag kommer inte sälja mitt fosterland för en flaska!
  
  Jag är en pionjär och jag är så stolt över det,
  Eftersom slipsen också är väldigt röd...
  Jag kommer att kämpa för Heliga Rus,
  Fast Adolf är en sån hemsk bandit!
  
  Men jag tror att vi modigt kommer att besegra Wehrmacht,
  Den lilla pojken vet detta mycket väl...
  Vi är den guldvingade keruben,
  Och den dyrbara ledaren, kamrat Stalin!
  
  Vi kommer tappert att besegra Wehrmacht,
  Även om nazisterna kämpar nära Moskva...
  Men jag klarar provet med ett fast A,
  Och jag kommer att anförtro min pistol till hjälten!
  
  Kan jag bli en pionjärpojke,
  Något nazisterna aldrig drömt om...
  Det finns vår för goda gärningar,
  Och Führern kommer inte ens att ta emot nåd!
  
  Vad jag än kan göra kan jag alltid göra,
  Låt molnen sväva över fäderneslandet igen...
  Men pionjären ger inte efter för fienden,
  Den ryska soldaten är modig och mäktig!
  
  Ja, jag brukade bli fångad,
  Och de ledde honom barfota genom en snödriva...
  Polisen pepparrot applicerades på såren,
  Och de slog pojken med tråd!
  
  Och mina klackar brann också av glödhet eld,
  Och de brände sina fötter med en poker...
  Men Krauts fick bara nollor,
  Fast eld på pojkens fot!
  
  De bröt sina fingrar, brände pannan,
  Och de slet bort lederna från pojkens axlar...
  Gud glömde tydligen pionjären
  När bödeln strödde peppar på såren!
  
  Men han sa ingenting till fascisterna,
  Och nålar, varma under naglarna...
  För mig är Stalin själv ett ideal,
  Och den avskyvärda Fuhrern dör bättre i vånda!
  
  Så de ledde mig till avrättning i snön,
  En pojke brutalt slagen, barfota...
  Men jag tror inte att jag redan är pank
  Du kan inte undvika nederlag av nazisterna!
  
  Fritz satte en stjärna på mitt bröst,
  Tja, det här gör mig stolt...
  Jag ger inte efter för den hårda fienden,
  Och jag kommer inte att ta till rädsla och elakhet!
  
  Jag kan ta ett steg till graven,
  Och med en sådan ringande pionjärsång...
  När allt kommer omkring är Führern bara en galen åsna,
  Och jag ska träffa en tjej i Eden, du vet!
  
  Men i sista stund ringde det,
  Våra maskingevärs urtrillar...
  Skyddsgruppen har lagt sig,
  Nazisterna har blivit kråkspillning!
  
  Och nu till min hjältepojke,
  Han kom efter att ha genomgått tortyr och lidande...
  Kämpade med en stor hord,
  Efter att ha gått igenom sådana onda prövningar!
  
  Pojken dödar Krauts igen,
  En barfota pojke rusar genom snödrivorna...
  Och han gör ett mycket modigt drag,
  Fläta gärna din kompis hår!
  
  Berlin väntar tydligen på pojken snart,
  Tyskland kommer att skära ner huvudet för ryssarna...
  En mäktig kerub viftar med ett svärd,
  Och han ber modigt alla att komma ut till torget!
  
  Jag tror att vi snart kommer att återuppväcka de döda,
  Den som blir begravd kommer att bli som en ängel...
  Vår Herre är ganska stark, En,
  Åtminstone är Satan ibland för arrogant!
  
  Må universum vara för evigt
  Under den heliga kommunismens fana...
  Kamrat Lenin är en ljus stjärna,
  Och Stalin är vinnaren: ondska, fascism!
  Sanningen här är snarare den motsatta: nazisterna tog den och vann. Men i låten hoppas pojkarna på det bästa. Även om tankarna å andra sidan blinkar, kanske det under den nya regeringen finns en plats för dem?
  Hobbitpojken visade sig vara onödig för den stalinistiska regimen. Och detta påverkade tydligt hans humör.
  Men barnen, för att muntra upp sig, började sjunga igen, med stor entusiasm, och stampade sina bara fötter;
  En pojke har kommit från rymdtiden,
  När allt var tyst - lugnt...
  I sina drömmar är pojken en cool örn,
  Detta skadar honom inte alls!
  
  Krigstid, orolig tid,
  Pojken var överväldigad som en tsunami...
  En mäktig hord marscherade in i Ryssland,
  Och Fritz stack fast stålpipan på tanken!
  
  Jag är en pojke barfota i kylan,
  De vidriga fascisterna drev bort mig...
  De fångades som vallar med våld,
  Jag ville se kommunismen på avstånd!
  
  De körde mig genom snön länge,
  Jag frös nästan bort allt...
  De brände min bara fot med ett strykjärn,
  De ville hänga honom naken mellan tallarna!
  
  Men en vacker flicka kom
  Och hon tog automatiskt bort alla fascisterna...
  När allt kommer omkring är hennes öga som en vass nål,
  Vi skär ner och polisar mycket på en gång!
  
  Pojken var nästan död
  Pojkens blod frös i hans ådror...
  Men det tar inte slut nu
  Det är som om tjejen kom till liv!
  
  Jag återhämtade mig från de fruktansvärda brännskadorna,
  När allt kommer omkring, efter snön brände de mig då...
  Vet vad en bödel utan hjärta är en åsna,
  Men han kommer att betala ett straff också!
  
  Flickan är väldigt smart, tro mig,
  Och pionjären blev snabbt vän med henne...
  Nu kommer du att bli en riktig odjurspojke,
  Och kerubernas ansikten kommer att stödja oss!
  
  De började slåss med henne mycket bra,
  Vi förstörde fascisterna oändligt...
  Vi klarar proven, vi har A:s,
  Galopperar in i kommunismen i flera mil!
  
  Flickan och jag är barfota i snön,
  Ett par rädslor, utan att veta, skyndar vi...
  Jag slår fienden med min knytnäve,
  Och solen skiner alltid över fäderneslandet!
  
  Krauts kommer inte att kunna besegra mig,
  Och tillsammans med tjejen är vi oövervinnerliga...
  Jag är stark som en arg björn
  När vi är förenade med Komsomol!
  
  Och här springer flickan barfota,
  Och han skjuter så skickligt på fascisterna...
  Vi kommer att smida en mäktig sköld för fosterlandet,
  Låt den onde Kain förgöras!
  
  Ryssland är ett mycket starkt land,
  Och hon har en pistolpipa...
  Satan kan inte besegra oss,
  Ett blodigt straff kommer till honom!
  
  Så den vackra flickan sjunger,
  När barfota rusar genom en snödriva...
  Och tillsammans med pionjären slår han reptilerna,
  Vi kommer att uppnå det, men vi kommer att göra slut på var och en av oss!
  
  Jag är inte heller en svag pojke alls,
  Jag krossar fascisterna med allvarlig raseri...
  Führern kommer att få ett nickel av mig,
  Och vi kommer att bygga en enorm ny värld!
  
  Vi slåss i denna svala vrede,
  Wehrmacht kommer inte att få oss på knä...
  Hurra för nazisten i hans våghalsighet,
  Alla som blir Lenin kommer att gå med oss!
  
  Du kommer att bli en väldigt cool skönhet,
  Pojken är galet kär i dig...
  Jag ska skjuta för dig, landet
  Och för en mycket strålande stad skull!
  
  Jag tror att jag kommer i tid till Berlin,
  Det brutala kriget kommer då att avta...
  Vi kommer att erövra universums viddhet,
  Låt lågorna rasa starkt!
  
  Och om vi är avsedda att dö,
  Jag föredrar det ensam...
  Låt flickan göra vad jag vill,
  Min son kommer att ge mig en gåva, till och med en dotter!
  
  Du kommer att bli en bra tjej
  Du kommer att bygga denna värld där det kommer att finnas ett paradis...
  Vi har vackra blommor som växer här,
  Och tro mig, ljuset är inte alls en lada!
  
  Jag sköt ner en tiger med en tjej,
  Och efter honom avslutade han Pantern.
  Krigaren förvandlar fältet till en skjutbana,
  Även om vi ibland inte ens vet omfattningen!
  
  Vi kommer att slutföra det viktigaste i landet,
  Låt oss bygga kommunism och dollarn kommer att försvinna...
  Och vi kommer att besegra Satan där,
  Må vår lott stråla!
  
  Flickan plöjde hela vintern,
  Gick barfota genom kylan...
  Tja, varför är vi i strid - varför,
  Vi ska odla en mer magnifik ros!
  
  Så himla cool väg,
  En barfota tjej och jag väntar...
  Och det är omöjligt att besegra Sovjetunionen,
  Vi kommer att marschera i lovande maj!
  
  Och även om maj inte kommer,
  Vi kommer fortfarande att gå med seger...
  Så pojke, var modig och våga -
  Solen kommer att gnistra över oss i paradiset!
  
  Var inte rädd, vi kommer att uppväcka de döda,
  Vetenskapen har mycket starka råd...
  Vår Herre är En, inte En,
  Och vi kommer att ställa Führern till svars!
  Så sjöng barfotapojkarna i shorts med rakat hår. Och många av dem hade också tatueringar på kroppen. Till och med hobbitpojken ristade in ett porträtt av Stalin i hans bröst.
  Men så dök tyska stridsvagnar upp, och samma pojkfångar hälsade dem med stor entusiasm och stampade med bara barnsliga fötter.
  I slutet av 1945 ockuperade tyska och japanska trupper nästan alla större befolkade områden i Sovjetunionen. Och bara i vissa byar och byar pågick fortfarande strider och partisangrepp. Stalin flydde faktiskt, och dök inte upp, i Brasilien, där han gömde sig. Men Molotov blev kvar istället. Men i maj etttuseniohundrafyrtiosex tillfångatogs Molotov av SS-anfallsspecialstyrkorna. Därefter erbjöd Beria, som ersatte Molotov, kapitulation på hedervärda villkor.
  Hitler gick med på det, och Berias liv skonades och fick begränsad frihet. Och i Sovjetunionen upphörde nästan partisankrigföringen. Det blev ett lugn.
  Det tredje riket smälte vad det hade erövrat. Men en sammandrabbning med USA och Storbritannien var oundviklig. I synnerhet krävde Hitler att koloniala ägodelar skulle återlämnas till Italien och Frankrike, Belgien och Holland. Främst i Afrika. Och ge dem lagligt till tyskarna. Nu hade det tredje riket fria händer. Och om något...
  Men USA hade en atombomb. Det är sant att det tredje riket inte bara har stridsvagnar utan också utvecklat jetflygplan. Och det kommer inte att tillåta bomber att släppas på europeiskt territorium.
  Så det blev en paus i världen. Tyskarna byggde hangarfartyg, slagskepp och stora ytfartyg i snabbare takt. Men deras ubåtsflotta var redan stark, och deras ubåtar körde på väteperoxid. Så...
  Hobbitpojken hittade en plats för sig själv i Tredje riket. Hon började förbättra flygande tefat - Belonce-skivan. I verkligheten kunde denna skiva lyfta och nådde en hastighet av två ljudbarriärer. Han deltog dock inte i striderna. Det var för sårbart och stort och dyrt. I verkligheten: varken Sovjetunionen eller USA antog flygande tefat. För att spelet inte var värt ljuset. Skada en motor och omedelbart tappar Belonce-skivan kontrollen och faller upp och ner.
  Men hobbitpojken gjorde det så att det laminära flödet flödar runt de flygande tefaten och de blir osårbara för handeldvapen. Och nu kan luftvärnskanoner, luftkanoner och maskingevär inte riktigt skjuta ner dem. Men den evige och barfota pojken gjorde det så att, se och se, lasrar installerades på dem. Och dessa lasrar brände bokstavligen allt med eld och värmestrålar. Och försök kämpa mot detta.
  Så tyskarna hade faktiskt starka militära trumfkort. Samtidigt installerades mer avancerad aktiv rustning på tankarna, och de började till och med tillverka fordon av plast.
  Ja, det såg extremt roligt ut och på sitt sätt extremt aggressivt.
  I USA ville man förstås svara tyskarna, men mot flygande tefat har man bara atomladdningar som teoretiskt sett skulle kunna förstöra dem. Men nazisterna hade redan tusentals skivplan. Führern bestämde sig för att gå i krig den 20 april 1949, på sin sextioårsdag. Det som kan sägas är inte den dummaste idén.
  Dessutom kan nazisterna få en obehaglig överraskning om missilteknologi utvecklades i USA.
  Före invasionen bestämde sig Hitler för att ha kul med gladiatorstrider. Och detta är inte heller en galen idé.
  Men det är en annan historia...
  
  SPIONSPEL - FÖRSTÖR RYSSLAND
  ANTECKNING
  Olika typer av operationer utförs av underrättelsetjänster, främst CIA, NSA, MI, MOSAD och andra, vilket skapar en speciell situation över hela världen, som ofta blir oförutsägbar. Det pågår en kamp mot terrorism och för inflytandesfärer. Det finns mycket intressanta romaner dedikerade till detta, såväl som till förräderi av Mikhail Gorbatjov.
  
  KAPITEL FÖRSTA
  
  
  Hatet i hans hjärta brann starkare än smält stål.
  
  Matt Drake reste sig, klättrade över muren och landade tyst. Han hukade sig bland de vajande buskarna och lyssnade, men kände ingen förändring i tystnaden omkring sig. Han pausade en stund och kollade på Glock-kompakten igen.
  
  Allt var klart. The Bloody Kings undersåtar kommer att få det svårt i kväll.
  
  Huset framför honom var i skymning. Köket och vardagsrummet på första våningen var uppslukade av lågor. Resten av platsen störtades i mörker. Han pausade ytterligare en sekund och granskade noggrant diagrammet han hade fått från den tidigare, nu döde hantlangaren, innan han tyst gick framåt.
  
  Hans gamla träning hade tjänat honom väl och rann igen i hans ådror, nu hade han en rent personlig anledning och krav på det. Tre av Blood Kings undersåtar dog fruktansvärt inom tre veckor.
  
  Oavsett vad han sa till honom skulle Rodriguez ha blivit nummer fyra.
  
  Drake nådde bakentrén och kollade låset. Efter några minuter vred han på handtaget och gled in. Han hörde en explosion från tv:n och dämpade jubel. Rodriguez, Gud välsigne den gamle massmördaren, tittade på matchen.
  
  Han gick runt i köket och behövde inte ljuset från sin kompakta ficklampa på grund av glöden som kom från huvudrummet framför sig. Han stannade i korridoren för att lyssna noga.
  
  Var det mer än en kille där? Det är svårt att urskilja på grund av bruset från den jäkla TV:n. spelar ingen roll. Han skulle döda dem alla.
  
  Förtvivlan han kände under de senaste tre veckorna efter Kennedys död var nära att överväldiga honom. Han lämnade sina vänner bakom sig med bara två eftergifter. Han ringde först upp Torsten Dahl för att varna svensken för Blodkungens vendetta och råda honom att föra sin familj i säkerhet. Och för det andra tog han hjälp av sina gamla SAS-kompisar. Han litade på att de skulle ta hand om Ben Blakes familj eftersom han inte kunde göra det själv.
  
  Nu kämpade Drake ensam.
  
  Han talade sällan. Han drack. Våld och mörker var hans enda vänner. Det fanns inget hopp eller nåd kvar i hans hjärta
  
  Han rörde sig tyst nerför gången. Platsen stank av fukt, svett och stekt mat. Ölångorna var nästan synliga. Drake gjorde en hård min.
  
  Det är lättare för mig.
  
  Hans intelligens sa att det bodde en man här, en man som hade hjälpt till att kidnappa minst tre av Blood Kings ökända "fångar". Efter kraschen på hans skepp och mannens uppenbarligen välplanerade flykt klev åtminstone ett dussin högt uppsatta personer försiktigt och i hemlighet fram för att förklara att en medlem av deras familj hölls av underjordiska figurer. Den blodiga kungen manipulerade USA:s beslut och handlingar och tjänade på kärleken och medkänslan från deras galjonsfigur.
  
  Hans plan var verkligen utmärkt. Inte en enda person visste att andras nära och kära var i fara, och Blodkungen påverkade dem alla med en stav av järn och blod. Allt som behövdes. Vad som helst som funkar.
  
  Drake trodde att de inte ens hade rört den som hade blivit kidnappad ännu. De kunde inte förstå hur långt Blodkungens onda kontroll faktiskt gick.
  
  Till vänster om honom öppnades en dörr och en orakad, tjock man kom ut. Drake agerade omedelbart och med dödlig kraft. Han rusade mot mannen, drog fram en kniv och sänkte den djupt i magen på honom och tryckte honom sedan av tröghet genom den öppna dörren in i vardagsrummet.
  
  Den tjocke mannens ögon svällde av misstro och chock. Drake höll hårt i den, en bred, skrikande sköld, tryckte hårt in i bladet innan han släppte taget och drog Glocken.
  
  Rodriguez agerade snabbt, trots chocken över Drakes utseende. Han hade redan rullat av den klämda soffan på golvet och fumlade med bältet. Men Drakes uppmärksamhet drogs till den tredje mannen i rummet.
  
  En tjock, långhårig man pillade runt i hörnet med stora svarta hörlurar tryckta mot öronen. Men även när han spände sig, till och med när han knackade ut stängerna på hymnen med sina lerkaka fingrar, sträckte han sig efter det avsågade hagelgeväret.
  
  Drake gjorde sig liten. Det dödliga skottet slet isär den tjocke mannen. Drake sköt undan den krampande kroppen och reste sig och sköt. Tre skott tog bort det mesta av musikerns huvud och kastade hans kropp mot väggen. Hörlurarna flög åt sidan av sig själva och beskrev en båge i luften och stannade på en enorm TV, vackert hängande från kanten.
  
  Blodet rann ner på plattskärmen.
  
  Rodriguez kröp fortfarande på golvet. Kasserade chips och öl studsade och stänkte runt honom. Drake var vid hans sida på ett ögonblick och stötte in Glocken hårt i hans mun.
  
  "Gott?"
  
  Rodriguez kvävdes, men sträckte sig ändå in i bältet efter en liten kniv. Drake tittade på med förakt, och när Blood Kings undersåtar tilldelade dem ett brutalt slag, fångade den före detta SAS-soldaten den och körde den hårt in i angriparens bicep.
  
  "Inte vara en idiot".
  
  Rodriguez lät som en gris som slaktades. Drake vände honom om och lutade honom tillbaka mot soffan. Han mötte mannens ögon, grumlade av smärta.
  
  "Berätta allt du vet", viskade Drake, "om den blodiga kungen." Han drog fram en Glock men höll den framme.
  
  "I vad?" Rodriguez accent var tjock och svår att tyda på grund av hans ras och smärta.
  
  Drake slog in Glocken i Rodriguez mun. Minst en tand är utslagen.
  
  "Gör inte narr av mig." Giftet i rösten förrådde mer än bara hat och förtvivlan. Detta fick Blodkungens man att inse att en brutal död verkligen var oundviklig.
  
  "Bra bra. Jag vet om Boudreaux. Vill du att jag ska berätta om Boudreau? Det här kan jag göra."
  
  Drake knackade lätt med Glockens nosparti på mannens panna. "Vi kan börja där om du vill."
  
  "Bra. Hålla sig lugn ". Rodriguez fortsatte genom den uppenbara smärtan. Blodet rann nerför hakan från trasiga tänder. "Boudreaux är en jävla skitstövel. Vet du den enda anledningen till att Blodkungen lämnade honom vid liv?"
  
  Drake riktade pistolen mot mannens öga. "Ser jag ut som en person som svarar på frågor?" Hans röst rasade som stål på stål. "Borde jag?"
  
  "Ja. Bra bra. Det finns fortfarande många dödsfall framför oss. Det var vad den blodige kungen sa. Det är mycket död framför sig, och Boudreau kommer gärna att vara mitt i det. "
  
  "Så han använder Boudreau för att städa upp. Inte förvånandsvärt. Han förstör förmodligen hela ranchen."
  
  Rodriguez blinkade. "Känner du till ranchen?"
  
  "Var är han?" Drake kände hur hatet övervann honom. "Var?" - Jag frågade. I nästa sekund skulle han bryta sig loss och börja slå Rodriguez till en massa.
  
  Det finns inga förluster. Skiten vet ändå ingenting. Precis som alla andra. Om det fanns en sak som kunde sägas om Blodkungen så var det hur väl han gömde sina spår.
  
  I det ögonblicket blinkade en gnista i Rodriguez ögon. Drake rullade när något tungt passerade där hans huvud hade varit.
  
  En fjärde man, troligen svimmade i nästa rum och väckt av oväsen, attackerade.
  
  Drake snurrade runt, kastade ut benet och tog nästan av sin nya motståndares huvud. När mannen kollapsade till marken bedömde Drake honom snabbt - hård blick, spårvagnsräls på båda händerna, smutsig T-shirt - och sköt honom två gånger i huvudet.
  
  Rodriguez ögon buktade. "Nej!"
  
  Drake sköt honom i armen. "Du var ingen användning för mig."
  
  Ännu ett skott. Hans knä exploderade.
  
  "Du vet ingenting".
  
  Tredje kulan. Rodriguez var dubbelt över, höll magen.
  
  "Som alla andra."
  
  Sista fotograferingen. Mitt mellan ögonen.
  
  Drake övervakade döden runt honom, drack in den och lät hans själ dricka hämndens nektar för bara ett ögonblick.
  
  Han lämnade huset bakom sig, flydde genom trädgården och lät det djupa mörkret förtära honom.
  
  
  KAPITEL TVÅ
  
  
  Drake vaknade sent på natten, täckt av svett. Ögonen stängdes av delvis fällda tårar. Drömmen var alltid densamma.
  
  Han var personen som alltid räddade dem. Den person som alltid är den första som säger orden "lita på mig". Men sedan löste sig ingenting för honom.
  
  Släpp dem båda.
  
  Två gånger redan. Alison först. Nu Kennedy.
  
  Han gled upp ur sängen och sträckte sig efter flaskan han hade bredvid pistolen på nattduksbordet. Han tog en klunk ur flaskan med locket öppet. Den billiga whiskyn brände sig ner i halsen och in i hans tarmar. Medicin för de svaga och de fördömda.
  
  När skulden hotade att få honom på knä igen ringde han tre snabba samtal. Den första på Island. Han talade kort med Thorsten Dahl och hörde sympatin i den store svenskens röst, även när han sa åt honom att sluta ringa varje kväll, att hans fru och barn var i säkerhet och att ingen skada skulle komma till dem.
  
  Den andra var för Joe Shepard, en man som han hade kämpat tillsammans med i många strider under sin tid med det gamla regementet. Shepard skisserade artigt samma scenario som Dahl, men kommenterade inte Drakes sluddriga ord eller det grova kvakandet i rösten. Han försäkrade Drake att Ben Blakes familj var väl bevakad och att han och några av hans vänner satt i skuggorna och vaktade platsen sakkunnigt.
  
  Drake slöt ögonen när han ringde det sista samtalet. Hans huvud snurrade och hans inre brände som helvetets lägsta nivå. Allt detta var välkommet. Allt för att ta hans uppmärksamhet från Kennedy Moore.
  
  Du missade till och med hennes jäkla begravning...
  
  "Hallå?" Alicias röst var lugn och självsäker. Även hon hade nyligen förlorat någon som stod henne nära, även om hon inte visade några yttre tecken.
  
  "Det är jag. Hur mår de?"
  
  "Allt är bra. Hayden återhämtar sig bra. Bara några veckor till så kommer hon att återgå till sin heliga CIA-bild. Blake mår bra, men han saknar dig. Hans syster dök precis upp. Ett riktigt familjemöte. Maj är AWOL, tack och lov. Jag tittar på dem, Drake. Var i helvete är du?"
  
  Drake hostade och torkade sig över ögonen. "Tack", hann han säga innan han bröt kontakten. Roligt att hon nämnde helvetet.
  
  Han kände att han hade slagit läger utanför just dessa portar.
  
  
  KAPITEL TRE
  
  
  Hayden Jay såg solen gå upp över Atlanten. Det var hennes favoritdel av dagen, den som hon gillade att tillbringa ensam. Hon gled försiktigt upp ur sängen, ryckte till av smärtan i höften och gick försiktigt till fönstret.
  
  Relativ frid sänkte sig över henne. Den smygande elden rörde vid vågorna och under några minuter smälte all hennes smärta och oro bort. Tiden stod stilla och hon var odödlig, och sedan öppnades dörren bakom henne.
  
  Bens röst. "Vacker utsikt".
  
  Hon nickade mot soluppgången och vände sig sedan om för att se honom titta på henne. "Du behöver inte bli fräsch, Ben Blake. Bara kaffe och en smörad bagel."
  
  Hennes pojkvän viftade med en drinkkartong och en papperspåse som vapen. "Möt mig på sängen."
  
  Hayden tog en sista titt på New Dawn och gick sedan sakta mot sängen. Ben placerade kaffet och baglarna inom räckhåll och gav sin hundvalp ögon.
  
  "Hur-"
  
  "Samma som i går kväll," sa Hayden snabbt. "Åtta timmar kommer inte att få hältan att försvinna." Sedan mjuknade hon lite. "Något från Drake?"
  
  Ben lutade sig tillbaka på sängen och skakade på huvudet. "Nej. Jag pratade med min pappa och alla mår bra. Inga tecken..." Han gjorde en paus. "Från..."
  
  "Våra familjer är säkra." Hayden la sin hand på hans knä. "Den blodiga kungen misslyckades där. Nu behöver vi bara hitta honom och avbryta vendettan."
  
  "Mislyckades?" ekade Ben. "Hur kan du säga så?"
  
  Hayden tog ett djupt andetag. "Du vet vad jag menade."
  
  "Kennedy dog. Och Drake... han gick inte ens på hennes begravning.
  
  "Jag vet".
  
  "Han är borta, du vet." Ben stirrade på sin bagel som om det vore en väsande orm. "Han kommer inte tillbaka".
  
  "Ge honom tid."
  
  "Han hade tre veckor på sig."
  
  "Ge honom sedan tre till."
  
  "Vad tror du att han gör?"
  
  Hayden log lite. "Från vad jag vet om Drake... Täck våra ryggar först. Sedan kommer han att försöka hitta Dmitrij Kovalenko."
  
  "Den blodiga kungen kanske aldrig dyker upp igen." Bens humör var så deprimerande att till och med det ljusa löftet om en ny morgon försvann.
  
  "Han kommer att." Hayden tittade på den unge mannen. "Han har en plan, minns du? Han kommer inte att lägga sig på marken som förut. Tidsresor enheter var bara början. Kovalenko har en mycket större match planerad."
  
  "Helvetesport?" Ben tänkte på det. "Tror du på den här skiten?"
  
  "Spelar ingen roll. Han tror det. Allt CIA behöver göra är att ta reda på det."
  
  Ben tog en lång klunk av sitt kaffe. "Det är okej?"
  
  "Tja..." Hayden log smygt mot honom. "Nu är våra nördarkrafter fördubblade."
  
  "Karin är hjärnan," erkände Ben. "Men Drake skulle ha brutit Boudreaux på en minut."
  
  "Var inte för säker. Kinimaka gjorde inte detta. Och han är inte direkt en pudel."
  
  Ben stannade när det knackade på dörren. Hans ögon förrådde skräck.
  
  Hayden tog en stund för att lugna ner honom. "Vi är inne på ett CIA-säkert sjukhus, Ben. Säkerhetsnivåerna kring platsen skulle göra en presidentinvigningsparad på skam. Kyla ner."
  
  Doktorn stack in huvudet genom dörren. "Allt är bra?" Han gick in i rummet och började kolla Haydens diagram och vitala tecken.
  
  När han stängde dörren på väg ut talade Ben igen. "Tror du att Blood King kommer att försöka ta över enheterna igen?"
  
  Hayden ryckte på axlarna. "Du antyder att han inte fick det första jag förlorade. Det var nog det som hände. Vad gäller den andra vi hittade från hans båt?" Hon log. "Spikad."
  
  "Var inte självbelåten."
  
  "CIA vilar inte på sina lagrar, Ben," sa Hayden omedelbart. "Inte mer. Vi är redo att träffa honom."
  
  "Hur är det med kidnappningsoffer?"
  
  "Vad är det med dem?"
  
  "De är definitivt högprofilerade. Harrisons syster. Andra du nämnde. Han kommer att använda dem."
  
  "Självklart kommer han att göra det. Och vi är redo att träffa honom."
  
  Ben avslutade sin bagel och slickade sina fingrar. "Jag kan fortfarande inte fatta att hela bandet behövde gå under jorden," sa han vemodigt. "Precis när vi började bli kända."
  
  Hayden skrattade diplomatiskt. "Ja. Tragisk."
  
  "Tja, det kanske kommer att göra oss mer ökända."
  
  Det knackade ännu en mjuk och Karin och Kinimaka kom in i rummet. Hawaiianen såg deprimerad ut.
  
  "Den här jäveln kommer inte att skrika. Oavsett vad vi gör, kommer han inte ens att vissla för oss."
  
  Ben vilade hakan på knäna och gjorde en bister min. "Fan, jag önskar att Matt var här."
  
  
  KAPITEL FYRA
  
  
  Herefordmannen tittade noga. Från sin utsiktspunkt på toppen av en gräsbevuxen kulle till höger om ett tjockt bestånd av träd kunde han använda kikarsiktet monterat på hans gevär för att lokalisera medlemmar av Ben Blakes familj. Det militära kikarsiktet inkluderade ett upplyst riktmedel, ett alternativ som möjliggjorde omfattande användning under ogynnsamma ljusförhållanden och inkluderade BDC (Bullet Drop Compensation).
  
  I själva verket var geväret utrustat med alla högteknologiska prickskytteprylar man kan tänka sig, men mannen bakom kikarsiktet behövde naturligtvis inte dem. Han tränades till högsta nivå. Nu såg han när Ben Blakes pappa gick fram till tv:n och slog på den. Efter lite justering såg han Ben Blakes mamma gestikulera mot sin pappa med en liten fjärrkontroll. Hans siktkors rörde sig inte ens en millimeter.
  
  Med en övad rörelse svepte han med synen runt området kring huset. Den låg tillbakadragen från vägen, gömd av träd och en hög mur, och Herefordmannen fortsatte tyst att räkna vakterna som gömde sig bland buskarna.
  
  Ett två tre. Allt tas i beaktande. Han visste att det fanns fyra till i huset, och två till var helt dolda. Trots alla deras synder gjorde CIA ett utmärkt jobb med att skydda Blakes.
  
  Mannen rynkade pannan. Han märkte rörelse. Mörker, svartare än natten, spred sig längs basen av den höga muren. För stor för att vara ett djur. För hemlighetsfull för att vara oskyldig.
  
  Har folket hittat den blodiga kungen av Blake? Och i så fall, hur bra var de?
  
  En lätt bris blåste från vänster, rakt från Engelska kanalen och förde med sig havets salta smak. Herefordmannen kompenserade mentalt för kulans ändrade bana och zoomade in lite närmare.
  
  Mannen var klädd helt i svart, men utrustningen var uppenbarligen hemgjord. Den här killen var inte ett proffs, bara en legosoldat.
  
  Kulmat.
  
  Mannens finger drog ihop sig ett ögonblick och släppte sedan. Den verkliga frågan var förstås hur många han hade med sig?
  
  Han höll sitt mål i hårkorset och bedömde snabbt huset och dess omgivningar. En sekund senare var han säker. Omgivningarna var rena. Den här svartklädda mannen agerade ensam, Herefordmannen var säker på sig själv.
  
  En legosoldat som dödar för lön.
  
  Knappast värt en kula.
  
  Han tryckte försiktigt på avtryckaren och absorberade rekylen. Ljudet av en kula som lämnar pipan är knappt märkbart. Han såg legosoldaten falla utan något krångel och kollapsa bland de igenvuxna buskarna.
  
  Familjen Blakes vakter märkte ingenting. Om några minuter skulle han i hemlighet ringa CIA och informera dem om att deras nya trygga hus hade brutits in.
  
  Herefordmannen, en gammal SAS-kompis till Matt Drake, fortsatte att vakta vakterna.
  
  
  KAPITEL FEM
  
  
  Matt Drake skruvade av locket från en färsk flaska Morgan's Spiced och slog numret på snabbvalet på sin mobiltelefon.
  
  Mays röst lät upprymd när hon svarade. "Ankbonde? Vad vill du?"
  
  Drake rynkade pannan och tog en klunk ur flaskan. För maj var det att visa känslor ungefär lika okarakteristiskt som det skulle vara för en politiker att hedra sina vallöften. "Mår du bra?"
  
  "Självklart mår jag bra. Varför skulle jag inte vara det? Vad är detta?"
  
  Han tog ytterligare en lång klunk och fortsatte. "Enheten jag gav dig. Det är säkert?"
  
  Det fanns ett ögonblicks tvekan. "Jag har det inte. Men det är säkert, min vän." Mais lugnande intonationer kom tillbaka. "Det här är så säkert som det kan bli." Drake tog en klunk till. Mai frågade: "Är det allt?"
  
  "Nej. Jag tror att jag nästan har uttömt mina ledtrådar i det här fallet. Men jag har en annan idé. Man är närmare ... hem."
  
  Tystnaden klickade och sprakade medan hon väntade. Det här var ingen vanlig maj. Kanske var hon med någon.
  
  "Jag behöver att du använder dina japanska kontakter. Och kineserna. Och speciellt ryssarna. Jag vill veta om Kovalenko har en familj."
  
  Ett skarpt andetag hördes. "Är du seriös?"
  
  "Det är klart jag är jävligt seriös." Han sa det hårdare än han tänkt, men bad inte om ursäkt. "Och jag vill också veta om Boudreau. Och hans familj."
  
  Det tog Mai en hel minut att svara. "Okej, Drake. Jag ska göra så gott jag kan."
  
  Drake tog ett djupt andetag när kontakten försvann. En minut senare stirrade han på flaskan med kryddad rom. Av någon anledning var det halvtomt. Han tittade upp i fönstret och försökte se staden Miami, men glaset var så smutsigt att han knappt kunde se glaset.
  
  Hans hjärta värkte.
  
  Han slog tillbaka flaskan igen. Utan vidare eftertanke tog han åtgärder och tryckte på ytterligare ett kortnummer. I handling hittade han ett sätt att lägga sorgen åt sidan. I aktion hittade han ett sätt att gå vidare.
  
  Mobiltelefonen ringde och ringde. Till slut svarade rösten. "Fan, Drake! Vadå?"
  
  "Du pratar mjukt, käring," drog han till och pausade sedan. "Hur... hur är laget?"
  
  "Team? Kristus. Okej, vill du ha en jävla fotbollsliknelse? Den enda person du rimligen kan använda som anfallare vid det här laget är Kinimaka. Hayden, Blake och hans syster skulle inte ens komma på bänken." Hon pausade. "Ingen koncentration. Ditt fel."
  
  Han gjorde en paus. "Jag? Säger du att om ett försök hade gjorts på dem, så hade det varit framgångsrikt?" Hans huvud, något dimmigt, började dunka. "För att ett försök kommer att göras."
  
  - Sjukhuset är välbevakat. Vakterna är ganska kompetenta. Men det är bra att du bad mig stanna. Och det är bra att jag sa ja.
  
  "Och Boudreau? Hur är det med den här jäveln?"
  
  "Ungefär lika kul som ett stekt ägg. Den går inte sönder. Men kom ihåg, Drake, hela USA:s regering arbetar med detta nu. Inte bara vi."
  
  "Påminn mig inte." Drake ryckte till. "En regering som är djupt kompromissad. Information färdas upp och ner på statliga kommunikationslinjer, Alicia. Det krävs bara en stor låsning för att fylla det hela."
  
  Alicia förblev tyst.
  
  Drake satt och tänkte på det. Fram tills Blood King upptäcktes fysiskt måste all information de hade anses vara opålitlig. Detta inkluderade information om helvetets portar, kopplingen till Hawaii och alla godbitar han hämtade från de fyra döda hantlangarna.
  
  Kanske en sak till skulle hjälpa.
  
  "Jag har en ledning till. Och May kontrollerar Kovalenkos och Boudreaux familjeband. Kanske kan du be Hayden att göra detsamma?
  
  "Jag är här som en tjänst, Drake. Jag är inte din jäkla fårhund."
  
  Den här gången förblev Drake tyst.
  
  Alicia suckade. "Titta, jag ska nämna det. Och när det gäller May, lita inte på den där galna älvan så långt du kan kasta henne."
  
  Drake log mot videospelsreferensen. "Jag håller med om detta när du berättar vilken av er galna tikar som dödade Wells. Och varför."
  
  Han förväntade sig en lång tystnad och fick det. Han passade på att ta ytterligare några klunkar av bärnstensmedicinen.
  
  "Jag ska prata med Hayden," viskade Alicia till slut. "Om Boudreaux eller Kovalenko har en familj kommer vi att hitta dem."
  
  Anslutningen avbröts. I den plötsliga tystnaden bultade Drakes huvud som en hammare. En dag kommer de att berätta sanningen för honom. Men för nu räckte det med att han hade förlorat Kennedy.
  
  Det räckte med att han en gång hade trott på något som nu var lika avlägset som månen, en ljus framtid som hade förvandlats till aska. Hopplösheten inom honom vred hans hjärta. Flaskan föll från försvagade fingrar, gick inte sönder, utan rann ut med sitt eldiga innehåll på det smutsiga golvet.
  
  Ett ögonblick övervägde Drake att hälla upp det i ett glas. Den utspillda vätskan påminde honom om de löften, löften och försäkringar han hade avgett som hade avdunstat på en bråkdel av en sekund och lämnat liv bortkastade och förstörda som så mycket vatten som spillts på golvet.
  
  Hur kunde han göra detta igen? Lovar att hålla sina vänner säkra. Allt han kunde göra nu var att döda så många fiender han kunde.
  
  Besegra ondskans värld och låt det goda fortsätta att leva.
  
  Han satte sig på sängkanten. Bruten. Inget kvar. Allt utom döden dog inom honom, och det trasiga skalet som fanns kvar ville inget mer av denna värld.
  
  
  KAPITEL SEX
  
  
  Hayden väntade tills Ben och Karin hade dragit sig tillbaka till ett av servicerummen. Bror- och systerteamet undersökte Hawaii, Diamond Head, Gates of Hell och andra legender associerade med Bloody King, i hopp om att få ihop en teori.
  
  När situationen klarnade tog Hayden på sig fräscha kläder och gick in på det lilla kontoret där Mano Kinimaka hade satt upp en liten arbetsstation. Den stora hawaiianen knackade på nycklarna och såg lite upprörd ut.
  
  "Fångar du fortfarande två nycklar samtidigt med dina korvfingrar?" frågade Hayden nonchalant och Kinimaka vände sig om med ett leende.
  
  "Aloha nani wahine," sa han och rodnade sedan nästan när hon visade kunskap om ordens betydelse.
  
  "Tycker du att jag är vacker? Är det för att jag blev knivhuggen av en galen person?"
  
  "För att jag är glad. Jag är så glad att du fortfarande är med oss."
  
  Hayden lade sin hand på Kinimakis axel. "Tack, Mano." Hon väntade några ögonblick och sa sedan: "Men nu med Boudreau har vi både en möjlighet och ett dilemma. Vi måste veta vad han vet. Men hur kan vi knäcka honom?"
  
  "Tror du att den här galna jäveln vet var den blodiga kungen gömmer sig?" Skulle en försiktig person som Kovalenko verkligen berätta för honom?"
  
  "Boudreau är den värsta typen av galningar. Smart man. Jag antar att han vet något."
  
  En sardonisk röst kom bakom Hayden. "Drakey tycker att vi borde tortera hans familj." Hayden vände sig om. Alicia gav henne ett cyniskt leende. "Är du okej med det här, CIA?"
  
  "Har du pratat med Matt igen?" sa Hayden. "Hur mår han?"
  
  "Ser ut som hans gamla jag", sa Alicia med en ironi som hon uppenbarligen inte menade. "Så som jag en gång gillade honom."
  
  "Hopplös? Full? Ett?" Hayden kunde inte dölja föraktet i hennes röst.
  
  Alicia ryckte på axlarna. "Nervös. Hård. Dödligt." Hon mötte CIA-agentens blick. "Tro mig, älskling, det är så här han borde vara. Det är det enda sättet han kommer levande ur det här fallet. Och..." Hon gjorde en paus, som om hon undrade om hon skulle fortsätta. "Och... det här kan bara vara det enda sättet ni alla kommer att komma ur detta levande och med era familjer intakta."
  
  "Jag ska se om Boudreaux har en familj." Hayden vände tillbaka till Kinimaka. "Men CIA kommer absolut inte att tortera någon."
  
  "Är ditt pass giltigt för tillträde till anläggningen?" Kinimaka tittade på den tidigare brittiska arméns soldat.
  
  "Ge eller ta, store pojke." Alicia visade ett busigt leende och sköt medvetet förbi Hayden in i det lilla rummet som mestadels upptas av Kinimakis kropp. "Vad gör du?"
  
  "Jobb". Kinimaka stängde av skärmen och gömde sig i ett hörn, så långt bort från Alicia som möjligt.
  
  Hayden kom till hans hjälp. "Du var en soldat när du var människa, Alicia. Har du några förslag som kan hjälpa oss att bryta Boudreaux?"
  
  Alicia vände sig till Hayden med en utmaning i ögonen. "Varför går vi inte och pratar med honom?"
  
  Hayden log. "Jag höll precis på att förbereda mig."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden ledde oss ner till hållplatsen. Fem minuters promenad och hissresan gjorde henne inte ont, även om hon tog det lugnt och humöret blev bättre. Hon insåg att att bli knivskuren var relativt lik vilken annan sjukdom som helst som fick dig att ta ledigt från jobbet. Förr eller senare blev du bara uttråkad som fan och ville dra in helvetet i en kamp igen.
  
  Förvaringsområdet bestod av två rader celler. De gick längs det noggrant polerade golvet tills de nådde den enda cellen som rymde en fånge, den sista cellen till vänster. Framsidan av cellen var vidöppen, och dess invånare var omgiven av rader av stänger som sträckte sig från golv till tak.
  
  Luften var fylld av doften av blekmedel. Hayden nickade till de beväpnade vakterna som var stationerade utanför Boudreaus cell när hon kom för att konfrontera mannen som hade försökt döda henne flera gånger tre veckor tidigare.
  
  Ed Boudreaux låg på sin brits. Han flinade när han såg henne. "Hur mår ditt lår, blondin?"
  
  "Vad?" Hayden visste att hon inte skulle provocera honom, men hon kunde inte hjälpa sig själv. "Din röst låter lite hes. Har du blivit strypt nyligen?" Tre veckors haltande och traumat av ett sticksår hade gjort henne hänsynslös.
  
  Kinimaka gick fram bakom henne och flinade. Boudreau mötte hans blick med häftig hunger. "Ibland," viskade han. "Låt oss vända på steken."
  
  Kinimaka rätade på sina stora axlar utan att svara. Alicia gick sedan runt den store mannens kropp och gick direkt till barerna. "Har den magra jäveln förstört dina små trosor?" Hon riktade hån mot Hayden, men tog inte blicken från Boudreau. "Det skulle inte ta mer än en minut."
  
  Boudreau reste sig från sängen och gick fram till barerna. "Vackra ögon", sa han. "Smutsig mun. Är det inte du som knullade den där tjocka killen med skägget? Den som mitt folk dödade?"
  
  "Det är jag".
  
  Boudreaux tog tag i ribborna. "Hur känner du om det här?"
  
  Hayden kände att vakterna började bli nervösa. Den här typen av konfronterande invägning fick dem ingen vart.
  
  Kinimaka hade redan försökt få legosoldaten att prata på ett dussin olika sätt, så Hayden frågade något enkelt. "Vad vill du, Boudreau? Vad kommer att övertyga dig att berätta vad du vet om Kovalenko?"
  
  "WHO?" Boudreau tog inte blicken från Alicia. De var åtskilda av bredden på gallret mellan dem.
  
  "Du vet vem jag menar. Bloody King."
  
  "Åh, han. Han är bara en myt. Tänkte att CIA måste veta detta."
  
  "Säg ditt pris."
  
  Boudreau bröt slutligen ögonkontakten med Alicia. "Förtvivlan är det engelska sättet." Med Pink Floyds ord."
  
  "Vi kommer ingenstans," det påminde Hayden obehagligt om Drake och Bens Dinoroc skämttävling, och han hoppades att Boudreau bara gjorde meningslösa kommentarer. "Vi-"
  
  "Jag tar henne," väste Boudreau plötsligt. Hayden vände sig om och såg honom stå ansikte mot ansikte med Alicia igen. "En på en. Om hon slår mig kommer jag att prata."
  
  "Gjord". Alicia klämde sig praktiskt taget igenom gallerna. Vakterna rusade fram. Hayden kände hur hennes blod kokade.
  
  "Sluta!" Hon sträckte ut handen och drog tillbaka Alicia. "Är du galen? Den här skiten kommer aldrig att prata. Det är inte värt risken."
  
  "Ingen risk," viskade Alicia. "Ingen risk alls."
  
  "Vi åker," sa Hayden. "Men..." Hon tänkte på vad Drake frågade. "Vi kommer snart tillbaka".
  
  
  * * *
  
  
  Ben Blake lutade sig tillbaka och såg när hans syster skötte den modifierade CIA-datorn med lätthet. Det tog inte lång tid innan hon vände sig vid det speciella operativsystem som myndigheten krävde, men då var hon familjens hjärna.
  
  Karin var en töntig, svart bälte, stripbar slacker som livet knackade på vid sex års ålder i hennes sena tonår, hon packade sina hjärnor och sina grader och planerade att göra absolut ingenting. Hennes mål var att såra och hata livet för vad det gjorde med henne. Att slösa bort sina gåvor var ett sätt att visa att hon inte brydde sig längre.
  
  Hon vände sig om för att titta på honom nu. "Se och dyrka Blake-kvinnans kraft. Allt du någonsin velat veta om Diamond Head i en snabb läsning."
  
  Ben tittade över informationen. De hade gjort detta i flera dagar - utforskat Hawaii och Diamond Head - den berömda vulkanen Oahu - och läst om kapten Cooks resor, den legendariske upptäckaren av Hawaiiöarna 1778. Det var viktigt att de både skannade och sparade så mycket information som möjligt för när genombrottet inträffade förväntade myndigheterna att händelserna skulle gå väldigt snabbt.
  
  Blood Kings hänvisning till Gates of Hell förblev dock ett mysterium, särskilt i förhållande till Hawaii. Det verkade som om de flesta Hawaiianer inte ens trodde på den traditionella versionen av helvetet.
  
  Diamond Head själv var en del av en komplex serie av koner och ventiler känd som Honolulu Volcano Series, en kedja av händelser som utgjorde de flesta av Oahus ökända landmärken. Diamond Head själv, förmodligen det mest kända landmärket, bröt ut bara en gång för cirka 150 000 år sedan, men med en sådan engångsexplosiv kraft att den lyckades behålla sin otroligt symmetriska kon.
  
  Ben log lätt vid nästa kommentar. Man tror att Diamond Head aldrig kommer att få utbrott igen. Hm...
  
  "Kom du ihåg delen om att Diamond Head var en serie kottar och hål?" Karins accent var Yorkshire till ett fel. Hon har redan haft mycket roligt med det lokala CIA-folket i Miami över detta och har utan tvekan upprört mer än en.
  
  Inte för att Karin brydde sig. "Är du döv, kompis?"
  
  "Kalla mig inte kompis," gnällde han. "Det är vad män kallar andra män. Flickor ska inte prata så. Speciellt min syster."
  
  "Okej, buljong. Vapenvila, för nu. Men vet du vad ventiler betyder? Åtminstone i din värld?"
  
  Ben kände att han var tillbaka i skolan. "Lavarör?"
  
  "Förstått. Hej, du är inte dum som en dörrhandtag som pappa brukade säga."
  
  "Pappa sa aldrig..."
  
  "Chill, kärring. Enkelt uttryckt betyder lavarör tunnlar. Över hela Oahu."
  
  Ben skakade på huvudet och tittade på henne. "Jag vet det. Säger du att Blodkungen gömmer sig bakom en av dem?"
  
  "Vem vet? Men vi är här för att forska, eller hur?" Hon tryckte på tangenterna på CIA Bens egen dator. "Kom till det."
  
  Ben suckade och vände sig bort från henne. Liksom resten av familjen hade han saknat dem när de var ifrån varandra, men efter en timmes ikapp kom det gamla tjatet tillbaka. Hon gick dock långt för att hjälpa.
  
  Han öppnade en sökning på The Legends of Captain Cook och satte sig tillbaka i sin stol för att se vad som kom upp, hans tankar liknade mycket Matt Drake och hans bästa vän. Sinnesstämning.
  
  
  KAPITEL SJU
  
  
  Blodkungen förbise sitt territorium genom ett golvlångt spegelfönster, skapat för det enda syftet att skapa en panoramavy som förbise en frodig, böljande dal, ett paradis där ingen människa någonsin hade satt sin fot utom hans egen.
  
  Hans sinne, vanligtvis stadigt och fokuserat, drev igenom många ämnen idag. Förlusten av hans skepp - hans hem i årtionden - även om det var väntat, gjorde det värre. Kanske var det den plötsliga naturen av skeppets död. Han hann inte säga hejdå. Men då hade farväl aldrig varit viktiga eller sentimentala för honom tidigare.
  
  Han var en tuff, känslolös man som växte upp under några av Rysslands tuffaste tider och i många av de tuffaste områdena i landet. Trots detta blomstrade han relativt lätt, byggde ett imperium av blod, död och vodka och tjänade miljarder.
  
  Han visste mycket väl varför förlusten av Stormcloak hade gjort honom upprörd. Han ansåg sig vara oberörd, en kung bland människorna. Att bli förolämpad och besviken på det här sättet av den ynkliga amerikanska regeringen var inget annat än ett slag i ögat. Men det gjorde fortfarande ont.
  
  Den före detta soldaten, Drake, visade sig vara en speciell tagg i ögonen på honom. Kovalenko ansåg att engelsmannen personligen hade försökt att omintetgöra sina vällagda planer, som hade varit i rörelse under ett antal år, och tog mannens medverkan som en personlig förolämpning.
  
  Därav Bloody Vendetta. Hans personliga inställning var att först ta itu med Drakes flickvän; Han kommer att lämna resten av larverna till sina globala legosoldatförbindelser. Han väntade redan på det första telefonsamtalet. En annan kommer snart att dö.
  
  Över kanten av dalen, inbäddat bakom en avlägsen grön kulle, stod en av hans tre rancher. Han kunde bara urskilja kamouflerade hustak, synliga för honom bara för att han visste exakt var han skulle leta. Ranchen på denna ö var den största. De andra två befann sig på separata öar, mindre och hårt försvarade, designade enbart för att dela upp en fiendeattack i tre riktningar om den någonsin skulle komma.
  
  Värdet av att placera gisslan på olika platser var att fienden skulle behöva splittra sina styrkor för att rädda var och en av dem levande.
  
  Det fanns ett dussin olika sätt för den blodiga kungen att lämna denna ö oupptäckt, men om allt hade gått enligt planerna skulle han inte ha gått någonstans. Han kommer att hitta det som Cook hittade bortom helvetets portar, och uppenbarelserna kommer säkerligen att förvandla kungen till en gud.
  
  Enbart porten räckte för att göra detta, resonerade han.
  
  Men alla tankar om porten ledde oundvikligen till minnen som brann djupt - förlusten av båda transportanordningarna, den fräckhet som skulle hämnas. Hans nätverk upptäckte snabbt platsen för en enhet - en som var i CIA:s förvar. Han visste redan var den andre var.
  
  Det är dags att ta tillbaka dem båda.
  
  Han frossade i utsikten i sista minuten. Tjockt blad vajade i rytm med den tropiska brisen. Ett djupt lugn av lugn fångade hans uppmärksamhet för ett ögonblick, men rörde honom inte. Det han aldrig haft kommer han aldrig att sakna.
  
  Rätt i vägen knackade det försiktigt på dörren till hans kontor. Blodkungen vände sig om och sa: "Låt oss gå." Hans röst ekade som ljudet av en tank som körde över en grusgrop.
  
  Dörren öppnades. Två vakter kom in och drog med sig en rädd men väluppfostrad tjej av japansk härkomst. "Chica Kitano," rasade den blodiga kungen. "Jag hoppas att du blir omhändertagen?"
  
  Flickan tittade envist i marken och vågade inte lyfta blicken. Bloody King godkände. "Väntar du på mitt tillstånd?" Han höll inte med. "Jag fick höra att din syster är den farligaste motståndaren, Chica," fortsatte han. "Och nu är hon bara en annan resurs för mig, som Moder Jord. Säg mig... älskar hon dig, Chika, din syster, Mai?"
  
  Flickan andades inte ens. En av vakterna tittade frågande på Blodkungen, men han ignorerade mannen. "Det finns ingen anledning att prata. Jag förstår detta mer än du någonsin kan föreställa dig. Det är bara en sak för mig att byta dig. Och jag vet mycket väl värdet av noggrann tystnad under en affärstransaktion."
  
  Han viftade med en satellittelefon. "Din syster - Mai - hon kontaktade mig. Mycket smart, och i betydelsen ett outtalat hot. Hon är farlig, din syster." Han sa det en andra gång och njöt nästan av möjligheten att träffas ansikte mot ansikte.
  
  Men detta kunde helt enkelt inte hända. Inte nu, när han var så nära sitt livs mål.
  
  "Hon erbjöd sig att byta för ditt liv. Du förstår, hon har min skatt. En mycket speciell enhet som den kommer att ersätta för dig. Det här är bra. Det visar ditt värde i en värld som belönar hänsynslösa människor som jag."
  
  Den japanska flickan höjde blygt ögonen. Den blodige kungen krökte sin mun till något som liknade ett leende. "Nu ser vi vad hon är villig att offra för dig."
  
  Han slog numret. Telefonen ringde en gång och besvarades av en lugn kvinnlig röst.
  
  "Ja?"
  
  "Mai Kitano. Vet du vem det är. Du vet att det inte finns någon chans att spåra det här samtalet, eller hur?"
  
  "Jag har inte för avsikt att försöka."
  
  "Mycket bra". Han suckade. "Åh, om vi bara hade mer tid, du och jag. Men oavsett. Din vackra syster, Chica, är här." Blodkungen vinkade vakterna att föra henne fram. "Säg hej till din syster, Chica."
  
  Mays röst ekade genom telefonen. "Tjej? Hur mår du?" Reserverad. Utan att förråda den rädsla och ilska som den blodige kungen visste måste puttra under ytan.
  
  Det tog en stund, men Chika sa till slut, "Konnichiwa, shimai."
  
  Den blodige kungen skrattade. "Det är fantastiskt för mig att japanerna någonsin skapat en så brutal stridsmaskin som du, Mai Kitano. Din ras känner inga motgångar som min egen. Ni är alla så jäkla reserverade. "
  
  "Vår vrede och passion kommer från det som får oss att känna," sa Mai tyst. "Och från vad som görs mot oss."
  
  "Tänk inte på att predika för mig. Eller hotar du mig?
  
  "Jag behöver inte göra någon av dessa saker. Det blir som det blir."
  
  "Låt mig sedan berätta hur det kommer att bli. Du kommer att träffa mitt folk i morgon kväll i Coconut Grove, på CocoWalk. Klockan åtta på kvällen är de inne i restaurangen, i vimlet. Du lämnar över enheten och går."
  
  "Hur ska de känna igen mig?"
  
  "De kommer att känna dig, Mai Kitano, precis som jag gör. Det är allt du behöver veta. Åtta på kvällen skulle det vara klokt av dig att inte komma för sent."
  
  Det fanns en plötslig munterhet i Mays röst, som fick Blodkungen att le. "Min syster. Hon då?
  
  "När de har enheten kommer mitt folk att ge dig instruktioner." The Blood King avslutade utmaningen och njöt av sin seger ett ögonblick. Alla hans planer passar ihop.
  
  "Förbered flickan för resan," sa han till sina män med en känslolös röst. "Och gör insatserna höga för Kitano. Jag vill ha underhållning. Jag vill se hur bra den här legendariska fightern verkligen är."
  
  
  KAPITEL ÅTTA
  
  
  Mai Kitano stirrade på den döda telefonen i sina händer och insåg att hennes mål var långt ifrån uppnått. Dmitry Kovalenko var inte en av dem som lätt skiljde sig från de saker han ägde.
  
  Hennes syster, Chika, kidnappades från en lägenhet i Tokyo veckor innan Matt Drake först kontaktade henne med sina vilda teorier om Bermudatriangeln och en mytisk underjordsfigur som heter Blood King. Då hade Mai lärt sig tillräckligt för att veta att den här mannen var väldigt verklig och väldigt, väldigt dödlig.
  
  Men hon var tvungen att dölja sina sanna avsikter och hålla sina hemligheter för sig själv. I sanning är detta inte en svår uppgift för en japansk kvinna, men det försvåras av Matt Drakes uppenbara lojalitet och hans orubbliga övertygelse att skydda sina vänner.
  
  Många gånger berättade hon nästan för honom.
  
  Men Chica var hennes prioritet. Inte ens hennes egen regering visste var May var.
  
  Hon gick ut från Miami-gränden där hon hade tagit ett samtal och gick över den livliga vägen till sin favorit Starbucks. Ett mysigt litet ställe där de tog sig tid att skriva ditt namn på kopparna och alltid kom ihåg din favoritdrink. Hon satt en stund. Hon kände CocoWalk väl, men tänkte ändå ta en taxi dit snart.
  
  Varför gå på mitten?
  
  Ett stort antal människor, både lokala och turister, kommer att arbeta både för henne och mot henne. Men ju mer hon tänkte på det, desto mer trodde hon att Blodkungen hade fattat ett mycket klokt beslut. I slutändan hängde allt på vem som skulle vinna.
  
  Det gjorde Kovalenko för att han höll i syster May.
  
  Så bland folkmassan verkar det inte vara på sin plats för henne att ge väskan till några killar. Men om hon sedan utmanade de killarna och tvingade dem att prata om sin syster skulle det få uppmärksamhet.
  
  Och en sak till - hon kände att hon nu kände Kovalenko lite bättre. Visste åt vilket håll hans sinne arbetade.
  
  Han skulle ha sett.
  
  
  * * *
  
  
  Senare samma dag ringde Hayden Jay ett privat telefonsamtal till sin chef, Jonathan Gates. Hon insåg direkt att han var på gränsen.
  
  "Ja. Vad hände, Hayden?"
  
  "Herr?" Deras professionella relation var så bra att hon ibland kunde förvandla den till en personlig. "Allt är bra?"
  
  Det fanns en tvekan i andra änden av kön, något annat som inte är karakteristiskt för Gates. "Detta är så bra som man kunde förvänta sig," muttrade försvarsministern till slut. "Hur mår ditt ben?"
  
  "Ja herre. Läkningen går bra." Hayden stoppade sig själv från att ställa frågan hon ville ställa. Plötsligt nervös undvek hon ämnet. "Hur är det med Harrison, sir? Vad är hans status?"
  
  "Harrison kommer att hamna i fängelse, som alla Kovalenkos informanter. Manipulerad eller inte. Är det allt, fröken Jay?"
  
  Stucken av de kalla tonerna föll Hayden ihop i en stol och slöt ögonen hårt. "Nej, sir. Jag måste fråga dig något. Det kan redan ha täckts av CIA eller en annan byrå, men jag behöver verkligen veta..." Hon gjorde en paus.
  
  "Snälla Hayden, fråga bara."
  
  "Har Boudreau någon familj, sir?"
  
  "Vad i helvete betyder det?"
  
  Hayden suckade. "Det betyder precis vad du tror att det betyder, herr sekreterare. Vi kommer ingenstans här, och tiden rinner iväg. Boudreau vet något."
  
  "Fy fan, Jay, vi är den amerikanska regeringen, och du är CIA, inte Mossad. Du borde ha vetat bättre än att tala så öppet."
  
  Hayden visste bättre. Men förtvivlan knäckte henne. "Matt Drake kunde göra det," sa hon tyst.
  
  "Ombud. Det här kommer inte att fungera." Sekreteraren var tyst en stund och talade sedan. "Agent Jay, du har fått en muntlig tillrättavisning. Mitt råd är att hålla huvudet nere ett tag."
  
  Anslutningen avbröts.
  
  Hayden stirrade på väggen, men det var som att titta på en tom duk för inspiration. Efter en stund vände hon sig om och såg solnedgången falla över Miami.
  
  
  * * *
  
  
  Den långa förseningen tärde på Mays själ. En beslutsam och aktiv kvinna, varje period av passivitet irriterade henne, men när hennes systers liv var i balans, slet det praktiskt taget hennes själ.
  
  Men nu är väntan över. Mai Kitano närmade sig kokosnötsvägen i Coconut Grove och flyttade snabbt till den observationsplats hon hade utsett dagen innan. Med utbytet fortfarande timmar bort, slog Mai sig ner i den svagt upplysta Cheesecake Factory-baren och placerade sin ryggsäck fylld med enheter på disken framför sig.
  
  En rad med tv-skärmar dånade direkt ovanför hennes huvud och sände olika sportkanaler. Baren var högljudd och hektisk, men ingenting jämfört med publiken som fyllde restaurangens entré och reception. Hon hade aldrig sett en restaurang så omtyckt populär.
  
  Bartendern kom fram och lade en servett på baren. "Hej igen", sa han med glimten i ögat. "En omgång till?"
  
  Samma kille som igår kväll. Mai behövde inga distraktioner. "Spara den. Jag tar vatten på flaska och te. Du kunde inte vara med mig i tre minuter, vän."
  
  Hon ignorerade bartenderns blick och fortsatte att studera entrén. Att granska dussintals människor samtidigt hade aldrig varit svårt för henne. Människor är vanedjur. De tenderar att hålla sig inom sin krets. Det var nyanlända som hon hela tiden fick se över.
  
  Mai smuttade på sitt te och tittade på. Det var en glad stämning och en utsökt doft av utsökt mat. Varje gång en servitör gick förbi med en enorm oval bricka fylld till bredden med enorma tallrikar och drinkar hade hon svårt att hålla uppmärksamheten på dörrarna. Skratten fyllde rummet.
  
  En timme har gått. I slutet av baren satt en gammal man ensam med huvudet nedåt och smuttade på en halvliter öl. Ensamheten omgav honom som ett lager av stubb och varnade alla för fara. Han var den enda skadedjuret på hela det här stället. Precis bakom honom bad ett brittiskt par en förbipasserande servitör att ta ett foto av dem sittande tillsammans med armarna om varandra, som för att betona hans specialitet. Mai hörde en mans upphetsade röst, "Vi fick precis reda på att vi är gravida."
  
  Hennes ögon slutade aldrig vandra. Bartendern gick fram till henne flera gånger, men kom inte med något annat. Någon form av fotbollsmatch spelades på TV-skärmarna.
  
  Mai höll hårt i ryggsäcken. När indikatorn på hennes telefon visade klockan åtta såg hon tre män i mörka kostymer komma in på restaurangen. De stod ut som marinsoldater i kyrkan. Stor, bredaxlad. Halstatueringar. Rakade huvuden. Hårda, osmilande ansikten.
  
  Kovalenkos folk var här.
  
  Mai såg dem röra sig och uppskattade deras skicklighet. Alla var kompetenta, men flera ligor bakom henne. Hon tog en sista klunk av sitt te, etsade Chikas ansikte fast i sitt sinne och gled av barstolen. Med fullkomlig lätthet kröp hon upp bakom dem och kramade ryggsäcken mot fötterna.
  
  Hon väntade.
  
  En sekund senare lade en av dem märke till henne. Chocken i hans ansikte var glädjande. De kände till hennes rykte.
  
  "Var är min syster?"
  
  Det tog dem en stund att återfå sitt tuffa uppförande. En frågade: "Har du en enhet?"
  
  De var tvungna att tala högt för att höra varandra över bruset från människor som anlände och lämnade, som kallades att ta deras bord.
  
  "Ja jag har det. Visa mig min syster."
  
  Nu tvingade en av de dömda fram ett leende. "Nu det här," flinade han, "kan jag göra."
  
  En av Kovalenkos ligister försökte hålla sig i mängden och fiskade fram en helt ny iPhone och slog ett nummer. Mai kände hur de andra två stirrade på henne medan hon tittade, och antog troligen hur hennes reaktion kan se ut.
  
  Om de skadade Chika skulle hon inte bry sig om publiken.
  
  De spända stunderna är över. Mai såg en söt ung flicka glatt rusa mot en stor utställning med cheesecakes, följt snabbt och lika glatt av sina föräldrar. Hur nära de var döden och kaoset kunde de helt enkelt inte veta, och Mai hade ingen lust att visa dem.
  
  iPhone vaknade till liv med en smäll. Hon ansträngde sig för att se den lilla skärmen. Det var ur fokus. Efter några sekunder samlades den suddiga bilden för att visa en närbild av hennes systers ansikte. Chica levde och andades, men hon såg rädd ut.
  
  "Om någon av er jävlar skadar henne..."
  
  "Fortsätt bara titta."
  
  Bilden fortsatte att försvinna. Chicas hela kropp kom till synen, bunden så hårt vid den massiva ekstolen att hon knappt kunde röra sig. Mai gnisslade tänder. Kameran fortsatte att röra sig bort. Användaren gick bort från Chica genom ett stort, väl upplyst lager. Vid något tillfälle stannade de vid fönstret och visade henne utsikten utanför. Hon kände omedelbart igen en av Miamis mest ikoniska byggnader, Miami Tower, en trevånings skyskrapa känd för sin ständigt föränderliga färgskärm. Efter ytterligare några sekunder återvände telefonen till hennes syster, och ägaren började dra sig tillbaka igen tills han till slut slutade.
  
  "Han är vid dörren," sa Kovalenko, den mer pratsamma av folket, till henne. "När du ger oss enheten kommer den ut. Då kan du se exakt var det är."
  
  Mai studerade sin iPhone. Samtalet borde ha pågått. Hon trodde inte att det var en inspelning. Dessutom såg hon honom slå numret. Och hennes syster var definitivt i Miami.
  
  Naturligtvis kunde de ha dödat henne och rymt redan innan Mai lyckades fly från Kokoshnik.
  
  "Enhet, fröken Kitano." Banditens röst innehöll, även om den var hård, mycket respekt.
  
  Som det ska vara.
  
  Mai Kitano var en skicklig agent, en av de bästa japanska underrättelsetjänsterna att erbjuda. Hon var tvungen att undra hur gärna Kovalenko ville ha enheten. Var det lika illa som hon ville ha tillbaka sin syster?
  
  Du spelar inte roulette med din familj. Du kommer att få tillbaka dem och du kommer att få dem ännu senare.
  
  Mai tog upp sin ryggsäck. "Jag ger dig den när han går ut genom dörren."
  
  Om det hade varit någon annan hade de kanske försökt ta bort den. De kunde ha mobbat henne lite mer. Men de värderade sina liv, dessa ligister, och de nickade alla som en.
  
  Den med iPhone talade in i mikrofonen. "Gör det. Gå ut."
  
  Mai tittade intensivt på när bilden hoppade runt i en cirkel och drog uppmärksamheten bort från sin syster tills en trasig metalldörrkarm kom till synen. Sedan utsidan av ett sjaskigt lager någonstans i stort behov av färg och en plåtslagare.
  
  Kameran flyttade sig ännu längre tillbaka. Gatuparkeringsplatser och en stor vit skylt där det stod "Garage" kom till synen. En röd oskärpa av en bil blinkade förbi. Mai kände hur hennes otålighet började koka, och då fokuserade kameran plötsligt tillbaka på byggnaden och specifikt till höger om dörren för att avslöja en trasig gammal skylt.
  
  Byggnadsnumret och sedan orden: Southeast 1st Street. Hon hade sin adress.
  
  Mai kastade av sig ryggsäcken och sprang iväg som en hungrig gepard. Folkmassan smälte framför henne. Väl ute sprang hon till närmaste rulltrappa, hoppade över räcket och landade med en självsäker fot ungefär halvvägs ner. Hon skrek och folk hoppade åt sidan. Hon spurtade till marknivå och tog sig till bilen hon parkerade prydligt på Grand Avenue.
  
  Vrid på tändningsnyckeln. Jag lade på den manuella växeln och tryckte ner gaspedalen i golvet. Brände lite gummi i trafiken på Tigertail Avenue och tvekade inte att ta risken. Genom att vrida på ratten vände hon tre fjärdedelar av sin uppmärksamhet mot navigatorn, skrev in adressen, hjärtat bultade.
  
  Navigatören förde henne till den 27:e södern. Framför henne gick en rak väg som pekade norrut, och hon trampade bokstavligen pedalen mot mattan. Hon var så fokuserad att hon inte ens tänkte på vad hon skulle göra när hon kom till lagret. Bilen framför gillade inte hennes upptåg. Han drog sig ut framför henne, hans baklyktor blinkade. Mai träffade bakskärmen, vilket fick föraren att tappa kontrollen och skicka sin bil in i en rad parkerade motorcyklar. Cyklar, hjälmar och skärvor av metall flög åt alla håll.
  
  Mai minskade sitt fokus. Skyltfönster och bilar blinkade förbi som suddiga väggar av tunnelseende. Förbipasserande skrek åt henne. Cyklisten blev så chockad av hennes höghastighetsmanövrar att han vacklade och föll vid ett trafikljus.
  
  Navigatören tog henne österut, mot Flagler. Indikatorn sa till henne att hon skulle vara där om fem minuter. Fiskmarknaden låg i ett töcken av färg till vänster. Ett snabbt ryck och hon såg en skylt som sa "SW1st Street".
  
  Femtio sekunder senare meddelade navigatorns irländska accent: du har nått din destination.
  
  
  * * *
  
  
  Inte ens nu hade Mai vidtagit några allvarliga försiktighetsåtgärder. Hon kom ihåg att låsa bilen och lämna nycklarna bakom framhjulet på passagerarsidan. Hon sprang över vägen och hittade skylten hon sett för ett tag sedan på den skakiga kameran.
  
  Nu tog hon ett andetag för att stålsätta sig för vad hon kunde upptäcka. Hon slöt ögonen, återfick balansen och lugnade sin rädsla och raseri.
  
  Handtaget vrids fritt. Hon gick genom tröskeln och gled snabbt åt vänster. Inget förändrat. Utrymmet var cirka femtio fot från dörren till bakväggen och cirka trettio fot brett. Det fanns inga möbler där. Inga bilder på väggarna. Det finns inga gardiner för fönstren. Ovanför henne fanns flera ljusa, heta rader av ljus.
  
  Chica var fortfarande bunden vid en stol längst bak i rummet, med stora ögon och försökte röra sig. Och han kämpade, det var tydligt, för att säga något till Mai.
  
  Men den japanska underrättelseagenten visste vad han skulle leta efter. Hon lade märke till ett halvdussin säkerhetskameror placerade över hela platsen och visste direkt vem som tittade.
  
  Kovalenko.
  
  Vad hon inte visste var varför? Förväntade han sig någon form av show? Vad det än var så kände hon till blodkungens rykte. Det skulle inte vara snabbt eller lätt, vilket inte tog hänsyn till en dold bomb eller gasflaska.
  
  Hundbenet i slutet av rummet, precis framför hennes systers stol, gömde utan tvekan en överraskning eller två.
  
  Mai rörde sig långsamt framåt, lättad över att Chika fortfarande levde, men gjorde inga illusioner om hur länge Kovalenko hade för avsikt att detta skulle pågå.
  
  Som ett svar dånade en röst från dolda högtalare. "Mai Kitano! Ditt rykte är oöverträffat." Det var Kovalenko. "Låt oss se om det är förtjänt."
  
  Fyra figurer gled ut bakom den blinda hundens ben. Mai stirrade en sekund, kunde knappt tro sina ögon, men tvingades sedan in i en ställning när den första av mördarna rusade mot henne.
  
  Han sprang snabbt och förberedde sig för en flygande spark, tills Mai lätt gled åt sidan och utförde en perfekt snurrande spark. Den första jaktplanen kollapsade till marken, chockad. Den blodige kungens skratt kom från högtalarna.
  
  Nu attackerade den andra fighter henne, utan att ge henne en chans att avsluta den första. Mannen snurrade chakramet - en stålring med en knivskarp ytterkant - på fingertoppen och log när han närmade sig.
  
  Mai pausade. Den här mannen var en adept. Dödligt. Förmågan att använda ett så farligt vapen med säker lätthet talade om år av hård träning. Han kunde kasta chakramet med ett enkelt snärt med handleden. Hon jämnade snabbt ut oddsen.
  
  Hon sprang mot honom och stängde hans räckvidd. När hon såg hans handled rycka, dök hon in i en rutschkana, gled under vapnets båge och kastade huvudet så långt bakåt som möjligt medan de onda bladen skar sig genom luften ovanför henne.
  
  En lock av hennes hår föll till golvet.
  
  Mai slog med fötterna först i adepten och sparkade hans knän av all kraft. Nu var det inte läge att ta fångar. Med ett knas som hon både hörde och kände knäckte mannens knän. Hans skrik föregick hans fall till marken.
  
  Så många år av träning förlorade på ett ögonblick.
  
  Den här mannens ögon avslöjade mycket mer än personlig smärta. Mai undrade ett ögonblick vad Kovalenko kunde ha över sig, men sedan gick en tredje fighter in i kampen och hon kände att den första redan reste sig.
  
  Den tredje var en stor man. Han trampade över golvet mot henne som en stor björn som förföljde sitt byte, bara fötter slog mot betongen. The Blood King uppmuntrade honom med en serie grymtningar och brast sedan ut i skratt, en galning i sitt esse.
  
  Mai tittade honom rakt i ögonen. "Du behöver inte göra det här. Vi är nära att fånga Kovalenko. Och frigivningen av gisslan."
  
  Mannen tvekade ett ögonblick. Kovalenko fnyste högt över huvudet. "Du får mig att darra, Mai Kitano, darra av rädsla. I tjugo år var jag bara en myt, och nu bryter jag min tystnad på mina egna villkor. Hur kunde du..." Han gjorde en paus. "Har någon som du någonsin liknat mig?"
  
  Mai fortsatte att titta in i ögonen på den stora fightern. Hon kände att den bakom henne också stannade, som om hon väntade på utgången av den mentala kampen.
  
  "Bekämpa!" Den blodige kungen skrek plötsligt. "Kämpa, annars får jag dina nära och kära flådda levande och matade till hajarna!"
  
  Hotet var verkligt. Till och med Mai kunde se det. Den stora mannen sprang till handling och rusade mot henne med armarna utsträckta. May omprövade sin strategi. Slå och spring, slå snabbt och förkrossande hårt och gå sedan ur vägen. Om möjligt, använd hans storlek mot honom. Mai lät honom närma sig, i vetskapen om att han skulle förvänta sig något undvikande drag från henne. När han nådde henne och tog tag i hennes kropp var hon inom hans räckhåll och virade runt hans ben.
  
  Ljudet av att han slog i golvet dränkte till och med Bloody Kings vansinniga fniss.
  
  Den första fightern slog henne nu hårt, siktade mot den lilla delen av hennes rygg, gav ett smärtsamt slag innan Mai vred och rullade, kom upp bakom den nedskjutna mannen och gav sig själv lite utrymme.
  
  Nu släppte Blodkungen ett rop. "Skär av hennes systers jävla huvud!"
  
  Nu dök en fjärde man upp, beväpnad med ett samurajsvärd. Han gick rakt mot Chika, sex steg från att avsluta hennes liv.
  
  Och Mai Kitano visste att det nu var dags att framföra sitt livs bästa pjäs. All hennes träning, all hennes erfarenhet samlades i ett sista desperat försök att rädda sin syster - en fråga om liv och död.
  
  Tio sekunder av dödlig nåd och skönhet eller en livstid av brinnande ånger.
  
  Mai hoppade upp på den store mannens rygg och använde honom som en språngbräda för att leverera en flygande spark till den första fightern. Han kände knappt chocken då Mays dominerande ben bröt flera ben i hans ansikte, men han kollapsade som en död vikt. Mai drog omedelbart tillbaka huvudet och rullade och landade hårt på ryggraden, men farten i hennes hopp bar henne långt över betonggolvet på minimal tid.
  
  Hon landade längre bort från sin syster och mannen med svärdet.
  
  Men precis bredvid chakran.
  
  I en millisekunds paus fokuserade hon sitt väsen, lugnade sin själ och vände sig om och släppte det dödliga vapnet. Han strök genom luften, hans dödliga blad glittrade, redan rött streck från Mays eget blod.
  
  Chakran smällde in i svärdsmannens hals darrande. Mannen föll ihop utan ett ljud, utan att känna något alls. Han förstod fortfarande inte vad som drabbade honom. Svärdet smattrade i golvet.
  
  Den store mannen var den enda kämpen som kunde hålla sig mot henne nu, men hans ben fortsatte att knäckas när han försökte stå upp. Hon skadade förmodligen en och annan sena. Tårar av smärta och hjälplöshet rann nerför hans ansikte, inte för honom själv, utan för hans nära och kära. Mai stirrade på Chika och tvingade sig själv att springa till sin syster.
  
  Hon använde svärdet för att klippa av repen och bita ihop tänderna vid åsynen av de lila handlederna och blodiga skavsår orsakade av den ständiga kampen. Till slut drog hon munnen ur sin systers mun.
  
  "Gå halt. Jag kommer bära dig."
  
  Den blodiga kungen slutade skratta. "Stoppa henne!" Han skrek åt den stora fightern. "Gör det. Eller så dödar jag din fru med mina egna händer!"
  
  Den store mannen skrek och försökte krypa mot henne med utsträckta armar. Mai stannade bredvid honom. "Kom med oss", sa hon. "Gå med oss. Hjälp oss förstöra detta monster."
  
  För ett ögonblick lyste mannens ansikte upp av hopp. Han blinkade och såg ut som om världens tyngd hade lyfts från hans axlar.
  
  "Du går med dem, och hon kommer att dö," rasade den blodige kungen.
  
  Mai skakade på huvudet. "Hon är fortfarande död, man. Den enda hämnd du kommer att få är att följa mig."
  
  Mannens ögon vädjade. Ett ögonblick trodde Mai att han faktiskt skulle dra sig ut med henne, men sedan kom tvivelmolnen tillbaka och hans blick föll.
  
  "Jag kan inte. Medan hon fortfarande lever. Jag kan bara inte ".
  
  Mai vände sig bort och lät honom ligga där. Hon hade sina egna krig att utkämpa.
  
  Den blodiga kungen skickade ett avskedsskott till henne. "Spring iväg, Mai Kitano. Mitt krig är på väg att förklaras. Och portarna väntar på mig."
  
  
  KAPITEL NIIO
  
  
  Blodkungens händer rusade mot hans kniv. Vapnet satt fast med punkten först i bordet framför honom. Han förde den nära ögonen och undersökte det bloddränkta bladet. Hur många liv slutade han med den här kniven?
  
  En i taget, varannan dag, i tjugofem år. Minst.
  
  Om så bara för att hålla legenden, respekten och rädslan fräsch.
  
  "En sådan värdig motståndare", sa han till sig själv. "Det är synd att jag inte har tid att prova igen." Han reste sig upp och snurrade sakta på kniven och dess blad reflekterade ljuset när han gick.
  
  "Men min tid att agera har nästan kommit."
  
  Han stannade i motsatta änden av bordet, där en kvinna med mörkt hår var bunden till en stol. Hon hade redan tappat fattningen. Han var äcklad av att titta på hennes röda ögon, häftiga kropp och darrande läppar.
  
  Den blodige kungen ryckte på axlarna. "Oroa dig inte. Nu har jag min första enhet, även om jag saknade Kitano. Din man borde leverera den andra enheten ungefär nu. Om det går över kommer du att gå fri."
  
  "Hur - hur kan vi lita på dig?"
  
  "Jag är en hedersman. Så här överlevde jag min ungdom. Och om hedern skulle ifrågasättas..." Han visade henne det fläckiga bladet. "Det var alltid mer blod."
  
  En dämpad ping kom från hans datorskärm. Han gick fram och tryckte på några knappar. Ansiktet på hans befälhavare från Washington DC dök upp.
  
  "Vi är i position, sir. Målet kommer att vara klart om tio minuter."
  
  "Enheten är en prioritet. Framför allt annat. Kom ihåg det här".
  
  "Herr". Ansiktet flyttade sig tillbaka för att avslöja en upphöjd vy. De tittade ner på parkeringen, översållade med skräp och nästan övergivna. Den korniga bilden visade en luffare som rörde sig längst upp på skärmen och en blå Nissan som körde genom ett par automatiska grindar.
  
  "Bli av med det där tråket. Han kan vara polisen."
  
  "Vi kollade honom, sir. Han är bara en luffare."
  
  Den blodige kungen kände hur ilska sakta började byggas upp inom sig. "Bli av med honom. Fråga mig igen så kommer jag att begrava din familj levande."
  
  Den här mannen arbetade helt enkelt för honom. Men den här mannen visste vad Dmitry Kovalenko var kapabel till. Utan ett annat ord tog han sikte och sköt den hemlösa mannen i huvudet. Blodkungen log när han såg en mörk fläck börja sprida sig över det grovt betongjorda området.
  
  "Fem minuter kvar till märket."
  
  Den blodige kungen tittade på kvinnan. Hon hade varit hans gäst i flera månader. Försvarsministerns fru var inget litet pris. Jonathan Gates skulle betala dyrt för hennes säkerhet.
  
  "Sir, Gates har överskridit sin deadline."
  
  I vilken annan situation som helst skulle den blodige kungen ha använt sin kniv nu. Ingen paus. Men den andra enheten var viktig för hans planer, även om den inte var nödvändig. Han tog upp satellittelefonen som låg bredvid datorn och slog ett nummer.
  
  Jag lyssnade på det ringa och ringa. "Din man verkar inte bry sig om din säkerhet, Mrs Gates." Den blodige kungen krullade sina läppar till något som liknade ett leende. "Eller kanske han redan har ersatt dig, hmm? Dessa amerikanska politiker..."
  
  Det hördes ett klick och den rädda rösten svarade till slut. "Ja?"
  
  "Jag hoppas att du är nära och att du har enheten, min vän. Annat..."
  
  Försvarsministerns röst var ansträngd till det yttersta. "USA böjer sig inte för tyranner", sa han, och de orden kostade honom uppenbarligen mycket av hans hjärta och själ. "Dina krav kommer inte att uppfyllas."
  
  Den blodige kungen tänkte på helvetets portar och vad som låg bakom dem. "Lyssna sedan på att din fru dör i ångest, Gates. Jag behöver inte en andra enhet för vart jag ska."
  
  För att se till att kanalen förblev öppen höjde den blodige kungen sin kniv och började uppfylla alla hans mordfantasi.
  
  
  KAPITEL TIO
  
  
  Hayden Jay gick bort från sin dator när hennes mobiltelefon ringde. Ben och Karin var upptagna med att återuppliva kapten Cooks havsresor, och särskilt de som gällde Hawaiiöarna. Cook, även om han var allmänt känd som en berömd upptäcktsresande, var en man med många talanger, verkade det. Han var också en känd navigatör och skicklig kartograf. Mannen som kartlade allt, han registrerade länder från Nya Zeeland till Hawaii och var mer allmänt känd för att ha gjort sin första landning på Hawaii, en plats som han döpte till Sandwichöarna. Statyn står fortfarande i staden Waimea, Kauai, som ett bevis på den plats han först mötte 1778.
  
  Hayden backade när hon såg att uppringaren var hennes chef, Jonathan Gates.
  
  "Ja, sir?"
  
  Endast intermittent andning kunde höras från andra änden. Hon gick till fönstret. "Kan du höra mig? Herr?"
  
  De har inte pratat sedan han muntligen tillrättavisade henne. Hayden kände sig lite osäker.
  
  Gates röst hördes äntligen. "De dödade henne. De jävlarna dödade henne."
  
  Hayden stirrade ut genom fönstret och såg ingenting. "Vad gjorde de?"
  
  Bakom henne vände Ben och Karin sig om, skrämda över hennes tonfall.
  
  "De tog min fru, Hayden. Månader sedan. Och i går kväll dödade de henne. För jag skulle inte ta emot deras order."
  
  "Nej. Det kunde inte..."
  
  "Ja". Gates röst sprakade när hans whiskydrivna adrenalinkick tydligen började försvinna. "Det är inget du bryr dig om, Jay, min fru. Jag-jag har alltid varit en patriot, så presidenten fick reda på det inom några timmar efter hennes bortförande. Jag stannar..." Han gjorde en paus. "Patriot".
  
  Hayden visste knappt vad han skulle säga. "Varför berätta det nu?"
  
  "För att förklara mina nästa steg."
  
  "Nej!" Hayden skrek och slog i fönstret i plötslig skräck. "Du kan inte göra det här! Snälla du!"
  
  "Koppla av. Jag har inga avsikter att ta livet av mig. Först ska jag hjälpa till att hämnas Sarah. Ironiskt, eller hur?
  
  "Vad?"
  
  "Nu vet jag hur Matt Drake känner."
  
  Hayden slöt ögonen, men tårarna rann fortfarande nerför hennes ansikte. Minnet av Kennedy höll redan på att försvinna från världen, hjärtat, en gång så fullt av eld, förvandlades nu till evig natt.
  
  "Varför berätta det nu?" Äntligen upprepade Hayden.
  
  "För att förklara det." Gates gjorde en paus och sa sedan: "Ed Boudreaux har en lillasyster. Jag skickar dig detaljerna. Gör det-"
  
  Hayden blev så chockad att hon avbröt sekreteraren innan han kunde fortsätta. "Du är säker?"
  
  "Gör allt som står i din makt för att göra slut på den här jäveln."
  
  Linjen gick död. Hayden hörde ett mejl ringa på hennes telefon. Utan att stanna vände hon sig abrupt och lämnade rummet och ignorerade Ben Blakes och hans systers bekymrade blickar. Hon gick fram till Kinimakis lilla skåp och hittade honom när hon förberedde kyckling med chorizosås.
  
  "Var är Alicia?"
  
  "Igår återkallades hennes pass." Den store hawaiianens ord var förvrängda.
  
  Hayden lutade sig närmare. "Var inte en jävla idiot. Vi vet båda att hon inte behöver ett pass. Så var är Alicia?"
  
  Kinimakis ögon vidgades och stirrade på tallrikarna. "Hmm, en minut. Jag hittar henne. Nej, hon är för lyhörd för det. Jag ska-"
  
  "Ring henne bara." Haydens mage knöt ihop sig så fort hon sa dessa ord, och mörkret omslöt hennes själ. "Säg till henne att kontakta Drake. Han fick vad han bad om. Vi kommer att skada en oskyldig person för att få information."
  
  "Syster Boudreau?" Kinimaka verkade vassare än vanligt. "Har han verkligen en? Och Gates skrev på det?"
  
  "Det skulle du också göra", torkade Hayden hennes ögon, "om någon bara torterade och dödade din fru."
  
  Kinimaka smälte tyst detta. "Och detta tillåter CIA att göra samma sak mot en amerikansk medborgare?"
  
  "Det var allt för nu," sa Hayden. "Vi är i krig."
  
  
  KAPITEL ELVA
  
  
  Matt Drake började med dyra saker. Flaskan med Johnnie Walker Black var inbjudande och såg inte alltför illa ut.
  
  Kanske skulle något bättre snabbt förskjuta minnet av hennes ansikte? Den här gången, i sin dröm, kommer han verkligen att rädda henne som han alltid lovat?
  
  Sökandet fortsatte.
  
  Whiskyn brann. Han tömde omedelbart glaset. Han fyllde den igen. Han kämpade för att koncentrera sig. Han var en man som hjälpte andra, som förtjänade deras förtroende, som stod att räkna med och aldrig svikit någon.
  
  Men han misslyckades med Kennedy Moore. Och innan dess misslyckades han med Alison. Och han svikit deras ofödda barn, ett barn som dog innan han ens hade en chans att leva.
  
  Johnnie Walker, liksom alla andra flaskor han hade provat tidigare, gjorde hans förtvivlan djupare. Han visste att detta skulle hända. Han ville att det skulle göra ont. Han ville att det skulle skära bort en bit av plågan från hans själ.
  
  Smärta var hans ånger.
  
  Han stirrade ut genom fönstret. Den stirrade bakåt, tom, oseende och känslolös - färgade svart, precis som han. Uppdateringar från May och Alicia blev allt mer sällsynta. Samtalen från hans SAS-vänner fortsatte att komma i tid.
  
  The Bloody King mördade Bens föräldrar för några dagar sedan. De var säkra. De visste aldrig om faran, och Ben kommer aldrig att veta hur nära de kom att bli offer för Blodkungens vendetta.
  
  Och CIA-agenterna som vaktade Blakes visste inte heller. SAS behövde inte erkännande eller klappar på axeln. De slutförde helt enkelt uppgiften och gick vidare till nästa.
  
  En hemsk melodi började spelas. Låten var lika gripande som vacker - 'My Immortal' av Evanescence - och den påminde honom om allt han någonsin förlorat.
  
  Det var hans ringsignal. Han fumlade lite förvirrat runt lakanen, men kom så småningom fram på telefon.
  
  "Ja?"
  
  "Det här är Hayden, Matt."
  
  Han satte sig lite rakare. Hayden var medveten om sina senaste bedrifter men valde att ignorera dem. Alicia var deras mellanhand. "Vad har hänt? Ben-?" Han kunde inte ens förmå sig att säga de orden.
  
  "Han är okej. Vi är bra. Men något hände."
  
  "Har du hittat Kovalenko?" Otålighet skar genom det alkoholhaltiga diset som en stark strålkastare.
  
  "Nej inte än. Men Ed Boudreaux har en syster. Och vi fick tillstånd att ta henne hit."
  
  Drake satte sig ner och glömde whiskyn. Hat och helvete brände två märken in i hans hjärta. "Jag vet precis vad jag ska göra."
  
  
  KAPITEL TOLV
  
  
  Hayden rustade sig för vad som komma skulle. Hela hennes CIA-karriär hade inte förberett henne för denna situation. Försvarsministerns fru dödades. En internationell terrorist som håller ett okänt antal släktingar till mäktiga människor som gisslan.
  
  Visste regeringen identiteten på alla inblandade? Aldrig. Men du kan vara jävligt säker på att de visste mycket mer än de någonsin släppt.
  
  Det verkade mycket lättare när hon först anmälde sig. Kanske var saker enklare då, före den 11 september. Kanske var det svart och vitt under hennes far, James Jay, den legendariska agenten hon strävade efter att efterlikna.
  
  Och hänsynslös.
  
  Det var en skarp kant. Kriget mot Blood King har utkämpats på många nivåer, men hennes kan ändå visa sig vara det mest fruktansvärda och framgångsrika hittills.
  
  De olika personligheterna hos de människor som var på hennes sida gav henne en fördel. Gates märkte detta först. Det är därför han tillät dem att genomföra sin egen undersökning av mysteriet kring Bermudatriangeln. Gates var smartare än hon någonsin trodde att han var. Han såg omedelbart fördelen som kontrasterande personligheter som Matt Drake, Ben Blake, May Kitano och Alicia Miles gav. Han såg potentialen i hennes team. Och han förde dem alla tillsammans.
  
  Lysande.
  
  Framtidens lag?
  
  Nu ville mannen som förlorat allt att rättvisa skulle skipas för mannen som så brutalt mördat sin fru.
  
  Hayden närmade sig Boudreauxs cell. Den lakoniska legosoldaten tittade lätt på henne över sina korsade händer.
  
  "Kan jag hjälpa dig, agent Jay?"
  
  Hayden skulle aldrig ha förlåtit sig själv om hon inte hade försökt igen. "Berätta för oss Kovalenkos plats, Boudreau. Ge bara bort det och allt kommer att vara över." Hon sträckte ut armarna. "Jag menar, det är inte som att han bryr sig om dig."
  
  "Kanske han vet." Boudreau vände på kroppen och gled av spjälsängen. "Kanske han inte vet. Det kanske är för tidigt att säga, va?"
  
  "Vad är hans planer? Vad är denna helvetets port?
  
  "Om jag hade vetat..." Boudreaux ansikte visade leendet från en festande haj.
  
  "Det gör du verkligen." Hayden förblev väldigt saklig. "Jag ger dig den här sista chansen."
  
  "Sista chansen? Ska du skjuta mig? Har CIA äntligen insett vilka mörka synder de måste begå för att stanna kvar i spelet?"
  
  Hayden ryckte på axlarna. "Det finns en tid och en plats för det här."
  
  "Säkert. Jag skulle kunna nämna flera platser." Boudreau hånade henne, galenskapen lyste genom salivstänket. "Det finns inget du kan göra mot mig, agent Jay, som skulle få mig att förråda någon så mäktig som Blood King."
  
  "Tja..." Hayden tvingade sig själv att le. "Det var det som fick oss att tänka, Ed." Hon gjorde sin röst glad. "Du har ingenting här, man. Ingenting. Och ändå kommer du inte att spilla. Du sitter där, slösar bort, accepterar glatt slutsatsen. Som en hel jävel. Som en förlorare. Som ett stycke sydländsk skit." Hayden gav allt.
  
  Boudreauxs mun bildade en spänd vit linje.
  
  "Du är en man som har gett upp. Sarkasm. Offra. Impotent."
  
  Boudreau rörde sig mot henne.
  
  Hayden tryckte hennes ansikte mot stängerna och retade honom. "Jävla slapp kuk."
  
  Boudreau slog ett slag, men Hayden drog sig tillbaka snabbare och tvingade sig fortfarande att le. Ljudet av hans knytnäve som träffade stålet var som en blöt slag i ansiktet.
  
  "Så vi undrade. Vad får en man som du, en soldat, att bli en viljesvag medlem?"
  
  Nu såg Boudreau på henne med sakta förstående ögon.
  
  "Det är allt". Hayden härmade honom. "Du kom dit, eller hur? Hon heter Maria, eller hur?"
  
  Boudreau smällde igen gallerna i outsägligt raseri.
  
  Det var Haydens tur att flina. "Som jag redan sa. Impotent."
  
  Hon vände sig bort. Fröna såddes. Det handlade om fart och brutalitet. Ed Boudreau skulle aldrig ha spruckit under normala förhållanden. Men nu...
  
  Kinimaka rullade ihop TV:n som de band till en stol så att legosoldaten kunde se den. Oron i mannens röst var uppenbar, även om han försökte dölja den.
  
  "Vad i helvete försöker ni få till?"
  
  "Fortsätt titta, jävel." Hayden fick hennes röst att låta som att hon bara inte brydde sig längre. Kinimaka slog på TV:n.
  
  Boudreauxs ögon vidgades. "Nej", sa han tyst med bara läpparna. "Å nej".
  
  Hayden mötte hans blick med ett helt trovärdigt flin. "Vi är i krig, Boudreaux. Vill du fortfarande inte prata? Välj ett jävla bihang."
  
  
  * * *
  
  
  Matt Drake såg till att kameran var säkert på plats innan han gick in i bilden. Den svarta balaklavan drogs ner över hans ansikte mer för effekt än för kamouflage, men den skottsäkra västen han bar och vapnet han bar gjorde allvaret i flickans situation helt klart.
  
  Flickans ögon var sjöar av förtvivlan och rädsla. Hon hade ingen aning om vad hon hade gjort. Jag har ingen aning om varför de behövde det. Hon visste inte vad hennes bror gjorde för sitt uppehälle.
  
  Maria Fedak var oskyldig, trodde Drake, om någon var oskyldig nuförtiden. Fångad av en slump, fångad av olycka i ett nät utspritt över hela världen, som fräste och sprakade av död, hjärtlöshet och hat.
  
  Drake stannade bredvid henne och viftade med en kniv i sin högra hand, den andra lutade sig lätt mot pistolen. Det spelade inte längre någon roll för honom att hon var oskyldig. Det var vedergällning, inte mindre. Ett liv för ett liv.
  
  Han väntade tålmodigt.
  
  
  * * *
  
  
  "Maria Fedak," sa Hayden. "Hon är din syster, gift, herr Boudreau. Din syster, glömsk, herr legosoldat. Din syster är livrädd, mr Killer. Hon vet inte vem hennes bror är eller vad han gör regelbundet. Men hon känner dig verkligen. Hon känner en kärleksfull bror som besöker henne en eller två gånger om året med falska historier och omtänksamma presenter till sina barn. Säg mig, Ed, vill du att de ska växa upp utan en mamma?"
  
  Boudreauxs ögon var buktande. Hans nakna rädsla var så stark att Hayden faktiskt tyckte synd om honom. Men nu var det inte dags. Hans systers liv var verkligen i balans. Det var därför de valde Matt Drake, en, som värd.
  
  "Maria". Ordet kom ur honom, patetiskt och desperat.
  
  
  * * *
  
  
  Drake kunde knappt se den rädda flickan. Han såg Kennedy död i sina armar. Han såg Bens blodiga händer. Han såg Harrisons skyldiga ansikte.
  
  Men mest av allt såg han Kovalenko. Blood King, hjärnan, är en man så tom och utan känsla att han inte kunde vara något annat än ett återupplivat lik. Zombie. Han såg mannens ansikte och ville strypa livet i allt som omgav honom.
  
  Hans händer sträckte sig mot flickan och slöt sig runt hennes hals.
  
  
  * * *
  
  
  Hayden blinkade mot monitorn. Drake skyndade på saker. Boudreau hann knappt ge efter. Kinimaka gick mot henne, alltid den snälla medlaren, men Alicia Miles drog tillbaka honom.
  
  "Nej, stora kille. Låt dessa jävlar svettas. De har inget annat än döden på sina händer."
  
  Hayden tvingade sig själv att håna Boudreaux på det sätt som hon mindes att han hånade honom när han beordrade hennes män att dödas.
  
  "Ska du skrika, Ed, eller vill du veta hur de gör sushi i Storbritannien?"
  
  Boudreaux tittade på henne med en mördande blick. En tunn mängd saliv rann från mungipan. Hans känslor tog över honom, precis som de gjorde när han kände ett mord nära till hands. Hayden ville inte att han skulle stänga av sig från henne.
  
  Alicia var redan nära barerna. "Du beordrade avrättningen av min pojkvän. Du borde vara glad att det är Drake som gör tärningarna och inte jag. Jag skulle ha fått den tiken att lida dubbelt så länge."
  
  Boudreau såg från den ena till den andra. "Ni båda borde se till att jag aldrig kommer härifrån. Jag svär att jag ska skära er båda i bitar."
  
  "Spara den." Hayden såg hur Drake klämde Maria Fedaks hals. "Hon har inte mycket tid."
  
  Boudreau var en tuff man och hans ansikte var stängt. "CIA kommer inte att skada min syster. Hon är medborgare i USA."
  
  Nu trodde Hayden verkligen att galningen verkligen inte fattade det. "Hör på mig, din galna jävel", väste hon. "Vi är i krig. The Bloody King dödade amerikaner på amerikansk mark. Han kidnappade dussintals. Dussintals. Han vill hålla det här landet för lösen. Han bryr sig inte ett dugg om dig eller din stinkande syster!"
  
  Alicia muttrade något i hörluren. Hayden hörde instruktionerna. Kinimaka gjorde samma sak.
  
  Det gör Drake också.
  
  Han släppte kvinnans hals och drog ut pistolen ur hölstret.
  
  Hayden bet ihop tänderna så hårt att nerverna runt hennes skalle skrek. Hennes maginstinkt fick henne nästan att skrika och säga åt honom att sluta. Hennes fokus blev suddigt för en sekund, men sedan kom träningen igång och berättade för henne att detta var den bästa chansen att de hade att spåra upp Kovalenko.
  
  Ett liv för att rädda hundratals eller fler.
  
  Boudreau lade märke till känslornas spel i hennes ansikte och befann sig plötsligt vid barerna, övertygad, sträckte ut sin hand och morrande.
  
  "Gör inte det. Våga du inte göra det här mot min lillasyster!"
  
  Haydens ansikte var en mask av sten. "Sista chansen, mördare."
  
  "The Bloody King är ett spöke. För allt jag vet kan det vara en röd sill. Han älskar sånt här."
  
  "Förstått. Testa oss."
  
  Men Boudreau har varit en legosoldat för länge, en mördare för länge. Och hans hat mot auktoritetspersoner förblindade hans omdöme. "Gå åt helvete, käring."
  
  Haydens hjärta sjönk, men hon knackade mikrofonmonitorn på handleden. "Skjut henne."
  
  Drake höjde pistolen och tryckte den mot hennes huvud. Hans finger tryckte på avtryckaren.
  
  Boudreaux vrålade av skräck. "Nej! Bloody King i-"
  
  Drake lät det fruktansvärda ljudet av skottlossning överrösta alla andra ljud. Han såg hur blodet sprutade från sidan av Maria Fedaks huvud.
  
  "Norra Oahu!" Boudreaux avslutade. "Hans största ranch är där..." Hans ord släpade av när han sjönk till golvet och såg sin döda syster sjunka ner i stolen och titta på den blodstänkta väggen bakom henne. Han såg i chock när den balaclavaklädda figuren närmade sig skärmen tills den fyllde den helt. Sedan tog han av sig masken.
  
  Matt Drakes ansikte var kallt, avlägset, ansiktet på en bödel som älskade sitt jobb.
  
  Hayden ryste.
  
  
  KAPITEL TRTTON
  
  
  Matt Drake klev ur taxin och slöt ögonen för att studera den höga byggnaden som skymtade framför honom. Grå och obeskrivlig, det var det perfekta skyddet för en CIA-operation. Lokala agenter var tvungna att infiltrera det underjordiska garaget och passerade genom flera säkerhetslager. Alla andra, vare sig de är agenter eller civila, gick in genom ytterdörren och presenterade sig medvetet som lätta mål.
  
  Han tog ett djupt andetag, nästan nykter för första gången på så länge han kunde minnas, och knuffade upp en-persons karuselldörren. Åtminstone verkade denna installation ta sin säkerhet på allvar. Framför honom stod ett enkelt bord, vid vilket satt ett halvdussin stränga män. Det var utan tvekan många fler som tittade på.
  
  Han gick över det polerade klinkergolvet. "Hayden Jay väntar på att få träffa mig."
  
  "Vad heter du?"
  
  "Ankbonde."
  
  "Matt Drake?" Vaktens stoiska framtoning vacklade något.
  
  "Säkert".
  
  Mannen gav honom en blick som en person kan använda när han ser en kändis eller en fånge. Sedan ringde han ett samtal. En sekund senare eskorterade han Drake till en diskret hiss. Han stack in nyckeln och tryckte på knappen.
  
  Drake kände hissen flyga uppåt, som på en luftkudde. Han bestämde sig för att inte tänka för mycket på vad som skulle hända, han lät händelserna sköta sig själva. När dörren öppnades vände han sig mot korridoren.
  
  I slutet av korridoren stod kommittén för att hälsa på honom.
  
  Ben Blake och hans syster Karin. Hayden. Kinimaka. Alicia Miles stod någonstans bakom. Han såg inte May, men sedan förväntade han sig det inte riktigt heller.
  
  Scenen var dock fel. Detta måste inkludera Kennedy. Det hela såg konstigt ut utan henne. Han klev ut ur hissen och försökte komma ihåg att de förmodligen kände likadant. Men låg de i sängen varje kväll och tittade genom hennes ögon och undrade varför Drake inte var där för att rädda henne?
  
  Ben ställde sig sedan framför honom och Drake, utan att säga något, drog den unge killen i hans famn. Karin log fåraktigt över sin brors axel och Hayden gick fram för att lägga en hand på hans axel.
  
  "Vi har saknat dig".
  
  Han höll desperat fast. "Tack".
  
  "Du behöver inte vara ensam," sa Ben.
  
  Drake tog ett steg tillbaka. "Titta", sa han, "det är viktigt att få en sak klar. Jag är en förändrad person. Du kan inte lita på mig längre, speciellt dig, Ben. Om ni förstår detta, allihop, så finns det en chans att vi kan arbeta tillsammans."
  
  "Det var inte ditt..." Ben gick direkt till problemet, precis som Drake visste att han skulle. Karin var överraskande nog förnuftets hand. Hon tog tag i honom och drog honom åt sidan och lämnade Drake en tydlig väg till kontoret bakom dem.
  
  Han gick igenom dem och nickade till Kinimaka längs vägen. Alicia Miles tittade på honom med allvarliga ögon. Hon förlorade också någon som hon älskade.
  
  Drake stannade. "Det är inte över än, Alicia, på inget sätt. Den här jäveln måste elimineras. Om inte, kan han bränna ner världen till grunden."
  
  "Kovalenko kommer att dö skrikande."
  
  "Halleluja".
  
  Drake gick förbi henne in i rummet. Två stora datorer satt till höger om honom, hårddiskarna snurrade och klickade medan de sökte och laddade data. Framför den fanns ett par golvhöga skottsäkra fönster med utsikt över Miami Beach. Plötsligt slogs han av bilden av Wells som låtsades vara en pervers och bad om ett kikarsikte så att han kunde se de solbrända kropparna där nere.
  
  Denna tanke fick honom att tänka. Det var första gången han tänkte konsekvent på Welles sedan Kennedy mördades. Wells dog en fruktansvärd död i händerna på Alicia eller May. Han visste inte vilka, och han visste inte varför.
  
  Han hörde de andra följa efter honom. "Så..." Han fokuserade på utsikten. "När ska vi till Hawaii?"
  
  "På morgonen," sa Hayden. "Många av våra tillgångar är nu koncentrerade till Oahu. Vi kollar också på andra öar eftersom det är känt att Kovalenko har mer än en ranch. Naturligtvis är det nu också känt att han är en mästare på bedrägeri, så vi fortsätter att spåra andra leads i olika regioner i världen."
  
  "Bra. Jag minns referenser till Captain Cook, Diamond Head och Hell's Gate. Var det detta du siktade på?"
  
  Ben tog det. "Ganska mycket, ja. Men Cook landade på Kauai, inte Oahu. Hans..." Monologen slutade abrupt. "Hmm, i ett nötskal. Vi hittade inget ovanligt. Hejdå."
  
  "Det finns inga direkta kopplingar mellan Cook och Diamond Head?"
  
  "Vi jobbar på det". Karin pratade lite defensivt.
  
  "Men han föddes i Yorkshire," tillade Ben och testade Drakes nya barriär. "Du vet, Guds jord."
  
  Det verkade som om Drake inte ens hörde vad hans vän sa. "Hur länge tillbringade han på Hawaii?"
  
  "Månader", sa Karin. "Han gick tillbaka dit minst två gånger."
  
  "Kanske han besökte varje ö då. Vad du bör göra är att kontrollera hans loggar, inte hans historia eller prestationer. Vi behöver veta om de sakerna han inte är känd för."
  
  "Det här är..." Karin gjorde en paus. "Det är verkligen vettigt."
  
  Ben sa ingenting. Karin var inte färdig. "Vad vi vet är detta: den hawaiianska guden av eld, blixtar och vulkaner är en kvinna som heter Pele. Hon är en populär figur i många antika berättelser om Hawaii. Hennes hem sägs vara på toppen av en av de mest aktiva vulkanerna i världen, men det är på Big Island, inte Oahu."
  
  "Detta är allt?" frågade Drake kort.
  
  "Nej. Medan de flesta historier handlar om hennes systrar, berättar vissa legender om Peleporten. Porten leder till eld och hjärtat av en vulkan - låter det som ett helvete för dig?"
  
  "Det här är kanske en metafor," sa Kinimaka utan att tänka och rodnade sedan. "Ja, det kan vara. Du vet..."
  
  Alicia var den första att skratta. "Tack och lov att åtminstone någon annan har humor." Hon fnös och tillade sedan: "Ingen anstöt", med en röst som visade att hon inte riktigt brydde sig om hur folk behandlade henne.
  
  "Pele's Gate kan vara användbar," sa Drake. "Fortsätt så. Vi ses i morgon bitti".
  
  "Blir du inte kvar?" Ben utbröt, uppenbarligen i hopp om att han skulle få en chans att prata med sin vän.
  
  "Nej". Drake stirrade ut genom fönstret när solen började gå ner över havet. "Jag har någonstans att vara ikväll."
  
  
  KAPITEL FJORTON
  
  
  Drake lämnade rummet utan att titta tillbaka. Som väntat kom Hayden ikapp honom precis när han skulle gå in i hissen.
  
  "Drake, sakta ner. Hon mår bra?"
  
  "Du vet att hon mår bra. Du såg henne på videoströmmen."
  
  Hayden tog tag i hans hand. "Du vet vad jag menar."
  
  "Hon kommer att bli bra. Det måste se bra ut, det vet du. Boudreaux måste ha trott att det var på riktigt."
  
  "Ja".
  
  "Jag önskar att jag kunde ha sett honom gå sönder."
  
  "Tja, det var jag han knivhögg, så jag fick det nöjet, tack vare dig."
  
  Drake tryckte på knappen för första våningen. "Hans syster borde redan vara med dina agenter. De tar henne till sjukhuset och städar upp henne. Falskt blod är en djävul som sköter sig själv, du vet."
  
  "Boudreau blev bara galnare, om det är möjligt. När hans syster reste sig, levande..." Hayden skakade på huvudet. "Slutlig kollaps."
  
  "Planen fungerade. Det var en bra idé, sa Drake till henne. - Vi fick information. Det var värt det ".
  
  Hayden nickade. "Jag vet. Jag är bara glad att galningen är bakom galler."
  
  Drake gick in i hissen och väntade på att dörrarna skulle stängas. "Om det var upp till mig", sa han när Hayden försvann ur sikte. "Jag skulle skjuta jäveln i hans cell."
  
  
  * * *
  
  
  Drake tog en taxi till Biscayne Boulevard och begav sig till Bayside shopping plaza. Mannen som ringde honom, lät tyst, osäker och helt ur karaktär, ville träffas utanför Bubba Gumps. Drake hade ett ögonblick av humor och föreslog Hooters, en plats som förmodligen var mer lämplig för dem, men May agerade som om hon inte ens hade hört honom.
  
  Drake anslöt sig till publiken, lyssnade på det bullriga nöjet runt honom och kände sig helt malplacerad. Hur kunde dessa människor vara så glada när han förlorade något så kärt? Hur kunde de inte bry sig?
  
  Hans hals var torr och hans läppar var nariga. Baren på Bubba Gump vinkade. Kanske kunde han sjunka några innan hon kom. Han hade dock inga illusioner; det här fick sluta. Om han skulle till Hawaii för att jaga mördaren till kvinnan han älskade, om han skulle söka hämnd snarare än att bli ett offer, måste detta vara sista gången.
  
  Det måste det vara.
  
  Han höll på att trycka på dörren när Mai skrek åt honom. Hon var precis där, lutad mot en pelare mindre än sex fot från mig. Om hon var fienden skulle han vara död just nu.
  
  Hans beslutsamhet för grymhet och vedergällning var värdelös utan fokus och erfarenhet.
  
  Mai gick till restaurangen, Drake följde efter henne. De tog plats i baren och beställde Lava Flows för att hedra sin kommande resa till Hawaii.
  
  Drake förblev tyst. Han hade aldrig sett Mai Kitano nervös förut. Han hade aldrig sett henne rädd förut. Han kunde inte föreställa sig ett scenario som skulle få henne att sätta fart.
  
  Och så kollapsade hans värld igen.
  
  "Kovalenko kidnappade min syster, Chika, från Tokyo. Många månader har gått. Han har hållit henne fången sedan dess." Mai tog ett djupt andetag.
  
  "Jag förstår. Jag förstår vad du gjorde", sa Drake viskande. Det var uppenbart. Familjen kom alltid först.
  
  "Han har en enhet."
  
  "Ja".
  
  "Jag kom till USA för att hitta henne. För att hitta Kovalenko. Men jag misslyckades tills du och dina vänner kontaktade mig. Jag är skyldig dig".
  
  "Vi räddade henne inte. Du gjorde."
  
  "Du gav mig hopp, du gjorde mig till en del av laget."
  
  "Du är fortfarande en del av laget. Och glöm inte att regeringen har ett annat botemedel. De kommer inte att ge upp."
  
  "Om inte en av dem hade en älskad i fångenskap."
  
  Drake visste vad som hände med Gates fru, men sa ingenting. "Vi behöver dig på Hawaii, Mai. Om vi vill slå den här mannen, behöver vi det bästa. Detta vet regeringen. Det var därför du, Alicia och de andra fick gå."
  
  "Och du?"
  
  "Och jag".
  
  "Hur är det med dina nära och kära, Drake? Försökte den blodige kungen utföra sin vendetta?"
  
  Drake ryckte på axlarna. "Han misslyckades."
  
  "Och ändå kommer han att fortsätta försöka."
  
  "Är din syster säker?" Behöver hon extra skydd? Jag känner några människor..."
  
  "Det är fixat, tack."
  
  Drake studerade den orörda drinken. "Då kommer allt att sluta på Hawaii," sa han. "Och nu när vi nästan hittade det kommer det att bli snart."
  
  Mai tog en lång klunk av sin drink. "Han kommer att vara förberedd, Drake. Han har planerat det här i ett decennium."
  
  "Detta är eldens land", sa han. "Lägg till Kovalenko och resten av oss till den ekvationen, och hela den här platsen kan bara explodera."
  
  
  * * *
  
  
  Han såg May gå iväg mot parkeringen och begav sig mot där han trodde att taxin kunde stå. Nattlivet i Miami var i full gång. Alkohol var inte det enda berusningsmedlet som fanns tillgängligt, och kombinationen av oändliga, trevliga nätter, vackra män och kvinnor och dynamiska melodier arbetade hårt för att lyfta till och med hans flaggande moral.
  
  Han vände om hörnet och småbåtshamnen öppnade sig framför honom - yachter som strävade efter att ta en plats, folkmassor som fyllde gångvägarna, en utomhusrestaurang fylld med vackra människor som inte brydde sig ett dugg om någonting i världen.
  
  Till stor del tack vare människor som Matt Drake.
  
  Han vände tillbaka. Hans mobiltelefon ringde med den där hemska, melodiösa melodin.
  
  Tryck snabbt på knappen. "Ja?"
  
  "Matt? God eftermiddag. Hallå." De fina tonerna av en Oxford-utbildning överraskade honom.
  
  "Dal?" - han sa. "Torsten Dahl?"
  
  "Säkert. Vem mer låter lika bra?"
  
  Drake fick panik. "Allt är bra?"
  
  "Oroa dig inte, kompis. Allt är bra på den här sidan av världen. Island är fantastiskt. Barnen är fantastiska. En fru är... en fru. Hur går det med Kovalenko?"
  
  "Vi hittade det," sa Drake med ett leende. "Nästan. Vi vet var vi ska leta. Det pågår en viss mobilisering just nu och vi borde vara på Hawaii i morgon."
  
  "Perfekt. Tja, anledningen till att jag ringer kanske eller kanske inte är till någon nytta för dig. Du kan bestämma själv. Som ni vet fortsätter utforskningen av gudarnas grav försiktigt. Kommer du ihåg hur jag i Freys slott stod på kanten av Odens grav med tungan hängande? Kommer du ihåg vad vi hittade?"
  
  Drake mindes sin omedelbara vördnad. "Säkert".
  
  "Tro mig när jag säger att vi hittar skatter som motsvarar eller till och med överträffar detta nästan varje dag. Men något mer vardagligt fångade min uppmärksamhet i morse, främst för att det påminde mig om dig."
  
  Drake klev in i den trånga gränden för att bättre höra svensken. "Påminner dig om mig? Har du hittat Hercules?
  
  "Nej. Men vi hittade skyltar på väggarna i varje nisch i graven. De var gömda bakom skatter, så de märktes inte först."
  
  Drake hostade. "Märken?"
  
  "De matchade bilden du skickade till mig."
  
  Drake tog en stund och sedan slog blixten ner i hans hjärta. "Vänta. Du menar precis som bilden jag skickade? Virvelbilden vi hittade på tidsreseenheterna?"
  
  "Jag trodde att det här skulle få dig att bita ihop, min vän. Ja, dessa markeringar - eller lockar, som du säger."
  
  Drake var mållös ett ögonblick. Om markeringarna i gudarnas grav matchade markeringarna de hittade på de gamla transportanordningarna, så betydde det att de var från samma era.
  
  Drake talade genom en torr mun. "Det betyder-"
  
  Men Thorsten Dahl har redan tänkt på allt. "Att gudarna skapade apparater för tidsresor. Om du tänker efter så är det vettigt. Av det vi hittade i Odens grav vet vi att de fanns. Nu vet vi hur de manipulerade tidens gång."
  
  
  KAPITEL FEMTON
  
  
  Den blodige kungen stod i utkanten av sitt lilla reservat och såg på när flera av hans bengaliska tigrar jagade ett litet rådjur som hade släppts för dem. Hans känslor slets isär. Å ena sidan var det ett nöje att äga och på fritiden titta på en av de största mördarmaskinerna som någonsin skapats på planeten. Å andra sidan var det en gråtande skam att de hölls fångna. De förtjänade bättre.
  
  Inte som hans mänskliga fångar. De förtjänade vad de skulle få.
  
  Boudreau.
  
  Blodkungen vände sig om när han hörde flera personer gå över gräset. "Mr Boudreau," rasade han. "Hur gick CIA-fängelsen?"
  
  Mannen stannade några meter bort och gav honom den respekt han krävde, men tittade på honom utan rädsla. "Svårare än jag föreställt mig," erkände han. "Tack för den tysta uttagningen."
  
  Den blodige kungen pausade. Han kände tigrarna bakom sig och jagade det rädda rådjuret. Rådjuret tjöt och sprang iväg, överväldigad av skräck, oförmögen att möta sin egen död. Boudreau var inte sådan. Den blodige kungen visade honom en viss grad av respekt.
  
  "Har Matt Drake överträffat dig?"
  
  "CIA visade sig vara mer påhittig än jag förväntade mig. Det är allt".
  
  "Du vet att om jag hade haft pistolen, skulle din systers död inte ha blivit falsk."
  
  Boudreaux tystnad visade att han förstod.
  
  "Det är dags att agera", sa den blodige kungen. "Jag behöver någon som förstör de andra rancherna. De på Kauai och Big Island. Kan du göra det här åt mig?"
  
  Mannen han beordrade räddad från livstids fängelse fann plötsligt hopp. "Jag kan göra det här."
  
  "Du måste döda alla gisslan. Varje man, kvinna och barn. Du kan göra det?"
  
  "Ja, herre".
  
  Den blodige kungen lutade sig framåt. "Du är säker?"
  
  "Jag kommer att göra vad du än ber mig göra."
  
  Blodkungen visade inga yttre känslor, men var nöjd. Boudreau var hans mest kompetenta kämpe och befälhavare. Det är bra att han förblev så lojal.
  
  "Så gå och gör dig redo. Jag inväntar dina instruktioner."
  
  Hans män ledde iväg amerikanen och Blood King vinkade en man att vänta bakom. Det var Claude, chefen för hans ranch i Oahu.
  
  "Som jag sa, Claude, det är dags. Är du redo, eller hur?"
  
  "Allt är förberett. Hur länge ska vi hålla ut?"
  
  "Du kommer att hålla på tills du dör," skrek den blodige kungen. "Då kommer din skuld till mig att betalas. Du är en del av distraktionen. Naturligtvis är detta bara en liten del, men ditt offer är värt det."
  
  Hans Oahu-handledare förblev tyst.
  
  "Stör det dig?"
  
  "Nej. Nej sir."
  
  "Det här är bra. Och när vi väl fokuserar deras uppmärksamhet på ranchen kommer du att öppna lokala öceller. Det är jag som kommer att passera genom helvetets portar, men Hawaii kommer att brinna."
  
  
  KAPITEL SEXTON
  
  
  CIA:s privatjet flög på en höjd av trettiotusen fot. Matt Drake virvlade isen i sitt tomma glas och spräckte locket för ännu en miniatyrwhisky. Han satt ensam längst bak i planet och hoppades att de skulle respektera hans ensamhet. Men de ständiga blickarna åt sidan och de rasande viskningarna sa till honom att skåpbilen "välkommen tillbaka" snart skulle stanna bredvid honom.
  
  Och whiskyn hade inte ens börjat gå mig på nerverna än.
  
  Hayden satt tvärs över gången från honom, Kinimaka bredvid henne. Trots arten av sitt uppdrag verkade hawaiianen ganska glad över att återvända till sitt hemland. Hans familj var noga bevakad, men den ständigt optimistiska jätten verkade ganska säker på att han fortfarande skulle ha en chans att se dem.
  
  Hayden pratade med Jonathan Gates på en satellittelefon. "Tre mer? Det är totalt tjugoen fångar, sir. Jo, jag är säker på att det finns fler än så. Och det finns ingen plats än. Tack".
  
  Hayden bröt förbindelsen och sänkte huvudet. "Jag kan inte prata med honom längre. Hur pratar man med en man vars fru just har blivit mördad? Vad ska du säga?"
  
  Drake tittade på henne. Det tog en stund, men sedan vände hon sin hemsökta blick mot honom. "Jag är ledsen, Matt. Jag tror inte. Det är så mycket som händer."
  
  Drake nickade och tömde sitt glas. "Ska inte Gates ta semester?"
  
  "Situationen är för instabil." Hayden tryckte telefonen mot hennes knä. "I krig kan ingen försvinna i bakgrunden."
  
  Drake log åt ironin. "Jag trodde inte att Hawaii var så stort."
  
  "Du menar, varför har de inte hittat åtminstone en av hans rancher än? Tja, det är ingen stor sak. Men det finns fruktansvärt mycket ogenomtränglig skog, kullar och dalar. Rancherna är förmodligen också kamouflerade. Och den blodiga kungen är förberedd för oss. Washington verkar tro att lokalbefolkningen kommer att hjälpa oss mer än den vanliga arbetsstyrkan."
  
  Drake höjde på ögonbrynet. "Förvånande nog har de förmodligen rätt. Det är här vår vänliga jätte kommer in."
  
  Mano gav honom ett brett, avslappnat leende. "Jag känner verkligen de flesta människorna i Honolulu."
  
  En suddighet dök upp och Ben Blake dök plötsligt upp bredvid honom. Drake stirrade på den unge mannen. Det var första gången de verkligen sågs sedan Kennedy dog. En våg av känslor steg inom honom, som han snabbt dämpade och gömde genom att ta en klunk till.
  
  "Allt hände så snabbt, kompis. Jag kunde inte hjälpa det. Hon räddade mig, men... men jag kunde inte rädda henne."
  
  "Jag klandrar dig inte. Det var inte ditt fel."
  
  "Men du gick."
  
  Drake tittade på Karin, Bens syster, som tittade på sin bror med arga ögon. De diskuterade tydligen Bens hänsynslösa drag, och han gick emot det. Drake öppnade ännu en whisky och lutade sig tillbaka i stolen, hans blick orörlig. "För ungefär tusen år sedan gick jag med i SAS. Världens bästa stridskraft. Det finns en anledning till att de är bäst, Ben. Det beror bland annat på att de är grymma människor. Hänsynslös. Mördarna. De ser inte ut som Matt Drake du vet. Eller till och med som Matt Drake, som letade efter Odins ben. Den här Matt Drake var inte med i SAS. Han var civil."
  
  "Och nu?"
  
  "Så länge som Blodkungen lever och Vendetta fortfarande existerar kan jag inte vara civil. Det spelar ingen roll hur dålig jag vill vara."
  
  Ben tittade bort. "Jag förstår det".
  
  Drake blev förvånad. Han vände sig till hälften om när Ben reste sig och gick tillbaka till sin plats. Kanske började den unge killen växa upp.
  
  Om de senaste tre månaderna inte hade påskyndat denna process, skulle ingenting någonsin ha gjort det.
  
  Hayden tittade på honom. "Han var med henne, du vet. När hon dog. Det var svårt för honom också."
  
  Drake svalde och sa ingenting. Han drog ihop sig i halsen och det var allt han kunde göra för att inte brista i gråt. Någon kille från SAS. Whiskyn lämnade ett hett spår i maggropen. Efter en stund frågade han: "Hur mår ditt ben?"
  
  "Gör ont. Jag kan gå och till och med springa. Skulle dock inte vilja slåss mot Boudreau på några veckor till.
  
  "Så länge han sitter i fängelse behöver du inte göra det."
  
  Uppståndelsen fångade hans uppmärksamhet. Mai och Alicia satt flera rader framför och tvärs över gången från varandra. Relationen mellan de två kvinnorna hade aldrig varit mer än frostig, men något irriterade dem båda.
  
  "Du kompromissade med oss!" Alicia började skrika. "För att rädda min egen jäkla syster. Hur skulle de annars kunna hitta ett hotell?"
  
  Drake gled ur sin plats och gick nerför gången. Det sista han behövde på flyget var ett slagsmål mellan två av de dödligaste kvinnorna han någonsin känt.
  
  "Hudson dog på det hotellet," morrade Alicia. "De sköt honom medan... medan..." Hon skakade på huvudet. "Var det här din information, Kitano? Jag utmanar dig att berätta sanningen."
  
  Alicia klev in i gången. Mai reste sig för att se henne i ansiktet. De två kvinnorna var nästan nos mot nos. Mai steg tillbaka för att göra plats åt sig själv. En oerfaren observatör kanske trodde att detta var ett tecken på svaghet hos den japanska flickan.
  
  Drake visste att detta var ett dödligt tecken.
  
  Han rusade fram. "Sluta!"
  
  "Min syster är värd tio Hudsons."
  
  Alicia morrade. "Nu får jag lite majtid!"
  
  Drake visste att May inte skulle backa. Det hade varit lättare att berätta för Alicia vad hon redan visste - att Hudson hade gett bort sig själv - men Mai Kitanos stolthet skulle inte tillåta henne att ge efter. Alicia slog till. svarade Mai. Alicia flyttade sig åt sidan för att ge sig själv mer utrymme. Mai attackerade henne.
  
  Drake rusade mot dem.
  
  Alicia mimade en spark, klev fram och kastade sin armbåge mot Mays ansikte. Den japanska krigaren rörde sig inte, utan vände på huvudet något, så att slaget vissla en millimeter bort från henne.
  
  Mai slog Alicia hårt i revbenen. Det hördes ett högt väsande av flyktande andetag och Alicia vacklade tillbaka mot skottet. May gick framåt.
  
  Hayden hoppade upp och skrek. Ben och Karin var också på benen, båda nyfikna på vem som skulle vinna kampen. Drake rusade in med kraft, tryckte in May i sätet bredvid henne och skar sin hand över Alicias hals.
  
  "Sluta." Hans röst var tyst som graven, men full av hot. "Din döda jävla pojkvän har ingenting med det här att göra. Och din syster också." Han stirrade på May. "Kovalenko är en fiende. När den jäveln väl blir FUBAR kan du slåss vad du vill, men spara den tills dess."
  
  Alicia vred sin arm. "Den tiken borde dö för vad hon gjorde."
  
  Mai blinkade inte med ett öga. "Du har gjort mycket värre, Alicia."
  
  Drake såg elden flamma upp igen i Alicias ögon. Han utbröt det enda som kom att tänka på. "Istället för att bråka, kanske du kan förklara för mig vem av er som faktiskt dödade Wells. Och varför."
  
  Kampen har gått bortom dem.
  
  Hayden var precis bakom honom. "Hudson spårades med hjälp av en högteknologisk spårningsenhet, Miles. Du vet det. Ingen här är nöjd med hur Mai gav bort enheten." Det var stål i hennes röst. "För att inte tala om hur hon fick det. Men till och med jag förstår varför hon gjorde det. Vissa högre regeringstjänstemän går för närvarande igenom samma sak. Kovalenko spelar redan sin sista match, och vi har knappt tagit oss till andra basen. Och om läckorna inte är täta-"
  
  Alicia morrade och gick tillbaka till sin plats. Drake hittade en annan hög med miniatyrer och gick tillbaka ner genom gången till sin egen. Han tittade rakt fram och ville inte inleda någon konversation med sin bästa vän ännu.
  
  Men på vägen lutade sig Ben mot honom. "FUBAR?"
  
  "Fullit till oigenkännlighet."
  
  
  KAPITEL SJUTTON
  
  
  Innan de landade fick Hayden ett samtal om att Ed Boudreau hade rymt från ett CIA-fängelse. Blodkungen använde en insider och, mot sin egen vilja, extraherade Boudreau i en diskret, krångelfri operation.
  
  "Ni lär dig aldrig någonting," sa Drake till henne, och han blev inte förvånad när hon inte hade något att säga som svar.
  
  Honolulus flygplats blinkade förbi i en suddig, liksom den snabba bilturen in till staden. Senast de var på Hawaii attackerade de Davor Babics herrgård och sattes upp på listan över misstänkta av hans son Blanca. Det verkade allvarligt på den tiden.
  
  Sedan dök Dmitry Kovalenko upp.
  
  Honolulu var en livlig stad, inte olikt de flesta amerikanska eller europeiska städer. Men på något sätt mildrade den enkla tanken att Waikiki Beach inte var mer än tjugo minuter bort till och med Drakes dystra tankar.
  
  Det var tidig kväll och alla var trötta. Men Ben och Karin insisterade på att de skulle gå direkt till CIA-byggnaden och ansluta till det lokala nätverket. De var båda ivriga att börja gräva i var kapten Cooks journaler var. Drake log nästan när han hörde detta. Ben har alltid älskat gåtor.
  
  Hayden påskyndade pappersarbetet och de befann sig snart på ett annat litet kontor, liknande det de hade lämnat i Miami. Den enda skillnaden var att de från fönstret kunde se Waikikis höghushotell, den berömda roterande restaurangen Top of Waikiki och, i fjärran, Oahus största attraktion, den länge vilande vulkanen känd som Diamond Head.
  
  "Gud, jag vill bo här", sa Karin med en suck.
  
  "Jag tror," mumlade Kinimaka. "Även om jag är säker på att de flesta semesterfirare tillbringar mer tid här än jag gör."
  
  "Hej, du var i Everglades för inte alltför länge sedan," skämtade Hayden när hon kopplade Ben och Karins datorer till det privilegierade systemet. "Och träffade en av lokalbefolkningen."
  
  Kinimaka såg förbryllad ut ett ögonblick och skrattade sedan. "Du menar alligator? Det var väldigt roligt, ja."
  
  Hayden avslutade det hon gjorde och såg sig omkring. "Vad sägs om en snabb middag och en tidig säng? Vi börjar jobba i gryningen."
  
  Det nickades och mumlade instämmande. När May gick med på det gick Alicia. Drake såg efter henne innan han vände sig till sina kollegor. "Ni borde alla veta något som jag lärde mig idag. Jag har en känsla av att detta kan vara en av de viktigaste uppgifterna vi någonsin kommer att avslöja." Han gjorde en paus. "Dahl kontaktade mig igår."
  
  "Torsten?" sa Ben ut. "Hur mår den galna svensken? Senast jag såg honom stirrade han på Odens ben."
  
  Drake låtsades att ingen avbröt honom. "Medan de utforskade gudarnas grav hittade de markeringar som matchade virvlarna vi hittade på överföringsenheterna."
  
  "Konsekvent?" - Hayden ekade. "Hur konsekvent?"
  
  "De är exakt likadana."
  
  Bens hjärna började arbeta för fullt. "Detta betyder att samma personer som byggde graven också skapade enheterna. Det här är vansinne. Teorin är att gudarna byggde sina egna gravar och bokstavligen lade sig ner för att dö, samtidigt som de förlängde livet genom massutrotning. Nu säger du att de också skapade tidsreseenheter?" Ben pausade. "Faktiskt är det vettigt..."
  
  Karin skakade på huvudet och tittade på honom. "Lura. Naturligtvis är detta vettigt. Så de reste genom tiden, manipulerade händelser och skapade människors öden."
  
  Matt Drake vände sig tyst bort. "Vi ses i morgon."
  
  
  * * *
  
  
  Nattluften var ljummen, tropiskt varm och svagt smaksatt av Stilla havet. Drake vandrade på gatorna tills han hittade en öppen bar. Kundkretsen måste vara annorlunda än andra barer i andra länder, eller hur? Det var trots allt paradiset. Varför spelade då livstidsdömarna fortfarande biljard och såg ut som om de ägde stället? Varför satt det en berusad i slutet av baren med huvudet bakåt? Varför satt det eviga paret åtskilda, vilsna i sina egna små världar, tillsammans men ensamma?
  
  Nåväl, vissa saker var annorlunda. Alicia Miles var i baren och avslutade en dubbeldrink. Drake funderade på att lämna. Det fanns andra barer där han kunde gömma sig för sina sorger, och om de flesta såg ut så här skulle han känna sig hemma.
  
  Men kanske ändrade uppmaningen hans perspektiv lite. Han gick fram till henne och satte sig. Hon såg inte ens upp.
  
  "Fan, Drake." Hon sköt sitt tomma glas mot honom. "Köp en drink till mig."
  
  "Lämna flaskan," instruerade Drake bartendern och hällde upp ett halvt glas Bacardi Oakheart. Han höjde sitt glas i en skål. "Alicia Miles. Ett tioårigt förhållande som inte gick någonstans, va? Och nu befinner vi oss i himlen och dricker oss fulla på en bar."
  
  "Livet har ett sätt att göra dig smutsig."
  
  "Nej. SRT gjorde det."
  
  "Det hjälpte definitivt inte."
  
  Drake tittade i sidled på henne. "Är det här ett ärlighetsförslag? Från dig? Hur många av dem drunknade du?"
  
  "Tillräckligt för att lätta på spänningen. Inte så mycket som jag behöver."
  
  "Och ändå gjorde du ingenting för att hjälpa dessa människor. I den byn. Kommer du ens ihåg? Du lät våra egna soldater förhöra dem."
  
  "Jag var en soldat, precis som dem. Jag fick beställningar."
  
  "Och sedan gav du efter för den som betalade mer."
  
  "Jag har gjort min plikt, Drake." Alicia fyllde på sin rom och slog flaskan hårt i bordet. "Det är dags att skörda frukterna."
  
  "Och se vart det tog dig."
  
  "Du menar, se vart det här tog oss, eller hur?"
  
  Drake förblev tyst. Vi kan säga att han tog den stora vägen. Man kan också säga att hon tog den låga vägen. Det spelade ingen roll. De hamnade på samma plats med samma förluster och samma framtid.
  
  "Vi ska ta itu med Bloody Vendetta först. Och Kovalenko. Sedan får vi se var vi är." Alicia satt och tittade i fjärran. Drake undrade om Tim Hudson tänkte på henne.
  
  "Vi behöver fortfarande prata om Wells. Han var min vän."
  
  Alicia skrattade och lät precis som förut. "Den där gamla perversen? Han var inte på något sätt din vän, Drake, och du vet det. Vi kommer att prata om brunnar. Men i slutändan. Det är då det händer."
  
  "Varför?"
  
  En mjuk röst svävade över hans axel. "För att det är då det måste hända, Matt." Det var Mays mjuka toner. Hon gick mot dem med tyst lätthet. "För att vi behöver varandra för att ta oss igenom det här först."
  
  Drake försökte dölja sin förvåning över att se henne. "Är sanningen om Wells verkligen så hemsk?"
  
  Deras tystnad sa vad det var.
  
  Mai klev mellan dem. "Jag är här för att jag har en ledning."
  
  "Krok? Från vem? Jag trodde att japanerna ersatte dig."
  
  "Det är officiellt, de gjorde det." Det var en glad ton i Mais röst. "Inofficiellt förhandlar de med amerikanerna. De vet hur viktigt det är att fånga Kovalenko. Tro inte att min regering inte har ögon att se."
  
  "Jag drömde inte ens om det." Alicia fnyste. "Jag vill bara veta hur du hittade oss." Hon skakade på sin jacka som om hon ville kasta av sig fyren.
  
  "Jag är bättre än du," sa Mai och skrattade nu. "Och det är den enda baren för tre kvarter."
  
  "Detta är sant?" Drake blinkade. "Så ironiskt."
  
  "Jag har en ledning," upprepade Mai. "Vill du följa med mig nu och kolla upp det eller är ni båda för fulla för att bry er?"
  
  Drake hoppade upp ur stolen en sekund senare och Alicia snurrade runt. "Visa vägen, lilla tomte."
  
  
  * * *
  
  
  En kort taxiresa senare satt de ihopkurade i ett livligt gathörn och lyssnade på Mai uppdatera dem.
  
  "Det här kommer direkt från någon jag litar på på underrättelsemyndigheten. Kovalenkos ranch drivs av flera personer han litar på. Det har alltid varit så, även om det hjälper honom nu mer än någonsin när han behöver tid att...ja, göra det han planerar att göra. Hur som helst, hans ranch i Oahu drivs av en man som heter Claude."
  
  Mai uppmärksammade raden av ungdomar som passerade genom den välvda och starkt upplysta entrén till den exklusiva klubben. "Claude äger den här klubben," sa hon. Blinkande ljus annonserade "Live DJs, Friday Special Bottles and Special Guests". Drake såg sig omkring med en andlös känsla. Den innehöll ungefär tusen av Hawaiis vackraste unga män i olika tillstånd av klä av sig.
  
  "Vi kan sticka ut lite", sa han.
  
  "Nu vet jag att ni alla är städade." Alicia flinade mot honom. "Draken för ett år sedan skulle ha stått bredvid de två heta kvinnorna han är med nu, kupat deras kinder med båda händerna och knuffat dit oss."
  
  Drake gnuggade sig i ögonen och visste att hon hade otroligt rätt. "Mitten av trettiotalet förändrar en person," klämde han ut och kände plötsligt tyngden av förlusten av Alison, mordet på Kennedy och konstant fylleri. Han lyckades fästa en stålsatt blick på dem båda.
  
  "Sökandet efter Claude börjar här."
  
  De gick förbi dörrvakterna, leende, och befann sig i en smal tunnel fylld med fladdrande ljus och falsk rök. Drake var tillfälligt desorienterad och kritade upp det till veckor av berusning. Hans tankeprocesser var suddiga, hans reaktioner ännu mer. Han behövde komma ikapp snabbt.
  
  Bortom tunneln fanns en bred balkong som bjöd på ett fågelperspektiv över dansgolvet. Kroppar rörde sig unisont med djupa basrytmer. Väggen till höger om dem rymde tusentals spritflaskor och reflekterade ljuset i glittrande prismor. Ett dussin barpersonal arbetade med spelarna, läste läppar, gav bort pengar och serverade fel drinkar till likgiltiga klubbbesökare.
  
  Samma som i alla andra barer. Drake skrattade med en viss ironi. "Bakom". Han pekade och behövde inte gömma sig i folkmassan. "Ett avspärrat område. Och bakom dem finns gardiner."
  
  "Privata fester," sa Alicia. "Jag vet vad som händer där bak."
  
  "Klart att du vet." Mai var upptagen med att utforska så mycket av platsen hon kunde. "Finns det ett bakrum här som du aldrig har varit i, Miles?"
  
  "Gå inte ens dit, käring. Jag vet om dina bedrifter i Thailand. Inte ens jag skulle prova något av det här."
  
  "Det du hörde var mycket underskattat." Mai började gå nerför den breda trappan utan att se sig om. "Lita på mig".
  
  Drake rynkade pannan på Alicia och nickade mot dansgolvet. Alicia såg förvånad ut, men insåg sedan att han tänkte ta en genväg och bege sig in i ett privat område. Engelskan ryckte på axlarna. "Du leder vägen, Drake. Jag kommer att följa dig."
  
  Drake kände en plötslig, irrationell ström av blod. Detta var en chans att komma närmare en person som kanske vet var Dmitry Kovalenko befann sig. Blodet han hade utgjutit hittills var bara en droppe i havet jämfört med vad han var villig att utgjuta.
  
  När de tog sig igenom de skrattande, svettiga kropparna på dansgolvet lyckades en av killarna snurra runt Alicia. "Hej", ropade han till sin vän, hans röst knappt hörbar över den pulserande rytmen. "Jag hade bara tur".
  
  Alicia slog sin solar plexus med sina domnade fingrar. "Du har aldrig haft någon tur, son. Se bara på ditt ansikte."
  
  De gick snabbt vidare och ignorerade den skrällande musiken, de vajande kropparna, barpersonalen som susade fram och tillbaka i folkmassan med brickor osäkra balanserade över deras huvuden. Paret bråkade högt, mannen pressades mot en kolonn och kvinnan skrek i hans öra. En grupp medelålders kvinnor svettades och svettades när de satt i en ring med vodkagelé och små blåa skedar i händerna. Det var låga bord utspridda över golvet, de flesta fyllda med smaklösa drinkar under paraplyer. Ingen var ensam. Många av männen gjorde en dubbeltagning när Mai och Alicia gick bort, till stor förtret för sina flickvänner. Mai ignorerade klokt uppmärksamheten. Alicia anstiftade det.
  
  De kom till ett repinhägnat område, som bestod av tjock guldfläta utspänd mellan två kraftiga repstolpar i mässing. Etablissemanget verkade anta att ingen faktiskt skulle utmana de två ligisterna på vardera sidan.
  
  Nu steg en av dem fram med handflatan ut och bad artigt Mai att gå tillbaka.
  
  Den japanska flickan log snabbt. "Claude skickade oss för att se..." Hon gjorde en paus, som om hon tänkte.
  
  "Pilipo?" Den andra ligisten talade snabbt. "Jag kan förstå varför, men vem är den här killen?"
  
  "Livvakt".
  
  De två stora killarna tittade på Drake som katter som höll på med en mus. Drake log brett mot dem. Han sa ingenting ifall hans engelska accent väckte misstankar. Alicia hade inga sådana bekymmer.
  
  "Så, den här Pilipo. Hur är han? Ska vi ha det bra eller hur?"
  
  "Åh, han är bäst", sa den första studsaren med ett snett leende. "Den perfekta gentlemannen"
  
  Den andra dörrvakten tittade på deras kläder. "Du är inte riktigt - klädd - för tillfället. Är du säker på att Claude skickade dig?"
  
  Det fanns inga spår av hån i Mais röst när hon sa: "Jag är helt säker."
  
  Drake använde utbytet för att utvärdera dolda nischer. En kort trappa ledde till en upphöjd plattform på vilken ett stort bord satt. Det var ett dussin personer som satt runt bordet, av vilka de flesta såg entusiastiska nog ut för att antyda att de nyligen hade frustat något allvarligt puder. De andra såg bara rädda och ledsna ut, unga kvinnor och ett par killar, helt klart inte en del av festgruppen.
  
  "Hej Pilipo!" - ropade den andra studsaren. "Färskt kött för dig!"
  
  Drake följde efter tjejerna uppför en kort trappa. Det var mycket tystare här uppe. Hittills hade han räknat till tolv omisskännliga skurkar, som alla troligen bar vapen. Men när han jämförde de tolv lokala tillsynsmyndigheterna med May, Alicia och honom själv, var han inte orolig.
  
  Han stannade bakom dem och försökte inte dra uppmärksamhet till sig själv så mycket som möjligt. Målet var Pilipo, och de var nu några meter bort. Den här nattklubben höll på att börja rocka på riktigt.
  
  Pilipo stirrade på flickorna. Ljudet av hans torra klick i halsen visade på hans intresse. Drake såg svagt sin hand sträcka sig efter drinken och slå tillbaka den.
  
  "Har Claude skickat dig?"
  
  Pilipo var en kort, smal man. Hans vida, uttrycksfulla ögon berättade omedelbart för Drake att den här mannen inte var Claudes vän. Vi kände inte ens varandra. Han var mer av en marionett, klubbens galjonsfigur. Förbrukningsmaterial.
  
  "Inte riktigt". Mai insåg detta också och på ett ögonblick förvandlades hon från en passiv kvinna till en fantastisk mördare. Domnade fingrar grävde sig in i halsen på de två närmaste männen, och ett djupt slag framifrån skickade den tredje i glömska och föll från hans stol. Alicia hoppade upp på bordet bredvid henne, landade på hennes rumpa med benen högt i luften och sparkade mannen med de flödande halstatueringarna hårt i ansiktet med hälen. Han kraschade in i rån bredvid honom och slog dem båda av fötterna. Alicia hoppade till trean.
  
  Drake var långsam i jämförelse, men mycket mer destruktiv. Den asiatiska mannen med långt hår kontrade honom först och gick framåt med en kombination av stöt och frontal stans. Drake klev åt sidan, tog tag i benet och snurrade med stor, plötslig kraft tills mannen skrek och föll och förvandlades till en snyftande boll.
  
  Nästa man drog fram en kniv. Drake flinade. Bladet sprang framåt. Drake fångade handleden, bröt den och störtade vapnet djupt in i ägarens mage.
  
  Drake gick vidare.
  
  De olyckliga hängarna sprang iväg från bordet. Det spelade ingen roll. De skulle inte veta något om Claude. Den enda person som kunde, som väntat, gömde sig så djupt som möjligt i sin lyxiga läderstol, ögonen vidgades av rädsla, läpparna rörde sig tyst.
  
  "Pilipo." Mai gick fram till honom och lade sin hand på hans lår. "Först vill du ha vårt företag. Nu gör du inte det. Det är grovt. Vad krävs för att vara min vän?
  
  "Jag... jag har män." Pilipo gestikulerade vilt, hans fingrar darrade som någon på gränsen till alkoholberoende. "Överallt".
  
  Drake mötte två studsare som nästan hade nått toppen av trappan. Alicia sopade upp eftersläpningen till höger om honom. Tung dansmusik dånade underifrån. Kroppar i olika stadier av berusning var utspridda över hela dansgolvet. DJ:n mixade och grymtade för den fångna publiken.
  
  "Claude skickade dig inte," flämtade den andra studsaren, tydligt chockad. Drake använde stegpinnarna för att svänga framåt och placera båda fötterna på mannens bröst, vilket fick honom att ramla bakåt i den bullriga gropen.
  
  En annan man hoppade över det sista steget och rusade mot Drake, armarna svävande. Engelsmannen fick ett slag i revbenen som skulle ha slagit ner en svagare man. Det gjorde ont. Hans motståndare gjorde en paus och väntade på effekten.
  
  Men Drake bara suckade och gav en tät uppercut, svängande från själva fotsulorna. Utkastaren lyftes från marken och förlorade omedelbart medvetandet. Ljudet med vilket den träffade marken fick Pilipo att hoppa synligt.
  
  "Sa du något?" Mai drog sin perfekt manikyrerade nagel över Hawaiians stubbtäckta kind. "Om dina män?"
  
  "Är du galen? Vet du ens vem som äger den här klubben?"
  
  Mai log. Alicia närmade sig dem båda, oberörd efter att ha skickat fyra livvakter. "Roligt att du ska säga det." Hon satte sin fot på Pilipos hjärta och tryckte hårt. "Den här killen, Claude. Var är han?"
  
  Pilipos ögon slingrade runt som fångade eldflugor. "Jag... jag vet inte. Han kommer aldrig hit. Jag driver det här stället, men jag... Jag känner inte Claude."
  
  "Olyckligt." Alicia sparkade Pilipo i hjärtat. "Till dig".
  
  Drake tog en stund att skanna deras omkrets. Allt verkade säkert. Han lutade sig in tills han var näsa mot näsa med klubbägaren.
  
  "Vi förstår. Du är en värdelös minion. Jag håller till och med med om att du inte känner Claude. Men du är jävligt säker på att du känner någon som känner honom. En person som hälsar på då och då. En man som ser till att du håller dig själv i schack. Nu..." Drake tog Pilipo i halsen, hans ilska knappt dold. "Du säg mig namnet på den här personen. Eller så vrider jag av ditt jävla huvud."
  
  Pilipos viskningar förblev ohörda även här uppe, där de dånande takterna dämpades av de tunga akustiska väggarna. Drake skakade på huvudet som en tiger skakar på huvudet på en död gasell.
  
  "Vad?"
  
  "Buchanan. Den här mannen heter Buchanan."
  
  Drake klämde hårdare när hans ilska började ta över. "Berätta för mig hur du kontaktar honom." Bilder av Kennedy fyllde hans vision. Han kände knappt att Mai och Alicia drog bort honom från den döende klubbägaren.
  
  
  KAPITEL ARTON
  
  
  Hawaiinatten var fortfarande i full gång. Klockan var strax över midnatt när Drake, May och Alicia smög ut från klubben och hyllade en parkerad taxi. Alicia täckte deras flyktväg genom att glatt gå fram till DJ:n, ta tag i hans mikrofon och göra sitt bästa intryck av rockstjärnan. "Hej Honolulu! Hur fan mår du? Så glad att vara här ikväll. Ni är så jäkla vackra!" Sedan gick hon smidigt och lämnade efter sig tusen antaganden på tusen läppar.
  
  Nu pratade de fritt med taxichauffören. "Hur lång tid tror du att det kommer att ta innan Pilipo varnar Buchanan?" frågade Alicia.
  
  "Med tur kanske de inte hittar honom på ett tag. Han är väl sammankopplad. Men om de gör det..."
  
  "Han vill inte prata," sa Drake. "Han är en feg. Han kommer inte att uppmärksamma det faktum att han lämnade in Claudes man. Jag skulle lägga min inteckning på det."
  
  "Bouncers kan spilla bönorna." sa Mai tyst.
  
  "De flesta av dem är medvetslösa." Alicia skrattade och sa sedan mer allvarligt. "Men spriten har rätt. När de kan gå och prata igen kommer de att skrika som grisar."
  
  Drake klickade med tungan. "Fy fan, ni har rätt båda två. Då måste vi göra det snabbt. Denna kväll. Det finns inget annat val."
  
  "North Kukui Street," sa Mai till taxichauffören. "Du kan lämna oss nära bårhuset."
  
  Taxichauffören tittade snabbt på henne. "På riktigt?"
  
  Alicia fångade hans uppmärksamhet med ett fräckt leende. "Håll det nere, fem-o." Bara kör."
  
  Taxichauffören mumlade något i stil med "Jävla haole", men vände blicken mot vägen och tystnade. Drake tänkte på vart de skulle. "Om detta verkligen är Buchanans kontor är det osannolikt att han är där just nu."
  
  Alicia fnyste. "Drakey, Drakey, du lyssnar bara inte tillräckligt noga. När vi äntligen insåg att den korkade mannen, Pilipo, hade sin hals så hårt i dina händer att den blev lila, började vi rädda hans löjliga liv och han berättade att Buchanan hade ett hus."
  
  "Hus?" Drake gjorde en grimas.
  
  "Om affärer. Du känner de här återförsäljarna. De bor och äter där, leker där, organiserar sina lokala jobb därifrån. Håller ordning. Han kommer till och med att hålla sitt folk i närheten. Det är en oavbruten hård fest, man."
  
  "Vilket kommer att hjälpa till att hålla händelserna på nattklubben hemliga för nu." sa Mai när taxin stannade vid bårhuset. "Kommer du ihåg när vi bröt oss in på kontoret för den leveransmagneten i Hong Kong? Vi går in snabbt, vi går ut snabbt. Så här ska det vara."
  
  "Precis som när vi kom till den platsen i Zürich." sa Alicia högt till Drake. "Allt handlar inte om dig, Kitano. Inte så långt."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden gick in i lägenheten hon hade fått i CIA-byggnaden i Honolulu och stannade död i hennes spår. Ben väntade på henne, satt på sängen och dinglade med benen.
  
  Den unge mannen såg trött ut. Hans ögon var blodsprängda av att ha stirrat på en datorskärm i flera dagar, och hans panna såg lite rynkig ut av så intensiv koncentration. Hayden var glad att se honom.
  
  Hon tittade spetsigt runt i rummet. "Har du och Karin äntligen klippt av navelsträngen?"
  
  "Har, har. Hon är familj." Han sa det som att deras närhet var det mest uppenbara. "Och hon kan definitivt sin väg runt en dator."
  
  "En IQ på geninivå hjälper dig med detta." Hayden tog av sig skorna. Den tjocka mattan kändes som en skumkudde under hennes värkande fötter. "Jag är helt säker på att du i morgon kommer att hitta det vi behöver i Cooks journaler."
  
  "Om vi överhuvudtaget kan upptäcka dem."
  
  "Allt finns på Internet. Du behöver bara veta var du ska leta."
  
  Ben rynkade pannan åt henne. "Känns... känns det som att vi blir manipulerade här? Först hittar jag gudarnas grav och sedan överföringsenheterna. Vi upptäcker nu att de två är släkt. Och..." Han gjorde en paus.
  
  "Och vad?" Hayden slog sig ner bredvid honom på sängen.
  
  "Enheterna kan på något sätt vara kopplade till Gates of Hell", resonerade han. "Om Kovalenko vill ha dem, borde de finnas där."
  
  "Det är inte sant". Hayden lutade sig närmare. "Kovalenko är galen. Vi kan inte låtsas förstå hans tänkande."
  
  Bens ögon visade att han snabbt tappade koll på sina tankar och flörtade med andra. Han kysste Hayden när hon lutade sitt huvud mot hans. Hon drog sig undan när han började fumla med något i fickan.
  
  "Jag mår bättre när det kommer ut genom dragkedjan, Ben."
  
  "Va? Nej. Jag ville ha det här." Han tog fram sin mobiltelefon, bytte skärmen till MP3-spelaren och valde ett album.
  
  Fleetwood Mac började sjunga "Second Hand News" från de klassiska ryktena.
  
  Hayden blinkade förvånat. "Dinorok? Verkligen?"
  
  Ben kastade henne på hennes rygg. "En del av det här är bättre än du tror."
  
  Hayden missade inte den genomträngande sorgen i sin pojkväns ton. Hon saknade inte låtens tema, tydligt i titeln. Av samma skäl som Ben fick det henne att tänka på Kennedy Moore och Drake och allt de hade förlorat. Inte nog med att de båda förlorade en fantastisk vän i Kennedy, utan hennes våldsamma död reducerade alla Drakes vänner till bara bakgrundsljud.
  
  Men när Lindsey Buckingham började sjunga om det höga gräset och göra sin grej ändrades snart stämningen.
  
  
  * * *
  
  
  Mai bad taxichauffören att vänta, men mannen lyssnade inte. Så fort de klev ur bilen startade han motorn och körde iväg med grusstänk.
  
  Alicia såg efter honom. "Rycka".
  
  Mai pekade på korsningen framför dem. "The Buchanan House är till vänster."
  
  De gick i behaglig tystnad. För månader sedan visste Drake att detta aldrig skulle hända. Idag hade de en gemensam fiende. De berördes alla av den blodiga kungens galenskap. Och om han får förbli fri kan han fortfarande orsaka dem allvarlig skada.
  
  Tillsammans var de ett av de bästa lagen i världen.
  
  De korsade korsningen och saktade ner när Buchanans egendom kom till synen. Platsen översvämmades av ljus. Gardinerna är nere. Dörrarna var öppna så att musiken kunde flöda över hela området. Dunsen av rapmusik kunde höras till och med tvärs över gatan.
  
  "En modellgranne," kommenterade Alicia. "Någon sån där - jag måste bara komma nära och slå sönder deras jäkla stereosystem i spillror."
  
  "Men de flesta människor är inte som du," sa Drake. "Det här är vad dessa människor trivs med. De är mobbare i hjärtat. I verkligheten bär de hagelgevär och har ingen medkänsla eller samvete."
  
  Alicia flinade mot honom. "Då förväntar de sig inte en fullskalig attack."
  
  Mai höll med. "Vi kommer in snabbt, vi kommer ut snabbt."
  
  Drake tänkte på hur Blood King beordrade dödandet av så många oskyldiga. "Låt oss knulla dem."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden var naken och svettig när hennes mobiltelefon ringde. Om det inte hade varit signaturringsignalen av hennes chef, Jonathan Gates, skulle hon ha blockerat den.
  
  Istället stönade hon, sköt undan Ben och tryckte på svarsknappen. "Ja?"
  
  Gates märkte inte ens att hon var andfådd. "Hayden, jag ber om ursäkt för den sena timmen. Du kan prata?"
  
  Hayden kom genast tillbaka till verkligheten. Porten förtjänade hennes uppmärksamhet. Den fasa han utstod för sitt land var långt bortom hans pliktkänsla.
  
  "Självklart, sir."
  
  "Dmitry Kovalenko håller familjemedlemmarna till åtta amerikanska senatorer, fjorton representanter och en borgmästare fångna. Detta monster kommer att ställas inför rätta, Jay, på alla sätt som behövs. Du har alla resurser."
  
  Anslutningen avbröts.
  
  Hayden satt och stirrade in i mörkret, hennes glöd helt släckt. Hennes tankar var hos fångarna. De oskyldiga led igen. Hon undrade hur många fler människor som skulle lida innan Blodkungen ställdes inför rätta.
  
  Ben kröp över sängen till henne och kramade henne helt enkelt som hon ville.
  
  
  * * *
  
  
  Drake gick först in och befann sig i en lång hall med två dörrar som öppnades till vänster och ett öppet kök i slutet. Mannen gick ner för trappan, hans ögon fylldes plötsligt av chock när han såg Drake komma in i huset.
  
  "Vad i-?"
  
  Mais hand rörde sig snabbare än ögat kunde se. Ena sekunden drog mannen in luft för att ropa en varning, och i nästa gled han nerför trappan med en liten dolk i halsen. När han nådde botten avslutade Mai sitt arbete och tog tillbaka sin dolk. Drake rörde sig nedför korridoren. De svängde till vänster in i första rummet. Fyra par ögon tittade upp från de enkla lådorna som de hade packat sprängämnena i.
  
  Explosiva varor?
  
  Drake kände omedelbart igen C4:an, men han hade ingen tid att tänka när männen tog tag i de slarvigt kastade vapnen. Mai och Alicia dansade runt Drake.
  
  "Där!" Drake pekade på de snabbaste. Alicia slog ner honom med en ovänlig spark i ljumsken. Han ramlade ner och muttrade något. Mannen framför Drake gick snabbt mot honom och hoppade över bordet för att öka höjden och kraften i hans attack. Drake snurrade sin kropp under mannens flygning och när han landade slog han ut båda sina knän bakifrån. Mannen skrek av ilska och saliv flög ur hans mun. Drake gav ett förkrossande yxslag mot toppen av hans huvud med all sin brutala styrka och kraft.
  
  Mannen kollapsade utan ett ljud.
  
  Till vänster om honom inledde Mai två slag i snabb följd. Båda var dubblerade med sår i magen, överraskning skriven över hela ansiktet. Drake använde snabbt ett dödsgrepp för att göra den ena ur funktion medan Mai slog ut den andra.
  
  "Lämna". - väste Drake. De kanske inte visste det, men dessa var fortfarande Blodkungens män. De hade tur att Drake hade bråttom.
  
  De gick tillbaka till korridoren och gick ner till ett annat rum. När de gled in såg Drake köket. Det var fullt av män som alla stirrade på något på ett lågt bord. Rapljuden som kom inifrån var så höga att Drake nästan förväntade sig att de skulle komma ut för att möta honom. Mai rusade fram. När Drake kom in i rummet hade hon redan lagt ner en man och gått vidare till nästa. En kille med tjockt skägg sprang på Drake, redan med en revolver i handen.
  
  "Vad gjorde du-?"
  
  Träning var allt inom stridskonsten, och Drake var tillbaka snabbare än en politiker kunde undvika en nyckelfråga. Omedelbart höjde han benet, slog revolvern ur mannens händer, steg sedan fram och fångade den i luften.
  
  Han vände vapnet.
  
  "Lev efter svärdet." Han sköt. Buchanans man föll baklänges i ett konstnärligt utbrott. Mai och Alicia plockade genast upp ytterligare ett kasserat skjutvapen när någon ropade från köket. "Hej dårar! Vad fan gör du?"
  
  Drake flinade. Uppenbarligen var skottlossning inte ovanlig i det här huset. Bra. Han gick till dörren.
  
  "Två," viskade han och indikerade att utrymmet vid dörren bara gav dem två manöverutrymme. Mai satt bakom henne.
  
  "Låt oss tämja dessa hundar." Drake och Alicia kom ut, skjutande och siktade på skogen av ben som omgav bordet.
  
  Blod sprutade och kroppar föll till golvet. Drake och Alicia gick framåt, och visste att chock och vördnad skulle förvirra och skrämma sina motståndare. En av Buchanans vakter hoppade över ett lågt bord och smällde in i Alicia och kastade henne åt sidan. Mai klev in i luckan och försvarade sig, medan vakten slog med sitt finger mot henne två gånger. Mai tog varje slag på sin underarm innan hon slog honom hårt på näsryggen med sin pistol.
  
  Alicia hamnade i bråk igen. "Jag hade det."
  
  "Åh, jag är säker på att du gjorde det, älskling."
  
  "Slå ut mig." Alicia riktade pistolen mot de stönande, gråtande männen. "Någon mer som vill prova? Hm?"
  
  Drake stirrade på det låga bordet och dess innehåll. Högar av C4 skräpade ner ytan i olika stadier av förberedelsen.
  
  Vad fan planerade Bloody King?
  
  "Vem av er är Buchanan?"
  
  Ingen svarade.
  
  "Jag har ett avtal för Buchanan." Drake ryckte på axlarna. "Men om han inte är här, då antar jag att vi måste skjuta er alla." Han sköt närmaste man i magen.
  
  Buller fyllde rummet. Till och med Mai stirrade förundrat på honom. "Matt-"
  
  Han morrade åt henne. "Inga namn."
  
  "Jag är Buchanan." Mannen, bakåtlutad mot det stora kylskåpet, flämtade när han tryckte hårt på skottsåret. "Kom igen mannen. Vi har inte skadat dig."
  
  Drakes finger stramade åt avtryckaren. Det krävdes enormt mycket självkontroll för att inte skjuta. "Har du inte skadat mig?" Han hoppade fram och lade medvetet sitt knä på det blödande såret. "Har du inte skadat mig?"
  
  Blodlust fyllde hans vision. Tröstlös sorg genomborrade hans hjärna och hjärta. "Berätta för mig", sa han hes. "Berätta för mig var Claude är eller, gud hjälpe mig, jag blåser dina hjärnor över det här jävla kylskåpet."
  
  Buchanans ögon ljög inte. Rädslan för döden gjorde hans okunnighet genomskinlig. "Jag känner Claudes vänner," gnällde han. "Men jag känner inte Claude. Jag skulle kunna berätta om hans vänner. Ja, jag kan ge dem till dig."
  
  Drake lyssnade när han sa två namn och deras platser. Scarberry och Peterson. Först när denna information var helt utdragen pekade han på tabellen full av C4.
  
  "Vad gör du här? Gör du dig redo att starta ett krig?"
  
  Svaret chockade honom. "Men ja. Slaget om Hawaii är på väg att börja, man."
  
  
  KAPITEL nitton
  
  
  Ben Blake gick in på det lilla kontoret han delade med sin syster och hittade Karin som stod vid fönstret. "Hej syster".
  
  "Hallå. Titta bara på det här, Ben. Soluppgång på Hawaii."
  
  "Vi borde vara på stranden. Alla åker dit för soluppgång och solnedgång."
  
  "Jasså? Karin tittade på sin bror med lite sarkasm. "Du kollade upp det på internet, eller hur?"
  
  "Tja, nu när vi är här, skulle jag vilja komma ut från det här täppa stället och träffa några lokalbefolkning."
  
  "För vad?"
  
  "Jag har aldrig träffat en hawaiian."
  
  "Mano är en jävla hawaiian, dumbo. Gud, ibland undrar jag om jag fick båda våra förråd av hjärnceller."
  
  Ben visste att det inte var någon idé att starta en strid med sin syster. Han beundrade den magnifika synen i några minuter innan han gick mot dörren för att hälla upp kaffe till dem båda. När han kom tillbaka startade Karin redan upp deras datorer.
  
  Ben placerade muggarna bredvid deras tangentbord. "Du vet att jag ser fram emot det." Han gnuggade sina händer. "Jag menar, letar efter kapten Cooks stockar. Det här är ett riktigt detektivarbete eftersom vi letar efter det som är dolt, inte det som är uppenbart."
  
  "Vi vet med säkerhet att det inte finns några länkar på Internet som skulle koppla ihop Cook med Diamond Head eller Leahy med Hawaiianerna. Vi vet att Diamond Head bara är en av en serie kottar, ventiler, tunnlar och lavarör som löper under Oahu."
  
  Ben tog en klunk av sitt varma kaffe. "Vi vet också att Cook landade på Kauai, i staden Waimea. Kolla in Waimea för en kanjon som är fantastisk nog att konkurrera med Grand Canyon. Lokalbefolkningen i Kauai myntade frasen ursprunglig plats att besöka Hawaii som ett fräckt skott på Oahu. Det finns en staty av Cook i Waimea bredvid ett mycket litet museum."
  
  "En annan sak vet vi", svarade Karin. "Poängen är att kapten Cooks loggar är här." Hon knackade på sin dator. "Uppkopplad".
  
  Ben suckade och började bläddra i den första av de omfattande tidningarna. "Låt det roliga börja." Han kopplade in sina hörlurar och lutade sig bakåt i stolen.
  
  Karin stirrade på honom. "Stäng av den. Är detta the Wall of Sleep? Och ett omslag till? En dag, lillebror, måste du spela in de här nya låtarna och sluta slösa bort dina fem minuter av berömmelse."
  
  "Säg inte att du slösar bort din tid, syster. Vi vet alla att du är en mästare på detta."
  
  "Ska du ta upp det här igen? Nu?"
  
  "Fem år har gått." Ben höjde musiken och fokuserade på sin dator. "Fem år av ruin. Låt inte det som hände förstöra de kommande tio."
  
  
  * * *
  
  
  Genom att arbeta utan sömn och med minimal vila bestämde sig Drake, May och Alicia för att ta en kort paus. Drake fick ett samtal från Hayden och Kinimaka ungefär en timme efter soluppgången. Mute-knappen löste snart detta problem.
  
  De hyrde ett rum i Waikiki. Det var ett stort hotell på hjul, packat med turister, vilket gav dem en hög grad av anonymitet. De åt snabbt på den lokala Denny's och begav sig sedan till sitt hotell, där de tog hissen till sitt rum på åttonde våningen.
  
  Väl inne slappnade Drake av. Han visste fördelarna med att fylla på sig själv med mat och vila. Han kröp ihop i en fåtölj vid fönstret och njöt av hur den klara hawaiianska solen sköljde över honom genom de franska fönstren.
  
  "Ni två kan slåss om sängen," mumlade han utan att vända sig om. "Någon ställde alarmet på klockan två."
  
  Därmed lät han tankarna glida iväg, lugnad av vetskapen om att de hade adressen till två män som stod Claude så nära de kunde vara. Friden av att veta att Claude leddes direkt till den blodiga kungen.
  
  Sinnesro från vetskapen om att det bara var några timmar kvar innan blodig hämnd.
  
  
  * * *
  
  
  Hayden och Kinimaka tillbringade förmiddagen på den lokala polisavdelningen i Honolulu. Nyheten var att några av Claudes "kompisar" hade eliminerats under natten, men det fanns inga riktiga nyheter. Klubbägaren, som heter Pilipo, sa väldigt lite. Flera av hans studsare hamnade på sjukhuset. Det visade sig också att hans videoflöde mirakulöst mörknade när en man och två kvinnor attackerade honom strax före midnatt.
  
  Lägg till detta en blodig skjutning någonstans i stadens centrum, som involverade fler av Claudes kända medbrottslingar. När beväpnade poliser kom till platsen hittade de bara ett tomt hus. Inga män. Inget telefonnummer. Endast blod på golvet och köksbordet, på vilket spår av C4 hittades vid damning.
  
  Hayden försökte med Drake. Hon försökte ringa Alicia. Hon drog Mano åt sidan och viskade ursinnigt i hans öra. "Fy fan! De vet inte att vi har stödet att agera som vi tycker är lämpligt. De borde veta."
  
  Kinimaka ryckte på axlarna och hans stora axlar steg och föll. "Kanske Drake inte vill veta. Han kommer att göra det på sitt sätt, med eller utan statligt stöd."
  
  "Nu är han en börda."
  
  "Eller en giftig pil som flyger rakt in i hjärtat." Kinimaka log när hans chef tittade på honom.
  
  Hayden var förvirrad ett ögonblick. "Vad? Är de här texterna från en låt eller något?"
  
  Kinimaka såg kränkt ut. "Jag tror inte det, chef. Så," han sneglade mot de församlade poliserna, "vad vet polisen om Claude?"
  
  Hayden tog ett djupt andetag. "Det är inte förvånande att det är väldigt få. Claude är den skumma ägaren till flera klubbar som kan vara inblandade i illegal verksamhet eller inte. De står inte högt upp på polisens bevakningslista. Följaktligen förblir deras tysta ägare anonym."
  
  "Med allt som utan tvekan designades av Kovalenko."
  
  "Utan tvekan. Det är alltid fördelaktigt för en brottsling att avlägsnas från den verkliga världen flera gånger."
  
  "Kanske Drake gör framsteg. Om det inte var fallet tror jag att han skulle vara med oss."
  
  Hayden nickade. "Låt oss hoppas att det är så. Under tiden måste vi chocka några lokalbefolkning. Och du bör kontakta alla du känner som kan hjälpa oss. Kovalenko har redan skapat ett blodbad. Jag hatar att tänka på hur allt detta kan sluta."
  
  
  * * *
  
  
  Ben gjorde sitt bästa för att hålla fokus högt. Hans känslor var i kaos. Det hade gått månader sedan hans liv var normalt. Innan Odin-affären var hans idé om äventyrlighet att hålla sitt moderna rockband The Wall of Sleep hemligt för sin mamma och pappa. Han var en familjefar, en godhjärtad nörd med talang för allt tekniskt.
  
  Nu såg han striden. Han såg människor dödas. Han kämpade för sitt liv. Hans bästa väns flickvän dog i hans famn.
  
  Övergången mellan världar slet honom isär.
  
  Lägg till det trycket av att vara tillsammans med sin nya flickvän, en amerikansk CIA-agent, och han blev inte alls förvånad över att finna sig själv att gnälla.
  
  Inte för att han någonsin berättat för sina vänner. Hans familj, ja, han kunde berätta för dem. Men Karin var inte redo för detta än. Och hon hade sina problem. Han hade precis sagt till henne att efter fem år borde hon ha gått vidare, men han visste att om samma sak någonsin skulle hända honom skulle det förstöra resten av hans liv.
  
  Och resten av Wall of Sleep-medlemmarna smsade honom konstant. Var fan är du, Blakey? Ska vi träffas ikväll? Skriv i alla fall tillbaka till mig, din idiot! De hade nya spår redo att spelas in. Det var hans jäkla dröm!
  
  Nu är just det som gav honom hans stora genombrott hotat.
  
  Han tänkte på Hayden. När världen höll på att falla samman kunde han alltid vända sina tankar till henne, och allt skulle bli lite lättare. Hans sinne vandrade. Han fortsatte att bläddra igenom sidorna i en onlinebok som någon hade transkriberat från Cooks egna klotter.
  
  Han missade det nästan.
  
  För plötsligt, precis där, bland väderrapporterna, longitud- och latitudbeteckningar och korta detaljer om vem som straffades för att inte ha ätit sin dagliga ranson av nötkött och vem som hittades död i riggen, dök det upp en kort referens till Peles port.
  
  "Syster". - Ben andades ut. "Jag tror jag hittade något." Han läste ett kort stycke. "Wow, det här är en mans berättelse om deras resa. Är du redo för detta?"
  
  
  * * *
  
  
  Drake gick från lätt sömn till vakenhet under den tid det tog att öppna ögonen. Mai gick fram och tillbaka bakom honom. Det lät som om Alicia var i duschen.
  
  "Hur länge var vi ute?"
  
  "Ge eller ta nittio minuter. Här, kolla in det här." Mai slängde honom en av pistolerna de hade tagit från Buchanan och hans män.
  
  "Vad är ställningen?"
  
  "Fem revolvrar. Allt är bra. Två 38 och tre 45 kaliber. Alla med tre fjärdedelar fulla tidningar."
  
  "Mer än nog". Drake reste sig och sträckte på sig. De bestämde sig för att de sannolikt skulle möta en allvarligare motståndare - människor nära Claude - så att bära vapen var obligatoriskt.
  
  Alicia kom ut ur badrummet med blött hår och drog på sig sin jacka. "Redo att flytta ut?"
  
  Informationen de fick från Buchanan var att både Scarberry och Peterson ägde en exotisk bilhandlare i utkanten av Waikiki. Det kallades Exoticars och var både en butik och en reparationsverkstad. Han hyrde också de flesta typer av exklusiva bilar.
  
  Ett mycket lukrativt omslag, tyckte Drake. Utan tvekan utformad för att hjälpa till att dölja alla typer av kriminell verksamhet. Scarberry och Peterson var utan tvekan nära toppen av näringskedjan. Claude skulle vara nästa.
  
  De satte sig i en taxi och gav föraren adressen till återförsäljaren. Det var ungefär tjugo minuter bort.
  
  
  * * *
  
  
  Ben och Karin blir förvånade över att läsa kapten Cooks dagbok.
  
  Att se genom en annan persons ögon händelserna som hände med den berömda sjökaptenen för mer än tvåhundra år sedan var ganska anmärkningsvärt. Men att läsa berättelsen om Cooks inspelade men fortfarande mycket hemliga resa under Hawaiis mest berömda vulkan var nästan överväldigande.
  
  "Det är fantastiskt". Karin bläddrade i sitt exemplar på datorskärmen. "Det enda du inte inser är Cooks briljanta framsynthet. Han tog med sig människor från alla områden för att registrera sina upptäckter. Forskare. Botaniker. Konstnärer. Titta..." Hon knackade på skärmen.
  
  Ben lutade sig fram för att se den delikat utförda teckningen av växten. "Häftigt".
  
  Karins ögon gnistrade. "Det här är bra. Dessa växter upptäcktes eller dokumenterades inte förrän Cook och hans team spelade in dem och återvände till England med dessa fantastiska teckningar och beskrivningar. De kartlade vår värld, dessa människor, de målade landskap och kustlinjer på det sätt som vi helt enkelt skulle fotografera idag. Tänk på det".
  
  Bens röst förrådde hans upphetsning. "Jag vet. Jag vet. Men lyssna på det här..."
  
  "Wow". Karin var uppslukad av sin egen berättelse. "Visste du att en av Cooks besättning var William Bligh? Mannen som blev kapten på Bounty? Och att den dåvarande amerikanske presidenten Benjamin Franklin skickade ett meddelande till alla sina sjökaptener att lämna Cook ifred, trots att amerikanerna vid den tiden var i krig med britterna. Franklin kallade honom "mänsklighetens gemensamma vän".
  
  "Syster". - väste Ben. "Jag hittade något. Lyssna - landföring gjordes vid Owhihi, Hawaii, nära öns högsta punkt. 21 grader 15 minuter nordlig latitud, 147 grader nordlig longitud, 48 minuter västerut. Höjd 762 fot. Vi tvingades släppa ankar nära Lihi och gå i land. De infödda vi anlitade såg ut som om de skulle slita trasorna från ryggen på oss för en flaska rom, men var faktiskt både toleranta och kunniga."
  
  "Ge mig den förkortade versionen," sa Karin. "På engelska".
  
  Ben morrade åt henne. "Gud, flicka, var är din Indiana Jones?" Din Luke Skywalker? Du har helt enkelt ingen känsla för äventyr. Så vår berättare, en man vid namn Hawksworth, gav sig ut med Cook, sex andra sjömän och en handfull infödda för att utforska vad infödda kallade Pele's Gate ". Detta gjordes utan den lokala kungens vetskap och med stor risk. Om de hade fått reda på det, skulle kungen ha dödat dem alla. Hawaiianerna vördade Peleporten. De infödda guiderna krävde stora belöningar."
  
  "Pelé's Gate måste ha orsakat någon allvarlig oro för Cook att ta en sådan risk," noterade Karin.
  
  "Tja, Pele var eldens, blixtens, vindens och vulkanernas gud. Kanske den mest populära hawaiiska gudomen. Hon var en stor nyhet. Mycket av hennes legend kretsade kring att hon styrde över haven. Sättet Hawaiianerna måste ha pratat om henne väckte förmodligen Cooks intresse. Och förmodligen var han en arrogant man på en stor upptäcktsresa. Han skulle inte vara rädd för att störa den lokala kungen."
  
  "En man som Cook skulle inte vara rädd för mycket."
  
  "Exakt. Enligt Hawksworth ledde lokalbefolkningen dem genom en mörk passage under vulkanens djupa hjärta. När ljuset tändes och, som Gollum skulle säga, några knepiga svängar hade tagits, stannade de alla och stirrade förundrat på Pelesporten."
  
  "Weirdo. Finns det en ritning?
  
  "Nej. Konstnären blev kvar på grund av denna resa. Men Hawksworth beskriver vad de såg. En enorm båge som flög så högt att den nådde en topp över den allra översta cirkeln av våra lågor. Handgjord ram infälld med små symboler. Skåror på varje sida, två mindre föremål saknas. Undret tog andan ur oss och vi såg verkligen tills det mörka mitten började dra till sig vår blick."
  
  "Så, i alla människors anda, menar han att de hittade det de letade efter, men sedan insåg att de ville ha mer." Karin skakade på huvudet.
  
  Ben himlade med ögonen på henne. "Jag tror att det du menar är att i alla äventyrares anda ville de ha mer. Men du har rätt. Pele's Gate var just det. Port. Det måste leda någonstans."
  
  Karin drog upp sin stol. "Nu undrar jag. Vart ledde detta?
  
  I det ögonblicket ringde Bens mobiltelefon. Han tittade på skärmen och himlade med ögonen. "Mamma och pappa".
  
  
  KAPITEL TJUGO
  
  
  Mano Kinimaka älskade hjärtat av Waikiki. Född och uppvuxen på Hawaii tillbringade han sin tidiga barndom på Kuhio Beach innan hans familj samlade in pengar och flyttade till den lugnare norra kusten. Surfandet där var i världsklass, maten var autentisk även när man skulle äta ute, livet var så fritt som man kunde föreställa sig.
  
  Men hans outplånliga tidiga minnen var från Kuhio: den underbara stranden och gratis luaus, söndagsgrillningar på stranden, lätt surfing, godmodig lokalbefolkning och den nattliga prakten av den nedgående solen.
  
  Nu, när han körde längs Kuhio Avenue och sedan Kalakaua, lade han märke till gamla, rörande saker. Inte fräscha turister. Inte lokalbefolkningen som bär sin morgonfix av Jamba-juice. Det finns inte ens en glassförsäljare nära Royal Hawaiian. Det var de långa svarta facklor de tände varje kväll, det nu nästan tomma shoppingkomplexet där han en gång hade gråtit och skrattat åt den enkla A-formade varningsskylten som blockerade en av gångarna där det stod: Om du inte är Spider-Man, bron är stängd, så enkelt är det. Så hawaiiskt.
  
  Han gick förbi Lassens gamla butik, där han en gång hade stirrat på deras magnifika tavlor och fantastiska bilar. Nu är det borta. Hans tidiga barndom var över. Han passerade köpcentret King's Village, som hans mamma en gång berättade för honom var en gång kung Kalakauas residens. Han passerade den trevligaste polisstationen i världen, den precis vid Waikiki Beach i skuggan av hundratals surfbrädor. Och han gick förbi den oförstörbara statyn av hertig Kahanamoku, täckt som alltid med fräsch lust, samma som han hade tittat på när han var en liten pojke med en miljon drömmar snurrande i huvudet.
  
  Hans familj var nu bevakad dygnet runt. De togs om hand av förstklassiga amerikanska marskalkar och crack marinsoldater. Familjens hem stod tomt, användes som bete för lönnmördare. Han var själv en markerad man.
  
  Hayden Jay, hans bästa vän och chef, satt bredvid honom i passagerarsätet och såg kanske något från hans ansiktsuttryck eftersom hon inte sa något. Hon skadades av en kniv, men har nu nästan återhämtat sig. Människorna omkring honom dödades. Kollegor. Nya vänner.
  
  Och här är han, återvänd till sitt hem, platsen för sin barndom. Minnen fyllde honom som sedan länge förlorade vänner som längtade efter att återknyta kontakten med honom. Minnen bombarderade honom från varje gathörn.
  
  Det fina med Hawaii var att det levde i dig för alltid. Det spelade ingen roll om du tillbringade en vecka där eller tjugo år. Hans karaktär var tidlös.
  
  Hayden förstörde till slut stämningen. "Den här killen, den här Capua. Säljer han verkligen krossad is ur en skåpbil?"
  
  "Det finns bra affärer här. Alla älskar krossad is."
  
  "Rimligt nog".
  
  Mano log. "Du kommer se".
  
  När de körde genom skönheten i Kuhio och Waikiki dök det upp stränder till höger med jämna mellanrum. Havet gnistrade och de vita vågbrytarna vajade inbjudande. Mano såg flera stödben förberedas på stranden. En gång i tiden var han en del av ett utriggarlag som vann troféer.
  
  "Vi är här". Han körde in på en krökt parkeringsplats med ett räcke i ena änden som hade utsikt över Stilla havet. Capuas skåpbil var belägen i slutet, på ett fantastiskt läge. Mano lade genast märke till sin gamla vän, men stannade upp ett ögonblick.
  
  Hayden log mot honom. "Gamla minnen?"
  
  "Underbara minnen. Något som du inte vill förstöra genom att tänka om något nytt, vet du?"
  
  "Jag vet".
  
  Det fanns inget förtroende för hennes röst. Mano tittade länge på sin chef. Hon var en bra person - rak, rättvis, tuff. Visste du vems sida Hayden Jay stod på och vilken anställd kunde kräva mer av sin chef? Sedan de träffades första gången hade han lärt känna henne väl. Hennes far, James Jay, var ett kraftpaket, en sann legend, och det var värt det. Haydens mål har alltid varit att leva upp till sitt löfte, sitt arv. Detta var hennes drivkraft.
  
  Så pass att Mano blev förvånad när hon meddelade hur seriös hon menade med den unge nörden Ben Blake. Han trodde att det skulle ta lång, lång tid innan Hayden slutade pressa sig själv att ta steget upp för att leva upp till det arv som Mano kände att hon redan hade överträffat. Först trodde han att avståndet skulle släcka lågan, men sedan fann paret sig samman igen. Och nu verkade de starkare än någonsin. Kommer nörden att ge henne ett nytt syfte, en ny riktning i livet? Bara de närmaste månaderna kommer att utvisa.
  
  "Gå". Hayden nickade mot skåpbilen. Mano öppnade dörren och tog ett djupt andetag av den rena lokala luften. Till vänster om honom reste sig Diamanthuvudet, en slående figur som stod ut mot horisonten, alltid närvarande.
  
  För Mano fanns den alltid där. Det överraskade honom inte att detta kan vara på toppen av något stort mirakel.
  
  Tillsammans gick de till isskärningsbilen. Capua lutade sig ut och stirrade på dem. Hans ansikte rynkade av förvåning och sedan av äkta förtjusning.
  
  "Mano? Man! Hallå!"
  
  Capua försvann. En sekund senare sprang han ut bakom skåpbilen. Han var en bredaxlad, vältränad man med mörkt hår och mörk hy. Redan vid första anblicken kunde Hayden berätta att han tillbringade minst två timmar varje dag på surfbrädan.
  
  "Kapua." Mano kramade sin gamla vän. "Det var några, bror."
  
  Capua steg tillbaka. "Vad gjorde du? Berätta för mig, hur går det med Hard Rock shotglaskollektionen?"
  
  Mano skakade på huvudet och ryckte på axlarna. "Ah, lite bla bla, och ännu mer. Du vet. Du?"
  
  "Höger. Vem är Howli?"
  
  "Haole..." Mano bytte tillbaka till begriplig amerikansk, mycket till Haydens lättnad. "... det här är min chef. Möt Hayden Jay."
  
  Den lokala invånaren rätade på sig. "Trevligt att träffa dig," sa han. "Är du Boss Mano? Wow. Lucky Mano, säger jag."
  
  "Har du ingen kvinna, Capua?" Mano gjorde sitt bästa för att dölja den lätta förolämpningen.
  
  "Jag köpte mig en poi-hund. Hon, en het hawaiiansk-kinesisk filippinsk haole, fick mig att slå upp ett tält hela natten lång, man." De flesta Hawaiianer var av blandad ras.
  
  Mano tog ett andetag. Poy Dog var en blandras man. Haole var en besökare, och det var inte nödvändigtvis en nedsättande term.
  
  Innan han hann säga något vände sig Hayden mot honom och frågade sött: "Sätter du upp ett tält?"
  
  Mano kröp ihop. Hayden visste exakt vad Capua var, och det hade ingenting med camping att göra. "Detta är coolt. Hon låter trevlig. Lyssna, Capua, jag måste ställa några frågor till dig."
  
  "Shooters".
  
  "Har du någonsin hört talas om en stor undervärldsfigur känd som Kovalenko? Eller den blodiga kungen?
  
  "Allt jag hör är vad som är på nyheterna, bror. Är han på Oahu?"
  
  "Kanske. Hur är det med Claude?
  
  "Nej. Om du hade kallat Howley det namnet skulle jag ha kommit ihåg det." Capua tvekade.
  
  Hayden såg detta. "Men du vet något."
  
  "Kanske chef. Jag kanske vet. Men dina vänner där," han ryckte med huvudet mot Waikiki Beach polisstation, "de vill inte veta." Jag har redan berättat för dem. De gjorde ingenting."
  
  "Testa mig." Hayden mötte mannens blick.
  
  "Jag hör något, chef. Det var därför Mano kom till mig, eller hur? Nåväl, de nya pengarna har gett ut några feta buntar på sistone. Nya spelare över hela scenen, arrangerar fester de aldrig kommer att se nästa vecka."
  
  "Nya pengar?" - Mano ekade. "Var?" - Jag frågade.
  
  "Ingenstans," sa Capua allvarligt. "Jag menar, just här, man. Precis här. De har alltid varit marginaliserade, men nu är de rika människor."
  
  Hayden drog en hand genom hennes hår. "Vad säger detta dig?"
  
  "Jag är inte involverad i den här scenen, men jag vet det. Något händer eller är på väg att hända. Många människor fick mycket pengar. När det händer lär du dig att hålla huvudet nere tills det dåliga går över."
  
  Mano stirrade på det glittrande havet. "Är du säker på att du inte vet någonting, Capua?"
  
  "Jag svär på min hund."
  
  Capua tog sin poi på allvar. Hayden pekade på skåpbilen. "Varför gör du inte några till oss, Capua."
  
  "Säkert".
  
  Hayden gjorde ett ansikte mot Mano när Capua gick därifrån. "Jag tycker att det är värt ett försök. Har du någon aning om vad han pratar om?"
  
  "Jag gillar inte ljudet av vad som är på väg att hända i min hemstad," sa Mano och sträckte sig efter lite rakis. "Kapua. Säg mig ditt namn, bror. Vem kunde veta något?
  
  "Det är en lokal kille, Danny, som bor där uppe på kullen." Hans blick gick mot Diamond Head. "Rik. Hans föräldrar, de uppfostrar honom som ett tjat." Han log mot Hayden. "Säg det som en amerikan. Jag tycker inte att det är något fel med det. Men han är mer seriös med skurkar. Han får en kick av att kunna skit, förstår du mig?"
  
  Mano använde en sked och grävde fram en stor bit regnbågsfärgad is. "Tycker killen om att låtsas att han är en stor skytt?"
  
  Capua nickade. "Men det är inte sant. Han är bara en pojke som spelar en manslek."
  
  Hayden rörde vid Manos hand. "Vi kommer att besöka den här Danny. Om det finns något nytt hot borde vi också veta det."
  
  Capua nickade mot isstrutterna. "De är på bekostnad av etableringen. Men du känner inte mig. Du kom aldrig för att träffa mig."
  
  Mano nickade till sin gamla vän. "Det är självklart, bror."
  
  
  * * *
  
  
  Capua gav dem adressen, som de programmerade in i bilens GPS. Femton minuter senare kom de fram till en svart grind i smidesjärn. Tomten sluttade tillbaka ner mot havet, så de kunde bara se fönstren på översta våningen i det stora huset.
  
  De klev ur bilen, fjädrar tjutade från Manos sida. Mano lade sin hand på den stora porten och knuffade. Den främre trädgården fick Hayden att stanna och titta.
  
  Surfbrädestativ. Helt ny lastbil med öppen bädd. En hängmatta sträckte sig mellan två palmer.
  
  "Herregud, Mano. Är alla hawaiianska trädgårdar så här?"
  
  Mano ryckte till. "Inte direkt nej."
  
  När de skulle ringa på klockan hörde de ett ljud från baksidan. De gick runt i huset och höll händerna nära sina vapen. När de vände det sista hörnet såg de en ung man leka i poolen med en äldre kvinna.
  
  "Ursäkta mig!" Hayden skrek. "Vi kommer från Honolulus polisavdelning. Några ord?" Hon viskade, knappt hörbar: "Jag hoppas att det inte är hans mamma."
  
  Mano kvävdes. Han var inte van vid att hans chef skämtade. Sedan såg han hennes ansikte. Hon var dödligt allvarlig. "Varför gör du-?"
  
  "Vad fan vill du?" Den unge mannen gick mot dem och gestikulerade vilt. När han kom närmare såg Mano hans ögon.
  
  "Vi har ett problem," sa Mano. "Han är på kant."
  
  Mano lät killen svänga vilt. Några stora höturer och han var andfådd, hans shorts började glida ner. Han visade ingen medvetenhet om sin situation.
  
  Sedan sprang den äldre kvinnan mot dem. Hayden blinkade i misstro. Kvinnan hoppade upp på Kinimakes rygg och började rida honom som en hingst.
  
  Vad fan har de gett sig in på här?
  
  Hayden lät Kinimaka ta hand om sig själv. Hon såg sig omkring i huset och på tomten. Det fanns inga tecken på att någon annan var hemma.
  
  Till slut lyckades Mano skaka av sig monstret. Hon landade med en våt smäll på gruset som omgav poolen och började yla som en banshee.
  
  Danny, om det var Danny, stirrade på henne med öppen mun, hans shorts faller nu under hans knän.
  
  Hayden hade fått nog. "Danny!" - skrek hon i hans ansikte. "Vi måste prata med dig!"
  
  
  Hon tryckte tillbaka honom i fåtöljen. Gud, om hennes far bara kunde se henne nu. Hon vände och tömde cocktailglasen, sedan fyllde hon båda med vatten från poolen.
  
  Hon stänkte vatten i Dannys ansikte och slog honom lätt. Han började genast grina. "Hej älskling, du vet att jag gillar..."
  
  Hayden steg tillbaka. Om det hanteras på rätt sätt kan detta fungera till deras fördel. "Är du ensam, Danny?" Hon log lätt.
  
  "Tina är här. Någonstans." Han talade i korta, andiga meningar, som om hans hjärta arbetade hårt för att stödja en man som är fem gånger hans storlek. "Min tjej."
  
  Hayden suckade invändigt av lättnad. "Bra. Nu har jag hört att du är personen som kan ta reda på om jag behöver information."
  
  "Det är jag". Dannys ego visade sig genom diset för en sekund. "Jag är den personen."
  
  "Berätta om Claude."
  
  Dumheten tog tag i honom igen, vilket fick hans ögon att verka tunga. "Claude? Den svarta killen som jobbar på Crazy Shirts?"
  
  "Nej". Hayden bet ihop tänderna. "Claude, killen som äger klubbar och rancher över hela Oahu."
  
  "Jag känner inte den här Claude." Ärlighet var förmodligen inte en av Dannys starka sidor, men Hayden tvivlade på att han fejkade det nu.
  
  "Hur är det med Kovalenko? Har du hört talas om honom?
  
  Ingenting blixtrade i Dannys ögon. Inga tecken eller tecken på medvetenhet.
  
  Bakom henne kunde Hayden höra Mano försöka lugna ner Dannys flickvän, Tina. Hon bestämde sig för att det inte kunde skada att prova ett annat tillvägagångssätt. "Okej, låt oss prova något annat. Det finns nya pengar i Honolulu. Det finns mycket av det. Var kommer detta ifrån, Danny, och varför?"
  
  Barnets ögon öppnades helt och plötsligt lyste det upp med sådan fasa att Hayden nästan sträckte sig efter pistolen.
  
  "Det här kan hända när som helst!" - utbrast han. "Du ser? När som helst! Bara... stanna bara hemma. Stanna hemma, pojke." Hans röst lät orolig, som om han upprepade något som hade sagts till honom.
  
  Hayden kände en djup kyla rinna längs hennes ryggrad, även när himmelsk värme värmde hennes rygg. "Vad kan hända snart, Danny. Kom igen, du kan berätta för mig."
  
  "Överfall", sa Danny dumt. "Det kan inte ångras eftersom det köptes och betalades för." Danny tog tag i hennes hand och såg plötsligt skrämmande nykter ut.
  
  "Terrorister närmar sig, fröken polis. Gör bara ditt jäkla jobb och låt inte de jävlarna komma hit."
  
  
  KAPITEL TJUGUET
  
  
  Ben Blake citerade kapten Cooks och hans kompis Hawksworths journalanteckningar som beskrev den farligaste resan som någonsin gjorts av människan.
  
  "De gick genom Peles port", sa Ben förvånat, "in i beckmörkret. Vid den här tiden hänvisar Cook fortfarande till den välvda ingången som Peles port. Först efter att han upplevt det som ligger bortom - står det här - ändrar han senare hänvisningen till helvetets portar."
  
  Karin vände sig mot Ben med stora ögon. "Vad kan få en man som kapten Cook att uttrycka en sådan naken rädsla?"
  
  "Nästan ingenting," sa Ben. "Cook upptäckte kannibalism. Människooffer. Han gav sig ut på en resa till helt okända vatten."
  
  Karin pekade på skärmen. "Läs den jävla saken."
  
  "Banför de svarta portarna ligger de mest förbannade stigar som människan känner till..."
  
  "Säg det inte till mig," sa Karin. "Summera."
  
  "Jag kan inte"
  
  "Vad? Varför?"
  
  "Eftersom det står här - har följande text tagits bort från denna konvertering på grund av tvivel om dess äkthet."
  
  "Vad?"
  
  Ben rynkade pannan eftertänksamt när han tittade på datorn. "Jag tror att om det var öppet för allmänheten skulle någon redan ha försökt undersöka."
  
  "Eller så kanske de gjorde det och dog. Kanske beslutade myndigheterna att kunskapen var för farlig för att dela med allmänheten."
  
  "Men hur ser vi på ett raderat dokument?" Ben petade slumpmässigt några nycklar. Det fanns inga dolda länkar på sidan. Inget förkastligt. Han googlade författarens namn och hittade flera sidor som nämnde Cook's Chronicle, men inget mer om Hell's Gate, Pele eller ens Diamond Head.
  
  Karin vände sig om för att titta på hjärtat av Waikiki. "Så Cooks resa genom helvetets portar skrevs ur historien. Vi kan fortsätta försöka." Hon gjorde en gest mot datorerna.
  
  "Men det kommer inte att vara någon nytta," sa Ben i sitt bästa Yoda-intryck. "Vi borde inte slösa bort vår tid."
  
  "Vad Hayden ser i dig kommer jag aldrig att få veta." Karin skakade på huvudet innan hon sakta vände sig om. "Problemet är att vi inte har något sätt att veta vad vi kommer att hitta där nere. Vi skulle gå till helvetet i blindo."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden och Kinimaka lyckades klämma ut några fler meningar ur Danny innan de bestämde sig för att det var klokt att lämna dem ifred på deras drogfest. Med lite tur kommer de båda att tycka att CIA-besöket var en ond dröm.
  
  Kinimaka klättrade tillbaka in i bilen och placerade sin hand på den mjuka läderratten. "Terrorist attack?" upprepade han. "I Waikiki? Jag tror inte på det här".
  
  Hayden hade redan ringt sin chefs nummer. Porten svarade direkt. Hon reciterade i några korta meningar informationen de hade hämtat från Danny.
  
  Mano lyssnade på Gates svar på högtalartelefonen. "Hayden, jag närmar mig. Några timmar till så är jag där. Polisen förlitar sig starkt på alla kända brottslingar för att ta reda på var ranchen ligger. Vi har det snart. Jag kommer att varna behöriga myndigheter om denna påstådda attack, men fortsätt gräva."
  
  Linjen gick död. Hayden flämtade av tyst överraskning. "Kommer han hit? Han har svårt att klara sig som det är. Vad kommer han att göra för nytta?
  
  "Kanske kommer arbetet att hjälpa honom att klara sig."
  
  "Låt oss hoppas. De tror att de snart kommer att få platsen för ranchen. Vi spårar terrorister. Det vi behöver nu är positiva, raka människor. Hej Mano, tror du att den här terrorberättelsen är en del av Blood Kings handling?"
  
  Mano nickade. "Det slog mig." Hans ögon drack in den hisnande utsikten, som om han förvarade den för att hjälpa till att bekämpa det inträngande mörkret.
  
  "Apropå hetero människor, Drake och hans två kompisar har fortfarande inte svarat på mina meddelanden. Och polisen vet inte heller."
  
  Hennes mobiltelefon ringde och skrämde henne. Det var Porten. "Herr?"
  
  "Den här saken har bara blivit galen," skrek han, tydligt orolig. "Honolulupolisen mottog precis ytterligare tre legitima terroristhot. Allt i Waikiki. Allt kommer att hända snart. Kontakter har upprättats med Kovalenko."
  
  "Tre!"
  
  Porten stängdes plötsligt av för en sekund. Hayden svalde och kände hur hennes mage kurrade. Rädslan i Manos ögon fick henne att svettas.
  
  Gates hörde av sig igen. "Låt det bli fyra. Mer information har just autentiserats. Kontakta Drake. Du är med i ditt livs kamp, Hayden. Bli mobiliserad."
  
  
  * * *
  
  
  Blodkungen stod på det upphöjda däcket med ett kallt leende på läpparna, flera av hans betrodda löjtnanter stod framför och under honom. "Det är dags", sa han enkelt. "Det här är vad vi väntade på, vad vi jobbade för. Detta är resultatet av alla mina ansträngningar och alla era uppoffringar. "Det är där", pausade han effektivt, "det hela tar slut."
  
  Han skannade ansiktena efter tecken på rädsla. Det fanns inga. Faktum är att Boudreau verkade nästan glad över att få komma tillbaka in i den blodiga striden.
  
  "Claude, förstör ranchen. Döda alla fångar. Och..." Han flinade. "Släpp tigrarna. De måste ockupera makten ett tag. Boudreaux, gör bara som du gör, men mer brutalt. Jag inbjuder dig att uppfylla alla dina önskemål. Jag inbjuder dig att imponera på mig. Nej, chock mig. Gör det, Boudreau. Gå till Kauai och stäng ner ranchen där borta."
  
  The Bloody King tog en sista titt på sina få återstående män. "När det gäller dig... släpp lös helvetet på Hawaii."
  
  Han vände sig bort, strök dem åt sidan och tog en sista kritisk blick på hans transport och de noggrant utvalda män som skulle följa med honom in i det dödliga djupet under Diamond Head.
  
  "Ingen man har gjort det här sedan Cook och levde för att berätta historien. Ingen människa hade någonsin sett bortom helvetets femte nivå. Ingen har någonsin upptäckt vad fällsystemet byggdes för att dölja. Vi kommer att göra det."
  
  Död och förödelse låg både bakom och före honom. Uppkomsten av kaos var oundviklig. Den blodige kungen var glad.
  
  
  * * *
  
  
  Matt Drake gick genom Exoticars parkering, hand i hand med sin "flickvän", Alicia Miles. Det stod en enda hyrbil parkerad där, en Basic Dodge-uthyrning som troligen tillhörde ett par turister som hade hyrt en av de nya Lamborghinis i en timme. När Drake och Alicia kom in i modesalongen var den tjocka mannen med besättningen redan under näsan.
  
  "God eftermiddag. Kan jag hjälpa dig?"
  
  "Vilka är snabbast?" Drake gjorde en otålig min. "Vi har en Nissan hemma och min flickvän vill uppleva riktig fart." Drake blinkade. "Kan ge mig några bonuspoäng, om du förstår vad jag menar."
  
  Alicia log sött.
  
  Drake hoppades att Mai just nu rundade baksidan av det stora utställningsrummet, höll utom synhåll från det bakre garaget och på väg mot det inhägnade sidokomplexet. Hon ska försöka ta sig in från andra sidan. Drake och Alicia hade ungefär sex minuter.
  
  Mannens leende var brett och, föga överraskande, falskt. "De flesta väljer en ny Ferrari 458 eller en Lamborghini Aventador, som båda är fantastiska bilar." Leendet vidgades faktiskt när försäljaren pekade ut fordonen i fråga, som båda var placerade framför utställningslokalens fönster i full längd. "Men när det gäller legendariska prestationer, om det är vad du letar efter, skulle jag kunna rekommendera Ferrari Daytona eller McLaren F1." Han viftade med handen mot utställningslokalens baksida.
  
  Det fanns kontor bakom och till höger. Till vänster fanns en rad privata bås där kreditkortsinformation kunde samlas in och nycklar lämnas över. Det fanns inga fönster på kontoret, men Drake kunde höra figurer som rörde sig.
  
  Han räknade ner sekunderna. Mai skulle komma om fyra minuter.
  
  "Är du herr Scarberry eller herr Petersen?" frågade han med ett leende. "Jag såg deras namn på skylten utanför."
  
  "Jag är James. Mr. Scarberry och Mr. Petersen är ägare. De är på bakgården."
  
  "HANDLA OM". Drake satte upp en show och tittade på Ferraris och Lamborghinis. Showroom-luftkonditioneringen kollapsade på hans rygg. Det kom inget ljud från det avlägsna kontoret. Alicia höll sig för sig själv och spelade den godmodiga frun samtidigt som hon skapade utrymme.
  
  En minut innan Mai var tvungen att gå ut genom sidodörrarna.
  
  Drake gjorde sig redo.
  
  
  * * *
  
  
  Tiden flög förbi dem i en alarmerande takt, men Ben hoppades att Karins galna idé skulle bära frukt. Det första steget var att ta reda på var Captain Cooks ursprungliga stockar förvarades. Detta visade sig vara en lätt uppgift. Dokumenten förvarades på National Archives, nära London, i en regeringsbyggnad, men inte lika säkert som vid Bank of England.
  
  Än så länge är allt bra.
  
  Nästa steg var att ta in Hayden. Det tog lång tid att få fram deras poäng. Till en början verkade Hayden extremt distraherad utan att vara oförskämd, men när Karin, med stöd av Ben, presenterade sin plan blev CIA-agenten dödstyst.
  
  "Vad vill du?" frågade hon plötsligt.
  
  "Vi vill att du skickar en tjuv i världsklass till National Archives i Kew för att fotografera, inte stjäla, och sedan mejla mig en kopia av den relevanta delen av Cooks tidskrifter. Den delen som saknas."
  
  "Var du full, Ben? Allvarligt -"
  
  "Den svåraste delen", insisterade Ben, "kommer inte att vara stölden. Jag kommer att vara säker på att tjuven kommer att hitta och skicka mig rätt del."
  
  "Tänk om han blir gripen?" Hayden slängde ut frågan utan att tänka efter.
  
  "Det är därför han måste vara en tjuv i världsklass som CIA kunde äga tack vare den här affären. Och varför skulle han helst redan vara häktad. Åh, och Hayden, allt detta borde göras inom de närmaste timmarna. Det kan verkligen inte vänta."
  
  "Jag är medveten om det," slog Hayden till, men sedan mjuknade hennes ton. "Titta, Ben, jag vet att ni två har blivit inskjutna i det här lilla kontoret, men du kanske vill sticka ut huvudet genom dörren och få den senaste informationen. Du måste vara beredd i fall..."
  
  Ben tittade oroligt på Karin. "I fallet med vad? Du pratar som om världen håller på att ta slut."
  
  Haydens tystnad berättade allt han behövde veta.
  
  Efter några ögonblick talade hans flickvän igen: "Hur mycket behöver du dessa anteckningar, dessa journaler? Är det värt att irritera britterna?"
  
  "Om blodkungen når helvetets portar och vi måste gå efter honom," sa Ben, "kommer de förmodligen att vara vår enda källa till navigering. Och vi vet alla hur bra Cook var med sina kort. De kunde ha räddat våra liv."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden placerade sin telefon på motorhuven på sin bil och försökte lugna hennes oroliga tankar. Hennes ögon mötte Mano Kinimakis genom vindrutan, och hon kände tydligt hur skräcken bubblade genom hans sinne. De fick precis de mest fruktansvärda nyheterna, återigen från Jonathan Gates.
  
  Det är inte som att terrorister skulle träffa flera platser på Oahu.
  
  Nu visste de att det var mycket värre än så.
  
  Mano klättrade ut, synligt skakade. "Vem var det?"
  
  "Ben. Han säger att vi måste bryta oss in i nationalarkivet i England för att få honom en kopia av kapten Cooks loggar."
  
  Mano rynkade pannan. "Gör det. Gör det bara. Den där jävla Kovalenko försöker förstöra allt vi älskar, Hayden. Du gör allt som står i din makt för att skydda det du älskar."
  
  "brittisk-"
  
  "Fan dem." Mano förlorade sig själv i sin stress. Hayden brydde sig inte om det. "Om stockarna hjälper oss att döda den här jäveln, ta dem."
  
  Hayden red ut sina tankar. Hon försökte rensa tankarna. Det skulle ta några samtal till CIA-kontoren i London och ett högt rop från hennes chef Gates, men hon trodde att hon förmodligen skulle kunna få jobbet gjort. Särskilt mot bakgrund av vad Gates just hade berättat för henne.
  
  Och hon visste mycket väl att det fanns en särskilt charmig CIA-agent i London som kunde göra jobbet utan att svettas.
  
  Mano tittade fortfarande på henne, fortfarande i chock. "Kan du tro det här samtalet? Kan du tro vad Kovalenko kommer att göra bara för att distrahera folks uppmärksamhet?"
  
  Hayden kunde inte, men förblev tyst och förberedde fortfarande sitt tal för Gates och Londonkontoret. På några minuter var hon redo.
  
  "Tja, låt oss följa upp ett av våra livs värsta samtal med ett som hjälper oss att byta roller," sa hon och slog numret på snabbuppringning.
  
  Även när hon pratade med sin chef och förhandlade fram utländsk hjälp för att hacka British National Archives, brann Jonathan Gates tidigare ord i hennes sinne.
  
  Det är inte bara Oahu. The Bloody Kings terrorister planerar att slå till mot flera öar samtidigt.
  
  
  KAPITEL TJUGUTVÅ
  
  
  Drake hämtade andan när Mai smög in genom sidodörren med full syn på expediten.
  
  "Vad i-"
  
  Drake log. "Det är maj dags", viskade han och bröt sedan mannens käke med en hömakare. Utan ett ljud vände säljaren om och slog i marken. Alicia gick förbi Lamborghini och gjorde i ordning sitt vapen. Drake hoppade över den orörliga försäljaren. Mai gick snabbt längs bakväggen och passerade bakom en orörd McLaren F1.
  
  De var vid kontorsväggen på några sekunder. Bristen på fönster fungerade både för dem och mot dem. Men det skulle finnas säkerhetskameror. Det var bara en fråga-
  
  Någon sprang in från bakdörren, overallen fläckad med olja, långt svart hår bakbundet med en grön bandana. Drake tryckte sin kind direkt mot den tunna plywoodväggen och lyssnade på ljuden som kom inifrån kontoret medan May övade mekanikerns rörelser.
  
  De gjorde fortfarande inget ljud.
  
  Men sedan kom flera personer in genom dörren, och någon inne på kontoret släppte ut ett skrik. Drake visste att spelet var över.
  
  "Låt dem få det."
  
  Alicia morrade "Fuck yeah" och sparkade på kontorsdörren så fort den öppnades, vilket fick den att träffa mannens huvud med en krasch. En annan man klev ut med stora ögon i chock när de stirrade på en vacker kvinna med en pistol och ställningen som en fighter som väntade på honom. Han höjde hagelgeväret. Alicia sköt honom i magen.
  
  Han föll ihop i dörröppningen. Fler skrik kom från kontoret. Chocken började övergå i förståelse. De kommer snart att inse att det skulle vara klokt att ringa några vänner.
  
  Drake sköt mot en av mekanikerna, slog honom i mitten av låret och slog ner honom. Mannen gled nerför McLaren och lämnade ett blodspår efter sig. Till och med Drake ryckte till. Mai förlovade den andra mannen och Drake vände sig tillbaka till Alicia.
  
  "Vi måste komma in."
  
  Alicia flyttade sig närmare tills hon hade god utsikt över interiören. Drake kröp längs golvet tills han nådde dörren. Vid hans nick avlossade Alicia flera skott. Drake dukade nästan in i dörröppningen, men i det ögonblicket hoppade ett halvdussin personer ut med dragna vapen och öppnade rasande eld.
  
  Alicia vände sig om och gömde sig bakom Lamborghini. Kulor visslade nerför hans sidor. Vindrutan krossades. Drake gled snabbt iväg. Han kunde se smärtan i mannens ögon när han sköt mot superbilarna.
  
  Den andre såg honom också. Drake öppnade eld en bråkdels sekund före honom och såg honom falla tungt och tog med sig en av sina kollegor.
  
  Alicia hoppade ut bakom Lamborghini och fick ett par täckslag. Drake sprang mot Ferrari, duckade bakom dess enorma däck. Nu räknas varje kula. Han kunde se May, gömd vid hörnet av kontorsväggen, titta in på baksidan där mekanikerna hade kommit ifrån.
  
  Tre av dem låg vid hennes fötter.
  
  Drake tvingade fram ett litet leende. Hon var fortfarande den perfekta mördarmaskinen. Ett ögonblick oroade han sig över det oundvikliga mötet mellan May och Alicia och återbetalningen för Wells död, men sedan låste han sin oro i samma avlägsna hörn som kärleken han kände för Ben, Hayden och alla hans andra vänner.
  
  Det här var inte platsen där du kunde ge dina medborgerliga känslor fritt spelrum.
  
  Kulan träffade Ferrari, gick genom dörren och ut på andra sidan. Med en öronbedövande krasch exploderade den främre rutan, glaset ramlade ner i ett minivattenfall. Drake utnyttjade distraktionen för att hoppa ut och skjuta en annan man som var trångt nära kontorsdörren.
  
  Amatörer förstås.
  
  Sedan såg han två strängt utseende män lämna kontoret med maskingevär i händerna. Drakes hjärta hoppade över ett slag. Han visade en bild av ytterligare två män bakom dem - nästan säkert Scarberry och Petersen, skyddade av inhyrda legosoldater - innan han gjorde sin kropp så liten som möjligt bakom det massiva däcket.
  
  Ljudet av flygande kulor exploderade hans trumhinnor. Då skulle det vara deras strategi. Håll Alicia och honom i husarrest tills de två ägarna flyr ut genom bakdörren.
  
  Men de planerade inte för maj.
  
  Den japanska agenten plockade upp ett par kasserade pistoler och kom runt hörnet och sköt mot männen med maskinpistoler. En flög baklänges som om han hade blivit påkörd av en bil, avfyrade sin pistol vilt och strödde konfetti över taket när han föll. Den andre körde sina chefer bakom sitt eget kadaver och bytte sikte till Mai.
  
  Alicia kastade sig uppåt och avlossade ett skott som gick genom livvaktens kind, vilket omedelbart slog ner honom.
  
  Nu tog Scarberry och Petersen fram sina vapen själva. Drake svor. Han behövde dem levande. Vid det här laget kom ytterligare två män in genom bak- och sidodörrarna, vilket tvingade Mai att ta skydd bakom McLaren igen.
  
  Kulan genomborrade kroppen på den dyrbara bilen.
  
  Drake hörde en av ägarna skrika som en hawaiisk kalua-gris.De få kvarvarande männen samlades runt sina chefer och sköt mot bilarna och därmed angriparna och sprang i rasande fart mot det bakre garaget.
  
  Drake blev ett ögonblick häpen. Mai dödade två av livvakterna, men Scarberry och Petersen försvann snabbt ut genom bakdörren under ett regn av täckande eld.
  
  Drake reste sig och sköt och gick framåt. Samtidigt som han gick framåt böjde han sig ner för att plocka upp ytterligare två vapen. En av vakterna vid bakdörren föll och höll i hans axel. Den andra steg tillbaka i en ström av blod.
  
  Drake sprang till dörren, Mai och Alicia vid hans sida. May sköt medan Drake tog några snabba blickar och försökte bedöma platsen för tvättstugan och garaget.
  
  "Bara en stor öppen plats," sa han. "Men det finns ett stort problem."
  
  Alicia satte sig på huk bredvid honom. "Vad?"
  
  "De har en Shelby Cobra där."
  
  Mai himlade med ögonen mot honom. "Varför är detta ett problem?"
  
  "Vad du än gör, skjut inte det."
  
  "Är den laddad med sprängämnen?"
  
  "Nej".
  
  "Varför kan jag då inte ta av den?"
  
  "För att det är Shelby Cobra!"
  
  "Vi har precis skjutit upp ett showroom fullt av dumma superbilar." Alicia armbågade honom åt sidan. "Om du inte har modet att göra det, dra åt helvete."
  
  "Skit". Drake hoppade fram till henne. Kulan susade förbi hans panna och genomborrade gipsväggen och överöste hans ögon med gipsspån. Som han förväntade sig, sköt skurkarna medan de sprang. Om de träffade något skulle det vara blind tur.
  
  Drake tog sikte, tog ett djupt andetag och tog ut männen på båda sidor om de två cheferna. När deras sista kvarvarande livvakter föll verkade både Scarberry och Petersen inse att de utkämpade en förlorad strid. De stannade, vapen hängde vid deras sidor. Drake sprang mot dem, med fingret redan på avtryckaren.
  
  "Claude," sa han. "Vi behöver Claude, inte dig. Var är han?"
  
  På nära håll såg de två cheferna konstigt lika ut. Båda hade trötta ansikten, rynkade med hårda linjer från år av hänsynslöst beslutsfattande. Deras ögon var kalla, ögonen på festande pirayor. Deras händer, som fortfarande höll i sina pistoler, böjde sig försiktigt.
  
  Mai pekade på vapnet. "Kasta iväg dem."
  
  Alicia svängde sin fläkt bredvid, vilket gjorde det svårare att målinrikta sig. Drake kunde nästan se nederlaget i chefernas ögon. Pistolerna kraschade nästan samtidigt i golvet.
  
  "För helvete", mumlade Alicia. "De ser likadana ut och agerar likadant. Förvandlar de onda i himlen dig till kloner? Och medan jag är inne på ämnet, varför skulle någon här förvandlas till skurken? Den här platsen är bättre än en semester i sjunde himlen."
  
  "Vem av er är Scarberry?" frågade Mai och kom lätt till saken.
  
  "Det är jag", sa den med blont hår. "Har ni letat över hela stan efter Claude?"
  
  "Det här är vi," viskade Drake. "Och det här är vårt sista stopp."
  
  Ett svagt klick ekade i tystnaden. Drake vände sig om och visste att Alicia skulle träffa målet, som alltid. Garaget såg tomt ut, tystnaden plötsligt tung som ett berg.
  
  Scarberry gav dem ett gulaktigt leende. "Vi är i verkstaden. Ibland faller allt isär."
  
  Drake tittade inte på Alicia, utan signalerade till henne att ständigt vara på sin vakt. Någonting var fel. Han klev in och tog tag i Scarberry. Med ett snabbt judodrag lyfte Drake upp honom och kastade honom över hans axel och slog mannen hårt i betongen. När smärtan i Scarberrys ögon hade gått över hade Drake en pistol riktad mot hakan.
  
  "Var är Claude?" - Jag frågade.
  
  "Aldrig hört-"
  
  Drake bröt en mans näsa. "Du har en chans till."
  
  Scarberrys andning var snabb. Hans ansikte var stel som granit, men hans nackmuskler arbetade hårt och förrådde nervositet och rädsla.
  
  "Låt oss börja skjuta bort bitarna." Mais lätta röst nådde dem. "Jag är uttråkad".
  
  "Rimligt nog". Drake tryckte av, klev åt sidan och tryckte på avtryckaren.
  
  "NEJ!"
  
  Scarberrys skrik stoppade honom i sista möjliga ögonblick. "Claude bor på en ranch! inåt landet från norra kusten. Jag kan ge dig koordinaterna."
  
  Drake log. "Sätt igång då."
  
  Ännu ett klick. Drake såg den minsta rörelse och hans hjärta sjönk.
  
  Å nej.
  
  Alicia sparkade. Hennes kula dödade den sista skurken omedelbart. Han gömde sig i bagageutrymmet på en Shelby.
  
  Drake stirrade på henne. Hon log tillbaka med lite gammalt bus. Drake såg att hon åtminstone skulle hitta sig själv igen. Hon hade en stark karaktär som kunde klara av förlust.
  
  Han var inte så säker på sig själv. Han knuffade Scarberry att skynda sig. "Skynda dig. Din vän, Claude, väntar sig en stor överraskning."
  
  
  KAPITEL TJUGOTRE
  
  
  Hayden och Kinimaka hann inte ens starta bilen när Drake ringde. Hon såg hans nummer på sin skärm och andades ut av lättnad.
  
  "Ankbonde. Var är du-"
  
  "Ingen tid. Jag har Claudes plats."
  
  "Ja, det tycker vi också, smart kille. Det är otroligt vad vissa brottslingar ger upp för ett lugnare liv."
  
  "Hur länge har du vetat? Var är du?" Drake avfyrade frågor som att en övningssergeant gav order.
  
  "Ska sakta ner, tiger. Vi fick nyheten för bara en minut sedan. Lyssna, vi förbereder oss för omedelbar påverkan. Och jag menar just nu. Spelar du?"
  
  "Jag har jävligt rätt. Vi är alla sådana. Den här jäveln är ett steg bakom Kovalenko."
  
  Hayden berättade för honom om terroristvarningarna när hon signalerade Kinimaka att köra. När hon var klar tystnade Drake.
  
  Efter en stund sa han, "Vi kommer att träffa dig på högkvarteret."
  
  Hayden slog snabbt upp Ben Blakes nummer. "Din operation var en framgång. Vi hoppas att vår agent i London ska ge dig det du behöver inom de närmaste timmarna, varefter han skickar kopior direkt till dig. Jag hoppas att det här är vad du behöver, Ben."
  
  "Jag hoppas att det verkligen finns där." Bens röst lät mer nervös än hon någonsin hört honom tala. "Det är en sund gissning, men det är fortfarande en gissning."
  
  "Det hoppas jag också".
  
  Hayden kastade sin telefon på instrumentbrädan och stirrade tomt på Waikikis gator när Kinimaka körde tillbaka till högkvarteret. "Gates tror att om vi kan hantera Claude snabbt kan vi stoppa attackerna. De hoppas att Kovalenko till och med kan vara där."
  
  Mano bet ihop tänderna. "Alla gör det, chef. Lokal polis, specialstyrkor. Allt krymper tills det spricker. Problemet är att de onda redan är där. De borde vara. Det måste vara praktiskt taget omöjligt att stoppa någon överhängande attack, än mindre ett halvdussin attacker på tre olika öar."
  
  Alla vid makten var övertygade om att Kovalenko faktiskt hade beordrat åtskilliga attacker för att hålla alla sysselsatta medan han gick på jakt efter sin dröm - en resa som han ägnade den sista delen av sitt liv åt.
  
  Följ i kapten Cooks fotspår. Det är bättre att gå en efter en. Utforska bortom helvetets portar.
  
  Hayden snurrade runt när högkvarteret skymtade utanför. Det är dags att agera.
  
  
  * * *
  
  
  Drake tog med May och Alicia till CIA-byggnaden och de eskorterades omedelbart upp på övervåningen. De leddes in i ett rum som var myllrande av aktivitet. Längst bort stod Hayden och Kinimaka bland en skara poliser och militärer. Drake kunde se SWAT och HPD Burglar Team. Han kunde se uniformer som utan tvekan tillhörde CIA Special Operations-team. Kanske till och med något Delta i närheten.
  
  Djävulen är utan tvekan på blodkungens svans och ute efter blod.
  
  "Kommer du ihåg när blodkungen skickade sina män för att attackera den där jagaren för att stjäla enheten?" Han sa. "Och de försökte kidnappa Kinimaka samtidigt? Jag slår vad om att det var ett oavsiktligt övertagande. De ville bara lära sig kinimaki-hawaianska språket."
  
  Drake kom då ihåg att varken May eller Alicia var i närheten när Kovalenkos män fäste jagaren. Han skakade på huvudet. "Spelar ingen roll".
  
  Drake lade märke till Ben och Karin parkerade nära fönstret. Var och en av dem hade ett glas i handen och de såg ut som rullande papper på ett skoldiskotek.
  
  Drake funderade på att gå vilse i mängden. Det skulle vara lätt. Förlusten av Kennedy kokade fortfarande i hans blod, vilket gjorde det omöjligt för honom att diskutera. Ben var där. Ben höll om henne när hon dog.
  
  Det måste vara Drake. Inte bara detta. Drake var tvungen att förhindra hennes död. Det var vad han gjorde. Tiden suddades ut och för ett ögonblick befann han sig hemma i York med Kennedy och lagade något i köket. Kennedy stänkte mörk rom i stekpannan och tittade upp när det fräste. Drake marinerade steken i vitlökssmör. Det var vanligt. Det var kul. Världen blev normal igen.
  
  Stjärnor blinkade framför hans ögon som misslyckade fyrverkerier. Friden återvände plötsligt och röster började ljuda runt honom. Någon armbågade honom. En annan man spillde varmt kaffe på en av sina chefer och sprang till toaletten som en fladdermus från helvetet.
  
  Alicia tittade spänt på honom. "Vad är det som händer, Drakes?"
  
  Han trängde sig igenom folkmassan tills han stod öga mot öga med Ben Blake. Detta var det perfekta ögonblicket för en snabb kommentar från Dinorock. Drake visste detta. Ben visste förmodligen detta. Men de var båda tysta. Ljus strömmade genom fönstret bakom Ben; Honolulu stod inramad av solsken, klarblå himmel och några åsiga moln utanför.
  
  Drake hittade äntligen sin röst. "Var dessa CIA-datorer användbara?"
  
  "Vi hoppas". Ben sammanfattade historien om kapten Cooks resa till Diamond Head och avslutade med avslöjandet att CIA hade använt en brittisk agent för att råna National Archives.
  
  Alicia gick sakta framåt efter att ha hört nyheten från den unge killen. "Brittisk supertjuv? Vad heter han?"
  
  Ben blinkade åt den plötsliga uppmärksamheten. "Hayden har aldrig berättat för mig."
  
  Alicia tittade kort på CIA-agenten och bröt sedan ut i ett fräckt leende. "Åh, jag slår vad om att hon inte gjorde det."
  
  "Vad betyder det?" Karin talade.
  
  Alicias leende blev lite elak. "Jag är inte särskilt känd för min diplomati. Tryck inte på den."
  
  Drake hostade. "Bara ännu en internationell brottsling som Alicia knullade. Tricket har alltid varit att hitta det hon inte har."
  
  "Det är sant," sa Alicia med ett flin. "Jag har alltid varit populär."
  
  "Tja, om det här är agenten jag tänker på," ingrep Mai i deras samtal, "är han känd för den japanska underrättelsetjänsten. Han är... en spelare. Och en väldigt, väldigt bra operatör."
  
  "Så han kommer förmodligen att ta hand om sitt slut." Drake studerade den lycksalighet som Stillahavsstaden breder ut sig framför honom och längtade själv efter lite lugn.
  
  "Det var aldrig ett problem för honom," sa Alicia. "Och ja, han kommer att leverera dina tidningar."
  
  Ben tittade fortfarande mellan Alicia och Hayden, men han höll tungan. Diskretion var den bästa delen av avslöjandet i detta skede. "Det är fortfarande en kvalificerad gissning," sa han. "Men om vi hamnar vid Gates of Hell, är jag säker på att dessa inspelningar kan rädda våra liv."
  
  "Jag hoppas" - Drake vände sig om och såg sig omkring i kaoset - "Det kommer inte att bli så. The Bloody King kommer fortfarande att vara på ranchen. Men om dessa idioter inte skyndar på, kommer Kovalenko att fly."
  
  "Kovalenko." Alicia slickade sina läppar när hon sa detta och njöt av sin hämnd. "Jag kommer att dö för det som hände med Hudson. Och Boudreau? Han är en annan som verkligen är markerad." Också hon såg sig omkring i den bullriga folkmassan. "Ändå, vem är ansvarig här?"
  
  Som ett svar kom en röst från skaran av officerare som omgav Hayden Jay. När ljudet tystnat och mannen kunde ses, var Drake glad över att se Jonathan Gates. Han gillade senatorn. Och han sörjde med honom.
  
  "Som ni vet har vi en Kovalenko Ranch-plats i Oahu," sa Gates. "Därför måste vårt uppdrag bestå av fyra delar. Säkra först alla gisslan. För det andra, samla in information om misstänkta terroristattacker. För det tredje, hitta den här mannen, Claude och Kovalenko. Och för det fjärde, hitta platsen för de andra två rancherna."
  
  Gates gjorde en paus för att låta detta sjunka in och lyckades sedan på något sätt få alla män och kvinnor i rummet att tro att han tittade på dem med en ögonrörelse. "Detta måste göras på alla sätt som behövs. Kovalenko satte villigt många liv i fara under sitt frenetiska sökande. Det slutar idag."
  
  Portarna öppnades. Plötsligt upphörde kaoset i rummet och alla började snabbt återvända till sina platser. Detaljerna är noga genomtänkta.
  
  Drake fångade Haydens blick. Hon viftade med handen mot honom och bjöd in honom att komma över.
  
  "Utrusta dig och sadla era hästar, killar. Vi når Claudes ranch om trettio minuter."
  
  
  KAPITEL TJUGOFYRA
  
  
  Drake satt med sina vänner i en av Hawaii Police Departments lätta helikoptrar och försökte rensa huvudet när de snabbt flög mot Claudes ranch. Himlen var prickad med liknande helikoptrar och tyngre militära. Hundratals människor var i luften. Andra var på väg över land och rörde sig så fort de kunde. De flesta poliser och militärer tvingades stanna kvar i Honolulu och Waikiki-området ifall terroristattacker verkligen skulle inträffa.
  
  Den blodige kungen delade upp deras styrkor.
  
  Satellitbilden visade mycket aktivitet på ranchen, men mycket av den var kamouflerad, vilket gjorde det omöjligt att säga vad som verkligen hände.
  
  Drake var fast besluten att lägga sina känslor för Kovalenko på is. Gates hade rätt. Gisslan och deras säkerhet var de avgörande faktorerna här. Några av de mest häpnadsväckande syner han någonsin hade sett utspelade sig under och runt honom när de flög mot norra kusten, men Drake använde varje uns av sin vilja för att fokusera. Han var den soldat han en gång var.
  
  Han kunde inte vara någon annan.
  
  Till vänster om honom pratade Mai kort med sin syster, Chika, dubbelkollade hennes säkerhet och utbytte några tysta ord medan de kunde. Det var ingen hemlighet att de kunde starta ett fullskaligt krig eller bege sig in i en förberedd stridszon.
  
  Till höger om Drake tillbringade Alicia tid med att kontrollera och kontrollera sina vapen och utrustning. Hon behövde inte förklara någonting. Drake tvivlade inte på att hon skulle genomföra sin hämnd.
  
  Hayden och Kinimaka satt mitt emot och tryckte ständigt på sina mikrofoner och bröt ut eller fick uppdateringar och beställningar. Den goda nyheten var att ingenting hände på Oahu eller någon annan ö. Den dåliga nyheten var att Blood King hade år på sig att förbereda sig för detta. De hade ingen aning om vad de gick in i.
  
  Ben och Karin lämnades kvar på högkvarteret. De beordrades att vänta på agentens mejl och sedan förbereda sig på den något skrämmande möjligheten att de kanske måste gå under Diamond Head och eventuellt bryta igenom helvetets portar.
  
  En metallisk röst kom från Choppers ljudsystem. "Fem minuter till mål."
  
  Oavsett om du gillar det eller inte, tänkte Drake. Vi är inne i det nu.
  
  Helikoptern svepte lågt över den djupa dalen, en otrolig syn när den flög omgiven av dussintals andra helikoptrar. Detta var den första vågen som bestod av specialsoldater. Varannan amerikansk militär kapare var redo att hjälpa till. Flygvapen. Marin. Armé.
  
  Rösten kom igen. "Mål".
  
  De reste sig som en.
  
  
  * * *
  
  
  Drakes stövlar rörde vid det mjuka gräset och han var omedelbart under eld. Han var den näst sista personen som gick ut genom dörren. Den olyckliga marinsoldaten, som fortfarande kämpade emot, tog en full smäll mot bröstet och dog innan han träffade marken.
  
  Drake spretade på marken. Kulor visslade över hans huvud. Dämpade slag träffade stockarna bredvid honom. Han sköt en salva. Männen på vardera sidan om honom kröp genom gräset och använde de naturliga böljande kullarna som skydd.
  
  Framför han såg ett hus, en tvåvånings tegelbyggnad, inget speciellt, men utan tvekan lämpligt för Kovalenkos lokala behov. Till vänster lade han märke till ranchområdet. Vad i...?
  
  Skrämda, obeväpnade figurer sprang mot honom. De spreds åt vänster och höger, åt alla håll. Han hörde väsande i sin hörlur
  
  "Vänskapsmatcher".
  
  Han gled fram. May och Alicia flyttade till höger om honom. Till slut tog sig marinsoldaterna ihop och började ropa ut ett koordinerat eldmönster. Drake började röra sig snabbare. Människorna framför dem började dra sig tillbaka, kom ut ur sitt gömställe och rusade mot huset.
  
  Enkla mål
  
  Drake reste sig nu med attackstyrkan och dödade människor medan han sprang och höjde sin pistol. Han såg fången hoppa i gräset, på väg mot huset. De visste inte att de goa killarna hade kommit.
  
  Fången vred sig plötsligt och föll. The Bloody Kings män sköt gräs mot dem. Drake morrade, siktade på revolvermannen och blåste av jävelns huvud. Han sköt med jämna mellanrum, antingen fäste han folk till marken eller vägledde folk så att andra kunde avsluta dem.
  
  Han letade efter Claude. Innan de lämnade helikoptern fick de alla se ett foto på Blodkungens ställföreträdare. Drake visste att han skulle regissera händelser bakom kulisserna och utveckla en flyktplan. Förmodligen hemifrån.
  
  Drake sprang, skannade fortfarande området och sköt då och då. En av skurkarna reste sig bakom kullen och kom emot honom med en machete. Drake sänkte helt enkelt sin axel och lät motståndarens fart bära honom rakt mot sig, och han kollapsade till marken. Mannen skrattade. Drakes stövel krossade hans käke. Drakes andra känga trampade på handen som höll i macheten.
  
  Den före detta SAS-mannen riktade sin pistol och sköt. Och så gick vi vidare.
  
  Han såg sig inte tillbaka. Huset låg framför, det verkade enormt, dörren var lätt öppen, som om den bjöd in till inträde. Uppenbarligen är det inte rätt väg att gå. Drake sparkade ut genom fönstren medan han sprang och siktade högt. Glas exploderade i huset.
  
  Nu strömmade fler och fler fångar in från ranchen. Några stod i det långa gräset och bara skrek eller såg chockade ut. När Drake tittade på dem märkte han att de flesta sprang i en fart och flög fram som om de flydde från något.
  
  Och sedan såg han det, och hans blod blev till is.
  
  Huvudet, det omöjligt väldiga huvudet på en bengalisk tiger, strök över gräset i lätt jakt. Drake kunde inte låta tigrarna fånga deras byte. Han sprang mot dem.
  
  Jag tryckte på hörlurarna. "Tigrar i gräset."
  
  Det blev en uppsjö av prat som svar. Andra lade också märke till djuren. Drake såg när ett av djuren hoppade upp på ryggen på den springande mannen. Varelsen var enorm, grym och under flykt den perfekta bilden av kaos och blodbad. Drake tvingade sina ben att gå snabbare.
  
  Ett annat jättehuvud bröt genom gräset några meter längre fram. Tigern hoppade på honom, hans nosparti förvandlades till ett stort morrande, hans tänder blottade och redan fläckiga av blod. Drake föll ner på däck och rullade, varenda nerv i hans kropp levde och skrek. Aldrig tidigare hade han åkt så perfekt. Aldrig tidigare hade han rest sig så snabbt och exakt. Det var som om en hårdare motståndare hade tagit fram den bättre krigaren i honom.
  
  Han drog fram en pistol, vände sig om och sköt en kula rakt in i tigerns huvud. Odjuret föll omedelbart, sköt genom hjärnan.
  
  Drake hämtade inte andan. Han hoppade snabbt över gräset för att hjälpa mannen han sett falla ned några sekunder tidigare. Tigern skymde över honom, morrande, dess enorma muskler böjde sig och porlande när den sänkte huvudet för att bita.
  
  Drake sköt honom i ryggen, väntade tills han vände sig om och sköt honom sedan mellan ögonen. Den landade, alla femhundra pund, på mannen som den skulle äta.
  
  inte bra, tänkte Drake. Men det är bättre än att slitas i stycken och ätas levande.
  
  Det kunde höras skrik i hans hörsnäcka. "Fy fan, de här jävlarna är enorma!" "En till, Jacko! En till för dina sex!
  
  Han studerade sin omgivning. Inga tecken på tigrar, bara livrädda fångar och skräckslagna trupper. Drake rusade tillbaka över gräset, redo att ta skydd om han såg någon fiende, men inom några sekunder var han tillbaka i huset.
  
  De främre rutorna var krossade. Marines var inne. Drake följde efter, hans trådlösa Bluetooth-signal markerade honom som vänlig. När han steg över den trasiga fönsterbrädan undrade han var Claude själv kunde vara. Var skulle han vara just nu?
  
  En röst viskade i hans öra. "Tyckte att du lämnade festen tidigt, Drakey." Alicias silkeslena toner. "För er båda."
  
  Han såg henne. Delvis gömd av garderoben hon rotade igenom. Jesus, tittade hon igenom hans DVD-samling?
  
  Mai var bakom henne med en pistol i handen. Drake tittade på när den japanska kvinnan lyfte upp sitt vapen och riktade det mot Alicias huvud.
  
  "Mai!" Hans desperata röst skrek i deras öron.
  
  Alicia hoppade. Mays ansikte böjde sig till ett lätt leende. "Det var en gest, Drake. Jag pekade på larmgränssnittet, inte på Alicia. Inte än ".
  
  "Ångest?" Drake skrattade. "Vi är redan inne."
  
  "Infanteriet verkar tro att det också är kopplat till det stora lagret på bakgården."
  
  Alicia steg tillbaka och riktade sin pistol. "Fan om jag vet." Hon sköt en salva in i garderoben. Gnistor flög.
  
  Alicia ryckte på axlarna. "Det borde räcka."
  
  Hayden, med Kinimaka het i hälarna, återvände till rummet. "Ladugården är tätt stängd. Tecken på fällor. Teknikkillarna jobbar på det nu."
  
  Drake kände felet i det hela. "Och ändå kommer vi in här så lätt? Detta-"
  
  I det ögonblicket hördes ett bråk och ljudet av någon som gick ner längst upp i trappan. Snabb. Drake tog upp pistolen och tittade upp.
  
  Och hon frös av chock.
  
  En av Claudes män gick sakta ner för trappan, med ena handen tryckandes halsen på fången. I sin andra hand hade hon ökenörnen, riktad mot sitt huvud.
  
  Men det var inte hela omfattningen av Drakes chock. En illamående känsla uppstod när han kände igen kvinnan. Det var Kate Harrison, dotter till Gates tidigare assistent. Mannen som delvis var skyldig till Kennedys död.
  
  Det var hans dotter. Fortfarande levande.
  
  Claudes man tryckte pistolen hårt mot hennes tinning, vilket fick henne att blunda av smärta. Men hon skrek inte. Drake, tillsammans med ett dussin andra i rummet, riktade sina vapen mot mannen.
  
  Och ändå kändes det inte rätt för Drake. Varför i helvete var den här killen på övervåningen med en fånge? Det verkade som om-
  
  "Kom tillbaka!" - ropade mannen och sprang vilt med ögonen åt alla håll. Svetten rann från honom i stora droppar. Sättet som han halvt bar och halvt knuffade kvinnan innebar att all hans vikt låg på bakbenet. Kvinnan, till hennes förtjänst, gjorde det inte lätt för honom.
  
  Drake räknade ut att trycket på avtryckaren redan var halvvägs till målet. "Flytta på dig! Släpp oss ut!" Mannen sänkte henne ytterligare ett steg. Specialsoldaterna drog sig tillbaka normalt, men bara till något mer fördelaktiga positioner.
  
  "Jag varnar er, idioter." Den svettiga mannen andades tungt. "Gå ur den jävla vägen."
  
  Och den här gången kunde Drake se att han menade det. Det var desperation i hans ögon, något Drake kände igen. Den här mannen har förlorat allt. Vad han än gjorde, vad han än gjorde, gjordes det under fruktansvärd tvång.
  
  "Tillbaka!" mannen skrek igen och tryckte grovt ner kvinnan ytterligare ett steg. Handen som kramade om hennes hals var som en järnstång. Han höll varje del av sin kropp bakom henne för att inte presentera sig själv som ett mål. Han var en gång en soldat, troligen en bra sådan.
  
  Drake och hans kollegor såg det kloka med reträtt. De gav mannen lite mer utrymme. Han gick ner några steg till. Drake fångade Mays blick. Hon skakade lätt på huvudet. Hon visste också. Detta var fel. Det var...
  
  En röd sill. Den mest fruktansvärda sorten. Claude, utan tvekan på Kovalenkos order, använde den här mannen för att distrahera dem. Arketypiskt beteende av kungen av blod. Det kan finnas en bomb i huset. Den verkliga belöningen, Claude, var förmodligen en lyckad flykt från ladan.
  
  Drake väntade, perfekt redo. Varje nerv i hans kropp frös. Han utjämnade slaget. Hans andning stannade. Hans sinne blev tomt. Det fanns ingenting nu, inte det spända rummet fullt av soldater, inte den skräckslagna gisslan, inte ens huset och tjänarna som omgav honom.
  
  Bara en millimeter. Synkors. Mindre än en tum till målet. Ett drag. Det var allt han behövde. Och tystnad var allt han visste. Mannen tryckte sedan ner Kate Harrison ytterligare ett steg, och i den där bråkdelen av rörelsen tittade hans vänstra öga ut bakom kvinnans skalle.
  
  Drake sprängde isär den med ett skott.
  
  Mannen hoppade tillbaka, krockade med väggen och gled förbi den skrikande kvinnan. Han landade med en krasch med huvudet först, vapen klingande bakom honom, och sedan såg de hans väst, hans mage.
  
  Kate Harrison skrek: "Han har en bomb på sig!"
  
  Drake hoppade fram, men Mai och den stora marinsoldaten hoppade redan över kanten av trappan. Marinen tog tag i Kate Harrison. Mai hoppade över den döda legosoldaten. Hennes huvud vände sig mot västen, mot indikatorn.
  
  "Åtta sekunder!"
  
  Alla rusade till fönstret. Alla utom Drake. Engelsmannen rusade längre in i huset, rusade längs den trånga korridoren till köket och bad att någon skulle lämna bakdörren öppen. På så sätt skulle han vara närmare Claude när bomben gick av. Så han hade en chans.
  
  Genom korridoren. Tre sekunder gick. Till köket. En snabb titt runt. Två sekunder till. Bakdörren är stängd.
  
  Tiden är över.
  
  
  KAPITEL TJUGOFEM
  
  
  Drake öppnade eld så fort han hörde den första explosionen. Det skulle ta en eller två sekunder att komma dit. Köksdörren krossades av många slag. Drake sprang rakt mot honom och sköt hela tiden. Han saktade inte ner, slog honom bara med axeln och föll genom luften.
  
  Explosionen svepte bakom honom som en attackerande orm. En tunga av lågor slog ut genom dörren och fönstren och sköt upp mot himlen. Drake rullade. Anden av eld berörde honom ett ögonblick och drog sig sedan tillbaka.
  
  Utan att sakta ner hoppade han upp igen och sprang. Mörslagen och misshandlad, men fruktansvärt bestämd, rusade han mot den stora ladugården. Det första han såg var döda kroppar. Det finns fyra av dem. Teknikerna Hayden lämnade bakom sig för att komma åt. Han stannade bredvid dem och kontrollerade var och en för tecken på liv.
  
  Det finns ingen puls och inga skottskador. Var dessa jäkla väggar elektrifierade?
  
  I ett annat ögonblick spelade det ingen roll längre. Framsidan av ladan exploderade, ved splittrades och lågorna slog ut i en spektakulär detonation. Drake föll ner på däck. Han hörde dånet från en motor och tittade upp lagom för att se en gul oskärpa spränga genom de trasiga dörrarna och flyga kraftfullt nerför den provisoriska uppfarten.
  
  Drake hoppade upp. Han var förmodligen på väg mot en gömd helikopter, ett flygplan eller någon annan jävla fälla. Han kunde inte vänta på förstärkning. Han sprang in i en förfallen lada och såg sig omkring. Han skakade vantro på huvudet. Den djupa glansen från den polerade superbilen lyste åt alla håll.
  
  Drake valde den närmaste och tillbringade dyrbara sekunder med att leta efter nyckeln och såg sedan en uppsättning av dem hänga utanför det inre kontoret. Aston Martin Vanquish startade med en nyckel- och kraftkombination som, även om den inte är bekant för Drake, fick hans adrenaline att pumpa när motorn vrålade galet.
  
  Aston Martin flög ut ur ladan med tjutande däck. Drake pekade honom i riktning mot vad han hoppades var Claudes snabba bil. Om detta bara var ännu en omgång av desorientering, är Drake skruvad. Som kanske hela Hawaii. De behövde desperat fånga blodkungens ställföreträdare.
  
  I ögonvrån såg Drake Alicia sluta abrupt. Han väntade inte. I backspegeln såg han henne målmedvetet springa in i ladan. Gud, det här kan få problem.
  
  Den gula suddigheten framåt började se ut som en high-end superbil, som påminner lite om de gamla Porsche Le Mans-kupéerna som vann loppet. Nära marken kramade han om vägens kurvor och studsade som om han sprang på fjädrar. Olämplig för tuff terräng, men sedan blev den provisoriska vägen helt asfalterad flera mil högre.
  
  Drake sköt mot Vanquish, placerade försiktigt vapnet på sätet bakom honom och lyssnade på Bluetooth-ljuden som studsade runt i hans hjärna. Ranchens verksamhet var fortfarande i full gång. Gisslan släpptes. Några var döda. Flera grupper av Claudes män var fortfarande inspärrade i strategiska positioner och knöt myndigheterna till marken. Och det var fortfarande ett halvdussin tigrar som strövade omkring och orsakade förödelse.
  
  Gapet mellan Aston Martin och Porsche har minskat till noll. Den engelska bilen var mycket bättre på ojämna vägar. Drake placerade sig direkt bakom honom, med avsikt att sitta bredvid honom, när han i backspegeln såg att en annan superbil närmade sig honom.
  
  Alicia kör en gammal Dodge Viper. Lita på att hon gör något med musklerna.
  
  De tre bilarna tävlade över ojämn terräng, turades om och svängde på långa raksträckor. Grus och smuts flög runt och bakom dem. Drake såg den asfalterade vägen närma sig och fattade ett beslut. De ville få Claude vid liv, men de var tvungna att fånga honom först. Han var väldigt noga med att fortsätta lyssna på pratstunden i sina hörlurar ifall någon rapporterade att de hade fångat Claude, men ju längre jakten pågick, desto säkrare blev Drake på att mannen framför var Blodkungens andra.
  
  Drake höjde sin pistol och krossade Astons vindruta. Efter ett ögonblick av farlig sladd återtog han kontrollen och sköt en andra rond mot den flyende Porschen. Kulor slet genom ryggen på honom.
  
  Bilen saktade knappt in. Han tog av på en ny väg. Drake öppnade eld när Le Mans-föraren accelererade, kulhöljen utspridda på lädersätet bredvid honom. Det är dags att ta sikte på däcken.
  
  Men just i det ögonblicket zoomade en av helikoptrarna förbi dem alla, två figurer lutade sig ut genom de öppna dörrarna. Helikoptern vände runt framför Porschen och svävade i sidled. Varningsskott slet ut bitar ur vägen framför honom. Drake skakade vantro på huvudet när en hand stack ut genom förarfönstret och började skjuta mot helikoptern.
  
  Omedelbart, samtidigt tog han foten från gaspedalen och händerna från ratten, siktade och släppte en laddning av ambition, skicklighet och hänsynslöshet. Alicias Viper kraschade in i sin egen bil. Drake återtog kontrollen, men såg pistolen flyga genom vindrutan.
  
  Men hans galna skott fungerade. Han sköt den flyende föraren i armbågen, och nu saktade bilen in. Sluta. Drake stoppade plötsligt Aston, hoppade ut och sprang snabbt till passagerardörren på Porschen, stannade för att höja sin pistol och höll siktet på figurens huvud hela tiden.
  
  "Släpp ditt vapen! Gör det!"
  
  "Jag kan inte", kom svaret. "Du sköt mig i armen för att knulla mig, din dumma galt."
  
  Helikoptern svävade fram, dess rotorer dånade när dess åskande motor skakade i själva marken.
  
  Alicia närmade sig och sköt mot Porschens sidospegel. Som ett team svängde de åt vänster och höger, båda täckte mannen bakom ratten.
  
  Trots smärtans grimas i mannens ansikte kände Drake igen honom från fotografiet. Det var Claude.
  
  Det är dags att betala.
  
  
  * * *
  
  
  Ben Blake hoppade i chock när hans mobiltelefon ringde. I likhet med Drake bytte han också till Evanescence. Amy Lees häftiga sång på "Lost in Paradise" matchade perfekt allas humör just då.
  
  Inskriptionen International dök upp på skärmen. Samtalet skulle inte ha kommit från en medlem av hans familj. Men i ljuset av Riksarkivets arbete kan det komma från hur många statliga myndigheter som helst.
  
  "Ja?"
  
  "Ben Blake?"
  
  Rädslan kliade sig på ryggraden med vassa fingrar. "Vem är det?"
  
  "Berätta för mig". Rösten var kultiverad, engelsk och helt självsäker. "Just nu. Ska jag prata med Ben Blake?"
  
  Karin gick fram till honom och läste skräcken i hans ansikte. "Ja".
  
  "Bra. Bra gjort. Var det så svårt? Jag heter Daniel Belmonte."
  
  Ben tappade nästan sin telefon. "Vad? Hur fan mår du..."
  
  En ström av utsökt skratt stoppade honom. "Koppla av. Slappna av min vän. Jag är minst sagt förvånad över att Alicia Miles och din flickvän inte nämnde mina... färdigheter."
  
  Ben gapade i mun och kunde inte säga ett ord. Karin sa orden, tjuv? Från London? Är det han?
  
  Bens ansikte sa allt.
  
  "Bit katten din tunga, mr Blake? Du kanske borde klä upp din vackra syster. Hur mår Karin?"
  
  Omnämnandet av hans systers namn muntrade upp honom lite. "Var fick du mitt nummer?"
  
  "Var inte nedlåtande mot mig. Tror du verkligen att det kommer att ta två timmar att utföra den enkla operationen du bad mig göra? Eller har jag ägnat de senaste fyrtio minuterna åt att lära mig lite om mina... välgörare? Hm? Ta dig tid med det här, Blakey."
  
  "Jag vet ingenting om dig," sa Ben defensivt. "Jag rådde dig..." Han gjorde en paus. "Genom-"
  
  "Din flickvän? Jag är säker på att det var det. Hon känner mig ganska väl."
  
  "Hur är det med Alicia?" Karin skrek och försökte få mannen ur balans. De var båda så förvånade och så oerfarna att det inte ens föll dem in att varna CIA.
  
  Det blev tyst ett ögonblick. "Den här tjejen skrämmer mig faktiskt, för att säga dig sanningen."
  
  Bens hjärna verkade börja fungera. "Mr Belmonte, föremålet du ombads kopiera är mycket värdefullt. Så värdefullt..."
  
  "Jag förstår det. Den skrevs av kapten Cook och en av hans män. Under sina tre resor gjorde Cook fler upptäckter än någon annan person i historien."
  
  "Jag menar inte historiskt värde," sa Ben. "Jag menar, det kan rädda liv. Nu. I dag."
  
  "Verkligen?" Belmonte verkade genuint intresserad. "Snälla berätta för mig".
  
  "Jag kan inte". Ben började känna sig lite desperat. "Snälla du. Hjälp oss".
  
  "Det finns redan på din e-post," sa Belmonte. "Men jag skulle inte vara den jag är om jag inte visade dig vad jag är värd, eller hur? Njut av."
  
  Belmonte avslutade samtalet. Ben kastade sin mobiltelefon på bordet och klickade på sin dator i några sekunder.
  
  De saknade sidorna från kockens journaler dök upp i full, härlig färg.
  
  "Levels of Hell", läste Ben högt. "Cook kom bara till nivå fem och vände sedan tillbaka. Herregud, hör du det, Karin? Inte ens kapten Cook kom över nivå fem. Detta Detta..."
  
  "Ett enormt system av fällor." Karin läste snabbt över hans axel, hennes fotografiska minne arbetade övertid. "Det största, galnaste fällsystemet som någonsin föreställts."
  
  "Och om det är så stort och farligt och komplicerat..." Ben vände sig mot henne. "Föreställ dig hur stor och betydelsen av miraklet som detta leder till."
  
  "Otroligt", sa Karin och läste vidare.
  
  
  * * *
  
  
  Drake drog ut Claude ur den nedskjutna bilen och kastade honom grovt ut på vägen. Hans skrik av smärta river i luften och dränker till och med dånet från helikoptern.
  
  "Dårar! Du kommer aldrig att stoppa det. Han vinner alltid. Helvete, min arm gör ont, din jävel!"
  
  Drake förde sin maskingevär till armlängds avstånd och knäböjde på Claudes bröst. "Bara några frågor, kompis. Då kommer läkarna att pumpa dig full av riktigt läcker skit. Var är Kovalenko? Han är här?"
  
  Claude gav honom ett stenigt ansikte, nästan irriterad.
  
  "Okej, låt oss prova något enklare. Ed Boudreau. Var är han?"
  
  "Han tog wiki-wiki-skytteln tillbaka till Waikiki."
  
  Drake nickade. "Var är de andra två rancherna?"
  
  "Försvann." Claudes ansikte bröt ut i ett flin. "Allt är förlorat".
  
  "Det räcker". Alicia lyssnade över Drakes axel. Hon gick runt, riktade pistolen mot Claudes ansikte och placerade försiktigt sin stövel på Claudes krossade armbåge. Ett ögonblickligt skrik splittrade luften.
  
  "Vi kan ta det här så långt du vill," viskade Drake. "Ingen är på din sida här, kompis. Vi är medvetna om terroristattacker. Antingen prata eller skrik. Det spelar ingen roll för mig."
  
  "Sluta!" Claudes ord var nästan oförståeliga. "Puh...snälla."
  
  "Det är bättre". Alicia lättade på trycket lite.
  
  "Jag... har varit med Blood King i många, många år." Claude spottade. "Men nu lämnar han mig bakom mig. Han lämnar mig för att dö. Röta i grislandet. För att täcka din röv. Kanske inte." Claude försökte sätta sig upp. "Skit".
  
  Alla blev försiktiga, Drake drog fram en pistol och siktade på Claudes skalle. "Lugnt".
  
  "Han kommer att ångra det här." Claude sjöd nästan av ilska. "Jag bryr mig inte längre om hans fruktansvärda vedergällning." Sarkasm sipprade ur hans tonfall. "Jag bryr mig inte. Nu finns det inget mer liv för mig."
  
  "Vi förstår." Alicia suckade. "Du hatar din jävla pojkvän. Svara bara på den sexiga soldatens frågor."
  
  Det hördes ett pipande ljud i Drakes hörlur. En metallisk röst sa: "Den första portalenheten har hittats. Det verkar som att Kovalenko har lämnat det bakom sig."
  
  Drake blinkade och tittade kort på Alicia. Varför skulle Blood King lämna portalenheten vid en tid som denna?
  
  Enkelt svar. Han behövde det inte.
  
  "Kovalenko leder Diamond Head, eller hur? Till portarna till Pele, eller helvetet, eller något annat. Det är hans slutmål, eller hur?"
  
  Claude gjorde en min. "Den här legenden han hittade blev en besatthet. En man rik bortom alla drömmar. En man som kan få vad han vill. Vad gör han?
  
  "Besatt av något han aldrig kommer att ha?" Alicia föreslog.
  
  "En man så smart, så fyndig, förvandlades till en neurotisk idiot över en natt. Han vet att det finns något under den där jäkla vulkanen. Han muttrade alltid att han var den bästa kocken. Den här kock vände faktiskt tillbaka i rädsla. Men inte Dmitrij Kovalenko, inte den blodige kungen; han skulle ha gått vidare."
  
  Till och med Drake kände en våg av föraningar. "Vände Cook tillbaka? Vad fan är det där nere?"
  
  Claude ryckte på axlarna och stönade sedan av smärta. "Ingen vet. Men jag antar att Kovalenko blir den första att veta. Han är på väg dit nu."
  
  Drakes hjärta hoppade över denna information. Han är på väg dit nu. Det fanns en tid.
  
  Vid det här laget hade Mai och ett halvdussin soldater närmat sig dem. Alla lyssnade med iver uppmärksamhet.
  
  Drake kom ihåg den kommande uppgiften. "Vi behöver ranchplatser. Och vi vill ha Ed Boudreau."
  
  Claude vidarebefordrade informationen. Ytterligare två rancher, en på Kauai, den andra på Big Island. Boudreau var på väg till Kauai.
  
  "Hur är det med terroristattacker?" frågade Mai tyst. "Är det här bara ytterligare ett knep?"
  
  Och nu sträckte sig Claudes ansikte verkligen ut av sådan förtvivlan och lidande att Drakes mage föll genom golvet.
  
  "Nej". Claude stönade. "De är verkliga. De kan öppna när som helst."
  
  
  KAPITEL TJUGOSEX
  
  
  Ben och Karin gick till fönstret, med varsin kopia av Captain Cooks hemliga dagböcker. När de läste och läste om galenskapen den innehöll frågade Ben sin syster om Blodkungens konstiga beteende.
  
  "Kovalenko måste ha planerat att åka på den här resan när de bärbara enheterna hittades. Han är för väl förberedd för att ha organiserat allt under de senaste veckorna."
  
  "År," muttrade Karin. "År av planering, övning och smörjning av rätt hjul. Men varför riskerade han denna enorma operation för att åka på en liten utflykt till Bermuda?"
  
  Ben skakade på huvudet åt ett av avsnitten han läste. "Galna saker. Bara galen. Det fanns bara en sak som kunde få honom att göra det här, syster."
  
  Karin tittade på det avlägsna havet. "Han såg något om enheter som var relaterade till Diamond Head."
  
  "Ja, men vad?"
  
  "Tja, i slutändan, uppenbarligen inget särskilt viktigt." De såg de skakande huvudena när kamerabilderna sändes från Blodkungens ranch. De visste att megalomanen hade lämnat portalenheten bakom sig. "Han behöver det inte."
  
  "Eller så tror han att han bara kan ta tillbaka det efter behag."
  
  Bakom dem, på den operativa upplänken, hörde de Drake ropa ut informationen han hade tagit fram från Claude så länge.
  
  Ben blinkade mot Karin. "Han säger att Bloody King redan är i Diamond Head. Det betyder-"
  
  Men Karins oväntade skrik frös nästa ord i halsen. Han följde hennes blick, spände ögonen och kände hur hans värld rasade.
  
  Svart rök från flera explosioner vällde upp från hotellfönster längs Waikiki Beach.
  
  Ben ignorerade ljudet från kontoren runt honom, sprang mot väggen och slog på TV:n.
  
  Hans mobiltelefon ringde. Den här gången var det hans far. De måste titta på tv också.
  
  
  * * *
  
  
  Drake och soldaterna, som inte var upptagna med att ta gisslan eller besegra de få kvarvarande motståndsfickorna, såg sändningen på sina iPhones. Deras enhetsbefälhavare, en man vid namn Johnson, hackade sig in i militära Android-enheter och kontaktade den mobila kommandoposten i Honolulu direkt när händelserna utvecklades.
  
  "Bomber exploderade på tre hotell i Waikiki," upprepade befälhavaren. "Jag repeterar. Tre. Vi seglar västerut från kusten. Kalakuau Waikiki. Vinka till Ohana." Befälhavaren lyssnade en minut. "De verkar ha exploderat i tomma rum och orsakat panik... evakueringar... ganska mycket... kaos. Honolulus räddningstjänst sträcks till det yttersta."
  
  "Detta är allt?" Drake kände faktiskt en viss lättnad. Det kunde ha varit mycket värre.
  
  "Vänta..." Befälhavarens ansikte föll. "Å nej".
  
  
  * * *
  
  
  Ben och Karin såg förskräckt på när scenerna slogs på TV-skärmen. Hotellen evakuerades snabbt. Män och kvinnor sprang, knuffade och ramlade. De skrek, försvarade sina nära och kära och grät medan de kramade om sina barn hårt. Hotellpersonalen kom efter, såg sträng och rädd ut, men behöll kontrollen. Polis och brandmän gick in i och ut ur lobbyn och hotellrum, och deras närvaro kändes framför alla hotell. Tv-bilden bleknade när helikoptern flög in och avslöjade en magnifik utsikt över Waikiki och de böljande kullarna bortom, majestätet av Diamond Head-vulkanen och den världsberömda Kuhio Beach, nu fördärvad av den fantastiska synen av höghushotell som spyr ut rök och lågor från deras förstörda väggar och fönster.
  
  TV-skärmen klickade igen. Ben flämtade och Karins hjärta hoppade. De kunde inte ens prata med varandra.
  
  Det fjärde hotellet, med full syn på hela världen, greps av maskerade terrorister. Den som stod i vägen blev skjuten på trottoaren. Den siste mannen vände sig om och skakade med näven mot den svävande helikoptern. Innan han gick in på hotellet och låste dörren efter sig sköt han och dödade en civil person som satt på huk bredvid en parkerad taxi.
  
  "Herregud". Karins röst var tyst. "Hur är det med de stackars människorna inuti?"
  
  
  * * *
  
  
  "Drottning Ala Moana har blivit invaderad av beväpnade män", sa befälhavaren till dem. "Beslutsamt. Bär en mask. Jag är inte rädd för att döda." Han vände sin mordiska blick mot Claude. "Hur många fler attacker kommer det att bli, din elaka jävel?"
  
  Claude såg rädd ut. "Ingen", sa han. "På Oahu."
  
  Drake vände sig bort. Han var tvungen att tänka. Han var tvungen att omorientera sig. Detta var vad Kovalenko ville, att hålla dem alla distraherade. Faktum var att Kovalenko visste att det fanns något fantastiskt gömt djupt under Diamond Head, och han var på väg att göra anspråk på det.
  
  Något som till och med kan överglänsa skräcken med dessa attacker.
  
  Hans koncentration återvände. Ingenting har förändrats här. Attackerna var perfekt tajmade. De handikappade samtidigt soldater, armén och räddningstjänsten. Men ingenting har förändrats. De hittade inte Blood King, så...
  
  Plan B omsattes.
  
  Drake vinkade till May och Alicia. Hayden och Kinimaka var redan nära. Den stora hawaiianen såg chockad ut. Drake sa spetsigt till honom: "Är du redo för det här, Mano?"
  
  Kinimaka nästan morrade. "Jag har jävligt rätt."
  
  "Plan B," sa Drake. "Kovalenko är inte här, så vi håller fast vid det. Resten av soldaterna kommer att förstå detta på en minut. Hayden och May, ni går med i attacken mot Kauai. Mano och Alicia, ni går med i attacken på Big Island. Gå till de där rancherna. Spara så många du kan. Och Alicia..." Hans ansikte förvandlades till snidad is. "Jag räknar med att du begår mord. Låt den där jäveln Boudreaux dö en brutal död."
  
  Alicia nickade. Det var Drakes idé att hålla isär Mai och Alicia när de insåg att de skulle behöva dela upp sitt lag. Han ville inte att Wells död och andra hemligheter skulle komma mellan att rädda liv och att stoppa fienden.
  
  Claudes höga röst fångade Drakes uppmärksamhet. "Kovalenko finansierade attacker på Oahu, Kauai och Big Island bara för att få din uppmärksamhet. Dela och erövra dig. Du kan inte slå den här mannen. Han har förberett sig i flera år."
  
  Matt Drake höjde sitt vapen. "Det är därför jag kommer att följa honom genom helvetets portar och mata honom till den jävla djävulen." Han styrde mot lasthelikoptern. "Kom igen folk. Ladda upp."
  
  
  * * *
  
  
  Ben vände sig snabbt om när hans mobiltelefon ringde. Det var Drake
  
  "Redo?"
  
  "Hej Matt. Du är säker? Går vi verkligen bort?"
  
  "Vi lämnar verkligen. Just nu. Fick du det du behövde av Daniel Belmonte?"
  
  "Ja. Men han är lite svag..."
  
  "Bra. Har du hittat den närmaste ingången till lavaröret?"
  
  "Ja. Det finns en gated community cirka två miles från Diamond Head. Hawaiis regering stängde på liknande sätt av alla kända ingångar. I de flesta fall hindrar detta inte ens ett beslutsamt barn från att komma in."
  
  "Ingenting hjälper. Lyssna, Ben. Ta tag i Karin och få någon att ta dig till det där lavaröret. Skicka mig koordinaterna. Gör det nu ".
  
  "Är du seriös? Vi har ingen aning om vad som finns där nere. Och detta fällsystem? Detta är bortom grymhet."
  
  "Mod, Ben. Eller, som Def Leppard uttryckte det - Let's rock. "
  
  Ben lade sin telefon på bordet och tog ett djupt andetag. Karin lade sin hand på hans axel. Båda tittade på TV:n. Programledarens röst var spänd.
  
  "...det här är terrorism i en skala som aldrig tidigare skådats."
  
  "Drake har rätt," sa Ben. "Vi är i krig. Vi måste störta våra fienders överbefälhavare."
  
  
  KAPITEL TJUGOSJU
  
  
  Drake samlade åtta medlemmar av Delta Team, som tilldelades honom i fall att utforskning av de djupa grottorna skulle behövas. De var anhöriga veteraner på avdelningen, de mest erfarna, och varje person hade en gång, på någon gudsförgäten plats, genomfört sin egen operation.
  
  Innan de gick ombord på helikoptern klev Drake ut med sina vänner för en stund. Blodkungen hade redan delat upp Hawaii- och regeringsstyrkorna, och nu skulle han skilja dem åt.
  
  "Var försiktig." Drake såg alla i ögonen i tur och ordning. Hayden. Mai. Alicia. Kinimaka. "Vi måste tillbringa en natt till i helvetet, men imorgon är vi alla fria."
  
  Det var nickningar och grymtningar från Mano.
  
  "Tro det," sa Drake och sträckte ut sin hand. Ytterligare fyra händer kom mot honom. "Håll bara vid liv, killar."
  
  Med det vände han och sprang mot den väntande helikoptern. Delta Squad höll på att färdigställa sin utrustning och tog nu deras platser när han gick ombord. "Tjena". Han hade en stark Yorkshire-accent. "Är du redo att slita isär denna vodka-blötande gris?"
  
  "Boja!"
  
  "Knulla." Drake vinkade till piloten, som lyfte upp dem i luften. Han tittade tillbaka på ranchen en sista gång och såg att hans vänner fortfarande stod i samma cirkel och såg honom gå.
  
  Kommer han någonsin att se dem alla levande igen?
  
  Om han gjorde detta, skulle det bli seriöst räkning. Han måste be om ursäkt. Några fruktansvärda verkligheter måste han förlika sig med. Men med Kovalenkos död skulle det ha varit lättare. Kennedy skulle ha hämnats, om inte räddats. Och nu när han var fast på spåret av den blodige kungen, hade hans humör redan skjutit i höjden lite högre.
  
  Men sluträkningen mellan May och Alicia kan mycket väl vända allt detta på huvudet. Det var något enormt mellan dem, något hemskt. Och vad det än är så är Drake inblandad. Och brunnar.
  
  Det tog inte lång tid för helikoptern att komma fram till Bens koordinater. Piloten landade dem på ett plant stycke mark cirka hundra meter från det lilla komplexet. Drake såg att Ben och Karin redan satt med ryggen mot det höga staketet. Deras ansikten var helt vita av spänning.
  
  Han behövde vara den gamle Drake ett tag. Detta uppdrag behövde Ben Blake när han var som bäst, när han var som coolast, och medan Ben sköt på alla cylindrar, matade Karin på det. Framgången för uppdraget var beroende av att de alla var i sitt livs bästa form.
  
  Drake signalerade till deltasoldaterna, klev ut ur helikoptern, omgiven av våldsamma luftbyar, och sprang mot Ben och Karin. "Allt är bra?" han skrek. "Har du tagit med stockarna?"
  
  Ben nickade, fortfarande lite osäker på hur han skulle känna för sin gamla vän. Karin började knyta håret i bakhuvudet. "Vi är fullt laddade, Drake. Jag hoppas att du tog med dig något jävligt bra tillbaka."
  
  Deltasoldater trängdes runt dem. Drake klappade för en man, en stor skäggig person med tatueringar på halsen och armarna som en cyklist. "Det här är min nya vän, anropssignalen är Komodo, och det här är hans team. Team, träffa mina gamla vänner, Ben och Karin Blake."
  
  Det nickades och grymtades överallt. Två soldater var upptagna med att välja det symboliska hänglåset som hindrade människor från att ta sig ner i ett av Hawaiis berömda lavarör. Efter några minuter drog de sig tillbaka och porten förblev öppen.
  
  Drake gick in i anläggningen. Betongplattformen ledde till en metalldörr som var säkert låst. Till höger stod en hög stolpe, ovanpå vilken en roterande säkerhetskamera övervakade området. Komodo vinkade fram samma två soldater för att ta hand om dörren.
  
  "Har ni några tips om vad jag och mina män är på väg att ge mig in på?" Komodos hesa röst fick Ben att rycka till.
  
  "Med Robert Baden-Powells ord," sa Ben. "Var redo".
  
  Karin tillade: "För vad som helst."
  
  Ben sa: "Det är scoutens motto."
  
  Komodo skakade på huvudet och muttrade "Geeks" under hans andetag.
  
  Ben placerade sig bakom den grova soldaten. Hur som helst, varför kallar de dig Komodo? Är ditt bett giftigt?"
  
  Drake avbröt innan Delta-kaptenen kunde svara. "De kan kalla det ett lavarör, men det är fortfarande en enkel gammaldags tunnel. Jag kommer inte att förolämpa dig genom att lägga ut de vanliga protokollen, men jag ska berätta det här. Se upp för fällor. Bloody King handlar om stora skärmar och separationstekniker. Om han kan isolera oss är vi döda män."
  
  Drake gick fram och gjorde en gest åt Ben att gå härnäst och Karin att följa Komodo. Det lilla vakthuset innehöll inget annat än ett par stora skåp och en dammig telefon. Det doftade unket och fuktigt och gav genklang av den djupa, ursprungliga tystnaden som hängde i luften framför sig. Drake gick vidare och fick snart reda på varför.
  
  Ingången till lavaröret låg vid deras fötter, ett enormt hål som ledde ner i det smygande mörkret.
  
  "Hur långt är det?" Komodo klev fram och kastade en glödstav. Enheten blinkade och rullade i några sekunder innan den träffade den hårda stenen. "Nära. Säkra några rep, killar. Skynda dig."
  
  Medan soldaterna arbetade lyssnade Drake så gott han kunde. Inte ett ljud kom från det bläckiga mörkret. Han antog att de var flera timmar efter Kovalenko, men han hade för avsikt att snabbt komma ikapp.
  
  När de väl hade stigit ner och satt sina fötter stadigt på det släta golvet i lavaröret, tog Drake grepp och styrde mot Diamond Head. Röret smalnade, sjönk och böjdes. Till och med Delta-teamet tappade ibland balansen eller skrapade sig på huvudet på grund av det vulkaniska schaktets oförutsägbarhet. Två gånger vände den kraftigt, vilket fick Drake att få panik tills han insåg att den mjuka kurvan alltid var i riktning mot Diamond Head.
  
  Han höll blicken på avståndsmätaren. Underjordiskt mörker stängde sig över dem från alla håll. "Ljus framåt," sa Drake plötsligt och stannade.
  
  Något hoppade ut ur mörkret. En vindpust av kall luft underifrån. Han stannade och studerade det gigantiska hålet framför sig. Komodo gick fram och kastade en annan glödstav.
  
  Den här gången föll han cirka femton fot.
  
  "Bra. Komodo, du och ditt team gör dig redo. Ben, Karin, låt oss ta en titt på dessa tidningar."
  
  När Delta-teamet satte upp ett stadigt stativ över det taggiga hålet läste Drake snabbt fotnoterna. Hans ögon vidgades innan han ens läst klart första sidan och han tog ett djupt andetag.
  
  "Helvete. Jag tror att vi behöver större vapen."
  
  Ben höjde på ögonbrynet. "Det är inte kulor vi behöver där nere. Det här är hjärnorna."
  
  "Tja, som tur är har jag båda." Drake höjde sin pistol. "Jag tror att om vi behöver lyssna på lite taskig musik på vägen så vänder vi oss till dig."
  
  "Ägg. Jag har nu Fleetwood Mac på min iPod."
  
  "Jag är chockad. Vilken version?
  
  "Finns det mer än en?"
  
  Drake skakade på huvudet. "Jag tycker att alla barn borde börja sin utbildning någonstans." Han blinkade åt Karin. "Hur mår vi, Komodo?"
  
  "Gjort".
  
  Drake klev fram, tog tag i repet som var fäst vid stativet och tryckte ner det märkligt glödande röret. Så fort hans stövlar nudde botten drog han och de andra gled ner en efter en. Karin, en tränad idrottare, klarade nedstigningen med lätthet. Ben kämpade lite, men han var ung och vältränad och landade så småningom utan att svettas.
  
  "Fram". Drake gick snabbt i riktning mot Diamond Head. "Se dig för. Vi närmar oss."
  
  Passagen började sjunka. Drake undrade kort hur ett lavarör kunde avledas från sitt naturliga flöde, men insåg sedan att magman själv skulle tvinga sig igenom minsta motståndets väg med helveteskraft i ryggen. Lavan kunde ta vilken vinkel den ville.
  
  Ytterligare några minuter gick och Drake stannade igen. Det fanns ytterligare ett hål i golvet framför, denna gång mindre och perfekt rundad. När Komodo tappade glödstaven, gissade de att skaftet var ungefär trettio fot djupt.
  
  "Ännu farligare," sa Drake. "Ta hand om er, ni två."
  
  Han märkte då att ljuset från glödstaven inte reflekterades av några stenmurar. Dess orange ljus absorberades av det omgivande mörkret. Under dem fanns en stor kammare.
  
  Han signalerade för tystnad. Som en lyssnade de noggrant på alla ljud som kom underifrån. Efter en stunds tystnad tog Drake tag i rappellrepet och svängde sig över det tomma schaktet. Han gled snabbt nerför dess längd tills han var under taket.
  
  Fortfarande inget ljud. Han bröt ytterligare ett halvdussin glödstift och kastade in dem i cellen nedanför. Efter hand började ett onaturligt ljus blomma.
  
  Och Matt Drake såg äntligen vad få människor hade sett tidigare. Ett stort rektangulärt rum cirka femtio meter långt. Perfekt slätt golv. Tre böjda väggar, på vilka några uråldriga tecken är ingraverade, omöjliga att skilja på ett sådant avstånd.
  
  Och den ena väggen dominerar den böjda valvgången som så fascinerade Captain Cook. Dörren inom honom som hade så fängslat Blodkungen. Och de fasor och under som kan ligga bortom fyllde Matt Drake och hans följeslagare med sådan skräck.
  
  De hittade helvetets portar.
  
  
  KAPITEL TJUGUÅTTA
  
  
  Hayden höll hårt när helikoptern bankade mot himlen och ändrade snabbt kurs. Hennes sista syn på Kinimaki var den ständigt lekfulla Alicia Miles som knuffade in honom i en annan helikopter. Synen fick henne att rycka till, men hennes praktiska sida visste att när det kom till strid hade Mano det bästa stödet i branschen i form av en galen engelsman.
  
  Det gör Hayden också. Mai satt bredvid henne, tyst och fridfull, som om de var på väg till Napali-kusten för att se sevärdheterna i världsklass. Resten av platserna togs av cracksoldater. Kauai var ungefär tjugo minuter bort. Gates hade precis kontaktat henne för att rapportera en terroristattack vid friluftsgallerian Kukui Grove på Kauai. En man kedjade fast sig vid ett räcke utanför den gemensamma Jamba Juice/Starbucks-platsen på den norra sidan av komplexet. Någon med bitar av jamtex fastspända på kroppen och fingret på avtryckaren av en primitiv detonator.
  
  Mannen hade även två automatvapen och ett Bluetooth-headset och hindrade någon av restaurangens besökare från att lämna.
  
  Med Gates egna ord. "Den här idioten kommer uppenbarligen att hänga kvar där så länge han kan, sedan när myndigheterna gör sitt drag kommer han att explodera. Det mesta av Kauai-polisstyrkan var utplacerad till platsen, bort från dig."
  
  "Vi kommer att hålla ranchen säker, sir," försäkrade Hayden honom. "Vi förväntade oss det här."
  
  "Vi gjorde det här, miss Jay. Jag antar att vi får se vad Kovalenkos planer är för Big Island härnäst."
  
  Hayden slöt ögonen. Kovelenko hade planerat denna attack i flera år, men frågor kvarstod. Varför ge upp portalenheten? Varför gå därifrån med ett sådant vrål? Kan detta vara hans plan B? Att, trots att myndigheterna snabbt avslöjade alla hans ansträngningar och anstiftade en Bloody Vendetta mot Drake, hans vänner och familjer, valde han denna väg för att vinna den största berömmelsen.
  
  Eller, tänkte hon, kanske han använde den gamla, gamla strategin att skapa tillräckligt mycket uppståndelse här för att dina handlingar skulle förbli obemärkta där.
  
  Det spelar ingen roll, tänkte hon. Hennes tankar handlade om Ben och den farliga uppgiften han stod på. Hon skulle aldrig säga detta av plikt, men hon började älska honom innerligt. Den plikt hon kände mot sin far försvann inte, men den blev mindre angelägen efter Kennedy Moores fruktansvärda död. Det verkliga livet slår de gamla löftena vilken dag som helst.
  
  När helikoptern strök genom den klarblå hawaiianska himlen bad Hayden en bön för Ben Blake.
  
  Då ringde hennes mobiltelefon. När hon tittade på skärmen sköt hennes ögonbryn upp av förvåning.
  
  "Hej", svarade hon direkt. "Hur mår du?"
  
  "Utmärkt, tack, men den här gravutforskningsverksamheten har en allvarlig bieffekt. Min solbränna är nästan borta."
  
  Hayden log. "Ja, Torsten, det finns salonger för sånt här."
  
  "Mellan kommandoposten och graven? Inte riktigt."
  
  "Självklart skulle jag älska att prata, Torsten, men ni svenskar väljer era egna stunder."
  
  "Förstått. Jag försökte ringa Drake först, men det gick direkt till röstbrevlådan. Han är okej?"
  
  "Bättre än han var, ja." Hayden såg Kauai skyline skymta till höger. "Lyssna-"
  
  "Jag ska vara snabb. Operationen här var framgångsrik. Inget förkastligt. Allt var som förväntat och i tid. Men..." Torsten gjorde en paus och Hayden hörde hur han hämtade andan. "Något hände idag. Jag skulle säga att något verkar "off". Ni amerikaner kan kalla det något annat."
  
  "Ja?"
  
  "Jag fick ett samtal från min regering. Från min mellanhand till statsministern. Utmaning på hög nivå. Jag..." Ännu en tveksam paus, inte alls som Dahl.
  
  Den karga kustlinjen i Kauai rusade under dem. Samtalet kom över radion. "Åtta minuter kvar."
  
  - Jag fick veta att vår verksamhet - vår skandinaviska verksamhet - var på väg att flyttas över till en ny byrå. En gemensam insatsstyrka bestående av högt uppsatta men icke namngivna medlemmar av amerikanska CIA, DIA och NSA. Så Hayden, jag är en soldat och jag kommer att utföra order från min högsta överordnade, men låter det rätt för dig?"
  
  Hayden blev chockad trots sig själv. "För mig låter det här som fullständigt nonsens. Vad heter huvudpersonen? Den som du ger dig själv i händerna."
  
  "Russell Cayman. Känner du honom?"
  
  Hayden sökte i hennes minne. "Jag kan namnet, men jag vet väldigt lite om det. Jag är säker på att han är från DIA, Defense Intelligence Agency, men de sysslar mest med att skaffa vapensystem. Vad fan vill den här Russell Cayman med dig och graven?"
  
  "Du läser mina tankar".
  
  I ögonvrån såg Hayden Mays huvud rycka som om hon hade blivit skjuten genom skallen. Men när Hayden vände sig frågande till henne tittade den japanske agenten bort.
  
  Hayden funderade några sekunder och frågade sedan med tyst röst: "Litterar du på allt ditt folk, Torsten?"
  
  Dahls för långa paus besvarade hennes fråga.
  
  "Om DIA varnades för något, då har de en mycket stor täckning. Deras prioritet kan till och med överstiga CIA:s. Gå försiktigt, kompis. Den här killen, Cayman, han är inget annat än ett spöke. Black ops felsökare, Gitmo, 11 september. Om något allvarligt och känsligt går fel är han personen du vänder dig till."
  
  "Fan mig. Jag önskar att jag inte hade frågat."
  
  "Jag måste gå nu, Torsten. Men jag lovar dig att jag ska prata med Jonathan om den här skiten så fort jag kan. Håll ut."
  
  Torsten skrev på kontraktet med en trött suck av en yrkessoldat som sett allt och var äcklad över att bli utsedd till någon lakej till en amerikansk uppkomling. Hayden sympatiserade med honom. Hon vände sig mot Mai, på väg att fråga vad hon visste.
  
  Men samtalet "Target" kom över radion.
  
  Åkrarna framför och nedanför brann. När helikoptern gick ner kunde små figurer ses springa slumpmässigt åt alla håll. Rep sträckte sig från stugan och folk hoppade efter dem och gled snabbt mot det brända landskapet nedanför. Hayden och May väntade på sin tur, Mays ansikte tomt när de hörde sina egna män öppna eld.
  
  Hayden kontrollerade sin Glocks beredskap för tredje gången och sa, "Budro där nere."
  
  "Oroa dig inte," sa den japanska kvinnan. "Han kommer att ta reda på vad Mai-time verkligen betyder."
  
  De två kvinnorna gick ner för repet tillsammans, landade samtidigt och gick därifrån i ett klassiskt ett-två-överdrag. Denna praxis krävde absolut tillit till varandra, eftersom medan en person sprang tittade den andra på deras kringutrustning. En, två, som språng. Konstruktion. Men det var ett snabbt och destruktivt sätt att avancera.
  
  Hayden skannade området medan hon sprang. Flera mjuka kullar slutade i en inhägnad anläggning på vilken stod ett enormt hus och flera stora uthus. Detta skulle vara Kovalenkos andra ranch. Av elden och kaoset att döma hade Boudreau anlänt strax före dem.
  
  Eller, mer troligt, han sadistiskt tog sig tid med det hela.
  
  Hayden sprang och avfyrade sitt lånade marin M16-gevär mot mynningsblixtar och männen som hon såg i skydd. Två minuter senare var det hennes tur och hon skrek: "Ladda om!" och tog ytterligare några sekunder att sätta in ett nytt magasin i hennes vapen. De fick sällan tillbaka eld, och när de var, var det så oorganiserat att de missade dem flera fot.
  
  På båda sidor avancerade Crack Marine-team i samma hastighet. Nu skymtade ett staket framför sig, porten förblev inbjudande öppen, men lagen flyttade sig till vänster. En välplacerad granat förstörde stängslets stöd och lämnade teamet obehindrat in i ranchen.
  
  Kulorna visslade nu farligt nära.
  
  Hayden tog skydd bakom generatorns annex. Nedslaget skickade gnistor från tegelverket när Mai dök efter skydd. Lera och metallfragment utspridda överallt.
  
  Mai torkade en rännel av blod från hennes kind. "Boudreaus soldater utbildades på era dagis."
  
  Hayden tog en stund för att hämta andan och tittade sedan snabbt på huset. "Tolv fot. Är du redo?"
  
  "Ja".
  
  Hayden rymde. Mai klev fram och reste en vägg av bly, vilket tvingade deras fiende att ducka för skydd. Hayden nådde hörnet av huset och tryckte sig mot väggen. Hon kastade en flashbang mot fönstret och täckte sedan över Mai.
  
  Men i det ögonblicket kom en svindlande mängd prat genom hennes hörlur. Teamledaren uppmanade folk att bege sig till det avlägsna lagret. Något hemskt höll på att hända där. När Hayden lyssnade insåg hon att Boudreauxs män till hälften hade omringat byggnaden och var på väg att öppna eld mot vad som än kunde vara inuti.
  
  Fångar, utan tvekan. Gisslan.
  
  Hayden tävlade efter May, sprang in i gläntan och sköt tillsammans. Andra soldater anslöt sig till dem, fläktade ut på båda sidor och bildade en dödlig, attackerande mur av mod och död.
  
  Den meningslösa massakern som var på väg att äga rum var Boudreaus visitkort. Han skulle vara där.
  
  De flyende soldaterna slutade inte skjuta. Kulor skars genom luften, studsade av väggar och maskiner och hittade minst ett halvdussin fiendemål. Boudreauxs män backade och backade i chock och rädsla. När soldaterna passerade sina skyddsrum försökte de vårdslöst skjuta från sidan, men marinsoldaterna var redo och kastade granater på dem.
  
  Explosioner sköt högt upp i luften på båda sidor om löparna. Explosionerna skickade splitter flygande; eldtungor spred het död så snabbt att ögat knappt kunde följa med. Skrikande människor ligger i deras väg.
  
  Hayden såg en lada framför sig. Hennes hjärta sjönk i absolut fasa. Det var sant. Minst femton av Boudreaux män stod runt den låsta ladan och riktade sina vapen mot de papperstunna väggarna, och när Hayden tog sikte på den första mannen öppnade de alla eld.
  
  
  * * *
  
  
  Alicia Miles sprang och öppnade eld när Hawaiian styrkor och deras allierade inledde en attack mot Kovalenko Ranch på Big Island. Terrängen var ojämn. Alla djupa kanjoner, höga kullar och trädbevuxna slätter. Innan de ens kom nära ranchen, avfyrades en granatkastare mot en av attackhelikoptrarna, fångade den men inte förstörde den, vilket tvingade dem alla att göra en tidig landning.
  
  Nu skyndade de sig som ett team, förhandlade fram den täta skogen och karga sluttningar. De har redan förlorat en man i en fälla. Attacken förbereddes av Bloody Kings män. RPG:er flög planlöst genom träden.
  
  Legosoldaterna har roligt.
  
  Men marinsoldaterna pressade sig fram, nu åtskilda från staketet med bara cirka trettio fot och en sista brant dal. Alicia kunde urskilja sina fienders grinande ansikten. Hennes blod började koka. Bredvid henne galopperade en stor CIA-agent, Kinimaka, ganska snabbt efter en jätte. Han visade sig vara väldigt användbar.
  
  Kommunikationsenheter i deras öron förmedlade nyheter om inkommande grymheter. Ala Moana Queen-hotellet på Oahu stängdes av. En turist kastades till sin död från ett fönster på tionde våningen. Granater kastades ut på gatan. Specialstyrkorna förberedde sig för en operation som sannolikt skulle få grönt ljus snart på grund av döden och kaoset som orsakats av legosoldaterna. På Kauai avfyrade en ensam självmordsbombare flera kulor mot skåpbilar där journalister samlades och skadade en reporter. Och nu, på Big Island, har en buss full med turister kidnappats och en bomb har planterats i dess besättning. De låstes inne medan deras fångar satt ute på solstolar och drack öl och spelade kort. Det var inte känt vem av dem som hade sprängkapseln, eller hur många det var.
  
  Alicia hoppade nerför sidan av dalen. En RPG exploderade framför henne och skickade smuts och stenar högt upp i luften. Hon hoppade över dem och skrattade och vände sig om när hon kände Kinimakis tvekan.
  
  "Kom igen, fet", sa hon och krullade lekfullt med läpparna. "Stanna hos mig. Det är här det blir riktigt rörigt."
  
  
  * * *
  
  
  Hayden sköt om och om igen och försökte förbli lugn och på så sätt behålla sin träffsäkerhet. Tre huvuden exploderade i hennes syn. Mai sprang fortfarande bredvid henne och sa ingenting. De andra soldaterna föll ner på ett knä, undvek skotten och slog ut legosoldaterna innan de kunde vända sig om.
  
  Hayden var bland dem då. En man vände sig om och hon slog honom på näsryggen med geväret. Han föll skrikande, men sparkade hennes ben, vilket fick henne att flyga pladask över honom.
  
  Hon klättrade snabbt upp, men hans kropp föll ovanpå henne och knäppte henne mot marken. När hon tittade upp tittade hon rakt in i hans hatfyllda, smärtblöta ögon. Med ett baisseartat morrande slog han henne och lindade sina tjocka händer runt hennes hals.
  
  Omedelbart såg hon stjärnor, men gjorde inga försök att stoppa honom. Istället hittade hennes två fria händer själva vapnet. Till höger är hennes Glock. Till vänster finns hennes kniv. Hon stack pistolpipan i hans revben och lät honom känna det.
  
  Hans grepp lossnade och ögonen vidgades.
  
  Hayden avlossade tre tråkiga skott. Mannen rullade av henne. När vyn ovanför henne klarnade, kom ansiktet på en annan legosoldat till synen. Hayden sköt i näsan, såg mannen flyga tillbaka och försvinna.
  
  Hon satte sig upp och såg Mai. Den sista kvarvarande legosoldaten konfronterar henne. Hayden blinkade. Den här mannen var ett vrak. Hans ansikte såg ut som om det hade målats rött. Det fanns inte tillräckligt med tänder. Hans käke såg slapp ut. Ena armen ur led, den andra bröts vid armbågen. Han stod på skakiga ben och föll sedan på knä i den blodiga leran.
  
  "Du valde fel person att utmana", sa Mai med ett sött leende när hon siktade med sin lånade Glock och blåste av honom.
  
  Hayden svalde ofrivilligt. Det här var en seriös kvinna.
  
  Marines öppnade ladugårdsdörren och ropade sin närvaro. Haydens hjärta sjönk vid antalet hål i de riggade väggarna. Låt oss hoppas att gisslan kom undan.
  
  Bland hennes snabbt klarnade tankar blev något uppenbart framför allt. Boudreaux var inte här. Hon tittade tillbaka på huset. Det var den sista platsen hon skulle ha förväntat sig att han skulle gömma sig, men ändå...
  
  Ett plötsligt uppståndelse fångade hennes uppmärksamhet. Marinsoldaterna snubblade ut ur ladugården, en höll i hans axel som om han hade blivit knivhuggen.
  
  Sedan strömmade Boudreaux och en hord legosoldater ut ur ladan, avfyrade med vapen och skrek som demoner. Betydde detta att andra legosoldater gav sina liv för att vara lockbete? Skjutade de ämnen eller från en specifik position?
  
  Verkligheten slog henne som en kärnvapensprängning. Blodkungens män var nu bland marinsoldaterna och slogs, och Boudreau rusade mot Hayden, med kniven höjd trotsigt.
  
  
  * * *
  
  
  Alicia sporrade laget med sin kreativitet och ande under eld. Några minuter senare nådde de toppen av den sista uppgången och regnade ner en gloria av eld på de ingrävda försvararna. Alicia lade märke till ett stort hus, en stor lada och ett garage för två bilar. Platsen hade utsikt över en bred flod, som utan tvekan fungerade som ett flyktmedel, och bredvid ladan fanns en helikopterplatta med en misshandlad helikopter.
  
  Hon såg tillbaka. "Granatkastare."
  
  Lagledaren rynkade pannan. "Gör redan det här."
  
  Alicia pekade på fiendens positioner. "Det är en låg mur där. Baksidan av huset. Bakom Rolls-Royce. Till höger om fontänen."
  
  Lagledaren slickade sig om läpparna. "Skaka ut jävlarna."
  
  Flera explosioner fick jorden att skaka. Angriparna avfyrade tre granater och rusade sedan fram i en-två-formation, fortfarande sköt som en enhet men fläktade ut i en dödlig båge.
  
  Med förödande brutalitet stormade de Blodkungens ranch.
  
  
  KAPITEL TJUGNIO
  
  
  Drakes stövlade fötter rörde vid golvet i cellen. Innan de andra började sjunka satte han upp en bloss för att lysa upp deras väg. Genast vaknade väggarna till liv, deras gravyrer är nu tydligt synliga för Drakes chockade ögon.
  
  Lockar liknande de på de två bärbara enheterna. De har nu bekräftats vara exakt samma som de Thorsten Dahl och hans team upptäckte i gudarnas grav på Island.
  
  Vilken forntida civilisation har de snubblat över nyligen? Och hur skulle allt detta sluta?
  
  Ben, Karin och resten av Team Delta tryckte av sänkningsrepet tills alla trängdes runt den enorma bågen av Pele's Gate. Drake gjorde sitt bästa för att inte titta för djupt in i den bläckiga svärtan bortom.
  
  Ben och Karin föll på knä. Själva bågen bestod av någon sorts borstad metall, perfekt slät och symmetrisk. Metallytan etsades med samma små märken som resten av grottan.
  
  "Dessa märken," Karin rörde försiktigt vid dem, "är inga tillfälligheter. Se. Jag ser samma lock upprepas om och om igen. Och resten av grottan..." Hon såg sig omkring. "Det är samma".
  
  Ben famlade efter sin telefon. "Det här är bilden som Dahl skickade till oss." Han höll upp den mot ljuset. Drake lutade sig framåt, säker på att Delta Team skulle vara på beredskap för inkräktare.
  
  "Så, gudarnas grav har något samband med helvetets portar", tänkte Drake högt. "Men vad betyder lockarna?"
  
  "Upprepade mönster", sa Karin tyst. "Berätta för mig. Vilken typ av tecken, gamla eller
  
  Modern, uppbyggd av många återkommande mönster?"
  
  "Lätt." Den store Komodon satte sig på huk bredvid dem. "Språk".
  
  "Det är rätt. Så, om det här är språket..." Hon pekade på cellens väggar. "Då berättar de hela historien."
  
  "Som de Dahl hittade." Drake nickade. "Men vi har inte tid att analysera det nu. Kovalenko passerade genom dessa portar."
  
  "Vänta". Ben nypte sig i näsryggen. "Dessa tecken..." Han rörde vid bågen. "Exakt samma som på enheter. För mig antyder detta att denna gate är en reviderad version av samma enhet. Tidsresemaskin. Vi har redan kommit fram till att gudarna kan ha använt handhållna enheter för att resa genom tiden och påverka ödet. Kanske är den här saken huvudsystemet."
  
  "Titta," sa Drake tyst, "det här är fantastiskt. Du kommer att förstå detta. Men bakom dessa portar..." Han pekade med fingret i beckmörkret. "Den jävla kungen. Mannen ansvarig för Kennedys död, bland hundratals andra. Det är dags att sluta prata och börja gå. Gå".
  
  Ben nickade och reste sig och såg lite skyldig ut när han borstade av sig. Alla i rummet tog ett djupt andetag. Det fanns något mer bakom porten som ingen av dem ville nämna:
  
  Anledningen till att kapten Cook ändrade namnet på bågen från "Pele's Gate" till "Hell's Gate".
  
  
  KAPITEL TREDTIO
  
  
  Delstaten Hawaii darrade under makten av en galning.
  
  Om en helikopter kunde flyga över, kapabel att ge en vidsträckt panoramavy av de mörka, amoraliska händelserna som utspelade sig på öarna, skulle den först flyga över Oahu för att fånga det belägrade Ala Moana Queen Hotel, där erfarna medlemmar i flera SWAT-team var precis börjat agera mot tungt beväpnade, motiverade legosoldater som höll alla höjder och otaliga gisslan. Han rusade förbi, undvek de helvetiska molnen av svart rök som vällde upp från minst ett dussin krossade fönster, och pekade försiktigt ut öppningar där man kunde se maskerade män med gevär och granatkastare valla hjälplösa män, kvinnor och barn i grupper som var lättare att förstöra .
  
  Och sedan skulle den rulla iväg, upp och till höger i en stor båge, först mot solen, den där feta gula bollen sakta på väg mot en osäker och möjligen katastrofal framtid och sedan dyka lägre och till vänster på sin fruktansvärda resa av upptäckten mot Kauai. Han kommer att passera nära Diamond Head, omedveten om hjältarna och skurkarna som söker efter hemligheter och hemsöker fruktansvärda drömmar i de mörkaste och farligaste underjordiska grottorna i en utdöd vulkan.
  
  På Kauai skulle han ha gjort en snabb linje för den svettdränkta mannen som hade kedjat fast sig vid staketet till ett kafé, fångat kunder inuti och tydligt visat en väst fylld med dynamit och en darrande hand som höll i en död mans detonationsanordning. Om du zoomade in på bilden kunde du se förtvivlan i mannens ögon. Detta skulle tydligt visa det faktum att han kanske inte skulle kunna hålla länge. Och sedan svävade den högt och reste sig över hustaken igen för att följa den exotiska kustlinjens graciösa kurva. Till den brinnande ranchen, där Hayden Jay precis hade kämpat mot Ed Boudreau, medan Mai Kitano och resten av marinsoldaterna kämpade i nära hand-till-hand-strid med dussintals av Boudreaux legosoldater. Mitt i det skrämmande bruset av död och strid grät de sårade gisslan.
  
  Och framåt. Det förflutna och framtiden har redan kolliderat. De gamla och avantgardet är låsta i konflikt.
  
  Idag var dagen då gudar kunde dö och nya hjältar kunde blomma och resa sig.
  
  Helikoptern kommer att göra sin sista överflygning och ta in de kontrasterande landskapen och dynamiska ekosystemen som utgör Big Island. Sprang genom ännu en ranch, det fanns några ögonblick att fokusera på när Alicia Miles, Mano Kinimaka och deras team av marinsoldater stormade en hårt försvarad anläggning där gisslan, legosoldater och män med dynamithalsband drabbade samman i en allsmäktig sammandrabbning. Längs stridens kanter började kraftfulla maskiner arbeta, redo att evakuera Blodkungens folk med land, luft och vatten. Kameran började zooma in när Alicia och Kinimaka tittade upp, medvetna om flyktingarna och redan anlade vägar för att fånga upp och förstöra dem.
  
  Och till sist svängde helikoptern iväg, bara en maskin, men ändå en maskin, fylld av bilder av mänsklig dumhet, modet de kan samla och upptäcka, och det värsta ont de kan begå.
  
  
  KAPITEL TREDTIOET
  
  
  Drake gick in under bågen, som kapten Cook kallade Helvetets portar, och befann sig i en grovt tillhuggen smal passage. Han tände gevärets ficklampa och fäste den på pipan. Han fäste också en lykta på sin axel och justerade den så att den lyste upp väggarna. Ett tag var det gott om ljus och ingen uppenbar fara.
  
  När de korsade den slingrande passagen sa Drake över sin axel: "Berätta för mig, Ben, om Cooks dagböcker."
  
  Ben andades ut snabbt. "Detta är inget annat än en översikt över detta enorma fällsystem. Cook kallade det "The Gates of Hell" på grund av fällornas natur. Han såg inte ens vad som skulle hända till slut."
  
  "Så vem byggde fällorna?" frågade Drake. "Och varför?"
  
  "Ingen vet. Skyltarna vi hittade utanför och de i gudarnas grav finns inte på dessa innerväggar." Han harklade sig och tillade: "Hejdå."
  
  Komodos röst dånade bakom dem. "Varför såg inte Cook slutet?"
  
  "Han sprang iväg", sa Karin tyst. "I rädsla".
  
  "Åh, skit."
  
  Drake stannade en stund. "Så, eftersom jag bara är en dum soldat och ni två är hjärnan i den här operationen, låt mig reda ut saker och ting. I huvudsak är stockarna nyckeln till fällsystemet. Och ni två har kopior med er."
  
  "Vi har en," sa Ben. "Karin har någon annan i huvudet."
  
  "Då har vi en," muttrade Komodo.
  
  "Nej..." började Ben, men Drake stoppade honom. "Vad han menar är att om hon dör så har vi ett exemplar, älskling. Fotografiskt minne är inte särskilt användbart när du är död."
  
  "Jag gör inte... Ja, okej, förlåt, vi tänker inte som soldater."
  
  Drake märkte att tunneln började vidgas. Den lättaste vinden blåste över hans ansikte. Han höjde sin hand för att stoppa dem och stack sedan huvudet runt hörnet.
  
  Se ett fantastiskt skådespel.
  
  Han var vid ingången till en enorm kammare, avlång till formen, med ett tak förlorat i mörkret. Det svaga ljuset kom från glödstavarna som måste ha lämnats kvar av Blodkungens män. Direkt framför honom, som vakade över tunneln som fortsatte in i bergets djup, fanns en syn som fick hans hjärta att hoppa över ett slag.
  
  Ett gigantiskt ansikte ristades in i berget ovanför själva tunneln. Med sina sneda ögon, krokiga näsa och vad som bara kunde beskrivas som horn som sticker ut från huvudet, drog Drake omedelbart slutsatsen att det var ansiktet på en djävul eller demon.
  
  Han ignorerade ansiktet för ögonblicket och skannade området. Väggarna var böjda, deras baser höljda i mörker. De behövde lägga till lite extra ljus här.
  
  Han vinkade sakta fram de andra.
  
  Och så, plötsligt, ekade ett ljud genom grottan, som hundra eldkastare som sköt på en gång, eller, som Ben uttryckte det, "låter som den jäkla Batmobile".
  
  Eld utbröt genom snidningens näsborrar och skapade en ugn runt stengolvet. Två separata strålar av lågor utbröt från varje näsborre, och sedan, några sekunder senare, en från varje öga.
  
  Drake studerade det med oro. "Kanske vi sätter igång någon form av mekanism. Tryckkänslig strömbrytare eller något." Han vände sig mot Ben. "Hoppas du är redo kompis, för som ett av mina favorit Dinorock-band, Poison, brukade säga, det är inget annat än en bra tid."
  
  Bens läppar ringlade sig till ett flyktigt leende när han läste sina anteckningar. "Det här är helvetets första nivå. Enligt manusförfattaren, en man som heter Hawksworth, kallade de denna nivå Wrath. Jag tror att anledningen är uppenbar. Senare jämförde de honom med djävulen, Amon, vredens demon."
  
  "Tack för lektionen, grabben." Komodo morrade. "Nämnar det någon slump en väg till det förflutna?"
  
  Ben lade texten på golvet och rätade ut den. "Se. Jag har sett det här förut men förstod det inte. Kanske är detta en ledtråd."
  
  Drake satte sig på huk bredvid sin unga vän. De kopierade tidningarna var noggrant designade och illustrerade, men Bens finger gjorde honom uppmärksam på en märklig textrad.
  
  1 (||) - gå till 2 (||||) - gå till 3 (||) - gå till 4 (|||||/)
  
  Och den enda inskriptionen som följde detta var: "Med ilska, ha tålamod. En noggrann person kommer att planera sin rutt om det finns navigationslinjer framför honom."
  
  "Cook var den största sjömannen genom tiderna," sa Ben. "Den här raden säger oss två saker. Den här kock har ritat ut en rutt förbi demonen och att vägen genom den kräver noggrann planering."
  
  Karin såg elden blixtrade. "Jag räknade fyra", sa hon eftertänksamt. "Fyra utbrott av lågor. Samma belopp som-"
  
  Ett skott hördes och skakade om tystnaden. Kulan rikoscherade från väggen bredvid Drakes huvud, vilket fick vassa stenskärvor att skära genom luften. En millisekund senare höjde Drake sin pistol och sköt, och en millisekund senare insåg han att om han duckade tillbaka in i passagen kunde krypskytten hålla dem fastklämda i väggen på obestämd tid.
  
  Med denna tanke sprang han skjutande in i cellen. Komodo, som tydligen kom till samma slutsats, följde honom. Den kombinerade elden slog ut gnistor ur den omgivande väggen. Gömman duckade i chock, men lyckades ändå avfyra ytterligare en kula, som visslade mellan Drake och Komodo.
  
  Drake föll ner på ett knä och siktade.
  
  Mannen hoppade ut från sitt skydd och höjde sitt vapen högt, men Komodo sköt först - explosionsvågen kastade tillbaka angriparen. Det hördes ett genomträngande skrik och mannen landade i en trasslig röra, geväret smattrade i golvet. Komodo gick fram och såg till att mannen var död.
  
  Drake svor. "Som jag trodde lämnade Kovalenko krypskyttar för att bromsa oss."
  
  "Och att tunna ut oss," tillade Komodo.
  
  Karin stack huvudet runt hörnet, det blonda håret ramlade in i ögonen. "Om jag har rätt, då är den märkliga meningen nyckelhålet, och ordet 'tålamod' är nyckeln. De där två spårvagnslinjerna som ser ut som två jag? I musik, poesi och gammal litteratur kan de betyda en paus. Därför betyder tålamod 'att pausa'.
  
  Drake stirrade på förslaget medan Delta-teamet fläktade ut över grottan, uppmanat av Komodo och fast beslutna att inte göra fler misstag.
  
  Komodo skrek: "Hur är det med folket? Akta dig för fällor. Jag skulle inte låta den där ryska idioten styra något i juryn."
  
  Drake gned sin svettiga handflata mot den grova väggen och kände den taggiga stenen under handen, kall som insidan av ett kylskåp. "Så det är: 'Vänta på den första sprängningen, pausa sedan för två och gå till två. Efter den andra explosionen, pausa den fjärde och gå vidare till den tredje. Efter den tredje explosionen, pausa i två och gå vidare till fyra. Och efter den fjärde explosionen, pausa för sjätte gången och gå sedan ur."
  
  "Lätt." Ben blinkade. "Men hur länge varar pausen?"
  
  Karin ryckte på axlarna. "Kort stavning."
  
  "Åh, det är till hjälp, syster."
  
  "Och hur räknar man explosioner?"
  
  "Jag antar att den som når längst bort först är nummer ett och nummer fyra är kortast."
  
  "Ja, det är vettigt, antar jag. Men det är fortfarande..."
  
  "Det är allt". Drake hade fått nog. "Mitt tålamod har redan satts på prov när jag lyssnade på den här debatten. Jag går först. Låt oss göra det här innan min koffeinhalt tar slut."
  
  Han passerade Komodo-besättningen och stannade några meter från den längsta lågan. Han kände att varje man vände sig för att titta. Han kände Bens oro. Han slöt ögonen och kände hur temperaturen steg när ytterligare en överhettad urladdning stekte luften framför honom.
  
  Kennedys ansikte simmade framför hans sinnesöga. Han såg henne som hon var förut. En strikt bob i håret, uttryckslösa byxkostymer - en för varje dag i veckan. En medveten strävan att distrahera allt från att hon var kvinna.
  
  Och sedan släppte Kennedy håret, och han kom ihåg kvinnan som han hade tillbringat två härliga månader med. Kvinnan som började hjälpa honom att gå vidare efter hans fru Alisons förödande död och smärtan som orsakades av den ödesdigra bilolyckan för många år sedan.
  
  Hennes ögon blixtrade rakt in i hans hjärta.
  
  Det brann framför honom.
  
  Han väntade på att hettan från lågorna skulle avta och stannade i två sekunder. Medan han väntade insåg han att en eldblixt från det andra ögat redan hade blinkat ner. Men efter två sekunder flyttade han till denna punkt, även om varje fiber i hans väsen skrek att han inte borde.
  
  Elden förstörde honom -
  
  Men det frös i samma ögonblick som han avslutade sin rörelse. Luften runt honom var fortfarande varm, men uthärdlig. Drake andades och svetten rann av honom i vågor. Han kunde inte slappna av en sekund och började räkna igen.
  
  Fyra sekunder.
  
  En låga sprakade bredvid honom och försökte sätta eld på just den plats han var på väg att ockupera.
  
  Drake gjorde sitt drag. Branden slocknade. Hans mun kändes som en salt kaka. Båda hans ögonglober brann som om de hade blivit överkörda av sandpapper.
  
  Fast jag tror det. Tänk, tänk alltid. Två sekunder till så flyttar vi. Låt oss gå vidare till den sista manövern. Nu hade han självförtroende.
  
  Pausa i sex sekunder och sedan-
  
  Klockan sex rörde han sig, men elden avtog inte! Hans ögonbryn brände. Han föll på knä och kastade kroppen bakåt. Ben ropade sitt namn. Värmen blev så intensiv att han försökte skrika. Men i det ögonblicket försvann den plötsligt. Han blev sakta medveten om att hans händer och knän skrapade längs det grova stengolvet. Han höjde huvudet och kröp snabbt längs tunneln längst bak i cellen.
  
  Efter ett ögonblick vände han sig om och ropade till de andra: "Du borde ta den sista pausen i sju sekunder, killar. "Det sista du vill veta är hur Kentucky Fried är."
  
  Dämpade skratt hördes. Komodo gick genast fram och frågade Karin och Ben när de skulle vilja ta sin tur. Ben föredrog att få några fler soldater att gå före honom, men Karin var villig att följa Drake. Det tog Komodo själv att ta henne åt sidan och prata tyst om försiktigheten i att se till att Drake inte bara hade tur med sin tajming innan de riskerade att förlora en av hjärnorna på sin operation.
  
  Drake såg Karin mjukna och till och med le lätt. Det var trevligt att se någon som hade en lugnande effekt på det vilda barnet i familjen Blake. Han kollade tunneln runt sig och kastade glödstaven in i skuggorna. Dess expanderande bärnstensfärgade nyans upplyste ingenting annat än en ännu mer huggen tunnel som bleknade till svärta.
  
  Den första Delta-soldaten föll bredvid honom, strax därefter följde den andra. Drake slösade ingen tid på att skicka in dem i tunneln för att undersöka. När han vände tillbaka mot vredens kammare såg han Ben Blake göra sitt drag.
  
  Ben tog sin väska nästan som en skolpojke, såg till att hans långa hår var instoppat under toppen av hans t-shirt och steg fram. Drake såg sina läppar röra sig medan han räknade ner sekunderna. Drakes hjärta visade inga yttre tecken på känslor och hoppade bokstavligen ur hans mun och stannade där tills hans vän föll ihop vid hans fötter och svällde.
  
  Drake räckte honom sin hand. Ben tittade upp, "Vad ska du säga, skitstövel? Om du inte tål värmen?"
  
  "Jag citerar inte Bucks Fizz," sa Drake i en irriterad ton. "Om du vill - nej, vänta -"
  
  Drake märkte att Karin närmade sig den första eldströmmen. Bens mun stängdes omedelbart och hans ögon följde hans systrars varje rörelse. När hon vacklade malde Bens tänder så hårt att Drake tyckte att det lät som tektoniska plattor som malde mot varandra. Och när hon gled mellan en fristad och nästa, var Drake tvungen att ta ett hårt tag i Ben för att hindra honom från att springa ut för att ta tag i henne.
  
  "Vänta! Du kan inte rädda henne"
  
  Karin pausade. Fallet gjorde henne helt desorienterad. Hon tittade åt fel håll ungefär två sekunder innan ett nytt utbrott brände henne.
  
  Ben kämpade med Drake, som grovt tog tag i killen i bakhuvudet och använde sin kropp för att skydda sin vän från att bevittna nästa fruktansvärda händelse.
  
  Karin slöt ögonen.
  
  Sedan tog Komodo, ledaren för Delta-teamet, upp henne med en stor hand och hoppade skickligt mellan pauserna. Han bröt inte sin rytm, han slängde helt enkelt Karin över axeln med huvudet först och sänkte henne försiktigt till marken bredvid sin arga bror.
  
  Ben sjönk ner bredvid henne och muttrade något medan han höll henne nära. Karin tittade över Bens axel rakt på Komodo och sa två ord. "Tack".
  
  Komodo nickade surt. Några minuter senare anlände resten av hans män säkert, och de två som Drake skickade in i tunneln återvände.
  
  En av dem tilltalade både Drake och Komodo samtidigt. "En annan fälla, sir, ungefär en kilometer framåt. Det fanns inga tydliga tecken på krypskyttar eller fällor, men vi stannade inte kvar för att dubbelkolla. Tänkte att vi skulle komma tillbaka hit."
  
  Karin dammade av sig och ställde sig upp. "Hur ser en fälla ut?"
  
  "Fröken, det ser ut som en stor jävel."
  
  
  KAPITEL TREDTIOTÅ
  
  
  De sprang uppför den trånga passagen, sporrade av de våldshandlingar som kan ha ägt rum i världen ovanför dem och av de illvilliga avsikterna hos mannen som hade smugit sig genom det underjordiska mörkret framför dem.
  
  Ett grovt valv ledde dem in i nästa grotta. Än en gång upplyste glowsticks en del av det stora utrymmet, både fräscht och sakta bleknar, men Drake avfyrade snabbt två bärnstensfärgade blixtar mot den bortre väggen.
  
  Utrymmet framför dem var fantastiskt. Stigarna var formade som en treudd. Huvudschaktet var en passage som var tillräckligt bred för att rymma tre personer bredvid. Den slutade vid den bortre väggen i en annan utgångsbåge. När de grenade sig från huvudaxeln och bildade treuddens två andra grenar, fanns det ytterligare två passager, bara dessa var mycket smalare, något större än avsatser. Dessa utsprång slutade vid en bred kurva i grottväggen.
  
  Mellanrummen mellan treuddens vägar var fyllda av djupt, lömskt mörker. När Komodo kastade stenen i den närliggande frånvaron av ljus, hörde de aldrig att den träffade botten.
  
  Försiktigt gick de långsamt framåt. Deras axlar spändes av spänningen och deras nerver började slita. Drake kände ett tunt pip av svett rulla längs med ryggraden och kliade hela vägen ner. Varje ögonpar i gruppen såg sig omkring och sökte i varje skugga, varje skrymsle och vrår tills Ben äntligen hittade sin röst.
  
  "Vänta", sa han, knappt hörbar, harklade sig sedan och skrek: "Vänta."
  
  "Vad är detta?" Drake frös, benet fortfarande i luften.
  
  "Vi borde kolla Cooks loggar först, för säkerhets skull."
  
  "Du väljer dina jäkla tider."
  
  Karin talade. "De kallade det girighet, den andra dödssynden. Demonen som förknippas med girighet är Mammon, en av de sju helvetets prinsar. Han nämndes i Miltons Paradise Lost och kallades till och med helvetets ambassadör i England."
  
  Drake stirrade på henne. "Det är inte roligt".
  
  "Det var inte meningen. Detta är vad jag en gång läste och sparade. Den enda ledtråd Hawksworth ger här är denna mening: Motsatt girighet sitter nåd. Låt nästa man få vad du vill ha."
  
  Drake tittade på den kalla, fuktiga grottan. "Det finns inte mycket här som jag skulle vilja, förutom kanske Krispy Kremes."
  
  "Detta är den direkta vägen till utgången." Komodo stoppade en av sina män när han trängde sig förbi. "Ingenting är någonsin så enkelt. Hallå! Vad fan, snubbe..."
  
  Drake vände sig om för att se Delta-mannen trycka Komodo åt sidan och gå rakt förbi sin befälhavare.
  
  "Wallis! Håll din röv i linje, soldat."
  
  Drake lade märke till mannens ögon när han närmade sig. Glaserade. Fast vid en punkt till höger. Drake följde hans blick.
  
  Och jag såg direkt nischerna. Roligt hur han inte märkte dem innan. I slutet av den högra muren, där den stötte mot grottväggen, såg Drake nu tre djupa nischer inhuggna i den svarta klippan. Något glittrade i varje nisch. Något dyrbart, gjort av guld, safirer och smaragder. Föremålet fångade det svaga och diffusa ljuset som flimrade över grottan och returnerade det tio gånger. Det var som att titta in i hjärtat av en glittrande discoboll gjord av tio karat diamanter.
  
  Karin viskade: "Det finns en tom port på andra sidan."
  
  Drake kände dragningen av den utlovade rikedomen. Ju närmare han tittade, desto tydligare blev föremålen och desto mer ville han ha dem. Det tog en stund för Karins kommentar att sjunka in, men när den gjorde det tittade han på den tomma alkoven med avund och vördnad. Kanske någon lycklig själ vågade sig ut på kanten och gick därifrån med bytet? Eller tog han tag i den när han skrikande störtade ner i det oöverskådliga djupet nedanför?
  
  Ett sätt att ta reda på det.
  
  Drake satte ena foten framför den andra och hejdade sig sedan. Skit. Betet genom avsatserna var starkt. Men hans jakt på Kovalenko var mer attraktiv. Han gick tillbaka till verkligheten och undrade hur en uppsättning lampor kunde vara så fascinerande. I det ögonblicket sprang Komodo förbi honom och Drake sträckte ut sin hand för att stoppa honom.
  
  Men Delta Force-befälhavaren hade precis ramlat ovanpå sin kollega och slagit honom till marken. Drake vände sig om för att se resten av laget på knä, gnuggade sig i ögonen eller undvek frestelser helt och hållet. Ben och Karin stod förtrollade, men Karins snabba sinne bröt sig snart loss.
  
  Hon vände sig snabbt till sin bror. "Mår du bra? Ben?
  
  Drake tittade försiktigt in i ögonen på den unge killen. "Vi kan ha problem. Han får samma glasiga blick när Taylor Momsen intar scenen."
  
  Karin skakade på huvudet. "Pojkar," mumlade hon och slog sin bror hårt.
  
  Ben blinkade och höjde handen mot kinden. "Åh!"
  
  "Mår du bra?"
  
  "Nej, fan nej! Du bröt nästan min käke."
  
  "Sluta vara en svagling. Berätta för mamma och pappa nästa gång de ringer."
  
  "Fantastiskt, jag ska göra det. Varför i helvete slog du mig ens?"
  
  Drake skakade på axeln när Komodo lyfte upp sin man från golvet och kastade honom tillbaka i linjen. "Nybörjare."
  
  Karin tittade beundrat på.
  
  Drake sa: "Kommer du inte ihåg? Vackra ljus? De fick dig nästan, kompis."
  
  "Jag minns..." Bens blick återvände plötsligt till stenmuren och dess invecklade nischer. "Åh, wow, vilken spänning. Guld, diamanter och rikedomar. Jag kommer ihåg detta."
  
  Drake såg de glittrande föremålen börja återfå sin gravitation. "Låt oss flytta," sa han. "Dubbelt. Jag kan se vad den här grottan gör, och ju tidigare vi tar oss igenom den, desto bättre."
  
  Han gick snabbt därifrån, höll handen på Bens axel och nickade till Karin. Komodo följde tyst efter och tittade noga på sina män när de passerade nära avsatserna på vardera sidan.
  
  När de gick närmare nischerna riskerade Drake en snabb blick. I varje nisch stod ett litet skålformat föremål, vars yta var inlagd med ädelstenar. Men bara detta räckte inte för att skapa den spektakulära ljusshowen som var så iögonfallande. Bakom varje skål var de grova väggarna i själva nischerna kantade med rader av rubiner, smaragder, safirer, diamanter och otaliga andra ädelstenar.
  
  Skålarna kunde kosta en förmögenhet, men själva nischerna var av ovärderligt värde.
  
  Drake stannade när han närmade sig utgångsbågen. En kall bris blåste över honom från vänster och höger. Hela platsen luktade gammalt mystik och dolda hemligheter. Det sipprade vatten någonstans, bara en liten droppe, men tillräckligt för att öka omfattningen av grottsystemet de utforskade.
  
  Drake tittade noga på alla. Fällan var övervunnen. Han vände sig om för att gå genom utgångsbågen.
  
  Och någons röst ropade: "Stopp!"
  
  Han frös direkt. Hans tro på ropet och instinkten som föddes av gamla SAS-utbildningar räddade hans liv. Hans högra fot rörde knappt den tunna tråden, men ytterligare ett tryck kunde sätta igång fällan.
  
  Den här gången lämnade Kovalenko inte prickskytten. Han bedömde korrekt att gruppen bakom honom skulle dra röv genom Greed Hall. Tripwiren ledde till en gömd M18 Claymore-gruva, den med orden "Front to the Enemy" på.
  
  Framänden var riktad mot Drake och skulle ha sprängt honom med stålkullagren tillsammans med Ben och Karin om inte Komodo hade ropat en varning.
  
  Drake tappade och stängde snabbt av enheten. Han skickade detta vidare till Komodo. "Tack så mycket, kompis. Håll det här till hands och senare kommer vi att trycka upp det i Kovalenkos rumpa."
  
  
  KAPITEL TREDTIOTRE
  
  
  Nästa vandring var kort och gick snabbt nerför. Drake och de andra var tvungna att gå i klackar, lutade sina kroppar bakåt för att hålla sig upprätt. Drake trodde att han när som helst kunde halka och falla hjälplöst ner, bara Gud vet vilket fruktansvärt öde som väntar nedanför.
  
  Men bara några minuter senare såg de en välbekant båge. Drake förberedde sin glödstav och ställde sig vid ingången. Medveten om prickskyttarna, duckade han snabbt på huvudet och gick ut.
  
  "Åh, bollar," andades han för sig själv. "Det blir värre."
  
  "Berätta inte för mig," sa Ben. "Det hängde en gigantisk betongboll över våra huvuden."
  
  Drake stirrade på honom. "Livet är ingen film, Blakey. Gud, du är ett freak."
  
  Han tog ett djupt andetag och ledde dem in i den tredje jättegrottan. Den fantastiska plats de såg stoppade var och en av dem i deras spår. Munnar öppnades. Om Blood King kunde välja vilken punkt som helst på sin resa hittills för att sätta en fälla, så var det här, tänkte Drake några minuter senare, den perfekta chansen. Men lyckligtvis för de goda, ingenting ligger och väntar. Kanske fanns det en bra anledning till detta...
  
  Till och med Komodo gapade av vördnad och misstro, men han lyckades klämma ut några ord. "Då antar jag att det är lust."
  
  Hosta och grymtande var hans enda svar.
  
  Stigen framför dem följde en enda rak linje till utgångsbågen. Hindret var att stigen på båda sidor kantades av korta piedestaler toppade med statyer och höga piedestaler toppade av målningar. Varje staty och varje målning representerade flera erotiska former, allt från det överraskande smakfulla till det rent obscena. Dessutom fyllde grottmålningar varje tillgänglig tum av grottväggarna, men inte de primitiva bilderna som vanligtvis finns i antika grottor - dessa var fantastiska bilder, lätt lika med vilken renässans eller modern konstnär som helst.
  
  Ämnet var chockerande på ett annat sätt. Bilderna föreställde en enorm orgie, med varje man och kvinna ritade i olidliga detaljer, som begick varje lustfylld synd som man känner till... och mer.
  
  Sammantaget var det ett fantastiskt slag mot sinnena, ett slag som fortsatte i oförminskad takt när fler och fler dramatiska scener utspelade sig för att blända det mänskliga ögat och sinnet.
  
  Drake fällde nästan en krokodiltår för sin gamla kompis Wells. Den här gamla perversen skulle vara i sitt esse här. Speciellt om han upptäckte det med May.
  
  Tanken på May, hans äldsta levande vän, hjälpte till att distrahera hans sinne från den pornografiska sensoriska överbelastningen runt honom. Han tittade tillbaka på gruppen.
  
  "Grabbar. Killar, det här kan inte vara allt. Det måste finnas något slags fällsystem här. Håll öronen öppna." Han hostade. "Och jag menar för fällor."
  
  Stigen gick vidare. Drake märkte nu att det inte hjälper dig att ens stirra i marken. Utsökt detaljerade figurer vred sig där också. Men allt detta var utan tvekan en röd sill.
  
  Drake tog ett djupt andetag och klev fram. Han märkte att det fanns en fyra tums upphöjd kant på vardera sidan av stigen i ungefär hundra meter.
  
  Samtidigt talade Komodo. "Ser du det här, Drake? Kunde ha varit ingenting."
  
  "Eller allt annat." Drake placerade försiktigt ena foten framför den andra. Ben följde ett steg efter, sedan ett par soldater och sedan Karin, som var noga övervakad av Komodo. Drake hörde den stora, kraftiga Komodon viska tyst om ursäkt till Karin för de fräcka bilderna och elakheterna hos hans blickande folk, och han undertryckte ett leende.
  
  I samma ögonblick som hans blyfot nuddade marken i början av de upphöjda sidorna, fyllde ett djupt mullrande ljud luften. Rakt framför honom började golvet röra sig.
  
  "Hallå". Hans breda Yorkshire-stil uppstod i tider av stress. "Vänta grabbar."
  
  Stigen var uppdelad i en serie breda horisontella stenhyllor. Sakta började varje hylla röra sig i sidled, så att alla som stod på den kunde ramla om de inte klev upp på nästa. Sekvensen var ganska långsam, men Drake föreslog att de nu hade hittat anledningen till Chambers vågade distraktioner.
  
  "Gå försiktigt", sa han. "I par. Och ta tankarna från smutsen och gå framåt, 'om du inte vill prova den här nya sporten att "dyka ner i avgrunden'."
  
  Ben följde med honom på den första flytthyllan. "Det är så svårt att koncentrera sig," stönade han.
  
  "Tänk på Hayden," sa Drake till honom. "Det här kommer att hjälpa dig att ta dig igenom."
  
  "Jag tänker på Hayden." Ben blinkade mot närmaste staty, en vridande trio av sammanflätade huvuden, armar och ben. "Det är problemet."
  
  "Med mig". Drake klev försiktigt upp på den andra utdragbara hyllan och utvärderade redan rörelsen på den tredje och fjärde. "Du vet, jag är så glad att jag tillbringade alla dessa timmar med att spela Tomb Raider."
  
  "Trodde aldrig att jag skulle bli en sprite i spelet," muttrade Ben tillbaka och tänkte sedan på May. En stor del av den japanska underrättelsetjänsten jämförde henne med en tv-spelkaraktär. "Hej Matt, du tror inte att vi faktiskt drömmer, eller hur? Och det här är en dröm?"
  
  Drake tittade på när hans vän försiktigt klev upp på den tredje hyllan. "Jag har aldrig haft en så livlig dröm." Han behövde inte nicka till sin omgivning för att göra sin poäng.
  
  Nu, bakom dem, började den andra och tredje gruppen människor sin mödosamma resa. Drake räknade tjugo hyllor innan han nådde slutet och som tur var hoppade han på fast mark. Tack och lov kunde hans racinghjärta ta en paus. Han tittade på utgångsbågen i en minut, sedan, nöjd med att de var ensamma, vände han sig om för att kolla hur de andra gick.
  
  Precis i tid för att se en av Delta-männen titta bort från det pråliga målade taket-
  
  Och saknar hyllan han höll på att kliva på. Han var borta på en bråkdel av en sekund, den enda påminnelsen om att han någonsin hade varit där var det skräckslagna skriket som följde på hans fall.
  
  Hela sällskapet stannade och luften skakade av chock och rädsla. Komodo gav dem alla en minut och sköt dem sedan framåt. De visste alla hur de skulle ta sig igenom det. Den fallne soldaten var en dåre för sig själv.
  
  Återigen, och den här gången mer försiktigt, började de alla röra på sig. Drake trodde ett ögonblick att han fortfarande kunde höra skriken från soldaterna som för alltid faller ner i den ändlösa avgrunden, men han avfärdade det som en hallucination. Han fokuserade tillbaka på människorna precis i tid för att se den stora Komodo ta ett liknande fall.
  
  Det var ett desperat ögonblick då han slog med armarna, ett ilsket ångerskri över hans fruktansvärda förlust av koncentration, och Big Delta-teamledaren gled från kanten av hyllan. ropade Drake, nästan redo att skynda honom till hjälp, men tyvärr säker på att han inte skulle kunna göra det i tid. Ben skrek som en tjej...
  
  Men det var för att Karin helt enkelt dök efter den store mannen!
  
  Utan att tveka lämnade Karin Blake hela det vältränade Delta-teamet för att se henne gå och rusade handlöst mot Komodo. Hon var framför honom, så hennes fart borde ha hjälpt till att kasta honom tillbaka på betongplattan. Men Komodo var en stor man och tung, och Karins skarpa språng rörde honom knappt.
  
  Men hon rörde vid honom lite. Och det räckte för att hjälpa. Komodo lyckades vända sig, eftersom Karin hade gett honom två sekunders sändningstid och tog tag i betongkanten med skruvliknande fingrar. Han höll på, desperat, oförmögen att ta sig upp.
  
  Och den glidande hyllan rörde sig smärtsamt långsamt mot sin vänstra omkrets, varefter den försvann och tog med sig ledaren för Delta-teamet.
  
  Karin tog hårt tag i Komodos vänstra handled. Till slut reagerade de andra medlemmarna i hans team och tog tag i hans andra arm. Med stor möda drog de honom upp och över plattan precis som den försvann in i en gömd gång.
  
  Komodo skakade på huvudet åt den dammiga betongen. "Karin," sa han. "Jag kommer aldrig att titta på en annan kvinna igen."
  
  Den blonda geni ex-studenten som hoppade av log. "Ni killar, med era vandrande ögon kommer ni aldrig att lära er."
  
  Och genom Drakes beundran kom insikten att denna tredje nivå av "helvete", detta rum som kallas lust, inte var något annat än en bild av det eviga lidandet hos en man med ett vandrande öga. Kliché é om tänk om en man satt på ett kafé & # 233; med sin fru eller flickvän, och ytterligare ett par vackra ben gick förbi - han skulle nästan säkert ha sett ut.
  
  Förutom att här nere, om han hade tittat, skulle han ha dött.
  
  Vissa kvinnor skulle inte ha problem med det, funderade Drake. Och med goda skäl också. Men Karin räddade Komodo, och nu var paret jämna. Det tog ytterligare fem minuter av orolig väntan, men till slut tog sig resten av teamet genom de glidande hyllorna.
  
  Alla tog en paus. Varje man i företaget kände att det var sin plikt att skaka Karins hand och uttrycka sin uppskattning för hennes tapperhet. Till och med Ben.
  
  Sedan hördes ett skott. En av deltasoldaterna föll på knä och höll om magen. Plötsligt blev de attackerade. Ett halvdussin av Blodkungens män strömmade ut ur bågen och höll sina vapen redo. Kulor susade genom luften.
  
  Redan på knä föll Drake och hans besättning ner på däck och grep tag i sina vapen. Mannen som blev påkörd låg kvar på knä och fick ytterligare fyra kulor i bröstet och huvudet. På mindre än två sekunder var han död, ytterligare ett offer för Blodkungens sak.
  
  Drake tog upp sitt lånade M16 automatgevär och sköt. Till höger om honom var en av statyerna full av bly, skärvor av alabaster utspridda i luften. Drake duckade.
  
  Ytterligare en kula visslade förbi hans huvud.
  
  Hela laget var stilla, lugnt och kunde sikta försiktigt med sina gevär på marken. När de öppnade eld var det en massaker, dussintals kulor genomsyrade Kovalenkos flyende män och tvingade dem att dansa som blodiga dockor. En man bulldosade sig igenom, mirakulöst oskadd, tills han träffade Matt Drake.
  
  Den före detta SAS-mannen kom rakt emot honom och gav en förkrossande huvudstöt och en snabb serie knivslag mot hans revben. Den sista av Kovalenkos män gled in på platsen där alla onda män slutade.
  
  Helvete.
  
  Drake vinkade dem att passera och kastade en beklagande blick på den fallna Delta-teammedlemmen. De plockar upp hans kropp på vägen tillbaka.
  
  "Vi måste fånga en jävel."
  
  
  KAPITEL TREDTIOFYRA
  
  
  Hayden stod ansikte mot ansikte med Ed Boudreaux och världen smälte bort.
  
  "Jag är glad att kunna döda dig," upprepade Boudreau orden han hade sagt till henne en gång tidigare. "Igen".
  
  "Du misslyckades förra gången, psykopat. Du kommer att misslyckas igen."
  
  Boudreau tittade ner på hennes ben. "Hur mår din höft?" - Jag frågade.
  
  "Desto bättre". Hayden stod på tå och väntade på en blixtattack. Hon försökte guida amerikanen så att hans rumpa trycktes mot väggen i ladugården, men han var för listig för det.
  
  "Du är blod." Boudreaux mimade när han slickade sin kniv. "Det var utsökt. Jag tror att min bebis vill ha mer."
  
  "Till skillnad från din syster," morrade Hayden. "Hon orkade verkligen inte längre."
  
  Boudreau rusade mot henne. Hayden hade förväntat sig detta och undvek försiktigt och exponerade hennes blad för hans kindslag. "Första blodet", sa hon.
  
  "Förspel". Boudreaux gjorde utfall och drog sig tillbaka och slog henne sedan med flera korta slag. Hayden parerade dem alla och avslutade med ett palmslag mot näsan. Boudreau vacklade med tårar i ögonen.
  
  Hayden utnyttjade omedelbart och högg med sin kniv. Hon klämde Boudreaux mot väggen och drog sedan tillbaka ett slag...
  
  Boudreau gjorde utfall.
  
  Hayden duckade och stack kniven i hans lår. Hon drog sig undan medan han skrek, oförmögen att stoppa det luriga leendet som dök upp i hennes ögon.
  
  "Känner du det, skitstövel?"
  
  "Tik!" Boudreaux blev galen. Men detta var galenskapen hos en kämpe, en tänkare, en rutinerad krigare. Han slog henne tillbaka med slag efter slag, tog vansinniga risker men behöll precis tillräckligt med styrka och hastighet för att få henne att tänka två gånger om att ingripa. Och nu, när de backade, mötte de andra grupper av kämpande män, och Hayden tappade balansen.
  
  Hon föll medan hon klättrade över den fallne mannens knä, rullade och reste sig, kniven redo.
  
  Boudreau smälte in i folkmassan, flinet i ansiktet förvandlades till ett leende när han smakade på sitt eget blod och svängde med kniven.
  
  "Vi ses", ropade han över ljudet. "Jag vet var du bor, fröken Jay."
  
  Hayden kastade en av Blodkungens män ur vägen och bröt mannens ben som en kvist när hon banade väg för Boudreau. I ögonvrån såg hon Mai, som utan tvekan var spelväxlaren i denna strid, slåss obeväpnad mot män med vassa vapen, slaget var för nära för skottlossning och hon lämnade dem i en hög vid sina fötter. Hayden stirrade på de döda och döende som ryckte runt henne.
  
  Hon märkte att till och med Boudreau tänkte om situationen när han följde Haydens blick och såg den legendariske japanska agenten i aktion.
  
  May stirrade på Hayden. "Precis bakom dig."
  
  Hayden gjorde ett utfall mot Boudreaux.
  
  Den blodiga kungens huvudpsykolog tog fart som om en hawaiiansk mangust trampade honom i hälarna. Hayden och May var i jakten. När Mai gick förbi tilldelade han en annan av Kovalenkos män ett förkrossande slag och räddade därigenom livet på en annan soldat.
  
  Bortom ladugården fanns ett öppet fält, en helikopterplatta med helikopter och en smal brygga där flera båtar låg för ankrade. Boudreau rusade förbi helikoptern, på väg mot den stora motorbåten, och bröt inte ens steget när han hoppade ombord och tumlade genom luften. Innan Hayden hann ta sig förbi helikoptern hade den stora båten redan kastat loss och börjat gå framåt.
  
  Maj började sakta ner. "Det här är Baja. Mycket snabbt, och tre män väntar redan inne. Jämfört med dem verkar andra båtar lugna." Hennes ögon stirrade på helikoptern. "Nu är det här vad vi behöver."
  
  Hayden duckade när kulan susade förbi dem, knappt märkt. "Kan du kontrollera det?"
  
  Mai frågade henne: 'För du verkligen den frågan till mig?' titta innan du kliver på sladden och hoppar i. Innan Hayden kom dit hade Mai redan startat huvudrotorn och Boudreaux båt rusade nerför floden med ett mäktigt dån.
  
  "Har tro," sa Mai tyst och visade det legendariska tålamod hon var känd för när Hayden malde tänderna i frustration. En minut senare var bilen redo att flyga. May förbättrade laget. Släden lämnade marken. Kulan träffade en kolonn bredvid Haydens huvud.
  
  Hon drog sig tillbaka och vände sig sedan om för att se den sista av Blodkungens män falla under eld. En av Hawaiian Special Forces soldater gav dem en tumme upp när helikoptern började sjunka och vända, förberedde sig för att förfölja båten. Hayden vinkade tillbaka.
  
  Bara ännu en galen dag i hennes liv.
  
  Men hon var fortfarande här. Överlever fortfarande. Jays gamla motto dök upp i hennes huvud igen. Överlev en dag till. Lev bara. Även i stunder som dessa saknade hon sin pappa väldigt mycket.
  
  En minut senare vacklade helikoptern och rusade i förföljelse. Haydens mage blev kvar någonstans i lägret och hon grep tag i räcket tills hennes knogar gjorde ont. Mai missade inte ett slag.
  
  "Behåll byxorna på."
  
  Hayden försökte ta hennes sinne från den svindlande åkturen genom att kontrollera skicket på hennes vapen. Hennes kniv gick tillbaka till hållaren. Hennes enda kvarvarande pistol var en standard Glock snarare än den Caspian hon hade gynnat på sistone. Men vad fan, en pistol är en pistol, eller hur?
  
  Mai flög tillräckligt lågt att sprayen träffade vindrutan. En stor gul båt rörde sig längs den breda floden framför. Hayden såg figurer som stod bakom honom och såg dem närma sig. Utan tvekan var de beväpnade.
  
  Mai sänkte huvudet och stirrade sedan på Hayden. "Mod och ära."
  
  Hayden nickade. "Att sluta".
  
  May träffade laget och skickade helikoptern till ett rasande dyk på kollisionskurs mot gula Bayeux. Som väntat drog sig människorna som stod på sidorna tillbaka i chock. Hayden lutade sig ut genom fönstret och sköt. Kulan gick hopplöst långt.
  
  Mai räckte henne den halvtomma M9:an. "Få dem att räkna."
  
  Hayden sköt igen. En av Boudreaus män sköt tillbaka, kulan studsade från helikopterns tak. Mai gjorde en sicksackcirkel runt laget och fick Haydens huvud att slå mot en stödstolpe. Mai dök sedan igen, aggressivt och gav ingen kvart. Hayden tömde sin Glock och såg en av Boudreaus män gå överbord i en spray av blod.
  
  Helikoptern träffades sedan av ytterligare en kula, följt av en störtflod av andra. En stor bil representerade ett stort mål. Hayden såg Boudreau vid ratten i båten, hålla en kniv hårt i tänderna och skjuta på dem med en maskinpistol.
  
  "Åh," Mays skrik var en underdrift när svart rök plötsligt vällde ut ur helikoptern och ljudet från motorn plötsligt ändrades från ett dån till ett gnäll. Utan vägledning började helikoptern vingla och rycka.
  
  May blinkade mot Hayden.
  
  Hayden väntade tills de var ovanför Boudreaus båt och öppnade dörren när helikoptern steg ner.
  
  Hon tittade in i det vita i Boudreaux ögon, sa: "Skruva på det här" och hoppade ut ur den fallande helikoptern.
  
  
  KAPITEL TREDTIOFEM
  
  
  Haydens fria fall blev kortvarigt. Boudreaux båt var inte långt borta, men längs vägen gav hon mannen ett blickande slag innan hon kollapsade på däck. Luften kom ut ur hennes kropp högljutt. Det gamla såret på hennes lår värkte. Hon såg stjärnorna.
  
  Helikoptern spiralerade ner i den snabbt rörliga floden cirka trettio fot till vänster, det öronbedövande ljudet av dess död dränkte alla sammanhängande tankar och skickade en jättevåg över båtens fören.
  
  En våg som är kraftfull nog att förändra själva båtens kurs.
  
  Fartyget tappade fart, skickade alla att flyga framåt och började lista. Sedan, i slutet av sin framåtrörelse, vände han sig och landade magen i det vita vattnet.
  
  Hayden höll fast när båten lutade. När hon gick under vattnet sparkade hon hårt, siktade rakt ner och sparkade sedan mot närmaste strand. Det kalla vattnet gav henne huvudvärk, men det lugnade hennes värkande lemmar en aning. Strömmens brus fick henne att inse hur trött hon var.
  
  När hon dök upp upptäckte hon att hon inte var långt från stranden, utan öga mot öga med Ed Boudreaux. Han höll fortfarande kniven mellan tänderna och morrade när han såg henne.
  
  Bakom honom började vraket av den rykande helikoptern sjunka ner i floden. Hayden såg May jaga Boudreaus två återstående män mot den leriga stranden. Eftersom hon visste att hon inte skulle överleva ett slagsmål på vattnet, rusade hon förbi galningen och stannade inte förrän hon träffade stranden. Tjock lera spred sig runt henne.
  
  Det kom ett högt plask bredvid henne. Boudreaux, andfådd. "Sluta. Jävla. Fly." Han andades tungt.
  
  "Du fattar," tog Hayden tag och kastade en massa smuts i hans ansikte och klättrade upp på stranden. Leran klängde sig fast vid henne och försökte dra ner henne. Vad som borde ha varit en lätt krypning på torr mark förde henne bara ett par meter ovanför flodlinjen.
  
  Hon vände sig om och slog sin smutsiga häl i Boudreaux ansikte. Hon såg kniven han höll mellan tänderna skär djupt in i kinderna, vilket fick honom att le bredare än Jokerns. Med ett skrik och en spray av blod och slem, floppade han magen på hennes ben och använde hennes bälte som ett sätt att dra sig upp i hennes kropp. Hayden slog mot hans oskyddade huvud, men hennes slag hade liten effekt.
  
  Sedan kom hon ihåg sin kniv.
  
  Hon sträckte sig under sig själv med sin andra hand, tryckte, ansträngde sig, lyfte sin kropp en tum medan smutsen klämde och försökte hålla henne.
  
  Hennes fingrar stängdes runt handtaget. Boudreaux slet nästan av hennes byxor när han ryckte en gång till och stannade precis på hennes rygg, hans huvud och läppar plötsligt precis bredvid hennes öra.
  
  "Bra jävla försök." Hon kände blod droppa från hans ansikte på hennes kind. "Du kommer att känna det. Det går långsamt och trevligt."
  
  Han lade sin fulla tyngd på hela hennes kropp och tryckte henne djupare ner i leran. Med ena handen begravde han hennes ansikte i slemmet och stoppade hennes andning. Hayden kämpade desperat, sparkade och rullade så gott hon kunde. Varje gång hon tittade upp, med ansiktet täckt av klibbig lera, såg hon May framför sig, slåss ensam med två av Boudreaus hantlangare.
  
  En föll under de tre sekunder de höll Haydens ansikte. Den andra drog sig tillbaka och förlängde plågan. När Haydens ansikte kom upp för fjärde gången hade May äntligen hamnat i ett hörn och höll på att bryta ryggen på ett fallen träd.
  
  Haydens återstående styrka var nästan uttömd.
  
  Boudreaus kniv genomborrade huden runt hennes tredje revben. Med en plågsamt långsam och uppmätt dragkraft började bladet glida djupare. Hayden reste sig och sparkade, men kunde inte kasta av sig sin angripare.
  
  "Ingenstans att gå." Boudreauxs onda viskning invaderade hennes huvud.
  
  Och han hade rätt, insåg Hayden plötsligt. Hon var tvungen att sluta slåss och låta det hända. Bara ligga där. Ge dig själv tid -
  
  Bladet sjönk djupare, stål skrapade mot ben. Boudreaux skrattade var ropet från Grim Reaper, ropet från en demon som hånade henne.
  
  Kniven under hennes kropp lossnade med ett kraftigt slurkande ljud. I en rörelse vände hon svärdet i sin hand och stötte det hårt bakom ryggen i Boudreauxs revben.
  
  Den psykopat vacklade tillbaka skrikande, handtaget på kniven stack ut ur bröstet. Inte ens då kunde Hayden röra sig. Hon pressades för djupt ner i leran, hela hennes kropp drogs ner. Hon kunde inte ens röra sin andra arm.
  
  Boudreau väsnade och kvävdes av henne. Då kände hon hur en stor kniv togs ut. Så var det då. Han skulle döda henne nu. Ett hårt slag mot hennes nacke eller ryggrad. Boudreau slog henne.
  
  Hayden spärrade upp ögonen, fast besluten att se solljus en sista gång. Hennes tankar handlade om Ben, och hon tänkte: Döm mig efter hur jag levde, inte efter hur jag dog.
  
  Igen.
  
  Sedan, enorm och skrämmande som ett laddande lejon, rusade Mai Kitano in. Ungefär tre fot från Hayden knuffade hon från marken och satte varje uns av fart i en flygande spark. En sekund senare hade all den kraften krossat Boudreaux överkropp, brutit ben och organ, skickat splittrade tänder och sprayer av blod i en vid båge.
  
  Tyngden lyftes från Haydens rygg.
  
  Någon lyfte upp henne ur leran med uppenbar lätthet. Någon bar henne, lade henne försiktigt på gräsbanken och böjde sig över henne.
  
  Den där var Mai Kitano. "Slappna av", sa hon lätt. "Han är död. Vi vann".
  
  Hayden kunde inte röra sig eller tala. Hon tittade bara på den blå himlen, de vajande träden och Mays leende ansikte.
  
  Och efter ett tag sa hon: "Påminn mig om att aldrig göra dig arg. Verkligen, om du inte är den bästa som någonsin har funnits, jag..." Hennes tankar var fortfarande mest hos Ben, så det slutade med att hon sa vad han kunde säga. "Jag ska visa min röv på Asda."
  
  
  KAPITEL TREDTIOSEX
  
  
  Den blodige kungen pressade sitt folk till deras absoluta gränser.
  
  Det faktum att deras förföljare nästan hade täppt till gapet gjorde honom upprörd. Det var för många som saktade ner honom. Det var deras trångsynta guide, som stökade med småsaker när de kunde göra framsteg. Antalet personer som dog som sökte detta pris spelade ingen roll. Den blodige kungen krävde och förväntade sig deras offer. Han förväntade sig att de alla skulle lägga sig ner och dö för honom. Deras familjer skulle tas om hand. Eller åtminstone skulle de inte torteras.
  
  Allt var ett pris.
  
  Hans guide, en man vid namn Thomas, muttrade något om att detta var en nivå som någon annan idiot vid namn Hawksworth kallade avundsjuka. Det var den fjärde kammaren, den blodiga kungen sjudade av ilska. Bara den fjärde. Standardlegenden talade om sju nivåer av helvetet. Kan det verkligen bli tre till efter det här?
  
  Och hur visste Hawksworth det? The Scribe and the Cook vände sig om och sprang iväg, deras bollar krympte till storleken av jordnötter när de såg fällsystemet efter den femte nivån. Dmitry Kovalenko, tänkte han, självklart skulle han inte det.
  
  "Vad väntar du på?" - morrade han åt Thomas. "Vi kommer att flytta. Nu."
  
  "Jag har inte riktigt räknat ut fällsystemet, sir," började Thomas säga.
  
  "Åt helvete med fällsystemet. Skicka in folk. De kommer att hitta det snabbare." Den blodige kungen knep ihop läpparna av ro när han studerade rummet.
  
  Till skillnad från de tre föregående, sluttade denna kammare ner till en central grund fördjupning som såg ut som om den hade huggis in i själva berget. Flera tjocka metallstöd stack upp från det hårda golvet, nästan som trappsteg. När vi gick framåt smalnade kammarens väggar tills de efter poolen började expandera igen.
  
  Poolen verkade vara en "choke point".
  
  Avund, tänkte den jävla kungen. Hur överfördes en sådan synd till det verkliga livet, till denna undre värld där skuggor inte bara kan skydda dig, utan också döda dig? Han såg på när Thomas gav order om att avancera. Till en början gick allt bra. Blodkungen tittade tillbaka till var de hade kommit ifrån när han hörde de avlägsna ljuden av skottlossning. Drake och hans lilla armé är förbannade. När han väl kommer härifrån kommer han personligen att se till att den blodiga vendetta når sitt brutala mål.
  
  Skjutningen återupplivade honom. "Flytta!" - skrek han, precis i det ögonblick då ledaren trampade på någon dold tryckpunkt. Det kom ett brak som en fallande sten, ett sus av luft, och plötsligt träffade ledarens huvud stengolvet innan han rullade nerför den branta sluttningen som en fotboll. Den huvudlösa kroppen kollapsade i en blodig hög.
  
  Till och med den blodige kungen stirrade. Men han kände ingen rädsla. Han ville bara se vad som orsakade en sådan skada på hans ledande man. Thomas skrek bredvid honom. Blodkungen drev honom framåt, följde i hans fotspår och njöt av mannens rädsla. Till slut, bredvid den ryckande kroppen, stannade han.
  
  Omgiven av rädda människor studerade Bloody King den uråldriga mekanismen. En rakbladstunn tråd spändes i huvudhöjd mellan två metallstolpar som ska ha hållits på plats av någon form av spännanordning. När hans man tryckte på avtryckaren släppte stolparna och vajern vände med dem och skar av hans mans huvud i nacken.
  
  Lysande. Ett underbart avskräckande medel, tänkte han och undrade om han kunde använda en sådan anordning i tjänstebostaden i sitt nya hem.
  
  "Vad väntar du på?" skrek han på de återstående människorna. "Flytta!"
  
  Tre män hoppade fram och ytterligare ett dussin följde efter. Blodkungen ansåg att det var klokt att lämna ett halvdussin mer bakom sig ifall Drake snabbt skulle komma om honom.
  
  "Nu snabbt," sa han. "Om vi går snabbare kommer vi fram snabbare, eller hur?"
  
  Hans män flydde och bestämde sig för att de egentligen inte hade något val och att det fanns en liten chans att deras förvirrade chef hade rätt. En annan fälla utlöstes och det andra huvudet rullade nerför sluttningen. Kroppen föll och mannen bakom honom snubblade över den och räknade sig lycklig när en annan spänd tråd skar luften direkt ovanför hans huvud.
  
  När den andra gruppen började sjunka, anslöt sig Blodkungen till dem. Nya fällor sattes ut. Fler huvuden och hårbotten började falla. Sedan hördes en hög smäll som ekade i hela grottan. Speglar dök upp på båda sidor av den avsmalnande passagen, placerade så att personen framför reflekterades i dem.
  
  Samtidigt hördes ljudet av forsande vatten och poolen vid foten av sluttningen började fyllas.
  
  Bara detta vatten var inte bara vatten. Att inte döma av hur det rökte.
  
  Thomas skrek när de sprang mot dem. "Den matas av en sur sjö. Det är då svaveldioxidgas löses i vatten och bildar svavelsyra. Du vill definitivt inte röra det här!"
  
  "Stoppa inte," vrålade den blodige kungen när han såg folket börja sakta ner. "Använd metallstolpar, idioter."
  
  Hela laget rusade nerför backen i en folkmassa. Till vänster och höger öppnades slumpmässiga fällor med ett ljud som liknar en båge som avfyras. Huvudlösa kroppar föll och huvuden rullade som kasserade ananas bland männen, några av dem snubblade över, andra av misstag sparkade dem. Blodkungen märkte tidigt att det var för mycket folk för antalet stolpar, och insåg att packmentaliteten skulle få de mindre kunniga bland dem att hoppa utan att tänka efter.
  
  De skulle förtjäna sitt öde. Det var alltid bättre för en idiot att dö.
  
  Blodkungen saktade ner och höll Thomas tillbaka. Flera andra män saktade också ner, vilket bekräftade Blodkungens övertygelse om att bara de ljusaste och de bästa skulle överleva. Ledaren för flocken hoppade upp på den första metallstolpen och började sedan hoppa från stolpe till stolpe över det forsande vattnet. Först gjorde han några framsteg, men sedan slog den giftiga vågen hans fötter. Där det sura vattnet berörde brände hans kläder och hud.
  
  När hans fötter rörde vid nästa stolpe fick smärtan honom att fördubblas och han föll och plaskade rakt ner i den överfulla poolen. Rasande, plågsamma skrik ekade i hela salen.
  
  En annan man ramlade av disken och ramlade in. Den tredje mannen stannade vid poolkanten och insåg sent att det inte fanns någon tydlig disk för honom att hoppa på, och knuffades in när den andre mannen smällde blint i ryggen på honom.
  
  Speglarna reflekterade personen framför. Skulle du avundas mannen framför dig?
  
  Den blodige kungen såg syftet med speglarna och förstörelsen av fällan. "Titta ner!" skrek Thomas samtidigt. "Titta på dina fötter, inte på personen framför. Denna enkla övning hjälper dig att komma över stolparna på ett säkert sätt."
  
  Blodkungen stannade vid kanten av den nybildade sjön. Att döma av att vattnet fortfarande steg, såg han att topparna på stöden snart skulle vara under den sjudande ytan. Han sköt mannen framför sig och drog Thomas med sig. Fällan gick av precis utanför räckhåll, så nära att han kände vinden när metallstången flög förbi hans axel.
  
  Gå ut på stolparna och dansa snabbt i slumpmässig ordning. Det blev en kort paus medan vattnet stänkte fram. En annan pelare, och mannen framför den snubblade. Skrikande utförde han mirakel och lyckades stoppa sitt fall genom att landa på en annan pelare. Det sura vattnet stänkte runt honom men rörde honom inte.
  
  Hejdå.
  
  The Bloody King såg sin chans. Utan att tänka eller stanna trampade han på mannens liggande kropp och använde den som en bro för att korsa och nå säkerheten på den bortre stranden. Hans tyngd pressade mannen ännu lägre och sänkte bröstet i syra.
  
  Nästa sekund gick han vilse i en virvelvind.
  
  Den blodige kungen stirrade efter honom. "Lura".
  
  Thomas landade bredvid honom. Fler personer hoppade skickligt mellan metallstolparna i säkerhet. Den blodige kungen tittade fram på den välvda utgången.
  
  "Och så vidare till den femte nivån," sa han självbelåtet. "Var ska jag imitera den här masken, Cook. Och var, äntligen," morrade han. "Jag kommer att förstöra Matt Drake."
  
  
  KAPITEL TREDTIOSJU
  
  
  Big Island of Hawaii heter så här för att undvika förvirring. Dess riktiga namn är Hawaii, eller Hawaii Island, och det är den största ön i USA. Det är hem för en av de mest kända vulkanerna i världen, Kilauea, ett berg som har haft ett kontinuerligt utbrott sedan 1983.
  
  I dag, på de nedre sluttningarna av Mauna Loas systervulkan, började Mano Kinimaka och Alicia Miles, tillsammans med ett team av amerikanska marinsoldater, fördriva en parasit som hade slagit rot i öns invånare.
  
  De bröt igenom den yttre omkretsen, sköt ner dussintals av Blodkungens män och bröt sig in i det stora annexet precis när vakterna befriade alla gisslan. I samma ögonblick hördes det hesa vrål från bilar som accelererade bakom byggnaden. Alicia och Kinimaka slösade inte bort tid på att springa runt.
  
  Alicia stannade förvirrat. "Fan, rövhålen springer iväg." Fyra ATV:ar rusade iväg och studsade på sina enorma däck.
  
  Kinimaka lyfte sitt gevär och siktade. "Inte länge till." Han sköt. Alicia såg när den sista personen föll och ATV:n stannade snabbt.
  
  "Wow, stora kille, inte illa för en polis. Låt oss."
  
  "Jag kommer från CIA." Kinimaka tog alltid betet, till Alicias stora förtjusning.
  
  "De enda trebokstavsförkortningarna som spelar roll är brittiska. Kom ihåg det här".
  
  Kinimaka muttrade något när Alicia närmade sig ATV:n. Han arbetade fortfarande. Samtidigt försökte de båda ta framsätet. Alicia skakade på huvudet och pekade på baksidan.
  
  "Jag föredrar mitt folk bakom mig, kompis, om de inte är nere."
  
  Alicia startade motorn och körde iväg. ATV:n var en stor ful best, men den rörde sig smidigt och studsade bekvämt över gupp. Den store hawaiianen slog armarna runt hennes midja för att hålla henne, inte för att han behövde det. Det fanns pennor där han satt. Alicia flinade och sa ingenting.
  
  De flyende människorna framför insåg att de förföljdes. De boende i två av dem vände sig om och sköt. Alicia rynkade pannan och visste att det var helt omöjligt att slå något på det här sättet. Amatörer, tänkte hon. Det känns alltid som att jag slåss mot amatörer. Den sista riktiga striden hon utkämpade var mot Drake i Abel Freys fäste. Och redan då var mannen rostig, hämmad av sju års artighet.
  
  Nu kanske han har ett annat perspektiv.
  
  Alicia körde smart snarare än snabbt. På kort tid förde hon deras ATV till ett acceptabelt skjutavstånd. skrek Kinimaka i hennes öra. "Jag ska skjuta!"
  
  Han klämde ut slaget. Den andra legosoldaten skrek och studsade våldsamt ner i smutsen. "Det är två av två," utbrast Alicia. "En till så får du blo..."
  
  Deras ATV kraschade in i en dold kulle och svängde galet åt vänster. För ett ögonblick befann de sig på två hjul och välte, men fordonet lyckades behålla balansen och falla tillbaka till marken. Alicia slösade ingen tid på att öppna gasreglaget för att lyfta.
  
  Kinimaka såg diket innan hon gjorde det. "Skit!" Han skrek "håll ut!"
  
  Alicia kunde bara öka farten när det breda, djupa diket närmade sig snabbt. ATV:n flög över avgrunden, snurrade på hjulen och vrålade motorn, och landade på andra sidan och försökte hålla sig på plats. Alicia slog huvudet i den mjuka stången. Kinimaka höll henne så hårt att han inte tillät dem båda att vända sig om, och när dammet lagt sig insåg de att de plötsligt var bland fienden.
  
  Bredvid dem snurrade en svart ATV i leran, landade obekvämt och kämpade nu för att komma tillrätta. Kinimaka hoppade utan att tveka, sprang rakt mot föraren och knackade honom och hans passagerare ut ur bilen i den karnade leran.
  
  Alicia torkade dammet från hennes ögon. ATV:n med sin enda passagerare rusade upp framför henne men var fortfarande inom räckhåll. Hon tog upp sitt gevär, siktade och sköt, och sedan, utan att behöva kontrollera, flyttade siktet till där hennes hawaiianska partner kämpade i leran.
  
  Kinimaka släpade en person genom leran. "Det här är mitt hem!" Alicia hörde honom morra innan han vred sig och bröt motståndarens arm. När den andra mannen gjorde ett utfall mot honom, skrattade Alicia och sänkte sitt gevär. Kinimaka behövde inte hennes hjälp. Den andra mannen studsade av honom på samma sätt som instruktioner studsade av ett fyraårigt barn, utan effekt. Mannen föll till marken och Kinimaka avslutade honom med ett slag i ansiktet.
  
  Alicia nickade åt honom. "Låt oss få det här överstökat."
  
  Den sista ATV:n gick framåt med nöd och näppe. Hans förare ska ha skadats under alla dessa hopp. Alicia började snabbt vinna mark, nu lite besviken över den lätthet med vilken de hade återtagit ranchen. Men de räddade åtminstone alla gisslan.
  
  Om det var en sak hon visste om Blodkungen så var det faktumet att dessa människor här, dessa så kallade legosoldater, var skräpet av hans team, skickade hit för att hindra och distrahera myndigheterna. Söndra och erövra.
  
  Hon saktade ner när hon närmade sig den sista ATV:n. Utan paus, utan att ens hålla i rattstången, avlossade hon två skott och de två männen föll.
  
  Striden som knappt hade börjat var över. Alicia tittade i fjärran i en minut. Om allt går enligt planerna, om May och Hayden, Drake och de andra överlever sina delar av striden, så kan nästa strid mycket väl bli hennes svåraste och sista.
  
  För det skulle vara mot Mai Kitano. Och hon måste berätta för Drake att May dödade Wells.
  
  Häftigt.
  
  Kinimaka klappade henne på axeln. "Det är dags för oss att gå tillbaka."
  
  "Ah, ge flickan en paus", mumlade hon. "Vi är på Hawaii. Låt mig titta på solnedgången."
  
  
  KAPITEL TREDTIOÅTTA
  
  
  "Så så här ser avundsjuka ut?"
  
  Drake och hans team gick in i den fjärde kammaren och tog alla försiktighetsåtgärder. Redan då tog det några ögonblick att helt förstå scenen som låg framför dem. Huvudlösa kroppar låg överallt. Blodet stänktes över golvet och rann fortfarande tjockt på vissa ställen. Själva huvudena låg utspridda på golvet som kasserade barnleksaker.
  
  Fjäderfällor stod på båda sidor om den smala passagen. Drake tog en titt på den rakbladstunna tråden och gissade vad som hade hänt. Komodo visslade utan att tro sina öron.
  
  "Vid någon tidpunkt kan dessa fällor försvinna," sa Ben. "Vi måste flytta."
  
  Karin gjorde ett ljud av avsky.
  
  "Vi måste röra oss snabbt och hålla koll på saker," sa Drake. "Nej vänta".
  
  Nu bortom fällorna såg han en bred bassäng full av vatten, bubblande och skummande. Vatten stänkte och skimrade längs poolens kanter.
  
  "Det här kan vara ett problem. Ser du metallpelarna?"
  
  "Jag slår vad om att blodkungens folk använde dem som trappstenar," sa Ben mystiskt. "Allt vi behöver göra är att vänta på att vattnet ska dra sig tillbaka."
  
  "Varför inte bara gå igenom dem." Även när Komodo sa dessa ord fanns det tvivel i hans ansikte.
  
  "Den här bassängen kunde ha matats av någon sur sjö eller brunn", förklarade Karin. "Gaserna kan omvandla vatten till svavelsyra i eller nära en vulkan. Till och med försvunnit sedan länge."
  
  "Skulle inte syra korrodera metallstolpar?" Drake pekade.
  
  Ben nickade. "Definitivt".
  
  De tittade på det forsande vattnet i flera minuter. När de tittade hördes ett olycksbådande klickljud. Drake höjde snabbt sin pistol. De sex överlevande Delta-kämparna upprepade hans handlingar en bråkdels sekund senare.
  
  Inget rörde sig.
  
  Sedan kom ljudet igen. Tungt klick. Ljudet av en garageportskabel som löper längs metallspår. Bara det var inte en garageport.
  
  Sakta, medan Drake tittade på, började en av fällorna bita tillbaka i väggen. Tillfällig försening? Men sådan teknik var inte tillgänglig för de gamla raserna. Eller var denna tankegång lik galenskapen hos en person som förklarar att det inte finns något annat intelligent liv i universum?
  
  Vilken arrogans.
  
  Vem visste vilka civilisationer som fanns innan uppteckningar gjordes? Drake borde inte ha tvekat nu. Det är dags att agera.
  
  "Vattnet minskar", sa han. "Ben. Några överraskningar?"
  
  Ben konsulterade hans anteckningar och Karin spelade förhoppningsvis upp det i tankarna. "Hawksworth säger inte mycket." Ben prasslade några papper. "Kanske den stackars killen var i chock. Kom ihåg att de inte kunde ha förväntat sig något liknande då."
  
  "Då måste nivå fem vara en riktig skitstorm," sa Komodo hes. "För att det var efter detta som Cook vände tillbaka."
  
  Ben knep ihop läpparna. "Hawksworth säger att det var vad Cook såg efter nivå fem som fick honom att vända tillbaka. Inte själva rummet."
  
  "Ja, troligen nivå sex och sju," sa en av deltasoldaterna tyst.
  
  "Glöm inte speglarna." Karin pekade på dem. "De pekar framåt, uppenbarligen på personen framför. Troligtvis är detta en varning."
  
  "Det är som att hålla jämna steg med Joneses." Drake nickade. "Förstått. Så, i Dinorocks och David Coverdales anda i synnerhet, kommer jag att ställa den inledande frågan som jag alltid har hört honom ställa vid varje konsert jag någonsin har gått på. Är du redo?"
  
  Drake ledde vägen. Resten av laget föll i linje som de också var vana vid. När han kom in i mittbanan, förväntade sig Drake inga svårigheter med fällorna och stötte inte på någon, även om han tjänade några förbrukade tryckpoäng. När de nådde poolkanten rann vattnet snabbt ut.
  
  "Stängerna ser bra ut", sa han. "Se dig för. Och titta inte ner. Det är några otäcka saker som flyter runt här."
  
  Drake gick först, försiktig och exakt. Hela laget korsade dem lätt inom några minuter och gick mot utgångsbågen.
  
  "Det var trevligt av Blood King att sätta ut alla fällor för oss." Ben skrattade lätt.
  
  "Nu kan vi inte vara långt efter jäveln." Drake kände hur händerna knöts till nävar och huvudet rusade vid utsikten att stå öga mot öga med den mest fruktade kriminella figuren i nyare historia.
  
  
  * * *
  
  
  Nästa båge öppnade sig i en enorm grotta. Den närmaste stigen ledde nedför sluttningen och sedan längs en bred väg under en hög berghäll.
  
  Men det fanns ett allvarligt hinder som helt blockerade deras väg.
  
  Drakes ögon vidgades. "Helvete."
  
  Han hade aldrig ens drömt om något liknande. Blockeringen var faktiskt en enorm figur uthuggen i levande sten. Han låg i vila, lutade ryggen mot den vänstra väggen, hans enorma mage stack ut över stigen. Skulpturer av mat låg i en hög på magen och var också utspridda över hans ben och staplade på stigen.
  
  En olycksbådande figur låg vid foten av skulpturen. Död människokropp. Bålen verkade vara vriden som i extrem plåga.
  
  "Det här är frosseri," sa Ben vördnadsfullt. "Den demon som förknippas med frosseri är Beelzebub."
  
  Drakes öga ryckte. "Du menar som i Beelzebub från Bohemian Rhapsody?"
  
  Ben suckade. "Allt handlar inte om rock 'n' roll, Matt. Jag menar demonen Beelzebub. Satans högra hand."
  
  "Jag har hört att Satans högra hand är överansträngd." Drake stirrade på det enorma hindret. "Och medan jag respekterar din hjärna, Blakey, sluta prata nonsens. Naturligtvis har allt med rock and roll att göra."
  
  Karin släppte ner sitt långa blonda hår och började sedan knyta tillbaka det ännu hårdare. Flera deltasoldater tittade på henne, inklusive Komodo. Hon noterade att Hawksworth hade gett några intressanta detaljer om just denna grotta i sina anteckningar. När hon pratade lät Drake hans ögon vandra runt i rummet.
  
  Bakom den enorma figuren märkte han nu frånvaron av en utgångsbåge. Istället löpte en bred avsats längs bakväggen som krökte sig mot det höga taket tills den slutade på en hög stenig platå. När Drake tittade ut över platån såg han vad som såg ut som en balkong längst bort, nästan som ett observationsdäck som hade utsikt över...de två sista nivåerna?
  
  Drakes tankar avbröts när ett skott hördes. Kulan rikoscherade över deras huvuden. Drake föll till golvet, men sedan pekade Komodo tyst mot samma klippplatå som han just hade inspekterat och såg ett dussintal figurer springa mot honom från en slingrande avsats.
  
  Kovalenkos folk.
  
  Vad betydde det...
  
  "Hitta ett sätt att komma förbi den jäveln," väste Drake till Ben och nickade mot den tunga skulpturen som blockerade deras väg framåt, och vände sedan sin fulla uppmärksamhet mot klipphällen.
  
  En starkt accentuerad röst bultade, arrogant och arrogant. "Matt Drake! Min nya nemesis! Så du försöker stoppa mig igen, va? Jag! Lär ni er aldrig någonting?"
  
  "Vad försöker du uppnå, Kovalenko? Vad betyder allt detta?"
  
  "Vad betyder allt detta? Det handlar om en livslång strävan. Om det faktum att jag slog Cook. Om hur jag studerade och tränade genom att döda en man varje dag i tjugo år. Jag är inte som andra män. Jag kom över det innan jag tjänade min första miljard."
  
  "Du har redan besegrat Cook," sa Drake lugnt. "Varför kommer du inte tillbaka hit? Vi pratar, du och jag."
  
  "Vill du döda mig? Jag skulle inte ha det på något annat sätt. Till och med mitt folk vill döda mig."
  
  "Det är förmodligen för att du är en stor expert."
  
  Kovalenko rynkade pannan, men blev så medtagen av sin självbelåtna tirad att förolämpningen inte ens togs ordentligt. "Jag skulle döda tusentals för att uppnå mina mål. Kanske har jag redan gjort det. Vem bryr sig om att räkna? Men kom ihåg detta, Drake, och kom ihåg det väl. Du och dina vänner kommer att vara en del av denna statistik. Jag kommer att radera dina minnen från jordens yta."
  
  "Sluta vara så melodramatisk," skrek Drake tillbaka. "Kom ner hit och bevisa att du har uppsättningen, gamle man." Han såg Karin och Ben i närheten, konfererade intensivt, båda började nu nicka kraftigt när något gick upp för dem.
  
  "Tänk inte att jag kommer att dö så lätt, även om vi råkar träffas. Jag växte upp på de tuffaste gatorna i den tuffaste staden i Moder Ryssland. Och jag gick fritt genom dem. De tillhörde mig. Britterna och amerikanerna vet ingenting om den verkliga kampen." Den stränga mannen spottade på marken.
  
  Drakes ögon var dödliga. "Åh, jag hoppas innerligt att du inte dör lätt."
  
  "Jag ses snart, britt. Jag ska se dig brinna medan jag hämtar min skatt. Jag kommer att se dig skrika medan jag tar en annan av dina kvinnor. Jag kommer att se dig ruttna medan jag blir en gud."
  
  "För Guds skull". Komodo är trött på att lyssna på tyrannernas framfart. Han sköt en salva mot stenkanten och kastade blodkungens män i panik. Redan nu, såg Drake, sprang fortfarande nio av tio män till hans hjälp.
  
  Returskott hördes genast. Kulorna susade av de närliggande stenmurarna.
  
  Ben skrek: "Allt vi behöver göra är att klättra över den tjocke killen. Inte så svårt..."
  
  Drake kände hur men närmade sig. Han höjde ett ögonbryn när en stenbit föll ner på hans axel.
  
  "Men", inflikade Karin, hennes likhet med Ben blev tydligare ju längre Drake spenderade tid med henne. "Fångsten är maten. En del är tomt. Och fylld med någon sorts gas."
  
  "Jag antar att det inte är lustgas." Drake tittade på det oformliga liket.
  
  Komodo sköt en konservativ salva för att hålla blodkungens män på avstånd. "Om så är fallet, då är det riktigt, riktigt bra grejer."
  
  "Färdiga puder", sa Karin. "Släpps när avtryckaren trycks in. Kanske liknar de som dödade de flesta av arkeologerna som upptäckte Tutankhamons grav. Du vet om den förmodade förbannelsen, eller hur? Tja, de flesta tror att vissa drycker eller gaser som lämnades till oss i graven av de forntida egyptiska prästerna var avsedda enbart för att förstöra gravrövare."
  
  "Vilket är det säkraste sättet?" frågade Drake.
  
  "Vi vet inte, men om vi springer fort, en i taget, om någon släpper lite pulver bakom sig måste det vara en liten mängd som snabbt avdunstar. Fällan är här i första hand för att motarbeta alla som klättrar i skulpturen &# 184; , kom inte över det."
  
  "Enligt Hawksworth," sa Karin med ett stramt leende.
  
  Drake bedömde situationen. Detta såg ut som en vändpunkt för honom. Om det fanns en observationsbalkong där uppe, då måste de vara nära slutet. Han föreställde sig att därifrån skulle det finnas en direkt väg till den sjätte och sjunde kammaren, och sedan till den legendariska "skatten." Han tog en stund för att utöka laget.
  
  "Det är dit vi ska med det här," sa han. "Allt eller inget. Där uppe", viftade han argt med näven mot Kovalenko, "en blind man som skjuter kulor i världen. Och, Ben, för din information, det här är en riktig Dinoroc. Men det är dit vi ska med det här. Allt eller inget. Är du redo för detta?"
  
  Han möttes med ett öronbedövande vrål.
  
  Matt Drake gick på flykt och ledde sina män till de lägre nivåerna av helvetet i slutskedet av sin egen strävan att hämnas kvinnan han älskade och befria världen från den ondskefullaste mannen han någonsin känt.
  
  Dags att rocka ut.
  
  
  KAPITEL TREDTIONIO
  
  
  Drake hoppade upp på den gigantiska skulpturen, försökte hålla sig på fötterna och tog tag i den snidade maten för att ta sig upp. Skulpturen kändes kall, sträv och främmande under hans fingrar, som att röra vid ett främmande ägg. Han höll andan medan han drog med all kraft för att hålla balansen, men frukten, knäckebrödet och fläskrumpan höll.
  
  Under honom och till höger låg kroppen av en man som inte hade lika tur.
  
  Kulor visslade runt honom. Komodo och en annan medlem av Delta Team gav täckande eld.
  
  Utan att slösa en sekund hoppade Drake över huvuddelen av den gjutna figuren och kom ner på andra sidan. När hans fötter nuddade stengolvet vände han sig om och gav nästa person i kö en tumme upp.
  
  Och sedan öppnade han eld också och dödade en av Blodkungens män med det första skottet. Mannen rullade av klippan och landade bredvid kroppen av sin nu döda kamrat med ett fruktansvärt knas.
  
  Den andra personen i kö gjorde det.
  
  Ben var nästa.
  
  
  * * *
  
  
  Fem minuter senare var hela laget säkert gömt i skuggan av Gluttony. Endast en bit mat krossades. Drake såg när ett moln av puder steg upp i luften, spiralformade som kroppen av en dödlig, förtrollad orm, men efter några sekunder försvann den utan att ens röra den flyende brottslingens stövlar.
  
  "Avsats."
  
  Drake pekade två gånger på vägen till den korta sluttningen som utgjorde början på kanten. Från den här utsiktspunkten såg de hur den graciöst krökte sig uppför väggen innan den kom ut på en stenig platå.
  
  Blodkungens män drog sig tillbaka. Det var en kapplöpning mot tiden.
  
  De spricker uppåt, en fil. Avsatsen var bred nog att förlåta några misstag. Drake sköt medan han sprang och dödade en annan av Kovalenkos män när de försvann under valvet på nästa utgång. När de nådde toppen av avsatsen och såg den stora klippytan såg Drake något annat ligga i bakhåll.
  
  "Granat!"
  
  I full fart kastade han sig med huvudet först i golvet och använde sitt momentum för att vrida kroppen när den gled över den släta stenen och slängde granaten åt sidan.
  
  Den föll från platån och exploderade några sekunder senare. Explosionen skakade om rummet.
  
  Komodo hjälpte honom upp. "Vi skulle kunna använda dig i vårt fotbollslag, man."
  
  "Yankees vet inte hur man spelar fotboll." Drake sprang till balkongen, ivrig att se vad som fanns bortom den och att komma ikapp Kovalenko. "Inget illa menat".
  
  "Hm. Jag ser inte att det engelska laget tar hem många troféer."
  
  "Vi tar hem guldet." Drake förde amerikanen i ordning. "På de olympiska spelen. Beckham kommer att förändra situationen."
  
  Ben kom ikapp dem. "Han har rätt. Laget kommer att spela för honom. Folkmassan kommer att resa sig upp för honom."
  
  Karin släppte ut ett irriterat skrik bakom sig. "Finns det någon plats där en man inte pratar om jävla fotboll!"
  
  Drake nådde balkongen och lade sin hand på den låga, förstörda stenmuren. Synen framför honom fick hans ben att ge vika, han vacklade, glömde alla sina sorger och undrade återigen vad det var för slags varelse som egentligen hade byggt denna imponerande plats.
  
  Synen de såg fyllde deras hjärtan med vördnad och rädsla.
  
  Balkongen var ungefär en fjärdedel av vägen upp i den verkligt gigantiska grottan. Utan tvekan den största någon av dem någonsin sett. Ljuset kom från de otaliga mörka bärnstensblixtarna som Blodkungens män hade släppt innan de gick in på den sjätte nivån. Även då låg mycket av grottan och dess faror fortfarande gömd i mörker och skugga.
  
  Till vänster om dem och från utgångsbågen ledde en täckt sicksacktrappa ner cirka hundra fot. Från djupet av dessa trappor hörde Drake och hans team ett tungt, bultande ljud, följt av skrik som fick deras hjärtan att knyta ihop sig till nävar av skräck.
  
  Ben tog ett andetag. "Dude, jag gillar inte ljudet av det."
  
  "Ja. Låter som introt till en av dina låtar." Drake försökte hålla andarna från att falla för långt, men det var fortfarande svårt att lyfta käken från marken.
  
  Trappan slutade vid en smal avsats. Bortom denna avsats öppnade sig grottan i ofantlighet. Han kunde se en smal, slingrande stig som klamrade sig fast vid den högra väggen, en genväg som leder in i en grotta ovanför de oändliga djupen och en liknande som sedan fortsatte till vänster, men det fanns ingen bro eller något annat sätt att förbinda dem över stor klyfta.
  
  Längst bort i grottan stod en enorm, svart, taggig sten. När Drake kisade trodde han att han kanske kunde urskilja en form ungefär halvvägs upp på klippan, något stort, men avstånd och mörker hindrade honom.
  
  Tills vidare.
  
  "Den sista pushen", sa han och hoppades att det var sant. "Följ mig".
  
  En gång förblir en soldat alltid en soldat. Det var vad Alison sa till honom. Precis innan hon lämnade honom. Precis innan hon...
  
  Han sköt bort minnena. Han kunde inte bekämpa dem nu. Men hon hade rätt. Skrämmande sant. Om hon hade levt hade allt kunnat vara annorlunda, men nu rann blodet av en soldat, en krigare, i honom; hans sanna karaktär lämnade honom aldrig.
  
  De gick in i den smala passagen: två civila, sex deltasoldater och Matt Drake. Först såg tunneln lite annorlunda ut från de tidigare, men sedan, i ljuset av bärnstensblinkarna, fortsatte de att skjuta framåt, Drake såg att passagen plötsligt splittrades och vidgades till två bilars bredd, och märkte att en kanal hade varit slog i stengolvet.
  
  Vägledningskanal?
  
  "Se upp för dem som bryter anklarna." Drake lade märke till ett olycksbådande litet hål framför sig, beläget precis där en person kunde sätta sin fot. "Det borde inte vara för svårt att fly i den här takten."
  
  "Nej!" - utbrast Ben utan en antydan till humor. "Du är en jävla soldat. Du borde ha vetat bättre än att säga sådana saker."
  
  Som för att bekräfta kom det en kraftig bom och marken under dem skakade. Det lät som om något stort och tungt hade fallit in i passagen som skilde den de gick längs med. De kan vända tillbaka och blockeras eller-
  
  "Springa!" - skrek Drake. "Bara jävla springa!"
  
  Djup åska började fylla passagen, som om något tungt var på väg mot dem. De flydde, Drake avfyrade bloss medan han sprang och hoppades desperat att varken Ben eller Karin hade klivit in i någon av de vidriga fällorna.
  
  Med den här hastigheten...
  
  Vrålet blev högre.
  
  De fortsatte att springa, vågade inte se tillbaka, höll sig till höger om den breda kanalen och hoppades att Drake inte hade slut på bloss. En minut senare hörde de ett andra olycksbådande grymtande komma någonstans framåt.
  
  "Jesus!"
  
  Drake saktade inte ner. Om han gjorde det skulle de vara döda. Han rusade förbi en vid öppning i väggen till höger om dem. Ljudet kom från ovan. Han riskerade en snabb blick.
  
  NEJ!
  
  Blakey hade rätt, den galna lilla nörden. Rolling Stones dundrade mot dem, och inte i Dinoroc-stil. Dessa var stora sfäriska stenkulor, släppta av gamla mekanismer och kontrollerade av uppenbara och dolda kanaler. Den till höger om dem kastade sig på Drake.
  
  Han fick stor fart. "Spring!" Han vände sig om och ropade. "Herregud".
  
  Ben gick med honom. Två deltasoldater, Karin och Komodo, rusade förbi hålet med en tum till godo. Ytterligare två soldater trängde förbi, snubblade över sina egna fötter och kraschade in i Komodo och Karin och hamnade i en stönande härva.
  
  Men den siste mannen från Delta hade inte lika tur. Han försvann utan ett ljud när en enorm boll flög ut ur korspassagen, smällde in i honom med kraften från en Mack-lastbil och smattrade in i tunnelväggen. Det var en annan krasch när bollen som hade jagat dem kraschade in i den som blockerade deras flyktväg.
  
  Komodos ansikte sa allt. "Om vi skyndar oss," morrade han, "kan vi gå förbi de andra fällorna innan de går av."
  
  De lyfte igen. De passerade ytterligare tre korsningar, där mekanismerna i enorma maskiner mullrade, sprakade och skramlade. Deltaledaren hade rätt. Drake lyssnade uppmärksamt, men hörde inget ljud från Kovalenko eller hans män framför sig.
  
  Sedan stötte de på hindret han var så rädd för. En av de enorma stenarna tornar upp sig och blockerade vägen framåt. De kurrade ihop sig och undrade om det var möjligt att den här grejen var på väg att starta om.
  
  "Kanske den är trasig," sa Ben. "Jag menar en fälla."
  
  "Eller kanske..." Karin föll på knä och kröp fram några meter. "Det kanske borde ha varit här."
  
  Drake föll bredvid henne. Där, under en enorm sten, fanns ett litet klätterutrymme. Det fanns tillräckligt med utrymme för en person att klämma sig under den.
  
  "Inte bra". Komodo satte sig också på huk. "Jag har redan förlorat en person i den här skitfällan. Hitta ett annat sätt, Drake."
  
  "Om jag har rätt", sa Drake och tittade över sin axel, "när de här fällorna väl har återställts kommer de att slockna igen. De måste köras på samma tryckdynasystem som de andra. Vi kommer att vara instängda här." Han mötte Komodos ögon med en hård blick. "Vi har inget val."
  
  Utan att vänta på svar gled han under bollen. Resten av teamet trängdes bakom honom och ville inte vara sist i kön, men Delta-männen var disciplinerade och placerade sig där deras befälhavare hade angett. Drake kände en välbekant lust stiga i bröstet, lusten att säga: Oroa dig inte, lita på mig. Jag ska gå igenom det, men han visste att han aldrig skulle säga det igen.
  
  Inte efter Kennedys meningslösa död.
  
  Efter en stunds slingrande fann han sig själv glida med huvudet först nerför en brant sluttning och hörde genast de andra följa efter honom. Botten var inte långt borta, men lämnade tillräckligt med utrymme för honom att stå direkt under den massiva stenkulan. Alla andra trängdes bakom honom. När han tänkte intensivt vågade han inte röra en enda muskel. Om den här saken kollapsade ville han att alla skulle vara på lika villkor.
  
  Men så skakade det välbekanta stönande ljudet från slipmaskineri tystnaden och bollen rörde sig. Drake lyfte som en fladdermus ur helvetet och skrek åt alla att följa honom. Han saktade ner och hjälpte Ben att gå, och kände att även en ung student hade fysiska begränsningar och saknade en soldats uthållighet. Han visste att Komodo skulle hjälpa Karin, men eftersom hon var en kampsportsexpert kunde hennes fysiska kondition lätt vara i nivå med en mans.
  
  Som en grupp sprang de nerför den uthuggna passagen under den dödliga rullande bollen och försökte dra fördel av dess långsamma start eftersom de kunde möta en brant sluttning framför sig som skulle tvinga dem att möta den igen.
  
  Drake lade märke till den brutna fotleden och ropade en varning. Han hoppade över det djävulskt placerade hålet och drog nästan med sig Ben. Sedan kraschade han i en sluttning.
  
  Det var hårt. Han grävde sig in, huvudet nedåt, fötterna dunkande, hans högra arm lindad runt Bens midja och reste sig för varje steg. Han slog så småningom bollen en bit, men fick sedan ge alla bakom sig en chans.
  
  Han gav inte upp, han gick bara fram för att ge de andra lite utrymme och sköt ytterligare några bloss framåt.
  
  De studsade av en rejäl stenmur!
  
  En enorm sten rullade mot dem med ett dån. Hela laget tog sig igenom, men hamnade nu i en återvändsgränd. Bokstavligen.
  
  Drakes ögon urskiljde en djupare svärta mellan ljusa blixtar av "Det finns ett hål. Hål i marken."
  
  Snabbt, med benen trassliga och nerverna slitna av förtvivlan, rusade de till hålet. Den var liten, människostor och helt svart inuti.
  
  "Ett språng i tro", sa Karin. "Som att tro på Gud."
  
  Det tunga dånet från stenkulan blev högre. Det var inom en minut efter att ha krossat dem.
  
  "Glow stick", sa Komodo med en spänd röst.
  
  "Ingen tid". Drake bröt glödstaven och hoppade in i hålet i en snabb rörelse. Fallet verkade oändligt. Svärtan skimrade och verkade nå ut med knotiga fingrar. Inom några sekunder nådde han botten, lät benen ge vika och slog huvudet hårt mot den hårda stenen. Stjärnor simmade framför hans ögon. Blodet rann nerför hans panna. Medveten om dem som skulle följa honom lämnade han glödstaven på plats och kröp utanför räckhåll.
  
  Någon annan landade med en krasch. Då var Ben bredvid honom. "Matt. Matt! Mår du bra?"
  
  "Åh ja, jag är jävligt bra." Han satte sig ner och höll i tinningarna. "Har du aspirin?"
  
  "De kommer att ruttna ditt inre."
  
  "Polynesiska Mai Tai? Hawaiianskt lavaflöde?"
  
  "Gud, nämn inte L-ordet här, kompis."
  
  "Vad sägs om ännu ett dumt skämt?"
  
  "Ta aldrig slut på dem. Hålla sig lugn."
  
  Ben kollade sitt sår. Vid det här laget hade resten av laget landat säkert och trängdes runt. Drake vinkade den unge killen åt sidan och reste sig. Allt verkade fungera. Komodo avfyrade ett par bloss som träffade taket och studsade nerför den branta sluttningen.
  
  Och de föll om och om igen tills de kom ut genom bågen nedanför.
  
  "Det var allt", sa Drake. "Jag tror att det här är den sista nivån."
  
  
  KAPITEL FYRTIO
  
  
  Drake och Delta Team kom ut ur tunneln och sköt kraftigt. Det fanns inget val. Om de skulle stoppa Kovalenko var snabbheten avgörande. Drake tittade omedelbart åt höger, mindes grottans layout, och såg att Blodkungens män hade hoppat över till den första S-formade avsatsen och samlades runt den längsta punkten av den. Början av den andra S-formade avsatsen började några steg framför dem, men på andra sidan av den gigantiska grottan skilde en gapsklyfta av okänt djup dem åt. Nu när han var närmare, och när Blodkungens män verkade släppa flera bärnstensblixtar till, kunde han äntligen få en ordentlig titt längst bort i grottan.
  
  En enorm bergplatå stack ut från bakväggen i samma nivå som de båda S-formade avsatserna. Inhuggen i den bakre väggen var en brant trappa som verkade så nära vertikal att även en ensamvarg skulle bli yr.
  
  En stor svart figur lutade sig ut längst upp på trappan. Drake fick bara en sekund, en glimt, men... var det en kolossal stol gjord av sten? Kanske en osannolik, ovanlig tron?
  
  Luften var full av kulor. Drake föll på knä, kastade mannen åt sidan och hörde hans fruktansvärda skrik när han föll ner i avgrunden. De sprang mot det enda täcket de kunde se, en bruten massa stenblock som troligen hade fallit från balkongen ovanför. När de tittade på, avfyrade en av Kovalenkos män ett högtalande vapen, som sköt vad som såg ut som en skrymmande stålpil genom springan. Han träffade den bortre väggen med ett kraftigt knäck och fastnade i stenen.
  
  När pilen flög lossnade ett tjockt rep bakom den.
  
  Sedan sattes den andra änden av linan in i samma vapen och sjösattes in i närmaste vägg, stack flera fot ovanför den första. Repet drogs snabbt åt.
  
  De skapade en postlinje.
  
  Drake tänkte snabbt. "Om vi ska stoppa honom behöver vi den signalen," sa han. "Det skulle ta för lång tid att skapa vår egen. Så skjut den inte. Men vi måste också stoppa dem när de passerar gränsen."
  
  "Tänk mer som den blodiga kungen", sa Karin med avsky. "Tänk på att han klippte linjen med de sista av hans män kvar på den."
  
  "Vi slutar inte," sa Drake. "Aldrig".
  
  Han hoppade ut bakom skydd och öppnade eld. Delta Force-soldater sprang till vänster och höger om honom och sköt försiktigt men exakt.
  
  Den första av Kovalenkos män rusade över avgrunden och tog fart medan han gick och landade skickligt på andra sidan. Han vände sig snabbt om och började sätta upp en vägg av täckande eld på helautomatik.
  
  Deltasoldaten kastades åt sidan, slets i stycken. Hans kropp kollapsade framför Drake, men engelsmannen hoppade över utan att bryta steget. När han närmade sig den första S-formade avsatsen öppnade sig en bred klyfta av tomhet framför honom. De skulle behöva hoppa på honom!
  
  Han fortsatte att skjuta och hoppade över gapet. Den andra av Kovalenkos män flög längs linjen. Stenblock kastades från den närliggande grottväggen när kulorna träffade med förödande kraft.
  
  Drakes team sprang och hoppade efter honom.
  
  Den tredje figuren hoppade in på den hårt spända linan. Kovalenko. Drakes hjärna skrek åt honom att ta skottet. Ta en chans! Ta bort den här jäveln nu.
  
  Men för mycket kan gå fel. Han kan bryta linjen och Kovalenko kan fortfarande vara säker. Han kan bara skada jäveln. Och - viktigast av allt - de behövde det ryska skithålet levande för att stoppa den blodiga vendettan.
  
  Kovalenko landade säkert. Ytterligare tre av hans män lyckades korsa dem. Drake tappade ytterligare tre när de två krafterna kom samman. Tre skott på nära håll. Tre mord.
  
  Då flög geväret mot hans huvud. Han hukade sig, kastade sin angripare över hans axel och knuffade bort honom från kanten in i mörkret. Han vände sig om och sköt från höften. Ytterligare en man föll. Komodo var på hans sida. En kniv drogs. Blod stänkte på grottväggen. Kovalenkos män drog sig långsamt tillbaka, drivna till en klippa bakom dem.
  
  De återstående fyra deltasoldaterna knäböjde vid kanten av stupet och sköt försiktigt mot någon av Kovalenkos män som dröjde sig kvar nära linjen. Det var dock bara en tidsfråga innan en av dem tänkte backa och börja ta pot shots.
  
  Snabbhet var allt de hade.
  
  Ytterligare två av Blodkungens män hade klättrat upp på ziplinen och trängde nu iväg. Drake såg att den andre började klättra uppför murarna och sköt och slog iväg honom som en svettfluga. Mannen rusade på honom med huvudet nedåt, skrikande, utan tvekan såg han att han var avskuren. Drake drog sig tillbaka till väggen. Komodo drog upp mannen från kanten.
  
  "Upp!"
  
  Drake tillbringade dyrbara sekunder med att titta sig omkring. Vad i helvete använde de för att hålla den där jäkla linan?Då såg han. Varje man ska ha fått ett litet specialblock, som proffsen använder. Det var flera som låg runt. The Bloody King kom förberedd på alla eventualiteter.
  
  Det gör Drake också. De hade professionell speleologisk utrustning i sina ryggsäckar. Drake drog snabbt ut blocket och fäste säkerhetsbältet på ryggen.
  
  "Ben!"
  
  När den unge mannen närmade sig smygande vände Drake sig mot Komodo. "Vill du ta med Karin?"
  
  "Säkert". Grov, med ett hårt ansikte och stridsärr kunde den store mannen fortfarande inte dölja det faktum att han redan var slagen.
  
  Av alla ställen...
  
  Drake litade på att Delta-männen skulle hålla Kovalenkos gubbar på avstånd och ökade trycket genom att snabbt fästa sin remskiva på den hårt sträckta vajern. Ben spände i sitt säkerhetsbälte och Drake räckte honom geväret.
  
  "Skjut som om våra liv beror på det, Blakey!"
  
  Skrikande trängde de iväg och rusade längs ziplinen. Från denna höjd och med denna hastighet verkade avståndet vara större, och den bortre kanten tycktes gå tillbaka. Ben öppnade eld, hans skott flög högt och brett, och stenbitar regnade ner över Blodkungens män nedanför.
  
  Men det spelade ingen roll. Det var bullret, trycket och hotet som behövdes. Drake ökade farten och lyfte sina ben när luften rusade förbi och avslöjade en enorm bottenlös avgrund nedanför. Skräck och spänning fick hans hjärta att rasa. Ljudet av en metallremskiva som dras över ett ståltrådsnät fräste högt i hans öron.
  
  Flera kulor visslade förbi och skar genom luften runt det rusande paret. Drake hörde återvändande eld från Delta Team. En av Kovalenkos män kollapsade högljutt. Ben vrålade och höll fingret på avtryckaren.
  
  Ju närmare de kom desto farligare blev det. Det var en välsignelse från Gud att Kovalenkos män inte hade något skydd, och den ständiga störtfloden av kulor som kom från Delta Team var för mycket att bära. Även i den hastigheten kunde Drake känna kylan rinna genom hans fötter. Århundraden av svärta rörde på sig under honom, sjudande, kurrande och kanske sträckte ut handen med spektrala fingrar för att försöka rycka ner honom i en evig famn.
  
  Avsatsen rusade mot honom. I sista minuten beordrade Blood King sina män att dra sig tillbaka och Drake släppte blocket. Han landade på fötterna, men hans momentum räckte inte till för att upprätthålla balansen mellan framdrivningen och vikten riktad bakåt.
  
  Med andra ord, Blakeys vikt slog dem tillbaka. Till avgrunden.
  
  Drake föll medvetet åt sidan och satte hela sin kropp i den klumpiga manövern. Ben tog desperat tag i den envisa stenen, men höll ändå modigt fast i sitt gevär. Drake hörde det plötsliga ljudet av en zipline som dras åt och insåg att Komodo och Karin redan var på den och närmade sig honom i rasande fart.
  
  Blodkungens män tog sig fram längs kanten till baksidan av hallen, nästan i stånd att ta det sista språnget upp på den stora klippplatån där den mystiska trappan började. Den goda nyheten var att det bara fanns ett dussin personer kvar.
  
  Drake kröp över kanten innan han knäppte upp Ben, tillät sig sedan några sekunders andning innan han satte sig. I en handvändning flög Komodo och Karin framför hans ögon, paret landade graciöst och inte utan ett litet lurigt leende.
  
  "Grabben har gått upp lite i vikt." Drake pekade på Ben. "För många kompletta frukostar. Inte tillräckligt med dans."
  
  "Bandet dansar inte." Ben slog omedelbart tillbaka när Drake bedömde deras nästa drag. Ska jag vänta på resten av laget eller jaga?
  
  "Hayden säger att när du dansar ser du ut som Pixie Lott."
  
  "Skitsnack".
  
  Komodo tog också hand om Kovalenkos folk. Repet spändes igen och alla tryckte sig mot väggen. Ytterligare två Delta-soldater anlände i snabb följd, deras stövlar skrapade högt på sanden när de saktade ner till ett snabbt stopp.
  
  "Fortsätt röra på er." Drake tog sitt beslut. "Det är bättre att inte ge dem tid att tänka."
  
  De rusade längs kanten och höll sina vapen redo. Blodkungens framryckning skymdes tillfälligt av en kurva i den steniga väggen, men när Drake och hans besättning klarade kurvan såg de Kovalenko och resten av hans män redan på den steniga platån.
  
  Han förlorade ytterligare två personer någonstans.
  
  Och nu verkade det som om de fick order om att vidta extrema åtgärder. Flera personer tog ut bärbara RPG-granatkastare.
  
  "Fan, de är nosbelastade!" Drake skrek, stannade sedan och vände sig om, hans hjärta föll plötsligt genom marken. "Å nej-"
  
  Det första ploppet och visslingen av en granat som laddades från nospartiet hördes. De två sista Delta-soldaterna rusade längs zipline och siktade mot kanten när en missil träffade den. Den kraschade in i väggen ovanför zip-line-ankarna och förstörde dem i en explosion av sten, damm och skiffer.
  
  Linjen föll. Soldaterna flög ner i den svarta glömskan utan att ens göra ett ljud. Oavsett vilket var det här ännu värre.
  
  Komodo förbannade, ilska förvrängde hans ansiktsdrag. Det var bra människor som han hade tränat och kämpat med i flera år. Nu var det bara tre starka i Delta-laget, plus Drake, Ben och Karin.
  
  Drake skrek och jagade dem nerför kanten, galen av vetskapen om att nya RPG-spel snart skulle lanseras. De överlevande sprang längs kanten, styrda av glödstavar och ett överflöd av bärnstensblixtar. Varje steg förde dem närmare en stenig platå, en märklig trappa och den mystiska men otroliga synen av en gigantisk tron som sticker ut från en klippvägg.
  
  Ett andra RPG-skott avlossades. Den här exploderade på en avsats bakom löparna och skadade men inte förstörde stigen. Även när han sprang och pressade sina överansträngda muskler till det yttersta, kunde Drake höra Kovalenko skrika åt sina män att de ska vara försiktiga - kanten kan vara deras enda väg därifrån.
  
  Nu kom Drake till foten av kanten och såg en klyfta som han var tvungen att hoppa över för att nå den klippiga platån och konfrontera Blodkungens män.
  
  Det var enormt.
  
  Så stor faktiskt att han nästan vacklade. Nästan slutat. Inte för mig själv, utan för Ben och Karin. Vid första anblicken trodde han inte att de skulle göra språnget. Men så härdade han sitt hjärta. De var tvungna. Och det kunde inte bli någon avmattning, ingen återvändo. De var de enda som kunde stoppa den blodiga kungen och sätta stopp för hans galna plan. Det enda folket som kan förstöra ledaren för internationell terrorism och se till att han aldrig har chansen att skada någon igen.
  
  Men han vände sig fortfarande till hälften medan han sprang. "Sluta inte", ropade han till Ben. "Tro. Du kan göra det".
  
  Ben nickade, adrenalinet tog över hans ben och muskler och fyllde dem med viljestyrka, storhet och kraft. Drake träffade gapet först, hoppade med armarna utsträckta och benen fortfarande pumpande, bågar över gapet som en olympisk idrottare.
  
  Ben kom härnäst, utsträckt arm, huvudet kastat åt alla håll, nerverna slungade genom hans balanssinne. Men han landade på andra sidan med några centimeter till godo.
  
  "Ja!" utbrast han och Drake flinade mot honom. "Jessica Ennis kan inte göra något åt dig, kompis."
  
  Komodo landade sedan tungt och vände nästan ut och in på kroppen när han omedelbart vände sig om och tittade på Karin. Hennes hopp var vackert. Benen höjda högt, ryggen välvd, massrörelse framåt.
  
  Och en perfekt landning. Resten av Delta Team följde efter.
  
  Drake vände sig om för att se den mest chockerande syn han någonsin sett.
  
  Den blodige kungen och hans män, skrikande och jämrande, mest täckta av blod och gapande sår, rusade alla rakt mot dem och viftade med sina vapen som demoner från helvetet.
  
  Det är dags för den sista striden.
  
  
  KAPITEL FYRTIOETT
  
  
  Matt Drake överlevde och stod ansikte mot ansikte med Bloody King.
  
  Hans män kom först, skriken hördes när gevären klirrade och knivarna knäppte och blixtrade som svärd, reflekterade det bärnstensfärgade ljuset och kastade sin eld i många riktningar. Flera skott avlossades, men på det här avståndet och i denna malström av testosteron och rädsla var inget riktigt riktat. Och ändå hördes ett skarpt rop bakom Drake, en annan fallen Delta-soldat.
  
  Drakes muskler värkte som om han slåss mot en gorilla på tre hundra pund. Blod och smuts täckte hans ansikte. Nio personer attackerade honom, dem, men han besegrade dem alla, eftersom Blodkungen stod bakom dem, och ingenting skulle hindra honom från att förklara sin hämnd.
  
  Den gamle soldaten var tillbaka, det civila ansiktet var nu förminskat, och han var tillbaka där, i de högsta led, med de värsta jävla soldaterna i livet.
  
  Han sköt tre män rakt av i hjärtat. Han gick in i den fjärde, vände på pistolen, krossade mannens näsa totalt och bröt samtidigt en del av kindbenet. Tre sekunder gick. Han kände hur Delta-besättningen drog sig ifrån honom nästan i rädsla, vilket gav honom utrymme att arbeta. Han lämnade dem för att slåss mot de tre legosoldaterna medan han rörde sig mot en man och Kovalenko själv.
  
  Komodo slog mannen i huvudet och knivhögg den andre till döds i ett drag. Karin var bredvid honom och backade inte. Inte för en sekund. Hon använde handflatan för att trycka tillbaka den knivhuggna mannen och en kombination av slag följde. När legosoldaten morrade och försökte stärka sig, ingrep hon och använde en taekwondoteknik för att kasta honom över axeln.
  
  Mot den rena kanten.
  
  Mannen halkade, skrikande, bortförd av avgrunden. Karin stirrade på Komodo och insåg plötsligt vad hon hade gjort. Ledaren för ett stort team tänkte snabbt och gav henne ett tecken på tacksamhet, uppskattade omedelbart hennes handlingar och gav dem relevans.
  
  Karin tog ett djupt andetag.
  
  Drake mötte Blood King.
  
  Till sist.
  
  Den siste mannen hade överlevt den korta kampen och låg nu och vred sig vid hans fötter med andningsslangen krossad och båda handlederna brutna. Kovalenko gav mannen en föraktfull blick.
  
  "Lura. Och svag."
  
  "Alla svaga människor gömmer sig bakom sin rikedom och den makt den ger dem."
  
  "Likhet?" Kovalenko drog fram en pistol och sköt den vridna mannen i ansiktet. "Är inte detta styrka? Trodde du att det var liknande? Jag dödar en man kallblodigt varje dag för att jag kan. Är det en sken av makt?"
  
  "På samma sätt som du beordrade Kennedy Moore dödad? Hur är det med mina vänners familjer? Någon del av världen kan ha fött dig, Kovalenko, men det var inte den delen som var förnuftig."
  
  De rörde sig snabbt och samtidigt. Två vapen, en pistol och ett gevär, klickar samtidigt.
  
  Båda är tomma. Dubbelklicka.
  
  "Nej!" Kovalenkos skrik var fullt av barnslig ilska. Han fick avslag.
  
  Drake högg med sin kniv. Den blodiga kungen visade upp sina smarta gatan genom att slingra sig åt sidan. Drake kastade geväret på honom. Kovalenko tog slaget mot pannan utan att rycka till och samtidigt drog han fram en kniv.
  
  "Om jag måste döda dig själv, Drake..."
  
  "Åh ja, det ska du," sa engelsmannen. "Jag ser ingen i närheten längre. Du har inte en enda jävla shilling, kompis."
  
  Kovalenko gjorde utfall. Drake såg det ske i slow motion. Kovalenko kan ha tyckt att han vuxit upp hårt, kanske till och med trott att han tränat hårt, men hans träning var ingenting jämfört med de hårda krav och tester som brittiska SAS utsattes för.
  
  Drake kom in från sidan med ett snabbt knäslag som tillfälligt förlamade Kovalenko och bröt flera revben. Sucken som flydde ryssens mun undertrycktes omedelbart. Han backade.
  
  Drake låtsades en snabb attack, väntade på blodkungens reaktion och fångade omedelbart mannens högra hand med sin egen. En snabb sväng ner och Kovalenkos handled bröts. Och återigen bara väste ryssen.
  
  De övervakades av Komodo, Karin, Ben och den återstående deltasoldaten.
  
  Blodkungen stirrade på dem. "Du kan inte döda mig. Ni alla. Du kan inte döda mig. Jag är Gud!"
  
  Komodo morrade. "Vi kan inte döda dig, idiot. Du kommer att behöva skrika jättemycket. Men jag är säker på att jag ser fram emot att hjälpa dig välja vilket helveteshål du ska tillbringa resten av ditt liv i."
  
  "Fängelse." Den blodiga kungen spottade. "Inget fängelse kan hålla mig. Jag kommer att äga den i en vecka."
  
  Komodos mun bröt upp i ett leende. "Flera fängelser," sa han tyst. "De finns inte ens."
  
  Kovalenko såg förvånad ut ett ögonblick, men sedan höljde arrogansen hans ansikte igen och han vände sig tillbaka till Drake. "Och du?" - han frågade. "Du kan lika gärna vara död om jag inte behövde jaga dig halvvägs runt jorden."
  
  "Död?" - ekade Drake. "Det finns olika typer av döda. Du borde veta detta."
  
  Drake sparkade honom i hans kalla, döda hjärta. Kovalenko vacklade. Det rann blod från hans mun. Med ett ynkligt rop föll han på knä. Ett skamligt slut för Bloody King.
  
  Drake skrattade åt honom. "Han är klar. Bind hans händer och låt oss gå."
  
  Ben talade. "Jag spelade in hans talmönster." sa han tyst och tog upp sin telefon. "Vi kan använda speciell programvara för att återge hans röst. Matt, vi behöver honom faktiskt inte levande."
  
  Ögonblicket var lika spänt som sista sekunden före explosionen. Drakes uttryck förändrades från uppgivenhet till rent hat. Komodo var tveksam till att ingripa, inte av rädsla, utan av surt förvärvad respekt - den enda respekt en soldat skulle känna igen. Karins ögon vidgades av fasa.
  
  Drake höjde sitt gevär och knackade det hårda stålet på Kovalenkos panna.
  
  "Du är säker?"
  
  "Positivt. Jag såg henne dö. Jag var där. Han gav order om terroristattacker på Hawaii Ben tittade sig omkring i rummet. "Till och med helvetet kommer att spotta ut honom."
  
  "Det är här du hör hemma." Drakes leende var kallt och mörkt, som den blodiga kungens själ. "Bortom helvetets portar. Det är här du måste stanna, och det är här du måste dö."
  
  Kovalenkos käke knöt sig hårt; bakom detta låg fyrtio år av död, förlust och blodig förfall. "Du kommer aldrig att skrämma mig."
  
  Drake studerade den fallne mannen. Han hade rätt. Döden skulle inte skada honom. Det fanns inget på jorden som kunde skrämma den här mannen.
  
  Men det var en sak som skulle knäcka honom.
  
  "Så vi binder dig här." Han sänkte sitt gevär, till Komodos lättnad. "Och vi fortsätter att göra anspråk på skatten. Det var en strävan efter ditt liv och du kommer aldrig att veta vad det var. Men markera mina ord, Kovalenko, jag kommer att göra det. "
  
  "Nej!" Ryssens tjut kom omedelbart. "Vad är dina klagomål? Nej! Aldrig. Den är min. Det här har alltid varit mitt."
  
  Med ett desperat vrål gjorde Blood King en sista desperat stöt. Hans ansikte var förvrängt av smärta. Blod rann från hans ansikte och händer. Han reste sig och satte varje uns av vilja och liv fullt av hat och mord i sitt hopp.
  
  Drakes ögon gnistrade, hans ansikte blev hårt som granit. Han lät Blodkungen slå honom, stod stadigt medan den galna ryssen förbrukade varenda uns energi i ett dussin slag, starka till en början men snabbt försvagade.
  
  Sedan skrattade Drake, ett ljud bortom mörkret, ett ljud utan kärlek och förlorat, fast halvvägs mellan skärselden och helvetet. När den sista av blodkungens energi var förbrukad, knuffade Drake honom med handflatan och ställde sig på hans bröst.
  
  "Allt var förgäves, Kovalenko. Du förlorar".
  
  Komodo rusade till ryssen och band honom innan Drake kunde ändra sig. Karin hjälpte till att distrahera honom genom att peka ut den nästan vertikala trappan och den fantastiska synen av en svart tron som sticker ut. Det var ännu mer fantastiskt härifrån. Varelsen var enorm och perfekt skulpterad och hängde hundra fot över deras huvuden.
  
  "Efter dig".
  
  Drake bedömde nästa hinder. Trappan steg i en liten vinkel i ungefär hundra fot. Undersidan av tronen var djupt svart, trots de många bärnstensfärgade höjdpunkterna utspridda runt den.
  
  "Jag borde gå först," sa Komodo. "Jag har viss klättringserfarenhet. Vi måste klättra några steg åt gången, sätta in karbinhakar när vi går och sedan förlänga säkerhetslinan till vårt team."
  
  Drake lät honom leda. Ilskan var fortfarande stark i hans sinne, nästan överväldigande. Fingret kändes fortfarande bra på avtryckaren på M16. Men att döda Kovalenko nu skulle innebära att förgifta hans själ för alltid, ingjuta mörker som aldrig skulle försvinna.
  
  Som Ben Blake kan säga, det skulle vända honom till den mörka sidan.
  
  Han började klättra uppför väggen efter Komodo och behövde distraktion när det oändliga behovet av hämnd växte och försökte ta kontroll över honom. Den plötsliga uppgången fokuserade omedelbart hans sinne. Den blodige kungens rop och stön tog slut när tronen kom närmare och trappan blev svårare.
  
  De gick upp, Komodo i spetsen, säkrade noggrant varje karbinhake innan de kontrollerade dess vikt och trädde sedan ett säkerhetsrep och släppte det till sitt team nedanför. Ju högre de klättrade desto mörkare blev det. Varje steg i trappan var uthugget i levande sten. Drake började känna en känsla av vördnad när han reste sig. Någon otrolig skatt väntade dem; han kände det i magen.
  
  Men tronen?
  
  Han kände absolut tomhet bakom sig, han stannade, tog mod till sig och tittade ner. Ben kämpade med stora ögon och rädda. Drake kände en våg av sympati och kärlek till sin unga vän som inte hade känts sedan Kennedy dog. Han såg den kvarvarande Delta-soldaten försöka hjälpa Karin och log när hon vinkade av honom. Han sträckte fram en hjälpande hand till Ben.
  
  "Sluta göra det ur dig själv, Blakey. Låt oss."
  
  Ben tittade på honom och det var som att det gick fyrverkerier i hans hjärna. Något i Drakes ögon eller tonen i hans röst gjorde honom upphetsad, och en blick av hopp dök upp i hans ansikte.
  
  "Tack och lov att du är tillbaka."
  
  Med Drakes hjälp klättrade Ben snabbare. Den dödliga tomheten bakom dem glömdes bort, och varje steg blev ett steg mot upptäckt, inte mot fara. Undersidan av tronen växte sig närmare och närmare tills den var inom beröringsavstånd.
  
  Komodo gick försiktigt ner för trappan och klättrade upp på själva tronen.
  
  Efter en minut lockades deras uppmärksamhet av hans dragande amerikanska accent. "Herregud, ni kommer inte att tro det här."
  
  
  KAPITEL FYRTIOTOV
  
  
  Drake hoppade över den lilla luckan och landade direkt på det breda stenblocket som utgjorde foten av tronen. Han väntade på att Ben, Karin och den sista deltasoldaten skulle komma innan han tittade på Komodo.
  
  "Vad har du där uppe?"
  
  Ledaren för Delta Team klättrade upp på tronsätet. Nu gick han till kanten och stirrade ner på dem
  
  "Den som byggde den här tronen gav en inte så hemlig passage. Här, bakom tronens baksida, finns en bakdörr. Och de var öppna."
  
  "Gå inte nära det," sa Drake snabbt och tänkte på fällsystemen de hade passerat. "För allt vi vet vänder det här en omkopplare som skickar den här tronen rakt ner."
  
  Komodo såg skyldig ut. "Bra val. Problemet är att jag redan har en. De goda nyheterna är..." Han flinade. "Inga fällor."
  
  Drake sträckte ut sin hand. "Hjälp mig upp."
  
  En efter en klättrade de upp på sätet för obsidiantronen. Drake tog en stund att vända sig om och beundra utsikten över avgrunden.
  
  Mittemot, över en enorm klyfta, såg han samma stenbalkong som de hade ockuperat tidigare. Balkongen som kapten Cook gick från. Balkongen där den blodige kungen med största sannolikhet förlorade de sista bitarna av förstånd han besatt. Det verkade som om de bara låg ett stenkast bort, men det var en vilseledande mil.
  
  Drake gjorde en grimas. "Den här tronen," sa han tyst. "Detta byggdes för..."
  
  Bens skrik avbröt honom. "Matt! Helvete. Du kommer inte tro detta."
  
  Det var inte chocken i hans väns röst som skickade rädsla genom Drakes nervändar, utan en känsla av föraning. Föraning.
  
  "Vad är detta?"
  
  Han vände sig om. Han såg vad Ben såg.
  
  "Full mej."
  
  Karin knuffade ut dem. "Vad är detta?" Sen såg hon det också. "Aldrig".
  
  De tittade på baksidan av tronen, den höga stolpen för någon att luta sig mot och delen som utgjorde bakdörren.
  
  Den var täckt av de numera välbekanta virvlarna - otroligt uråldriga symboler som verkade vara någon form av skrift - och samma symboler som var inskrivna på båda tidsreseanordningarna, såväl som på den stora valvgången under Diamond. Head, som Cook kallas helvetets portar.
  
  Samma symboler som Thorsten Dahl nyligen upptäckte i gudarnas grav, långt borta på Island.
  
  Drake slöt ögonen. "Hur kan detta hända? Ända sedan vi först hörde talas om Odins nio blodiga skärvor känns det som att jag har levt i en dröm. Eller en mardröm."
  
  "Jag slår vad om att vi inte är klara med de nio delarna ännu," sa Ben. "Det här måste vara manipulation. Av högsta ordningen. Det är som att vi blivit utvalda eller något."
  
  "Mer som förbannad." Morrade Drake. "Och sluta med Star Wars-skiten."
  
  "Jag tänkte lite mindre Skywalker, lite mer Chuck Bartowski," sa Ben med ett lätt leende. "För att vi är nördar och allt."
  
  Komodo tittade förväntansfullt på den hemliga dörren. "Ska vi fortsätta? Mitt folk gav sina liv för att hjälpa oss att komma så långt. Allt vi kan göra i gengäld är att hitta ett slut på detta helvete."
  
  "Komodo," sa Drake. "Det här är slutet. Det måste finnas."
  
  Han trängde förbi den stora gruppledaren och in i den jättelika passagen. Utrymmet var redan större än dörren som ledde in i den, och om det var möjligt kände Drake att passagen vidgades, väggarna och taket gick längre och längre, tills...
  
  En kall, skarp bris smekte hans ansikte.
  
  Han stannade och tappade glödstaven. I det svaga ljuset sköt han en bärnstensfärgad raket. Han flög upp, upp, upp, sedan lägre och lägre utan att hitta något stöd. Hittar inte ett tak, en avsats eller ens ett golv.
  
  Han avfyrade en andra bloss, denna gång till höger. Och återigen försvann bärnstensinfusionen spårlöst. Han bröt några glödstavar och kastade fram dem för att lätta deras väg.
  
  Den skira kanten av klippan föll sex fot framför dem.
  
  Drake kände sig väldigt yr, men tvingade sig själv att fortsätta. Några steg till och han befann sig ansikte mot ansikte med tomhet.
  
  "Jag ser ingenting. Skitsnack".
  
  "Vi kunde inte komma hela vägen utan att det jävla mörkret stoppade oss." Karin uttryckte allas tankar. "Försök igen, Drake."
  
  Han skickade en tredje blixt in i tomrummet. Det fanns några svaga höjdpunkter i det här skottet när han flög. Det fanns något på andra sidan avgrunden. En enorm byggnad.
  
  "Vad var det?" Ben suckade av förundran.
  
  Blixten bleknade snabbt, en kort livsgnista förlorade för alltid i mörkret.
  
  "Vänta där", sa den sista kvarvarande Delta-soldaten, en man med anropssignalen Merlin. "Hur många bärnstensblixtar har vi kvar?"
  
  Drake kollade sina bälten och ryggsäck. Komodo gjorde samma sak. Siffran de kom fram till var ett trettiotal.
  
  "Jag vet vad du tänker," sa Komodo. "Fyrverkerier, eller hur?"
  
  "En gång", sa Merlin, lagets vapenexpert, bistert. "Ta reda på vad vi har att göra med och ta sedan tillbaka det till en plats där vi kan ringa för backup."
  
  Drake nickade. "Hålla med". Han avsatte ett dussin bloss för hemresan och gjorde sig sedan i ordning. Komodo och Merlin kom och ställde sig bredvid honom på kanten.
  
  "Redo?"
  
  En efter en, i snabb följd, avfyrade de missil efter missil högt upp i luften. Det bärnstensfärgade ljuset blossade starkt på sin högsta punkt och släppte en bländande lyster som skingrade mörkret.
  
  För första gången i historien kom dagsljuset till det eviga mörkret.
  
  Den pyrotekniska displayen började ge effekt. När bloss efter bloss fortsatte att flyga upp och explodera innan den sakta sjönk ner, lyste den enorma strukturen i andra änden av den gigantiska grottan upp.
  
  Ben flämtade. Karin skrattade. "Lysande".
  
  När de förvånat tittade på sattes beckmörkret i brand och en fantastisk struktur började dyka upp. Först en rad valv inristade i bakväggen, sedan en andra rad under dem. Då blev det uppenbart att valven egentligen var små rum - nischer.
  
  Under den andra raden såg de en tredje, sedan en fjärde och sedan rader på rader när bländande ljus gled nerför den stora muren. Och i varje nisch speglade stora glittrande skatter det drivande bärnstenshelvetets flyktiga härlighet.
  
  Ben var chockad. "Detta Detta..."
  
  Drake och Delta Team fortsatte att avfyra missil efter missil. De verkade få den massiva kammaren att brinna i lågor. En magnifik brand bröt ut och rasade framför deras ögon.
  
  Till slut avfyrade Drake sin sista bloss. Sedan tog han en stund för att uppskatta den fantastiska uppenbarelsen.
  
  Ben stammade. "Det är enormt... det är..."
  
  "Ännu en grav av gudarna." Drake avslutade med mer oro i rösten än överraskning. "Minst tre gånger fler än på Island. Jesus Kristus, Ben, vad fan är det som händer?"
  
  
  * * *
  
  
  Återresan, även om den fortfarande var fylld av fara, tog halva tiden och halva ansträngningen. Det enda större hindret var en stor lucka där de var tvungna att sätta upp ytterligare en zipline för att komma över, även om Lust-rummet alltid var ett problem för killarna, som Karin påpekade med en blick i sidled mot Komodo.
  
  När de återvände genom bågen av Cook's Hell Gate, stampade de genom lavaröret tillbaka till ytan.
  
  Drake bröt den långa tystnaden. "Wow, det här är den bästa lukten i världen just nu. Äntligen lite frisk luft."
  
  Mano Kinimakis röst kom från det omgivande mörkret. "Ta den där hawaiiska friska luften, man, så kommer du närmare ditt mål."
  
  Människor och ansikten dök upp ur halvmörkret. Generatorn startades och tände en hastigt uppsatt uppsättning ljusslingor. Ett fältbord höll på att resas. Komodo rapporterade sin plats när de började bestiga lavaröret. Bens signal kom tillbaka och hans mobiltelefon pipede fyra gånger med en telefonsvarare. Karin gjorde likadant. Föräldrar fick ringa.
  
  "Bara fyra gånger?" frågade Drake med ett flin. "De måste ha glömt dig."
  
  Hayden gick fram till dem nu, en sjaskig, trött Hayden. Men hon log och kramade blygt om Ben. Alicia följde efter och stirrade på Drake med mordiska ögon. Och i skuggorna Drake såg May återspeglades en fruktansvärd spänning i hennes ansikte.
  
  Det var nästan dags för deras räkning. Den japanska kvinnan, inte den engelska kvinnan, verkade mest generad över detta.
  
  Drake skakade av det mörka molnet av depression från sina axlar. Han toppade det hela genom att kasta den bundna och munkavle figuren av Blood King på den ojämna marken vid deras fötter.
  
  "Dmitrij Kovalenko." Han morrade. "Kungen av klockan slut. Den mest depraverade i sitt slag. Någon som vill ha några kickar?"
  
  I det ögonblicket materialiserade sig Jonathan Gates gestalt från det växande bruset runt det tillfälliga lägret. Drake spände ögonen. Han visste att Kovalenko personligen dödade Gates fru. Gates hade fler skäl att skada ryssen än till och med Drake och Alicia.
  
  "Prova". - väste Drake. "Hur som helst, jäveln kommer inte att behöva alla sina armar och ben i fängelset."
  
  Han såg Ben och Karin rycka till och vända sig bort. I det ögonblicket fick han en skymt av mannen han hade blivit. Han såg bitterheten, den hämndlystna ilskan, den spiral av hat och förbittring som skulle leda till att han blev någon som Kovalenko själv, och han visste att alla dessa känslor skulle äta bort honom och så småningom förändra honom, göra honom till en annan person. Det var ett slut som ingen av dem ville ha...
  
  ... Det vill säga Alison eller Kennedy.
  
  Han vände sig också bort och lade en arm runt var och en av Blakes axlar. De tittade österut, förbi en rad vajande palmer, mot de avlägsna gnistrande ljusen och det böljande havet.
  
  "Att se något sådant här kan förändra en person," sa Drake. "Kan ge honom nytt hopp. Tiden är given."
  
  Ben talade utan att vända sig om. "Jag vet att du vill ha ett Dinoroc-citat just nu, men jag tänker inte ge dig det. Istället kan jag citera några relevanta rader från "Haunted". Vad sägs om det här?"
  
  "Citerar du Taylor Swift nu? Vad gick fel där?"
  
  "Den här låten är lika bra som någon av dina Dinorocks. Och du vet det".
  
  Men Drake skulle aldrig erkänna det. Istället lyssnade han på pladder som kom fram och tillbaka bakom dem. Terrorkomplotter omintetgjordes intelligent och snabbt, men det fanns fortfarande några offer. En oundviklig konsekvens när man har att göra med fanatiker och galningar. Landet var i sorg. Presidenten var på väg och hade redan lovat ytterligare en fullständig översyn av USA. underrättelsesystemet, även om det fortfarande var oklart hur någon kunde stoppa Kovalenko från att genomföra en plan som hade varit på gång i tjugo år, när han hela denna tid ansågs helt enkelt vara en mytisk figur.
  
  Mycket lik gudarna och deras kvarlevor de hittade nu.
  
  Lärdomar hade dock dragits och USA och andra länder var fast beslutna att ta hänsyn till allt.
  
  Frågan om anklagelser mot makthavare som agerade under tvång och av rädsla för sina nära och käras välbefinnande skulle binda upp rättssystemet i flera år.
  
  Men Blodkungens fångar befriades och återförenades med sina nära och kära. Gates lovade att Kovalenko skulle tvingas ge upp sin blodiga vendetta, på ett eller annat sätt. Harrison återförenades med sin dotter, om än kort, och nyheten gjorde bara Drake mer ledsen.
  
  Om hans egen dotter hade blivit född och älskad och sedan kidnappad, skulle han ha gjort samma sak som Harrison?
  
  Självklart skulle han det. Vilken pappa som helst skulle flytta himmel och jord och allt däremellan för att rädda sitt barn.
  
  Hayden, Gates och Kinimaka gick bort från bruset tills de var nära Drake och hans grupp. Han var glad över att se Komodo och den överlevande deltasoldaten Merlin med dem också. De band som knöts i kamratskap och handling var eviga.
  
  Hayden frågade Gates om en kille som heter Russell Cayman. Det verkade som om denne man hade ersatt Torsten Dahl som chef för den isländska operationen, hans order kom från toppen... och kanske till och med från en dimmig och avlägsen plats ovanför den. Det verkade som att Cayman var en tuff man och hänsynslös. Han ledde rutinmässigt hemliga operationer och rykte om ännu mer hemliga och utvalda operationer både hemma och utomlands.
  
  "Cayman är en felsökare," sa Gates. "Men inte bara det. Du förstår, ingen verkar veta vems felsökare han är. Hans tillstånd överstiger den högsta nivån. Hans tillgång är omedelbar och ovillkorlig. Men när den pressas vet ingen vem fan han egentligen jobbar för."
  
  Drakes mobiltelefon ringde och han lade på. Han kollade på skärmen och blev glad över att se att den som ringde var Thorsten Dahl.
  
  "Hej, det är en galen svensk! Vad händer kompis? Pratar du fortfarande som en idiot?"
  
  "Det verkar så. Jag har försökt kontakta någon i flera timmar och jag förstår. Ödet är inte snällt mot mig."
  
  "Du har tur att du har en av oss," sa Drake. "Det har varit några tuffa dagar."
  
  "Tja, det är på väg att bli ännu grövre." Dahl är tillbaka.
  
  "Jag tvivlar på det-"
  
  "Lyssna. Vi hittade en teckning. En karta för att vara mer exakt. Vi lyckades dechiffrera det mesta innan den idioten Cayman klassade det som ett säkerhetsproblem på högsta nivå. Förresten, fick Hayden eller Gates reda på något om honom?"
  
  Drake blinkade förvirrat. "Kajman? Vem fan är den här Cayman-killen? Och vad vet Hayden och Gates?"
  
  "Spelar ingen roll. Jag har inte mycket tid." För första gången insåg Drake att hans vän talade viskande och bråttom. "Se. Kartan vi hittade visar åtminstone platsen för de tre gravarna. Förstod du detta? Det finns tre gudagravar."
  
  "Vi hittade precis den andra." Drake kände hur vinden slog ur honom. "Den är enorm."
  
  "Jag trodde det. Då verkar kartan vara korrekt. Men, Drake, du måste höra det här, den tredje graven är den största av dem alla, och den är den värsta."
  
  "Värre?"
  
  "Fyld med de mest fruktansvärda gudarna. Riktigt äckligt. Onda varelser. Den tredje graven var något av ett fängelse, där döden tvingades fram snarare än accepterades. Och Drake..."
  
  "Vad?"
  
  "Om vi har rätt tror jag att det är nyckeln till något slags domedagsvapen."
  
  
  KAPITEL FYRTOTRE
  
  
  När ännu ett mörker hade sänkt sig över Hawaii och nästa etapp av någon uråldrig megaplan hade börjat, hade Drake, Alicia och May lämnat allt bakom sig för att avsluta sin egen kris en gång för alla.
  
  Av en slump valde de den mest dramatiska miljön av alla. Waikiki Beach med det varma Stilla havet, starkt upplyst av fullmånen på ena sidan och rader av flammande turisthotell på den andra.
  
  Men ikväll var det en plats för farliga människor och hårda avslöjanden. Tre naturkrafter möttes i ett möte som skulle förändra deras livs gång för alltid.
  
  Drake talade först. "Ni två måste berätta för mig. Vem dödade Wells och varför. Det är därför vi är här, så det är ingen idé att slå runt längre."
  
  "Det är inte den enda anledningen till att vi är här." Alicia stirrade på Mai. "Den här tomten hjälpte till att döda Hudson genom att hålla tyst om sin lillasyster. Det är dags för mig och min man att få lite gammaldags revansch."
  
  Mai skakade sakta på huvudet. "Det är inte sant. Din tjocka, idiotiska pojkvän..."
  
  "Då i Wells anda." väste Alicia. "Jag önskar att jag hade lite ledig tid!"
  
  Alicia klev fram och slog May hårt i ansiktet. Den lilla japanska flickan vacklade, tittade sedan upp och log.
  
  "Du mindes".
  
  "Vad sa du till mig att nästa gång jag slår dig ska jag slå dig som en man? Ja, man brukar inte glömma något sådant."
  
  Alicia släppte lös en uppsjö av slag. Mai steg tillbaka och tog tag i var och en av deras handleder. Sanden runt dem kärades upp, utspridda i slumpmässiga mönster av deras snabba fötter. Drake försökte ingripa en gång, men ett slag mot hans högra öra fick honom att tänka två gånger.
  
  "Bara inte döda varandra."
  
  "Jag kan inte lova någonting," mumlade Alicia. Hon ramlade och snubblade Mays högra ben. Mai landade med ett grymtande, sanden krossade hennes huvud. När Alicia närmade sig kastade Mai en handfull sand i hennes ansikte.
  
  "Tik".
  
  "Allt är rättvist..." Ma kastade sig. De två kvinnorna stod ansikte mot ansikte. Alicia var van vid närstrid och slog kraftiga slag med armbågarna, knytnävarna och handflatorna, men Mai fångade eller undvek var och en av dem och svarade in natura. Alicia tog tag i Mays bälte och försökte få henne ur balans, men allt hon åstadkom var att delvis slita sönder toppen av Mays byxor.
  
  Och lämna Alicias försvar vidöppet.
  
  Drake blinkade när han såg händelserna utvecklas. "Nu ser det här mer ut som sanningen." Han steg tillbaka. "Fortsätta".
  
  May utnyttjade Alicias misstag fullt ut, och det kunde bara finnas en mot en krigare av majklass. Slag regnade ner över Alicia och hon vacklade bakåt, hennes högra arm hängde slapp av smärta och bröstbenet brände av de många slagen. De flesta krigare skulle ha gett upp efter två eller tre träffar, men Alicia var gjord av strängare grejer, och till och med på slutet tog hon sig nästan ihop.
  
  Hon kastade sig tillbaka genom luften, sparkade och bedövade Mai med en dubbelspark mot magen. Alicia landade på rygg i sanden och vände upp och ner på hela hennes kropp.
  
  Bara för att möta ett plantansikte av den mest komplexa ordningen. Ett slag i magen kunde ha slagit ut Hulken, men det stoppade inte ens Mai. Hennes muskler tog slaget med lätthet.
  
  Alicia föll, ljuset slocknade nästan. Stjärnor simmade framför hennes ögon, och inte samma som glittrade på natthimlen. Hon stönade. "Jävligt lyckoskott."
  
  Men May hade redan vänt sig till Drake.
  
  "Jag dödade Wells, Drake. Jag gjorde".
  
  "Jag insåg det tidigt," sa han. "Du måste ha haft en anledning. Vad var det?"
  
  "Du skulle inte säga det om jag dödade den gamle jäveln." Alicia stönade under dem. "Du skulle kalla mig en psyko tik."
  
  Drake ignorerade henne. Mai skakade ut sanden ur håret. Efter en minut tog hon ett djupt andetag och tittade djupt in i hans ögon.
  
  "Vad är detta?"
  
  "Två skäl. Det första och enklaste är att han fick reda på Chikas kidnappning och hotade att berätta för dig."
  
  "Men vi kan prata om..."
  
  "Jag vet. Det här är bara en liten del."
  
  Bara en liten del, tänkte han. Blev Mays syster kidnappad en liten del?
  
  Nu kämpade Alicia på fötter. Även hon vände sig mot Drake, hennes ögon fyllda av okarakteristisk rädsla.
  
  "Jag vet," började May och pekade sedan på Alicia. "Vi vet något mycket värre. Något hemskt..."
  
  "Jesus, om du inte lägger ut det här, skjuter jag båda dina jävla huvuden av."
  
  "Först och främst bör du veta att Welles aldrig skulle berätta sanningen för dig. Han var en SAS. Han var officer. Och han arbetade för en liten organisation så högt upp i livsmedelskedjan att den styr regeringen."
  
  "Verkligen? Om vad?" Drakes blod frös plötsligt.
  
  "Att din fru - Alison - blev mördad."
  
  Hans mun rörde sig, men gjorde inget ljud.
  
  "Du kom någon för nära. De behövde att du lämnade det här regementet. Och hennes död fick dig att sluta."
  
  "Men jag tänkte gå. Jag skulle lämna SAS för henne!"
  
  "Ingen visste det," sa Mai tyst. "Även hon visste det inte."
  
  Drake blinkade och kände en plötslig fukt i ögonvrån. "Hon fick vårt barn."
  
  Mai stirrade på honom med ett grått ansikte. Alicia vände sig bort.
  
  "Jag har aldrig berättat för någon förut", sa han. "Aldrig".
  
  Den hawaiianska natten stönade runt dem, den starka bränningen viskade gammalt bortglömda sånger från de gamla, stjärnorna och månen tittade ner lika passionerat som alltid, höll hemligheter och lyssnade på de löften som människan ofta kan ge.
  
  "Och det finns något annat," sa Mai i mörkret. "Jag tillbringade mycket tid med Wells när vi studsade runt i Miami. Medan vi var på det hotellet, du vet, det som sprängdes i stycken, hörde jag honom prata i telefon minst ett halvdussin gånger med en man...
  
  "Vilken sorts person?" sa Drake snabbt.
  
  "Mannen hette Cayman. Russell Cayman."
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  David Leadbeater
  Vid jordens fyra hörn
  
  
  KAPITEL FÖRSTA
  
  
  Försvarsminister Kimberly Crow satte sig med en växande känsla av ångest i sitt redan rasande hjärta. Visserligen hade hon inte varit på jobbet länge, men hon gissade att det inte var varje dag som en fyrstjärnig armégeneral och en högt uppsatt CIA-tjänsteman krävde audiens med någon av hennes storlek.
  
  Det var ett litet, dunkelt men utsmyckat rum på ett hotell i centrala Washington; en plats hon var van vid när saker och ting krävde lite mer takt än vanligt. Den svaga belysningen reflekterades svagt från hundratals föremål av guld och massiv ek, vilket gav rummet en mer avslappnad känsla och framhävde egenskaperna och de ständigt föränderliga uttrycken hos dem som möttes här. Qrow väntade på att den första av dem skulle tala.
  
  Mark Digby, CIA-mannen, kom rakt på sak. "Ditt lag är galet, Kimberly," sa han och hans ton skär genom atmosfären som syra genom metall. "Skriver sin egen biljett."
  
  Qrow, som hade väntat sig det här frätande anfallet, hatade att gå på defensiven, men han hade verkligen inget val. Redan när hon pratade visste hon att det var precis vad Digby ville. "De uppmanade till rättegång. I fält. Jag kanske inte gillar det, Mark, men jag håller fast vid det."
  
  "Och nu ligger vi efter," grumlade general George Gleason missnöjd. En ny förlovning var allt han brydde sig om.
  
  "I kapplöpningen om så kallade "semesterplatser"? Ryttare? Snälla du. Våra bästa hjärnor har inte knäckt koden ännu."
  
  "Håll dig till det, ja?" Digby fortsatte som om Gleeson inte hade avbrutit. "Hur är det med deras beslut att döda en civil person?"
  
  Qrow öppnade munnen men sa ingenting. Det är bättre att inte göra det här. Digby visste uppenbarligen mer än hon gjorde och skulle använda varenda bit av det.
  
  Han stirrade rakt på henne. "Vad sägs om det, Kimberly?"
  
  Hon stirrade tillbaka på honom utan att säga någonting, luften sprakade nu mellan dem. Det stod klart att Digby skulle gå sönder först. Mannen slingrade sig praktiskt taget av sitt behov av att dela med sig, att utgjuta sin själ och forma den efter sitt sätt att tänka.
  
  "En man vid namn Joshua Vidal hjälpte dem med deras utredning. Mitt team på marken visste inte varför de letade efter honom, eller varför de stängde av alla kameror i övervakningsrummet", gjorde han en paus, "tills de kollade senare och fann..." Han skakade på huvudet och låtsades sorg värre än de flesta såpoperastjärnor.
  
  Qrow läser mellan raderna och känner de många lagren av skit. "Har du en fullständig rapport?"
  
  "Jag tror". Digby nickade beslutsamt. "Den kommer att ligga på ditt bord till kvällen."
  
  Qrow förblev tyst om allt hon visste om det senaste uppdraget. SPEAR-teamet höll kontakten - knappt - men de visste lite om vad som hände. Men mordet på denne Joshua Vidal, om det till och med är sant, kommer att få djupa och långtgående konsekvenser för laget. Lägg till detta Mark Digby, som var den typen av man som gärna rättade till alla misstag som främjade hans egna mål, och Haydens lag kan lätt kallas en skam för USA. De kan upplösas, klassas som flyktingar föremål för arrestering, eller... värre.
  
  Allt hängde på Digbys plan.
  
  Crowe var tvungen att trampa mycket försiktigt, med tanke på sin egen ganska svåra karriär. Att komma så här långt, komma så här högt var inte utan faror - och några lurade fortfarande bakom henne.
  
  General Gleason skrattade. "Det för ingenting framåt. Speciellt de killar som jobbar på fälten."
  
  Qrow nickade till generalen. "Jag håller med, George. Men SPEAR hade och fortsätter att ha ett av våra mest effektiva team, tillsammans med SEAL Team 6 och 7. De är... unika på många sätt. Jag menar, bokstavligen, det finns inget annat lag i världen som dem."
  
  Digbys blick var hård. "Jag ser det här som en mycket osäker position snarare än en överlägsen. Dessa SWAT-team behöver kortare koppel, inte lösare kedjor."
  
  Qrow kände att stämningen försämrades och visste att det skulle bli ännu värre framför sig. "Ditt lag har gått av stapeln. De har interna problem. Yttre mysterier som ännu kan komma att bita oss alla i röven..." Han gjorde en paus.
  
  General Gleason muttrade igen. "Det sista vi behöver är ett team av oseriösa multinationella företag som anställts av USA som går galet utomlands och skapar ännu en skitstorm. Bättre att klippa banden medan vi kan."
  
  Qrow kunde inte dölja sin förvåning. "Vad pratar du om?"
  
  "Vi säger ingenting." Digby tittade på väggarna som om han förväntade sig att se Dumbos öron.
  
  "Säger du att de borde arresteras?" tryckte hon.
  
  Digby skakade nästan omärkligt på huvudet; knappt märkbar, men en rörelse som ringde varningsklockor djupt i Qrows själ. Hon gillade det inte, inte ett dugg, men det enda sättet att lindra den fruktansvärda spänningen i rummet och lämna var att gå vidare.
  
  "Sätt en nål i den", sa hon med en så lätt röst hon kunde uppbringa. "Och låt oss diskutera den andra anledningen till att vi är här. Vid jordens fyra hörn."
  
  "Låt oss tala direkt," sa generalen. "Och titta på fakta, inte fabler. Fakta säger att ett gäng psykopater snubblade över trettio år gamla manuskript som skrevs av krigsförbrytare som gömt sig på Kuba. Fakta säger att det här gänget med psykopater gick vidare och fan läckte dem till det jävla nätverket, vilket är ganska naturligt för det här gänget. Detta är fakta."
  
  Crow kände till generalens motvilja mot arkeologisk folklore och hans totala brist på fantasi. "Jag tror det, George."
  
  "Vill du ha lite mer?"
  
  "Tja, jag är ganska säker på att vi kommer att höra dem."
  
  "Varje galna vetenskapsman, alla Indiana jävla Jones wannabe och opportunistiska brottslingar i världen har nu tillgång till samma information som vi. Varje regering, alla specialstyrkor, varje svart ops-enhet har sett det. Även de som inte finns. Och just nu... fokuserade de alla sin smutsigaste uppmärksamhet på ett ställe."
  
  Qrow var inte säker på att hon gillade hans analogi, men frågade: "Vilken?"
  
  "Planera för den sista domens ordning. Planera för världens undergång."
  
  "Nu låter det lite dramatiskt från dig, general."
  
  "Jag läste det ordagrant, det är allt."
  
  "Vi har alla läst det. Allt detta", inflikade Digby. "Självklart måste det här tas på allvar och kan inte uteslutas för närvarande. Huvuddokumentet, som de kallar "Orden för den sista domen", hänvisar till ryttarna och, vi tror, den ordning i vilken de bör eftersökas."
  
  "Men..." Gleason kunde uppenbarligen inte låta bli. "Fyra hörnor. Det här är helt ologiskt."
  
  Qrow hjälpte honom avancera. "Jag antar att det här är kodat med avsikt, George. För att komplicera beslutet. Eller gör det så att det bara är tillgängligt för dem som valts av Orden."
  
  "Jag gillar det inte". Gleason såg ut att bli galen.
  
  "Jag är säker". Qrow knackade på bordet framför henne. "Men titta - manuskriptet väcker många frågor, som alla inte har några svar ännu. I grund och botten, var är de nu... Orden?"
  
  "Detta är inte på något sätt det största mysteriet vi står inför," höll Digby inte med. "Denna plan är vad vi måste vända oss till med all hast."
  
  Qrow njöt av segern i denna speciella manipulation. "SPEARS är redan i Egypten," bekräftade hon. "Att ta manuskriptet för nominellt värde och anta att våra tidiga tolkningar är korrekta är där vi borde vara."
  
  Digby bet sig i underläppen. "Det här är allt bra", sa han, "men det tar oss också full cirkel dit vi vill vara. Ett beslut måste nu fattas, Kimberly."
  
  "Nu?" Hon blev verkligen förvånad. "De går ingenstans och det skulle vara ett misstag att ta dem från planen. Jag antar att du har förstått manuskriptet? Fyra ryttare? De fyra senaste vapnen? Krig, erövring, svält, död. Om detta är ett giltigt påstående behöver vi att de gör det de är bäst på."
  
  "Kimberly." Digby gnuggade sig i ögonen. "Du och jag har helt olika syn på vad det är."
  
  "Du kan visst inte utmana deras tidigare framgångar?"
  
  "Hur definierar du framgång?" Digby spred sina händer på ett upprörande självbelåtet sätt. "Ja, de neutraliserade flera hot, men det kunde även SEALs, Rangers, CIA Special Activities Division, SOG, Marine Raiders..." Han pausade. "Ser du vart jag ska?"
  
  "Du säger att vi inte behöver SPIR."
  
  Digby himlade medvetet med ögonen. "Det hände aldrig".
  
  Qrow tog mer än en sekund att överväga den avsedda förolämpningen. Hon sneglade från Digby till Gleason, men generalen svarade bara med en obarmhärtig, stoisk blick, utan tvekan det yttre uttrycket av hans kreativa streck. Det stod klart för henne var SPIR lyckades. Gleeson förstod uppriktigt inte detta, och Digby strävade efter ett annat mål.
  
  "För tillfället", sa hon, "har vi bara ord och rapporter, mestadels rykten. Det här laget har riskerat sina liv, förlorat sina män och offrat gång på gång för detta land. De har rätt att säga ifrån."
  
  Digby gjorde en min, men sa ingenting. Qrow lutade sig bakåt i sin stol och frossade i den lugna atmosfären som fortfarande genomsyrade rummets fyra hörn i ett försök att hålla fokus. Man krävde koncentration och lugn när man hade att göra med giftormar.
  
  "Jag föreslår att skicka folk till TerraLeaks i ett försök att stoppa detta informationsflöde", sa hon. "Tills äktheten av denna order är fastställd. Vad kommer att hända snart, tillade hon. "Vi undersöker den kubanska bunkern där den hittades. Och vi låter Team SPEAR göra sitt jobb. Ingen kommer att göra det snabbare."
  
  General Gleason nickade instämmande. "De är där," mullrade han.
  
  Digby log sedan brett mot henne och syftade på katten som fick krämen. "Jag accepterar alla dina förslag," sa han. "Jag vill skriva att jag inte håller med dem, men jag håller med. Och i gengäld vill jag att du accepterar mitt lilla förslag."
  
  Käre Gud, nej. "Vilka av dem?"
  
  "Vi skickar ett andra lag. För att täcka dem och kanske hjälpa dem."
  
  Qrow visste vad han sa. "Att täcka" betydde att observera, och "att hjälpa" betydde troligen att utföra.
  
  "Vilket lag?"
  
  "SEAL Team 7. De närmar sig."
  
  "Otrolig." Qrow skakade på huvudet. "Vi har två av våra bästa lag i samma område samtidigt. Hur hände det här?
  
  Digby lyckades förbli oberörd. "Ren slump. Men du måste hålla med om att två är bättre än en."
  
  "Bra". Qrow visste att hon inte hade något annat val än att hålla med. "Men under inga omständigheter kommer de två lagen att mötas. Inte av någon anledning. Allt klart?"
  
  "Bara om världen är beroende av det." Digby log, undvek frågan och fick Gleeson att stöna.
  
  "Var professionell," sa Gleason. "Jag kan ha sju i rätt område om några timmar. Förutsatt att vi kommer över det här ganska snart."
  
  "Tänk på det." Qrow avstod från att säga åt paret att inte låta dörren slå dem i baken på vägen ut. För SPEAR kunde det inte ha blivit allvarligare. För mannen som dödade Joshua Vidal var det brutalt. För henne kunde det ha varit något av ovanstående och värre. Men först, låt oss rädda världen, tänkte hon.
  
  Igen.
  
  
  KAPITEL TVÅ
  
  
  Alexandria ligger i all sin moderna glans bakom tallriksglasfönstret; en blomstrande betongmetropol kantad av ett glittrande hav, märkt av palmer och hotell, en böjd kustlinje och det otroligt imponerande biblioteket i Alexandria.
  
  CIA:s säkra hus förbise sex trafikkvävda körfält som långsamt krökte sig runt fören av kusten. All tillgång till den rangliga balkongen från utsidan begränsades av tunga glas och barer. Endast den stora salongen erbjöd några tecken på komfort; köket var litet och provisoriskt, de två sovrummen hade för länge sedan blivit stålburar. Endast en person bemannade trygghetshuset på heltid, och han var helt klart utanför sin komfortzon.
  
  Alicia beställde en kopp kaffe. "Hej man, det här är fyra svarta, två med mjölk, tre med grädde och en med kanelsmak. Förstått?"
  
  "I don't..." En trettio-nånting man med tunna glasögon och buskiga ögonbryn blinkade ursinnigt. "Jag gör inte... kaffe. Förstår du det här?
  
  "Du förstår inte? Tja, vad fan gör du här?"
  
  "Förbindelse. Lokal kontakt. Hushållerska. jag-"
  
  Alicia spände spänt ögonen. "Hushållerska?"
  
  "Ja. Men inte så här. Jag..."
  
  Alicia vände sig bort. "Fan, snubbe. Du bäddar inte sängarna. Du gör inte kaffe. Vad fan betalar vi dig för?"
  
  Drake försökte sitt bästa för att ignorera den engelska kvinnan, istället fokuserade han på mötet mellan Smith och Lauren. New Yorkern var förberedd och flög till Egypten i det ögonblick då det nya hotet vände från något alarmerande till prioritet. När hon stod i mitten av rummet med håret neråt och ett lekfullt ansiktsuttryck var hon redo att uppdatera laget, men när Smith närmade sig Lauren slog en hel rad känslor över henne.
  
  "Inte nu", svarade hon direkt.
  
  "Jag lever," morrade Smith. "Tänkte att du kanske var intresserad."
  
  Istället för att knäppa tillbaka tog Lauren ett djupt andetag. "Jag oroar mig för dig varje dag, varje minut. Jag tror. Gillar du det, Smith?"
  
  Soldaten öppnade munnen för att protestera, men Alicia ingrep skickligt. "Fan, hörde du inte? Han heter Lancelot. Han föredrar det framför Smith. Nu kallar vi honom alla så."
  
  Lauren överrumplades för andra gången på en minut. "Lance-a-what? Är det inte den gamle riddarens namn?"
  
  "Självklart", sa Alicia glatt. "Samma kille som begick otrohet med kungens hustru."
  
  "Säger du att jag ska oroa mig? Eller bryr du dig?"
  
  Alicia stirrade på Smith. "Nej. Om han förlorar dig är det bästa han kommer att få en babian, och det finns inga röda apor i Egypten." Hon såg sig omkring i rummet med en frågande blick. "Åtminstone inte utanför det här rummet."
  
  Mai stod nu bredvid Lauren, efter att ha klivit åt sidan efter att ha dubbelkollat säkerhetshusets säkerhetssystem. "Ska vi hinna med operationen? Jag antar att det är därför Lauren är här?"
  
  "Jaja". New Yorkern återfick snabbt sitt lugn. "Skulle ni alla vilja sitta ner? Det kan ta lite tid".
  
  Yorgi hittade en tom plats. Drake satte sig på stolens armstöd och tittade försiktigt runt i rummet. Det var tydligt för honom, när han såg från sidlinjen, hur Dal och Kenzi hade kommit närmare varandra, hur Hayden hade glidit ifrån Kinimaki, och tack och lov, hur Alicia och May nu verkade mer accepterande av varandras närvaro. Drake var mycket lättad över detta resultat, men nästa stora sak var på väg att hända. Yorgi har varit nästan helt tyst sedan hans avslöjande för bara tre dagar sedan.
  
  Det var jag som kallblodigt dödade mina föräldrar.
  
  Ja, detta undergrävde firandet, men ingen satte press på ryssarna. Han gick verkligen långt för att erkänna vad han hade gjort; Nu behövde han tid att översätta minnet till verkliga ord.
  
  Lauren såg lite obekväm ut när hon stod i spetsen av rummet, men när Smith steg tillbaka började hon tala. "För det första kan vi ha en ledtråd om platsen för Tyler Webbs förråd. Kom ihåg - han lovade att fler hemligheter skulle avslöjas?"
  
  Drake mindes detta väl. De har varit oroliga för de potentiella konsekvenserna sedan dess. Eller åtminstone två eller tre var det.
  
  "Men nu har vi inte tid med det. Senare hoppas jag att vi alla kan åka på en resa. Men det här... detta nya hot började när TerraLeaks-organisationen lade ut en hel massa dokument på Internet." Hon ryckte till. "Mer som en fysisk bomb som släpptes på en digital grund. Alla dokument var handskrivna, tydligt fanatiska och rent självupphöjande. Vanligt gammalt skräp. TerraLeaks-anställda hittade dem i en gammal bunker på Kuba, något som blivit över från årtionden sedan. Det verkar som om bunkern brukade vara högkvarteret för en grupp galningar som kallade sig Orden för den sista domen."
  
  "Låter som många skratt," sa Drake.
  
  "Självklart var det det. Men i sanning blir saker mycket värre. Alla dessa människor var krigsförbrytare som flydde från Nazityskland och gömde sig på Kuba. Nu, som ni alla vet, är det lättare att göra en lista över den konstiga skiten som nazisterna inte var intresserade av än en lista över vad de var. Denna Orden skapades för att föra saker vidare till framtida generationer. Om de skulle fångas eller dödas skulle de vilja ha en härlig resonans någonstans i framtiden."
  
  "Och du säger att de har det?" frågade Hayden.
  
  "Tja, inte än. Inget har bevisats. Orden bestod av två generaler, två inflytelserika regeringsfigurer och två rika affärsmän. Tillsammans skulle de ha betydande makt och resurser."
  
  "Hur vet vi detta?" frågade Mai.
  
  "Åh, de gömde ingenting. Namn, evenemang, platser. Allt detta finns i dokumenten. Och TerraLeaks följde efter," Lauren skakade på huvudet, "som de gör."
  
  "Säger du att alla vet?" sa Drake tyst. "Varje mordiska organisation i världen? Skit." Han vände huvudet mot fönstret, som om han betraktade hela världen utanför, samlas.
  
  "Dokumentet i fråga är inte helt färdigt," började Lauren.
  
  Alicia fnyste. "Om det inte är så förstås."
  
  "Så vi har inte all information. Vi kan bara anta att dessa krigsförbrytare, som försvann från jordens yta för cirka tjugosju år sedan, inte fick chansen att slutföra sitt arbete."
  
  "Försvunnit?" Mumlade Dahl och skiftade lätt från fot till fot. "Vanligtvis betyder detta den hemliga polisen. Eller specialstyrkor. Det är vettigt eftersom de var krigsförbrytare."
  
  Lauren nickade. "Detta är en konsensus. Men den som "försvann" tänkte inte leta efter den hemliga bunkern."
  
  "Då förmodligen SAS." Dahl tittade på Drake. "Feta jäklar."
  
  "Åtminstone våra specialstyrkor heter inte ABBA."
  
  Kinimaka gick till fönstret för att ta en titt. "Det låter som alla misstags moder," mullrade han i sitt glas. "Jag låter den här informationen spridas fritt. Hur många regeringar kommer att jaga detta samtidigt?"
  
  "Minst sex", sa Lauren. "Vilket vi vet om. Vid det här laget kan det finnas mer än så här. Loppet började när ni kom i mål i Peru."
  
  "Är du klar?" upprepade Smith. "Vi räddade liv."
  
  Lauren ryckte på axlarna. "Ingen klandrar dig för det här."
  
  Drake mindes tydligt Smiths upprepade förfrågningar om att skynda på under det senaste uppdraget. Men nu var det inte läge att ta upp denna fråga. Istället fångade han tyst New Yorkers uppmärksamhet.
  
  "Så," sa han. "Varför berättar du inte exakt vad denna domedagsorder har planerat och hur den planerar att förstöra världen?"
  
  Lauren tog ett djupt andetag. "Då är det okej. Jag hoppas att du är redo för det här."
  
  
  KAPITEL TRE
  
  
  "Genom spionsatelliter, dolda agenter och kameror, drönare, NSA... you name it, vi vet att minst sex andra länder tävlar om att bli de första att hitta jordens fyra hörn. Amerikaner..." pausade hon och tänkte, "tja... att vara amerikaner... vill man komma dit före andra. Inte bara för prestigen skull, utan också för att vi helt enkelt inte kan säga vad någon annan kommer att göra med det de hittar. Känslan är... tänk om Israel hittar en hemlig mördare inifrån landet? Tänk om Kina hittar alla fyra?"
  
  "Så det här är de bekräftade länderna som deltar i projektet?" frågade Kensi tyst. "Israel?"
  
  "Ja. Plus Kina, Frankrike, Sverige, Ryssland och Storbritannien."
  
  Drake trodde att han kanske kände några av de inblandade. Det var fel att han var tvungen att arbeta mot dem.
  
  "Knepigt," sa han. "Vilka är de exakta beställningarna?"
  
  Lauren kollade på sin bärbara dator för att vara säker. "De innehåller oerhört mycket "no fail" och "till varje pris".
  
  "De ser det som ett globalt hot," sa Hayden. "Varför inte? Det är alltid bara några dagar kvar till nästa apokalyps."
  
  "Och ändå," sa Drake, "är vi alla i princip på samma sida."
  
  Hayden blinkade mot honom. "Wow. Sluta droga, gumman."
  
  "Nej, jag menade..."
  
  "För många slag gjorde honom till slut galen." Dahl skrattade.
  
  Drakes ögon vidgades. "Håll käften." Han gjorde en paus. "Har du gjort förfrågningar om ditt Yorkshire? Hur som helst, vad jag menade var att vi alla är specialstyrkor. Klipp av samma tyg. Vi borde verkligen inte jaga varandra runt om i världen."
  
  "Jag håller med," sa Hayden utan känslor. "Så vem ska du diskutera detta med?"
  
  Drake spred sina händer. "President Coburn?"
  
  "Först skulle du behöva gå förbi försvarsministern. Och andra. Cole är omgiven av mer än bara fysiska murar, och några av dem är inte utan krenellering."
  
  "Alla lag kommer inte att spela vänskapsmatcher," tillade Kenzie självsäkert.
  
  "Säkert". Drake gav upp och satte sig. "Förlåt, Lauren. Fortsätta."
  
  "Höger. Så alla har läst de läckta dokumenten. Det mesta är nazistiskt skitsnack om jag ska vara ärlig. Och jag läser det här ordagrant. Sidan uppkallad efter denna olyckliga grupp, med titeln "Order of the Last Judgment", indikerar tydligt de fyra ryttarnas så kallade "viloplatser": krig, erövring, svält och död."
  
  "Från Uppenbarelseboken?" frågade Hayden. "De där fyra ryttarna?"
  
  "Ja." Lauren nickade och tittade fortfarande igenom de många anteckningar som bekräftats av några av de bästa nördarna i Amerika. "Guds lamm öppnar de fyra första av de sju sigillen, som för fram fyra varelser som rider på vita, röda, svarta och bleka hästar. Naturligtvis har de varit fästa vid allt genom åren och har omtolkats gång på gång i populärkulturen. De har till och med beskrivits som en symbol för det romerska riket och dess efterföljande historia. Men hej, nazisterna kunde leka med det hur de ville, eller hur? Nu kanske det är bäst om jag ger bort det här. Hon tog fram en bunt papper från sin portfölj och såg mer affärsmässig ut än vad Drake någonsin hade sett henne. En intressant förändring för Lauren, och en som hon verkar ha tagit till sig. Han tittade snabbt på tidningen.
  
  "Är det här det som fick alla att bli solbrända? Beställa?
  
  "Ja, läs det här."
  
  Dahl läste den högt medan de andra tog in den.
  
  "Vid jordens fyra hörn hittade vi de fyra ryttarna och skisserade för dem planen för Orden för den sista domen. De som överlever Judgment Crusade och dess efterdyningar kommer med rätta att regera i högsta grad. Om du läser det här är vi vilse, så läs och följ med försiktighet. Våra sista år har ägnats åt att montera de fyra sista vapnen från världsrevolutionerna: Krig, Erövring, Hungersnöd och Död. Enade kommer de att förstöra alla regeringar och öppna en ny framtid. Var redo. Hitta dem. Res till jordens fyra hörn. Hitta viloplatserna för strategins fader och sedan Khagan; den värsta indianen som någonsin levt, och sedan Guds gissel. Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista. Vi har hittat gissel som vaktar den sanna sista domen. Och den enda dödskoden är när ryttarna dök upp. Det finns inga identifierande märken på Faderns ben. Indianen är omgiven av vapen. Den sista domens ordning lever nu genom dig och kommer att regera för evigt."
  
  Drake sög upp det hela. Många ledtrådar, många sanningar. Mycket jobb. Men Dahl slog honom till rejält med sin första kommentar. "Stick upp? Kommer de inte göra uppror?
  
  "Ja, något verkar fel." Lauren höll med. "Men det är inget stavfel."
  
  Mai kommenterade, "Det verkar visa i vilken ordning man tittar, om än subtilt."
  
  Lauren nickade instämmande. "Detta är sant. Men förstår du också varför de kallar dessa 'rastplatser'? Inte gravar eller gravplatser eller vad som helst?"
  
  "Allt är inte som det verkar," läste Dahl högt.
  
  "Ja. Det behövs helt klart massor mer forskning."
  
  "Indiern är omgiven av vapen," läste Alicia högt. "Vad i helvete betyder det?"
  
  "Låt oss inte gå för långt före oss själva," sa Hayden.
  
  "Man tror att kunskapen om alla dessa sista viloplatser dog med nazistorden." sa Lauren. "De kanske planerade att spela in något. Kanske är det kodningen. Eller förmedla kunskap till andra generationer. Vi vet inte säkert, men vi vet att det är allt vi behöver fortsätta", ryckte hon på axlarna, "och alla är i samma båt. Hon stirrade på Drake. "Båt. Överlevnadsflotte. Du förstår idén."
  
  Yorkshiremannen nickade stolt. "Självklart vill jag. SAS kan få en sten att flyta."
  
  "Tja, vem vi än stöter på, de har samma ledtrådar som vi," sa Hayden. "Vad sägs om att vi kommer igång?"
  
  Kinimaka vände sig bort från fönstret. "Vid jordens fyra hörn?" han frågade. "Var finns de?"
  
  Rummet såg tomt ut. "Det är svårt att säga," sa Dahl. "När jorden är rund."
  
  "Okej, vad sägs om den första ryttaren de refererade till. Denna strategis fader." Kinimaka gick in i rummet och blockerade allt ljus från fönstret bakom honom. "Vilka referenser har vi för det?"
  
  "Som du kanske förväntar dig," knackade Lauren på skärmen, "tankesmedjan hemma gör det här också..." Hon tog en stund att läsa.
  
  Drake tog samma ögonblick att reflektera. Laurens omnämnande av en "tänkesmedja hemma" gjorde bara klart vad som inte fanns där.
  
  Karin Blake.
  
  Visst flög tiden iväg när man var med i SPEAR-teamet, men det var långt över dagen eller till och med veckan då Karin skulle ha jour. Varje gång han bestämde sig för att kontakta henne var det något som stoppade honom - vare sig det var ett gäng fiender, en världskris eller hans eget krav på att inte vara irriterande. Karin behövde sitt utrymme, men...
  
  Var fan är hon?
  
  Lauren började prata, och återigen måste tankarna på Karin läggas åt sidan.
  
  "Det verkar som om den historiska figuren var känd som strategins fader. Hannibal."
  
  Smith såg osäker ut. "Vilka av dem?"
  
  Alicia knep ihop läpparna. "Om det här är Anthony Hopkins kille, så lämnar jag inte det här rummet."
  
  "Hannibal Barca var en legendarisk militärledare från Kartago. Född 247 f.Kr., han var mannen som ledde en hel armé, inklusive krigselefanter, över Pyrenéerna och Alperna in i Italien. Han hade förmågan att identifiera sina styrkor och sina fienders svagheter och besegrade många av Roms allierade. Det enda sättet han till slut misslyckades var när någon kille lärde sig sin egen briljanta taktik och utvecklade ett sätt att använda dem mot honom. Det var i Kartago."
  
  "Så den här killen är strategins fader?" - Frågade Smith. "Den här Hannibal?"
  
  "Anses som en av historiens största militärstrateger och en av antikens framstående generaler tillsammans med Alexander den store och Caesar. Han kallades strategins fader eftersom hans största fiende, Rom, så småningom antog hans militära taktik i sina egna planer."
  
  "Det här är en seger," sa Dahl, "om det någonsin fanns en."
  
  Lauren nickade. "Bättre. Hannibal ansågs vara en sådan mardröm för Rom att de använde talesättet närhelst någon katastrof inträffade. Översatt betyder detta att Hannibal är vid grindarna! Den latinska frasen blev allmänt accepterad och används fortfarande idag."
  
  "Åter till beställningen," uppmanade Hayden dem. "Hur passar det?"
  
  "Tja, vi kan med tillförsikt säga att Hannibal är en av de fyra ryttarna. Förutom att han tydligen red en häst har han kallats strategins fader genom historien. Detta betyder att han är krig, den första ryttaren. Han förde verkligen krig till det romerska riket."
  
  Drake skannade texten. "Så det står här att planen för Domedagsorden lades upp av Ryttarna. Ska vi anta att orden begravde ett destruktivt vapen i Hannibals grav? Lämna det här till nästa generation?"
  
  Lauren nickade. "Det är en allmän känsla. Vapen i varje grav. Det finns en grav i varje hörn av jorden."
  
  Kinimaka höjde på ögonbrynet. "Vilket, återigen, är lika vettigt som en gräskjol."
  
  Hayden viftade med handen åt honom för att stanna. "Glöm det", sa hon. "Tills vidare. Visst borde en man som Hannibal ha en grav eller ett mausoleum?"
  
  Lauren lutade sig bakåt i sin stol. "Ja, det är här det blir komplicerat. Stackars gamle Hannibal förvisades och dog en eländig död, förmodligen av gift. Han begravdes i en omärkt grav."
  
  Drakes ögon vidgades. "Skitsnack".
  
  "Det får dig att tänka, eller hur?"
  
  "Har vi en plats?" frågade Mai.
  
  "Åh ja". Lauren log. "Afrika".
  
  
  KAPITEL FYRA
  
  
  Alicia gick till ett sidoskåp och drog fram en flaska vatten från minikylskåpet ovanpå. Att påbörja en ny operation var alltid stressigt. Hennes starka sida var strid; men den här gången behövde de helt klart en plan. Hayden hade redan anslutit sig till Lauren på den bärbara datorn, och Smith försökte se intresserad ut, utan tvekan eftersom New Yorker tog på sig en annan roll. Åh ja, och för att hon inte sitter i fängelse och besöker en galen terrorist.
  
  Alicia hade sin egen åsikt, men hon hade svårt att förstå Laurens logik. Ändå var det inte hennes plats att döma, inte efter det liv hon redan hade levt. Lauren Fox var klok och insiktsfull nog att se vad som skulle komma.
  
  Hoppas det. Alicia drack halva flaskan och vände sig sedan mot Drake. Yorkshiremannen stod just nu bredvid Dahl och Kensi. Hon höll på att gå in när det var en rörelse nära henne.
  
  "Åh, hej Yogi. Hur går det där?
  
  "Bra". Den ryske tjuven har varit deprimerad sedan han plötsligt avslöjades. "Tror du att de hatar mig nu?"
  
  "WHO? De? Skojar du? Ingen dömer dig, speciellt jag. Hon skrattade och såg sig omkring. "Eller maj. Eller Drake. Och speciellt inte Kenzi. Tiken har förmodligen en fängelsehåla full av otäcka små hemligheter."
  
  "HANDLA OM".
  
  "Inte precis din otäcka lilla hemlighet." Skit! "Hej, jag försöker fortfarande ändra mig här. Jag kan inte ett skit om hurrarop."
  
  "Jag ser det".
  
  Hon sträckte ut sin hand: "Kom hit!" - och rusade till huvudet när han gled iväg och försökte ta tag i hans huvud. Yorgi hoppade till slutet av rummet med lätta ben. Alicia såg det meningslösa i jakten.
  
  "Nästa gång, pojke."
  
  Drake såg henne närma sig. "Du vet, han är rädd för dig."
  
  "Jag trodde inte att barnet var rädd för någonting. Inte efter att ha tillbringat tid i det ryska fängelset och byggt murar. Då får du reda på att han är rädd för det." Hon knackade sig själv på huvudet.
  
  "Det mest kraftfulla vapnet av alla," sa Dahl. "Fråga bara Hannibal."
  
  "Åh, Torsti skämtar. Låt oss alla vända oss till kalendern. Men allvarligt, tillade Alicia. "Barnet måste säga ifrån. Jag är inte bättre kvalificerad."
  
  Kensi skällde. "Verkligen? Jag är förbluffad".
  
  "Omnämndes du i Webbs uttalande? Åh ja, det tror jag."
  
  Israelen ryckte på axlarna. "Jag har svårt att sova på nätterna. Än sen då?"
  
  "Det är därför", sa Alicia. "Ingenting."
  
  "Jag antar att det är av samma anledning som du."
  
  Det rådde djup tystnad. Dahl mötte Drakes blick över kvinnornas huvuden och böjde sig lätt. Drake tittade snabbt bort, förringade inte kvinnorna, men ville inte att de skulle dras ner i eländets brunn. Alicia tittade upp när Hayden började prata.
  
  "Okej", sa deras chef. "Det är bättre än vad Lauren trodde från början. Vem ska en resa till Hellespont?
  
  Alicia suckade. "Låter perfekt för det här jävla laget. Skriv upp mig."
  
  
  * * *
  
  
  Först med helikopter och sedan med motorbåt närmade SPEAR-teamet Dardanellerna. Solen sänkte redan mot horisonten, ljuset förvandlades från en ljus boll till en panoramisk rand i bakgrunden och ett horisontellt snedstreck. Drake fann sig knappt byta mellan transportsätten under den ojämna resan och fann tid att förundras över hur piloterna tog sig igenom dagen säkert. Alicia, bredvid honom ombord på helikoptern, klargjorde sina känslor lite.
  
  "Hej killar, tror ni att den här killen försöker döda oss?"
  
  Kinimaka, hårt fastspänd och klamrad till så många reservremmar som han kunde hålla, sa genom sammanbitna tänder: "Jag är ganska säker på att han tror att de studsar."
  
  Kommunikationerna var fullt fungerande och öppna. Tystnad fyllde luften när deras team inspekterade vapnen från CIA. Drake hittade de vanliga misstänkta, som inkluderade Glocks, HKS, stridsknivar och ett sortiment av granater. Nattseendeapparater tillhandahölls också. Bara några minuter senare började Hayden prata över kommunikatören.
  
  "Så folk, det är dags att överväga en annan, mer personlig aspekt av det här uppdraget. Tävlande lag. CIA säger fortfarande att det finns sex, så låt oss vara tacksamma att det inte är mycket mer. Alexandria-cellen får ständigt information som rinner in från CIA-celler runt om i världen, från NSA och undercover-agenter. De förmedlar alla relevanta fakta till mig..."
  
  "Om det är i deras bästa intresse," inflikade Kensi.
  
  Hayden hostade. "Jag förstår att du har haft dåliga erfarenheter av statliga myndigheter, och CIA får riktigt dålig press, men jag jobbade för dem. Och jag gjorde åtminstone mitt jobb rätt. De har en hel nation att skydda. Var säker på att jag kommer att ge dig fakta."
  
  "Jag undrar vad det är som lyfter upp hennes kjol," viskade Alicia över kommunikatören. "Jag är säker på att det inte är bra."
  
  Kensi stirrade på henne. "Vad kan vara bra som får din kjol att åka upp?"
  
  "Jag vet inte". Alicia blinkade snabbt. "Johnny Depps mun?"
  
  Hayden harklade sig och fortsatte. "Sex specialstyrkalag. Det är svårt att säga vem som är sympatisk och vem som är direkt fientlig. Anta inte. Vi måste behandla alla som fiender. Inget av de länder vi känner är inblandade i detta kommer att erkänna detta. Jag förstår att du kanske känner några av dessa killar, men låten förblir densamma."
  
  När Hayden pausade tänkte Drake på den brittiska kontingenten. SAS hade ganska många regementen och han hade varit borta i många år, men ändå var ultraelitsoldaternas värld inte direkt stor. Hayden hade rätt när han pratade om potentiella konfrontationer och reservationer nu, snarare än att bli överraskad av dem på slagfältet. Dahl kan vara intresserad av den svenska kontingenten, och Kenzie i den israeliska. Bra jobbat, det fanns ingen traditionell amerikansk närvaro där.
  
  "Jag kan inte föreställa mig att Kina är vänligt," sa han. "Inte heller Ryssland."
  
  "I den här hastigheten," sa Mai och tittade ut genom fönstret. "De kommer att vara former i mörkret."
  
  "Har vi en uppfattning om den nuvarande situationen i varje land?" - frågade Dahl.
  
  "Ja, jag var precis på väg mot det här. Så vitt vi kan säga är svenskarna flera timmar bort. Fransmännen är fortfarande hemma. Mossad är närmast, väldigt nära."
  
  "Självklart", sa Dahl. "Ingen vet riktigt vart de är på väg."
  
  Drake hostade lätt. "Försöker du rättfärdiga Sveriges misslyckade försök?"
  
  "Nu låter du som om du är på Eurovision. Och ingen nämnde Storbritannien. Var finns de? Lagar du fortfarande te?" Dahl höjde en tänkt kopp, lillfingret stack ut i vinkel.
  
  Det var en rättvis poäng. "Tja, Sverige började nog baklänges."
  
  "De började åtminstone."
  
  "Gubbar," avbröt Hayden. "Glöm inte att vi är en del av detta också. Och Washington förväntar sig att vi ska vinna."
  
  Drake skrattade. Dahl flinade. Smith tittade upp när Lauren började prata.
  
  "Ett intressant tillägg till allt detta är att några av dessa länder häftigt protesterar mot varje ingripande. Naturligtvis är skitnivån alltid hög, men vi skulle kunna hantera några oärliga element."
  
  "Inofficiellt? Splintergrupper?" - frågade Kinimaka.
  
  "Det är möjligt."
  
  "Det tar oss bara tillbaka till den grundläggande informationen," sa Hayden. "Alla är fientliga."
  
  Drake undrade vad Smith kunde ha tyckt om hennes uttalande. Tillbaka i Cusco var Joshua fientlig, men eftersom hans död inte hade sanktionerats av regeringen och deras vistelse i landet ständigt förändrades och omtvistades, visste ingen vad som skulle hända. Denne mans död var en olycka, men orsakad av ouppmärksamhet och överivenhet. Ja, han var en parasit och en mördare, men omständigheterna var annorlunda.
  
  Efter helikoptern fyllde de på båtarna. Klädda i svart, kamouflerade ansikten, studsande mjukt över Hellesponts vatten, natten fylldes äntligen av mörker. Rutten de tog var tom, ljusen flimrade bortom den bortre stranden. Hellesponten var en viktig kanal som utgör en del av gränsen mellan Europa och Asien. Gallipoli var ett smalt sund på dess norra stränder, medan de flesta av dess övriga gränser var relativt glest befolkade. När de gled genom vattnet använde Hayden och Lauren sin kommunikatör.
  
  "Hannibal hade aldrig en grav, inte ens en gravmarkering. Efter en lysande karriär dog denna legendariska general nästan ensam, förgiftad vid hög ålder. Så hur hittar man en omärkt grav?"
  
  Drake tittade upp medan Lauren gjorde en paus. Frågade hon dem?
  
  Smith gav sig tappert ut för att hitta en lösning. "Ekolod?"
  
  "Det är möjligt, men du måste ha en ganska bra uppfattning om var du ska leta," svarade Dahl.
  
  "De hittade ett obskyrt dokument, ett inspelningsbart dokument, ja, men förlorade med tiden," sa Hayden. "Hannibals öde har alltid irriterat dem som älskade hjälten som motsatte sig den romerska imperialismen. En sådan person var Tunisiens president, som besökte Istanbul på sextiotalet. Under detta besök var det enda han önskade att kunna ta med sig Hannibals kvarlevor till Tunisien. Inget annat spelade någon roll. Turkarna gav sig så småningom något och tog honom med sig på en kort resa."
  
  "Sextiotalet?" sa Dahl. "Är det inte när krigsförbrytarna började kläcka sin otäcka lilla plan?"
  
  "mer troligt". sa Hayden. "Efter att de bosatt sig på Kuba och börjat ett nytt liv. Sedan varade deras nya order nästan tjugo år."
  
  "Det finns gott om tid att bli kreativ," sa Alicia.
  
  "Och välj de fyra ryttarna åt dem," tillade Mai. "Hannibal - Krigsryttare? Det är vettigt. Men vem fan är erövring, svält och död? Och varför är Dardanellerna i Afrika en av de fyra kardinalriktningarna?"
  
  "Bra poäng," ekade Alicia May, vilket fick Drake att fördubbla sina ansträngningar. "Du måste sätta på den lilla tankemössan igen, Foxy."
  
  Lauren log. Drake kunde se det på tonen i hennes röst. "Så turkarna, särskilt generade över sin egen respektlöshet för Hannibal, tog den tunisiske presidenten till en plats på Hellespont. Det står 'på kullen där det finns en fallfärdig byggnad'. Detta är Hannibal Barcas berömda viloplats."
  
  Drake väntade, men ingen mer information kom. "Och ändå," sa han, "det var trettio år sedan."
  
  "Den stod där så länge," sa Lauren, "och turkarna ställde utan tvekan upp något av en hedersvakt."
  
  Drake såg tveksam ut. "I sanning kan det bara vara en hedersgrav."
  
  "De tog Tunisiens president dit, Matt. Han tog till och med sandflaskor som certifierats av hans livvakter och kallade dem "sand från Hannibals grav" när han kom hem. I det läget, det året, skulle turkarna verkligen lura Tunisiens president?"
  
  Drake nickade framåt mot kustlinjens annalkande mörka kurva. "Vi ska ta reda på det."
  
  
  KAPITEL FEM
  
  
  Drake hjälpte till att dra upp den sobelfärgade motorbåten ur vattnet, förtöjde den till en närliggande plats med gamla rötter och monterade utombordsmotorn. May, Alicia och Smith skyndade sig att upprätta en utpost. Kinimaka lyfte de tunga ryggsäckarna med Dahls hjälp. Drake kände sand under sina stövlar. Luften luktade jord. Vågorna forsade våldsamt mot stranden till vänster om honom, med fart av båtarna. Inget annat ljud bröt tystnaden när spjutmännen inventerade.
  
  Hayden höll i en bärbar GPS-navigator. "Bra. Jag har koordinaterna programmerade. Är vi redo att åka?"
  
  "Klar," andades flera röster som svar.
  
  Hayden gick framåt och Drake slog sig ner bakom honom och korsade kvicksanden under hans fötter. De skannade hela tiden området, men inga andra ljuskällor var synliga. Kanske kom de hit först trots allt. Kanske höll andra lag tillbaka och lät någon annan göra allt det tunga arbetet. Kanske till och med nu övervakades de.
  
  Möjligheterna var oändliga. Drake nickade till Alicia när de passerade och engelsman gick med i linjen. "Kan fluktuerar från sida till sida."
  
  "Hur är det med Smith?" - Jag frågade.
  
  "Jag är här. Vägen är fri."
  
  Åh ja, men vi är på väg inåt landet, tänkte Drake men sa ingenting. Den mjuka sanden gav vika för hårt packad jord och sedan klättrade de upp på vallen. Bara några meter höga och med en sluttande topp korsade de snart ökengränsen och befann sig på ett platt stycke land. Hayden visade vägen och de korsade den karga ödemarken. Nu finns det ingen anledning att posta vaktposter. De kunde se flera kilometer, men May och Smith höll sig längre bort och ökade sitt räckvidd.
  
  GPS-skärmen blinkade tyst och ledde dem allt närmare sitt mål, och nattens mörka båge sträckte sig majestätiskt över dem. Med så mycket utrymme var himlen enorm; stjärnorna är knappt synliga, och månen är en liten rand. Tio minuter förvandlades till tjugo, sedan trettio, och de gick fortfarande ensamma. Hayden höll kontakten via kommunikatör med både teamet och Alexandria. Drake lät omgivningen ta in honom och andas in i naturens ojämna rytm. Djurens ljud, vinden, jordens prasslande - allt fanns där, men inget olämpligt. Han insåg att lagen de ställdes mot kunde vara lika bra som dem, men han litade på sina egna och sina vänners förmågor.
  
  "Förut", viskade Hayden. "GPS:en visar att terrängen stiger cirka 40 fot. Det här kan vara kullen vi letar efter. Slå upp."
  
  Kullen dök långsamt upp ur mörkret, en stadigt stigande jordhög med trassliga rötter och stenblock som skräpade ner den torra marken när de karvade en stadig väg genom hindren. Drake och Alicia tog en stund att stanna och titta tillbaka, och noterade den mjuka svärtan som sträckte sig ända till det hackiga havet. Och långt bortom det, hamnens blinkande ljus, en helt annan tillvaro.
  
  "En dag?" frågade Alicia förvånat.
  
  Drake hoppades det. "Vi kommer dit," sa han.
  
  "Det här borde vara enkelt."
  
  "Och kärlek. Som att cykla. Men du ramlar och får skärsår, blåmärken och skrapsår långt innan du återställer balansen."
  
  "Så halva vägen har redan passerats." Hon rörde vid honom kort och fortsatte sedan uppför backen.
  
  Drake följde efter henne tyst. Framtiden innehöll verkligen en ny mängd möjligheter nu när Alicia Miles hade brutit sig loss från sin självförstörelsecykel. Allt de behövde göra var att besegra ännu en grupp galningar och megalomaner som var angelägna om att få världens människor att lida.
  
  Och det är därför soldater som han satte allt på spel. För Adrian bredvid och Graham tvärs över gatan. För Chloe, som kämpade för att få sina två barn till skolan i tid varje dag. För paren som gnällde och stönade på vägen till snabbköpet. Till förmån för de som satt godmodigt i bilköer på ringleden, och de som hoppade i köerna. Inte för rännstensavskum som klättrade in i din skåpbil eller garage efter mörkrets inbrott och tog sig av med vad de kunde. Inte för mobbare, maktsökare och backstabbers. Må de som kämpat hårt för respekt, kärlek och omsorg tas om hand. Låt de som kämpade för sina barns framtid vara säkra på dess säkerhet. Låt de som hjälpt andra bli hjälpta.
  
  Hayden fångade hans uppmärksamhet med ett lågt grymtande. "Det här kan vara platsen. GPS:en säger att det är det, och jag ser en övergiven byggnad framför mig."
  
  Han såg överlappande färgade prickar. Det var händelsernas epicentrum då. Det fanns inte tid för subtiliteter nu. De kunde lika gärna ha skjutit upp fyrverkerier i sitt sökande efter Hannibals grav om de kunde hitta den snabbare nu när de var här. För Drake var övertygad om att om de kunde hitta den, så kunde alla andra lag också göra det.
  
  Hayden noterade det ungefärliga området. Kinimaka och Dahl sänkte sina tunga ryggsäckar till marken. May och Smith tog de bästa observationspositionerna. Drake och Alicia flyttade närmare Hayden för att hjälpa till. Bara Yorgi hängde tillbaka och visade osäkerhet medan han väntade på att bli tillsagd vad han skulle göra.
  
  Kinimaka och Dahl skapade några fantastiska ficklampor genom att montera trion på kolfiberstativ och ge bort ännu mer. Dessa var inte bara ljusa glödlampor, de var gjorda för att simulera solljus så nära som möjligt. Visserligen var även CIA:s omfattande kapacitet begränsad i Egypten, men Drake tyckte att apparaten inte såg så dålig ut. Kinimaka använde en lampa monterad på ett stativ för att belysa ett stort område, och sedan gick Hayden och Dahl för att undersöka marken.
  
  "Var nu uppmärksamma", sa Hayden till dem. "The Order of the Last Judgement hävdar att vapnen begravdes här långt efter Hannibals död. Det här är en omärkt grav, inte en gravsten. Så vi letar efter störd mark, inte ben, block eller kolonner. Vi letar efter föremål som nyligen begravdes, inte antika reliker. Det borde inte vara för svårt..."
  
  "Säg inte så!" Dahl skällde. "Du kommer att förvirra allt, för helvete."
  
  "Jag säger bara att vi inte behöver leta efter Hannibal. Bara vapen."
  
  "Bra poäng." Kinimaka justerade belysningen runt omkretsen lite.
  
  Hayden markerade tre platser på marken. De såg alla ut som om de hade ändrats på något sätt, och ingen nyligen. Yorgi närmade sig försiktigt med spaden i handen. Drake och Alicia gick med honom, följt av Kinimaka.
  
  "Gräv bara," sa Hayden. "Skynda dig".
  
  "Tänk om det finns en fälla?" frågade Alicia.
  
  Drake tittade på den förfallna byggnaden. Väggarna hängde sorgset, sjunkande, som om de höll vikten av världen. Ena sidan hade halverats som av en gigantisk klyv, blocken stack nu ut från båda sidor som taggiga tänder. Taket hade rasat för länge sedan, det fanns inga dörrar eller fönster. "Tja, det ser inte ut som att vi kommer att kunna hitta skydd där."
  
  "Tack".
  
  "Oroa dig inte, älskling. Håll huvudet högt."
  
  Drake ignorerade den rasande blicken och började jobba. "Så vad är betydelsen av de fyra ryttarna egentligen?" frågade han Hayden om kommunikatören.
  
  "Tänkesmedjans bästa gissning? De motsvarar de historiska figurer vi letar efter och de vapen vi hoppas kunna hitta. Så, Hannibal, uppvuxen till att hata romarna, startade ett nästan oändligt krig i Rom, eller hur? Det är här vi kommer att hitta krigets vapen."
  
  "Det kan också vara så att de är ryttare," inflikade Kinimaka. "Jag menar, Hannibal var det."
  
  "Ja, lite för vagt, Mano."
  
  "Så det har inget med Bibeln att göra?" Drake grävde fram ytterligare en jordhög. "För att vi inte behöver någon av dessa dumma koder."
  
  "Tja, de dök upp i Uppenbarelseboken och..."
  
  "Wow!" Alicia skrek plötsligt. "Jag tror att jag träffade något!"
  
  "Och uppmärksamhet," viskade Mays röst över kommunikatören. "Nya lampor har dykt upp på vattnet, de närmar sig snabbt."
  
  
  KAPITEL SEX
  
  
  Drake tappade spaden på golvet och gick fram för att titta på Alicia. Yorgi var redan där och hjälpte henne gräva. Kinimaka avancerade också snabbt.
  
  "Hur mycket tid har vi?" frågade Hayden skyndsamt.
  
  "Av deras snabbhet att döma toppar trettio minuter", svarade Smith.
  
  Dahl kikade intensivt. "Några ledtrådar?"
  
  "Förmodligen Mossad", svarade Kensi. "De var närmast."
  
  Drake svor. "Enda gången jag önskade att de jävla svenskarna skulle komma först."
  
  Alicia stod knädjupt i hålet och grävde ner kanten på sin spade i den mjuka jorden och försökte frigöra föremålet. Hon kämpade och drog glädjelöst i de vaga kanterna. Kinimaka rensade marken från ovan när Yorgi gick med Alicia i det ständigt expanderande såret i marken.
  
  "Vad är detta?" - Jag frågade. frågade Drake.
  
  Hayden satte sig på huk med händerna på knäna. "Jag kan inte säga säkert ännu."
  
  "Ta dig samman, Alicia." Drake flinade.
  
  En blick och ett höjt finger var hans enda svar. Föremålet i fråga var täckt av smuts och täckt av smuts på alla sidor, men det hade en form. Avlång, cirka två meter gånger en meter, hade en bestämd lådform och rörde sig lätt, vilket visar att den inte alls var tung. Problemet var att den var omgiven och packad av hård jord och rötter. Drake tittade från lådan till havet, såg ljusen komma allt närmare och undrade hur i helvete en så liten, lätt container kunde hålla ett förödande militärt vapen.
  
  "Femton minuter," rapporterade Smith. "Inga andra tecken på närmande."
  
  Alicia kämpade med marken, förbannade och kom ingenstans först, men till slut tog hon av sig föremålet och lät Yorgi dra ut det. Redan då klamrade sig de förvuxna rankorna och trassliga rötterna fast till honom till synes glatt, ett hårt, vridet gäng som vägrade släppa taget. Nu låg de midjedjupt i lera, skakade av sig kläderna och lutade sig mot spadar. Drake avstod från den uppenbara "Men at work"-raden och lutade sig över för att hjälpa till att lyfta. Dahl böjde sig också ner och tillsammans lyckades de hitta stöd på sidan av föremålet och dra ut det. Rötterna protesterade, brast och nystas upp. Vissa höll på för kära liv. Drake tryckte och kände hur den smygde sig uppför hålet och över kanten. Floder av fördriven jord rann uppifrån. Sedan reste han och Dahl sig upp tillsammans och stirrade ner på Alicia och Yorgi. Båda hade rodnade ansikten och andades tungt.
  
  "Vad?" - Jag frågade. frågade Drake. "Tänker ni två ta en tepaus? Stick härifrån."
  
  Alicia och Yorgi dubbelkollade hålets botten och letade efter fler lådor eller kanske gamla ben. Ingenting hittades. En stund senare sprang den unge ryssen längs hålkanten och hittade stöd där det inte verkade finnas något, så han kunde studsa uppför sluttningen och över hålkanten. Alicia såg med vemod vad som hände och hoppade sedan lite obekvämt på sidan. Drake tog tag i hennes hand och drog upp henne.
  
  Han kacklade. "Du glömde din spade."
  
  "Vill du gå och hämta den? Jag erbjuder huvudet först."
  
  "Återhållsamhet, återhållsamhet."
  
  Hayden fortsatte att titta ner i hålet. "Jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att ta en stund för att tillbringa en stund med stackars gamla Hannibal Barca. Vi vill inte respektera en medsoldat."
  
  Drake nickade instämmande. "Legend".
  
  "Om han ens är där nere."
  
  "Nazisterna gjorde sin forskning," sa Hayden. "Och jag erkänner motvilligt, de gjorde det bra. Hannibal uppnådde bestående berömmelse helt enkelt för att han var bra på sitt jobb. Hans resa över Alperna är fortfarande en av de mest anmärkningsvärda militära landvinningarna under de tidiga krigen. Han introducerade militära strategier som fortfarande hyllas idag."
  
  Efter en stund tittade de upp. Dahl var med dem. Kinimaka svepte bort föremålet för att avslöja en robust låda gjord av mörkt trä. Det fanns en liten vapensköld högst upp, och hawaiianen försökte visa upp den.
  
  Hayden lutade sig mot mig. "Det är allt. Deras hemgjorda logotyp. Orden för den sista domen."
  
  Drake studerade den och memorerade symbolen. Den liknade en liten central cirkel med fyra vridna flätor placerade runt den på olika ställen på kompassen. Cirkeln var en symbol för oändligheten.
  
  "Liar är vapen," sa Hayden. "Skydda din inre värld?" Hon ryckte på axlarna. "Vi kommer att ta itu med det här senare om det behövs. Låt oss."
  
  Ljusen var inte längre till sjöss, vilket gjorde att Mossad, om det var den som var närmast, hade nått fast mark och var mindre än femton minuter bort i full fart. Drake undrade återigen hur konfrontationen skulle sluta. SPEAR fick order om att till varje pris säkra alla fyra vapen, men order utfördes sällan perfekt på slagfältet. Han såg de nervösa uttrycken i de andras ansikten och visste att de kände på samma sätt, till och med Hayden, som var närmast kommandostrukturen.
  
  De förberedde sig för att lämna.
  
  "Försök att undvika konfrontation," sa Hayden. "Självklart".
  
  "Tänk om vi inte kan?" - frågade Dahl.
  
  "Tja, om det är Mossad, kanske vi kan prata."
  
  "Jag tvivlar på att de kommer att ha ID-västar," mumlade Alicia. "Det här är ingen polisshow."
  
  Hayden satte tillfälligt sin kommunikatör till avstängt läge. "Om vi blir skjutna så slåss vi", sa hon. "Vad mer kan vi göra?"
  
  Drake såg detta som den bästa kompromissen. I en idealisk värld skulle de ha glidit förbi de närmande soldaterna och återvänt till sin transport oskadda och oupptäckta. Naturligtvis skulle SPEAR inte existera i en ideal värld. Han kontrollerade sina vapen igen när laget förberedde sig för att flytta ut.
  
  "Ta den långa vägen," föreslog Hayden. "De kommer inte".
  
  Alla försiktighetsåtgärder. Alla knep för att undvika konflikter.
  
  Laurens röst var en tagg i örat på honom. "Vi fick nyss nyheterna, människor. Svenskarna närmar sig också."
  
  
  KAPITEL SJU
  
  
  Drake ledde vägen, gick först runt den förfallna byggnaden och gick sedan nerför sluttningen. Mörkret höljde fortfarande landet, men gryningen var precis runt hörnet. Drake beskrev sin väg i en ojämn slinga tills han befann sig i motsatt riktning mot havet.
  
  Sinns alert, huvudet höjt, laget följer efter oss.
  
  Dahl tog lådan i besittning och höll försiktigt locket under armen. Kenzi sprang fram till hans sida och hjälpte honom hitta rätt. Teamet bar nattseende, alla utom Smith, som föredrog att vara fullt medvetna om sin omgivning. Det var en bra kombination. Sida vid sida och i en fil sprang de tills de nådde foten av kullen och en platt slätt där det inte fanns något skydd. Drake fastnade för sin ögla och ledde dem i båtarnas allmänna riktning. Inte ett ord sades - alla använde sina sinnen för att kontrollera sin omgivning.
  
  De visste hur dödliga deras fiender var. Inga halvintresserade legosoldater den här gången. Idag, och nästa, och nästa, konfronterades de av soldater som inte var underlägsna dem.
  
  Nästan.
  
  Drake saktade ner, kände att de rörde sig lite för snabbt. Terrängen var inte till deras fördel. Ett blekt sken smög mot den östra horisonten. Snart blir det inget skydd. Smith stod till höger om honom och Mai till vänster om honom. Laget höll sig lågt. Kullen med den förfallna byggnaden ovanpå krympte undan och dök upp bakom dem. En rad buskar prickade med flera träd dök upp framför sig, och Drake kände en viss lättnad. De låg långt nordost om där de behövde vara, men slutresultatet var värt det.
  
  Bästa scenariot? Inget bråk.
  
  Han gick vidare, såg ut efter fara och höll sitt kroppsspråk neutralt. Sambandet förblev lugnt. När de närmade sig skyddsrummet saktade de ner farten, ifall någon redan var där och väntade. Som kommandosoldater kunde de förvänta sig varning, men ingenting kunde tas för givet på detta uppdrag.
  
  Drake såg ett stort område kantat av flera träd och glesa buskar och stannade och signalerade de andra att ta en paus. En inspektion av landskapet visade ingenting. Toppen av kullen var öde så långt han kunde se. Till vänster om dem ledde ett tunt täcke hela vägen till en platt slätt och sedan till havets stränder. Han gissade att deras båtar kunde vara femton minuters promenad bort. Han slog tyst på anslutningen.
  
  "Lauren, finns det några nyheter om svenskarna?"
  
  "Nej. Men de måste vara nära."
  
  "Andra lag?"
  
  "Ryssland är i luften." Hon verkade generad. "Jag kan inte ge dig en position."
  
  "Den här platsen är på väg att bli en het zon," sa Smith. "Vi måste flytta."
  
  Drake höll med. "Låt oss flytta ut."
  
  Han reste sig och hörde ett skrik lika chockerande som vilken kula som helst.
  
  "Stoppa där! Vi behöver en låda. Rör dig inte."
  
  Drake tvekade inte, utan steg snabbt ner, både tacksam för varningen och chockad över att de hade missat fienden. Dahl stirrade på honom och Alicia såg förvirrad ut. Även Mai visade överraskning.
  
  Kensi klickade med tungan. "Det måste vara Mossad."
  
  "Har du tagit dem under pistolhot?" frågade Hayden.
  
  "Ja", sa Drake. "Högtalaren är rakt fram och har förmodligen assistenter på båda sidor. Exakt där vi vill vara."
  
  "Vi kan inte gå vidare," sa Mai. "Vi går tillbaka. I den riktningen." Hon pekade österut. "Det finns ett skydd och en väg, flera gårdar. Staden är inte så långt borta. Vi kan meddela en evakuering."
  
  Drake tittade på Hayden. Deras chef verkade överväga valet mellan att gå norrut längs kusten, österut mot civilisationen, eller att möta striden.
  
  "Inget bra kommer att hända om vi stannar här," sa Dahl. "Att möta en elitfiende skulle vara en utmaning, men vi vet att fler är på väg."
  
  Drake visste redan att May hade rätt. Norden erbjöd ingen väg till frälsning. De skulle springa längs Hellesponten utan täckning och lita på ren tur att de kunde snubbla på någon form av transport. Att resa österut garanterad möjlighet.
  
  Andra lag skulle dessutom knappast komma från någon stad.
  
  Hayden kallade det och vände sedan österut och bedömde terrängen och chanserna för en snabb flykt. I detta ögonblick kom rösten igen.
  
  "Stanna där!"
  
  "Shit", flämtade Alicia. "Den här killen är synsk."
  
  "Jag har bara bra syn," sa Smith och syftade på visuell teknik. "Göm dig bakom något fast. Vi ska ta elden."
  
  Laget gav sig iväg, på väg österut. Israelerna öppnade eld, kulor över huvudena på spjutarna kraschade in i trädstammar och mellan grenar. Löv regnade ner. Drake klättrade snabbt, med vetskapen om att skotten medvetet var riktade högt, och undrade vilket jävla nytt krig de gav sig ut i här.
  
  "Det är precis som en jävla arméträning," sa Alicia.
  
  "Jag hoppas verkligen att de använder gummikulor", svarade Dahl.
  
  De klättrade och improviserade, rörde sig österut, nådde de starkare träden och fångade ögonen. Drake sköt tillbaka, medvetet högt. Han såg inga tecken på rörelse.
  
  "Knepiga jäklar."
  
  "Lilla lag," sa Kenzie. "Försiktigt. Automatiska maskiner. De kommer att invänta ett beslut."
  
  Drake var ivrig att dra full nytta. Teamet tog sig försiktigt österut, rakt in i den bleka gryningen som fortfarande hotade den avlägsna horisonten. Efter att ha nått nästa glänta hörde och kände Drake praktiskt taget en kulas vissling.
  
  "Skit". Han dök efter skydd. "Den där var nära."
  
  Mer skjutning, fler blyutsläpp bland skyddsrummen. Hayden tittade djupt in i Drakes ögon. "Deras sätt har förändrats."
  
  Drake tog ett djupt andetag, trodde knappt på det. Israelerna sköt häftigt och avancerade utan tvekan försiktigt men i en fördelaktig takt. En annan kula slet en bit bark från ett träd precis bakom Yorgas huvud, vilket fick ryssen att rycka till våldsamt.
  
  "Inte bra," klagade Kensi rasande. "Inte bra alls".
  
  Drakes ögon var som flinta. "Hayden, kontakta Lauren. Be henne bekräfta för Qrow att vi ger tillbaka eld!"
  
  "Vi måste ge tillbaka eld," ropade Kensi. "Ni har aldrig kollat förut."
  
  "Nej! De är legosoldater, elittrupper som tränas och följer order. De är jävla allierade, potentiella vänner. Kolla in det, Hayden. Kolla in det nu! "
  
  Nya kulor genomborrade undervegetationen. Fienden förblev osynlig, ohörd, SPIR visste om deras framfart endast av sin egen erfarenhet. Drake tittade på när Hayden klickade på kommunikationsknappen och pratade med Lauren, och bad sedan om ett snabbt svar.
  
  Mossad-soldaterna kom närmare.
  
  "Bekräfta vår status." Till och med Dahls röst lät spänd. "Lauren! Tar du ett beslut? Ska vi slåss? "
  
  
  * * *
  
  
  SPEAR-teamet, som redan hade körts bort från sina båtar, tvingades flytta längre österut. De hade svårt under eld. Ovilliga att slåss mot kända allierade befann de sig upp till halsen i fara.
  
  De klättrade, repade och blodiga använde varje knep i sin arsenal, varje knep för att lägga mer avstånd mellan sig själva och Mossad. Laurens återkomst tog bara några minuter, men dessa minuter varade längre än Justin Biebers CD.
  
  "Qrow är olycklig. Han säger att du fick en beställning. Behåll dina vapen till varje pris. Alla fyra."
  
  "Och det är allt?" frågade Drake. "Sa du till henne vem vi hade att göra med?"
  
  "Säkert. Hon verkade rasande. Jag tror att vi gjorde henne förbannad."
  
  Drake skakade på huvudet. Det är inte vettigt. Vi måste arbeta med detta tillsammans.
  
  Dahl uttryckte sin åsikt. "Vi gick faktiskt emot hennes order i Peru. Kanske är detta återbetalning."
  
  Drake trodde inte på det. "Nej. Det skulle vara småaktigt. Hon är inte den typen av politiker. Vi motarbetas av allierade. Skit. "
  
  "Vi har order," sa Hayden. "Låt oss överleva idag och kämpa imorgon."
  
  Drake visste att hon hade rätt, men han kunde inte låta bli att tänka att israelerna förmodligen sa samma sak. Så började flera hundra år gamla klagomål. Nu, som ett team, arbetade de sig österut, höll sig inom sin skogssköld, och organiserade en bakvakt, inte för aggressiv, men tillräckligt för att bromsa israelerna. Smith, Kinimaka och Mai var enastående när de visade att de nu menade allvar, och satte sina motståndare i botten vid varje tur.
  
  Det kom bakom dem när Drake flöt genom träden. Helikoptern mullrade över huvudet, lutade sedan och landade i någon oansenlig glänta. Hayden behövde inte säga ett ord.
  
  "Svenskar? ryssar? Gud, det här är bara skit, killar!"
  
  Drake hörde genast skott från det hållet. Den som precis kom ut ur helikoptern blev beskjuten, och inte av Mossad.
  
  Detta innebar att fyra specialstyrkor nu var med i kampen.
  
  Framför slutade skogen och avslöjade en gammal bondgård bortom ett brett fält kantat av stenmurar.
  
  "Ta lite tid", skrek han. "Aktera hårt och snabbt. Vi kan omgruppera där."
  
  Laget sprang som om helvetets hundar var heta i hälarna.
  
  
  * * *
  
  
  I full men kontrollerad takt kom teamet ut ur skyddet på måfå och rusade mot bondgården. Väggarna och fönsteröppningarna var nästan lika lumpen som huset på kullen, vilket tyder på frånvaron av mänsklig närvaro. Tre grupper av specialstyrkor låg bakom dem, men hur nära?
  
  Drake visste inte. Han joggade tungt över den spåriga marken, tog av sig mörkerseendet och använde den ljusna himlen för att markera sin väg. Hälften av laget tittade framåt, hälften tittade bakåt. Mai viskade att hon såg Mossad-teamet nå kanten av skogen, men sedan nådde Drake den första låga muren och Mai och Smith öppnade upp en liten mängd dämpande eld.
  
  Tillsammans kröp de bakom stenmuren.
  
  Gården låg fortfarande tjugo steg före. Drake visste att det inte skulle göra någon nytta för dem att tillåta israelerna och andra att bosätta sig och etablera idealiska siktlinjer. Dessutom skulle andra lag nu vara försiktiga med varandra. Han talade in i kommunikatören.
  
  "Det är bäst att du drar i röven, pojkar."
  
  Alicia vände sig om för att titta på honom. "Är det din bästa amerikanska accent?"
  
  Drake såg orolig ut. "Skit. Jag vände till slut." Sedan såg han Dahl. "Men hallå, det kan vara värre antar jag."
  
  Som en bröt de igenom locket. May och Smith öppnade igen med eld och fick bara två skott som svar. Inga andra ljud hördes. Drake hittade en solid vägg och stannade. Hayden gav omedelbart May, Smith och Kinimaka i uppdrag att vakta omkretsen och skyndade sig sedan att ansluta sig till de andra.
  
  "Vi är okej i några minuter. Det vi har?"
  
  Dahl höll redan på att veckla ut kartan när Laurens röst fyllde deras öron.
  
  "Plan B är fortfarande möjlig. Gå in i landet. Om du är snabb behöver du ingen transport."
  
  "Planera jävla B." Drake skakade på huvudet. "Alltid plan B."
  
  Perimeterpatrullen rapporterade att allt var klart.
  
  Hayden pekade på lådan som Dahl bar på. - Vi måste ta ansvar här. Om du tappar bort det har vi ingen aning om vad som finns inuti. Och om du förlorar detta till fienden..." Hon behövde inte fortsätta. Svensken lade lådan på marken och knäböjde bredvid den.
  
  Hayden rörde vid symbolen ingraverad på locket. De snurrande bladen skickar ut en olycksbådande varning. Dahl öppnade försiktigt locket.
  
  Drake höll andan. Inget hände. Det skulle alltid vara riskabelt, men de kunde inte se några dolda lås eller mekanismer. Nu lyfte Dahl på locket helt och tittade in i utrymmet inuti.
  
  Kensi skrattade. "Vad är det här? krigsvapen? Förbunden med Hannibal och gömd av ordern? Allt jag ser är en hög med papper."
  
  Dahl lutade sig tillbaka på huk. "Krig kan också utkämpas med ord."
  
  Hayden drog försiktigt fram flera pappersark och skannade texten. "Jag vet inte," erkände hon. "Ser ut som en forskningsfil och... ett register över..." Hon gjorde en paus. "Tester? Rättegång?" Hon bläddrade igenom ytterligare några sidor. "Montagespecifikationer."
  
  Drake rynkade pannan. "Nu låter det illa. De kallar det Project Babylon, Lauren. Låt oss se vad du kan gräva fram om detta."
  
  "Förstår", sa New Yorker. "Något annat?"
  
  "Jag har precis börjat förstå dessa egenskaper," började Dahl. "Det är gigantiskt..."
  
  "Ner!" skrek Smith. "Närmar sig."
  
  Laget saktade ner och förberedde sig. Bakom stenmurarna dundrade en maskingevärsalva, vass och öronbedövande. Smith returnerade eld från höger och siktade från en nisch i väggen. Hayden skakade på huvudet.
  
  "Vi måste avsluta det här. Gå ut härifrån".
  
  "Ta röv?" frågade Drake.
  
  "Få din rumpa."
  
  "Plan B," sa Alicia.
  
  För att vara säkra, flyttade de från vägg till vägg mot baksidan av bondgården. Golvet var beskött med skräp och bitar av murverk och trä markerade var taket hade fallit in. Mai, Smith och Kinimaka täckte baksidan. Drake stannade när de nådde bakrutorna och tittade på vägen framåt.
  
  "Det kan bara bli svårare", sa han.
  
  Den uppgående solen gled över horisonten i en explosion av färger.
  
  
  KAPITEL ÅTTA
  
  
  Loppet fortsatte, men nu minskade oddsen. När Drake och Alicia, som ledde vägen, lämnade skyddet och begav sig inåt landet och höll bondgården mellan dem och deras förföljare, kom Mossad-teamet äntligen ur skogen. Helt klädda i svart och med masker över ansiktet närmade de sig lågt och försiktigt, höjde sina vapen och sköt. Mai och Smith tog snabbt skydd bakom bondgården. Hayden rusade fram.
  
  "Flytta!"
  
  Drake kämpade mot instinkten att stå och slåss; Dahl till vänster om honom kämpade helt klart med detta också. De slogs vanligtvis och överlistade sina motståndare - ibland handlade det om brutal kraft och antal. Men ofta berodde allt på motståndarnas dumhet. De flesta av legosoldaterna som fick betalt var långsamma och tråkiga och förlitade sig på sin storlek, grymhet och brist på moral för att få jobbet gjort.
  
  Inte idag.
  
  Drake var mycket medveten om behovet av att skydda priset. Dahl bar lådan och förvarade den så säkert han kunde. Yorgi gick nu vidare, testade marken och försökte hitta vägar med mest täckning. De korsade ett kuperat fält och gick sedan ner genom en liten gles träddunge. Israelerna upphörde med elden ett tag, kände kanske andra kommandon och ville inte ge sin position känd.
  
  En mängd olika taktiker visades nu.
  
  Men för Drake sammanfattade Alicia det bäst. "För guds skull, Yogi. Lägg ner ditt ryska huvud och spring!"
  
  Lauren spårade deras framsteg på GPS och meddelade att Plan B-mötesplatsen var över nästa horisont.
  
  Drake suckade lite lättare. Dungen tog slut, och Yorgi var den första att bestiga den lilla kullen, och Kinimaka följde på hans hälar. Hawaiianens byxor var täckta av lera där han föll - tre gånger. Alicia tittade på May, som rörde sig smidigt mellan jordens veck.
  
  "Fan Sprite. Ser ut som ett vårlamm som leker i det vilda."
  
  "Allt hon gör, hon gör det bra," instämde Drake.
  
  Alicia sladdade på skiffern, men lyckades hålla sig på benen. "Vi gör det alla bra."
  
  "Ja, men en del av oss är mer som rövhål."
  
  Alicia höjde sitt vapen. "Jag hoppas att du inte menar mig, Drakes." Det fanns en varning i hennes röst.
  
  "Åh, självklart inte, älskling. Jag menade uppenbarligen svensken."
  
  "Dyr?"
  
  Skotten hördes bakifrån och avslutade Dahls replik innan den ens började. Erfarenhet berättade för Drake att skotten inte var avsedda för dem och bestod av två olika toner. Mossad samarbetade med antingen ryssarna eller svenskarna.
  
  Svenskarna, trodde han nog, sprang handlöst till Mossad.
  
  Han kunde inte låta bli att flina.
  
  Dahl såg sig omkring, som om han kände indignation. Drake gjorde en oskyldig blick. De klättrade uppför en liten kulle och gled ner på andra sidan.
  
  "Transporten kommer", sa Lauren.
  
  "Så här!" Hayden pekade mot himlen, långt, långt borta, där en svart fläck rörde sig. Drake skannade området och drog ner Yorgi precis när kulan visslade över toppen av kullen. Någon blev plötsligt mer intresserad av dem.
  
  "In i dalen", sa Kinimaka. "Om vi kan komma till de där träden..."
  
  Laget förberedde sig för slutspurten. Drake tittade igen på den annalkande fläcken. För en sekund trodde han att han kanske såg en skugga, men sedan såg han sanningen.
  
  "Människor, det här är en annan helikopter."
  
  Kinimaka tittade noga. "Skit".
  
  "Och där". Mai pekade åt vänster, högt upp mot en molnbank. "Tredje".
  
  "Lauren," sa Hayden skyndsamt. "Lauren, prata med oss!"
  
  "Bara att få bekräftelse." Den lugna rösten kom tillbaka. "Du har kineserna och britterna i luften. Ryssland, svenskar och israeler på jorden. Lyssna, jag kopplar dig till chatten nu så att du kan få information första gången. En del av det är skit, men allt kan vara värdefullt."
  
  "Franska människor?" Kinimaka blev eftertänksam av någon anledning.
  
  "Ingenting," svarade Lauren.
  
  "Bra jobbat, de är inte alla som Bo," sa Alicia med en antydan av bitterhet och melankoli. "Jag menar fransmännen. Killen var en förrädare, men han var jävligt bra på sitt jobb."
  
  Dahl gjorde en min. "Om de är som Bo," sa han tyst. "De kanske redan är här."
  
  Alicia blinkade åt orden och studerade de närliggande smutshögarna. Inget rörde sig.
  
  "Vi är omringade," sa Hayden.
  
  "Specialstyrkor på alla sidor," instämde Drake. "Råttor i en fälla."
  
  "Tala för dig själv." Mai uppskattade snabbt allt. "Ta två minuter. Kom ihåg vad som finns i den här lådan så gott du kan." Hon höjde händerna. "Gör det".
  
  Drake förstod kärnan i det. Boxen var trots allt inte värd deras liv. Om det blir riktigt spänt och ett vänligare lag tar sig igenom det, kanske inte boxning bara räddar deras liv. Dahl öppnade locket och teamet styrde rakt mot de annalkande helikoptrarna.
  
  Han delade ut massor av papper till alla.
  
  "Wow, det är konstigt," sa Alicia.
  
  Kenzi blandade flera pappersark. "Bli i slagsmål när du läser ett dokument för trettio till femtio år sedan, skrivet av nazisterna och gömt i Hannibal Barcas grav? Vad är konstigt med detta?
  
  Drake försökte spara passagerna i minnet. "Hennes ord är meningsfulla. Detta är samma som kursen för SPEAR."
  
  Forskningsprojekt på hög höjd, läste han. Ursprungligen skapad i syfte att studera återinträdesballistik till en lägre kostnad. Istället för dyra raketer...
  
  "Jag vet inte vad fan det här är."
  
  Skjut upp i rymden utan att använda en raket. Projektet föreslår att en mycket stor pistol skulle kunna användas för att skjuta föremål i höga hastigheter på hög höjd...
  
  "Åh shit".
  
  Dahls och Alicias ansikten var lika aska. "Det här kan inte vara bra."
  
  Hayden pekade på de annalkande helikoptrarna, som nu var i full syn på alla. De kunde se enskilda vapen hänga från helikoptrar.
  
  "Och det är inte sant heller!"
  
  Drake lämnade över tidningarna och gjorde i ordning sitt vapen. Dags för det han var van vid och det han var bra på. Han bombarderades med prat från Hayden, May och Smith, såväl som från kommunikationssystemet som Lauren hade fixat.
  
  "Israelerna gick i strid med svenskarna. Ryssland okänt..." Sedan kom störningar och snabba sändningar från direktsändningar som NSA och andra organisationer lyckades lyssna på.
  
  Franska: "Vi närmar oss området..."
  
  Brittisk: "Ja, sir, mål har upptäckts. Vi har många fiender på slagfältet..."
  
  Kinesiska: "Är du säker på att de har lådan?"
  
  Hayden ledde vägen. De sprang från fältet. De sprang utan en plan. Den försiktiga elden tvingade helikoptrarna att vidta undvikande åtgärder och tvingade deras markjakt att röra sig med extrem försiktighet.
  
  Och sedan, precis när Drake var på väg att zona ut och fokusera på sin nya flyktväg, skar en annan röst igenom det statiska.
  
  Bara kort.
  
  Delvis gömt bakom bruset skar ett knappt hörbart, djupt, utdraget ljud i hans öron.
  
  Amerikansk: "SEAL Team 7 är här. Vi är verkligen nära nu..."
  
  Chocken skakade honom till kärnan. Men det fanns ingen tid. Det går inte att prata. Det finns inte ens en sekund att absorbera det.
  
  Hans ögon mötte dock Thorsten Dahls.
  
  Vad i...?
  
  
  KAPITEL NIIO
  
  
  "Säg till helikoptern att dra iväg!" Hayden klickade på sin kommunikatör. "Vi kommer att hitta ett annat sätt."
  
  "Vill du att det här ska hänga kvar?" frågade Lauren och fick Alicia att skratta även när hon sprang för sitt liv.
  
  "Säkert. Ducka ner och täck dig. Ring oss inte, vi ringer dig!"
  
  Drake undrade om den här dagen någonsin skulle ta slut, såg sedan hela solskivan hänga över horisonten och insåg ironin. Området var en serie kullar, var och en brantare än den förra. ETT SPJUD täckte deras rumpor när de nådde toppen av kullen, steg försiktigt och sprang sedan i full fart ner på andra sidan.
  
  Skott hördes med jämna mellanrum bakifrån, men de var inte riktade mot dem, israelerna och svenskarna bytte förmodligen slag. Flera mer förfallna byggnader dök upp till vänster och höger, de flesta byggda i grunda dalar, alla övergivna. Drake var inte säker på vad som fick människorna att lämna, men det hände för länge sedan.
  
  Fler kullar och sedan en grupp träd till vänster. Att erbjuda skydd, grönska och grenar växte tätt. Hayden styrde laget åt det hållet, och Drake suckade lite lättare. Varje form av mörkläggning var bättre än ingen mörkläggning alls. Först blinkade Hayden och sedan Alicia genom träden, nu följt av Dal, Kenzi och Kinimaka. Drake gick in i skogen och lämnade May, Yorgi och Smith i bakkanten. Skotten hördes, närmare nu, vilket gjorde att Drake var försiktig med sina vänner.
  
  När han vände sig om såg han att Mai hade snubblat.
  
  Såg hennes ansikte studsa från marken.
  
  "Nej!"
  
  
  * * *
  
  
  Hayden bromsade tvärt och vände sig om. I detta ögonblick låg Mai medvetslös på marken, Drake närmade sig henne, Smith böjde sig redan ner. Kulorna träffade träden i utkanten med en duns. Någon var nära.
  
  Sedan började krattskogen. Figurer hoppade ut, en slog Hayden i underkroppen. Hon vacklade, men stannade på fötterna. Trädstammen träffade henne i ryggraden. Hon ignorerade smärtblixten och höjde pistolen. Sedan attackerade den svarta gestalten henne igen och slog henne med en armbåge, ett knä, en kniv...
  
  Hayden gjorde ett utfall och kände hur bladet kom inom en hårsmån från hennes mage. Hon kämpade tillbaka med en armbåge mot ansiktet och ett knä mot magen för att få mer avstånd mellan dem. Hon såg Kinimaka och Alicia slåss till höger och Dal sparka pjäsen som han slog ner.
  
  Drake tar upp den slappa Mai.
  
  Kulor flög mellan träden och krossade löv och växtlighet. Man besegrade fienden, men inte länge. Mannen reste sig snart upp, tydligt klädd i någon form av kevlar. Då fylldes Haydens vision av hennes egen motståndare - en Mossad-man vars drag var genomsyrade av en brutal och ond beslutsamhet.
  
  "Sluta", sa hon. "Vi är på samma sida..."
  
  Ett slag i käken stoppade henne. Hayden smakade på blodet.
  
  "Order", kom det vaga svaret.
  
  Hon blockerade nya slag, knuffade mannen åt sidan och försökte inte höja pistolen, även när han använde en kniv. Bladet smakade bark, sedan smuts. Hayden sparkade mannens ben när Drake rusade förbi och sprang nerför stigen och in i träden. Smith täckte hans rygg, slog israelen i ansiktet och skickade honom tillbaka in i busken. Kenzi var nästa, den här gången med ett tveksamt ansiktsuttryck och stora ögon, som om hon letade efter någon bekant.
  
  Hayden trängde sig fram mot Drake.
  
  "Mai?"
  
  "Hon mår bra. Bara en kula i ryggraden och det är allt. Inget spektakulärt."
  
  Hayden blev blek. "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Jackan stoppade det. Hon föll och slog i skallen. Inget speciellt".
  
  "HANDLA OM".
  
  Alicia undvek en brutal armbågesattack och använde ett judokast för att skicka sin motståndare att flyga in i träden. Kinimaka bulldosade sig igenom en annan Mossad-soldat. För några ögonblick var vägen fri, och SPEAR-teamet utnyttjade fullt ut.
  
  Varje uns av erfarenhet spelade in när de sprang i full fart, utan tanke på att sakta ner, genom vridande, dykning, farliga trädklumpar. En lucka hade öppnats mellan dem och Mossad-teamet, och det tjocka lövverket gav ett perfekt skydd.
  
  "Hur fan lyckades de ta sig förbi oss?" Drake skrek.
  
  "Det måste ha varit när vi stannade för att kontrollera rutan," sa Hayden.
  
  Smith grymtade högt. "Vi tittade på."
  
  "Slå inte upp dig..." började Hayden.
  
  "Nej, min vän," sa Kensi. "De är bäst på vad de gör."
  
  Smith skrattade, som för att säga att vi också gjorde det, men i övrigt förblev tyst. Hayden såg Kinimaka snubbla, hans enorma fötter landa i en hög med elastisk lerjord, och flyttade för att hjälpa till, men Dal stödde redan den store mannen. Svensken förde över lådan till sin andra hand och tryckte på hawaiianen med sin högra.
  
  Och nu har ytterligare en fara lagts till i mixen - det omisskännliga ljudet av en helikopter som flyger över huvudet.
  
  Kommer de att öppna eld?
  
  Skulle de kamma skogen med kulor?
  
  Hayden trodde inte det. Tusentals saker kan gå fel på grund av en sådan oansvarig handling. Naturligtvis följde dessa killar order från sina regeringar, och några av clownerna som satt hemma i sina varma, luftkonditionerade kontor kunde inte bry sig mindre om vad som pågick utanför deras elfenbenstorn.
  
  Flackandet av propellrar kom från ovan. Hayden fortsatte att springa. Hon visste redan att Mossad skulle ha ögonen på sitt lag, och möjligen svenskarna och ryssarna bakom dem. Det hördes ett ljud till vänster , och hon tyckte sig se fler figurer - de måste vara ryssar, tänkte hon.
  
  Eller kanske britterna?
  
  Skit!
  
  De var för öppna. För oförberedd. Det var faktiskt alla lag där. Ingen förväntade sig att alla skulle komma på en gång - och det var ett misstag. Men berätta för mig en plan som skulle ta hänsyn till detta?
  
  Drake Trail låg framför, inte alls bromsad av Mays vikt. Alicia följde efter i hälarna och såg sig omkring. Stigen slingrade sig planlöst, men gick i allmänhet åt rätt håll, och det var Hayden tacksam för. Hon hörde Smith avfyra kulor baktill och avskräcka deras förföljare. Hon hörde flera skrik från vänster, som om två krafter möttes.
  
  Fy fan, det här är galet skit.
  
  Drake hoppade över ett fallen träd. Kinimaka slog igenom med knappt ett grymtande. Fragmenten spridda åt alla håll. Terrängen började sjunka och sedan såg de skogsbrynet. Hayden skällde in i kommunikationen att de skulle sakta ner - ingen visste vad på marken som kunde vänta bortom trädgränsen.
  
  Drake saktade ner lite. Alicia passerade honom till höger, och Dahl slog honom till vänster; tillsammans övervann de tre täcket och gick in i en smal dal, skyddad på båda sidor av branta bruna sluttningar. Kinimaka och Kenzi klickade ihop hälarna i ett försök att ge stöd, och sedan kom även Hayden ur gömman och försökte nu ignorera den växande brännande känslan i bröstet.
  
  De sprang längre än hon tyckte om att tro.
  
  Och den närmaste staden var mil bort.
  
  
  KAPITEL TIO
  
  
  Drake kände att Mai började kämpa lite. Han gav henne en minut och visste att hon snabbt skulle komma till sans. I det flyktiga ögonblicket märkte han något platt, grått och slingrande som fick hans rappande hjärta att hoppa över ett slag.
  
  "Vänster!"
  
  Hela gruppen bröt till vänster, försiktigt men i onödan täckte sina flanker eftersom deras motståndare fortfarande var osynliga. Drake lät May kämpa lite, men höll fast. Ganska snart slog hon honom i revbenen med knytnäven.
  
  "Låt mig gå".
  
  "En sekund, min älskade..."
  
  Alicia tittade häftigt på honom. "Gillar du det så mycket?"
  
  Drake tvekade och flinade sedan. "Det finns inget säkert svar på den här frågan, min älskade."
  
  "Verkligen?"
  
  "Tja, tänk på det ur min synvinkel."
  
  Mai löste sitt dilemma genom att använda sin ryggrad för att trycka av och rulla över på golvet. Hon landade framgångsrikt, men gungade på plats och höll sitt huvud.
  
  "Titta", sa Drake. "Till mitt försvar verkar hon osäker."
  
  "Ditt huvud kommer att skaka om vi inte skyndar oss." Alicia trängde förbi och Drake följde efter och tittade på May lite längre tills hon rätade upp sig och kom in i en rytm. Gruppen sprang uppför vallen till asfalten.
  
  "Första förvirringen med Mossad." Dahl sträckte på sig. "Inget spektakulärt."
  
  "De höll tillbaka," sa Kenzie. "Så som du var."
  
  "Andra förvirringen," sa Drake. "Kommer du ihåg den där byn i England? Många år sedan."
  
  "Yonks?" - Jag frågade.
  
  "Århundraden".
  
  "HANDLA OM". Dahl pausade en sekund och sa sedan: "BC eller AD?"
  
  "Jag tror att de kallar det BC nu."
  
  "Skitsnack".
  
  Vägen sträckte sig åt båda hållen, öde, gropig och i behov av reparation. Drake hörde hur en luftvärnspistol närmade sig helikoptern och sedan fler skott. Han vände sig om för att se att han blev beskjuten från skogen, trodde att han bara skräpade ner området med kulor och såg honom sedan svänga kraftigt åt sidan.
  
  "Jag kan inte riskera det," sa Dahl. "Jag antar att de måste vara kineser och de kan inte höra prat som vi kan."
  
  Drake nickade tyst. Inget nytt har avslöjats i samtalen den senaste tiden. Eftersom...
  
  Hayden släppte en tyst hälsning. "Jag ser ett fordon."
  
  Drake hukade sig ner och skannade området. "Så vad har vi bakom oss? Mossad och ryssar i träd, kommer i vägen för varandra. Är svenskarna någonstans bredvid ryssarna? SAS? Han skakade på huvudet. "Vem vet? Din bästa gissning är att gå runt skogen. De vet alla att om de ger sig själva är de döda. Det är därför vi fortfarande levde."
  
  "Kinesisk i helikoptern," sa Smith. "Landar där." Han pekade på en serie grunda fördjupningar.
  
  "Franska?" frågade Yorgi.
  
  Drake skakade på huvudet. Bortsett från skämt kan fransmännen till och med ha hållit tillbaka för att testa vattnet och låta sina motståndare tunna ut dem. En listig seger i sista stund. Han stirrade på den annalkande skåpbilen.
  
  "Armar upp."
  
  Smith och Kenzie tog riktningen, stod på sidan av vägen och riktade sina vapen mot den annalkande skåpbilen. Dahl och Drake placerade ett par tunga stenblock på vägen. När skåpbilen saktade in kom resten av teamet upp bakifrån, täckte försiktigt över fordonet och beordrade de åkande att gå ut.
  
  Alicia öppnade bakdörren.
  
  "Oj, det stinker här inne!"
  
  Men det var tomt. Och Drake hörde Kensi ställa en fråga på turkiska. Han skakade på huvudet medan Dahl log triumferande. Den här tjejen är full av överraskningar. "Finns det något språk hon inte kan?"
  
  Svensken brast ut i skratt. "Kom igen mannen. Lämna inte dig själv så öppen."
  
  "Åh," nickade Drake. "Ja. Gudarnas språk."
  
  "Stå upp, älskling. Vill du ha sex? Ja, jag kan bara höra din söta accent rulla av Odens tunga."
  
  Drake ignorerade detta och fokuserade på de två turkiska männen som verkade genuint rädda.
  
  Och riktigt turkiska.
  
  Hayden knuffade tillbaka dem i lastbilen och följde tätt efter. Dahl flinade igen och följde efter henne och gjorde en gest åt de andra att hoppa in i baksätet. Drake insåg orsaken till hans nöje en stund senare och stirrade sedan på Alicia igen.
  
  "Hur illa är det där?"
  
  
  * * *
  
  
  Lastbilen studsade och ryckte och försökte förstöra sig själv på den förfallna vägen.
  
  Alicia höll på med all sin kraft. "Försöker han slå jävla bad beats?"
  
  "Kanske," sa Smith bedrövligt och höll sin näsa och ett smutsigt bälte knutet till ett ställ inne i skåpbilen. "Jag luktar getter."
  
  Alicia spände ögonen. "Åh ja? Din vän?"
  
  Kinimaka satt bak i lastbilen och slukade desperat lungfulla frisk luft genom springorna där bakdörrarna möttes. "Det måste vara... dessa... bönder, antar jag."
  
  "Eller getsmugglare," tillade Alicia. "Jag kan aldrig säga."
  
  Smith morrade av ilska. "När jag sa 'getter' menade jag i allmänhet."
  
  "Ja ja ja".
  
  Drake höll sig utanför det, tog grunda andetag och försökte fokusera på andra saker. De var tvungna att lita på Hayden och Dahl, som tog hand om deras säkerhet i förväg och hittade den bästa platsen för resan. Kommunikationen förblev tyst, utom för en och annan skur av statisk elektricitet. Till och med Lauren förblev tyst, vilket hjälpte på sitt sätt. Detta berättade för dem att de var relativt säkra.
  
  Besättningen klagade högt runt honom, deras sätt att klara sig och distrahera sig från stanken från djuren. Jämförelser med svenska bad, amerikanska restauranger och hotell i London bjöds på skämt.
  
  Drake lät sina tankar vandra från Yorgas senaste utbrott och behovet av att dela med sig av en fruktansvärd hemlighet, till den nya förståelsen mellan Alicia och May, till andra problem som plågar SPEAR-teamet. Hayden och Kinimaka förblev osams, liksom Lauren och Smith, även om de senare var åtskilda av mer än bara skillnader. Dahl jobbade så hårt han kunde med Joanna, men återigen kom arbetet i vägen.
  
  Något mer brådskande och obönhörligt genomborrade hans hjärna. Sekreterare Crows irritation över att de inte följde order i Peru, och den säkra vetskapen om att ett hemligt, topphemligt amerikanskt andralag är här. Någonstans.
  
  SEAL Team 7.
  
  Det fanns otaliga frågor och de var oförklarliga. Vad var svaret? Litade Qrow inte längre på SPEAR-teamet? Var de backup?
  
  Han hade inte glömt det stora frågetecknet som fortfarande hängde över Smiths huvud, men han kunde inte föreställa sig något annat scenario. Qrow skickade sju personer för att hålla ett öga på dem.
  
  Drake undertryckte sin ilska. Hon hade sitt eget jobb att göra. Svart och vitt var en livsvision som endast delades av dårar och galningar. Hans djupa tankar avbröts av Hayden.
  
  "Allt är klart bak och fram. Det verkar som om vi närmar oss en plats som heter Ç Anakkale, vid kusten. Jag väntar tills vi hittar en plats innan jag kontaktar helikoptern. Åh, och Dahl hade en chans att ta isär den där lådan."
  
  Svensken distraherade dem från situationen ett tag genom att förklara vad pappersbuntarna såg ut att vara. Det var mer än ett krig, det var själva tillkännagivandet. Hannibal verkade vara vald helt enkelt som en symbol.
  
  
  * * *
  
  
  "Finns det några antydningar om hur Afrika blev ett av jordens fyra hörn?" frågade Mai.
  
  "Inga sånt där. Därför kan vi inte förutse var nästa ryttare kommer att vara."
  
  "Titta in i det förflutna," sa Kenzi. "I mitt jobb, på mitt gamla jobb, var svaren alltid dolda i det förflutna. Du behöver bara veta var du ska leta."
  
  Sedan ingrep Lauren. "Jag ska prova det här."
  
  Drake kämpade mot lastbilens lutning. "Hur långt är det till Çanakkale?"
  
  "Nu går vi in i utkanten. Ser inte för stor ut. Jag ser havet."
  
  "Åh, du vinner." Drake kom ihåg ett spel han spelade som barn.
  
  "Jag såg det först," sa Dahl med ett leende i rösten.
  
  "Ja, vi spelade det också."
  
  Lastbilen stannade och snart nog öppnades bakdörrarna utåt. Teamet hoppade ut och tog in lungorna av frisk luft. Alicia klagade över att hon inte mådde bra och Kenzi låtsades svimma på engelska manér. Detta muntrade genast upp Alicia. Drake fann sig själv stirrade och stirrade i förvåning.
  
  "Fy fan", mumlade han med flit. "Ja, jag blir apans farbror."
  
  Dahl var för chockad för att kommentera.
  
  Framför dem stod en enorm trähäst, av någon anledning bekant, och ruvade på ett litet torg omgivet av byggnader. Repet verkade binda hans ben och sträcktes runt hans huvud. Drake tyckte att det såg bepansrat och majestätiskt ut, ett stolt djur skapat av människan.
  
  "Vad i helvete?"
  
  Folkmassor samlades runt honom, stirrade, poserade och tog bilder.
  
  Lauren talade på kommunikatören. "Jag tror att du precis hittade den trojanska hästen."
  
  Smith skrattade. "Det här är långt ifrån en leksak."
  
  "Nej Troy. Du vet? Brad Pitt?"
  
  Alicia bröt nästan nacken och såg sig omkring åt alla håll. "Vad? Var?"
  
  "Wow". Kensi skrattade. "Jag har sett huggormar attackera långsammare."
  
  Alicia studerade fortfarande området noggrant. "Var är Lauren? Är han till häst?"
  
  New Yorker släppte fram ett skratt. "Ja, det var han en gång. Kommer du ihåg den moderna filmen "Troy"? Tja, efter att ha filmat lämnade de hästen precis där du står, i Çanakkale."
  
  "Skitsnack". Alicia gav utlopp för sina känslor. "Jag trodde att alla mina jular kom på en gång." Hon skakade på huvudet.
  
  Drake harklade sig. "Jag är fortfarande här, älskling."
  
  "Åh ja. Fantastisk".
  
  "Och oroa dig inte, om Brad Pitt hoppar ur hästens rumpa och försöker kidnappa dig, så räddar jag dig."
  
  "Våga fan inte."
  
  Laurens röst skar igenom deras prat som det hårda slaget av ett samurajsvärd. "Inträde, killar! Många fiender. Vi närmar oss Canakkale just nu. De ska vara kopplade till kommunikationssystemet, precis som vi. Flytta! "
  
  "Se detta?" Drake pekade på fästningen. "Ring en helikopter. Om vi kan klättra på slottet och försvara oss, kan han ta oss därifrån."
  
  Hayden tittade tillbaka mot utkanten av Canakkale. "Om vi kan försvara ett slott i en turiststad från sex SWAT-team."
  
  Dahl tog upp lådan. "Det finns bara ett sätt att ta reda på det."
  
  
  KAPITEL ELVA
  
  
  Instinktivt rörde de sig mot kuststigen, i vetskap om att den skulle slingra sig mot det imponerande stadsfortet. Lauren hade samlat på sig väldigt lite information från utdragen av kommunikationskonversationer och Drake hade hört ännu mindre från de olika teamledarna, men den allmänna konsensus var att de alla närmade sig snabbt.
  
  Stigen ledde förbi många byggnader med vita fasader: hus, affärer och restauranger med utsikt över det porlande blå vattnet i Hellespont. Till vänster stod parkerade bilar och bakom dem låg flera små båtar, ovanför vilka tornade det sandfärgade fortets höga murar. Turistbussar passerade, sakta mullrande genom de smala gatorna. Hornen ljöd. Lokala invånare samlades nära ett populärt kafé och rökte och pratade. Teamet skyndade sig så snabbt de kunde utan att väcka misstankar.
  
  Det är inte lätt att bära stridsutrustning, men speciellt för det här uppdraget var de klädda helt i svart och kunde ta bort och gömma de föremål som kunde väcka uppmärksamhet. Men gruppen människor som rörde sig när de blev vände på huvudet, och Drake såg att mer än en telefon hade öppnats.
  
  "Ring snabbt den jävla helikoptern," sa han. "Vi har slut på land och jäkla tid här."
  
  "På väg. Om tio till femton minuter."
  
  Han visste att detta var en era av strider. En del andra SWAT-team skulle inte tveka att släppa lös helvetet över en stad, säkra på sina order och förmåga att fly, med vetskapen om att myndigheterna vanligtvis skulle sätta en terroristisk snurr på alla extremt hotfulla situationer.
  
  De sandfärgade väggarna reste sig kraftigt framför dem. Fort Ç Anakkale hade två rundade, mot havet vända fortmurar och en central citadell, och bakom dem löpte en bred arm av värnstenar nedför sluttningen mot havet. Drake följde linjen för den första böjda väggen och undrade vad som var i korsningen mellan denna och dess syster. Hayden stannade framför sig och tittade tillbaka.
  
  "Vi stiger."
  
  Ett djärvt beslut, men en sak höll Drake med om. Att gå upp innebar att de skulle sitta fast i fortet, försvarade från ovan men försvarslösa, instängda. Att fortsätta innebar att de hade andra alternativ än att fly till havet: de kunde gömma sig i staden, hitta en bil, eventuellt ligga lågt eller dela upp sig ett tag.
  
  Men Haydens val tillät dem att ta ledningen. Det fanns andra ryttare där också. Det skulle vara lättare för en helikopter att hitta dem. Deras färdigheter användes bättre i taktiska strider.
  
  Grova väggar gav vika för en välvd entré och sedan en spiraltrappa. Hayden gick först, följt av Dal och Kensi, sedan resten. Smith tog upp baksidan. Mörkret skapade en mantel för deras ögon, hängande tjock och ogenomtränglig tills de vant sig. Ändå gick de uppåt, klättrade upp för trappan och gick tillbaka mot ljuset. Drake försökte filtrera bort all relevant information i sin hjärna och förstå det.
  
  Hannibal. Krigsryttare. Domedagsordningen och deras plan för att skapa en bättre värld för de som överlevde. Regeringar runt om i världen borde ha arbetat tillsammans om detta, men hänsynslösa, giriga människor ville ha bytet och kunskapen för sig själva.
  
  Vid jordens fyra hörn? Hur fungerade det? Och vad fan hände sedan?
  
  "Intressant..." I det ögonblicket kom Laurens röst genom kommunikatören. "Ç Anakkale ligger på två kontinenter och var en av utgångspunkterna för Gallipoli. Nu gick ryssarna in i staden, liksom israelerna. Jag vet inte var. Ändå är det vanligt med lokala polisprat. En av medborgarna ska ha anmält dig och efterlyser nu nyanlända. Det kommer inte att dröja länge innan turkarna kallar på sina egna elitstyrkor."
  
  Drake skakade på huvudet. Skitsnack.
  
  - Då är vi långt härifrån. Hayden rörde sig försiktigt mot ljuset ovanför. "Tio minuter, killar. Låt oss."
  
  Morgonsolen lyste upp det vidöppna, glesa området nästan högst upp i tornet. Den runda överkanten av tornet reste sig ytterligare åtta fot över deras huvuden, men det var så högt de kunde gå utan att gå in. Överallt låg förstörda murar och stack ut som taggiga fingrar, och en dammig stig gränsade till en rad låga kullar till höger. Drake såg de många försvarade positionerna och andades lite lättare.
  
  "Vi är här," sa Hayden till Lauren. "Säg till helikoptern att förbereda sig för en varmlandning."
  
  "Vetare än du tror," sa Smith.
  
  Hela laget stirrade ner.
  
  "Inte nere," sa Smith. "Upp. Upp."
  
  Ovanför slottet ligger staden fortfarande på kullarna. Husen reste sig ovanför murarna, och höga och tjocka murar sträckte sig mot dem. Det var genom dessa väggar som ett lag på fyra sprang med ansikten täckta och helt dragna vapen.
  
  Drake kände igen denna stil. "Fan, det här är ett problem. SAS."
  
  Dahl var den förste att engagera sig, men istället för att släppa sitt vapen, gömde han det, tog tag i lådan och hoppade upp på själva murarna. "Britterna har rätt idé för mångfald. Se..."
  
  Drake följde hans blick. Striderna sträckte sig i en vid båge ända till stranden och det hackiga havet. Om de tog rätt tid, kunde hackaren slita dem direkt från toppen eller precis i slutet. Drake tog på sig att skjuta ett par skott i den grova betongen under de brittiska fötterna, sakta ner dem och ge laget tid att klättra till toppen av den lite rangliga befästningen.
  
  Alicia vacklade. "Jag är inte i höjder!"
  
  "Kommer du någonsin sluta gnälla?" Kensi sköt medvetet förbi henne och knuffade henne lätt på vägen.
  
  "Åh jävel, du kommer att betala för det här." Alicia lät osäker.
  
  "Kommer jag att kunna? Se bara till att du stannar bakom mig. På så sätt, när du blir skjuten och jag hör dig skrika, vet jag att jag ska öka tempot."
  
  Alicia sjudade av ilska. Drake stöttade henne. "Bara att göra narr av Mossad." Han sträckte ut armarna.
  
  "Höger. Tja, när vi kommer ner härifrån ska jag knulla hennes rumpa ordentligt."
  
  Drake guidade henne genom de första stegen. "Ska det här låta spännande?"
  
  "Fy fan, Drake."
  
  Han tyckte att det var bäst att inte nämna att bräderna långt nedanför hade blivit åtskilda värn där de skulle behöva hoppa från det ena till det andra. Dahl var den första att jogga längs den tre fot breda väggen och ledde laget. Kinimaka tog den här gången över efter Smith längst bak och tittade på britterna. Drake och de andra höll sina öron öppna för andra tecken på fiender.
  
  Kapplöpet nerför murarna har börjat. SAS-soldaterna upprätthöll formationen och jagade, vapen höjda, men utan att ge ett ljud. Naturligtvis kan professionell mildhet bara vara en anledning; Förutom turister föredrar lokala invånare sekretess och mycket säkra beställningar.
  
  Drake fann att han behövde full koncentration för sina ben. Klippan på varje sida och den gradvisa nedstigningen till havet gjorde ingen skillnad, bara den säkra zonen under hans fötter. Den böjde sig gradvis, graciöst jämnt, i en stadig kurva. Ingen saktade ner, ingen halkade. De var halvvägs till sitt mål när ljudet av roterande propellrar fyllde deras öron.
  
  Drake saktade ner och tittade mot himlen. "Inte vår," skrek han. "Jävla franska!"
  
  Detta var inte en definitiv slutsats, men skulle förklara deras frånvaro hittills. Vi rusar in i sista minuten. SPEAR-teamet tvingades sakta ner. Drake såg ansiktena på två soldater som ilsket tittade ut från fönstren, medan två till hängde från de halvöppna dörrarna och vred på sina vapen för att klicka ordentligt på låset.
  
  "För att säga sanningen," sa Dahl andlöst. - Det kanske inte var den bästa idén. De blodiga brittiska klockorna tar slut."
  
  Som en höjde Drake, Smith, Hayden och May sina vapen och öppnade eld. Kulorna rikoscherade av den annalkande helikoptern. Glaset gick sönder och en man föll från sitt rep och slog hårt i marken nedanför. Helikoptern svängde, förföljd av Haydens kulor.
  
  "Fransmännen är inga fans", sa hon dystert.
  
  "Berätta något vi inte vet," mumlade Alicia.
  
  Yorgi passerade snabbt Dahl, körde om honom på den yttre kanten av muren och sträckte sig tillbaka mot rutan. "Här, ge mig det här," sa han. "Jag mår bättre på väggen, eller hur?"
  
  Dahl såg ut att vilja argumentera men passerade rutan mitt i inningen. Svensken var inte ny inom parkour, men Yorgi var ett proffs. Ryssen lyfte i högsta fart, rusade nerför muren och närmade sig redan borgvärnarna.
  
  Alicia lade märke till dem. "Oh shit, skjut mig nu."
  
  "Det kan fortfarande hända." Drake såg den franska helikoptern luta och komma in för en landning. Problemet var att om de stannade för att sikta så skulle britterna fånga dem. Om de sprang för att skjuta kan de falla eller lätt bli skjutna.
  
  Dahl viftade med sitt vapen. Både han och Hayden öppnade eld mot helikoptern när den återvände för att spela. Den här gången besvarade soldaterna ombord eld. Skalen genomborrade slottets väggar med ett dödligt mönster och träffade under kanten. Haydens egen eld träffade helikopterns cockpit och klingade av metallstagen. Drake såg piloten bita ihop tänderna i en blandning av ilska och rädsla. En supersnabb tillbakablick avslöjade att SAS-teamet också tittade på helikoptern - ett gott tecken? Kanske inte. De ville själva lägga vantarna på krigets vapen.
  
  Eller för någon högt upp i deras regering.
  
  En salva av skott regnade ner fågeln, vilket fick den att dyka och gira. Dahl utnyttjade de sista hundra metrarna av muren för att falla och glida medan han sköt, men han kom inte långt. Ytan var för grov. Men hans agerande skickade en annan salva in i helikoptern, vilket till slut fick piloten att tappa modet och flyga bort fågeln från platsen.
  
  Alicia lyckades utbrista svagt.
  
  "Inte av det än." Drake hoppade över slagfälten en i taget och landade säkert och försiktigt.
  
  Laurens röst bröt tystnaden som höljde kopplingen. - Helikoptern närmar sig. Trettio sekunder."
  
  "Vi är på väggen," skrek Alicia.
  
  "Ja, jag förstår dig. District of Columbia skickade en satellit till denna operation."
  
  Det tog Drake ytterligare en stund att känna chocken. "Att hjälpa?" frågade han snabbt.
  
  "Varför annars?" Hayden reagerade direkt.
  
  Drake sparkade nästan sig själv innan han insåg att detta förmodligen var en dålig idé med tanke på den nuvarande situationen. I sanning visste han inte vem mer som hade hört de tysta amerikanska intonationerna och orden från SEAL Team 7.
  
  Uppenbarligen inte Hayden.
  
  Helikoptern kom in i sikte framåt, med nosen nedåt, flygande snabbt över havet. Yorgi väntade redan i slutet av murarna, där ett litet runt torn hade utsikt över den smala stranden. Dahl nådde honom snart, och sedan Hayden. Helikoptern närmade sig.
  
  Drake släppte Alicia och hjälpte sedan Kinimaka att passera. Han rörde sig fortfarande långsamt och sträckte spetsigt ut sin arm och signalerade SAS. Trettio fot från tornet stannade han.
  
  SAS stannade också, ytterligare trettio fot högre.
  
  "Vi vill inte ha offer", skrek han. "Inte mellan oss. Vi är på samma jäkla sida!"
  
  Pistoler är riktade mot hans kropp. Underifrån hörde han Dahl vråla: "Sluta vara..."
  
  Drake ställde upp honom. "Snälla," sa han. "Det är inte rätt. Vi är alla soldater här, även de jävla fransmännen."
  
  Detta orsakade ett anonymt skratt. Till slut sa en djup röst: "Beställ."
  
  "Dude, jag vet," sa Drake. "Var där du är. Vi fick samma order, men vi kommer inte att öppna eld mot vänliga specialstyrkor... om de inte öppnar eld först."
  
  En av de fem siffrorna steg något. "Cambridge," sa han.
  
  "Drake," svarade han. "Matt Drake."
  
  Tystnaden som följde berättade historien. Drake visste att konflikten var över... för nu. Åtminstone förtjänade han ytterligare en uppskov från nästa konfrontation och kanske till och med ett lugnt samtal. Ju fler av dessa elitsoldater de kan samlas, desto säkrare blir det.
  
  För alla.
  
  Han nickade, vände sig om och gick därifrån och sträckte sig efter handen som hjälpte till att dra in honom i helikoptern.
  
  "De är coola?" frågade Alicia.
  
  Drake gjorde sig bekväm när helikoptern lutade och rörde sig bort. "Vi kommer att ta reda på det", svarade han. "Nästa gång hamnar vi i konflikt."
  
  Överraskande nog satt Lauren mitt emot honom. "Jag kom med en helikopter", sa hon som förklaring.
  
  "Vad? Hur gillar du alternativet?"
  
  Hon log överseende. "Nej. Jag har kommit för att vårt arbete här är avslutat." Helikoptern reste sig högt över de solbelysta vågorna. "Vi är på väg från Afrika till nästa hörn av världen."
  
  "Vilken är var?" Drake spände på sitt säkerhetsbälte.
  
  "Kina. Och pojke, har vi mycket arbete att göra."
  
  "En annan ryttare? Vilken tid denna gång?"
  
  "Kanske det värsta av allt. Spänn er, mina vänner. Vi kommer att följa i Djingis Khans fotspår."
  
  
  KAPITEL TOLV
  
  
  Lauren sa åt teamet att sitta så bekvämt som möjligt bakom den stora lasthelikoptern och blandade en hög med papper. "Först, låt oss få bort krigets vapen och Hannibal ur vägen. Det du hittade i lådan är planer på att skapa Project Babylon, en två ton, hundra meter lång superkanon. På uppdrag av Saddam Hussein baserades den på forskning från 60-talet och designades på 80-talet. Hollywoodandan kändes i hela den här affären. Supervapen som kan skicka nyttolaster ut i rymden. Dödade generaler. Dödade civila. Olika inköp från ett dussin länder för att hålla det hemligt. Senare diagram visar att denna rymdpistol kan ha skräddarsytts så att den kunde träffa vilket mål som helst, var som helst, bara en gång."
  
  Dahl lutade sig intresserat fram. "En dag? Varför?"
  
  "Det var aldrig tänkt att vara ett bärbart vapen. Dess lansering skulle lämna ett avtryck som omedelbart skulle ses av olika krafter och sedan förstöras. Men... skadan kan redan ha skett."
  
  "Beroende på målet." Kensi nickade. "Ja, många modeller byggdes kring idén om ett världskrig med en enda strejk. Ett sätt att tvinga en kärnvapenmakt att agera obönhörligt. Men med modern teknik blir idén mer och mer kontroversiell."
  
  "Okej, okej," kväkade Smith, fortfarande sträcker ut sina muskler och kontrollerar sina blåmärken från den långa, hårda löpningen. "Så, i den första ryttarens grav hölls planerna för en massiv rymdkanon. Vi förstår. Andra länder gjorde inte detta. Vad kommer härnäst?"
  
  Lauren himlade med ögonen. "För det första säger beteckningen specifikt "viloplatser." Jag hoppas att du kommer ihåg att Hannibal begravdes i en omärkt grav och kanske inte ens finns där längre. Att titta på skulle vara respektlöst för många. Att lämna det oförändrat är att visa respektlöshet mot andra."
  
  Hayden suckade. "Och så fortsätter det. Samma historia, olika agenda över hela världen."
  
  "Tänk om informationen hamnade i händerna på terrorister. Jag skulle säga att alla länder som för närvarande förföljer ryttarna lätt skulle kunna skapa sin egen superkanon. Men..."
  
  "Det här är vem vissa fraktioner av den här regeringen säljer planer till," avslutade Drake. "Eftersom vi fortfarande inte är säkra på att varje lag är officiellt sanktionerat." Han behövde inte lägga till även om de trodde att han gjorde det.
  
  Helikoptern flög i klarblå himmel, ingen turbulens och en behaglig värme. Drake fann sig själv kunna slappna av för första gången på ungefär en dag. Det var svårt att tro att han bara föregående natt hade knäböjt vid den store Hannibals viloplats.
  
  Lauren gick vidare till nästa fil. "Kommer du ihåg ordningen för den sista domen? Låt mig fräscha upp dig. 'Vid jordens fyra hörn hittade vi de fyra ryttarna och lade upp planen för den sista domens orden för dem. De som överlever Judgment Crusade och dess efterdyningar kommer med rätta att regera i högsta grad. Om du läser det här är vi vilse, så läs och följ med försiktighet. Våra sista år ägnades åt att montera de fyra sista vapnen från världsrevolutionerna - krig, erövring, svält och död. Enade kommer de att förstöra alla regeringar och öppna en ny framtid. Var redo. Hitta dem. Res till jordens fyra hörn. Hitta viloplatserna för strategins fader och sedan Khagan; den värsta indianen som någonsin levt, och sedan Guds gissel. Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista. Vi har hittat gissel som vaktar den sanna sista domen. Och den enda dödskoden är när ryttarna dök upp. Det finns inga identifierande märken på Faderns ben. Indianen är omgiven av vapen. Den sista domens ordning lever nu genom dig och kommer att regera för evigt."
  
  Drake försökte få ihop de relevanta punkterna. "Förstörelsekod? Jag gillar verkligen inte ljudet av det här. Och den "sanna sista domen". Så även om vi neutraliserar de tre första, kommer den sista att bli en riktig humdinger."
  
  "För nu," sa Lauren och syftade på arbetsrummet framför henne. "Tänkesmedjan i Washington har lagt fram flera idéer."
  
  Drake blev mörkrädd för bara en sekund. Varje gång han hörde ett omnämnande av forskning, varje gång en tankesmedja nämndes, blinkade bara två ord genom hans hjärna som röda neonljus i storleken på skyltar.
  
  Karin Blake.
  
  Hennes långa frånvaro bådade inte gott. Karin kan mycket väl bli deras nästa uppdrag. Han sköt försiktigt oron åt sidan tills vidare.
  
  "... den andra ryttaren är Erövraren. Den andra beskrivningen nämner en kagan. Av detta drar vi slutsatsen att Genghis Khan är en Erövrare. Djingis Khan föddes 1162. Han är, bokstavligen, en erövring. Han erövrade mycket av Asien och Kina, såväl som länder bortom, och det mongoliska riket var det största sammanhängande riket i historien. Kahn var en skördare; han passerade genom stora delar av den antika världen, och, som tidigare nämnts, är en av tvåhundra män som lever idag släkt med Djingis Khan."
  
  Mai kluckade. "Wow, Alicia, han är som en manlig version av dig."
  
  Drake nickade. "Den här killen visste definitivt hur man reproducerar sig."
  
  "Det riktiga namnet på den här mannen var Temujin. Genghis Khan är en hederstitel. Hans far förgiftades när pojken var bara nio år, och lämnade sin mamma för att fostra sju söner ensam. Han och hans unga fru kidnappades också, och båda tillbringade en tid som slavar. Trots allt detta hade han redan i början av tjugoårsåldern etablerat sig som en hård ledare. Han personifierade frasen "håll dina fiender nära" eftersom de flesta av hans största generaler var tidigare fiender. Han lämnade aldrig ett enda konto oreglerat och var påstås ansvarig för dödsfallen på 40 miljoner människor, vilket minskade världens befolkning med 11 procent. Han omfamnade olika religioner och skapade det första internationella postsystemet, med hjälp av postkontor och mellanstationer i hela hans imperium."
  
  Drake flyttade på sin plats. "Det finns mycket information att ta till sig."
  
  "Han var den första Khagan i det mongoliska imperiet."
  
  Dahl vände sig bort från att betrakta fönstret. "Och hans viloplats?"
  
  "Tja, han begravdes i Kina. I en omärkt grav."
  
  Alicia fnyste. "Ja fan, visst var han det!"
  
  "Så, först Afrika och nu Kina representerar två av jordens fyra hörn", tänkte Mai högt. "Om det inte är Asien och vi pratar om kontinenter."
  
  "Det finns sju," påminde Smith henne.
  
  "Inte alltid," svarade Lauren mystiskt. "Men vi kommer till det här senare. Frågorna är: vilka är erövringsvapen och var är Djingis viloplats?
  
  "Jag antar att ett svar är Kina," mumlade Kenzi.
  
  "Djingis Khan dog under mystiska omständigheter runt 1227. Marco Polo hävdade att det berodde på infektion, andra på grund av gift, och ytterligare andra på grund av prinsessan som togs som krigsbyte. Efter döden skulle hans kropp returneras till sitt hemland, till Khenti aimag, enligt sedvänja. Man tror att han begravdes på berget Burkhan Khaldun nära Ononfloden. Men legenden säger att alla som kom i kontakt med begravningståget dödades. Efter detta leddes floden över Caens grav, och alla soldater som bildade processionen dödades också." Lauren skakade på huvudet. "Livet och livet hade liten mening då."
  
  "Som är fallet nu på vissa platser i världen," sa Dahl.
  
  "Så vi dyker igen?" Alicia rynkade pannan. "Ingen sa något om dykning igen. Det här är inte min bästa talang."
  
  Mai lyckades på något sätt svälja repliken som verkade vara redo att fly hennes läppar, istället hostade hon. "Jag dyker inte," sa hon till slut. "Det kunde ha varit på berget. Har inte den mongoliska regeringen isolerat ett visst område i hundratals år?"
  
  "Precis, och det är därför vi siktar på Kina," sa Lauren. "Och Djingis Khans grav. Nu, för att hålla dig informerad, använder NSA och CIA fortfarande dussintals metoder för att samla in information om våra konkurrenter. Fransmännen förlorade verkligen en man. Britterna lämnade samtidigt som vi. Ryssarna och svenskarna blev senare indragna i en turkisk rensning av området snabbare än väntat. Vi är inte säkra på Mossad eller kineserna. Beställningarna förblir desamma. Men det finns en sak... jag har faktiskt sekreterare Qrow på linjen just nu."
  
  Drake rynkade pannan. Det hade aldrig fallit honom in att Qrow kanske avlyssnade hans och Laurens samtal, men det måste komma. Deras team, deras familj, hade hemligheter precis som alla andra. När han såg sig omkring stod det klart att de andra kände likadant och att det var Laurens sätt att berätta för dem.
  
  Washington har alltid haft sin egen agenda.
  
  Qrows röst lät övertygande. "Jag kommer inte att låtsas veta mer än du om det här uppdraget. Inte på jorden. Men jag vet att detta är ett politiskt minfält, med krångligheter och intriger på de högsta nivåerna i några av våra rivaliserande nationer."
  
  För att inte tala om USA, tänkte Drake. Vad aldrig!
  
  "Ärligt talat är jag förvånad över några av de inblandade administrationerna," sa Crowe öppet. "Jag trodde att de kunde arbeta med oss, men som jag nämnde, saker och ting kanske inte är som de ser ut."
  
  Än en gång tog Drake hennes ord annorlunda. Talade hon om Horseman-uppdraget? Eller något mer personligt?
  
  "Finns det en anledning till det, fru sekreterare?" frågade Hayden. "Något vi inte vet?"
  
  "Tja, inte vad jag är medveten om. Men inte ens jag vet nödvändigtvis allt detta. "Inga begränsningar" är ett sällsynt ord i politiken."
  
  "Då är det själva vapnet", sa Hayden. "Detta är den första supergunen. Om den hade byggts, om den hade sålts till terrorister, kunde hela världen ha krävt en lösen för den."
  
  "Jag vet. Den här... The Order of the Last Judgment", sa hon namnet med avsky, "har helt klart utvecklat en masterplan som lämnar den åt kommande generationer. Lyckligtvis stängde israelerna dem för länge sedan. Tyvärr hittade de inte den specifika planen. Detta upplägg."
  
  Hittills har Drake inte sett poängen med det här samtalet. Han lutade sig bakåt, slöt ögonen och lyssnade på samtalet.
  
  "Du tar steget till några andra. Endast Israel och Kina är MIA. Normala regler gäller, men gå till det vapnet och skaffa det först. Amerika har inte råd att detta hamnar i orätta händer, av något slag. Och var försiktig, SPEAR. Det finns mer i detta än vad man kan se."
  
  Drake satte sig. Dahl lutade sig framåt. "Är det här en annan typ av varning?" han viskade.
  
  Drake studerade Hayden, men deras chef visade inga tecken på oro. Täcka ryggen? Om han inte hade hört den här amerikanska dialekten tidigare, hade han heller inte fäst någon mening med denna fras. Hans tankar gick till Smiths och Joshuas död i Peru. Detta mätte djupet av deras trots. Som en vanlig soldat, med en soldats utblick, skulle han vara mycket orolig. Men de var inte längre soldater - de tvingades göra svåra val varje dag, på fältet, under press. De bar tyngden av tusentals liv, ibland miljoner, på sina axlar. Det här var ett ovanligt lag. Inte mer.
  
  Du är bara så bra som ditt senaste misstag. Du kommer bara ihåg för ditt senaste misstag. Etik på världens arbetsplats. Han föredrog att fortsätta arbeta, fortsätta kämpa. Håll huvudet ovanför vattnet - för det är miljontals hajar som cirkulerar runt världen konstant, och om du stod stilla skulle du antingen drunkna eller slitas i stycken.
  
  Qrow avslutade med ett spänt peptalk och sedan vände sig Hayden mot dem. Hon rörde vid sin kommunikatör och gjorde ett ansikte.
  
  "Glöm inte".
  
  Drake nickade. Öppna en kanal.
  
  "Jag tror att det kommer att skilja sig mycket från de vanliga Tomb Raider-grejerna." Yorgi talade. "Vi står inför regeringssoldater, experter. Okända fraktioner, möjligen förrädare. Vi söker människor förlorade i tiden, födda med flera års mellanrum. Vi följer någon gammal krigsförbrytares profetia, precis som han ville att vi skulle göra det." Han ryckte på axlarna. "Vi har ingen kontroll över situationen."
  
  "Jag är så nära en Tomb Raider som du kan komma," sa Kensi med ett flin. "Det här... är helt annorlunda."
  
  Alicia och Mai stirrade på israelen. "Ja, vi tenderar att glömma ditt otäcka kriminella förflutna, eller hur... Twisty?"
  
  Svensken blinkade. "Jag... öh... jag... vad?"
  
  Kensi ingrep. "Och jag antar att omständigheterna aldrig tvingade dig till några kompromissande positioner, va, Alicia?"
  
  Engelskan ryckte på axlarna. - Det beror på om vi fortfarande pratar om brott. Vissa kompromisspositioner är bättre än andra."
  
  "Om vi fortfarande är vakna och alerta," sa Hayden, "kan vi börja läsa om Djingis Khan och platsen för hans grav?" En tankesmedja i Washington är väl och bra, men vi är där och vi får se vad de inte kommer att se. Ju mer information du kan ta till dig, desto större chans har vi att hitta det andra vapnet."
  
  "Och kom ut ur detta levande," instämde Dahl.
  
  Tabletterna skickades runt, knappt tillräckligt för att dela. Alicia var den första som skrek om att kolla hennes e-post och Facebook-sida. Drake visste att hon inte ens hade en e-postadress, än mindre den första antydan om sociala medier, och tittade på henne.
  
  Hon surade. "Seriös tid?"
  
  "Det, eller vila lite, älskling. Kina kommer definitivt inte att välkomna oss med öppna armar."
  
  "Bra poäng." Hayden suckade. "Jag kommer att kontakta de lokala teamen och be dem underlätta vårt inträde. Är alla med på planen så här långt?"
  
  "Jaha", sa Dahl lättvindigt. "Jag trodde aldrig att jag skulle jaga Djingis Khan in i Kina samtidigt som jag försöker att inte hamna i slagsmål med ett halvdussin rivaliserande nationer. Men hej", ryckte han på axlarna, "du vet att de pratar om att prova något annat."
  
  Alicia såg sig omkring och skakade sedan på huvudet. "Inga kommentarer. Alltför lätt."
  
  "Just nu," sa Drake, "jag skulle hellre vilja ha lite mer information."
  
  "Du och jag båda, Yorkies." Dahl nickade. "Både du och jag."
  
  
  KAPITEL TRTTON
  
  
  Timmarna flög obemärkt förbi. Helikoptern tvingades tanka. Bristen på nyheter om andra lag har blivit frustrerande. Hayden fann att hennes bästa alternativ var att fördjupa sig i mängden information om Djingis grav, men hade svårt att upptäcka något nytt. De andra hade helt klart försökt göra detsamma ett tag, men några hade tröttnat och bestämt sig för att ta lite ledigt, medan andra hade lättare att ta itu med sina personliga problem.
  
  Det var omöjligt att ignorera det i deras trånga utrymme, och i sanning var laget vid det här laget tillräckligt nära och bekant för att ta det hela med ro.
  
  Dahl ringde hem. Barnen blev glada över att höra honom, vilket fick Dahl att le brett. Joanna frågade när han skulle vara hemma. Spänningen var påtaglig, resultatet blev inte så stort. Hayden tog en stund för att titta på Kinimaka när den stora hawaiianen svepte fingret över surfplattans skärm. Hon log. Apparaten såg ut som ett vykort i hans stora händer, och hon kom ihåg hur de händerna hade vidrört hennes kropp. Mild. Spänning. Han kände henne så väl och det förstärkte deras intimitet. Nu tittade hon på den skadade fingerspetsen, den som hon hade tvingats svälja under deras senaste uppdrag. Chocken över situationen öppnade hennes ögon. Livet var oändligt för kort för att bekämpa viljan hos den du älskade.
  
  Hon hämtade andan lite, osäker på om hon verkligen trodde på det. Fan, du förtjänar inte det här. Inte efter allt du sa. Hon motiverade inte att gå tillbaka och hade ingen aning om var hon skulle börja. Kanske var det en kamp, en situation, ett jobb. Kanske var detta fallet vid varje ögonblick i hennes livs historia.
  
  Människor har gjort misstag. De kunde sona.
  
  Alicia gjorde det.
  
  Denna tanke fick henne att titta mot den engelska kvinnan när helikoptern tog sig fram genom himlen. Den plötsliga turbulensen fick henne att spänna fast bältet. En sekund av fritt fall, och hennes hjärta sjönk på fötter. Men allt var bra. Den imiterade livet.
  
  Haydens instinkter har alltid varit att leda, att få saker gjorda. Nu såg hon att dessa instinkter störde andra viktiga aspekter av hennes liv. Hon såg en dyster framtid.
  
  Drake och Alicia var glada, log och knackade på en vanlig surfplatta. Mai lånade Kenzi sin, och de två kvinnorna turades om att ta den. Det var intressant hur unikt olika människor hanterade liknande situationer.
  
  Smith flyttade närmare Lauren. "Hur mår du?"
  
  "Så bra det bara kan bli, din släta jävel. Nu är det inte rätt tid, Smith."
  
  "Tror du att jag inte vet det här? Men säg till mig. När kommer tiden?"
  
  "Inte nu".
  
  "Aldrig," sa Smith dystert.
  
  Lauren morrade. "Allvarligt? Vi är i en återvändsgränd. Du träffar en tegelvägg och du kan inte komma över den."
  
  "Vägg?"
  
  Lauren fnyste. "Ja, den har ett namn."
  
  "Åh. Den här väggen."
  
  Hayden såg att de båda löste problemet. Det var inte hennes plats att döma eller ingripa, men det visade tydligt hur vilket hinder som helst kan undergräva vilken relation som helst. Smith och Lauren var milt sagt ett oortodoxt par, så ovanligt att de kanske hade fungerat bra tillsammans.
  
  Ändå stod de mest okonventionella hindren i deras väg.
  
  Smith försökte ett annat tillvägagångssätt. "Okej, okej, så vad har han gett dig på sistone?"
  
  "Jag? Ingenting. Jag går inte dit för information. Det är CIA:s eller FBI:s jobb eller vem det nu är."
  
  "Vad pratar du om då?"
  
  För Smith var detta ett steg framåt. En öppen, icke-konfronterande fråga. Hayden kände en viss stolthet över soldaten.
  
  Lauren tvekade lite. "Shit", sa hon. "Vi pratar nonsens. En tv. Filmer. Böcker. Kändisar. Nyheter. Han är en byggare, så han frågar om projekt."
  
  "Vilka projekt?"
  
  "Allt detta får dig att ställa en försiktig fråga. Varför inte vilka kändisar eller vilka filmer? Är du intresserad av byggnader, Lance?"
  
  Hayden ville stänga av den, men upptäckte att hon inte kunde. Kabinen var för trång; frågan är för allvarlig; omnämnandet av Smiths namn är för attraktivt.
  
  "Bara om någon vill skada dem."
  
  Lauren vinkade av honom och samtalet avslutades. Hayden undrade om Lauren bröt mot någon form av lag genom att smyga iväg för att prata med en känd terrorist, men kunde inte riktigt bestämma sig för hur han skulle formulera Laurens fråga. Åtminstone inte än.
  
  "Mindre än en timme kvar." Pilotens röst kom över kommunikationssystemet.
  
  Drake tittade upp. Hayden såg beslutsamheten i hans ansikte. Samma sak med Dahl. Teamet var fullt engagerat och förbättrade ständigt sina färdigheter. Se till exempel på den senaste operationen. De gick alla igenom helt olika uppdrag, möttes av ondskans förkroppsligande och fick inte en enda repa.
  
  Åtminstone i den fysiska aspekten. De känslomässiga ärren - särskilt hennes egna - kommer aldrig att läka.
  
  Hon tillbringade en minut med att titta igenom tidningarna framför sig och försöka ta till sig lite mer av Genghis Khans historia. Hon tittade igenom ordenstexten och framhävde raderna: Gå till världens fyra hörn. Hitta viloplatserna för strategins fader och sedan Khagan; den värsta indianen som någonsin levt, och sedan Guds gissel. Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista.
  
  Fyra hörn av jorden? Det är fortfarande ett mysterium. Lyckligtvis har ledtrådarna till ryttarnas identitet varit tydliga hittills. Men hittade orden Djingis Khans grav? Så verkade det.
  
  När helikoptern fortsatte att skära genom den tunna luften reste sig Yorgi upp och klev sedan fram. Tjuvens ansikte såg utdraget ut, hans ögon var slutna, som om han inte hade sovit en blinkning sedan hans utbrott i Peru. "Jag sa till dig att jag var en del av Webbs uttalande, hans arv," sa ryssen, hans tonfall avslöjade att han var förskräckt över vad han skulle säga. "Jag sa att jag var den värsta av alla som nämnts."
  
  Med ett irriterat grymtande försökte Alicia ta bort den plötsliga atmosfäriska dämparen. "Jag väntar fortfarande på att höra vem den jävla lesbiska är," sa hon glatt. "För att säga dig sanningen, Yogi, jag hoppades att det skulle vara du."
  
  "Hur..." Yorgi slutade mitt i meningen. "Jag är en man".
  
  "Jag är inte övertygad. De där små händerna. Detta ansikte. Sättet du går."
  
  "Låt honom tala", sa Dahl.
  
  "Och ni borde alla veta att jag är lesbisk," sa Lauren. "Du vet, det finns inget dåligt eller skamligt med det."
  
  "Jag vet," sa Alicia. "Du måste vara den du vill vara och acceptera det. Jag vet jag vet. Jag hoppades bara att det skulle vara Yogi, det var allt."
  
  Smith tittade på Lauren med ett förvirrat men annars tomt uttryck. Drake tyckte att reaktionen var fantastisk med tanke på överraskningen.
  
  "Det lämnar bara en", sa Kinimaka.
  
  "Någon som är döende," sa Drake och stirrade i golvet.
  
  "Vi kanske borde låta vår vän tala?" insisterade Dahl.
  
  Yorgi försökte le. Han knäppte sedan händerna framför sig och stirrade på hyddans tak.
  
  "Det är ingen lång historia", sa han med tjock accent. "Men det här är en svår fråga. Jag... Jag dödade mina föräldrar kallblodigt. Och jag är tacksam varje dag. Tacksam att jag gjorde det."
  
  Drake höjde sin hand för att få sin väns uppmärksamhet. "Du behöver inte förklara någonting, du vet. Här är vi en familj. Det kommer inte att orsaka några problem."
  
  "Jag förstår. Men det här är för mig också. Du förstår?"
  
  Teamet, varenda en, nickade. Dom förstod.
  
  "Vi bodde i en liten by. Kall by. Vinter? Det var inte den tiden på året, det var ett rån, ett misshandel, ett slag från Gud. Det deprimerade våra familjer, till och med våra barn. Jag var en av sex, och mina föräldrar, de klarade inte av det. De kunde inte dricka tillräckligt snabbt för att göra dagarna enklare. De kunde inte ta tillbaka tillräckligt för att göra nätterna överlevbara. De kunde inte hitta ett sätt att hantera oss och ta hand om oss, så de hittade ett sätt att förändra bilden."
  
  Alicia kunde inte hålla tillbaka sina känslor. "Jag hoppas att det inte är vad det låter som."
  
  "En eftermiddag staplade vi alla in i bilen. De sa att de lovade en resa till staden. Vi har inte besökt staden på flera år och borde ha frågat, men..." Han ryckte på axlarna. "Vi var barn. De var våra föräldrar. De lämnade den lilla byn och vi såg henne aldrig mer."
  
  Hayden såg den avlägsna sorgen i Mays ansikte. Hennes unga liv kan ha varit annorlunda än Yorgas, men det fanns sorgliga likheter.
  
  "Dagen utanför bilen blev kallare, mörkare. De körde och körde och talade inte. Men vi är vana vid det. De hade ingen kärlek till livet, till oss eller till varandra. Jag antar att vi aldrig har känt kärlek, inte som den borde vara. I mörkret stannade de och sa att bilen hade gått sönder. Vi kurrade ihop oss, några grät. Min yngre syster var bara tre år gammal. Jag var nio, den äldsta. Jag borde ha...skulle ha..."
  
  Yorgi kämpade tillbaka tårarna och tittade på taket, som om det hade kraften att förändra det förflutna. Han sträckte ut en fast hand innan någon kunde resa sig för att närma sig honom, men Hayden visste åtminstone att detta var något han måste gå igenom ensam.
  
  "De lockade ut oss. De gick en stund. Isen var så hård och kall att kraftfulla, dödliga vågor strömmade ut från den. Jag kunde inte komma på vad de höll på med, och då kände jag mig för kall för att tänka klart. Jag såg dem vända oss om och om igen. Vi var vilsna och svaga, redan döende. Vi var barn. Vi ... litade på."
  
  Hayden slöt ögonen. Det fanns inga ord.
  
  - Tydligen hittade de bilen. De gick. Vi ... ja, vi dog ... en efter en." Yorgi kunde fortfarande inte formulera detaljerna tydligt. Endast den sorgefyllda ångesten i hans ansikte avslöjade sanningen om detta.
  
  "Jag var den enda överlevande. Jag var starkast. Jag har försökt. Jag bar och släpade och kramade, men det blev inget av det. Jag misslyckades med dem alla. Jag såg livet rinna av från var och en av mina bröder och systrar och jag lovade att överleva. Deras död gav mig styrka, som om deras bortgångna själar hade anslutit sig till min. Jag hoppas att de gjorde det. Jag tror fortfarande. Jag tror att de fortfarande är med mig. Jag överlevde ett ryskt fängelse. Jag överlevde Matt Drake," han lyckades leende svagt, "och fick honom därifrån."
  
  "Hur lyckades du återvända till byn?" Kinimaka ville veta. Hayden och Dahl tittade försiktigt på honom, men det var också tydligt att Yorgi behövde prata.
  
  "Jag bar deras kläder," väste han med en smärtsamt låg röst. "Skjortor. Jackor. Strumpor. Jag var varm och lämnade dem ensamma i snön och isen och jag tog mig till vägen."
  
  Hayden kunde inte föreställa sig hjärtesorgen, den upplevda skulden som inte borde ha varit hans.
  
  "En bil som åkte förbi hjälpte mig. Jag berättade historien för dem, återvände till byn några dagar senare," han tog ett djupt andetag, "och lät dem se spöket av den sorg de hade orsakat. Låt dem se och känna hur djup hans ilska var. Så ja, jag dödade mina föräldrar kallblodigt."
  
  Det rådde en tystnad som aldrig skulle brytas. Hayden visste att Yorgas syskons kroppar låg där de hade fallit just nu, frusna för alltid, för att aldrig vila.
  
  "Jag blev en tjuv." Yorgi försvagade den hjärtskärande resonansen. "Och blev senare fångad. Men han dömdes aldrig för mord. Och här är vi."
  
  Pilotens röst kom över luften. "Trettio minuter till kinesiskt luftrum, killar, och sedan är det någons gissning."
  
  Hayden var nöjd när Lauren ringde Washington tankesmedja vid det här laget. Det enda sättet att gå framåt var genom distraktion.
  
  "Vi är nära målet", sa hon till Way när vi träffades. "Något nytt?"
  
  "Vi arbetar med de fyra hörnen, referenser till ryttarnas födelsedatum, Mongoliet, Khagan och själva orden, vad vill du först?"
  
  
  KAPITEL FJORTON
  
  
  "Oooh," sa Alicia upprymt och spelade rollen. "Låt oss lyssna på vad födelsedatumsnumren är. Jag bara älskar knastrande siffror."
  
  "Häftigt. Det är trevligt att höra det från en fältinfanterist." Rösten fortsatte glatt och höjde några ögonbryn i salongen, men lyckligt ovetande: "Så, Hannibal föddes 247 f.Kr., dog omkring 183 f.Kr. Djingis Khan 1162, död 1227-"
  
  "Det är för många siffror," sa Alicia.
  
  "Problemet är," sa Dahl. "Du har slut på fingrar och tår."
  
  "Inte säker på vad det betyder," fortsatte datavetaren. "Men dessa galna sekter älskar verkligen sina nummerspel och koder. Kom ihåg det."
  
  "Så Hannibal föddes 1 400 år före Djingis," sa Kenzi. "Vi förstår det."
  
  "Du skulle bli förvånad över antalet skithuvuden som inte gör det här," sa nörden nonchalant. "I alla fall-"
  
  "Hej kompis?" Drake avbröt snabbt: "Har du någonsin blivit slagen i ansiktet?"
  
  "Ja, faktiskt, ja. Ja det har jag."
  
  Drake lutade sig bakåt i sin stol. "Okej", sa han. "Nu kan du fortsätta jävla."
  
  "Vi kan naturligtvis inte arbeta med dessa siffror ännu, eftersom vi inte känner till de andra ryttarna. Även om jag antar att även ni kan komma på den fjärde? Nej? Inga mottagare? Väl. Så, för tillfället, killar, det skickas en enorm mängd eldkraft till den mongoliska republiken. Sju, eller är det fortfarande sex? Ja, sex team av elitsoldater som representerar sex länder förföljer erövringens häst. Jag har rätt? Hurra!"
  
  Drake stirrade på Hayden. "Är den här killen den bästa representanten i Washington?"
  
  Hayden ryckte på axlarna. "Tja, han döljer åtminstone inte sina känslor. Inte gömd under många veck av en bedräglig kappa som de flesta av Washington."
  
  "Fram till erövringens ryttare. Uppenbarligen har Orden sin egen agenda, så erövring kan vara allt från en barnleksak till ett tv-spel... ha ha. Världsherravälde kan komma i många former, har jag rätt?"
  
  "Fortsätt bara med instruktionen," sa Hayden.
  
  "Självklart, självklart. Så låt oss gå direkt till saken, eller hur? Även om israelerna märkligt nog var ovilliga att ge oss någon information om den nazistiska krigsförbrytelsekult som de förstörde på Kuba, lärde vi oss det vi behövde veta. När dammet väl hade lagt sig bestämde nazisterna tydligt att de hade trasslat till och kom på denna utarbetade idé att kontrollera världen. De skapade Orden, tillsammans med ett vapen, hemliga koder, symboler och mycket mer. De utvecklade en plan - troligen den de hade arbetat med i flera år under riket. De grävde ner fyra typer av vapen och kom på detta pussel. Kanske ville de göra det mer dunkelt, vem vet? Men Mossad förstörde dem spårlöst och, det förefaller mig, för snabbt. Den gömda bunkern förblev oupptäckt i trettio år."
  
  "Femton minuter," svarade piloten lakoniskt.
  
  "Är det här ett vapen?" frågade Hayden. "Var fick de tag i dem?"
  
  "Ja, nazisterna hade ungefär så många kontakter som någon kunde ha. The Big Pistol är en gammal design uppdaterad för utrymme och noggrannhet. De kunde absolut lägga vantarna på allt från fyrtiotalet till åttiotalet. Pengar var aldrig ett hinder, men rörelse var det. Och lita på. De skulle inte lita på att en enda levande själ skulle göra detta åt dem. Det tog förmodligen de små smygarna år att gömma alla fyra vapen och flera dussin tjänster. Förtroendefaktorer är också en av anledningarna till att de gömde vapnen i första hand. De kunde inte behålla dem på Kuba nu, eller hur?" Washingtonmannen brast ut i skratt och lyckades sedan på något sätt nyktra till.
  
  Alicia himlade med ögonen och knäppte ihop båda händerna som om de kunde svepa runt någons smala hals.
  
  Hur som helst, är ni fortfarande med mig? Jag förstår att tiden är knapp och att du längtar efter att komma ut i smutsen och skjuta något, men jag har lite mer information. Kom precis in..."
  
  Paus.
  
  "Nu är det här intressant."
  
  Mer tystnad.
  
  "Vill du dela?" Hayden knuffade till mannen och tittade på den solida sidan av helikoptern som om hon kunde se deras landningspunkt närma sig.
  
  "Tja, jag tänkte prata om jordens fyra sidor - eller åtminstone hur vi ser det - men jag ser att vi har ont om tid. Titta, ge mig en high five, men vad du än gör", pausade han, "landa inte!"
  
  Anslutningen avbröts plötsligt. Hayden stirrade först i golvet och sedan på insidan av helikoptern.
  
  Drake höjde båda händerna. "Titta inte på mig. Jag är inte skyldig!"
  
  Alicia skrattade. "Ja jag också."
  
  "Landar inte?" upprepade Dahl. "Vad i helvete betyder det?"
  
  Alicia harklade sig som för att förklara, men sedan skällde pilotens röst från högtalarna. "Två minuter, killar."
  
  Hayden vände sig till en gammal troende för att få hjälp. "Mano?" - Jag frågade.
  
  "Han är en röv, men fortfarande på vår sida," mullrade den stora hawaiianen. "Jag skulle säga ta hans ord för det."
  
  "Det är bättre att bestämma sig snabbt," inflikade Smith. "Vi går ner."
  
  Kommunikationssystemet vaknade omedelbart till liv. "Vad sa jag? Landa inte! "
  
  Drake reste sig och slog på helikopterns porttelefon. "Fy fan, kompis," sa han. "Ny intelligens på väg."
  
  "Men vi är inne i kinesiskt luftrum. Det går inte att säga hur lång tid det tar innan de märker oss."
  
  "Gör vad du kan, men landa inte."
  
  "Hej kompis, jag fick höra att detta skulle vara ett snabbt ankomst- och avreseuppdrag. Inget skitsnack. Du kan vara säker på att om vi stannar här längre än några minuter kommer vi att ha ett par J-20 i rumpan."
  
  Alicia lutade sig mot Drake och viskade: "Det här är dåligt..."
  
  Yorkshiremannen avbröt henne och såg hur brådskande situationen var. "Tja, uppenbarligen kan Knobend från Washington höra oss även när anslutningen är nere," sa han och tittade spetsigt på Dahl. "Hörde du det, Nobend? Vi har ungefär sextio sekunder på oss."
  
  "Det kommer att ta längre tid", svarade mannen. "Var modiga, människor. Vi är i det här fallet."
  
  Drake kände hur nävarna knöt. Detta nedlåtande beteende framkallade bara konfrontation. Kanske var det meningen? Ända sedan de hittade Hannibals grav hade Drake känt att något var fel med det här uppdraget. Något oupptäckt. Har de testats? Var de under övervakning? Utvärderade den amerikanska regeringen deras handlingar? Om så är fallet, så berodde allt på vad som hände i Peru. Och om så är fallet, var Drake inte alltför bekymrad över deras prestation.
  
  Han oroade sig för de konspirationer, intriger och intriger som lyssnare kunde koka ihop efter recensionen. Vilket land som helst som styrdes av politiker var aldrig vad det verkade, och bara de bakom makthavarna visste vad som verkligen pågick.
  
  "Femtio sekunder", sa han högt. "Då kommer vi härifrån."
  
  "Vi försöker göra ett jippo," sa piloten till dem. "Vi är redan så lågt att man kan kliva ut genom dörren till ett träd, men jag gömmer fågeln i en bergsdal. Om du hör något som skrapar längs botten kommer det antingen vara en sten eller en yeti."
  
  Alicia svalde högt. "Jag trodde att de umgicks över hela Tibet?"
  
  Dahl ryckte på axlarna. "Semester. Bilresa. Vem vet?"
  
  Äntligen vaknade kontakten till liv igen. "Okej, människor. Lever vi fortfarande? Bra bra. Bra jobbat. Nu... minns du alla kontroverser angående Genghis Khans viloplats? Han ville personligen ha en omärkt grav. Alla som byggde hans grav dödades. Gravplatsen trampades ned av hästar och planterades med träd. Bokstavligen är det ouppnåeligt annat än av en slump. En berättelse som jag tycker är rörande för att den så enkelt förstör alla dessa galna planer är att Kahn begravdes med en ung kamel - och platsen utpekades när kamelens mamma hittades gråtande vid sin kalvs grav."
  
  Piloten avbröt plötsligt kommunikationen. "Vi är nästan vid no return, kompis. Trettio sekunder så kommer vi antingen härifrån så fort vi kan att det brinner, eller så skickar vi barnen dit."
  
  "Åh", sa mannen från Washington. "Har glömt dig. Ja, gå därifrån. Jag skickar dig en ny plats."
  
  Drake ryckte till och delade pilotens smärta, men utbröt som svar: "Jesus, dude. Försöker du få oss tillfångatagna eller dödade?"
  
  Han skojade bara delvis.
  
  "Tjena tjena. Lugna ner dig. Titta - dessa nazisterna - Orden för den sista domen - letade efter Ryttarna - viloplatsen - mellan femtiotalet och åttiotalet, eller hur? Tydligen hittade de alla. Något säger mig att de inte hittade Genghis Khans grav. Jag tror verkligen att mer kan sägas om ett sådant fynd. Sedan följer själva Orden och orden: 'Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista.' Kahn lät säkert inte bygga någon grav 1955. Men, till stor del på grund av bristen på en grav, och även för att hjälpa troende och öka turistflödet, byggde Kina ett mausoleum åt honom."
  
  "Är det här i Kina?" frågade Hayden.
  
  "Självklart, det här är i Kina. Du tänker på hela det här med fyra hörn, eller hur? Okej, håll din grå substans aktiv. En dag kanske det till och med finns ett jobb för dig här."
  
  Hayden svalde ett strypt ljud. "Förklara bara din teori."
  
  "Just, coolt. Djingis Khans mausoleum byggdes 1954. Detta är ett stort tempel byggt längs en flod i Ejin Horo, i sydvästra Inre Mongoliet. Nu är mausoleet faktiskt en cenotaf - det finns ingen kropp i den. Men de säger att den innehåller en huvudbonad och andra föremål som tillhörde Djingis. Chinggis, som alltid har förknippats med idén om ett mausoleum snarare än den berömda graven och gravstenen, dyrkades ursprungligen i de åtta vita yurtorna, tältpalatsen där han ursprungligen bodde. Dessa bärbara mausoleer skyddades av Darkhad-kungarna i Jin och blev senare en symbol för den mongoliska nationen. Till slut beslutades det att avskaffa de bärbara mausoleerna och överföra de gamla relikerna till en ny permanent. Schemat passar perfekt med Ordens plan. Vilket vapen de än väljer att erövra finns inuti Djingis kista, i det mausoleet."
  
  Hayden vägde sina ord. "Jävligt dum", sa hon. "Om du har fel..."
  
  "Byracka?"
  
  "Det här är det bästa du kan få."
  
  "Orden hade tillgång," sa Dahl. "Detta förklarar raden i texten."
  
  Hayden nickade långsamt. "Hur långt är vi från land?"
  
  "Tjugosju minuter."
  
  "Hur är det med de andra lagen?"
  
  "Jag är rädd att det inte finns något sätt att avgöra om de är lika smarta som dina. De har förmodligen en högteknologisk specialist som ger dem råd." Pausa för att uttrycka tacksamhet.
  
  "Jävla blandare," morrade Alicia.
  
  "Nej". Hayden kontrollerade hennes ilska. "Jag menade - vad är det senaste om internt chatt?"
  
  "Åh, precis. Snacket är högt och stolt. Vissa lag fick sina röv sparkade av ledningen. Några fick i uppdrag att gräva runt Hannibals plats igen. Jag vet att ryssarna och svenskarna var på väg till Burkhan Khaldun, precis som du från början. Mossad och kineserna är ganska tysta. Franska människor? Tja, vem vet, eller hur?"
  
  "Du bör ha rätt i det här," sa Hayden, hans röst spetsad av gift. "För om du inte gör det... kommer världen att lida."
  
  "Kom bara till detta mausoleum, fröken Jay. Men gör det snabbt. Andra lag kanske redan är där."
  
  
  KAPITEL FEMTON
  
  
  "Ejin Horo Banner," sa piloten, fortfarande nervös. "Åtta minuter kvar."
  
  Arrangemang gjordes för att laget skulle gå av utanför staden och påbörja vandringen. En lokal arkeolog anlitades för att hjälpa dem, som skulle ta dem till mausoleet. Drake gissade att hon inte hade någon aning om vad som troligen skulle hända då.
  
  För detta ändamål skulle helikoptern förbli varm och redo, trots pilotens pågående oro över kinesiska smygstridsflygplan.
  
  Ett slag och en förbannelse, och sedan stannade helikoptern, vilket gav laget tid att hoppa. De befann sig bland snår av buskar, snår av döende skog, men de kunde lätt se vägen framåt.
  
  Ungefär en mil nerför backen ligger utkanten av en stor stad. Hayden programmerade sin navigering till rätt koordinater och teamet gjorde sig sedan så presentabla som möjligt. Kineserna behövde turister, så idag fick de nio till. Lauren var övertygad om att stanna med helikoptern och reda ut det pågående prat.
  
  "Nästa gång," ropade hon när teamet skyndade sig att lämna, "kan Alicia göra lite nätverkande."
  
  Engelskan frustade. "Ser jag ut som en jävla sekreterare?"
  
  "Mmm, verkligen?"
  
  Drake knuffade till Alicia och viskade, "Nå, du gjorde det förra veckan, minns du? För rollspel?"
  
  "Åh ja," log hon ljust, "det var kul. Jag tvivlar på att Laurens roll kommer att vara densamma."
  
  "Låt oss hoppas inte."
  
  De två utbytte ett varmt leende när de kom ut ur sitt provisoriska skydd och begav sig nerför den långsamt krypande kullen. Gles vegetation och öken gav snart vika för vägar och byggnader och flera höghushotell och kontorsbyggnader började skymta i fjärran. Röda, gröna och pasteller kämpade mot blå himmel och bleka moln. Drake slogs omedelbart av hur rena gatorna och själva staden var, hur breda några av motorvägarna var. Bevis för framtiden, sa de.
  
  Till en början såg de konstigt ut, men kunde inte hjälpa sig själva, och turisterna begav sig mot mötesplatsen och såg till att deras händer aldrig lämnade deras överdimensionerade ryggsäckar. Arkeologen hälsade dem välkomna i skuggan av en stor svart staty av en man som rider på en häst.
  
  "Passar". Dahl nickade åt ryttaren.
  
  Framför dem stod en smal, lång kvinna med bakåtkammat hår och direkt blick. "Är du med i en resegrupp?" Hon talade försiktigt och valde sina ord. "Ledsen för min engelska. Detta är inte bra". Hon skrattade och hennes lilla ansikte skrapade ihop sig.
  
  "Inga problem", sa Dahl snabbt. "Det är tydligare än Drakes version."
  
  "Rolig fu-"
  
  "Du ser inte ut som turister," sa kvinnan och stoppade honom. "Har du erfarenhet?"
  
  "Åh, ja", sa Dahl, tog hennes hand och ledde henne med en storsint gest. "Vi reser världen runt på jakt efter nya attraktioner och städer."
  
  "Fel väg", sa kvinnan ganska vänligt. "Mausoleet är på andra sidan."
  
  "Åh".
  
  Drake skrattade. "Förlåt honom", sa han. "Vanligtvis bär han bara bagage."
  
  Kvinnan gick fram och rätade ut ryggen, med rakt hår samlat till ett hårt hårband. Teamet spred sig så gott de kunde, återigen ville de inte skapa uppståndelse eller lämna kvar några bestående minnen. Dahl fick reda på att kvinnan hette Altan och att hon föddes i närheten, lämnade Kina i sin ungdom och återvände sedan för bara två år sedan. Hon ledde dem direkt och artigt och visade snart att de närmade sig sitt mål.
  
  Drake såg toppen av mausoleet som tornar upp sig, statyer, trappsteg och andra ikoniska element runt omkring. Döden kan lura var som helst. Tillsammans saktade teamet ner kvinnan när de kollade efter andra lag och andra soldater, samtidigt som de låtsades beundra utsikten. Smith som kikade bakom soptunnor och bänkar kan ha oroat Altan, men Drakes beskrivning av hans "mycket begränsade upplaga" ökade bara hennes nyfikenhet.
  
  "Är han speciell?"
  
  "Åh ja, han är en av en."
  
  "Jag kan höra dig genom den jävla anslutningen," morrade Smith.
  
  "Hur?"
  
  "När det gäller bilar är detta Pagani Huayra Hermes-utgåvan, designad för Manny Koshbin av Pagani och Hermes."
  
  "Jag är ledsen. Jag vet inte vad allt detta betyder."
  
  "Kusten är klar". Drake suckade. "Smith är en i sitt slag. Men berätta om din favorithobby."
  
  "Jag gillar verkligen att vandra. Det finns några vackra platser i öknen."
  
  "I campingtermer, tänk på Smith som en vinglig tältstång. Den som ständigt får dig i trubbel, men som ändå fungerar bra när du väl formar den och alltid, men alltid, lyckas göra dig förbannad."
  
  Smith muttrade något över kommunikationerna, efter att ha avslutat sin spaning. Lauren fick ett okontrollerbart fniss.
  
  Altan tittade misstänksamt på Yorkshiremannen och vände sedan blicken mot resten av laget. Mai undvek särskilt denna kvinna, som om hon försökte dölja sitt eget ursprung. Drake förstod vad andra inte kunde. Det ena ledde till det andra och Mai ville inte diskutera var hon kom ifrån eller hur hon hamnade här. Altan pekade på flera steg.
  
  "I den riktningen. Mausoleet är där uppe."
  
  Drake såg en otroligt bred och otroligt lång betongbana som leder direkt till långa och branta betongtrappor. Strax innan stegen började breddades stigen till en enorm cirkel, i vars centrum stod en omisskännlig staty.
  
  "Tja, den här snubben var definitivt en ryttare," noterade Kinimaka.
  
  Djingis Khan, som red på en galopperande häst, stod på en enorm stenplatta.
  
  "Den andra ryttaren," sa Yorgi. "Erövring".
  
  Altan måste ha hört den sista meningen för hon vände sig om och sa: "Ja. Khagan erövrade större delen av den kända världen före sin död. Förmodligen en folkmordskung, han förenade också sidenvägen politiskt under sin livstid, vilket ökade handeln och kommunikationerna över hela det västra halvklotet. Han var en blodig, fruktansvärd ledare, men han behandlade sina lojala soldater väl och inkluderade dem i alla sina planer."
  
  "Kan du berätta lite om vad som finns i mausoleet?" Drake ville vara förberedd. På dessa uppdrag var hastigheten allt.
  
  "Tja, det är inget annat än en rektangulär kyrkogård, dekorerad med yttre dekorationer." Nu talade Altan som om hon citerade en turistguide. "Huvudpalatset är åttkantigt och innehåller en fem meter lång staty av Djingis gjord av vit jade. Det finns fyra rum och två salar, som ser ut som tre jurtor. Det finns sju kistor i Repospalatset. Kang, tre gemål, hans fjärde son och sonens fru."
  
  "Ett semesterpalats", sa Smith. "Låter också som en viloplats."
  
  "Yeees". Altan drog ut den, tittade tålmodigt på Smith och visste ingenting om texten de följde.
  
  "Mausoleet bevakas av darkhads, privilegierade. Detta är extremt heligt för många mongoler."
  
  Drake släppte en djup, upprymd suck. Om de hade fel, och det här inte var platsen för det andra vapnet... Han var rädd att ens föreställa sig konsekvenserna.
  
  Livet i ett kinesiskt fängelse skulle vara det minsta av deras problem.
  
  Den långa promenaden fortsatte, först en pilgrimsfärd längs den vidsträckta stigen, sedan dissektionen av sfären, en snabb blick i ansiktet på den uråldriga generalen och sedan en oändlig klättring uppför stentrappan. Laget förblev i position, bröt sällan steg och var ständigt vaksamma. Drake var glad över att se relativt få besökare till mausoleet idag, vilket var till stor hjälp.
  
  Den imponerande strukturen kom äntligen fram. Laget stannade när de nådde det översta steget för att ta in allt. Altan väntade, förmodligen van vid turister som fångades i stunder av vördnad. Drake såg en enorm byggnad med relativt små kupoler i varje ände och en mycket större i mitten. Deras tak var av brons, med mönster. Framsidan av byggnaden hade många röda fönster och minst tre stora entréer. Det fanns en låg stenmur framför byggnaden.
  
  Altan gick före. Dahl tittade tillbaka på laget.
  
  "Rakt in i graven," sa Hayden. "Öppna den här, hitta lådan och gå ut. Tur att det inte finns någon kropp att slåss med. Som vår pilot säger, inget skitsnack."
  
  Drake lyssnade när Lauren delade det senaste om pratstunden.
  
  "Jag har en stor, fet nolla här nu, killar. Jag är helt säker på att israelerna och ryssarna är ursinniga, texten pekade åt fel håll. DC tror att fransmännen närmar sig, kanske en halvtimme efter dig. Att lyssna blir mycket svårare nu. Vi har andra resurser och bara några knep som NSA aldrig kommer att avslöja. Svenskar, kineser och britter är okända. Som jag sa, det är en kamp."
  
  "Någon annan?" Drake knuffade.
  
  "Roligt att du borde nämna det. Jag får spöklika störningar från en okänd källa. Det finns inga röster, inget sätt att bekräfta, men ibland verkar det som att det finns någon annan i systemet."
  
  "Nämn inte spöken," sa Alicia. "Vi hade tillräckligt med skräckhistorier vid den senaste operationen."
  
  Altan stannade och vände sig om. "Är du redo? Jag tar dig in."
  
  Gruppen nickade och gick framåt. Och sedan såg Drake kinesiska soldater lämna mausoleet, en av dem höll en stor låda under armen, bland dem fanns arkeologer.
  
  Kineserna tog med sig vapen och nu var frånvaron av turister helt klart till deras fördel.
  
  Det tog bara en stund innan deras ledare vände sin uppmärksamhet mot dem.
  
  
  KAPITEL SEXTON
  
  
  Drake såg Dal ta tag i Altan och dra henne tillbaka, ta ett långt steg nerför trappan tills de skyddades av kinesiska soldater. Han kastade sin ryggsäck på marken och drog snabbt upp dragkedjan på ytterfickan. Genom att arbeta snabbt och aldrig titta på kineserna kände han sig ändå trygg. Hayden, Smith och May var beväpnade med pistoler.
  
  På torget framför Djingis Khans mausoleum höjdes vapen och rivaler drabbade samman. Mannen som bar lådan såg orolig ut. Det kinesiska teamet bestod av fem personer och höll redan på att skjuta de eftertänksamma arkeologerna åt sidan. Drake höjde sin lilla maskinpistol och väntade. Resten av laget var utspridda på hans sida.
  
  "Allt vi behöver är en låda," skrek Hayden. "Lägg den på marken och gå."
  
  Ledaren för det kinesiska laget hade ögon färgen av grå skiffer. "Det är du som måste gå din egen väg medan du fortfarande har chansen."
  
  "Vi vill ha en låda," upprepade Hayden. "Och vi tar det."
  
  "Prova då." Presentatören översatte, och alla fem kineserna gick framåt synkront.
  
  "Wow. Vi är på samma jäkla sida."
  
  "Åh, bara ett skämt. Rolig. Amerika och Kina kommer aldrig att vara på samma sida."
  
  "Kanske inte," sa Drake upp. "Men vi är soldater som kämpar för folket. "
  
  Han såg osäkerheten i ledarens gång, den lätta osäkerheten i ansiktet. Det måste ha påverkat dem alla eftersom det kinesiska laget slutade helt. Hayden sänkte sitt vapen och stängde gapet ytterligare.
  
  "Kan vi inte hitta någon gemensam grund?"
  
  Nicka. "Ja, det kunde vi. Men regering och politiska ledare, terrorister och tyranner kommer alltid att stå i vägen för oss."
  
  Drake såg sorgen i mannens ansikte och den absoluta tron i hans egna ord. Inte en pistol eller en pipa höjdes när de rivaliserande lagen drabbade samman våldsamt. Det var allt för respektens skull.
  
  Drake reste sig, lämnade sin maskinpistol i sin ryggsäck och mötte attacken direkt. Nävar kopplade vid bröstet och höjda armar. Knäet skar hårt in i hans revben. Drake kände hur luften rusade ut ur hans kropp och föll ner på ett knä. Attacken var skoningslös, knän och nävar slog hårt och regnade ner, våldsamheten beräknas ge honom ingen chans till vedergällning eller lättnad. Han uthärdade smärtan och bjöd på sin tid. Andra scener blinkade förbi när han vred och vände sig. Alicia kämpade med den långe mannen; Hayden och Kinimaka slogs mot ledaren. Mai skickade sin motståndare över hennes axel och slog honom sedan smärtsamt i bröstbenet.
  
  Drake såg en möjlighet och tog den. Bakom sig hörde han Thorsten Dahl dyka upp som vanligt, hoppa över trappan; en märkbar närvaro som inte kan ignoreras. Drakes angripare stannade bara ett ögonblick.
  
  Den före detta SAS-soldaten klättrade längs marken, svängde med benen och fångade sin motståndare bakom knät. Han föll framåt, föll på knä. När han föll till Drakes nivå släppte Yorkshireman lös en kraftfull nick. Skriet och vidgade ögon visade hur hårt han slog. Det kinesiska kommandot vacklade och lutade sig på ena handen. Drake reste sig och gav sin tjänst till fullo med knän och huvud. Det fanns några blåmärken och lite blod, men inget livshotande.
  
  Dahl rusade förbi och siktade på Alicias motståndare. Svenskan slog som en tjur precis som Alicia slog. Hennes angripare slogs av fötterna och slog hårt i nacken, rysande och chockad. De vände sig om lagom för att se Mai slå sin motståndare medvetslös och sedan hitta en man med en låda.
  
  "Hallå!" Alicia grät när han såg dem och började springa.
  
  De började springa, men Smith och Yorgi hade redan lämnat striden. "Ser?" sa Alicia. "Vår styrka ligger i siffror. Jag visste att det fanns en anledning till att vi led så mycket i det här jävla laget."
  
  Framför blockerade Kenzi mannens enda andra väg - tillbaka till mausoleet. Nu med en bister blick och en undergiven hållning tog han fram vapnet som han tidigare behållit.
  
  Drake kollade området och såg att Hayden äntligen hade betvingat gruppens ledare.
  
  "Gör inte det!" - skrek han till mannen. "Du är i underläge, kompis."
  
  Hayden tittade upp, bedömde situationen och torkade sedan blodet från hennes kind. Drake såg nu Altan smyga tillbaka uppför trappan för att ta en titt och suckade för sig själv. Nyfikenhet...
  
  Pistolen förblev orörlig, lådan hölls fortfarande hårt, nästan i ett dödsgrepp. Hayden reste sig och höjde sin hand med handflatan vänd utåt. En hög rökelsebricka stod mellan henne och mannen, men hon rörde sig tills hon var i sikte.
  
  Kenzi avancerade bakifrån. Smith och Kinimaka från sidan. Det fanns inga tecken på panik i soldatens ögon, bara uppgivenhet.
  
  "Ingen dog." Hayden pekade på de medvetslösa och stönande kinesiska soldaterna. "Ingen är skyldig. Lämna bara lådan."
  
  Alicia fångade hans uppmärksamhet. "Och om du behöver en smäll, bara för att det ska se bra ut," sa hon. "Jag är här".
  
  Soldatens mentalitet inkluderade inte kapitulation. Och den här killen hade ingenstans att ta vägen, ingen flyktväg.
  
  "Vapnet," sa Drake, "är ett falskt hopp. Du vet att det är det."
  
  Kommentaren träffade målet, handen med pistolen darrade för första gången. Den tunga tystnaden sträckte sig vidare och Drake märkte att ett par av de besegrade männen började röra på sig. "Du måste bestämma dig, kompis," sa han. "Klockan tickar."
  
  Nästan omedelbart drog mannen fram en pistol och började springa. Han siktade på Hayden och sedan, bredvid rökelsebrännaren, slog han sin hand på locket i hopp om att slå den omkull henne. En duns och ett stön var hans enda belöning då föremålet var säkert fastsatt, men han fortsatte att springa.
  
  Hayden väntade och behöll hans uppmärksamhet.
  
  Alicia rusade från sin blinda sida, dök och tog tag i honom runt midjan i ett rugbygrepp. Mannen böjde sig, nästan bröts på mitten, hans huvud träffade Alicias axel och lådan flög åt sidan. Hayden försökte ta tag i honom, fånga honom innan alltför mycket skada skedde. En snabb blick bekräftade förekomsten av ordensvapen.
  
  Alicia klappade den medvetslösa mannen. "Jag sa att jag skulle finnas där för dig."
  
  Teamet bedömde. Kineserna var redan i rörelse. Fransmännen måste ha varit nära. Ett ord från Hayden förde Lauren tillbaka till samtalet.
  
  "Dåliga nyheter, killar. Fransmännen tar inte blicken från dig, och ryssarna tar inte blicken från dem. Flytta!"
  
  Skitsnack!
  
  Drake tittade hela vägen ner för trappan och längs den raka vägen som ledde till mausoleet. Han såg folk springa, ett team på fyra som nästan säkert måste vara fransmän. "De är jävligt bra", sa han. "Faktiskt har det varit två gånger nu som de har kommit till oss först."
  
  "Vi måste gå", sa Smith. "De kommer att vara med oss om några minuter."
  
  "Vart ska man gå?" frågade Alicia. "De blockerade den enda utgången."
  
  Drake lade märke till träd på sidorna och gräsmattor framför. Valet var faktiskt begränsat.
  
  "Kom igen", sa han. "Och Lauren, skicka en helikopter."
  
  "På väg".
  
  "Gör det snabbt", sa Smith. "Dessa fransmän är på fötter."
  
  Drake rusade fram och ansåg att ryssarna inte kunde vara för långt efter. Tyvärr tog det inte lång tid innan någon började skjuta. Hittills hade allt gått bra för dem, de hade sett det bästa i relationerna mellan soldat och soldat och man till man, men chanserna att en så bräcklig vapenvila skulle bestå var minimala.
  
  Låt oss inse fakta: Om dessa länder ville arbeta tillsammans och dela belöningarna, vet makthavarna mycket väl att det skulle vara den enklare vägen - och ändå fortsätter de att slåss.
  
  Han gled mellan träden. Teamet rusade efter honom, Hayden höll i den utsmyckade lådan med hennes ännu oupptäckta hemlighet. Dahl hängde bakom och följde fransmännens framfart.
  
  "Fem minuter bakom oss. Inga tecken på ryssar. Och kineserna vaknar. Okej, det kan hålla dem alla uppe lite."
  
  "Helikoptern är om tio minuter," sa Lauren till dem.
  
  "Säg till honom att skynda sig," sa Alicia. "Den här killen måste vara het."
  
  "Jag ska föra detta vidare."
  
  Drake tog den mest direkta vägen i hopp om en bra täcklinje. Träden sträckte sig åt alla håll, jorden var mjuk och lerig och luktade rikt av jord. Kensi tog upp en tjock gren och ryckte på axlarna medan hon sprang som för att säga: 'Vi får nöja oss med det här.' Först en lång nedstigning, sedan en kraftig stigning, och rutten bakom dem försvann. Himlen var knappt synlig och alla ljud var dämpade.
  
  "Jag hoppas bara att det inte finns någon före oss", sa Dahl.
  
  Kinimaka grymtade och tryckte hårt. "Lita på lyssnarna", sa han och hänvisade tydligt tillbaka till sin tid med CIA. "De är bättre än du tror."
  
  Drake såg också att de inte var här på jorden, och han hade ett svagt fältsinne. Han skannade varje horisont, säker på att Dahl skulle göra detsamma bakifrån. Efter fyra minuter stannade de kort för att lyssna.
  
  "Riktning på den här helikoptern?" Hayden viskade till Lauren.
  
  New Yorker kunde se sina positioner som blinkande blå prickar på en skanner. "Rakt fram. Fortsätt."
  
  Allt var tyst; de kan vara de enda människorna i världen. Drake fortsatte efter en stund och valde sina steg noggrant. Alicia smög sig bredvid honom, Hayden ett steg efter. Resten av laget sprider sig nu för att öka sitt utbud. Vapnet drogs och hölls löst.
  
  Träden höll på att gallra framåt. Drake stannade nära den yttre omkretsen och kollade in terrängen.
  
  "Det är en kort nedstigning till ett platt fält," sa han. "Perfekt för dokumentförstöraren. Helvete, till och med en svensk kan träffa ett så stort mål."
  
  "Tre minuter till mötet," sa Lauren.
  
  Hayden lutade sig närmare Drake. "Vad ser det ut som?"
  
  "Inga tecken på fiender." Han ryckte på axlarna. "Men med tanke på vilka vi har att göra med, varför skulle de vara det?"
  
  Dahl närmade sig. "Det är samma sak här. De finns naturligtvis där ute någonstans, men väl gömda."
  
  "Och du kan vara säker på att de är på väg hit," sa Mai. "Varför väntar vi?"
  
  Dahl tittade på Drake. "Yorkshire pudding behöver en paus."
  
  "En dag," sa Drake och tog en sista titt på området. "Du är på väg att säga något riktigt otroligt roligt, men tills dess, snälla säg bara till när du pratar med dig."
  
  De dök upp från trädgränsen och rörde sig nerför en skarp, gräsbevuxen sluttning. En varm bris hälsade Drake, en behaglig känsla efter det snåriga snåret av träd. Hela området var tomt och inhägnat inte långt från där det slutade i en asfaltremsa långt fram.
  
  "Flytta dig nu," sa Drake. "Vi kan sätta upp en perimeter på plan mark."
  
  Men sedan förstördes lugnet och tomheten i hela området. SPEAR-teamet rusade nerför sluttningen medan ryssarna till vänster strömmade ut där de hade gömts. Framför dem båda, skyddade av en avlägsen träddunge, kom också fransmännen till syne.
  
  Det var åtminstone Drakes syn på saker och ting. De bar verkligen inte namnskyltar, men deras ansiktsdrag och uppförande var slående annorlunda.
  
  Samtidigt dök deras helikopter upp på himlen ovanför dem.
  
  "Åh shit".
  
  Till vänster om honom föll ryssen ner på ett knä och fäste blosspistolen på hans axel.
  
  
  KAPITEL SJUTTON
  
  
  Drake vände i mitten av steget och öppnade eld. Hans kulor slet upp gräset runt elitsoldaten, men förstörde inte hans förberedelser. Raketgeväret vacklade aldrig; spaken som höll henne förblev stadig. Hans kamrater fläktade ut runt honom och besvarade eld. Drake befann sig plötsligt i en värld full av faror.
  
  Fransmännen rusade med all kraft rakt mot landningshelikoptern. Drake, tillsammans med Dahl och Smith, höll ryssarna på avstånd och på sin vakt. Pilotens ansikte var synligt, fokuserat på landningsplatsen. Alicia och May saktade inte alls och vinkade för att få hans uppmärksamhet.
  
  Kulor skär genom luften.
  
  Drake slog en av ryssarna med sin vinge och sänkte honom på ett knä. Haydens röst bultade över kommunikatören.
  
  "Pilot, vidta undvikande åtgärder! Lauren, säg till honom att de har missiler!"
  
  Drake, Dahl och Smith slog den ryska kontingenten, men de förblev för långt borta för att bilda sig ordentligt, särskilt när de rörde sig. Piloten tittade upp, hans ansikte chockat.
  
  RPG:n avfyrade, missilen flög ut med ett sus av luft och en hög smäll. Drake och de andra kunde bara hjälplöst titta på när han lämnade ett spår i luften och flög felfritt rakt mot helikoptern. Allvarligt panikslagen gjorde piloten en skarp undanmanöver och lutade helikoptern, men den passerande missilen var för snabb, träffade undersidan och exploderade i ett moln av rök och lågor. Helikoptern lutade och föll, bitar ramlade av och fördes bort utanför dess flygbana.
  
  Det var först när han såg ut med misstro, förtvivlan och mörk ilska som han såg vart hans fruktansvärda bana skulle leda.
  
  Fransmännen såg den komma och försökte skingra sig, men den kraschade helikoptern störtade till marken bland dem.
  
  Drake föll till marken och grävde ner huvudet i gräsmattan. Röda och orangea lågor slog upp och ut, och svart rök vällde upp mot himlen. Huvuddelen av helikoptern landade på en person; han och piloten dog omedelbart. Huvudrotorbladet lossnade och gick rakt igenom den tredje förloraren, så snabbt och plötsligt att han inte visste något om det. Drake tittade upp och såg en stor bit brinnande skräp falla på den andra. Kraften från slaget slog honom av fötterna och kastade honom ett dussin steg tillbaka, varefter han stoppade all rörelse.
  
  Endast två fransmän överlevde; huvuddelen av laget besegrades i en olycklig incident. Drake såg en av dem krypa bort från den rasande elden med en bränd hand och den andra, vackla, närma sig. På något sätt lyckades den andre ta tag i vapnet och samtidigt hjälpa sin kamrat att komma undan.
  
  Drake svalde sin ilska och fortsatte att hålla koncentrationen hårt. Deras enda produktionsmedel förstördes. Hayden höll fortfarande frisparken, men nu rusade ryssarna mot dem med helt uppenbara avsikter. Mannen med RPG siktade fortfarande på spillrorna, som om han övervägde en andra attack.
  
  Drake reste sig och laget reste sig med honom. När de flyttade bort från ryssarna mot elden etablerade de ett nätverk av skyddsrum som tvingade deras fiender att ligga lågt. Drake och Dahl slog båda de klädda männen och skickade dem spretande till marken. Kolande lågor uppslukade dem när de närmade sig, skarpa knallar och kraftiga knarr hördes inifrån. Drake kände hur det sköljde över hans ansikte och dök sedan bakom hans blinda sida. De återstående fransmännen var redan långt borta, kämpande med sina sår och förluster, och klart utanför konflikten för tillfället.
  
  Drake vände sig om på ett knä och tryckte på kommunikationsknappen.
  
  "Helikoptern landar", sa han för att bekräfta detta för Lauren, "vi behöver ett annat evakueringssätt just nu."
  
  Svaret var tyst. "På honom".
  
  Teamet fortsatte att dra sig tillbaka och ökade avståndet mellan det flammande hindret och den annalkande fienden. Otroligt och förnuftigt avfyrade den ryska RPG en annan raket mot den redan förstörda helikoptern och skickade fler pelare av lågor och splitter i luften.
  
  Drake kände hur en metallbit lossnade från hans axel och snurrade runt från stöten. Dahl såg tillbaka, men Yorkshiremannen nickade: "Jag mår bra."
  
  Alicia pekade dem mot det bortre staketet. "Den här vägen är det enda alternativet. Flytta på dig, människor!"
  
  Hayden jämnade ut rutan och sprang. Smith och Kinimaka blev kvar och upprätthöll eld mellan sig och ryssarna. Drake skannade området framför sig, alltid redo för nya överraskningar och förväntade sig det värsta. Kineserna var någonstans, och israelerna, svenskarna och britterna var i beredskap.
  
  Deras hastighet skilde dem från de förföljande ryssarna, och de nådde stängslet med tid över. Alicia och May tog en genväg och befann sig sedan på andra sidan, bredvid en tvåfilig asfaltremsa som försvann åt båda hållen in i en till synes öken. Lauren hade ännu inte återvänt till dem, men de lämnade henne åt henne, i vetskapen om att DC skulle hjälpa.
  
  Drake var inte fylld av stort självförtroende. Han skyllde inte på Lauren - New Yorker var på rent vatten, men ingenting i det här uppdraget har hittills sagt till honom att männen och kvinnorna som satt trygga och varma i Capitolium hade sina ryggar helt täckta.
  
  Alicia sprang ut. Det var ett allt märkligare scenario. Drake visste att ryssarna måste ha haft någon form av täckmantel. Kanske var det på väg.
  
  "Titta där borta," sa Kenzi upp.
  
  Ungefär en halv mil framåt stannade en svart SUV för att plocka upp de kämpande fransmännen. Medan de såg på accelererade bilen snabbt till hundraåttio mil i timmen, lastade två operatörer och rusade iväg med ett tjut.
  
  "Stackars jäklar", sa Dahl.
  
  "Vi måste oroa oss för oss själva," sa Smith. "Eller så blir vi "stackars jävlar" också."
  
  "Grumpy har en poäng," sa Alicia och tittade åt alla håll. "Seriöst, vi har ingenstans att ta vägen."
  
  "Gräv lådan." Kinimaka pekade på en träddunge strax utanför vägen. "Kom tillbaka för det här senare. Eller be Lauren att skicka ett annat team."
  
  Drake tittade på Dahl. "Borde inte vara för svårt, va?"
  
  "För riskabelt," sa Hayden. "De kanske hittar det. Fånga upp meddelandet. Dessutom behöver vi denna information. Andra lag kanske redan är på väg mot den tredje ryttaren."
  
  Drake blinkade. Han tänkte inte på det. En spänningsknop började pulsera mitt i pannan.
  
  "Jag trodde aldrig att jag skulle vara pank i jävla Kina," klagade Alicia.
  
  "Detta är ett av jordens fyra hörn," sa Dahl till henne. "Så trösta dig med det här."
  
  "Åh, tack, man. Tack för detta. Jag kanske köper en bostadsrätt."
  
  Ryssarna är redan på väg. Drake kunde se en av dem skrika in i radion. Sedan rörde hans blick sig förbi ryssarna och försökte fokusera på något som rörde sig i fjärran.
  
  "Det här är kanske deras fordon," sa Dahl och sprang och tittade tillbaka samtidigt.
  
  Yorgi skrattade, ögonen var örnlika. "Jag hoppas det. Och för tio år sedan kanske du hade rätt."
  
  Drake spände ögonen. "Hej, det är en buss."
  
  "Fortsätt springa", sa Hayden. "Försök att inte se intresserad ut."
  
  Alicia skrattade. "Nu har du gjort det. Jag kan inte sluta titta. Har du någonsin gjort det här? Du vet att du inte ska stirra på någon och upptäcka att du inte kan se bort?"
  
  "Jag får det hela tiden," sa Dahl. "Naturligtvis".
  
  "Tja, en Mupp klädd i läder är en sällsynt syn," inflikade Drake.
  
  Bussen var knallgul och modern och rusade förbi ryssarna utan att sakta ner. Drake uppskattade dess hastighet, förare och passagerare, men visste att de inte hade något val. De låg några kilometer från vilken större stad som helst. När bussen närmade sig och ryssarna stirrade på den blockerade SPEAR-teamet vägen.
  
  "Ska sakta ner," sa Alicia i munnen.
  
  Smith skrattade tvärt. "Det här är inte Kansas. Han kommer inte att förstå dig."
  
  "Då ett universellt språk." Alicia höjde sitt vapen trots Haydens blick.
  
  "Snabbare", sa Dahl. "Innan han hoppar till radio."
  
  Bussen saktade ner och svängde något, den breda fronten gled offside. Ryssarna hade redan flytt. Drake tryckte upp dörren och vinkade föraren att öppna den. Mannens ansikte var rädd, hans ögon vidsträckta och sprang mellan soldaterna och hans passagerare. Drake väntade tills dörren öppnades och steg sedan fram och räckte ut sin hand.
  
  "Vi vill bara åka en tur", sa han så lugnt han kunde.
  
  Teamet tog mitten av bussen. Dahl var den sista som hoppade upp och klappade föraren på handen.
  
  "Fram!" Han pekade på vägen.
  
  Ryssarna var inte mer än hundra meter efter, vapen höjda när föraren pressade sin fot mot golvet. Tydligen höll han ett öga på sina sidospeglar. Bussen började röra sig, passagerarna hoppade tillbaka. Drake höll på. Alicia gick till baksidan av bussen för att bedöma jakten.
  
  "De blir starkare"
  
  Drake vinkade till Dahl. "Säg till Keanu att skynda i helvete!"
  
  Svensken såg lite generad ut, men pratade med busschauffören. Bilen fick sakta fart. Drake såg hur Alicia ryckte till och vände sig sedan snabbt om och skrek åt busspassagerarna.
  
  "Ducka! Nu!"
  
  Av rädsla för RPG föll Drake också. Lyckligtvis träffade kulorna bara baktill på bilen, alla fastnade i chassit. Han suckade av lättnad. Uppenbarligen varnades ryssarna för civila offer. Det var åtminstone något.
  
  Återigen kom de politiska intrigen bakom varje elitlags planer att tänka på. Inte alla lag sponsrades av staten; och vissa ledare visste inte ens vad som hände. Återigen gick hans tankar tillbaka till fransmännen - och de döda soldaterna.
  
  De gör sitt jobb.
  
  Bussen körde ifrån ryssarna och satte fart längs vägen, hela dess ram darrade. Drake slappnade av lite och visste att de var på väg tillbaka mot Ejin Horo i den riktning de var på väg. Föraren tog sig fram en bred, svepande sväng. Drake vände sig om när Alicia släppte ett lågt skrik från baksätet.
  
  Och de såg en svart helikopter som tillhörde ryssarna, som svepte ner för att plocka upp dem.
  
  Haydens röst fyllde anslutningen. "De kommer inte att attackera."
  
  Drake knep ihop läpparna. "Flytande op. Beställningarna förändras."
  
  "Och de kan fortfarande skjuta bussen av vägen," svarade Dahl. "Hur långt är det till staden?"
  
  "Åtta minuter," svarade Lauren.
  
  "För länge". Dahl gick nerför gången till baksidan av den fortande bilen och började förklara för passagerarna att de skulle gå framåt. Det gick några ögonblick och sedan gick han med Alicia.
  
  "Hej Torsti. Och jag har alltid trott att baksätena bara var för att kyssas."
  
  Svensken gjorde ett strypt ljud. "Försöker du få mig att resa sjuk? Jag vet var de läpparna var."
  
  Alicia blåste honom en kyss. "Du vet inte var de har varit."
  
  Dahl undertryckte ett leende och gjorde korstecknet. En rysk helikopter landade kort när soldater gick ombord, svävande över landningsbanan. Bussen körde en bit och vände mellan dem, och Alicia och Dahl undersökte luften.
  
  Drake såg ut efter de flyende fransmännen framför sig, men tvivlade på om de skulle försöka attackera. De var få till antalet och kämpade med förluster. De överskattade. Det hade varit mer vettigt om de hade gått direkt till den tredje ledtråden.
  
  Ändå tittade han.
  
  Laurens röst kom genom kommunikatören. "Sex minuter. Har ni tid att prata?"
  
  "Om vad?" Smith morrade, men avstod från att säga något inflammatoriskt.
  
  "Den tredje ryttaren är ett mysterium, någon som orden kastade in där för att lera vattnet. Kända indianer inkluderar Mahatma Gandhi, Idira Gandhi, Deepak Chopra, men hur hittar man den värsta personen som någonsin levt? Och han var känd." Hon suckade. "Vi kollar fortfarande. Tankesmedjan i Washington befinner sig dock fortfarande i en återvändsgränd. Jag sa till dem att det kanske inte var så illa."
  
  Drake andades lättad ut. "Ja, min älskade. Inte det värsta som kan hända, säger han. "Detta borde sakta ner andra nationer."
  
  "Det kommer definitivt att hända. I andra nyheter tror vi att vi har knäckt jordens fyra hörn."
  
  "Har du?" sa Mai. "Det här är goda nyheter."
  
  Drake gillade hennes typiska underdrift. "Håll där, Mai."
  
  "Ja, jag vill inte hoppa ur min stol av spänning," tillade Alicia torrt.
  
  Mai var inte värdig att svara. Lauren fortsatte som om ingenting hade sagts, "Vänta lite, killar. Jag fick precis höra att kineserna är tillbaka på det. Minst två helikoptrar är på väg i din riktning."
  
  "Vi är på en kinesisk buss," sa Yorgi. "Kommer vi inte att vara säkra från dem åtminstone?"
  
  "Det är lite naivt," sa Kenzie. "Regeringar bryr sig inte."
  
  "Trots övergeneraliseringen," tillade Hayden. "Kenzie har rätt. Vi kan inte anta att de inte kommer att gå på bussen."
  
  Profetiska ord, tänkte Drake, medan en svart fläck växte på den blå himlen framför bussen.
  
  Alicia sa: "Ryssarna är här."
  
  Det har blivit mycket svårare.
  
  
  KAPITEL ARTON
  
  
  Helikoptrar flög framför och bakom. Drake såg hur den kinesiska fågeln svepte ner nästan till asfalten innan han planade ut och gick rakt mot bussen.
  
  "De tvingar oss att krascha", sa han och pekade sedan på den rädda föraren. "Nej nej. Fortsätta!"
  
  Bussmotorn dånade och däcken dundrade i marken. Flera människor som trängdes framför hade redan börjat skrika. Drake visste att kineserna inte medvetet skulle krascha en helikopter, men det var svårt att förmedla sina kunskaper till passagerarna.
  
  Föraren slöt ögonen hårt. Bussen vände.
  
  Drake förbannade och drog bort mannen från sin sittplats och tog tag i ratten. Smith hjälpte mannen och förde honom grovt ut i passagen. Drake hoppade bakom ratten på bussen, satte sin fot på gaspedalen och höll händerna stadigt på ratten och höll den i en helt rak linje.
  
  Helikopterns nos var riktad direkt mot dem, gapet höll på att stängas snabbt.
  
  Det hördes skrik bakifrån och åt sidorna. Nu var Smith tvungen att hålla fast föraren. Drake höll på.
  
  Kommunikatören började krackelera. "Kom igen, min eländiga Keanu," flämtade Alicia. "Ryssarna är praktiskt taget på våra..."
  
  "Bitch," sa Kenzi tillbaka. "Hålla sig lugn. Kollade du på fasaden?"
  
  Alicias tjut ekade i hela bussen.
  
  "Tankar?" frågade Drake i sista sekund.
  
  "Det här är egentligen inget styrelsemöte!"
  
  Drake höll hårt vid sin tro, sin erfarenhet och sitt roder. Högljudda protester fyllde hans öron. Kroppar faller till golvet i bussen. Till och med Smith kröp ihop. I allra sista stund lutade den kinesiska helikoptern åt höger, och den ryska helikoptern bromsade in, glidarna nästan träffade baksidan av bussen. Alicia visslade och Dal harklade sig.
  
  "Jag tror verkligen att vi vann den här omgången med kyckling."
  
  Drake fortsatte att köra och såg ännu en bred svepande sväng framför sig. "Och bonusen är att vi inte är stekta eller krispiga."
  
  "Sluta", sa Kinimaka. "Jag är redan hungrig."
  
  Alicia hostade. "Det är bara en galen kinesisk helikopter."
  
  "De kommer tillbaka," sa Hayden.
  
  "Ni närmar er utkanten av staden just nu," sa Lauren. "Men det är fortfarande en tre minuters bilresa från alla anständiga befolkningscentrum."
  
  Drake rusade till kommunikatören. "Kom igen folk! Du måste göra dem rädda för det!"
  
  Kenzi gick mot bakdörrarna och ropade: "Har någon här en katana?"
  
  Hennes ord möttes av tomma blickar och två eller tre personer erbjöd sina platser. Den storögde gubben sträckte fram en darrande hand som höll i en påse godis.
  
  Kenzi suckade. Drake tryckte på knappen för att öppna dörrarna. På ett ögonblick stack den israeliska kvinnan ut sin kropp, tog tag i fönsterkanten, sedan taket och drog sig upp på bussens tak. Drake körde bilen så smidigt han kunde, undvek det stora gropen, andades djupt när han förstod sitt ansvar som härrörde från Kensis handlingar.
  
  Sedan, i backspegeln, såg han Dal hoppa till henne.
  
  Åh shit.
  
  Med intensiv koncentration höll han det stadigt.
  
  
  * * *
  
  
  Dahl klättrade upp på bussens tak. Kensi sträckte ut sin hand, men han nickade förbi henne.
  
  "Snabbare!"
  
  Den ryska helikoptern tog höjd och dykte nu igen, denna gång i en tre fjärdedels vinkel längs fronten. Han kunde se en man hänga från varje sida, rikta ett vapen, förmodligen sikta på hjulen eller till och med föraren.
  
  Han vände genast om och letade efter den kinesiska helikoptern. Det var inte långt. När de dykte till vänster var det också folk som riktade sina vapen från dörrarna. Det faktum att kineserna inte sköt hårt mot sin egen buss var till en början uppmuntrande, men dämpades av insikten att de behövde lådan som Hayden höll och de behövde den intakt.
  
  Kensi satt på bussens tak och lyssnade på vinden och rörelsen och spred på knäna. Hon lyfte sedan upp sitt vapen och fokuserade på helikoptern. Dahl hoppades att hon inte ens skulle försöka filma det, hon skulle helt enkelt skrämma bort skyttarna. Ryssarna visade ingen sådan återhållsamhet, men Kenzi ville desperat ändra sig.
  
  Dahl bedömde den annalkande helikoptern. Packad till brädden var den inte bara smidig, utan dödlig. Det sista han ville var att orsaka någon form av olycka, än mindre en som kunde innebära att man körde på en buss.
  
  Framdäcken studsade över ett potthål, vilket framkallade ett "förlåt" från Drake. Dahl hörde inget annat än bruset av rusande luft och dånet från helikoptern. Skottet studsade mot metallen bredvid hans högra ben. Svensken struntade i detta, tog sikte och sköt.
  
  Kulan ska ha träffat sitt mål eftersom mannen tappade pistolen och drog sig tillbaka. Dahl lät inte detta bryta hans koncentration och sköt helt enkelt ett nytt skott genom den öppna dörren. Helikoptern vände sig rakt mot honom, närmade sig snabbt och den här gången insåg Dahl att det var en dålig idé att leka feg.
  
  Han kastade sig upp på bussens tak.
  
  Helikoptern skrek över huvudet och skar genom utrymmet den just lämnat. Han hade inte manövreringsförmågan att vända sig mot Kensi, men han kom tillräckligt nära för att kasta henne åt sidan.
  
  Till kanten av busstaket!
  
  Dahl halkade och kröp fram och försökte nå henne i tid. Kenzi stoppade hennes fall, men tappade kontrollen över sitt vapen; Men farten fick henne att flyga ut ur den fortkörande bussen och ut på den skoningslösa vägen långt nedanför.
  
  Den kinesiska fågeln lutade kraftigt och hamnade i en cirkel. Ryssen sköt över huvudet, den herrelösa kulan genomborrade metallen nära Dahls högra lår. Kenzis kropp gled av sidan av bussen och han satte hela sin kropp i ett sista desperat språng, med utsträckt arm.
  
  Han lyckades vira sin högra hand runt hennes ryckande handled; klämde hårt och väntade på det oundvikliga rycket.
  
  Det kom, men han höll i sig, sträckte sig till det yttersta. Den glänsande, släta metallen arbetade mot honom och lät hans kropp glida mot kanten, Kenzis tyngd drog ner dem båda.
  
  Det kom skrik över kommunikationerna. Teamet kunde se Kenzis ben rusa runt utanför ett av sidorutorna. Dahl höll i med all kraft, men för varje ögonblick gled hans kropp närmare och närmare den där hårda kanten.
  
  Det fanns inget grepp om bussens tak och inget att ta tag i. Han kunde hålla på, han skulle aldrig släppa taget, men han kunde inte heller hitta något stöd för att lyfta upp henne. Drakes röst kom genom kommunikatören.
  
  "Vill du att jag ska sluta?" Högt, osäkert, lite oroligt.
  
  Dahl läste känslor bra. Om de hade slutat hade de drabbats hårt av både ryssarna och kineserna. Ingen vet vad resultatet blir.
  
  Laurens röst bröts. "Förlåt, jag fick precis ett meddelande om att svenskarna kommer mot dig. Nu är det en fyrvägsspridning, folk."
  
  Dahl kände hur tyngden sträckte ut hans muskler. Varje gång bussen studsade gled ytterligare en centimeter av hans kropp till kanten och Kenzi ramlade lite längre. Han hörde israelens röst någonstans nedanifrån.
  
  "Släpp taget! Jag kan göra det!"
  
  Aldrig. De färdades i sextio kilometer i timmen. Kensi visste att han inte skulle släppa henne och hon ville inte att de båda skulle falla. Dahl kände ännu mer respekt för henne. Hjärtat som han visste var begravt djupt steg bara lite närmare ytan.
  
  Ljudet av hennes stövlar som träffade fönstren fick hans eget hjärta att slå snabbare.
  
  De gled tillsammans, Kenzi ner på sidan och Dahl längs bussens tak. Han försökte ta tag i den grova kanten som löpte längs kanten, men den var för liten och skar hans kött. Han såg inget hopp och höll fast vid det så länge han kunde och riskerade allt.
  
  Hans bröst rörde sig mot klippan och gled obönhörligt. Hans ögon mötte Kenzis och tittade upp. Deras utbyte var ordlöst, uttryckslöst, men djupt.
  
  Du måste släppa mig.
  
  Aldrig.
  
  Han drog igen, bara för att glida förbi point of no return.
  
  Starka händer grep om båda hans vader, händer som bara kunde tillhöra Mano Kinimaka.
  
  "Gotcha," sa hawaiianen. "Ni går ingenstans."
  
  Hawaiianen stöttade Dahl och drog sedan långsamt bort honom från hans fall. Dahl höll Kensi hårt. Tillsammans tog de sig sakta till säkerhet.
  
  Ovan störtade helikoptrarna för sista gången.
  
  
  * * *
  
  
  Drake visste att Kinimaka höll hårt om sina vänner, men han var fortfarande tveksam till att vända bussen för kraftigt. Ryssarna och kineserna avancerade från motsatta håll, utan tvekan medvetna om att detta skulle bli deras sista tillvägagångssätt.
  
  Ljudet av fönster som krossades berättade för honom att de andra inte stod sysslolösa. De hade en plan.
  
  Bakifrån tog Alicia, Smith, May, Hayden och Yorgi varsitt fönster från olika sidor av bussen och krossade det. Med sikte på de annalkande helikoptrarna öppnade de kraftig eld, vilket tvingade dem att snabbt styra åt sidan. Trädgränsen tog slut och Drake såg byggnader framför sig.
  
  Vägnät, rondell. Skotten hördes bakom honom och fyllde bussen; svarta helikoptrar tog sig till himlen.
  
  Han suckade av lättnad.
  
  "Vi överlever", sa han. "Att slåss en annan gång."
  
  avbröt Lauren. - Svenskarna drog sig också tillbaka, sa hon. "Men jag får fortfarande lite gloria i signalen. Något mellan Washington, fältet och mig. Det här är konstigt. Nästan som om... som om..."
  
  "Vad?" - Jag frågade. frågade Drake.
  
  "Det är som att det pågår en annan uppsättning kommunikationer. Det är något annat som spelar in. En till..." hon tvekade.
  
  "Team?" Drake avslutade.
  
  Hayden muttrade högt. "Det här låter löjligt."
  
  "Jag vet," svarade Lauren. "Det gör jag verkligen, och jag är ingen expert. Om Karin bara vore här, är jag säker på att vi skulle ha något bättre."
  
  "Kan du fånga någon dialog?" frågade Hayden. "Även bara lite?"
  
  Drake kom ihåg ett tidigare omnämnande av SEAL Team 7, som bara hördes av Dahl och honom själv. Det slog honom igen att all kommunikation övervakades.
  
  "Kan vi skjuta upp det här ett tag?" - han frågade. "Och kan du hitta ett bättre sätt för oss att ta oss härifrån?"
  
  Lauren lät lättad. "Självklart, självklart," sa hon. "Ge mig en minut."
  
  
  KAPITEL nitton
  
  
  Hayden Jay väntade flera timmar tills teamet var säkert i ett litet satellitskydd i Taiwan innan de lämnade de trånga kvarteren för att ringa.
  
  Hennes mål: kontakta Kimberly Crowe.
  
  Det tog ett tag, men Hayden höll ut. Hon hittade ett lugnt hörn bakom huset, satte sig på huk och väntade och försökte hindra hennes huvud från att snurra. Det var svårt att hitta något permanent i hennes liv att hålla fast vid utanför laget. SPIR blev hennes liv, meningen med hennes liv, och som en konsekvens av detta hade hon helt enkelt inga personliga kontakter, inget annat än arbete. Hon tänkte tillbaka på virvelvinden av äventyr som de hade delat tillsammans - från Odin och helvetets portar, till Babylon och Pandora, kärnvapenexplosionen som nästan hade förstört New York, hennes gamla uppbrott med Ben Blake och hennes senaste uppbrott med Mano Kinimaka . Hon var stark, för stark. Hon behövde inte vara så stark. Den senaste incidenten med inkaskatten i Peru har påverkat henne både mentalt och fysiskt. Aldrig tidigare hade hon varit så chockad till botten.
  
  Nu tänkte hon lugnt om. Broar kan ha bränts och det borde ha varit jättebra. Men om hon verkligen ville förändras, om hon ville ha mer i sitt liv, så fick hon vara jävligt säker innan hon tog steget och riskerade att skada någon igen. Vare sig det är denna Mano eller någon annan.
  
  Jag bryr mig. Jag vill verkligen. Och nästa gång måste jag se till att jag förblir trogen vad jag i slutändan vill.
  
  Från livet. Inte utan arbete. SPEAR-teamet samlades och gjorde ett bra jobb, men ingenting varade för evigt. Tiden kommer-
  
  "Fröken Jay?" - sa robotens röst. "Jag hjälper dig nu."
  
  Hayden satte ihop allt. Nästa röst på linjen tillhörde försvarsministern.
  
  "Vad är problemet, agent Jay?" Lakonisk, tyst, fristående. Crowe verkade vara på kant.
  
  Hayden tog sig tid att ta reda på hur hon skulle formulera sin huvudfråga. Hon bestämde sig för att begrava den i skit och se vad Qrow tog tag i.
  
  "Vi kom ut från Kina och fick en andra låda. Teamet testar för närvarande detta. Rapporter kommer snart, utan tvekan. Det var inga personskador, även om det fanns många skärsår och blåmärken. Alla rivaliserande lag är inte fientliga..." Hon undrade kort om Qrow skulle ta betet och fortsatte sedan: "Vissa länder är mer aggressiva än andra. Fransmännen förlorade minst tre. En ryss är skadad. Kan det finnas ett annat, mer hemlighetsfullt team? Vi har hört bitar av hemligt amerikanskt prat, vilket naturligtvis inte bevisar något. Britterna är på vår sida, eller så verkar det som, och Drake har visst inflytande över dem. Nu är vi i safe house och väntar på att tankesmedjan ska ta reda på var den tredje ryttaren befinner sig."
  
  Nu stannade hon och väntade.
  
  Qrow behöll sin reserv. "Något annat?"
  
  "Jag tror inte på det här". Hayden kände sig besviken när hennes ansträngningar inte blev till någonting. Hon undrade om hon borde vara mer direkt.
  
  "Jag är i ständig kontakt med människor i Washington," sa Crowe. "Inte behöver hålla mig uppdaterad."
  
  "Åh okej. Tack".
  
  Hayden började skriva på. Det var först då som Qrow skickade en till synes oskyldig förfrågan.
  
  "Vänta. Du sa att du trodde att någon utgav sig för att vara amerikaner? Någonstans på ett fält?
  
  Hayden sa inget sådant. Men av all denna relevanta information fångade Qrow bara en sak. Hon tvingade fram ett skratt. "Det verkar så. Vi hörde det på jorden." Hon tog inte in Lauren i det här. "Vi vet naturligtvis att det inte finns något andra lag, så kanske är detta ett av de andra länderna som använder tidigare amerikanska specialstyrkor eller till och med legosoldater."
  
  "En mindre del av en utländsk regering som använder amerikansk personal?" väste Qrow. "Det kan vara, agent Jay. Du kanske har rätt. Naturligtvis," skrattade hon, "det kommer inte att finnas ett andra lag."
  
  Hayden lyssnade på mer än ord. "Och när kommer vi tillbaka? Vad ska vi tillbaka till?
  
  Qrow förblev tyst, vilket sa till Hayden att hon visste exakt vad som efterfrågades. "En sak i taget", sa hon till slut. "Först måste de så kallade ordensrytterna hittas och neutraliseras."
  
  "Säkert". Hayden visste också att detta var hennes sista chans att prata direkt med Qrow, så hon bestämde sig för att gå lite längre. "Tänk om vi hör amerikanskt prat igen?"
  
  "Vem är jag, en fältagent? Hantera det."
  
  Qrow avslutade samtalet och lämnade Hayden att stirra på sin mobiltelefons skärm i flera minuter och nu omvärdera inte bara sig själv utan även sitt lands avsikter.
  
  
  * * *
  
  
  Drake passade på att vila medan Yorgi, Mai och Kinimaka tog hand om den nya boxen. Att den kom från Djingis Khans mausoleum och låg bland den legendariska figurens personliga tillhörigheter ökade bara den vördnad som de behandlade den med. Den tydliga, kränkande symbolen längst upp bevisade att den en gång hade tillhört den sista domens orden.
  
  Kinimaka studerade slottet. "Jag är säker på att orden en gång hade en plan att ge bort nycklarna," sa han. "Men livet kom i vägen." Han log.
  
  "Död," sa Mai tyst. "Döden stod i vägen."
  
  "Vill du att jag graciöst öppnar den?" frågade Yorgi.
  
  "Ja, låt oss titta på några av dessa tjuvfärdigheter, Yogi." Alicia pratade och satt med ryggen mot väggen bredvid Drake, en flaska vatten i ena handen, en pistol i den andra.
  
  "Det går inte ihop". Kinimaka tryckte på låset med sin köttiga tass. "Det är inte riktigt konst."
  
  Kenzi kröp fram till honom när Mai lyfte på locket. Det var ett konstigt scenario, tyckte Drake, soldater inlåsta i ett litet rum utan någon plats att sitta på, ingen plats att umgås på, ingen plats att laga mat. Bara ett minikylskåp fyllt med vatten och några lådor med kakor. Fönstren var draperier, dörren säkrades med massiva bultar. Mattan var nedsliten och stank av mögel, men soldaterna hade upplevt värre. Detta räckte för att få lite vila.
  
  Smith, som vaktade dörren, släppte in Hayden igen och gick in precis när May sträckte sig efter lådan. Drake tyckte att chefen såg utmattad och orolig ut. Jag hoppas att hon kommer att utveckla sitt samtal senare.
  
  Mai rörde sig från fot till fot i några sekunder innan hon drog ut armarna. Hon höll i en tjock bunt papper, insvept i en tjock mapp och bunden med en knuten bit garn, vilket fick några av teammedlemmarna att höja på ögonbrynen.
  
  "Verkligen?" Kinimaka lutade sig tillbaka på huk. "Är det här ett vapen som kan äventyra världen?"
  
  "Det skrivna ordet," sa Kenzie, "kan vara ganska kraftfullt."
  
  "Vad är detta?" - Jag frågade. frågade Lauren. "Alla killar från Washington väntar på oss."
  
  Tiden fortsatte att arbeta emot dem. Som alltid var detta nyckeln till att ligga steget före matchen och i synnerhet loppet. Drake såg två vägar framåt. "May, Hayden och Dal, varför tar ni inte reda på vad det är? Lauren - vad har du för den tredje ryttaren, eftersom vi behöver en riktning att gå i?"
  
  Lauren hade redan sagt till dem att hon skulle träffa dem på den tredje platsen. Nu suckade hon högt. "Tja, ingen är 100 procent säker, killar. För att introducera dig till bilden kommer jag att presentera dig för deras tolkning av de fyra kardinalriktningarna."
  
  Drake såg May och de andra rynka pannan när de tog sig till erövringsvapnet. "Vi har tid".
  
  "Ja, det här är verkligen intressant. Före upptäckten av den så kallade Nya världen på 1500-talet trodde man att jorden var uppdelad i tre delar - Europa, Asien och Afrika. Uppdelningen mellan dessa kontinenter var Hellesponten, vilket passar perfekt in i Ordens plan som ni följt hittills. Så Asien började bortom Hellesponten, ett okänt land med exotiska rikedomar, som de kallade öst. Naturligtvis hittade de senare Amerika, och det blev sedan den nya världen, önskad, okänd och full av hopp. En bok med emblem som visar de nya fyra kardinalriktningarna publicerades. Asien, Europa, Afrika och Amerika. Det verkar som om orden beslutade att implementera detta uråldriga tänkande i sin karta av okända skäl - även om det troligen var för att de fortfarande trodde att de var allsmäktiga patriarker som jagade efter reliker." Lauren tog ett andetag.
  
  "Så det här är omskolningen av världen som hände igen när de hittade Australien och sedan Antarktis?" sa Kenzi.
  
  "Ja, en gradvis omskolning genom århundradena, som vissa tror fortfarande pågår. Men det är en helt annan historia. Det var inte bara lycka och rosor. Frasen "jordens fyra hörn" kan ha varit det mest kontroversiella uttrycket i historien. På hebreiska översätts det som "extrem". I 4 Moseboken 15:38 är dessa gränser; i Hesekiel - vinklar; och Job har ändarna. Detta kan också översättas som divisioner. Helt klart har Bibeln lämnat sig öppen för förlöjligande just här..."
  
  Drake förstod detta. "För att det antar att världen är platt?"
  
  "Ja. Men Bibeln beskriver det i Jesajas bok och kallar det en sfär. Så, avsiktlig referens. Poängen är att de kunde ha använt hur många ord som helst - ungefär ett dussin - för att beskriva vinkeln. Man tror att ordet "extrem" användes medvetet för att förmedla, ja, just det. Och ingen jude kunde någonsin misstolka den sanna innebörden, för i 2 000 år ställdes de mot staden Jerusalem tre gånger om dagen och skanderade: 'Blås i den stora basunen för vår frihet.' Lyft upp fanan för att samla våra landsflyktiga, och samla oss från jordens fyra hörn i vårt eget land."
  
  "Så de valde inte bara en fras på måfå?" - Frågade Smith.
  
  "Nej. Profeten Jesajas bok förklarar hur Messias kommer att samla sitt folk från jordens fyra hörn. Från hela världen ska de samlas i Israel."
  
  Kensi rörde inte en muskel eller sa ett ord. Drake hade ingen aning om vad hennes religiösa övertygelse var, om hon ens hade någon, men han visste att det oundvikligen skulle bli en stor del av hennes liv ändå. Vid det här laget studerade han henne lite mer medan de väntade på att Lauren skulle fortsätta. Dahls övertygelse om att hon till sin natur var bra och alltid skulle återvända till sitt moraliska hjärta var till viss del berättigad. Han såg fortfarande en kant med henne - en kant av laglöshet - men det var inte nödvändigtvis en dålig sak.
  
  Då och då.
  
  Men du kunde inte ha det åt båda hållen. Och det var vad han såg i Kensi - en hänsynslös mördare när hon behövdes, och en kämpande själ när hon inte var det. För hennes skull var de tvungna att låta henne förändras.
  
  "Självklart är det vettigt," sa Kinimaka. "Först Afrika, sedan Kina. Så vad händer härnäst?
  
  Lauren svarade omedelbart. "Ja, vi tror att Bibelns mening var i ändlighet, som Ordning. De gjorde det svårt för den som kom härnäst. Enligt texten... ja... jag kommer att läsa det relevanta avsnittet: 'Hitta viloplatserna för strategins fader, och sedan Kagan; den värsta indianen som någonsin levt, och sedan Guds gissel. Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista. Vi har hittat gissel som vaktar den sanna sista domen. Och den enda dödskoden är när ryttarna dök upp. Det finns inga identifierande märken på Faderns ben. Indianen är omgiven av vapen..."
  
  Drake absorberade det. "Värsta indian som någonsin levt? Och han är omgiven av vapen? Naturligtvis kan det vara var som helst i Indien. Det här är ett land omgivet av vapen."
  
  "Förr när orden gömde ryttarna?"
  
  Drake tänkte på det. "Nå, ja, det tror jag. Hur som helst, vilken är den tredje ryttaren?"
  
  "Hunger".
  
  Han tog ett djupt andetag och tittade på Alicia. "Det kan inte vara den lurviga prinsessan, eller hur?"
  
  Alicia viftade med handen fram och tillbaka. "Kanske. Jag kommer att notera detta."
  
  Drakes ögon vidgades. "Du är jävla omöjlig."
  
  "Några preferenser?"
  
  "För vad?"
  
  "Vilken prinsessa? Flickan borde veta, du vet."
  
  Han studerade sina skor. "Väl. Jag har alltid varit partisk för Cleopatra. Jag vet att hon inte är en prinsessa, men..."
  
  "Drottning? Så ännu bättre".
  
  Lauren pratade fortfarande. "Som jag sa tidigare, killar och tjejer utvärderar fortfarande vilken indier som orden kan syfta på. I sanning är detta för tvetydigt. Jag menar, även om jag satte mig i deras skor på sin tid, kunde det ha varit ett av ett dussin."
  
  "Och de är alla omgivna av vapen?" - Frågade Smith.
  
  "Jag bor i Indien, ja. För det mesta."
  
  "Tja, vi har åtminstone en destination," sa Alicia.
  
  Drake tittade på May, Hayden och Dahl, som sorterade igenom innehållet i den andra lådan, Conquest.
  
  "Några framsteg?"
  
  Hayden rörde sin hand för att visa att de nästan var där. Hon tittade upp. "Det här verkar vara planen för ett domedagsscenario. Kommer du ihåg staveffekten? En liten händelse orsakar en annan och en annan, var och en större?"
  
  "Kaosteori", sa Dahl. "Det här är ett erövringsvapen, och Genghis Khan var en djup tänkare. Med detta kan du erövra hela världen."
  
  Drake välte sin vattenflaska.
  
  Alicia sa, "Ett dominoeffektvapen?"
  
  "Exakt. Hur mordet på Franz Ferdinand ledde till en stjärna från första världskriget. Potentiellt kan denna plan för ökande kaos starta tredje världskriget."
  
  "Och," Drake stängde av sin kommunikatör ett ögonblick och talade tyst, "det är ganska komplicerat. Vem ska vi ge den till?"
  
  Alla stirrade. Det var en giltig fråga. Hayden gjorde det klart att han inte borde säga något mer. Han visste att Washington och försvarsministern redan var missnöjda med dem, och han återgick till att tänka på SEAL Team 7.
  
  Tillfällighet?
  
  Aldrig.
  
  Hayden studerade pappersarken i några minuter till och stoppade dem sedan under sin jacka. När hon tilltalade hela teamet ryckte hon på axlarna och indikerade att beslutet ännu inte hade fattats och att absolut vad som helst kunde hända med osäkra dokument.
  
  Högt sa hon: "Vi kommer att ta itu med det här så fort vi kan. Just nu behöver vi den tredje platsen. Lauren?"
  
  "Jag hör dig. Vi väntar fortfarande ".
  
  "Vänta lite nu," sa Kensi, pannan i ansiktet från de senaste tio minuterna fortfarande tydlig. "Ni säger att det finns fyra hörn på jorden, eller hur?"
  
  "Tja, Bibeln nämner det," sa Lauren. "Och detta är den sista domens ordning."
  
  "Tja, något är fel. Ser du det inte?
  
  Drake blinkade, nu mer förvirrad än någonsin. Dahl studerade Kenzi noggrant.
  
  "Kanske kan någon förklaring hjälpa?"
  
  "Fyra hörn? Afrika, Asien, Europa och Amerika."
  
  "Säkert. Det är vad de säger till mig."
  
  Kensi spred båda sina händer. "Var är Indien?"
  
  Hayden reste sig. "Fan, Indien är en del av den asiatiska kontinenten."
  
  "Vilket vi redan har tagit itu med."
  
  tänkte Lauren när hon stod på benen. "Vilket bara lämnar Europa och Amerika", sa hon. "Hej killar, tänker ni samma sak som jag?"
  
  "Kanske," stönade Alicia. "Är din rumpa stel av att sitta på det usla golvet också?"
  
  "Kyckling," sa Kinimaka. "Men då tänker jag alltid 'kyckling'."
  
  "Orden är fyrtiotalets krigsförbrytare. När de gömde vapnen var termen "indianer" på modet, men de skulle inte ha tänkt på det så. De föddes på tjugotalet eller tidigare, för guds skull."
  
  "Röda indianer?" sa Drake. "Från vilda västern? Helvete".
  
  "Det är möjligt," sa Lauren. "Vad tankesmedjan tittade på fel ställe."
  
  "Så, vem var den värsta personen som någonsin levt?" - frågade Dahl.
  
  "Låt mig återkomma till dig om detta. För nu är det bara att gå på planet."
  
  Drake var inte den enda som stirrade på Hayden.
  
  Tillbaka till Amerika?
  
  Skit.
  
  Hayden, i synnerhet, tittade på Smith. De hade ingen aning om vad som kunde ha hänt efter händelserna i Peru, eller vad myndigheterna tänkte på. Soldaten, till hans förtjänst, började genast resa sig upp och kolla sin ryggsäck.
  
  Tredje ryttare? Hunger? Och Amerika? Vet våra rivaler?
  
  Kommer hon någonsin att få ett ögonblick av lugn för att reda ut sitt liv?
  
  Inte i dag, Hayden, inte i dag. Hon ställde sig trotsigt mitt emellan dem och signalerade till de andra att lägga undan sina kommunikatörer och stänga av dem.
  
  "Vi gör det", sa hon. "Och vi gör det rätt. Som vi ska, som vi alltid gör. Men killar, jag har reservationer. Jag tror", pausade hon, "att Crow och den amerikanska regeringen har ett andra lag i spelet." SEAL Team 7, och tydligen är de jävligt bra. Det här laget kanske inte är med i matchen bara för att se till att vi får alla ryttare."
  
  Drake rynkade pannan när han hörde detta. "Förlåt?"
  
  "Tja, trodde du att det kunde finnas ett andra scenario? Tänk om de är här för att i huvudsak förgöra oss?"
  
  
  KAPITEL TJUGO
  
  
  Karin Blake satt med sina svarta stövlar på bordet, mobilen inklämd mellan halsen och hakan och knackade iväg på tangentbordet med sina fria händer. Hon var klädd i en trasig T-shirt och jeans och hade håret bakåt med en tjock hårslips. Rösten som talade in i hennes vänstra öra dränktes nästan av Palladinos skratt.
  
  "Håll käften, Dino!" hon vände sig om och ropade.
  
  "Jaja". Soldaten vände sig om med ett flin och såg sedan hennes ansikte. "Bra bra. Gud, vem fan satte dig i ledningen?"
  
  Karin bad talaren om ursäkt. "Barnen är busiga", sa hon. "Lite till och de kommer att befinna sig utanför på det oregerliga steget."
  
  Kvinnan skrattade tyst. "Åh ja, jag köpte två av dessa."
  
  Karin tittade på den långa, muskulösa dinosaurien och deras vapenkamrat, den lilla, magra Wu. Båda soldaterna släppte ångan, uttråkade av att ha varit inlåsta i ett hus i öknen den senaste veckan och satte upp olika system. Vad de behövde var några verkliga åtgärder.
  
  Karin frågade: "Och de sprang iväg?"
  
  "Säkert. Jag var en del av kommunikationsenheten. De tilldelade oss skift. SPEAR-teamet tog lådan från kineserna och lyckades fly till Taiwan. Dels tur, dels reserv på sidan av andra lag, antar jag."
  
  Karin visste att detta var mycket mer än bara tur. Det fanns inget bättre lag i världen idag än SPEAR. Hon var en gång stolt över att vara en del av det.
  
  "Den här skiten med ryttare betyder inte mycket för mig," erkände hon. "Jag fokuserar på andra saker. Men säg mig, vart är de på väg härnäst?"
  
  "Tja, jag vet inte än. Det verkar som Indien. Men det verkar finnas en viss oenighet. Titta, jag gick med på att hjälpa till lite på grund av vad som hände med Palladinos stackars föräldrar och för att vi är på samma sida, men det finns en gräns för vad jag kan säga."
  
  Karin kände en växande misstänksamhet. "Vi behöver inte mycket mer. Just detta - när jag ringer måste jag veta Drake-lagets position. Blir det imorgon eller om en månad. Du kan göra det?"
  
  Responsen var stadig. "Ja, så länge jag stannar på samma enhet. Jag tror."
  
  "Tack". Karin avslutade snabbt samtalet innan några fler frågor kunde ställas. Hon tog en stund för att bedöma rummet och se var de var. Sedan de tog tillbaka platsen från knarklangarnas bo, har de städat från allt dåligt och hittat tillbehör på alla möjliga ställen, från golvbrädor till under huset, såväl som i skrymslen och vrår i hela loftutrymmet. Att bränna varenda bit var självöverseende. Medan de fortfarande är offline installerade Karin, Dino och Wu datorer, kommunikationer, övervakningsenheter och mer. Om ökenhuset skulle bli deras huvudkvarter, måste det befästas, försvaras, ett slott i sig.
  
  Karin trodde att de nästan var framme.
  
  En ny, smärtsam tanke slog henne nu upp.
  
  Hon såg när Dino och Wu arbetade på datorerna, kopplade kablar enligt hennes egna instruktioner och installerade programvara, brandväggar och mer. Hon var dynamit på sånt här innan hon började sin träning. Nu var hon mycket mer. Ja, de saknade fortfarande några saker, men de nuvarande medlen skulle bara räcka för att täcka det. De behövde en stabil inkomstkälla.
  
  Ignorera det inte. Du kan inte trycka på det, begrava det djupt.
  
  Karin visste allt om SEAL Team 7. Hon visste varför de var där, vad deras mål var; deras styrkor och svagheter; deras agenda och slutliga hemliga order. Sedan, efter att ha gett stöd effektivt, kunde hon nu varna Matt Drake.
  
  Det var spännande, det vred sig, det orsakade syra i hennes tarm.
  
  Varje händelse de gick igenom, de ljusa stunderna och de svåra tiderna, dagarna av fullständig galenskap, berörde hennes känslor som en fågel som pickade på en envis mask. Karin hade blivit så svårt sårad en gång tidigare och hade gett upp livet, bara för att hitta det igen på de mest oväntade ställen. Hon fick ett nytt syfte.
  
  Återigen, ur det blå, upplevde hon förödelse när hennes bror och familj dog, och sedan kärlek när Komodo blev kär i henne. Kanske den där mycket tidiga händelsen när hon var så ung förstörde henne och satte henne på livets väg.
  
  Förödelse.
  
  Nu ville hon bara förstöra allt hon hade gott. Om något gick rätt ville hon att det skulle misslyckas. Om något stort var på väg, skulle hon se till att det föll samman med fördomar.
  
  Om det nya laget började blomstra, att växa närmare, skulle det slita isär det.
  
  Självförstörelse var inget nytt sätt att leva för Karin Blake. Detta är min valda livsstil. Min mysiga filt.Hon undrade alltid om det skulle gå runt, rakt runt och tillbaka till det här.
  
  Och så satt hon, avslappnad, med information som till och med SPEAR-teamet saknade när de korsade de fyra kardinalpunkterna i sina försök att få tag i de fyra mardrömsvapnen. Korsningen stod vidöppen vid hennes dörr.
  
  Den ena vägen ledde till en eventuell återlösning, till vänner, kamratskap och livets smärta.
  
  En annan väg skulle förstöra all denna historia, all denna osäkra framtid, och ge henne allt hon behövde: kaos.
  
  Karin samlade ihop sina saker och gick ut på verandan. Ökenluften var torr, blandad med damm. En ljus boll blixtrade högt på himlen. Någonstans långt borta förföljde en superelit amerikansk specialstyrka vid namn SEAL Team 7 sina gamla kamrater - Matt Drake och Alicia Miles, Torsten Dahl och May Kitano och andra - med avsikten att döda.
  
  Karin funderade på att varna dem.
  
  Sedan stack hon tillbaka huvudet genom dörren. "Hej förlorare, ta av er röv. Vi har platser att gå och människor att se. Tyler Webbs hemliga förråd kommer inte att förbli dold för alltid."
  
  
  KAPITEL TJUGUET
  
  
  Karin red med hagelgevär och tittade på Dino när han försiktigt styrde deras Dodge Ram genom de slingrande ormarna som bildade Los Angeles motorvägar och bakgator.
  
  "Håll kursen", sa hon när den unge soldaten passerade den röda roadstern. "Kommer du ihåg att vi jagas?"
  
  Dino flinade mot henne med omogen glädje. "Bara glad att komma ut ur huset, mamma. I vilket fall som helst borde du veta att jag är bättre än du. Bättre på alla sätt."
  
  "Så du fortsätter prata."
  
  "Armén kommer inte att släppa oss," sa Wu. "Varje gång vi går upp till ytan är vi sårbara."
  
  "Sänk din ton, herr Misery. Gud, ni två skulle kunna göra dubbel plikt."
  
  "Låt oss se hur glad du blir när de kopplar dina muttrar till bilbatteriet."
  
  "Var inte en röv, Wu. Det här är armén, inte CIA."
  
  Karin njöt av den konstanta panoramautsikten på båda sidor om bilen; Los Angeles i all ära. En stund att koppla av och inte tänka på någonting. Tjock grönska och betongjättar tävlade om herraväldet, och bakom dem fanns metallskyskrapor som glittrade under den gassande solen. En lätt smog hängde på molnnivå och gjorde dagen mörkare, men den märktes knappt. Människor kom och gick, knappt märkbara på trottoarerna och i köpcentra, slingrande fram och tillbaka i sina bilar. Hollywood Hills passerade långsamt till höger, obemärkt, för i det ögonblicket märkte Dino en svartvit patrullbil som körde in i snabbfilen och han saktade ner som den goa pojken han var, höll blicken på vägen och fokuserade rakt fram.
  
  Om du inte tittade på dem skulle de inte märka dig.
  
  Så småningom öppnade kustvägen och de var på väg till San Francisco.
  
  "Bättre än öknen." Wu studerade de gnistrande, böljande vågorna.
  
  Karin analyserade uppgiften framför sig. De slösade inte bort sin tid på högkvarteret. Först installerade de datorer, två toppmoderna Mac-datorer med så många specialleksaker som de hade råd med. Fiberkabeln var det knepigaste, men när de väl kom på det och Karin installerade en massa brandväggar var de redo att köra. Även då, även med Karin vid tangentbordet och användande av hennes geniala intellekt, hade de inte potentialen för galen hacking. De var begränsade, tvingade att använda uppfinningsrikedom.
  
  Karin kände till Tyler Webbs otaliga hemliga bankkonton. Hon tittade på dem när hon arbetade för SPIR. Hon var medveten om vad vissa kallade hans arv; om de få hemligheter han hade på hennes gamla lag. Och hon var medveten om ett enormt gömställe; något som världens rikaste, mest produktiva stalker hade samlat på sig mot hundratals människor, återigen inklusive medlemmar av hennes gamla team.
  
  De flesta trodde att eftersom Webb var död kunde de hitta honom när de var lediga.
  
  Problemet var att Karin inte hade några sådana tankar. Tillgång till gömstället skulle ge henne outsäglig makt - och i slutet av allt var makten där allt fanns. De tre kunde gå vidare därifrån; få pengar, anonymitet, trygghet och inflytande. Naturligtvis, om det fanns hundratals människor som letade efter Webbs förvaring, skulle det vara särskilt svårt att stjäla.
  
  Just nu visste ingen var den var.
  
  Förutom Karin Blake.
  
  Det var åtminstone vad hon trodde. De närmaste timmarna får utvisa. Insiderinformationen var till stor hjälp. Hon visste allt om Nicholas Bell och hur visselblåsaren, som satt i sin fängelsecell, berättade allt - namn, platser, personligheter, hela den ruttna avloppsbrunnen. Hon visste hur mycket Lauren Fox älskade att besöka. Hon kände människor som lyssnade och pratade med Lauren Fox.
  
  Tja, hon kände dem, de kände henne inte nödvändigtvis.
  
  Hon kanske var lite sen till festen - Karins arméträning och efterföljande avgång tog lite tid - men hon kompenserade för det med en liten hackingtalang i toppklass. Bells konversationer var avlyssnade. Smith verkade ha modet att regelbundet få en kopia av dessa konversationer - stygg pojke - och behandla dem som han ville. Vem visste vad den hetlevrade, lätt arga soldaten gjorde mot dem? Försvarade den nationella säkerheten, uppenbarligen.
  
  Poängen var att Karin kunde hacka sig in på linjen som ledde direkt till Smiths nätverk. Det var ett relativt enkelt jobb för henne. Hon tog sig tid att samla rikt byte. Tyler Webb ägde en gång otaliga kontor, hus, takvåningar och till och med en ö runt om i världen. Platsnamn som fick resonans hos henne var Washington, D.C., Niagara och Monte Carlo. Bell pratade med Lauren, men han pratade också med säkerhetsvakter och advokater, och Smiths anteckningar innehöll utdrag från dem alla.
  
  Smith har ingen ljus framtid, tänkte hon.
  
  Oavsett hur du skär det, kastade den peruanska incidenten - eller incidenterna - SPEAR-teamet in i en värld av misär.
  
  Karin ändrade sin position när en skylt blinkade förbi som sa att de var 130 mil från San Francisco. Bell blev ganska vältalig med Lauren - om och om igen angav fakta som förmodligen var korrekta, namnge namn, platser, bankkonton. Tills vidare vågade Karin inte använda något av kontona, av rädsla för att myndigheterna i det tysta skulle spionera på dem för att se vem som dök upp. Först behövde de en pålitlig handlingsplan och flykt.
  
  Därav resan till San Francisco.
  
  När han tryckte på beskrev Bell hur Webb ibland skröt om vad han visste. Den här mannen var en rituell stalker, en rik skugga med resurser att avslöja, skada och äga nästan vilken person som helst i världen om han ville. Webb erbjöd alltid Bell godbitar, ställde upp honom, men antydde också vad han kallade "moderloden".
  
  Denna "moderven" visade sig vara ett speciellt kontor där megalomanen höll all smuts han någonsin samlat på någon. Naturligtvis berättade han aldrig för Bell var den var.
  
  Men Karin tänkte på det hela. Hon hade den exceptionella fördelen att kunna se allt från insidan. Och hon kom ihåg de ögonblick då Webb stal information från de flesta i teamet och besökte dem i hemlighet. Hennes eidetiska minne tog över just där. Det var förstås inte lätt, men Karin visste att Webb då arbetade på ett välkänt kontor i Washington och hade lyckats spåra korrespondensen, som nu spelades in.
  
  Stora filer skickades till en specifik San Francisco-adress ett halvdussin gånger. Ytterligare undersökningar visade att andra stora filer erhölls från andra kända kontor. Medan myndigheterna grävde igenom de tjocka uppgifterna kunde således Karin avgöra exakt vad hon behövde.
  
  Dino ledde dem genom trafiken, genom Golden Gate och förbi Fisherman's Wharf. Turister myllrade av området med kameror redo och gav sig ut på vägarna utan att bry sig så mycket om sig själva. Dino blandade sig in i trafiken, vilket gav polisen ingen anledning att lägga märke till dem. Den branta backen ledde dem längre in i staden och snart cirklade de runt Union Square, passerade banker och apotek, fartyg och restauranger, i sin svåraste strävan hittills: att hitta en bra parkeringsplats.
  
  "Lämna det bara här." Wu pekade på ett litet utrymme nära Walgreens. "Adressen ligger fem minuters promenad härifrån."
  
  "Fem minuter?" sa Karin. "Det kunde ha varit för evigt om Webb hade lämnat några oförutsedda händelser."
  
  "Plus," sa Dino när han långsamt närmade sig sin destination, "det är en Dodge Ram." Jag skulle ha svårt att parkera min rumpa på den platsen."
  
  "Vill du att jag ska göra det här? Jag kan köra."
  
  "Jasså? Jo, naturligtvis, Toretto. Låt oss se hur du hanterar..."
  
  "Barn", andades Karin. "Håll käften. Se där?"
  
  "Vi behöver bra tillgång för en snabb flykt. Vi behöver snabb tillgång. Vi behöver..." Dino gjorde en paus. "Fan, vi kommer att behöva ett garage länge, eller hur?"
  
  Karin nickade. "Precis här. Vid behov kommer vi att ligga lågt ett tag; vi kan alltid gå härifrån en annan dag när dammet lägger sig."
  
  "Fan, jag hoppas inte," muttrade Wu. "Spenderar tillräckligt med tid med er två dessa dagar."
  
  "Det är problem?" tänkte Karin medan Dino körde Ramen till den underjordiska parkeringen.
  
  "Tja, testosteronet är lite högt. Ni två tävlar som syskon hela tiden. Det blir lite tröttsamt ibland."
  
  "Vi? Konkurrera?" Karin tittade argt på Dino. "Verkligen vi?"
  
  Den unge soldaten skrattade högt. "Bara för att du inte vill erkänna att jag är bättre än du."
  
  "Jag ser det inte." Karin tittade kritiskt på honom och vände sig sedan mot Wu. "Ser du det här?"
  
  "Låt mig uttrycka det så här. Om ni två någonsin blir helt fulla och bestämmer er för att para sig, måste ni göra det stående eftersom ni båda vill vara på topp."
  
  Karin skrattade hes när Dino äntligen hittade en plats som han tyckte om. "Berusad som fan? Fan, det finns helt enkelt inte tillräckligt med alkohol i världen för att det ska hända, Woo."
  
  Dino tog fram nycklarna och öppnade dörren. "Det är dags att fokusera. Allt detta parningsdumt hjälper inte."
  
  "Du gillar inte tjejer, Dino?" Karin anslöt sig till de två män som stod framför. "Det finns en djurpark i San Francisco. Vi kan alltid ta dig dit när vi är klara."
  
  Dino ignorerade henne, tog fram sin mobiltelefon och väntade på adressen de behövde ladda. "Tre minuter," sa han. "Vi är redo?"
  
  Karin stoppade ner axlarna i ryggsäcken. "Som helvete."
  
  
  * * *
  
  
  Det var ett höghus kontorsbyggnad och Webbs kontor låg på trettiofemte våningen. Karin tyckte att detta var ovanligt för honom - en galning föredrog oftast att leva på högsta nivå för att se ner på alla - men hon tyckte att han kunde hålla denna adress så lågmäld och hemlig som möjligt - det var det han uppskattade och elitförråd av hans livsverk.
  
  Alla försiktighetsåtgärder, tänkte hon.
  
  Vilket gjorde det de skulle göra ännu mer...
  
  Dumbom? Naiv? Smart? Smart?
  
  Hon log mörkt för sig själv när hon insåg att svaret berodde på resultatet.
  
  Trion gick in genom en svängdörr på bottenvåningen, upptäckte flera hissar och begav sig dit. Män och kvinnor i mörka kostymer vandrade fram och tillbaka. I det bortre hörnet fanns en informationsdisk bemannad av två svarthåriga sekreterare. Ljudnivån var låg, alla försökte att inte göra ljud. Karin såg en överviktig väktare i hörnet, som tittade på den förbipasserande trafiken och tre säkerhetskameror. Hon ledde Dino till informationstavlan.
  
  "Trettiofem". Hon nickade. "Ett företag äger hela våningen."
  
  "Har meningen".
  
  Wu stirrade på titeln. "Minmak-system?" läste han. "Allt är sig likt, allt är sig likt."
  
  Ansiktslösa företag som styrde världen.
  
  Karin gick vidare, nådde hissarna och dubbelkollade. Det skulle inte förvåna henne om hon hittade ett tomt nummer 35 - eller ett nummer som saknas tillsammans - men där var det, vitt och glänsande som alla andra. Boende tryckte på knappar på olika våningar och Karin väntade till sista minuten, men bara hon tryckte på 35.
  
  De behövde inte vänta länge. Hon tog av sig ryggsäcken och låtsades rota runt inuti efter något. Dino och Wu gjorde sig också redo. När hissen bultade och dörrarna öppnades vid 35-strecket, väntade trion bara några sekunder för att se vad de var emot.
  
  En polerad hall sträckte sig i fjärran, med dörrar och fönster på båda sidor. Längst in stod ett träbord. Väggarna var dekorerade med målningar, smaklösa och tråkiga. Karin gissade att någon hade väntat sedan hon tryckte på knappen, men nu var de här. De var redo, ivriga, unga och kapabla.
  
  Hon pekade vägen, gick in i en främmande värld som på något sätt fortfarande tillhörde den döde mannen. Om något var det Webbs arv. Hans modersven.
  
  Det finns inga CCTV-kameror. Ingen säkerhet. Den första dörren hon försökte skakade så häftigt i sin karm att den gick undan. Det var allt för att visa, bara ett omslag. Hon drog fram en pistol och fyllde sina fickor med tidningar. Västen hon hade burit under kappan hade känts skrymmande hela vägen hit, men nu skyddade den henne. Laget spred sig när de försiktigt närmade sig bordet.
  
  Karin stannade och tittade åt båda hållen ner i de två nya korridorerna. Hon blev förvånad när robotens röst talade.
  
  "Kan jag hjälpa dig?"
  
  Hon lade märke till en sensor fäst vid bordets framkant. Hon såg dock inga kameror.
  
  "Hallå? Är det någon där? Jag leker dåren.
  
  Hela den här tiden funderade hon på en plan i sitt huvud. Webbs stora dataström ledde henne inte bara till den här adressen, hon kunde precisera platsen för terminalen det kom till med hjälp av byggnadens digitala ramdesign. Hon visste att de skulle svänga vänster och sedan höger, men hon undrade vad robotarna kunde göra...
  
  "Jag tror att vi är vilse." Hon ryckte på axlarna och tittade på Dino och Wu. "Vänta bara, herr Robot, medan vi försöker hitta någon."
  
  Det var värt ett försök. Karin gick till vänster, killarna bakom henne. Den första bergsmannen dök upp till vänster, lämnade kontoret, höll ett basebollträ hårt i ena handen och slog huvudet i den andra. En andra dök upp före, följt av en tredje, och sedan dök en fjärde upp till vänster, denna gång med en hammare.
  
  Wu skrattade. "Tre bakom."
  
  Karin viftade med pistolen. "Kom igen killar, vad saknar jag?"
  
  Det första berget, en man med kal huvud, flinade. "Det finns en radar där, tjej, och vi håller oss under den."
  
  "Jag förstår. Så, att känna Tyler Webb som jag gör - en man som älskar att göra oväsen vid rätt tidpunkt och på rätt plats - är detta hans fridens trädgård? Meditation? Tja, det är osannolikt att vi stör honom nu, pojkar, eller hur?"
  
  "Vapen skott och polisen kommer att vara här om tio minuter," sa mannen. "BLÅS om tjugo."
  
  "Vad sägs om byggnadssäkerhet?"
  
  Mannen skrattade. "Spelar ingen roll".
  
  "Tack för informationen".
  
  Karin sköt honom i armen utan förvarning och såg honom vackla. Hon sköt nästa gång, i magen, och väntade tills han träffade golvet innan hon hoppade över ryggen och använde ryggraden för att trycka av.
  
  Ett basebollträ flög nära hennes huvud, missade henne och gick genom dörren och krossade glaset och ramen. Hon ignorerade det. Wu var bakom henne och Dino rörde sig åt andra hållet. Den tredje fetman blockerade hennes väg. Hon avlossade två skott mot mässan, undvek ett kraftigt sving och hade sedan inget annat val än att träffa den orörliga massan rakt mot varandra.
  
  Hon hoppade tillbaka, chockad.
  
  Hon höll i pistolen när hon föll på rygg. När hon tittade upp såg hon ett stort runt ansikte som stirrade ner på henne - en stel, grym jätte med skotthål han inte kunde känna, strömmar av blod han inte kunde se och den största träklubban, fläckad med rakblad, som hon någonsin - jag har sett det.
  
  "Jävla grottman."
  
  Karin sköt upp när klubban kom ner. Två kulor passerade genom den överhängande magen och träffade taket, men batongen fortsatte att sjunka. Karin vände bort huvudet. Klubben landade bredvid honom, delade golvet och skickade gnistor från de flammande bladen. Han låg där en sekund, sedan drogs handen som höll honom åt och han började lyfta sig från golvet.
  
  Karin drog sig tillbaka, såg det hemska ansiktet och sköt rakt mot det. Den här gången kände ägaren det och vacklade omedelbart, som tur var föll han till höger och rakt igenom en annan kollega och fångade den mindre mannen nedanför.
  
  Wu hoppade över den och sköt mot ytterligare två stora hulkar. Dessa människor föll på knä. Stafettpinnen träffade Wus bicep, vilket fick honom att skrika. Karin vände sig om och såg den första mannen - den kala killen hon sköt i benet - släpa bredvid henne och lämnade ett blodspår efter sig.
  
  "Du förstörde bara allt, damen. För alla."
  
  "Åh, så nu när jag sköt dig är jag en dam, va? Jag antar att du vet vad vi är här för?"
  
  Han sträckte sig efter sin klubba och kniven som hängde från hans bälte.
  
  "Skojar du? Det finns bara en sak här, du vet det."
  
  Karin nickade. "Säkert".
  
  "Men du kommer aldrig att hitta det."
  
  Hon tittade snabbt runt i de många rummen fyllda med datorterminaler, alla utan tvekan igång, körde något slags program och alla identiska med sina grannar.
  
  Men hon visste bättre. "Åh, det tror jag att jag kunde."
  
  Hon visste också att en man som Webb aldrig skulle ha tänkt på att installera en switch. Inte efter allt det hårda arbete han hade lagt ner för att få sådant material, inte när varje söt strävan han någonsin tagit på sig ägde rum här.
  
  Hon undvek slagträet, stoppade slaget med kniven och lämnade ett andra skotthål i mannen. Hon hoppade upp och följde Wu och tittade sedan tillbaka för att se hur Dino mådde. Allt var bra. Det enda problemet de stod inför nu var polisen.
  
  Wu tvekade; korridoren var tom. "Vart ska du?"
  
  Karin sprang förbi, denna plats etsades in i hennes minne. "Till lyan för ett av de värsta monster som någonsin levt," sa hon. "Så låt det vara frostigt. Så här, pojkar."
  
  
  KAPITEL TJUGUTVÅ
  
  
  Rummet i sig var äckligt, det sista spåret av Tyler Webb, kryllande av yttre bilder som vittnade om en illvillig inre galenskap. De plockade upp låsen på några sekunder, såg inramade fotografier på väggarna - favoritoffer och förföljelser, före och efter skottlossning - och en bisarr samling spionutrustning från hela världen arrangerad på bord runt om i rummet.
  
  Karin ignorerade det så gott hon kunde, redan hörde sirenerna genom glasfönstren. Wu och Dino stod på vakt när hon sprang mot terminalen.
  
  Efter att ha dubbelkollat bekräftade hon att det var samma som tog emot enorma dataströmmar kopplade till en flashenhet av ett speciellt format, och tittade på det lilla gröna ljuset som skulle bekräfta den automatiska laddningen av terminalens innehåll. Karin räknade med att en stor mängd information kunde överföras och konfigurerade flashenheten därefter. Det gick så snabbt hon kunde göra det.
  
  "Hur går det för oss?" Hon tittade upp.
  
  Wu ryckte på axlarna. "Allt är lugnt här."
  
  "Förutom stönandet," sa Dino. "Det finns gott om det."
  
  En del av deras plan var att lämna offren bakom sig. Detta skulle förvirra och försena polisen. Karin var glad att de åtminstone var ligister och förtjänade sin kommande nya lott i livet. Hon tittade på det blinkande gröna ljuset, såg att det blinkade snabbt och visste att jobbet nästan var klart.
  
  "Var redo".
  
  Sirener tjöt utanför fönstret.
  
  Indikatorn slutade blinka, vilket signalerar att allt var klart. Hon tog fram en liten skiva och placerade den i en innerficka med dragkedja. "Det är dags att gå".
  
  Pojkarna rörde sig omedelbart framåt, flyttade försiktigt runt de fallna, blödande männen och sparkade de två som försökte resa sig. Karin hotade dem med sin pistol, men hon ville inte använda den. Det kan fortfarande råda viss förvirring om varifrån skottlossningen kom. De skulle redan vara upptagna med övervakningskameror och ställa en massa frågor. Nyckeln till att fly var att inte agera snabbt, inte ens att vara försiktig.
  
  Detta borde ha kommit som en överraskning.
  
  De öppnade sina ryggsäckar, tog ut innehållet och slängde sedan sina tomma väskor. De stirrade på varandra och nickade.
  
  "En officierare". Wu hälsade på Dino.
  
  "En officierare". Dino nickade kraftigt till Karin.
  
  "Sergeant," hon förtjockade sin brittiska accent och gick mot servicehissarna.
  
  Hon håller i fickan nyckeln till makten, till regering och kunglig manipulation, till kupp efter kupp, till ekonomisk frihet och kontroll av brottsbekämpning.
  
  Allt de behövde var en säker plats att sjösätta.
  
  
  KAPITEL TJUGOTRE
  
  
  En annan dag, ännu en flygresa, och Matt Drake kände en allvarlig jetlag. Starten hade bara hänt för en timme sedan, och de kom ikapp med dagen mot Atlanten, på väg till USA.
  
  Utan en klar uppfattning om vart man ska gå.
  
  Den tredje ryttaren är Hunger. Drake var rädd att föreställa sig vilken typ av krig orden hade uppfunnit för hungersnöden. De var fortfarande väldigt uppslukade av att utveckla det första vapnet, rymdgeväret, och i synnerhet det andra vapnet, masterkoden. Hayden höll fortfarande all information för sig själv, men pressen att dela med sig var enorm. Bara den plötsliga förvirringen och oklara destinationen gjorde hennes passivitet acceptabel.
  
  Masterkoden konstruerade händelser över halva Europa och slutligen Amerika för att störta världens statsöverhuvuden, förstöra landets infrastruktur, boja deras arméer och befria psykoserna som ville skicka tillbaka jorden till den mörka medeltiden. Det verkade skrämmande verkligt och skrämmande lätt. En dag föll den första dominon...
  
  Hayden var tyst när hon läste till slutet. Drake lät sitt sinne spela om alla de senaste avslöjandena: SEAL Team 7; specialstyrkor som engagerar varandra; franska förluster, främst på grund av ryssarna; och nu sambandet med indianer. Naturligtvis var de infödda utmärkta ryttare - kanske de bästa som någonsin levt. Men var kom hungern ifrån i allt detta?
  
  Alicia snarkade tyst bredvid honom, ena ögat öppet något. Kenzie försökte sitt bästa för att fånga händelsen på video, men Dahl lyckades hålla tillbaka henne. Drake noterade att det inte var mild fysisk övertalning, utan snarare ord som fick henne att ändra sig. Han var inte säker på att Dal och Kensi skulle komma nära varandra. Det är naturligtvis inte hans sak, och han färdades faktiskt längs samma järnvägsspår, men...
  
  Drake ville det som var bäst för den galna svensken och det var det.
  
  Lauren satt framför, med Smith så nära han kunde utan att få henne att känna sig för besvärlig. Yorgi, Kinimaka och Mai pratade med låga röster längst bak i planet; lastrummet de befann sig i var lite mer än ett dragigt, skramlande, högt i tak. Åtminstone en gång skulle han vilja flyga första klass. Även bussen överträffade bagageklassen.
  
  Lauren fokuserade på korrespondensen de fortfarande förde mellan sig själva och Washington. Just nu var samtalet trögt och ofokuserat, mer brainstorming än egentlig diskussion. Även om det finns så många nördar? Drake tvivlade inte på att de skulle hitta precis vad de letade efter.
  
  Timmarna gick och staterna kom närmare. Lauren blev intresserad av de olika materialen som kom från konkurrerande länder. Israelerna verkar ha löst de amerikanska kopplingarna nästan samtidigt med SPIR. Britterna också. Kineserna förblev tysta, och fransmännen kom med stor sannolikhet ur det. Drake visste att de inte skulle höra något från SEALs. I verkligheten var de förstås inte där.
  
  "Det kommer att bli intressant att se om de skickar dessa team till Amerika i tysthet," sa Dahl. "Eller använd interna kommandon."
  
  "Har människor redan infiltrerat samhället?" Hayden tittade upp. "Jag tvivlar på det. Sleeper agenter tar år att skapa."
  
  "Och det är inte svårt att flyga in oupptäckt," sa Smith. "Droghandlare har gjort detta i decennier."
  
  "Några ledtrådar till denna värsta indian som någonsin levt?" frågade Mai.
  
  "Inte från Washington, och om våra konkurrenter vet, håller de det hemligt."
  
  "Skitsnack".
  
  Drake tittade på tiden och insåg att de närmade sig staterna. Han skakade försiktigt Alicia upp.
  
  "Wow?"
  
  "Dags att vakna".
  
  Kenzi lutade sig närmare. "Jag har din flaska redo, älskling."
  
  Alicia viftade med händerna mot henne. "Fan, fan! Ta bort den här saken ifrån mig!"
  
  "Det är bara jag!"
  
  Alicia flyttade tillbaka så långt som skottet tillät. "Bloody cirkus clown fizzog."
  
  "Vad är pop?" Kinimaka såg genuint intresserad ut.
  
  "Det betyder 'ansikte' på engelska," sa Drake. Och som svar på Kensis uppenbara förtvivlan sa han: "Jag håller inte med. Du är rit Bobby Dazzler."
  
  "Verkligen?" Alicia morrade.
  
  "Vad? "
  
  "Det betyder att du inte är dålig att titta på, älskling."
  
  Kensi rynkade pannan när Alicia började morra, och Drake insåg att han förmodligen hade gått över gränsen med båda kvinnorna. Nåväl, åtminstone med Kenzi. Han nickade snabbt till Lauren.
  
  "Aldrig. Du är säker? "
  
  Uppmärksamheten vändes mot New Yorker.
  
  "Åh ja, det är jag säker på." Lauren var snabb nog att dölja sin förvåning och gå direkt till att rapportera nyheterna. "Ge mig något."
  
  Omedelbart, som av ödet, återkom goda nyheter. Lauren satte den på högtalartelefonen. "Hej människor, kul att se att vi fortfarande har roligt." Mr Obnoxious är på linjen igen. "Tja, den goda nyheten är att medan ni fick er del av zi:n jobbade jag på en glödhet dator. Så först den andra ryttaren och erövring. Fröken Jay? Stora hundar skäller."
  
  Hayden skakade på huvudet. "Tala amerikanskt, skitstövel, annars sparkar jag dig."
  
  Drake tittade över bordet och visste att hon fortfarande stannade. När allt kommer omkring var nyckelkoden i deras ägo, och amerikanerna visste det. Då slog en tanke honom, och han signalerade för henne att gå med honom längst bak i planet.
  
  De höll tyst om varandra.
  
  "Skulle det vara möjligt att bara tappa ett av arken?" han frågade. "Den viktigaste av dem."
  
  Hon stirrade. "Självklart, om du vill dra ett mål på oss. De är inte så dumma."
  
  Han ryckte på axlarna. "Jag vet, men titta på alternativet."
  
  Hayden lutade sig bakåt i sin stol. "Tja, jag tror att vi redan är skruvade. Vilken skada kan en annan handling av insubordination orsaka?"
  
  "Låt oss fråga SEAL Team 7 när de kommer hit."
  
  De två stirrade på varandra ett ögonblick, båda undrade exakt vad det andra lagets order var. Hemligheten kring det hela bekymrade dem. Hayden hörde den motbjudande mannen börja prata igen och vände sig om.
  
  "Agent Jay, Washington vill veta de exakta detaljerna i Conquest Box."
  
  "Säg till att jag ska kontakta dem."
  
  "Mmm, verkligen? Bra."
  
  "Har du något nytt?"
  
  "Ja, ja, vi vill. En sekund bara".
  
  Hayden vände tillbaka till Drake. "Det är dags att fatta ett beslut, Matt. Att sluta?"
  
  Drake gungade tillbaka på hälarna och log. "Alltid".
  
  Hayden drog upp ett papper från högen.
  
  "Har du hittat lakanet du behöver ännu?"
  
  "Jag tänkte på det här för två timmar sedan."
  
  "Åh".
  
  Tillsammans, och utan ytterligare en sekund av lidande, förstörde de den viktigaste ledningen i huvudkedjan. Hayden vek sedan ihop alla lakanen igen och la tillbaka dem i beställningslådan. Resten av laget tittade på dem båda utan kommentarer.
  
  Tillsammans var de som en.
  
  "Bra". Mannen från Washington är tillbaka. "Nu lagar vi verkligen mat med gas. Det verkar som om Orden för den sista domen slog huvudet på spiken med sina beskrivningar av den tredje ryttaren - hunger. Den värsta indianen som någonsin levt och att han är omgiven av vapen."
  
  "Indian?" - frågade Kinimaka.
  
  "Åh ja, född 1829; detta är sjuhundra år efter Djingis Khan och tusen fjortonhundra efter Hannibal. Nästan exakt..." Han gjorde en paus.
  
  "Konstigt," fyllde Kinimaka i tomrummet.
  
  "Kanske, kanske," sa botanikern. "Någon sa en gång att det inte finns några tillfälligheter. Vi får se. Hur som helst, jag har omdirigerat planet och du är nu på väg till Oklahoma."
  
  "Vet vi vem denna gamle ryttare kan vara?" frågade Drake.
  
  "Jag skulle säga att han är den mest kända indianen av dem alla, inte den värsta, men vad vet jag?"
  
  Alicia rörde på sig, fortfarande halvsovande. "Inte så mycket, fan."
  
  "Tack. Jo, Goyaale, som betyder "en som gäspar", var en berömd hövding för Apache-stammen. De gjorde motstånd mot USA och mexikanerna under hela hans liv, och hans räder blev en fruktansvärd nagg i USA."
  
  "Många indianer gjorde det," sa Mai.
  
  "Självklart, och det stämmer. Men mannen var vördad som en suverän ledare och strateg, arketypen för razzior och hämndkrigföring. Låter detta bekant?
  
  Drake nickade instämmande. "Samma som Hannibal och Genghis Khan."
  
  "Du förstår, älskling. Han gav upp tre gånger och flydde sedan tre gånger. De gjorde flera filmer om hans bedrifter. Han behandlades sedan som en krigsfånge och transporterades först till Fort Bowie tillsammans med många andra."
  
  "Och han sprang iväg igen?" Alicia såg ut att vilja tro det.
  
  "Nej. På sin höga ålder blev Geronimo en kändis."
  
  "Ah, nu förstår jag," sa Drake. "Tillsammans med Sitting Bull och Crazy Horse är han förmodligen den mest kända."
  
  "Nå, ja, och visste du att de tre brukade träffas? Wow-wow, vi sitter vid brasan. Bygga det och det? Snacka om att välja din favoritkändis att gå och fika med - jag skulle gå med dessa tre."
  
  Alicia nickade. "Det skulle bli en oförglömlig upplevelse", instämde hon. "Förutsatt, naturligtvis, att Depp och Boreanaz inte var fria."
  
  "År 1850? Antagligen inte. Men den här killen Depp? Han verkar aldrig åldras, så vem vet? Kommer du ihåg historien om medicinmännen som kunde förflytta sin manitou - sin ande - genom tiden? Hur som helst...Geronimo dök upp på 1904 års världsutställning och flera andra mindre utställningar. Den stackars mannen fick aldrig återvända hem, och han dog i Fort Sill, fortfarande krigsfånge, 1909. Han är begravd på Fort Sill Indian Cemetery, omgiven av gravar av släktingar och andra Apache krigsfångar."
  
  "Vapen". sa Dahl. "Modiga män."
  
  "Åh, och, naturligtvis, de många kanonerna i själva Fort Sill, som idag fungerar som USA:s armés artilleriskola. Det är fortfarande det enda aktiva fortet på de södra slätterna, efter att ha spelat en roll i de så kallade indiska krigen och varit aktivt i alla större konflikter sedan 1869." Nörden pausade innan han lade till: "Orden valde den här platsen och den här ryttaren av en anledning."
  
  "Förutom vapen?" - frågade Dahl.
  
  "Och ryktbarhet också," kom svaret. "Den ursprungliga raiden in i det indiska territoriet leddes härifrån av Buffalo Bill och Wild Bill Hickok. Fortet inkluderade det 10:e kavalleriet, även känt som Buffalo Soldiers."
  
  "Så, låt oss sammanfatta det." Dahl suckade. "Geronimos grav ligger inne i Fort Sill. Orden lyckades utsöndra planer på att bygga förödande vapen inom den för minst fyrtio år sedan, och nu rusar ett halvdussin av de dödligaste specialstyrkorna på planeten mot den."
  
  I den djupa tystnaden sa nörden glatt: "Ja, man, coola grejer, va?"
  
  
  KAPITEL TJUGOFYRA
  
  
  När planet kom in för den sista delen av flygningen till Oklahoma diskuterade besättningen vad de visste hittills - de flesta avslöjanden om jordens fyra hörn, ryttarna och de dödliga vapen som nazistiska krigsförbrytare hade begravt i gamla krigsherrars gravar. Konspirationen var omfattande, komplex och den var oundviklig - eftersom orden ville att den skulle vara livskraftig i hundra år. Och redan nu, enligt texten, var den fjärde ryttaren "den sanna sista domen".
  
  I ljuset av de vapen som hittills upptäckts, vad fan kan det vara?
  
  Drake övervägde detta. Först var de tvungna att ta sig till Fort Sill och stoppa alla från att lägga vantarna på hungerns vapen. Och oroa dig för att andra är på väg direkt mot den fjärde ryttaren - Guds gissel. Jag menar...vad är detta för namn?
  
  "Kan jag ställa en fråga?" - sa han när planet började sjunka.
  
  "Det gjorde du redan", skrattade nörden, vilket fick Hayden, Alicia och May att blunda och tålamodet tog slut.
  
  "Hur fick Geronimo sin titel?"
  
  "Geronimo var en riktig fighter. Redan på dödsbädden erkände han att han ångrade sitt beslut att ge upp. Hans sista ord var: 'Jag skulle aldrig ha gett upp. Jag var tvungen att kämpa tills jag var den sista som stod. Han hade också nio fruar, några på samma gång."
  
  "Men den värsta indianen som någonsin levt?"
  
  "Under sin militära karriär var Geronimo känd för sina vågade upptåg och otaliga flykter. Han försvann in i grottor från vilka det inte fanns någon utgång, för att senare synas utanför. Han vann alltid, även om han alltid var i minoritet. Det finns en plats i New Mexico som än i dag är känd som Geronimo Cave. En av de största berättelserna berättar om hur han ledde en liten grupp på trettioåtta män, kvinnor och barn som fruktansvärt jagades av tusentals amerikanska och mexikanska trupper i över ett år. Därmed blev han den mest berömda indianen genom tiderna och förtjänade sig själv titeln "den värsta indianen som någonsin levt" bland dåtidens vita nybyggare.Geronimo var en av de allra sista krigarna som accepterade ockupationen av deras land av Förenta staterna."
  
  "Jag kallades en gång den "värsta tiken som någonsin levt", mindes Alicia vemodigt. "Jag kommer inte ihåg från vem."
  
  "Bara en gång?" frågade Kenzi. "Det här är konstigt".
  
  "Med största sannolikhet var det jag." Mai log lite mot henne.
  
  "Eller jag," sa Drake.
  
  Dahl såg ut som om hans hjärna gick sönder. "Tja, jag tror jag kommer ihåg..."
  
  "Fort Sill," sa piloten. "Tio minuter kvar. Vi har tillstånd att landa och det är varmt i området."
  
  Drake rynkade pannan och förberedde sig. "Varm? Läser han från ett redigerat manus eller vad?"
  
  "Det måste vara ett åttiotal personer där nere." Kinimaka stirrade ut genom det mycket lilla fönstret.
  
  "Jag tror att han menar orolig," sa Yorgi upp. "Eller under attack."
  
  "Nej, han menar sin status", sa Smith till dem. "Utmärkt förberedd."
  
  Planet landade och stannade snabbt. Nästan omedelbart började de bakre lastdörrarna öppnas. Teamet, redan sträckt och på fötter, skyndade ut i solljuset, som reflekterades starkt från asfalten. En helikopter väntade på dem, som tog dem till Fort Sills territorium. När de kom fram informerade en överste från Fort Sill dem om situationen.
  
  "Vi är här i full stridsberedskap. Alla vapen är redo, laddade och riktade. Geronimos grav också, och vi är redo att filma."
  
  "Vi är fem kvar." sa Hayden. "Jag avancerar aggressivt på gravplatsen. Jag är säker på att du är medveten om alla potentiella motståndare."
  
  "Jag var fullt förberedd, frun. Det är en amerikansk arméinstallation, en marinkårsinstallation och en luftförsvars- och brandkårsbas. Lita på mig när jag berättar att vi har täckt alla våra vinklar."
  
  Hayden zon ut och såg när Fort Sill dök upp nedan. Drake skannade området och kollade sitt vapen en sista gång.
  
  Jag hoppas verkligen det.
  
  
  KAPITEL TJUGOFEM
  
  
  Stämningen var elektrisk, varje soldat var spänd och förväntade sig någon form av krig. Teamet gick mellan de breda tegelpelarna och rörde sig bland de många gravstenarna, som var och en var viloplatsen för en fallen hjälte. Geronimos grav låg utanför allfarvägen och det tog dem många extra minuter att komma till den. Hayden ledde vägen, och Kinimaka tog upp baksidan.
  
  Drake lyssnade och vände sig vid sin omgivning. Platsen för så många artilleribataljoner hade aldrig varit tyst, men idag kunde en person nästan höra ett löv som prasslade i vinden. Överallt på basen väntade folk. De var förberedda. Ordern skickades ner ovanifrån att stå fast inför det som var på väg att hända. Amerikanerna skulle inte tappa ansiktet.
  
  De gick längs en smal, skifferbeströdd stig med knasande stövlar. Det verkade konstigt att vara i hög beredskap inom en sådan bas, men länderna och lagen de ställdes mot var utan tvekan kapabla till vad som helst.
  
  Drake gick bredvid Lauren, som höll laget uppdaterat med all ny information.
  
  "Fransmännen är fortfarande aktiva. Två av dem för tillfället, med fler på väg."
  
  "Rapporter om skottlossning i Oklahoma City. Det kan vara britterna. Det är omöjligt att säga i nuläget."
  
  Och svaret: "Ja, vi har erövringsvapen. Det är precis här. Om du sätter någon på basen är jag säker på att vi kan få fram det."
  
  Drake gissade att de förmodligen var säkra från SEAL Team 7, åtminstone här på insidan. Det enkla faktum att de släpptes in i USA och sedan till en armésida sa att något var allvarligt fel.
  
  Vem skickade sigillen?
  
  Varför?
  
  Hayden saktade ner medan deras guide ledde dem nedför en annan, ännu smalare stig. Han stannade snart framför ett halvdussin skyltar.
  
  "Den här," sa han, "tillhör Geronimo."
  
  Det var förstås i stort sett omisskännligt. Gravstenen var inte en vanlig gravsten, utan ett röse; en stor, konstgjord stenhög i form av en rå pyramid med en plakett i mitten som bär det medvetet entydiga namnet "Geronimo". Det var en otroligt gammal plats och måste ha varit imponerande på sin tid. Han flankerades av sin fru Zi-ye och hans dotter Eva Geronimo Godleys grav.
  
  Drake kände en slags andlig vördnad när han såg den store krigarens grav och visste att andra kände likadant. Den här mannen var en soldat som kämpade mest mot mexikanerna och kämpade för sin familj, sina länder och sitt sätt att leva. Ja, han förlorade, precis som Cochise, Sitting Bull och Crazy Horse förlorade, men deras namn levde kvar i många år.
  
  En liten grävmaskin stod redo.
  
  Hayden nickade till baschefen, som nickade till grävmaskinens förare. Snart gick en stor grävmaskin till jobbet, lyfte enorma jordbitar och strödde ut dem på marken i närheten. Drake var också medveten om skändningen och de anklagelser som kunde riktas mot militären, men närvaron av så många soldater i närheten gjorde att det var osannolikt att någon skulle få reda på det. De skulle förmodligen stänga Fort Sill för allmänheten ett tag.
  
  Hur gjorde Orden detta?
  
  Jag undrar... så många år sedan? Det var kanske lättare då. Hayden sa till traktorgrävaren att gräva lätt, utan tvekan ihåg Hannibals grunda grav där det inte fanns någon kista. Teamet såg hur hålet blev djupare och jordhögen blev högre.
  
  Till slut stannade grävmaskinen och två män hoppade ner i hålet för att ta bort de sista jordbitarna.
  
  Drake rörde sig långsamt mot kanten av gropen. Alicia stal med honom. Kinimaka höll sig som väntat tillbaka och ville inte hamna i botten. De två männen rensade kistlocket från jorden och ropade efter att lyftlinor skulle fästas i grävskopan. Snart började kistan sakta resa sig och Drake såg sig omkring igen.
  
  Han visste att det stod människor överallt med stoiska ansikten och runt lägret. Nu började det gå upp för honom att det inte skulle bli någon strid. Geronimos kista sänktes försiktigt till marken, små bitar av stenar och jord smulas sönder. Hayden tittade på baschefen som ryckte på axlarna.
  
  "Ditt parti, agent Jay. Jag är beordrad att förse dig med allt du behöver."
  
  Hayden gick framåt när en av grävarna öppnade kistlocket. Laget tog ledningen. Locket lyftes förvånansvärt lätt. Drake kikade över ramen i djupet av lådan.
  
  Se en av ditt livs största överraskningar.
  
  
  * * *
  
  
  Hayden drog sig undan, stelnade ett ögonblick; uppdraget glömt, hennes liv glömt, hennes vänner plötsligt borta när hennes hjärna förvandlades till sten.
  
  Aldrig...
  
  Det var omöjligt. Detta var verkligen sant. Men hon vågade inte titta bort.
  
  Inne i kistan, monterad på ett titanfäste, hängde en toppmodern digital skärm, och medan de tittade vaknade den till liv.
  
  Det kom dova skratt ur högtalarna. Hayden och de andra föll tillbaka, mållösa. Konstgjorda skratt ekade från den förbättrade skärmen när en mängd färger fyllde den, blixt efter blixt av stjärnor som svepte utåt. Teamet började komma till sina sinnen och Drake vände sig mot dem.
  
  "Är det rätt... jag menar... vad..."
  
  Dahl kom närmare för att se bättre. "Är stackars gamle Geronimo fortfarande här?"
  
  Hayden drog bort honom. "Försiktigt! Förstår du inte alla konnotationer av detta?"
  
  Dahl blinkade. "Det här betyder att någon lämnade en skärm till oss istället för en låda. Tror du att det här är ett vapen?"
  
  "Orden har inte gett upp om detta," sade Hayden. "Åtminstone inte när det kommer till nazistiska krigsförbrytare. Detta betyder att Ordern är-"
  
  Men så upphörde skratten.
  
  Hayden frös, inte säker på vad som väntar. Hon tittade ner, redo att ducka och gömma sig. Hon stod framför Lauren. Hon önskade att Kinimaka, Drake och Dal inte var så jäkla nära. Hon...
  
  Logotypen blinkade på skärmen, klarröd på svart, inget annat än en strimma blod i hennes sinne.
  
  "Det här är beställningens logotyp," sa Alicia.
  
  Jag förstår inte, erkände May. "Hur kunde de få den skärmen på plats? Och hur kunde det fortfarande fungera?"
  
  "De gjorde det inte," sa Yorgi.
  
  Logotypen bleknade och Hayden gjorde allt annat ur henne. Den svarta skärmen dök upp igen och en konstgjort sänkt röst började gnissla genom högtalarna.
  
  "Välkommen till din mardröm, pojkar och flickor," stod det, och sedan blev det en paus för ett utbrott av undertryckt skratt. "Hungern hälsar dig, och du bör veta att de två sista ryttarna är de värsta av dem alla. Om hungern inte kommer över dig, kommer döden att göra det! Ha, ha. Ha, ha, ha."
  
  Hayden tog en stund för att undra vilket förvrängt sinne och förvrängd fantasi som hade kommit fram till denna skit.
  
  "Så låt oss gå direkt till saken. The Third Horseman skulle hellre förstöra er alla än att låta er förgöra varandra. Hungern gör det, eller hur? "- fortsatte den gutiga rösten. "Och nu när du har flyttat in i den elektroniska tidsåldern kommer det att ske mycket, mycket snabbare. Har du någonsin hört talas om Strask Labs?"
  
  Hayden rynkade pannan, tog en snabb titt runt och vände på baschefen. Han nickade och skulle tala när rösten fortsatte.
  
  "Detta är ett av de största konglomeraten som är inställd på att ta över världen. Kraft. Inflytande. Enorma rikedomar, de vill ha allt och börjar flytta till de stora ligorna. Den amerikanska regeringen satte nyligen sitt förtroende till Strask Labs."
  
  Vad betyder det? Hayden tänkte på det. Och hur nyligen?
  
  "I Dallas, Texas, inte långt härifrån, har Strask ett biologiskt testlaboratorium. De producerar mediciner, sjukdomar, botemedel och vapen. De kör hela skalan. Om det finns en dödlig infektion där ute, ett världsdödande virus, en nervgasbehållare eller ett nytt biologiskt vapen, kommer Strask i Dallas att ha det. Bokstavligen, mumlade han, "det är en lanthandel."
  
  Hayden ville stoppa det där. Saker och ting gick i en väldigt dålig riktning.
  
  "Det biologiska laboratoriet har blivit ett mål. Hungersnöden kommer att släppas lös. Dina skördar och de runt om i världen kommer att vissna och dö. Det är ett konstgjort gift som medvetet riktar sig mot en specifik gröda och inte kan stoppas. Vi är Orden för den sista domen. Och som jag sa, det här är din mardröm."
  
  Inspelningen avbröts. Hayden blinkade och stirrade, helt omedveten om världen och hennes problem. Om ordern riktade in sig på ett biolabb som hade identifierat en grödakontamination och planerat att förstöra alla förnödenheter, då...
  
  Det var möjligt. Och troligt. Utan tvekan skulle sjukdomen också påverka jorden, så att inga ätbara grödor någonsin skulle växa igen.
  
  Så, plötsligt, vaknade skärmen till liv igen.
  
  "Åh, och nu när vi lever i den elektroniska tidsåldern, låt mig berätta det här. Genom att öppna den här kistan, genom att starta den här inspelningen, sätter du igång det hela - elektroniskt!"
  
  
  KAPITEL TJUGOSEX
  
  
  Fort Sill gick in i striden. Baschefen skrek åt en tekniker att komma och plocka isär inspelningen, skärmen och allt annat de kunde hitta inuti kistan. Hayden såg buntar av gamla kläder och ben i botten och fick anta att orden helt enkelt hade placerat en skärm inuti och lämnat den för någon att hitta. Kan signalen ansluten till basens Wi-Fi ha slocknat i samma ögonblick som de öppnade kistan?
  
  Jag måste tro det. Utskriften markerade början av inspelningen. Troligtvis var sensorer inblandade. Den som gjorde allt detta var tekniskt kunnig. Vilket väckte en annan fråga.
  
  "Har vi precis hoppat framåt från de nazistiska krigsförbrytarna för femtio år sedan till nu?"
  
  "Jag förstår det inte," sa Smith.
  
  Teamet hade flyttat från Geronimos grav för att låta andra delta och stod nu i en grupp under träden.
  
  "Jag trodde att det var ganska tydligt," sa Hayden. "Grabben sa att vi är Orden för den sista domen. De finns fortfarande."
  
  Baschefen närmade sig. "Så folk, vi har dubblat och tredubblat när vi kontrollerar vår omkrets. Inga tecken på dina specialstyrkors fiender. Det verkar som att de helt klart missade målet den här gången och jag skyllde verkligen på dem. Det finns mycket eldkraft här." Han pekade på soldaterna som stod runt fortet.
  
  "Detta betyder inte att signalen som kom från den graven inte sändes på andra platser," noterade Lauren. "Val som helst kunde ha sett det i en eller annan form."
  
  "Även om detta är sant", nickade befälhavaren, "är det lite vi kan göra åt det. Vad vi nu kan göra är att ringa Strask Labs och, som de säger, varna dessa killar."
  
  Han pekade på en man i närheten som redan hade sin telefon tryckt mot örat.
  
  Hayden visste att hon skulle ringa sekreterare Crowe, men avstod när soldatens samtal kom över högtalaren, det ändlösa pipandet fick SPEAR-teamet att se sig bekymrat omkring.
  
  "Detta är ett 24-timmars bemannat laboratorium," sa baschefen. "Upprop till armén och Vita huset. Jag kan inte uttrycka hur illa det är." Han skyllde på den ringande telefonen.
  
  "Du behöver inte." sa Hayden. "Kan du kontakta lokala myndigheter? Skicka dem till Strask och säg att vi är på väg."
  
  "Genast, agent Jay."
  
  Hayden sprang mot helikoptern. "Vi måste ta oss till Dallas! Nu! "
  
  
  KAPITEL TJUGOSJU
  
  
  Karin ägnade det som var viktigt för henne oerhört mycket tid innan hon ens visade flashenheten till datorterminalen. Hon var väl medveten om att någon med Tyler Webbs rikedom och inflytande kunde installera vilken teknik som helst på sin dator - särskilt en som innehöll alla smutsiga hemligheter han samlat på sig under åren.
  
  Och här var hon.
  
  Ung kvinna. Dator. Flash-kort.
  
  Hur många namn har de kallat mig tidigare? Flicka med data. Huvud i ett nät. Khakaz. Länge sedan, långt borta, men fortfarande relevant.
  
  Dino och Wu stod och tittade, övervakningen av huset redan så bra som den någonsin kunde bli. De hade sensorer för varje inflygning och planer med backupstrategier för både hårda och mjuka evakueringssituationer. Alla tre soldaterna var för närvarande i allvarligt tillstånd - misshandlade, blåslagna, sakta läkt efter sin promenad i San Francisco. De var också heta, hungriga och hade ont om pengar. Under Karins garanti satsade de allt på det. Från allra första början.
  
  "Det är dags att bevisa ditt värde", sa hon.
  
  De första åren lämnade henne aldrig, hon vände länge ryggen till världen. Självförstörelse var ett av sätten till försoning.
  
  "Vi tror på dig," sa Dino.
  
  Hon log bistert när hon satte in flashenheten och tittade på den stora skärmen. Hon designade allt för att köra så snabbt som möjligt, och nu var det absolut ingen fördröjning när prompten blinkade på skärmen:
  
  Fortsätta?
  
  De kan du ge dig på.
  
  Hon satte sig och började jobba. Tangentbordet skramlade, hennes fingrar flimrade, skärmen flimrade. Hon förväntade sig inte att hitta eller ens förstå allt på en gång - det fanns många gigabyte med information där - och det var därför hon gjorde allt så ultrasäkert som möjligt innan hon laddade enheten. Hon öppnade också några offshore-konton och ett par konton i Los Angeles som de kanske snabbt skulle kunna sätta in pengar på. Naturligtvis kom hon ihåg allt från sin tid på SPEAR; det är vad som hände efter Webbs död som kan bidra till fallet.
  
  Genom att ignorera de taffliga men olycksbådande dokumenten för nu och fokusera på sin ekonomi, vände hon sina fingrar och skärmen till en virvelvind av information. Dino flämtade när hon kämpade för att hänga med.
  
  "Fy fan, jag trodde att jag var ett geni på Sonic. Jag slår vad om att du får den där taggiga lilla skiten att skjuta överallt, va?"
  
  "Känner du Sonic? Från Master System eller Mega Drive? Är vi inte alla för unga för det här?"
  
  Dino såg förbryllad ut. "Playstation, man. Och retro är bättre."
  
  Karin skakade på huvudet och tvingade sig själv att le. "Åh ja, det är helt retro, man."
  
  När hon grävde djupare i den ekonomiska filen upptäckte hon snart kontonummer, sorteringskoder och nyckelkommandon. Hon hittade källbanker, de flesta offshore. Hon hittade över sjuttiofem olika konton.
  
  "Otrolig."
  
  Dino drog upp en stol. "Ja, jag har svårt att hålla reda på de två. Och de är båda tomma!"
  
  Karin visste att hon inte hade tid att kolla varje konto. Hon behövde skära ner det och välja det bästa. Genialiskt hade hon redan skrivit ett enkelt program som skulle gå igenom filen och lyfta fram kontona med de högsta siffrorna. Hon släppte den nu och väntade fem sekunder.
  
  De tre blinkande blå ränderna såg lovande ut.
  
  "Låt oss titta på dig."
  
  Det första kontot blinkade. Den var baserad på Caymanöarna, oanvänd, och visade en balans på trettio tusen dollar. Karin blinkade. Du måste skämta! Hon visste att Webb så småningom hade brutit banden i sin hänsynslösa jakt på Saint Germains skatt - han hade gått den ensam och hade spenderat enorma summor för att förbli oupptäckt och rekrytera en armé mot slutet, han hade betalat tusentals för att kräva en sista tjänst, - men hon förväntade sig inte att hans konton skulle vara så uttömda.
  
  Hur som helst skickade hon snabbt trettiotusen till det lokala bankkonto i Los Angeles som hon redan hade öppnat.
  
  Det är riskabelt, men om vi skyndar oss kan vi ta ut pengarna och ta dem med oss. Om någon spionerade på kontot, vilket verkade osannolikt med tanke på dess låga saldo, borde de kunna göra det innan någon fick reda på det.
  
  Hon flyttade till nästa konto, såg att saldot var åttio tusen dollar och var tvungen att erkänna att det var bättre på det här sättet. Men inget som de miljoner hon väntade sig. Bredvid henne förblev Dino tyst. Hon tog kontanterna och höll andan och tryckte på den sista sedeln.
  
  Helvete. Femtontusen?
  
  Hon var tvungen att titta igenom de återstående räkningarna och betalade ut vid slutet av summan på cirka etthundratrettio tusen dollar. Det var inte dåligt, men det var inte pengar av livstidsgaranti. Detta skulle ta tid, och hon var försiktig med att hålla kontakten längre, men för närvarande gjorde bristen på förnödenheter nästa steg nödvändigt.
  
  "Mat för utpressning", sa hon.
  
  "Jag är inte nöjd med det här," sa Dino.
  
  "Beroende på vem det är", konstaterade Karin. "Och vad gjorde de. Vi kan avslöja de verkligt onda jävlarna - kanske genom någon ny specialistwebbplats - och diskutera vad vi kan göra åt dem som kan gå ner några kilon."
  
  Wu skakade på huvudet. "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Några dollar. Tsentarinos. Wonga. Fan, var ska vi börja?"
  
  Den nya filen innehöll många sidor med namn, var och en i fetstil och åtföljd av ett fotografi och ett datum. Karin scrollade ner i listan. "Jaha, de är i alfabetisk ordning. Det är åtminstone något. Några preferenser?"
  
  "Jag känner inga rika killar," sa Dino. "För att inte tala om att utpressa någon."
  
  "Jag känner igen några av de här namnen," sa Wu när Karin självsäkert bläddrade igenom AC-sidan. "Kändisar. Sportstjärnor. TV-presentatörer. Gud, vem var den här Webb-killen?"
  
  "Vem var han?" Karin kände hur hatet blossade upp med förnyad kraft. "En av de värsta, läskigaste och mäktigaste varelser som någonsin levt. Ondskan inkarnerad, kapabel att påverka alla liv på planeten."
  
  "Jag skulle kunna nämna ett par av dem just nu," sa Dino.
  
  "Ja, det kan vem som helst göra. Men det här är precis den typen av rövhål vi vill hålla oss under."
  
  Karin kollade på sitt systems brandväggar och letade efter eventuella tidiga varningstecken på att någon annan snokade runt. Ingenting var tänkbart, men hon var inte så fåfäng att hon trodde att någon där ute inte var mycket smartare än hon.
  
  "Kontrollera hela stället", sa hon och tog bort flashenheten. "Vi måste övervaka allt under en dag eller så från plats B. Sedan får vi se."
  
  
  * * *
  
  
  Allt detta var en del av hennes noggranna förberedelser. Om något går fel och de ses, fångas eller dödas så beror det inte på bristande förberedelser. Karin använde varje knep i sin stora arsenal och varje uns av sitt stora intellekt för att skydda dem.
  
  Och min plan. Min lilla vedergällning.
  
  Dino, Wu och hon lämnade sitt hem i öknen och avskilda sig i en liten hydda de hittade mitt i ingenstans. Det tog veckor av metodiskt letande, men när det väl hittats visade det sig vara en idealisk plats för ett skyddsrum. Wu tillbringade tjugofyra timmar med att titta på huset via CCTV. Karin och Dino körde till Los Angeles, drog ut pengarna och placerade det som fanns kvar någon annanstans, och kontrollerade med jämna mellanrum hennes nätverks brandväggar, deras tillförlitlighet och tillståndet de var i. Gång på gång såg hon inga tecken på att detta hade testats på något sätt.
  
  Metodiskt och noggrant dock; det var det enda sättet de kunde förbli fria.
  
  Hela trettio timmar hade gått när de kom tillbaka till huset. Några kontroller till och Karin var redo att jobba med flashenheten igen.
  
  "Har du kollat kamerorna?" - hon frågade.
  
  "Ja, bara gör det."
  
  Det tog bara några sekunder och sedan, återigen, scrollade hon igenom namnlistan. Efter C kom såklart D.
  
  Matt Drake fanns inte med på listan.
  
  Men det fanns en separat avdelning för SPEAR. Drakes namn fanns på listan. Det var Alicia Miles också. Hayden Jay och Mano Kinimaka hon väntade sig. Hon såg Bridget Mackenzie - inte konstigt. Lancelot Smith? Hmmm. Mai Kitano. Lauren Fox. Yorgi. Intressant nog fanns det ingen hänvisning till Thorsten Dahl.
  
  Men det fanns en referens till Karin Blake.
  
  Hon stirrade på honom ett ögonblick och bestämde sig sedan för att ignorera honom tills vidare. Andra länkar relaterade till SPEAR-teamet och som lagts till längst ner på första sidan var från Kimberly Crow, försvarsminister; Till Nicholas Bell, fånge; och en hel undermeny med titeln "Familj/vänner".
  
  Fan, den här killen gick verkligen till stan på dem.
  
  Bra.
  
  Det första klicket borde ha varit helt enkelt på namnet: Matt Drake.
  
  Hennes blick flimrade, vacklade och började sedan vidgas; hennes ögon vidgades till storleken av fat.
  
  "Full mej", viskade hon i rädsla. "Åh. Knulla. mig."
  
  
  KAPITEL TJUGUÅTTA
  
  
  Matt Drake såg Strask Laboratories skylt långt innan de kom dit. I utkanten av Dallas var det fortfarande en hög byggnad, och dess blå och vita stiliserade "S"-logotyp var monterad högst upp i strukturen. Men deras bilar rörde sig snabbt och snart såg han att hela terrängen öppnade sig framför sig.
  
  Strask Labs såg oviktigt, intetsägande ut, en käpp i hjulet, och det var utan tvekan tanken. Dess fönster var ogenomträngliga, men många var det. Hans parkering var täckt av ett bo av CCTV-kameror, men det var världen. Ingen kunde säga hur avancerade kamerorna var eller hur långt de sträckte sig. Det fanns ingen grind mer än en tunn barriär. Det finns ingen säkerhet alls synlig.
  
  "Något svar ännu?" - frågade Dahl.
  
  Hayden nypte henne i näsryggen. "Död tystnad", var allt hon sa.
  
  Drake studerade landskapet. Parkeringsplatsen var L-formad runt byggnaden, framför och på östra sidan. I väster låg en brant gräsvall. Inget staket. Hela området var öppen planlösning. Ett nätverk av vägar rann runt den, och dussintals små kontorsbyggnader, lager och gallerior utgjorde den omedelbara utsikten.
  
  "Polis", sa Dahl.
  
  DPD-poliser var redan på plats, parkerade utanför området längs vägkanten. Hayden sa åt sina förare att parkera i närheten och hoppade ut.
  
  Drake följde snabbt efter mig.
  
  "Såg ni något? Något?" frågade Hayden.
  
  Den långe officeren med polisonger tittade upp. "Det du ser är vad vi har, frun. Vi beordrades att observera och inte vidta några åtgärder."
  
  Hayden förbannade. "Så vi har ingen aning om vad vi ger oss in på. Bara en galen persons löfte om att saker och ting är så illa som de kan vara."
  
  Alicia ryckte på axlarna. "Hej, vad är nytt?"
  
  "Om de har ett biologiskt vapen eller en biologisk anordning där ute som är speciellt utformad för att förstöra våra grödor, så har vi inget val," sa Dahl.
  
  "Och hur föreslår du att vi kommer in?"
  
  "Gå framåt," sa Dahl med ett leende. "Finns det något annat sätt?"
  
  "Inte för oss," sa Drake. "Är du redo?"
  
  "Fan", mumlade Alicia. "Jag hoppas verkligen att ni två inte kommer att hålla hand."
  
  Hayden bad om föremålen de bad om och gav bort dem. Drake tog sin gasmask och tog på den. Det var ingen risk i laboratoriet.
  
  Drake gled sedan nerför en gräsvall och hoppade över en ravin nedanför till en parkeringsplats. Ett fyrtiotal bilar var utspridda överallt, de vanliga kurirerna i varierande åldrar och renlighet. Inget ovanligt. Dahl joggade bredvid honom, Alicia och May till höger om honom. De var fullt förberedda och deras vapen var redo. Drake förväntade sig det värsta, men för tillfället var allt som hälsade dem en kuslig tystnad.
  
  "Tror du att informationen har nått de andra lagen?" Kinimaka såg sig omkring i omkretsen. "Om några av dessa länder får nys om att sådana biologiska vapen finns här och är sårbara i det här laboratoriet kan vi möta en attack. Och Strask är mycket mindre säkert än Fort Sill."
  
  "Andra lag?" Lauren suckade in i kommunikatören. "Jag är oroad över att inspelningen av Ordern sändes utan begränsningar. Och att en skitstorm mycket väl kan vara i full gång."
  
  Kinimakis mun förvandlades till en stor cirkel. "Oooh."
  
  Drake och Dahl gick vidare, manövrerade mellan bilarna och höll ögonen på alla fönster. Inget rörde sig. Inga larm ljöd inuti. De nådde stigarna som ledde till huvudlobbyn och såg att även de små fönstren var mörka.
  
  "Om jag levererar här," sa Dahl. "Jag skulle genast anta att det här inte var något vanligt laboratorium."
  
  "Ja kompis. Det är alltid bättre att få ett trevligt litet mottagande."
  
  Dahl provade dörrhandtagen och såg förvånad ut. "Olåst."
  
  Drake väntade på Haydens kommando och order. "Gå."
  
  Med en gasmask som begränsade synen såg han hur Dahl öppnade dörrarna på vid gavel och sedan gled in. Drake höjde sin nya HK samtidigt som han letade efter fiender. Det första de såg var kroppar som låg nära receptionen och i korridorerna bakom.
  
  "Snabb". Dahl sprang till den första, täckt av Alicia. Mai sprang till den andra, täckt av Drake. Svensken kollade snabbt pulsen.
  
  "Tack gud," sa han. "Hon lever".
  
  "Och den här också," bekräftade Mai och lyfte på offrets ögonlock. "Jag tror att han var drogad. Sömngas, eller vad de nu kallar det för fancy term."
  
  Hayden bar med sig en gas-, ång- och rökdetektor. "Det är något sådant. Giftfri. Inte dödlig. Kanske något lätt för att få dem att sova?"
  
  "Vodka förvandlades till ett vapen," sa Alicia, hennes röst förvrängd av masken. "Det vore nog."
  
  Kensi tittade på henne och skakade sakta på huvudet.
  
  "Vad tittar du på, Bridget?"
  
  "Tja, åtminstone med den här masken kan jag titta på dig utan att kräkas."
  
  "Gasen måste ha varit en snabbverkande, heltäckande gas," sa Hayden. "Hur fan gjorde de det?"
  
  "Vents," sa Lauren. "Värmesystem, luftkonditionering, något sådant. Även om det kanske någonstans finns forskare inlåsta i sina laboratorier. Med tanke på typen av anläggning kommer inte alla laboratorier eller lagringsanläggningar att vara anslutna till huvudnoden."
  
  "Okej", sa Hayden. "Så varför ? Vad uppnådde de genom att söva hela personalen?"
  
  En ny röst bröt sig in i deras samtal, inte via kommunikationssystemet, utan genom något slags högtalarsystem som troligen täckte hela byggnaden.
  
  "Är du här? Hur är det med resten? Åh bra. Då kan vi börja om cirka tolv sekunder."
  
  Drake vände sig snabbt om och tittade på dörren. Laurens röst svepte genom kommunikatören som en flodvåg.
  
  "Vi närmar oss! Jag tror israelerna. Låt oss slå igenom just nu. Och svenskarna!"
  
  "Om det någonsin funnits ett ställe där det inte förekom ett vapenslagsmål..." påpekade Alicia.
  
  Skottlossningen har redan börjat; Dallaspolisen var utan tvekan på spåren av infiltratörerna. Trots detta skedde attacken otroligt snabbt. Drake gick redan i korridoren och kopplade upp sig till sin kommunikatör och begärde en kod för nödavstängning som skulle öppna de flesta innerdörrarna. I det ögonblicket exploderade en stor rad fönster bakom den första dörrraden, granaterna förstörde snabbt treglaset. Drake såg det knivskarpa splitteret explodera i en dödlig, ostoppbar våg som rann ut över rummen. Skärvor inbäddade i varje yta. Innerväggar och kontorsfönster är också trasiga eller sjunkande. Drake riktade pistolen mot dörrarna.
  
  Laurens röst: "Två, tre, fem, åtta, sju."
  
  Han skrev snabbt in åsidosättningskoden, sprang sedan igenom den, följt av resten av teamet. Det fanns kroppar överallt, medvetslösa av sömngasen.
  
  "Är det säkert för oss att ta av oss våra masker?" han frågade.
  
  Hayden övervakade luftkvaliteten. "Jag rekommenderar det inte. Ja, det är klart nu, men den som introducerade gasen kunde göra det igen."
  
  "Med det värsta," tillade Dahl.
  
  "Helvete".
  
  Drake öppnade eld när han såg maskerade figurer komma in. Fem på en gång, så de var förmodligen ryssar, som befriade sig från sina kulor och inte brydde sig om vem de skadade på vägen. Drake slog en på västen, resten flydde.
  
  "Jag tror att vi med tillförsikt kan säga att det ryska laget inte är under statliga sanktioner. Ingen regering med sitt fulla sinne skulle gå med på detta."
  
  Kinimaka skrattade. "Vi pratar ryssar här, kompis. Svårt att säga."
  
  "Och om de trodde att de kunde komma undan med det", sa Kenzie. "Också israeler."
  
  Drake tog sin tillflykt bakom bordet. Skiljeväggarna runt omkretsen av denna inre labyrint av kontor var i bästa fall tunna. De måste fortsätta röra på sig.
  
  Han vinkade till Alicia och May när han gick förbi. "Lauren," sa han. "Vet vi var de biologiska vapnen finns?"
  
  "Inte än. Men informationen kommer."
  
  Drake gjorde en grimas. De mordiska byråkraterna vägde troligen kostnaderna för liv mot intäkterna. Hayden trängde sig förbi. "Gå djupare", sa hon. "Så blir det."
  
  Ryssarna sköt mot de inre kontoren. Kulorna slet sig igenom glasfiberhuden, vilket fick paneler att kollapsa och aluminiumdubbar att flyga överallt. Drake höjde inte huvudet. Hayden kröp fram.
  
  Drake tittade mellan spillrorna. "Jag kan inte få sikte på dem."
  
  Dahl satt från en annan synvinkel. "Jag kan". Han sköt; mannen föll, men Dahl skakade bistert på huvudet.
  
  "Väst. Fortfarande fem starka."
  
  Lauren avslutade samtalet. "Bara ett stycke information, människor. Kommandot som släppte den sovande agenten kom definitivt inifrån byggnaden."
  
  "Förstår," sa Hayden. "Lauren, var är svenskarna?"
  
  Tystnad, då: "Från hur de kom in, skulle jag säga från andra sidan av byggnaden, på väg rakt mot dig."
  
  "Fan, då måste vi komma till centralpunkten först. Antar att det här är vägen ner till de lägre nivåerna, Lauren?"
  
  "Ja, men vi vet inte var de biologiska vapnen är än."
  
  "Det är där nere," sa Hayden. "De skulle behöva vara dumma för att lagra det någon annanstans."
  
  Drake nickade mot Dahl. "Mår du bra?"
  
  "Säkert. Men som du sa tidigare, ingen regering skulle ha godkänt denna attack."
  
  "Nu tror du att svenskarna agerar självständigt?"
  
  Dahl rynkade pannan, men sa ingenting. Vid den tidpunkten var allt möjligt, och det nya avslöjandet att Orden fortfarande kan vara i drift, uppdaterad till en modern infrastruktur, satte också frågetecken över hela sidan. Hur många steg ligger de före oss?
  
  Och den fjärde? Om hungern inte kommer över dig, kommer döden att göra det!
  
  Drake rullade över. Kinimaka kröp till bortre sidan av kontoret och tryckte sig mot ytterväggen, följt av Smith när de konvergerade mot den inre mitten. Hayden, Mai och Yorgi gick rakt igenom mitten. Drake avlossade skott efter skott för att fästa ryssarna i marken. Kenzi kröp bland dem och höll en pistol, men såg ändå bister ut. Den stackars flickan saknade sin katana.
  
  Drake nådde slutet av kontorsområdet med öppen planlösning. Hayden var redan där och såg sig omkring i det öppna utrymmet som ledde till hissbanken och ett annat stort kontorsområde bortom den. Det fanns svenskar någonstans där.
  
  "Jag hatar att ge er dåliga nyheter," sa Lauren i deras öron. "Men israelerna fick också precis ett genombrott. Det här är en krigszon. Du har en jävla tur som är där. "
  
  Nu är Kensi tillbaka. "Jag tvivlar allvarligt på att israelerna har stöd från regeringen. Men jag tror att det här är specialstyrkor. Har du inget stöd?"
  
  "På väg. En båt full av det. Jag har ingen aning om hur de här lagen förväntar sig att ta sig ur det senare."
  
  "Du tror inte det här," sa Kensi. "Det finns alltid ett sätt. Du måste börja skydda offren här. Ge dem den hjälp de behöver."
  
  Hayden är tillbaka. "Tyvärr, jag kan inte hålla med om detta än. Vi vet inte vad vi har att göra med. Vi vet inte om orden kan släppa något mer dödligt."
  
  "Är det inte en anledning att få ut dem?"
  
  "Orden kanske vill att vi ska göra just det. Öppna dörrarna."
  
  "Mmm, dude," sa Alicia. "Någon idiot har redan öppnat fönstren."
  
  Hayden tänkte på det. "Fan, du har rätt, men det här gör det bara värre. Tänk om ordens knep är att släppa något dödligt i hela Dallas?
  
  Drake stirrade på hissarna. "Vi måste veta var det jävla biovapnet är."
  
  Kulorna exploderade på den ryska kontingenten och förvandlade den till en "papier-maché" gjord av olika paneler. Brevpapper flög upp i luften: en uppsättning pennor, en telefon, en hel bunt papper.
  
  Laget har landat.
  
  Laurens röst var knappt hörbar. "Undernivå fyra, laboratorium 7. Det är där det är. Skynda dig!"
  
  
  KAPITEL TJUGNIO
  
  
  Med hjälp av en rad hissar som en sköld mot svenskarna höll SPEAR-teamet uppe en stadig eld mot ryssarna när de rusade mot ståldörrarna. Hayden och Jorgi släpptes medan Kinimaka och Smith tog hand om svenskarna och resten av laget fokuserade på ryssarna.
  
  Hayden tryckte på knappen märkt SL4.
  
  Om hissarna ringde försvann ljudet på grund av kraftig skottlossning. Drake duckade, men fienden lyckades ändå ge tillbaka eld och krypa framåt, rörde sig runt bord efter bord och använde starkare föremål för att ta skydd bakom dem. Redan då föll en man med en kula i huvudet. En annan skrek av smärta när han var bevingad, och en annan blev skjuten i benet. Ändå kom de.
  
  Ljus blinkade ovanför metalldörrarna och sedan svischade de upp. Hayden hoppade in och resten av laget följde efter. Det var svårt för dem, men de tog sig igenom.
  
  Drake pressades mot Dahl, Hongkongern mellan dem.
  
  Alicia vilade hakan på hans rygg. "Vem fan är det bakom mig? Med vandrande fingrar?
  
  "Det är jag". Kenzi huffade när det trånga utrymmet klämde in dem och lämnade inget utrymme för rörelse när det rusade upp till nivå fyra. "Men mina händer är fångade runt min hals. Överraskande nog finns mina fingrar där också." Hon vinkade med dem.
  
  Alicia kände rörelse. "Nåväl, någon stack upp något i min rumpa. Och det är inte en banan."
  
  "Åh, det måste vara jag," sa Yorgi. "Tja, det här är min pistol."
  
  Alicia höjde på ögonbrynet. "Din pistol, eller hur?"
  
  "Min pistol. Min pistol, det är vad jag menar."
  
  "Är den fulladdad?"
  
  "Alicia..." varnade Drake.
  
  "Mmm, ja, det är så det ska vara."
  
  "Då är det bäst att jag inte rör mig. Vi vill inte att det ska fungera i ett så trångt utrymme nu, eller hur?"
  
  Lyckligtvis, precis när Kensi såg ut att vara på väg att ge ett pittigt svar, stannade hissen och gjorde ett ankomstljud. Dörrarna öppnades och teamet tumlade praktiskt taget ut i korridoren. Drake skannade väggarna efter en skylt. Naturligtvis fanns det ingenting där.
  
  "Var är Lab 7?"
  
  "Sväng höger, tredje dörren", sa Lauren.
  
  "Perfekt".
  
  Dahl gick fram, fortfarande försiktig, men såg självsäker ut. Hotet var i stort sett större, men Drake glömde aldrig för ett ögonblick varför de var här. Ordningen för den sista domen. Vad har de mer planerat?
  
  Yorgi tog av sig masken och kippade efter luft. Kensi gick med och bröt mot reglerna, och sedan följde Smith efter och gav Hayden en tom blick när hon hjälplöst slog upp armarna.
  
  "Rebeller", sa Dahl och fortsatte att gå.
  
  "Jag skulle säga skurkar," sa Kenzi. "Låter bättre."
  
  Hon stod bredvid honom.
  
  "Om jag inte var så väl disciplinerad, skulle jag jävligt bra gå med dig."
  
  "Oroa dig inte. Vi kan jobba på det här."
  
  Drake knuffade henne i ryggen. "Du vet att han gick i privatskola, eller hur, Kenz? Du kommer aldrig att knäcka honom."
  
  "Mossad har sina egna metoder."
  
  Dahl tittade sig över axeln. "Skulle ni två hålla käften? Jag försöker koncentrera mig."
  
  "Ser du vad jag menar?" sa Drake.
  
  "Fokusera på vad?" frågade Alicia. "Nummer ett till fyra?"
  
  "Här är vi", sa Dahl. "Laboratorium 7".
  
  "Räknar du ut allt själv, Torsti? Vänta, jag tror att jag har ett klistermärke någonstans."
  
  Hayden sköt fram. "Formation, människor. Se tillbaka. Se upp för hissarna på båda sidor. Jag behöver Lauren i telefonen för att koppla mig till biovapnet, och jag behöver labbet för att vara säker. Tror du att du kan göra det?"
  
  Utan en paus skingrades de och intog sina positioner. Drake och Hayden var tvungna att gå in i laboratoriet på egen hand. De gick först in i det yttre kontoret, som var översållat med förnödenheter, varje tillgänglig yta täckt med alla möjliga verktyg. Drake hade ingen aning om vad de var, men de såg livsviktiga och dyra ut.
  
  Bakom glasväggen fanns ett inre, tryggt rum.
  
  "Lauren," sa han. "Laboratorium 7 består av två rum. Externt och internt. Interiören är sannolikt ett kemiskt kontrollrum som kan förseglas och släppas."
  
  Ingenting. Kommunikationen avbröts.
  
  Drake stirrade på Hayden. "Vad i-"
  
  "Förlåt, Matt. Hayden. Laboratorier är alltid frekvensskärmade, så signaler kan inte komma in och ut. Lab 7 är på en annan nivå än resten av anläggningen, och det tog oss ett tag att inaktivera den extra säkerheten."
  
  "Oroa dig inte," sa Hayden. "Vart ska man gå?"
  
  "Inre rummet. Där ska det finnas ett vitrinskåp. Ser du det här?"
  
  Drake gick fram till den stora glasväggen. "Ja. Rätt i det bortre hörnet."
  
  "Biologiska vapen är uppenbarligen inte vapenlika. Den ska förvaras i en burk ungefär lika stor som en kaffeflaska. Den kan identifieras med koden PD777. Förstod det?"
  
  "Förstått". Han gick till dörrkodpanelen och slog in åsidosättningskoden. "Ingenting". Han suckade. "Kan det här rummet ha en annan kod?"
  
  "Låt mig ta reda på det. Problemet är att alla chefer, tekniker och laboratorieassistenter sover där med dig."
  
  "För att inte tala om ryssarna, svenskarna och israelerna. Skynda dig".
  
  Drake lyssnade när Hayden rådfrågade teamet. Allt var tyst, kusligt så. Smith morrade sedan genom sin kommunikation.
  
  "Rörelse på östra trappan. Här kommer de!"
  
  "Jag upptäckte rörelse på den västra," rapporterade May. "Skynda dig".
  
  "Håll de där hissarna," sa Hayden. "Vi kommer att behöva dem väldigt snart."
  
  Drake funderade på att skjuta genom glaset. Utan tvekan skulle det vara skottsäkert och potentiellt farligt. I det yttre rummet fanns även vitrinskåp fyllda med provrör och burkar som kunde innehålla hur många gifter som helst.
  
  Lauren ropade en ny kod. Drake slog honom. Dörren slogs upp. Han sprang till den bortre änden av rummet, öppnade garderoben och började leta efter kapseln. Hayden blev kvar. Medan de täcker ryggen håller varje lagmedlem nästa i sikte.
  
  Drake gick igenom kapsel efter kapsel. Var och en hade ett avtryck av svarta, fetstilta bokstäver och siffror, och de var ur funktion. En minut gick. Smith öppnade eld uppför trappan och May gjorde samma sak några sekunder senare. De attackerades och bad att ingen skulle vara idiotisk nog att skicka en granat in i kampen.
  
  "Förstått!"
  
  Han tog upp behållaren, tog en halv sekund på sig att komma ihåg att den innehöll ett biologiskt vapen som kunde förstöra åtminstone Amerika och stoppade in den under armen. "Det är dags att gå".
  
  Som en, koordinerad, började de dra sig tillbaka. May och Smith täckte trappan tills Drake och Hayden nådde korridoren, och sedan täckte Yorgi och Dal dem. May och Smith drog sig snabbt tillbaka när Alicia tryckte på hissknappen.
  
  Dörrarna öppnades omedelbart.
  
  "Snabbare!" - ropade Mai och dök snabbt upp runt hörnet. "De är några sekunder bakom mig."
  
  Hon gav tillbaka eld och knäppte dem till marken.
  
  Smith tog en annan väg, nu täckt av Dahl, båda männen drog sig tillbaka mot dörrarna.
  
  Och så började larmen ljuda, ett kraftfullt hornliknande dån som fyllde öronen och skickade sinnena i överväxel.
  
  "Vad i helvete är det här?" Drake skrek.
  
  "Nej. Å nej!" Lauren skrek tillbaka. "Ut därifrån. Gå därifrån nu! De släppte precis något i systemet." Hon pausade. "Herregud... det är sarin."
  
  Det rann redan genom ventilerna i taket på korridoren och sidoventilerna i hissen.
  
  
  KAPITEL TREDTIO
  
  
  Drake undertryckte den första vågen av rädsla när namnet Sarin nämndes. Han visste att det var dödligt. Jag visste att det ansågs vara ett massförstörelsevapen. Han visste att Smith, Yorgi och Kenzi hade tagit av sig sina masker.
  
  Och han såg vad som sades vara en färglös, luktfri vätska som läckte genom ventilerna.
  
  "Jag tvivlade aldrig på att de lagrade sarin här." Hayden attackerade Yorgi. "Men det här..." Hon tog tag i hans mask.
  
  Drake visste att nästan allt kunde manipuleras, konstrueras eller till och med ombildas. Den enda begränsningen var fantasin. Det flytande nervgiftet var oändligt flexibelt. Nu rusade han med all kraft till Kenzi, men han såg att Alicia och May redan var där. Den israeliska kvinnan bar en mask, men hennes ögon var redan slutna och hennes kropp var slapp.
  
  Sarin kan döda på en till tio minuter, beroende på dosen.
  
  "Nej", sa Drake. "Nej nej nej".
  
  Smith gled nerför sidan av hissen, redan medvetslös, innan Dahl lyckades dra masken helt över ansiktet.
  
  Hissen rusade upp, tillbaka till första våningen.
  
  "Vad ska vi göra?" ropade Hayden över kommunikationerna. "Hur mycket tid har de?"
  
  "WHO?" Lauren svarade naturligt. "Vem blev skadad?"
  
  "Hitta bara en jävla labbråtta eller en läkare och berätta vad vi ska göra!"
  
  Kinimaka lyfte upp Smith på hans axel när dörrarna öppnades. Drake såg hur han var på väg att springa ut, och rusade sedan in först, i vetskap om att hawaiianen förmodligen hade glömt de väntande svenskarna, ryssarna och israelerna. Han såg omedelbart vad som verkade vara svag ånga sippra genom alla högnivåventiler. Hans hjärta sjönk. "Den släpptes här också."
  
  "Hela komplexet," sa Lauren. "Jag har en labbtekniker här."
  
  "Jag behöver honom inte," andades Kinimaka. "Vi behöver atropin. Var är denna jäkla atropin?
  
  En ny röst kom på linjen. "Hur många människor har blivit smittade? Och till vilken nivå?"
  
  Drake skannade området och sprang i skydd och riktade sitt vapen. Alicia stöttade honom. Rörelse framåt fick dem att stanna.
  
  "Åt helvete med det här!" Hayden grät. "Vi har tre egna och dussintals människor redan medvetslösa i laboratoriet. Du måste komma hit med motgiften, och du måste göra det nu!"
  
  "Sarin är dödlig", sa mannen. "Men det kan ta en timme att döda. Vi är på rätt väg, tro mig. Vi var redo för detta. Säg mig, har offren svårt att andas?"
  
  Drake tittade tillbaka. Hayden tog en stund att kolla. "Ja", sa hon med en klump i halsen. "Ja det är det".
  
  Drake såg när Dal gick fram till Kenzi, drog försiktigt bort henne från Alicia och vaggade henne i sina armar. Han stirrade rakt på Kinimaka. Ingen annan. Ingen annan stans. Världen försvann, och bara en sak återstod på svenskens samvete.
  
  "Mano. Vad ska vi göra?"
  
  Den stora hawaiianen fnyste. "Atropin och autoinjektorn."
  
  Rösten svarade direkt. "Medicinska vikar finns på varje våning. Varje fack innehåller flera motgift, och atropin är en av dem. Där hittar du även automatiska injektorer. Stick bara in den i lårmuskeln."
  
  "Jag vet vad jag ska göra!"
  
  Drake väntade på att teknikern skulle berätta för Kinimaka vart han skulle gå, sedan gick han först. Inget smygande, inget slingrande vid borden; den här gången var de heads out, stöttade sina fallna vänner och utmanade alla skurknationer som var dumma nog att ta emot dem. Golvet var fortfarande översållat med kroppar, bara nu var dessa sovande kroppar ihoprullade, plågade av smärta, några darrade redan.
  
  Entrédörrarna förstördes. Män i masker och kostym rusade in.
  
  Drake sparkade sin stol åt sidan och lade sedan märke till den medicinska viken i ett av rummets hörn. Han sprang. Till höger låg kroppen av ryssen, klädd i Kevlar, den de hade skjutit mot. Två till låg bredvid honom; de fick kramp och dog. Sarin slog dem också hårt. Kemikalieutsläppet stoppade effektivt striden och SPIR hade fortfarande det biologiska vapnet.
  
  Hayden rusade fram utan vapen i händerna och slängde upp dörren till läkaravdelningen. Inuti, framför dem, stod ett dussin ampuller fyllda med blank vätska. De var tydligt markerade, och Kinimaka skrek åt atropinen; Mai drog ut autoinjektorn och fyllde den. Kinimaka stack en nål i Smiths ansikte bara sekunder innan Dal gjorde samma sak mot Kenzie. Alicia och Mai tog itu med Yorgi, och sedan hukade teamet ner, utmattade, domna, rädda för att hoppet som hade fyllt deras hjärtan nu verkade så desperat.
  
  Minuterna gick. Drake vände sig mot Kinimaka. "Vad händer nu?"
  
  "Jo, atropin blockerar effekterna av sarin. De måste vända."
  
  "Se upp för biverkningar," sa teknikern. "I grund och botten hallucinationer. Men yrsel, illamående, dimsyn..."
  
  "Oroa dig inte," sa Alicia. "Det finns inget värre än en publunch för Team SPEAR."
  
  "Torr mun. Ökad hjärtrytm..."
  
  "Ja."
  
  Ytterligare några minuter gick och Drake stirrade hjälplöst på Yorgas ansikte och önskade hundra gånger i sekunden att åtminstone en droppe liv skulle komma tillbaka till honom. Hayden frågade teknikern om de kunde ta bort sarin från systemet och låta alla ta bort sina masker, men situationen var knappast under kontroll. Den som släppte sarin kan fortfarande ha andra planer.
  
  "Vi är i systemet nu också," försäkrade Lauren dem. "FBI har fängslat flera datavetare på hög nivå som har grävt i det här fallet under en tid."
  
  "Några nyheter om andra specialstyrkor?" frågade Hayden.
  
  "Det tycker vi. Jag får bara bekräftelse. Det är lite förvirrande där."
  
  Drake klappade Yorgis kind, till höger om hans mask. "Berätta om det".
  
  Ryssen rörde sig lätt och höjde händerna. Hans ögon flög upp och han stirrade tomt rakt på Drake. Han hostade och försökte ta av sig masken, men Drake höll den på plats. Med eller utan atropin är det bäst att lämna ingenting åt slumpen. Smith kämpade också, och sedan Kenzie; Dahl drog ut en lång, hörbar suck av lättnad. Teamet tog chansen att utbyta ett kort, svagt leende.
  
  "Låt oss få dem i luften," sa Hayden. "Vi är klara här för idag."
  
  Lauren hörde av sig igen. "Är allt bra med dem? Allihopa?" Hon hade fortfarande ingen aning om vem som var smittad.
  
  "Så långt har det gått bra, älskade," sa Drake. "Även om det skulle vara trevligt att få en läkare att kolla upp dem."
  
  "Vi har ett dussin av dem här."
  
  "Jag kommer till dig nu," sa Hayden.
  
  Teamet omgrupperade och hjälpte varandra att ta sig ut genom dörren. Hayden kramade biovapnet mot hennes bröst, inte ens nu säker på vem hon kunde lita på. Hon ställde en fråga till Lauren över kommunikationen.
  
  "Han måste föras till säkerhet i Dallas," sa Lauren. "Här har jag detaljerna. De väntar på dig".
  
  Hayden stirrade på Drake med trötta ögon bakom sin mask.
  
  Det slutar aldrig.
  
  Drake visste precis vad hon tänkte. När de kom till akuten, tog bort sina masker och hittade Lauren, började de känna sig lite mer utvilade. Drake njöt av att få varmt kaffe till sig och Alicia blödde efter en flaska vatten. Mai tog glaset från henne, tog en klunk och bjöd henne sedan att ta en klunk ur den använda flaskan.
  
  Kenzi sträckte ut handen och tog den från maj och suckade. "Varför ser jag er fyra?"
  
  Alicia lämnade tillbaka vattnet. "Så, fortfarande vid liv? Hej, räknas det här som en trekant?"
  
  Drake tittade på. "Du vet någonting? Jag vet när det är dags att sluta på det här jobbet, när ni slutar försöka reta varandra. Det är då jag går i pension."
  
  Lauren klev bort från Smith för ett ögonblick när en störtflod av information träffade hennes centrala kommunikationssystem. Detta inkluderar kommunikation från den motbjudande killen i Washington, den lokala operationen i Dallas och, i mindre utsträckning, försvarsministern.
  
  Hon viftade med handen för att gruppen skulle lyssna innan hon kom ihåg att hon kunde använda anslutningen. "Hej, hej, hej. Jag ska ge dig en adress i Dallas och du borde vara på väg. Ju längre dessa biologiska vapen förblir i naturen, desto större är faran. Nu har vi ett litet förtydligande. Det verkar som att det ursprungliga lugnande medel som administrerades för att påverka nästan alla som arbetar i labbet utlöstes via redundant kod så snart du öppnade Geronimos kista. De verkar tro att sekten kanske inte finns kvar nu, men åtminstone en person kanske fortfarande arbetar för dem. Sarin aktiverades också av samma kod och utan tvekan av samma person. Insider? Kanske. Men glöm inte att vi var tvungna att ta bort skyddsskärmarna från laboratoriet så att signalen kunde komma in."
  
  "Du måste se till att folk inte lämnar innan den sovande agenten gör sitt jobb," sa Hayden.
  
  "På honom. Men det är inte allt. Kropparna har räknats." Hon tog ett andetag. "Vår laboratoriepersonal och oskyldiga civila gjorde ett bra jobb. De verkar alla svara på atropin. Man antar att eftersom de sov på golvet fick de bara svaga doser och hjälpen kom snabbt. Nu är det inga problem med identifiering, men eftersom vi kände till ryssarnas och svenskarnas ståndpunkter får vi utgå från att vi har rätt. Tre ryssar dödades, två saknades. Två svenskar är döda, en saknas. Och tre israeler dog, två saknades."
  
  "Fick de inte atropin?" frågade Dahl oroligt.
  
  "Självklart gjorde de det, men efter de civila. Och det slog dem verkligen mer aggressivt."
  
  Vid det här laget var Smith, Yorgi och Kenzi på fötter och såg utvilade och ivriga ut. Drake undrade om detta kunde vara en av de tidigare nämnda biverkningarna.
  
  "Yorgi," sa han. "Titta på Alicia. Vad ser du?"
  
  Ryssen flinade. "Glass och varm chili?"
  
  Drake flinade. "Han är okej".
  
  Alicia rynkade pannan djupt. "Vad i helvete betyder det. Yogi? Yogi? Kom igen, kompis. Du vet att jag älskar dig, men om du inte spiller bönor måste jag döda dig."
  
  Drake drog bort henne mot de väntande bilarna. "Bra gjort min älskade, du bevisade bara hans poäng."
  
  
  KAPITEL TREDTIOET
  
  
  Hastighet var deras val, deras räddare, deras Gud och deras bästa sätt att hålla sig vid liv just nu.
  
  De hade inga illusioner om vad som kunde vänta dem på vägen till Dallas. Det spelade ingen roll hur många poliser som hjälpte till; oavsett hur många FBI SUV:ar och SWAT skåpbilar längs vägen, människorna de mötte var några av de bästa i världen, och de skulle hitta en väg ut.
  
  Beroende på vem de faktiskt jobbade för.
  
  Drake såg fordonen de hade försetts med för den korta resan genom Dallas - två statligt utfärdade fordon med fyrhjulsdrift - och slog till med bromsen.
  
  "Det här kommer verkligen inte att fungera."
  
  Han kom ihåg parkeringen och dess innehåll och nickade mot ett par parkeringsplatser nära utgången.
  
  "De kommer".
  
  Lauren uttryckte sitt samtycke. "Jag ska be FBI att undersöka det här."
  
  "Snabb". Drake var redan på väg åt det hållet. "Allt? Ladda i helvete. Vi kommer snart att behöva all ammunition vi har."
  
  Med Hayden i centrum rusade de mot bilarna, en svart smygfärgad Dodge Challenger och en ljusblå Mustang med två vita ränder längs motorhuven. Dahl modifierade Mustangen, vilket var bra eftersom Drake ville ha Challengern. Polisbilar skrek iväg och förberedde sig för att rensa en väg genom centrala Dallas. Helikoptern svävade i närheten och varnade för att den med stor sannolikhet skulle bli nedskjuten av SWAT-team. Båda bilarna var nya nog att hackas - FBI behövde inte nycklarna.
  
  Drake klättrade in med Yorgi, som tog passagerarsätet, Hayden, Alicia och May. Han startade motorn och ler glatt.
  
  "Detta," sa han, "är ljudet för vilket jag skulle gå upp ur sängen före sex på morgonen."
  
  Alicia ignorerade det. Hon vände sig vid hans barnslighet och lät alla veta det.
  
  Drake startade motorn. Dahl startade Mustangen bredvid honom och de två männen flinade genom två rader med fönster, tillsammans till slut.
  
  Hayden knackade på behållaren på baksidan av sitt säte. "Biologiska vapen".
  
  "Mmm, ja. Bra."
  
  Han tryckte sig mot golvet, vred på ratten och styrde in bilen i det trånga utrymmet på parkeringen och rusade till utgången. Bilen studsade på den ojämna trottoaren, frontlyften och den bakre skrapningen. Gnistor flög.
  
  Bakom Drake såg Dahl gnistor blinka över hans vindruta, som slukade honom i eld för en sekund. Uppenbarligen var han inte glad.
  
  "Keenell, Drake. Försökte du komma in i det här?"
  
  "Kör bara," svarade Hayden. "Den säkra byggnaden ligger bara nio minuter bort."
  
  "Ja, kanske på racerbanan," sa Smith. "Men det här är Dallas, och dessa två är inte racerförare."
  
  "Vill du skjuta, Lancelot?" Drake suckade. "Klättra över den här svensken och ta honom."
  
  "Spelar ingen roll".
  
  "Du är arg?" Alicia gick med. "Självklart inte, Lancelot."
  
  "Kan vi..." försökte Hayden igen.
  
  Laurens röst överröstade hennes egen. "Fienden närmar sig," sa hon, sedan: "Bli inte skjuten, Lancelot."
  
  Drake höll undan betydande överstyrning genom att finjustera sin styrning och använda båda körfälten på vägen. En polisbil stod framför och hindrade andra förare från att korsa deras väg. Utmanarna rusade förbi korsningen, nu omgiven av höghus. Mustangen rusade förbi en halv sekund senare och saknade knappt Dodges bakskärm. Drake tittade i backspegeln och allt han kunde se var Dahls sammanbitna tänder.
  
  "Nu vet jag hur det är att bli jagad av en haj."
  
  Någonstans framför fanns den återstående kontingenten av ryssar, svenskar och israeler, som alla hade en skyldighet - att skaffa ett biologiskt vapen som var specifikt utformat för att förstöra Amerikas matförsörjning.
  
  "Varför förstör vi det inte bara?" sa Kinimaka medan han höll i ledstången.
  
  "Det är en rättvis fråga", konstaterade Dahl.
  
  "Det är det", sa Lauren. "Men jag fick precis höra att det finns protokoll på plats. Förfaranden. Gör det fel och du kan ta livet av dig själv och otaliga andra."
  
  Drake lättade på gasen när en skarp sväng dök upp. Återigen hade polisen stängt av alla andra vägar, och han manövrerade graciöst bilen runt hörnet, kastade av sig däcken och rusade genom rödljuset. Dahl var några meter bakom honom. Fotgängare stod längs gatorna, stirrade och gestikulerade, men hölls tillbaka av polisen med en megafon. Drake var alltid mycket medveten om att vissa kanske inte lyssnade.
  
  "Snuten kan inte hantera allt detta," sa Hayden. "Ska sakta ner, killar. Vi har fem minuter kvar."
  
  I det ögonblicket kom en lastbil flygande ut från en sidogata och träffade nästan en omedveten polis. Han svängde in på deras väg och kom sedan ikapp dem. Yorgi hade redan rullat ner sitt fönster, och Mai bröt ut glaset bakifrån.
  
  Pickupen, en silverfärgad F-150, höll jämna steg när den närmade sig. Det grinande ansiktet bakom ratten stirrade på dem och såg dem dubbelt så mycket som vägen. Yorgi lutade sig bakåt i sin stol.
  
  "Åh nej, nej, nej. Detta är inte bra. Jag känner henne. Jag känner henne. "
  
  Drake tittade snabbt. "Enligt min mening ser han ut som en rysk tyngdlyftare."
  
  "Hon var på OS," sa Yorgi. "Detta var innan hon blev en militär hemlig lönnmördare, en av de bästa som någonsin kommit ut från Ryssland. Hon är Olga."
  
  Drake saktade ner när ett kluster av fotgängare klev ut framför de fortkörande bilarna, de flesta av dem höll mobiltelefoner några centimeter från ögonen.
  
  "Olga?"
  
  "Ja, Olga. Hon är en legend. Har du aldrig hört talas om henne?
  
  "Inte i det här sammanhanget. Nej".
  
  Den silverfärgade F-150 svängde kraftigt och kraschade in i sidan på sin Challenger. Befriad från den vandrande flocken, trampade Drake på gasen igen och sprang fram, medan Challengern svarade med ett tillfredsställande vrål. Olga gjorde ytterligare en sväng och siktade på den bakre trekvartsvingen, men missade med flera centimeter. Hennes F-150 gick över till andra sidan, direkt mellan Drake och Dahl. Svenskan manövrerade sin Mustang bakom henne.
  
  "Jag kan inte ramla det", sa han. "För riskabelt."
  
  "Jag kan inte skjuta henne," sa Mai. "Samma problem".
  
  "Hur förväntar hon sig att fly?" Kinimaka tänkte på det.
  
  "Olga är oövervinnerlig," försäkrade Yorgi dem. "Och hon misslyckas aldrig."
  
  "Det här är bra för henne," sa Alicia. "Kanske ni två kunde gömma er under samma madrass."
  
  Tre bilar rusade fram, andra fordon blockerades till stor del och fotgängare varnades av polissirenernas ständiga skrik. Drake följde Haydens instruktioner medan Hayden satt klistrad vid skärmen på den bärbara navigatorn.
  
  Drake såg en lång rak rakt framför sig.
  
  "Stanna hos mig, Dal," sa han. "Knuffa in tiken i ett hörn."
  
  Han accelererade och höll sig till mitten av vägen. Det herrelösa fordonet började faktiskt dra ut från en sidogata, men stannade när föraren såg förföljelsen närma sig. Drake höll ner hammaren och tittade på Olga och Dahl bakom sig. Motorerna dånade och däcken började dåna. Glasskyltfönster och kontorsbyggnader blinkade förbi som i en dimma. Fotgängare hoppade ut på vägen för att ta bilder. Polisbilen gick med i jakten och drog bredvid Olga, så att Drake nu hade två bilar i sikte bakifrån.
  
  "Tre minuter," sa Hayden.
  
  "Hämta era vapen, folk", sa Alicia.
  
  "Låt oss hoppas att den ryska tiken inte försvinner tyst," sa Kenzie.
  
  Yorgi svalde hårt bredvid Drake.
  
  Sedan, där framme, hände det konstigaste och mest skrämmande. Figurerna sprang in i mitten av vägen, föll ner på ett knä och öppnade eld.
  
  Kulor slet genom Challengerns främre ände, klingande mot metall och slog igenom bultar. Gnistor flög upp i luften. Drake körde bilen helt rakt.
  
  "Träffa det jävla däcket!" - han skrek.
  
  Fler skott. Polisen sprang från trottoaren för att försöka stoppa skyttarna. Civila dök i skydd. SWAT-teamet lämnade skydd och sprang med polisen, vapen riktade men inte använda på grund av sannolikheten att träffa människor på andra sidan vägen.
  
  Drakes vindruta exploderade, splitter föll ner på hans jacka, axlar och på hans knän. Kulan träffade nackstödet bara några centimeter till höger om hans öra. Yorkshireman väntade ytterligare två sekunder, lät skyttarna ställa upp igen och avledde sedan Challengern med stor kraft.
  
  Lämnar Olgas F-150 i skottlinjen.
  
  Hon vred på sin egen ratt och träffade polismannen på höger sida, men kulorna träffade ändå. Mannen som satt bredvid henne blev plötsligt slapp; röd översvämmade interiören av bilen. Ytterligare en ryss är död, och det finns bara en kvar.
  
  Dahl befann sig plötsligt i den direkta skottlinjen.
  
  Men då var skyttarna fokuserade på de närmande poliserna och SWAT, bara två av dem vände sig om och öppnade täckande eld och förberedde sig på att fly. Drake såg kulorna genomborra folkmassan, såg det förakt med vilket dessa människor - förmodligen israeler - behandlade civila.
  
  "Åt helvete med allt", sa han. "Detta kommer inte att tolereras."
  
  "Ankbonde!" Hayden varnade. "Två minuter".
  
  Mai tog tag i hennes axel. "Detta måste göras."
  
  Drake trampade på gaspedalen och svalde marken mellan bilen och de flyende militanterna. Yorgi lutade sig ut genom det ena fönstret och Mai lutade sig ut genom det andra. De riktade sina vapen och avlossade tre skott vardera längs den döda raka gatan, utan chans till andra offer, och kastade av sig de flyende människorna.
  
  Drake svängde kraftigt och undvek deras fallande kroppar.
  
  "Jävlar."
  
  I backspegeln grep polisen dem. Sedan kom Olga och Dal tillbaka, tävlade så hårt de kunde, tävlade varandra längs mitten av vägen. Olgas bil var täckt av blod, vindrutan saknades, skärmarna, sidorna och strålkastarna var trasiga och gummit hade ramlat av ett av däcken. Men hon kom ändå, obönhörlig, som en orkan.
  
  "Nittio sekunder," läste Hayden högt.
  
  "Var?" - Jag frågade. frågade Drake.
  
  Hon ropade ut adressen. "Ta en skarp höger, sedan till vänster, och byggnaden ligger precis framför dig och blockerar vägen."
  
  "På ett annat sätt," inflikade Lauren. "Det var israelerna som lämnade striden. Och ras."
  
  "Obehörig," sa Kensi. "Som jag trodde. Detta skulle aldrig ha hänt om vår regering hade varit inblandad."
  
  Dahl tog inte blicken från vägen. "Det som kommer från dig överraskar mig."
  
  "Det borde det inte vara. Jag säger inte att de inte kommer att agera, döda och lemlästa på främmande mark. Vänligt territorium. Jag säger att de inte skulle göra det så öppet."
  
  "Ah, det är mer vettigt."
  
  Drake saktade ner, slog på bromsen och vände den rytande Challengern kraftigt åt höger. När han nästan nådde bortre trottoarkanten startade han motorn och hörde däcken skrika på jakt efter dragkraft. I sista stund fångade de och spottade ut gruset och hjälpte till att trycka fram bilen. Förhoppningen var att Dahl skulle kunna trycka på Olgas försvarare när hon vände, men ryskan var för smart och klippte hänsynslöst hörnan och tog ledningen. Papperskorgen studsade högt bakom henne och träffade framsidan.
  
  "Trettio sekunder," sa Hayden.
  
  Sedan gick allt åt helvete.
  
  
  KAPITEL TREDTIOTÅ
  
  
  Olga riskerade allt och närmade sig snabbt bagageutrymmet på Challengern.
  
  Drake såg vänstersvängen närma sig snabbt och förberedde sig på att vända bilen.
  
  I bakhuvudet hemsöktes han hela vägen av oron att den sista kvarvarande svensken var någonstans där ute. Men han dök aldrig upp.
  
  Fortfarande.
  
  Soldaten hoppade ut ur butiken, med en olycksbådande maskinpistol under pistolhot, med ett blodigt ansikte förvrängt av en grimas av smärta. Han hade ont, men han var kvar på uppdraget. Ännu en otillåten attack. Ytterligare en tredje part använder specialstyrkor.
  
  Drake reagerade direkt. Vilka var alternativen? Det verkade som om han genom att gå farligt till vänsterkanten och försöka passa in utmanaren perfekt på den nya smala gatan, kunde kasta backen in i den anfallande svensken. Detta var det enda spelet, och det tog inte hänsyn till mannens innehav av ett dödligt vapen.
  
  Hayden och Yorgi satt på andra sidan bilen. Svensken såg ut som att han skulle spraya hela bilen när den gled förbi i sidled. Hans finger spände sig. Drake kämpade med ratten, höll hårt i den, hans högra fot tryckte på gasen i lagom hastighet.
  
  Svensken öppnade eld nästan blankt - några sekunder innan bakdelen på bilen skulle träffa honom.
  
  Och så blev hela världen galen, upp och ner, när Olga kraschade in i den drivande Challengern med all sin kraft. Hon saktade inte ett dugg. Hon slog in sin bil på sidan av Dodge, vilket fick den att snurra, krossade svensken och skickade hans kropp halvvägs över vägen. Drake tog tag i ratten, oförmögen att se rakt när bilen snurrade; två varv, sedan slog hon en hög trottoarkant och välte.
  
  Han kraschade på taket, fortfarande gled och skrapade över betongen tills han kraschade in i butikens framsida. Glaset gick sönder och regnet började falla. Drake kämpade för balans. Alicia var chockad, Yorgi var chockad.
  
  Olga slog till på bromsen och lyckades på något sätt få F-150:an att plötsligt stanna.
  
  Drake såg henne i den upp och nedvända sidospegeln. Fönstren var krossade på alla sidor, men sprickorna var för små för att någon lätt skulle kunna krypa igenom. Han hörde Mai kämpa med sitt säkerhetsbälte och kasta av sig det. Han visste att hon var smidig, men han trodde inte att hon skulle få plats genom bakrutan. De kunde inte försvara sig.
  
  Olga trampade mot dem, hennes enorma armar och ben arbetade, ansiktet så fullt av ilska att det kunde sätta hela världen i brand. Blod täckte hennes ansiktsdrag och rann från hennes hals till hennes fingrar och droppade ner på golvet. Hon höll ett maskingevär i ena handen och en raketgevär i den andra. Drake såg ett reservmagasin klämt mellan hennes tänder och ett militärt blad vid hennes sida.
  
  När hon minskade gapet var hon obeveklig. Närmar sig döden. Hennes ögon blinkade aldrig. Ånga och nu eld kom ut ur bilen bakom henne och slickade hennes figur. Drake såg då en blå blixt och insåg att Mustangen hade kommit. Han såg Olga flina. Han såg hur teamet hoppade ut ur den andra bilen i en explosion av action.
  
  Olga föll ner på ett knä, riktade raketgeväret mot sin enorma axel och siktade på den upp och nervända Challenger.
  
  Kommer hon då att förstöra det biologiska vapnet?
  
  Hon tappade den. Det finns ingen rationell tanke bakom detta demoniska ansikte.
  
  De var hjälplösa. Kvinnorna i baksätet piggnade till nu, frigjorde sig och försökte hitta lite utrymme att manövrera. De såg inte vad som skulle komma och Drake berättade det inte för dem. Det fanns inget sätt att de kunde göra något åt det.
  
  Olga tryckte på avtryckaren och raketen antändes.
  
  Vänner, familj, så här går vi...
  
  Torsten Dahl tog sig fram som en fruktansvärd misshandel; springande i full fart, med all sin kraft, kraschade han in i Olga bakifrån. Missilkastaren halkade, dess ammunition avböjdes och sköt längs en annan bana. Dahl själv, som räddade situationen, måste ha upplevt sitt livs starkaste chock, eftersom Olga inte rörde sig.
  
  Svensken sprang precis med huvudet först in i världens starkaste tegelvägg.
  
  Dahl föll på rygg med bruten näsa och var medvetslös.
  
  Olga viftade iväg den galna svensken, märkte knappt det magnifika anfallet. Hon reste sig som ett nytt berg, kastade raketgeväret till marken och höjde maskingeväret med ena handen, blod fortfarande droppande underifrån och stänkte i golvet.
  
  Drake såg allt detta och vände sig om för att trycka ut Yorgi, sedan Hayden. Hans huvud snurrade fortfarande, men han lyckades fånga Alicias blick.
  
  "Vi är bra?" Hon visste att något var fel.
  
  "Jag såg precis hur Dal slog Olga med all sin kraft, studsade tillbaka medvetslös och hon märkte det knappt."
  
  Alicia kunde knappt hämta andan. "Knulla. Mig".
  
  "Och nu har hon ett maskingevär."
  
  Hayden blev fri. Mai hoppade efter henne och klämde sig igenom den lilla luckan. Drake vände sig om och tittade på spegeln medan han försökte tränga sig genom sina egna små fönster. Olga höjde pistolen, flinade igen, höjde sin fria hand och drog ut tanden ur munnen och kastade den till marken. I det ögonblicket kom resten av Dahls lagkamrater.
  
  Och en av dem var Mano Kinimaka.
  
  Hawaiianen, på riktigt sätt, lanserade sig själv i full fart, fötterna från marken, armarna utsträckta, en mänsklig projektil som förstörde en boll av muskler och ben. Han slog Olga på axlarna, exakt, bättre än Dahl, och klämde hårt. Olga vacklade fram sex fot, och det i sig var ett mirakel.
  
  Kinimaka vände sig om framför, vänd mot ryssen.
  
  Maskingeväret föll till golvet.
  
  Drake läste hennes läppar.
  
  "Du borde gå på knä, lilleman."
  
  Kinimaka svängde en hömakare, som Olga skickligt undvek, snabbare än vad Drake kunde tro. Sedan slog hennes egen näve djupt in i Manos njurar, vilket fick Hawaiianen att omedelbart falla på knä och flämta.
  
  Kenzi och Smith nådde stridsplatsen. Drake kunde inte skaka av sig känslan av att det inte skulle räcka.
  
  Han vred sig tills köttet slets från hans mage, tills hans bäckenben knarrade. Han bröt sig ut ur bilen och struntade i det färska blodet. Han signalerade till alla utom Hayden och började halta mot striden när sirener ljöd runt dem, blinkande blå ljus fyllde hans synfält och dånet från män, poliser och soldater fyllde luften.
  
  Han hoppade uppför gatan och närmade sig Olga. Ryssen ignorerade Smith när han sköt henne i magen; hon tog Kenzi i håret och kastade henne åt sidan. De bruna tofsarna förblev fastklämda i ryskans händer, och Kenzi chockade, rullade omkull och rullade nerför diket och tog av hennes kött. Olga slog sedan ner sin hand på Smiths handled, slog pistolen till marken och fick soldaten att skrika.
  
  "Skjuter du på mig? Jag ska slita av dig armen och strypa dig med det blodiga slutet."
  
  Drake samlade sina krafter och slog henne bakifrån och gav tre slag mot njurarna och bröstet. Han skulle ha använt sin pistol, men tappade den i olyckan. Olga märkte inte ens attacken. Det var som att slå i en trädstam. Han såg sig omkring efter ett vapen, något han kunde använda.
  
  Han såg det.
  
  Mai sprang upp, följt av Alicia och sedan Yorgi, vit som ett lakan. Drake tog upp raketgeväret, höjde det ovanför sitt huvud och förde ner det med all kraft på ryssens rygg.
  
  Den här gången flyttade hon.
  
  Kinimaka hoppade åt sidan när det enorma berget kollapsade på ena knäet. Reservtidningen ramlade ur hennes tänder. En RPG föll från hennes bälte. Drake tappade sitt vapen och andades tungt.
  
  Olga reste sig, vände sig om och log. "Jag kommer att trampa dig tills du är skräp på betongen."
  
  Drake vacklade iväg. Olgas slag betade hans lår och skickade en explosion av smärta från ena änden av hans kropp till den andra. Alicia gick in i vattnet men kastades högt upp i luften och smällde in på Kenzi. Kinimaka reste sig upp inför en huvudstöt som skickade honom rakt mot rumpan. Smith fick otaliga slag mot kroppen och sedan tre mot halsen och näsan, vilket fick Olga att brista ut i skratt.
  
  "Åh, tack, älskling, för att du hjälpte mig att bli av med slem. En till tack."
  
  Hon utsatte sitt ansikte för Smiths slag.
  
  Alicia hjälpte Kenzi upp. Polisen rusade mot dem. Drake kunde inte låta bli att önska att de skulle hålla sig borta. Detta kan bli ett blodbad. Han försökte resa sig och lyckades på ett ben.
  
  Olga tog Smith i halsen och kastade honom åt sidan. Kinimaka skakade på sitt enorma huvud, nu vid Olgas fötter, och gav ett halvdussin otroliga slag mot hennes tjocka lår.
  
  Hon slog Kinimaka i huvudet och tog ner honom. Hon avledde Drakes nästa attack och slog honom tillbaka, även när blod rann fritt från hennes öron, högra öga och otaliga skärsår och blåmärken i pannan. Ett hål öppnades i hennes mage där Smith sköt henne, och Drake undrade om detta kunde vara ett sätt att stoppa henne.
  
  May fångade Olgas uppmärksamhet. "Titta på mig," sa hon. "Titta på mig. Jag har aldrig blivit besegrad."
  
  Intresseanmälan korsade den blodiga gruvan. "Men du är inte mer än en av mina svettkörtlar. Är du Supergirl? Wonder Woman? Scarlett Johanssen?
  
  "Jag är Mai Kitano."
  
  Olga rörde sig obekvämt framåt och sköt Smith och den annalkande Alicia åt sidan. Mai satte sig på huk. Olga gjorde utfall. Mai dansade långt, långt borta och pekade sedan på Olgas högra axel.
  
  "Och medan jag distraherade dig, kommer min vän Yorgi att förgöra dig."
  
  Olga vände sig om otroligt snabbt. "Vad..."
  
  Yorgi spände fast raketgeväret på sina axlar, såg till att den sista granaten var rätt placerad och sköt sedan direkt mot Olgas kropp.
  
  Drake duckade.
  
  
  KAPITEL TREDTIOTRE
  
  
  SPEAR-teamet försvann därefter. Efter att ha lämnat över det biologiska vapnet fördes de bort från brottsplatsen och fördes genom hjärtat av en onaturligt lugn stad till ett av FBI:s säkraste hus på landsbygden. Det var en ranch, nödvändigtvis liten av säkerhetsskäl, men en ranch ändå, med eget hus, stall och koraller. De behöll hästarna för att sälja illusionen och ranchens hand för att träna dem, men han arbetade också för FBI.
  
  Teamet var otroligt glada över att komma fram till det säkra huset, och ännu gladare över att dela upp sig och stänga dörrarna till olika rum. För en människa blev de misshandlade, utmattade, misshandlade, blåmärken, blödande.
  
  Blodet blöt ner dem alla, blåmärken och hårighet också. De som inte förlorade medvetandet önskade att de hade gjort det; och de som gjorde det ångrade att de inte kunde hjälpa. Drake och Alicia gick in i deras rum, klädde av sig och gick direkt till duschen. Strömmen av varmt vatten hjälpte till att tvätta bort mer än bara blodet. Drake hjälpte Alicia och Alicia hjälpte Drake på platser där deras armar var för blåslagna för att hjälpa.
  
  Laget var inte trasigt, men de var lite överväldigade.
  
  "Det finns alltid någon," flämtade Drake när vattnet träffade honom med full kraft, "som kan slå dig av fötterna."
  
  "Jag vet". Alicia hällde en handfull flytande tvål i sin handflata. "Såg du Dahl studsa av henne?"
  
  Drake började hosta. "Åh nej, snälla. Få mig inte att skratta. Snälla du".
  
  Drake tyckte inte att det var konstigt att han kunde hitta humor så snabbt efter det han nyss hade sett. Den här mannen var en soldat utbildad för att hantera trauma och hjärtesorg, död och våld; han gjorde detta större delen av sitt liv, men soldater klarade sig annorlunda. Ett sådant sätt var att upprätthålla kamratskap med dina kollegor; andra skulle alltid se på den ljusa sidan av saker och ting.
  
  När det är möjligt. Det fanns vissa situationer som fick till och med en soldat på knä.
  
  Nu kom Alicia, skuren av samma tyg, ihåg Kinimakis kamp med den enorma Olga. "Fan, det var som Godzillas bebis mot Godzilla. Bloody Mano var mer chockad än sårad."
  
  "Han kan säkert ta en huvudstöt." Drake flinade.
  
  "Nej!" Alicia skrattade och de lyxade ihop ett tag och ville bli av med smärtan.
  
  Senare gick Drake ur duschen, slängde på sig ett badlakan och gick tillbaka till sovrummet. En känsla av overklighet slog honom. För en timme sedan befann de sig i helvetets centrum, nedsänkta i en av de svåraste och blodigaste striderna i sina liv, och nu tvättade de sig på en ranch i Texas, omgivna av vakter.
  
  Vad kommer härnäst?
  
  Jo, den positiva sidan var att de vann tre av de fyra kardinalriktningarna. Och tre av de fyra ryttarna. Orden hade gömt fyra vapen, så av Drakes visserligen något inkonsekventa, flummiga och rent ut sagt osäkra räkning fanns det bara ett kvar. Han skrattade åt sig själv.
  
  Fan, jag hoppas att jag fattade det här rätt.
  
  Det hördes fotsteg bakom honom och han vände sig om.
  
  Alicia stod där, helt naken och glittrande av duschvattnet, håret fastnat på den blåslagna axeln. Drake stirrade och glömde uppgiften.
  
  "Fan", sa han. "Så det finns tillfällen då det är bra att se er två."
  
  Hon gick fram och tog av sig hans handduk. "Tror du att vi har tid?"
  
  "Oroa dig inte," sa han med ett leende i rösten. "Det tar inte mycket tid".
  
  
  * * *
  
  
  Senare, efter att de upptäckt och försökt undvika blåmärken på kroppen, tog Drake och Alicia på sig fräscha kläder och gick ner till det enorma köket. Drake var inte säker på varför de valde köket; det verkade som en naturlig mötesplats. Den nedgående solens sneda strålar trängde in genom panoramafönstren och gav en gyllene nyans till trägolvet och köksinredningen. Rummet var varmt och luktade nybakat bröd. Drake satte sig på en barstol och slappnade av.
  
  "Jag skulle kunna tillbringa en månad här."
  
  "En annan ryttare," sa Alicia. "Och då tar vi en paus?"
  
  "Kan vi göra det här? Jag menar, det låter inte som slutet på ordet "ta en paus, älskling."
  
  "Tja, vi måste fortfarande svara Qrow", ryckte hon på axlarna, "om Peru. Och Smith kan ha problem. Vi bör inte åka på mission när en medlem av vår familj har problem."
  
  Drake nickade. "Ja jag håller med. Och så är det SEAL Team 7."
  
  "En dag," suckade Alicia och satte sig på sittpinne bredvid honom, "vår semester kommer."
  
  "Hej, se vad katten kom med!" - skrek Drake när han såg Dahl.
  
  Svensken gick försiktigt in genom dörren. "Bullshit, jag försöker gå, men allt är dubbelt framför mina ögon."
  
  "Tycker du att det är svårt att gå?" sa Drake. "Vill du försöka lägga dig?"
  
  Dahl trevade fram till barstolen. "Någon ska ge mig en drink."
  
  Alicia sköt vattenflaskan mot honom. "Jag går och hämtar lite mer."
  
  Drake tittade på sin vän med oro. "Blir du behöva vänta till slutet, kompis?"
  
  "Sanningen ska sägas, det blir bättre för varje minut."
  
  "Åh, för jag minns hur du satt ute under bråket med Olga."
  
  "Fy fan, Drake. Jag vill aldrig komma ihåg det här."
  
  Drake skrattade. "Som om vi någonsin skulle låta dig glömma det här."
  
  Resten av teamet kom lite i taget och tjugo minuter senare satt de alla vid baren och drack kaffe och vatten, frukt och baconstrimlor och fler sår än de kunde räkna. Kinimaka tittade inte på någon, och Smith kunde inte hålla någonting i sin högra hand. Yorgi var oerhört deprimerad. Kensi kunde inte sluta klaga. Bara May, Lauren och Hayden verkade vara sig själva.
  
  "Du vet," sa Hayden. "Jag är bara glad att vi alla tog oss igenom det här tillsammans. Det kunde ha varit mycket värre. Atropin gjorde sitt jobb. Finns det några efterverkningar, killar?"
  
  Yorgi, Smith och Kenzi blinkade. Kensi talade för dem alla. "Jag tror att Olga har överträffat after effects."
  
  Hayden log. "Okej, för vi är inte klara än. De lag som inte besökte Fort Sill och Dallas letade efter en sista ledtråd. Lyckligtvis kunde tankesmedjan i Washington och NSA hålla koll på de stora spelarna."
  
  "SAS?" - Drake föreslog.
  
  "Tja, britterna, ja. De kommer att följas av Kina och allt som finns kvar av Frankrike..."
  
  "SEAL Team 7?" - frågade Dahl.
  
  "Okänt, odeklarerat och obehörigt," sa Hayden. "Enligt Crowe."
  
  "Det finns högre strukturer än försvarsministern," sa Kinimaka.
  
  "President Coburn skulle inte hänga ut oss på tork," protesterade Drake. "Jag måste tro att han inte vet något om sälarna."
  
  "Jag håller med", sa Hayden. "Och även om jag håller med Mano om att det finns varelser högre än Crow, så finns det många mer lömska. Den sorten som kommer emot dig i sidled, ur det blå, och lämnar dig med lite val. Jag måste tro att det händer mer än vi vet."
  
  "Detta hjälper inte vårt problem." Smith skrattade och kämpade för att lyfta upp glaset med mjölk.
  
  "Höger". Hayden tog en handfull frukt och gjorde sig bekväm. "Så, låt oss fokusera på att få slut på den här dåliga mamman och gå hem. Vi är fortfarande det största laget och det bästa. Redan nu fick britterna bara ett försprång på en dag. Kineserna också. Nu verkar det, av alla andra, bara fransmännen har piggnat till. De skickade ett annat team på tre för att kontakta det enda kvarvarande originalet."
  
  "Det är samma sak i en strid med specialstyrkor", sa Dahl. "Vi är i toppen."
  
  "Ja, men det här är knappast relevant. Och lögner. Det är inte som att vi är hand i hand eller tillsammans i öknen."
  
  "Det är en hård, oförutsägbar kamp," sa Dahl. "Det här är hur verkligt som helst."
  
  Hayden nickade och fortsatte sedan snabbt. "Låt oss sammanfatta ordenstexten. 'Vid jordens fyra hörn hittade vi de fyra ryttarna och lade upp planen för den sista domens orden för dem. De som överlever Judgment Crusade och dess efterdyningar kommer med rätta att regera i högsta grad. Om du läser det här är vi vilse, så läs och följ med försiktighet. Våra sista år har ägnats åt att montera de fyra sista vapnen från världsrevolutionerna: Krig, Erövring, Hungersnöd och Död. Enade kommer de att förstöra alla regeringar och öppna en ny framtid. Var redo. Hitta dem. Res till jordens fyra hörn. Hitta viloplatserna för strategins fader och sedan Khagan; den värsta indianen som någonsin levt, och sedan Guds gissel. Men allt är inte som det verkar. Vi besökte Khagan 1960, fem år efter fullbordandet, och placerade erövringen i hans kista. Vi har hittat gissel som vaktar den sanna sista domen. Och den enda dödskoden är när ryttarna dök upp. Det finns inga identifierande märken på Faderns ben. Indianen är omgiven av vapen. Den sista domens ordning lever nu genom dig och kommer att regera för evigt."
  
  Hon avslutade och tog en klunk.
  
  "Allt är bra? Jag tycker att det är mer vettigt nu. Orden är död, sedan länge borta, men det finns fortfarande ett litet inslag av dem i detta. Kanske en mullvad. Enda. Kanske något annat. Men det är tillräckligt bra för att hacka ett labb i Dallas, och tillräckligt bra för att ta ut ett helt gäng specialstyrkor, så vi kan inte underskatta det."
  
  Hon pausade medan Drake vinkade. "Ja?"
  
  "Vet du var det är bäst för honom att vara?" - han frågade. "Inuti en tankesmedja i Washington. Eller arbeta för NSA."
  
  Haydens ögon vidgades. "Fan, det är en riktigt bra poäng. Låt mig tänka på det." Hon hällde upp svart kaffe ur en glaskanna.
  
  "Tiden går fort, mina vänner," sa Mai.
  
  "Ja jag är med dig". Hayden stoppade i munnen. "Låt oss sedan analysera texten: det sista hörnet av jorden är Europa. Vi måste hitta graven för Guds gissel, som är dödens ryttare och vaktar den sanna sista domen. Det värsta av dem alla. Och fanns det en dödskod när ryttarna dök upp? Jag förstår inte det här än, förlåt."
  
  "Jag antar att tankesmedjan har gjort det här ett tag?" sa Yorgi.
  
  Nu talade Lauren, som lutade sig mot det enorma kylskåpet. "Självklart har det. Den forntida ledaren fick en gång den tvivelaktiga titeln "Guds flagellum" av romarna han slogs och dödade. Han var förmodligen den mest framgångsrika av barbarhärskarna och attackerade de östra och västra romerska rikena när han levde omkring 406-453. var Roms mest fruktansvärda fiende och citerades en gång: "Där jag har passerat kommer aldrig gräs att växa igen."
  
  "Ännu en glorifierad forntida massmördare," sa Dahl.
  
  "Hunen Attila," sa Lauren, "dödade sin bror 434 för att bli ensam härskare över hunnerna. Känd för sin häftiga blick var Attila känd för att ofta himla med ögonen, "som om han njöt av skräcken han inspirerade", enligt historikern Edward Gibbon. Han hävdade också att han använde Mars, den romerska krigsgudens verkliga svärd. Du kan föreställa mig vilken rädsla detta skulle ha ingjutit på ett romerskt slagfält."
  
  "Vi har det," sa Drake. "Attila var en dålig pojke eller en bra pojke, beroende på vilken sida du stod på. Och vem skrev historieböckerna. Hur och var dog han?
  
  "Flera motstridiga redogörelser beskriver hur han dog. Från ett näsblod till en kniv i händerna på sin nya fru. När de hittade hans kropp slet männen, enligt hunernas sed, ut håret från sina huvuden och tillfogade djupa, vidriga sår i deras ansikten. Det sades att Attila, som var en så fruktansvärd fiende, fick ett meddelande från gudarna om sin död som en fantastisk överraskning. Välsignelse. Hans kropp lades i mitten av en stor slätt, inuti ett sidentält, för alla att se och beundra. De bästa ryttarna av stammarna red runt och berättade historier om hans stora bedrifter runt lägereldar. Det var en stor död. Det fortsätter med att säga att ett firande hölls över hans grav." Lauren fortsatte att upprepa de relevanta punkterna som konstapeln viskade i hennes öra. Det var ingen idé att installera en högtalare.
  
  "De förseglade hans gravar med guld, silver och järn, eftersom han hade tre. Och de trodde att dessa tre material passade den störste av alla kungar. Naturligtvis tillkom vapen, rikedomar och sällsynta ädelstenar. Och, det verkar, också enligt sedvänjor, dödade de alla som arbetade på hans grav, för att hålla dess plats hemlig."
  
  Alicia såg sig omkring på dem som satt vid bordet. "En av er kommer att dö," sa hon. "Be mig inte begrava dig. Inte en jäkla chans."
  
  "Du kommer att bli både ledsen och glad över att höra att Attilas grav är en av de största försvunna gravplatserna i historien. Naturligtvis, från några andra - den sedan länge försvunna kroppen av kung Richard III som upptäcktes under en Leicester-parkering för flera år sedan - tror vi att de fortfarande kan hittas. Kanske Cleopatra? Sir Francis Drake? Mozart? Hur som helst, när det gäller Attila, tror man att de hunniska ingenjörerna avledde Tisza-floden tillräckligt länge för att torka upp den huvudsakliga flodbädden. Attila begravdes där i sin magnifika, ovärderliga trippelkista. Tisza släpptes sedan och gömde Attila för alltid."
  
  I det ögonblicket hörde de ljudet av en helikopter som närmade sig. Hayden såg sig omkring i rummet.
  
  "Jag hoppas att ni är redo för en ny kamp, pojkar och flickor, för det här är långt ifrån över."
  
  Drake sträckte ut sina värkande muskler. Dahl försökte hålla huvudet på axlarna. Kensi ryckte till när hon rörde vid en repa på ryggen.
  
  "För att vara rättvis," sa Drake. "Jag hade fortfarande tråkigt här."
  
  Hayden log. Dahl nickade så gott han kunde. May var redan på fötter. Lauren gick mot dörren.
  
  "Kom igen", sa hon. "De kommer att informera oss mer på vägen."
  
  "Europa?" frågade Yorgi.
  
  "Ja. Och för dödens sista ryttare."
  
  Alicia hoppade av barstolen. "Bra peptalk," sa hon sarkastiskt. "Från dig låter det så spännande att till och med mina tår börjar pirra."
  
  
  KAPITEL TREDTIOFYRA
  
  
  Ännu en flygning, ännu en kamp vid horisonten. Drake slog sig ner i en bekväm stol och lyssnade när Lauren uttalade District of Columbias bedömningar och slutsatser i fallet Attila the Hun. Teamet satt i olika positioner, tog vad de kunde och försökte ignorera smärtan från den nyligen kallade "Olga-incidenten".
  
  "Attilas grav är förlorad till historien", avslutade Lauren. "Har aldrig hittats, även om det fanns flera falska upptäckter. Så", pausade hon och lyssnade, "har du hört talas om gravitationsavvikelsen?"
  
  Dahl såg tillbaka. "Denna term har flera betydelser."
  
  "Ja, det är vår poäng. Nyligen upptäckte forskare en enorm och mystisk anomali begravd under polarisen. Visste du det? Den är enorm till storleken - 151 mil i diameter och nästan tusen meter djup. Upptäckt av NASA-satelliter var det en gravitationsanomali eftersom förändringar i dess omgivning indikerade närvaron av ett enormt föremål i kratern. Bortsett från vilda teorier är detta objekt en gravitationsanomali. Den är felaktigt placerad, rör sig inte som allt annat runt den och kan därför upptäckas av kraftfull radar."
  
  "Du pratar om markpenetrerande radar," sa Dahl. "Min gamla specialitet."
  
  Drakes ögon vidgades. "Du är säker? Jag trodde att det var en manlig striptease på möhippor. De kallade dig den dansande vikingen."
  
  Dahl tröttade ut honom. "Sluta med det där".
  
  Alicia lutade sig mot mig. "Han verkar grinig", viskade hon teatraliskt.
  
  "Att studsa av en intet ont anande gammal dam kommer att göra det mot dig."
  
  Överraskande nog hade Smith tårar i ögonen. "Jag måste säga," flämtade han, "jag har aldrig sett någon studsa så hårt av någon utan en studsmatta inblandad." Han gömde sitt ansikte och försökte lugna sig.
  
  Kinimaka klappade honom på axeln. "Är du okej, bror? Jag har aldrig sett dig skratta förut. Det här är konstigt".
  
  Lauren ingrep och räddade svensken från mer retas. "GPR, men i en intensiv skala. Jag menar, det finns en konstig sak på Google Maps som heter Antarktis. Du kan se detta från din bärbara dator. Men att hitta något så litet som Attilas grav? Tja, det inkluderar att använda maskiner och programvara som NASA inte ens har erkänt att de äger ännu."
  
  "Använder de en satellit?" frågade Yorgi.
  
  "Åh ja, alla coola nationer har det här."
  
  "Inklusive Kina, Storbritannien och Frankrike." Drake pekade på deras lista över motståndare.
  
  "Säkert. Från rymden kunde kineserna identifiera en person som satt i sin bil, kolla de webbplatser han surfar på och klassificera innehållet i smörgåsen han äter. Vem som helst. Nästan var som helst."
  
  "Bara män?" frågade Kenzi. "Eller kvinnor också?"
  
  Lauren flinade och viskade, "Jag har en man i örat som skickar det vidare. Låter lite ungt, som om han inte har upptäckt kvinnor ännu."
  
  Drake lyssnade på helikoptern som skar över himlen mellan Amerika och Europa, jordens tredje och fjärde ände.
  
  "Okej, ja, i alla fall..." Lauren blinkade. "Om vi slår ihop Piscaras föga kända geografi, säger en text att Attilas berömda palats låg mellan Donau och Tisza, i Karpaternas kullar, på slätterna i övre Ungern och grannlandet Zazberin. En mycket oklarare passage säger att Attilas grav låg mitt emot hans palats."
  
  "Men begravd under floden," sade Mai.
  
  "Ja, Tisza korsar Ungern från norr till söder, eftersom det är en enorm biflod till själva Donau. Flodens väg kommer att hjälpa våra forskare. Förhoppningsvis kommer deras forskning med geofysisk teknologi att kombinera satellit, magnetik, MAG och markpenetrerande radar. Magnetiska undersökningar kompletteras med GPR-profiler för utvalda anomalier. De säger också att de kan se om floden någonsin har omdirigerats." Hon ryckte på axlarna. "Vi pratar om tusentals och åter tusentals bilder som datorn måste titta på och sedan fatta ett beslut."
  
  "Okej, okej, så vi åker till Ungern." Alicia låtsades ha huvudvärk. "Säg det bara."
  
  Teamet slog sig tillbaka och undrade hur deras aggressiva kollegor hade det.
  
  
  * * *
  
  
  Ungern, Donau och Tisza såg lika svarta ut på natten som resten av Europa, men Drake visste att det just nu var mycket mer turbulent här. Den mäktigaste av de fyra ryttarna låg där - Döden - och de som hittade honom kan mycket väl avgöra världens framtid.
  
  Teamet landade, lyfte igen, landade igen och hoppade sedan in i en enorm, icke-reflekterande skåpbil för att slutföra den sista delen av sin resa. Kalkylatorerna hade inte kommit på något än, ytorna var fortfarande stora och målet litet, för att inte tala om gammalt och potentiellt försämrat. Det hade varit trevligt att ta reda på hur orden fungerade självständigt, men deras plötsliga mord för många decennier sedan satte stopp för varje reträtt.
  
  De slog läger på slätten, satte ut vakter utanför och slog sig ner inomhus. En stark vind blåste, fladdrande tälten; den surrealistiska verkligheten av allt de gjort under de senaste dagarna försökte fortfarande sjunka in.
  
  Är vi verkligen här nu, läger halvvägs uppför en ungersk kulle? Drake tänkte på det. Eller slår Olga oss fortfarande?
  
  Tältets blommande duk talade sanning, liksom den slingrande figuren bredvid honom. Alicia, insvept i sin sovsäck med bara ögonen som syns.
  
  "Är det kallt, älskling?"
  
  "Ja, kom hit och värm mig."
  
  "Snälla," sa Dahl från någonstans söder om Drakes fötter, "inte idag."
  
  "Jag håller med", sa Kenzi från öster. "Säg till tiken att du har huvudvärk eller något. Vem vet var hon var? Antalet sjukdomar och så vidare och så vidare."
  
  "Så det är ingen fråga om en foursome?"
  
  "Det är det", tillade Mai, som stod vid ingången till tältet. "Särskilt eftersom vi är fem."
  
  "Kan, jag glömde att du var här, Sprite. Jag kan fortfarande inte fatta att de låste in oss alla i ett jävla tält."
  
  "Jag föredrar att sova på slätten", sa Dahl och reste sig. "Då kanske jag somnar."
  
  Drake tittade på svensken på väg mot utgången, förutsatt att han skulle ta chansen att ringa Joanna. Deras förhållande förblev i luften, men dagen skulle komma, snart, då någon skulle fatta ett permanent beslut.
  
  Gryningen kom, och experter från Washington föreslog ett halvdussin platser. Teamet splittrades och började gräva och kastade ut de magnifika landskapen från sina huvuden och hjärtan: Tiszas gnistrande blå orm, ibland bred, ibland konstigt smal på sina ställen, Karpaternas gräsbevuxna kullar, den oändligt klara himlen. Den svala brisen som blåste över de breda utrymmena var välkommen, lindrade trötthet och lugnade blåmärken. Drake och de andra undrade ständigt var deras fiender var. brittiska, kinesiska och franska. Var? Över närmaste kulle? Ingen såg någonsin den minsta antydan till övervakning. Det var som om de andra lagen hade gett upp.
  
  "Inte din genomsnittliga relikjakt," sa Drake en gång. "Jag vet knappt var jag hamnar härnäst."
  
  "Jag håller med", sa Dahl. "Ena stunden kämpar vi alla, och i nästa är det lätt. Och ändå kunde det ha varit värre."
  
  Första dagen flög fort, sedan den andra. De hittade ingenting. Det började regna och sedan den bländande solen. Teamet turades om att vila och lät sedan några inhyrda arbetare avlösa dem en stund. Män och kvinnor som inte talade engelska utsågs från en närliggande by. En dag upptäckte Alicia ett hål i marken, möjligen en gammal tunnel, men hennes upphetsning försvann snabbt när hennes sökande hamnade i en återvändsgränd.
  
  "Ingen användning", sa hon. "Vi kan vara en meter ifrån honom och fortfarande inte hitta honom."
  
  "Hur tror du att det här gick obemärkt förbi under alla dessa år?"
  
  Dahl fortsatte att klia sig i huvudet, säker på att de inte förstod något. "Det är på spetsen av min tunga," upprepade han mer än en gång.
  
  Drake kunde inte låta bli. "Du menar Olga, eller hur? Det var en väldigt kort upplevelse, kompis."
  
  Morrade Dahl och skannade fortfarande.
  
  Ännu en natt och några timmar till i tältet. Den mest spända av dessa kvällar var när Drake började prata om Webbs uttalande, hans arv och hans hemliga valv med information.
  
  - Vi måste fokusera på det nästa gång. Hemligheterna han samlade på kunde vara förödande. Fantastisk".
  
  "För vem?" sa Dahl. "De mot oss var inte så illa."
  
  "Förutom en som vi inte känner till ännu," sa Mai.
  
  "Fan, verkligen? Jag glömde. Vilken är det?"
  
  Den japanska kvinnan sänkte rösten och talade tyst. "En av er är döende."
  
  Under en lång, smärtsam stund var det tyst.
  
  Alicia bröt den. "Måste hålla med Drake. Detta gäller inte bara oss. Webb var en stalkingspecialist och en megarik skitstövel. Han måste ha haft smuts på alla."
  
  Ett falskt larm fick dem att rusa ut ur tältet, falla ner i marken och leran, bland spillrorna och sanden på en gammal gravplats. Till deras djupa irritation visade det sig att den inte tillhörde Attila. Åtminstone inte så vitt de kunde säga.
  
  Senare, i tältet, återvände de till sina tankar.
  
  "Det finns så mycket att ta itu med," sa Hayden. "Kanske kan den här sökningen efter Webbs gömställe och vad vi sedan upptäcker skydda oss från vad som kan komma."
  
  "Joshuas död i Peru? Vår olydnad? Tveksamt omdöme och osäkert koppel? Vi måste svara till någon. Ett namn som du kan komma undan med. Men tre? Fyra? Våra räkningar är i minus, folk, och jag menar inte överutgifter."
  
  "Därför, SEAL Team 7?" - frågade Dahl.
  
  "Kanske," mumlade Hayden. "Vem vet? Men om de attackerar oss med fördomar, svär jag vid Gud att jag kommer att slå tillbaka med jämförande kraft. Och så kommer det att vara med er alla. Det är en order."
  
  Ännu en dag kom och jakten fortsatte. Nederbörden hämmade deras ansträngningar. Tankesmedjan i Washington återkom med ytterligare sju sajter för totalt tjugotre. De flesta av dem gav inget annat än tomma utrymmen eller gamla grunder, byggnader som sedan länge är borta, skelett förminskade till trasor. Det mesta av ytterligare en dag gick och SPEAR-teamets moral började avta.
  
  "Är vi ens på rätt plats?" frågade Kenzi. "Jag menar Ungern. Mitt emot Attilas palats. Hur länge sedan föddes den här personen? Tusen sexhundra år sedan, eller hur? Vad är det här? Fjorton århundraden före Geronimo. Kanske är Attila fel 'gissel'. Jag antar att den katolska kyrkan har stämplat många."
  
  "Vi hittar en mängd olika anomalier," sa Kinimaka. "Det finns så många av dem, och ingen av dem är korrekta."
  
  Dahl stirrade på honom. "Vi behöver ett sätt att begränsa vår sökning."
  
  Lauren, alltid inkopplad i tankesmedjan, tittade åt andra hållet. "Ja, säger de. Ja."
  
  Vinden blåste försiktigt svensken i håret, men hans ansikte förblev oberörd. "Jag har ingenting".
  
  "Vi kanske borde ta en titt på Attila igen?" Maj föreslog. "Något i hans biografi?"
  
  Lauren sa åt Washingtongänget att ta hand om det. Teamet vilade, sov, letade efter fel och hittade inga och deltog i ytterligare två falsklarm.
  
  Till slut samlade Drake ett team. "Jag tror att vi måste kalla det här ett misslyckande, människor. Orden säger att de har hittat den, möjligen ¸ men om vi inte kan, då kommer inte andra länder att kunna det heller. Kanske skulle den fjärde ryttaren vara bättre kvar där han begravdes. Om han ens är kvar."
  
  "Kanske blev graven rånad," sa Hayden och sträckte ut sina händer, "kort efter begravningen. Men då skulle såklart relikerna ha upptäckts. Trasa. Svärd. Ädelsten. Andra kroppar."
  
  "Det är svårt att lämna ett så kraftfullt vapen där," sa Kenzi med ett tomt uttryck i ansiktet. "Jag vet att min regering inte skulle göra det. De skulle aldrig sluta leta."
  
  Drake nickade instämmande. "Det är sant, men vi har utan tvekan andra kriser på gång. Vi kan inte stanna här för alltid."
  
  "De sa samma sak i Peru," sa Smith.
  
  Drake nickade till Lauren. "Har de något till oss?"
  
  "Inte än, med undantag för åtta andra potentiella webbplatser. Indikationerna är fortfarande desamma. Inget svårt."
  
  "Men kan det inte vara exakt vad vi letar efter?" sa Dahl mycket tyst.
  
  Hayden suckade. "Jag tror att jag kanske måste ringa den här personen och ta kontakt med sekreteraren. Vi är bättre..."
  
  "Var försiktig", varnade Alicia. "Kanske är det här signalen sälarna väntar på."
  
  Hayden tystnade och osäkerhet dök upp i hans ögon.
  
  Dahl fick äntligen deras uppmärksamhet. "Markpenetrerande radar", sa han. "Ser efter anomalier, gravitationella, magnetiska eller vad som helst. Naturligtvis hittar han oerhört mycket, eftersom det är en väldigt gammal planet. Men vi kan begränsa vår sökning. Vi kan. Åh fan, hur kunde vi vara sådana idioter?"
  
  Drake delade Alicias oroliga blick. "Är du okej, kompis? Du känner fortfarande inte effekterna av den där Olga som du försökte kidnappa, eller hur?"
  
  "Jag mår bra, jag är perfekt som alltid. Lyssna - minns du de där idioterna som hittade gudarnas gravar?
  
  Drakes ansikte blev allvarligt nu. "Det var vi, Torsten. Tja, de flesta av oss."
  
  "Jag vet det. Vi hittade Odens ben, liksom Tor, Zeus och Loke." Han gjorde en paus. "Aphrodite, Mars och mycket mer. Vad var deras vapen och rustningar gjorda av? Några av deras pärlor?"
  
  "Ett okänt ämne som senare hjälpte oss på ett annat uppdrag," sa Drake.
  
  "Ja." Dahl kunde inte sluta le. "Vems svärd begravdes med Attila?"
  
  Lauren hoppade på det. "Mars!" - utbrast hon. "Den romerske krigsguden genomborrade Attila med sitt svärd genom skyterna. Det kallades det heliga krigets svärd. Men om det verkligen kom från Mars egen hand..."
  
  "Du kan konfigurera om den markpenetrerande radarn för att leta efter just det elementet," sa Dahl. "Och just detta otroligt sällsynta element."
  
  "Och boom!" Drake nickade åt honom. "Det är så enkelt. Den galna svensken är tillbaka."
  
  Alicia såg fortfarande upprörd ut. "Du kunde inte ha tänkt på det här för några dagar sedan?"
  
  
  KAPITEL TREDTIOFEM
  
  
  Ytterligare åtta timmar och de var klara. DC-teamet startade om den markpenetrerande radarn efter att ha kontaktat en isländsk arkeologisk enhet som fortfarande undersökte vad som återstod av gudarnas första grav. Det kommer alltid tillbaka till Odin, tänkte Drake medan han väntade. Det är tydligt att islänningarna bevarade de flesta detaljerna i fyndet och alla prover. Att skicka data om ett sällsynt element till Washington var bara några minuter.
  
  Det var åtminstone vad de sa, inbillade Drake sig senare. Han skulle bli chockad om amerikanerna inte redan hade det här på fil.
  
  Ett test utfördes och sedan skickades en varmsignal. Pinga på området de redan hade gått runt, och det antika Mars svärd blev en tydlig punkt på kartan.
  
  "Det var allt", sa Mai. "Hunen Attilas grav."
  
  Utgrävningarna började på allvar. Byborna började bygga ut hålet de redan hade grävt ur. Innan de nådde tomrummet som löpte perfekt parallellt med svärdet betalade de byborna och låtsades deprimerade när de såg dem gå.
  
  "Den andra sidan av det här," sa Mai, "är ett enormt kulturellt fynd."
  
  "Vi kan inte oroa oss för det nu," sa Hayden. "Detta är dödens vapen. Detta måste neutraliseras innan vi tillkännager något."
  
  Smith, Yorgi och Kinimaka hoppade in och attackerade marken. Dahl såg och kände sig fortfarande lite luddig, även om Alicia och Kenzi passade på att kalla honom för allt från 'tom rumpa' till 'Crazy Sloth'.
  
  Det tog inte lång tid att spränga in i tomrummet.
  
  Drake såg hur trion vidgade gapet. Mai och Alicia skannade området för att se till att det inte fanns några överraskningar i det långa gräset som höll på att smyga sig upp. Lauren skulle stanna nära hålet; siktlinje mellan de två kvinnorna och de nedanför.
  
  "Eftersom vi inte vet hur långt vi är på väg ner," sa Drake, "kan kommunikation vara värdelös. Men jag tror att vi kommer att spela det som vi hittar det."
  
  "Allt vi behöver är en låda," bekräftade Hayden. "Vi slösar inte tid på att stirra på någonting eller någon annan. Håller du med?"
  
  De nickade. Yorgi gick först och var den smidigaste i laget. Kinimaka kom därefter, fortfarande med ett huvudsår, följt av Smith. Drake hoppade in i hålet, följt av Hayden och Dahl. Svensken fick stå kvar vid ingången. Drake dök under den ojämna marken och befann sig inne i en mörk tunnel. En minuts krypande och klämande mellan väggar ledde till ett större tomrum där laget svängde till vänster. Yorgi kopplade svärdet till den bärbara navigatorn och ropade ut avståndet mellan dem och honom med några minuters mellanrum.
  
  Drake höll sin ficklampa stadigt och kopplade ihop strålarna med de framför. Passagen avvek aldrig utan cirklade runt svärdets viloplats tills de sakta begav sig bort från den.
  
  Yorgi stannade framför. "Vi kanske måste slå igenom."
  
  Drake svor. "Det är solid sten. Vi skulle behöva stor utrustning för att slå igenom där. Ser du hur tjock hon är?"
  
  Yorgi gjorde ett missnöjt ljud. "Dubbelt så bred som denna passage."
  
  "Och svärdet?" - Jag frågade.
  
  "Bara på andra sidan."
  
  Drake hade det tydliga intrycket att de lektes med. De gamla gudarna har roligt igen. Ibland verkade det som om de följde honom hela vägen, drog in honom i ett eller annat äventyr, ibland återvände för att ge sig till känna.
  
  Som nu.
  
  Han fattade sitt beslut. "Gå vidare", sa han. "Vi måste se vart den här passagen leder."
  
  "Tja, det finns en av anomalierna framför sig," skickade Yorgi svaret. "Stor okänd form."
  
  Alicias röst sprakade genom kommunikatören. "Rörjer det sig?"
  
  Drake kände till den elaka tonen i humor. "Sluta med det där".
  
  "Hur många ben har han?"
  
  "Alicia!"
  
  Alla under jorden tog fram sina pistoler. Drake försökte dra på nacken för att se framåt, men Kinimaka blockerade hans sikt. Det enda han lyckades göra var att slå huvudet mot tunneln.
  
  Damm siktade genom luften. Drake svettades och hans fräscha blåmärken bultade. Laget kröp vidare så fort de kunde. Yorgi ledde dem runt en långsam kurva. Först då slutade den unge ryssen.
  
  "Åh! Jag har något."
  
  "Vad?" - Jag frågade. Flera röster hördes.
  
  "Vänta. Du kan följa med mig hit."
  
  Snart rundade Drake kröken och såg att sidan av passagen breddades och förvandlades till en stenvalv som är åtta fot hög och fyra gånger en mans bredd. Den var brun i färgen, slät och steg över ett smalare hål som hade skurits in i själva berget, en liten ingång som en dörr.
  
  Drake kikade in i svärtan i det här hålet. "Så de kanske stack ut klippan lite, för att säkerställa att Attila skulle stanna här för alltid?"
  
  "Men det finns ingen flod ovanför oss," sa Yorgi. "Det var i mina tankar."
  
  "Flodbanor förändras under åren," sa Hayden. "För tillfället kan vi inte säga om Tisza en gång flödade på det här sättet. Hur som helst, det är bara några meter söderut."
  
  Drake gick mot mörkret. "Jag är med i matchen. Ska vi ta en titt?
  
  Yorgi hoppade upp och behöll sin position framför. Först var den nya dörren bara en kontur av fullständig svärta, men när de kom närmare och tände sina ficklampor såg de antydningar av ett stort rum på andra sidan. Rummet var inte större än en anständig matsal, full av dammpartiklar och absolut tystnad, med en knähög piedestal i mitten.
  
  På piedestalen stod en stenkista.
  
  "Otroligt," andades Yorgi.
  
  "Tror du Attila är där?" frågade Kenzi.
  
  "Svärdet är, tror jag." Yorgi kollade sin markpenetrerande radar. "Så säger den här saken."
  
  "Vi är fortfarande på ett uppdrag." Hayden tittade inte ens på kistan. Hon var upptagen med att lära sig om kön. "Och det är där? Det är allt".
  
  Drake tittade vart hon pekade. Teamet gick genom entrébågen och befann sig helt inne i rummet. En välbekant trälåda med ordenssigill på locket stod på själva piedestalen, vid foten av kistan. Hayden gick mot honom.
  
  "Gör dig redo," sa hon till Lauren över kommunikationen. "Vi är på väg. Säg till Washington att vi hittade den sista lådan."
  
  "Har du öppnat det här?"
  
  "Negativ. Jag tror inte att det är en bra idé här nere. Vi väntar tills vi når toppen."
  
  Drake stirrade på kistan. Yogin flyttade sig närmare. Kenzi klättrade upp på piedestalen och tittade ner.
  
  "Kommer någon att hjälpa mig?"
  
  "Inte nu," sa Hayden. "Vi måste gå".
  
  "Varför?" Kenzi förblev större. "Det är inte som andra lag här. Det är skönt att få en stund för sig själv, tycker du inte? Det är en trevlig förändring att inte ha någon som försöker hålla tillbaka mig."
  
  Drake slog på kommunikationerna. "Dal? Du är en jävel."
  
  "Vad?"
  
  Kenzi suckade. "Det är bara ett stenlock."
  
  Drake såg henne som en reliksmugglare med en passion för skatter. Naturligtvis kommer detta aldrig att avta. Det var en del av henne. Han nickade mot Hayden.
  
  "Vi kommer ikapp dig. Jag lovar".
  
  Han sprang till andra sidan av piedestalen, tog tag i stenen och drog.
  
  Hayden skyndade ut ur graven, Yorgi och Kinimaka följde efter honom. Smith stannade vid dörren. Drake såg på när skatter från Hunnen Attilas grav upptäcktes.
  
  I ljuset från ficklampan förblindades hans ögon; gnistrande gröna och röda, safirblå och klargula; nyanser av regnbågen, skimrande och gratis för första gången på nästan tusen år. Rikedomen flyttades, svärdet slogs ur linje av denna rörelse. Andra blad blinkade. Halsband, anklar och armband låg i högar.
  
  Under det hela, fortfarande insvept i några klädesplagg, låg Attilas kropp. Drake trodde det så. Platsen upptäcktes aldrig av gravrövare; därav närvaron av rikedom. Nazisterna behövde det bara för sina större planer, och att uppmärksamma det monumentala fyndet skulle bara uppmärksamma dem. Han höll andan och hoppade till kommunikatören.
  
  "Lauren," viskade han. "Du måste anlita någon för att vakta det hela. Du måste bara få det att hända. Det här är otroligt. Det enda är..." Han gjorde en paus och letade.
  
  "Vad är detta?" - Jag frågade.
  
  "Det finns inga svärd här. Mars svärd saknas."
  
  Lauren andades ut. "Åh nej, det här är inte bra."
  
  Drakes ansikte blev spänt. "Efter allt vi har gått igenom," sa han. "Jag vet det jävligt väl."
  
  Kensi skrattade. Drake tittade tillbaka. "Mars svärd är här."
  
  "Fan, du är bra. Reliksmugglare och mästertjuv. Du stal den precis under min näsa." Han stirrade. "Det är fantastiskt".
  
  "Du kan inte ta någonting." Han såg henne ta ut ett juvelförsett föremål. "Men jag litar på att du åker dit för de mest värdefulla varorna."
  
  "Mer än Attila?"
  
  "Ja visst. Du kan hämta den. Men vad du än gör, behåll svärdet för dig själv."
  
  Kenzi skrattade och tog bort sin hand, lämnade efter sig den smyckade skatten men behöll svärdet. "Nu har jag sett allt", sa hon med viss vördnad. "Vi kan gå."
  
  Drake var glad att hon visade en inre önskan och att han hjälpte henne att uppfylla den. "Då är det okej. Låt oss se vad Dödens ryttare är."
  
  
  KAPITEL TREDTIOSEX
  
  
  Knäböjande i direkt solljus undersökte SPEAR-teamet den sista lådan i Order of the Last Judgment.
  
  Kinimaka väntade på godkännande när Alicia och Mai närmade sig gränserna, nu när vänliga helikoptrar kunde ses vid horisonten. Hayden pekade på Kinimaka.
  
  "Fortsätt så bra, Mano. Vi måste se vad som finns inuti innan företaget kommer; vän eller fiende."
  
  Hawaiianen nickade och klickade på låset. Drake lutade sig framåt när locket lyftes och stötte huvudet mot Dahl.
  
  "Skit!" - skrek han och blinkade.
  
  "Var det ditt försök till en kyss, Yorkie?"
  
  "Jag kysser dig om du knuffar den där lurviga moppen som du kallar ett huvud i ansiktet på mig en gång till. Blodig Yorkshire Kiss."
  
  Naturligtvis hörde ingen honom. De var alla fokuserade på den nya uppenbarelsen.
  
  Hayden kikade in och lutade sig över Kensi. "Sheeeit," sa hon nonchalant. "Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle bli så här."
  
  "Och jag också". Maj stod.
  
  "Den sanna sista domen," sa Lauren och reciterade texten igen. "Det värsta av allt."
  
  "Tja, jag vet inte hur det är med er," mumlade Alicia. "Men allt jag ser inuti är ett jävla papper. Låter som min inköpslista."
  
  Mai tittade tillbaka. "På något sätt kan jag inte föreställa mig dig i en stormarknad."
  
  Alicia ryckte till. "Bara en gång. Alla dessa vagnar, gångbarriärer och val fick mig fullständigt av spåret." Hon studerade de annalkande attackhelikoptrarna med längtan. "Det är mycket bättre".
  
  Kinimaka sträckte sig in i lådan och drog fram ett papper och höll upp det så att alla kunde se. "Det är bara en massa siffror."
  
  "Av en slump", sa Smith.
  
  Drake kände sig arg. "Så, Order of the Last Judgement skickade oss halvvägs runt jorden för att hitta ett papper i en grav som varit gömd i hundratals år? En plats vi kanske aldrig hade hittat om vi inte hade erfarenhet av gudarnas gravar? Jag förstår inte det här ".
  
  "Nazisterna var relik- och skattjägare", sa Kenzie. "Känner du till den här otroliga massan som de nyligen upptäckte under polarisen? Vissa säger att det är en nazistisk bas. De plundrade allt från smycken till rullar och målningar. De försökte skapa zombies, sökte efter evigt liv och förlorade tusentals människor i ett farligt sökande. Om de valde att lämna den i Hunnen Attilas grav istället för att stjäla rikedomen, så finns det en fruktansvärd anledning till det."
  
  Lauren pekade på hennes öron. "District of Columbia vill veta vad det är."
  
  Hayden tog den från Kinimaki. "Så killar, det här är ett gammalt anteckningspapper, ganska tjockt och trasigt på båda sidor. Den har gulnat och verkar ganska skör. Så i mitten finns en skriftrad som bara består av siffror." Hon läste upp dem: "483794311656..." Hon tog ett andetag. "Det är inte allt..."
  
  "En nörds våta dröm." Alicia suckade. "Men vad fan ska vi göra?"
  
  "Gå härifrån," sa Drake och reste sig upp när helikoptrarna landade. "Innan hunnerna hittar oss."
  
  Piloten joggade upp. "Är ni redo? Vi måste hålla ett öga på det."
  
  Teamet eskorterade honom tillbaka till helikoptrarna. Hayden avslutade sitt tal och skickade runt papperet när de tog plats. "Några idéer?"
  
  "Du kan inte ens spela på lotteri med dem," sa Alicia. "Onyttig".
  
  "Och vad har de med döden att göra?" sa Drake. "Och de fyra ryttarna? Eftersom siffror verkar viktiga, kan det ha något att göra med födelsedatum? Dödsdatum?
  
  "Vi är här," sa en röst i hans öra och han kom återigen ihåg att de var anslutna till hela världen såvida de inte var tvungna att stänga av DC för att slutföra ett uppdrag, i vilket fall de bara var kopplade till Lauren.
  
  "Inte bara på honom," sa en annan röst. "Vi har det."
  
  Drake lyssnade på helikoptrarna sakta stiga upp i luften.
  
  "Dessa uppdelningssiffror är koordinater. Lätt. Nazisterna lämnade er ett perfekt mål, människor."
  
  Drake började kontrollera och förbereda sina vapen. "Mål?" - Jag frågade.
  
  "Ja, den första uppsättningen siffror pekar mot Ukraina. Sekvensen är ett långt kontinuerligt nummer, så det tog oss ett tag att dechiffrera det."
  
  Alicia tittade på sin klocka. "Jag ringer inte fem minuter om dagen."
  
  "Du har inte en IQ på hundra sextio."
  
  "Hur fan vet du det, smart kille? Jag har aldrig testat det."
  
  En tyst minut och sedan: "I alla fall. Vi gick in i hela sekvensen och kopplade den till satelliten. Det vi tittar på nu är ett stort industriområde, kanske åtta kvadratkilometer totalt. Det är mestadels fullt med lager, vi räknade över trettio, och de verkar vara tomma. Något från en övergiven krigsepok. Det här kan vara en gammal sovjetisk militär lagringsanläggning, nu övergiven."
  
  "Och koordinaterna?" frågade Hayden. "Pekar de på något specifikt?"
  
  "Kontrollerar fortfarande." Det blev tyst på linjen.
  
  Hayden behövde inte informera piloterna; de var redan på väg till Ukraina. Drake kände hur han slappnade av lite; deras rivaliserande lag kunde åtminstone inte slå dem till det. Han tittade på Hayden och sa i munnen.
  
  Kan vi stänga av detta?
  
  Hon gjorde ett ansikte. Det skulle se suspekt ut.
  
  Mol? Han mimade det långsamt och lutade sig framåt.
  
  Hayden tyckte det också. Det finns ingen vi kan lita på.
  
  Alicia skrattade. "Fy fan, Drake, om du vill kyssa henne, gör det bara."
  
  Yorkshire-mannen lutade sig bakåt när helikoptern körde över himlen. Det var nästan omöjligt att jobba för fullt när du inte var säker på om ens dina egna chefer skulle ha din rygg. En tyngd föll på hans hjärta. Om någon planerade något emot dem, är de på väg att ta reda på det.
  
  Kommunikatören pipade.
  
  "Wow".
  
  Hayden höjde huvudet. "Vad?" - Jag frågade.
  
  Rösten till supernörden från Washington lät rädd. "Är du säker, Jeff? Jag menar, jag kan inte berätta detta för dem och sedan ta reda på att det bara är gissningar."
  
  Tystnad. Sedan tog deras älskare ett djupt andetag. "Wow, jag måste säga. Det här är dåligt. Det här är riktigt dåligt. Koordinaterna verkar leda direkt till Dödens Ryttare.
  
  Dahl gjorde en paus halvvägs genom att ladda ett magasin i sin pistol. "Det är vettigt", sa han. "Men vad är det?"
  
  "Kärnvapenstridsspets."
  
  Hayden bet ihop tänderna. "Kan du peka ut detta? Är detta live? Finns det-"
  
  "Vänta", andades nörden ut och hämtade andan. "Vänta bara. Det är inte allt. Jag menade inte "kärnstridsspets".
  
  Hayden rynkade pannan. "Vad menade du då?"
  
  "Det finns sex kärnstridsspetsar i tre lager. Vi kan inte se genom väggar eftersom byggnaderna är klädda med bly, men vi kan se genom tak med hjälp av våra satelliter. Bilderna visar att kärnvapnet går tillbaka till åttiotalets era, sannolikt är värt en förmögenhet för rätt köpare och är noggrant bevakat. Säkerheten är mestadels inne, ibland kör de runt den tomma basen."
  
  "Så, Order of the Last Judgement gömde sex kärnvapen i tre lagerhus för senare användning?" frågade Mai. "Det verkar verkligen vara en nazistisk sak."
  
  "Vapnet är också i fungerande skick," sa nörden.
  
  "Hur visste du det?"
  
  "Datorsystemet fungerar. De kan beväpnas, dirigeras, släppas."
  
  "Har du den exakta platsen?" frågade Kenzi.
  
  "Ja det gör vi. Alla sex var fastspända på baksidan av flakbilar som fanns inne i lagren. Konstigt nog har aktiviteten inuti nyligen fördubblats. Naturligtvis kunde de också flyttas."
  
  Drake tittade på Hayden, som stirrade tillbaka på honom.
  
  "Mulvad," sa Kensi högt.
  
  "Hur är det med de rivaliserande lagen?" - frågade Dahl.
  
  "Enligt NSA har antalet rykten ökat. Ser inte bra ut."
  
  "Jag skulle vilja veta vad de hoppas hitta," sa Mai. "Inklusive sex gamla kärnstridsspetsar."
  
  "Mars svärd"
  
  Drake vände snabbt nacken. "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Alla fick koordinaterna, förutsatt att denna mullvad arbetade här. Alla satte sig själva i uppgift att skapa en satellit. Vår bildbehandlingsprogramvara är utrustad med alla typer av sensorer, och från och med historien om Odin och efterföljande missar kan vi upptäcka ett sällsynt element som är förknippat med gravar och gudar. Våra instrument visar objektets ungefärliga storlek och form, och det matchar det saknade svärdet. De vet alla att vi har hittat svärdet och är på väg mot kärnladdningarna. Vi måste göra det här."
  
  "Lämna svärdet på helikoptern." Smith ryckte på axlarna.
  
  Drake, Dal och Hayden utbytte blickar. "Inte en chans i helvetet. Svärdet är kvar hos oss."
  
  Drake sänkte huvudet. "Det enda blodiga som är mer värdefullt än Djingis Khan, Attila, Geronimo och Hannibal tillsammans", sa han. "Och vi tvingas byta till kärnvapen."
  
  "Förutseende", sa Mai. "Och de behöver det av många anledningar. Rikedom."
  
  "Belöning", sa Smith.
  
  "Girighet," sa Kensi.
  
  "Problemfritt", sa Hayden med övertygelse. "Av alla dessa skäl tillsammans. Var är de sex kärnvapnen?"
  
  "Det finns två i lager 17," sa datakillen. "Andra kärnkraftsanläggningar är belägna i artonde och nittonde, och jag berättar för dig deras exakta plats just nu. Det är en stor bas och vi räknar värmeutsläpp från minst två dussin kroppar, så var försiktig."
  
  Drake lutade sig bakåt och tittade på taket. "Igen?"
  
  Hayden visste vad han tänkte. "Tror du att allt kommer att förändras efter detta?"
  
  Han log sorgset. "Jag tror".
  
  "Så låt oss slå hårt", sa Dahl. "Som ett team, som kollegor. Låt oss göra det här en sista gång."
  
  
  KAPITEL TREDTIOSJU
  
  
  Det var inte lätt för SPEAR-teamet. Den gamla, övergivna basen var helt enkelt en virrig samling av stora, avlånga lager med ett nätverk av släta grusvägar mellan dem. Vägarna var mycket breda för att rymma stora lastbilar. Drake teoretiserade att det en gång hade varit något slags lager, en plats där enorma mängder militär utrustning kunde förvaras. Helikoptrarna landade i utkanten, bakom ett rostigt, förfallet staket, och stängde nästan omedelbart av deras motorer.
  
  "Teamet är redo," sa Hayden till sin kommunikatör.
  
  "Gå", sa konstapel DC till henne. "Se till att stridsspetsarna är inaktiverade och att det andra föremålet är säkert."
  
  Dahl muttrade till marken. "Låt oss prata om att låsa stalldörren efter att hästen har sprungit iväg."
  
  Teamet hade redan kartlagt placeringen av alla tre lager i sina tankar och hade en god uppfattning om det slingrande vägnätet. I huvudsak överlappade allt med allt annat. Det fanns inga återvändsgränder, inga omvägar, inga flyktvägar, förutom en. Alla perimeterlager var omgivna av tät skog, men de inre - de tre livsviktiga - var placerade bland de andra i en slumpmässig ordning.
  
  De sprang tillsammans.
  
  "Vi kommer att behöva dela upp oss, neutralisera kärnvapnen och sedan hitta ett sätt att få dem härifrån till en trevligare plats," sa Hayden. "Rumänien är inte långt borta."
  
  Nu var Lauren med dem, helt inkopplad i Washington, och efter att ha bevisat att hon kunde tänka under press, kunde de behöva henne när det gällde att hantera kärnvapen. Ett stabilt huvud som kan överföra information genom kanaler kan inte underskattas. De gick lågt, snabbt och begav sig mot lagren.
  
  En grusväg öppnade sig framför dem, öde. Utöver detta var hela området täckt av bar jord och skiffer, med endast några tuvor av glest brunt gräs. Drake undersökte scenen och gav order om att gå framåt. De sprang ut i det fria med sina vapen redo. Lukten av smuts och olja anföll hans sinnen och en kall bris slog i ansiktet. Deras redskap klirrade och deras stövlar slog hårt i marken.
  
  De närmade sig den första väggen i lagret och stannade, lutade ryggen mot den. Drake tittade längs linjen.
  
  "Redo?" - Jag frågade.
  
  "Gå."
  
  Han skannade nästa etapp på deras rutt, med vetskap om att de inte hade några CCTV-kameror att oroa sig för eftersom enheterna inte hade fångat upp några signaler från basen förutom mobiltelefoner. Själva kärnladdningarna avgav ett lågfrekvent brum. Bortom detta var platsen karg.
  
  En annan körning och de stötte på ett annat lager. Var och en av dem hade ett nummer skrivet över sig i svart klotter. Var och en av dem såg förfallna ut, smaklösa, med bäckar av rost som rann ner från taket till golvet. Rännorna svängde fritt, taggiga sektioner pekade mot marken, droppande smutsigt vatten.
  
  Drake kunde nu se det vänstra hörnet av Warehouse 17. "Vi korsar den här vägen", sa han. "Vi tar oss längs flanken av detta lager tills vi når slutet. Så vi är bara tjugo fot från sjutton."
  
  Han gick vidare och stannade sedan. Ett säkerhetsfordon körde på vägen framför vägen och rörde sig längs stigen som korsade dem. Det hände dock ingenting. Drake andades lättad ut.
  
  "Det finns inga vänner här," påminde Dahl dem. "Lita inte på någon utanför laget." Han behövde inte lägga till "Även amerikanerna."
  
  Nu flyttade Drake från sin plats, tryckte sig mot väggen på lagret och gick framåt. Lager 17 hade två små fönster mot framsidan. Drake förbannade tyst, men insåg att det inte fanns någon annan utväg.
  
  "Flytta på dig", sa han akut. "Flytta den nu."
  
  
  KAPITEL TREDTIOÅTTA
  
  
  De sprang till lagerdörrarna och delade sig i tre grupper. Drake, Alicia och May fick var och en sjutton poäng; Dal, Kenzie och Hayden fick varsin poäng arton, vilket lämnade Smith, Lauren, Kinimaka och Yorgi med nitton vardera. Som en kraschade de in i huvuddörrarna.
  
  Drake sparkade på dörren och slet av den från gångjärnen. Mannen skulle precis lämna kontoret där inne. Drake tog honom under armen, ryckte honom hårt och kastade honom mot den motsatta väggen på kontoret. Den trånga passagen de låg i öppnade sig direkt mot lagret, så Alicia och May gick runt den.
  
  Drake avslutade mannen, lämnade honom i koma och kollade in de små kontoren innan han gick med kvinnorna. En hisnande syn mötte hans ögon. Lagret var enormt, långt och högt. I mitten, vänd mot en rad rulldörrar, stod en lång, låg lastbil med flak - en hytt med en stor motor framtill. Två kärnstridsspetsar låg på baksidan av lastbilen, klar som dagen, med näsan vänd framåt, svarta remmar säkrade dem med jämna mellanrum. Remmarna skulle ge flexibilitet utan mycket rörelse - en bra idé för transport, föreslog Drake, eftersom ingen ville att en dödlig missil skulle krascha in i ett stillastående föremål. Ett enormt knippe sidogardiner låg vid sidan av en enorm lastbil, som han antog hade fästs innan avfärd.
  
  "Ingen säkerhet," sa Mai.
  
  Alicia pekade på ett annat kontor till höger om lastbilen. "Mitt förslag".
  
  "Man skulle kunna tro att de skulle vara mer oroliga," sa Mai.
  
  Drake kunde inte låta bli att kolla säkerhetskamerorna, och fann det svårt att helt lita på en grupp fans som satt i ett luftkonditionerat kontor. "Vår gamla vän, självbelåtenhet är förmodligen på jobbet," sa han. "De höll det hemligt länge."
  
  Genom kommunikationskanaler hörde de ljudet av strid, andra lag var upptagna.
  
  Alicia rusade till lastbilen. "På mig!"
  
  
  * * *
  
  
  Dahl tog tag i närmaste man och kastade honom i takbjälken och fick en anständig sändningstid innan han såg honom kollapsa besvärligt till marken. Benen var brutna. Blodet rann. Kenzi gled förbi, avfyrade sin kulsprutepistol och träffade de flyende männen, som sedan slog sina ansikten hårt i marken. Hayden bytte sida och föredrog sin Glock. Den enorma lastbilen de hittade stod parkerad i mitten av lagret, bredvid tre kontor och flera rader med lådor. De hade ingen aning om vad som fanns inuti, men tyckte att det skulle vara klokt att ta reda på det.
  
  Hayden gick mot lastbilen och hennes ögon tittade på paret kärnladdningar monterade ovanför hennes huvud. Fan, de var jättestora på det avståndet. Monster som inte har något annat syfte än att förgöra. Då var de utan tvekan Döden och var helt klart en del av den fjärde ryttaren. Attila var den näst äldsta figuren av de fyra, född sjuhundra år efter Hannibal och, av en slump, sjuhundra år före Djingis Khan. Geronimo föddes 1829. Alla ryttare har rätt på sitt sätt. Alla kungar, lönnmördare, generaler, oöverträffade strateger. Alla utmanade sitt förmodade bästa.
  
  Var detta anledningen till att orden valde dem?
  
  Hon visste att mullvaden i Washington hånade dem med skicklighet.
  
  Det finns ingen tid att ändra något nu. Hon gick bakom perrongen, på väg mot lådorna. Vissa lock var skeva, andra lutade sig mot träväggarna. Halm och annat förpackningsmaterial läckte uppifrån. Hayden sköt en man, bytte sedan kulor med en annan och tvingades dyka till marken i skydd.
  
  Hon befann sig bak i lastbilen, med svansen av en kärnstridsspets hängande över sig.
  
  "Vad i helvete skulle hända om en kula träffade en av dessa saker?"
  
  "Oroa dig inte, det borde vara ett bra skott att träffa kärnan eller explosivt," sa rösten till henne över kommunikationen. "Men jag tror att det alltid finns en chans till en lycklig paus."
  
  Hayden bet ihop tänderna. "Åh, tack, kompis."
  
  "Inga problem. Oroa dig inte, det är osannolikt att det händer."
  
  Hayden ignorerade den mjuka, passionerade kommentaren, rullade ut i det fria och sköt hela tidningen mot sin motståndare. Mannen föll och blödde. Hayden satte in ett annat magasin när hon rusade mot lådorna.
  
  Ett enormt lager omgav henne, ekande av skottlossning, tillräckligt rymligt för att vara oroande, takbjälken så hög att en ovänlig fiende lätt kunde gömma sig i dem. Hon tittade ut bakom lådorna.
  
  "Jag tycker att vi har det bra", sa hon. "Det ser ut som att de har mer än en operation på gång här."
  
  Kenzi sprang upp och viftade med Mars svärd. "Vad är detta?" - Jag frågade.
  
  Dahl satte sig på huk vid det enorma hjulet på plattformen. "Se dig för. Vi har mer än en fiende här."
  
  Hayden sållade sugröret. "Stöldgods", sa hon. "Det här måste vara en waypoint. Här finns ett stort utbud."
  
  Kenzi tog fram en guldfigur. "De har team som genomför hus-till-hus-razzior. Inbrott. Det här är en enorm verksamhet. Allt exporteras, säljs eller smälts ner. Medvetandenivån bakom dessa brott är under noll."
  
  Dahl viskade: "Till vänster om dig."
  
  Hayden dök bakom en låda, upptäckte hennes offer och öppnade eld.
  
  
  * * *
  
  
  Lauren Fox följde efter Mano Kinimaka in i lejonets håla. Hon såg hur Smith hanterade fienden och lämnade honom för död. Hon såg Yorgi plocka i låset på kontorsdörren, gå in och förklara det föråldrat på mindre än en minut. Varje dag försökte hon desperat att hänga med. Varje dag oroade hon sig för att hon skulle förlora sin plats i laget. Det var en del av varför hon uppvaktade Nicholas Bell, varför hon höll kontakten och letade efter andra sätt att hjälpa.
  
  Hon älskade laget och ville förbli en del av det.
  
  Nu stannade hon tillbaka med Glock i handen, i hopp om att hon inte skulle behöva använda den. Platåerna upptog det mesta av hennes syn, enorma och fruktansvärda. Stridsspetsarna hade en matt grönaktig färg som inte reflekterade ljus, utan tvekan en av de mest hotfulla former det moderna mänskliga sinnet kan föreställa sig. Smith kämpade med en stor vakt, tog flera slag och tog sedan ut killen precis när Lauren smög fram för att hjälpa. Till höger om henne sköt Kinimaka två till. Kulor började flyga runt lagret när de andra insåg att de var under attack.
  
  Bakifrån såg hon flera vakter bryta sig igenom till lastbilens hytter.
  
  "Försiktigt", slog hon på anslutningen, "jag ser människor på väg mot fronten. Herregud, ska de försöka få bort dem härifrån?"
  
  "Åh nej," var svaret från DC för alla att se. "Du måste neutralisera dessa kärnvapen. Om dessa killar har lanseringskoder kommer även en av dessa som släpps att vara en katastrof. Titta, alla sex måste neutraliseras. Nu!"
  
  
  * * *
  
  
  "Lätt som fan för dig att säga," mumlade Alicia. "Inlindad i min mantel och smuttar på min skummande cappuccino. Vänta, jag ser att de är på väg mot taxin här också."
  
  Drake ändrade riktning och såg att han kunde tävla längs den här sidan av plattformen utan att stöta på något motstånd. Han vinkade till Alicia och gav sig snabbt iväg.
  
  Mais röst bröt hans koncentration. "Gå försiktigt!"
  
  Vad...?
  
  En man i en tjock svart skinnjacka gled under plattformen med utsträckta ben. Genom tur eller smart design slog de Drake i smalbenen och fick honom att ramla. Maskinpistolen gled framåt. Drake ignorerade de nya blåmärkena och kröp under lastbilen precis när vakten öppnade eld. Kulor genomborrade betongen bakom honom. Vakten jagade honom och drog sin pistol.
  
  Drake klättrade precis under lastbilen och kände det enorma vapnet ovanför hans huvud. Vakten duckade och sedan hukade sig. Drake sköt sin Glock och skar mannens panna. Han hörde ljudet av fotsteg bakom sig, och sedan kom tyngden av en annan man ner på honom. Drakes haka träffade marken, vilket fick stjärnor och svärta att snurra framför hans ögon. Hans tänder klickade ihop och bröt av små bitar. Smärtan exploderade överallt. Han rullade över och slog armbågen i någons ansikte. Pistolen reste sig och sköt; kulorna missade Drakes skalle med en tum och gick rakt upp i basen av kärnladdningen.
  
  Drake kände en ström av adrenalin. "Det här..." Han tog tag i mannens huvud och slog det på betongen med all kraft. "...fan." Kärn. Raket." Varje ord är ett slag. Till slut föll huvudet bakåt. Drake klättrade tillbaka ut under lastbilen och mötte Alicia som sprang vidare.
  
  "Ingen tid att sova, Drakes. Det här är en seriös skit."
  
  Yorkshiremannen tog sin maskinpistol och försökte stoppa ringningen i hans öron. Alicias röst hjälpte till.
  
  "Mai? Mår du bra?"
  
  "Nej! Pressade mot varandra."
  
  Ett dån kom från plattformens motor.
  
  "Spring fortare," sa Drake. "Några sekunder till så kommer dessa stridsspetsar att försvinna härifrån!"
  
  
  KAPITEL TREDTIONIO
  
  
  Drake ökade sin hastighet. Nuförtiden var det ovanligt för honom att se rakt, så idag var allt som vanligt. Hyttdörren framför steg till huvudhöjd. Drake sträckte ut handen, tog tag i handtaget och drog. Alicia siktade med sin Glock.
  
  En handgranat studsade av.
  
  Drake stirrade på honom utan att tro på hans ögon. "Vad är du, ett jävla barn..."
  
  Alicia slog honom i bröstet och fick honom att flyga baklänges och runt lastbilens front. Granaten exploderade våldsamt och skickade splitter som flög åt alla håll. Drake red med Alicia, de två höll ihop. Lastbilsdörren började snurra och ramla framför fordonet. När Drake tittade upp var det bara en person som satt i kabinen, högt ovanför, och flinade illa ner mot honom. Han tryckte på gaspedalen.
  
  Drake visste att det inte fanns något sätt i helvetet att fordonet kunde röra sig tillräckligt snabbt för att köra över dem. Han tittade åt sidan och såg ytterligare tre vakter rusa mot dem. Lastbilen vrålade till liv när dess hjul började låsa ihop sig och driva den framåt, en tum i taget. Skjutdörrarna vek sig inte, men det skulle inte stoppa honom.
  
  Kommunikatören vaknade till liv.
  
  "De flyttar ut lastbilar härifrån! Hytterna är skottsäkra. Och jävligt svårt att komma till." Det var Haydens röst."
  
  "Ingen väg in?" - frågade Kinimaka.
  
  "Nej. Det är förseglat. Och jag vill inte använda för mycket våld, om du förstår vad jag menar."
  
  Och även om Drake visste att deras egen lastbil nu inte hade någon sidodörr, fanns det fortfarande två till att oroa sig för.
  
  "Hoppa på perrongen," sa han. "Börja koppla bort dessa kärnladdningar. De kommer att tvingas sluta."
  
  "Riskabel. Jävligt riskabelt, Drake. Tänk om en av stridsspetsarna lossnar?"
  
  Drake sprang ut bakom kabinen och sköt mot angriparna. "Ett jäkla problem i taget. Vilka är vi - underbarn?"
  
  Alicia sköt sin förföljare. "Jag är rädd att de är mer som "skumma jäklar" nu för tiden."
  
  Tillsammans hoppade de upp på plattformen och befann sig öga mot öga med en atombomb.
  
  
  * * *
  
  
  "Det fungerar på två fronter," sa Drake nu över kommunikationen. "Vi kan neutralisera och koppla bort samtidigt."
  
  Hayden skrattade. "Försök att inte låta så självbelåten om det."
  
  "Yorkshire-folk beter sig inte självbelåtna, min älskling. Vi gör allt fantastiskt med bara lite ödmjukhet."
  
  "Plus några tusen taskiga saker." Dahls röst lät som om han sprang. "Yorkshire puddingar. Terrier. Öl. Sportlag. Och den där accenten?"
  
  Drake kände hur lastbilen började röra sig under honom. "Var är kontrollpanelen, folk?"
  
  Teknikern svarade omedelbart. "Se hur stridsspetsen består av ett trettiotal böjda paneler? Det här är en åttondel från den spetsiga änden."
  
  "Mitt speciella språk."
  
  Fler skott hördes. Alicia var redan fokuserad på jakten. Mai hoppade precis in på baksidan av perrongen. Nu tittade hon på kärnan av kärnvapen.
  
  "Dåliga nyheter. Britterna är här."
  
  "Jag tror att vi har kinesiska," sa Dahl.
  
  "Franska", sa Kinimaka. "Nytt lag"
  
  Drake hoppade till kontrollpanelen. Vet vi var Mars svärd är?"
  
  "Ja, Matt. Men jag kan väl inte säga det högt nu? - svarade rösten.
  
  "Ja," sa Dahl.
  
  Drake ryckte till och drog ut en liten elektrisk skruvmejsel med en universalbit. Han skruvade snabbt loss de åtta bultarna och lät dem falla ut. Han befann sig framför två små kontrollpaneler lika stora som bilnavigeringsskärmar, en knappsats och en massa blinkande vita symboler.
  
  "Kyrillisk", sa han. "Så klart det är."
  
  "Kan den här dagen bli värre?" Alicia skrek över hela världen.
  
  Yorkshiremannen sänkte huvudet. "Det kommer att hända nu."
  
  Lastbilen satte fart, på väg mot skjutdörren. Britterna avancerade i nära formation från baksidan av lagret. Vakterna var utspridda runt omkring dem.
  
  Kärnvapenbomben blinkade, helt aktiverad, i väntan på en uppskjutningskod eller dödningskod.
  
  Drake visste att de var tvungna att flytta. Han visste att de inte kunde röra sig. Det enda han inte visste var vem som skulle dö först?
  
  
  * * *
  
  
  Vakterna rusade in först och sköt. Drake var ett stort mål, och de stillastående kulorna slog förbi Alicia och träffade stridsspetsen. För en sekund blinkade Drakes liv framför hans ögon, sedan tog Alicia ner den ena vakten och Mai den andra. Han såg något mer komma, även om han visste att mer kom från deras blinda sida. Vita symboler blinkade, markören blinkade och väntade.
  
  "Tror du att säkerheten kan explodera?" sa Smith plötsligt tyst. "Kanske är detta deras beställning?"
  
  "Varför var de tvungna att dö?" frågade Kenzi.
  
  "Vi har sett det här förut," sa Kinimaka. "Familjer som fick enorma betalningar behövde medicinsk hjälp eller desperat omplacering när familjens överhuvud dog. Om de tillhör till exempel maffian eller triaden. Det är möjligt."
  
  Drake visste att de inte kunde vara lyckliga länge. Alicia lyckades lossa bältet när lastbilen rullade på. Jag hoppas att föraren ser. Men skulle han inte bry sig? Drake såg inget annat val.
  
  Han rusade längs plattformen mot baksidan och viftade galet med armarna.
  
  "Vänta! Stopp stopp. Skjut inte. Jag är engelsk!"
  
  Dahls knorrande sa allt, inga ord krävdes.
  
  Drake föll på knä bak i lastbilen, kärnan på kärnvapen till vänster, händerna i luften och vänd mot den annalkande femmanna SAS-enheten, helt obeväpnad.
  
  "Vi behöver din hjälp," sa han. "Det står för mycket på spel för att vi ska kunna utkämpa ett krig."
  
  Han såg den unge mannen byta till kommunikation, såg de två äldre männen stirra på hans ansikte. Kanske skulle de känna igen honom. Kanske visste de om Michael Crouch. Han talade igen.
  
  "Jag är Matt Drake. Tidigare SAS-soldat. Tidigare soldat. Jag arbetar för ett internationellt specialstyrkateam som heter SPEAR. Jag tränade i Hereford. Jag coachades av Crouch."
  
  Jag kommer ihåg namnet, allt. Två av de fem kanonerna sänktes. Drake hörde Alicias röst över kommunikationerna.
  
  "Du kunde också ha nämnt mitt namn."
  
  Han ryckte lite till. "Det här kanske inte är den bästa idén, älskling."
  
  Mai och Alicia höll vakterna på avstånd. Sekunder gick. Brittiska SAS-soldater öppnade eld mot fler annalkande vakter som dukade bakom oljefat som fyllde flaket. Drake väntade. Radiomannen var äntligen klar.
  
  "Matt Drake? Jag är från Cambridge. Vi har träffats förut. Vad behöver du?"
  
  Trevlig dag, tänkte han. SAS ombord.
  
  "Hjälp oss att säkra detta lager, stoppa den här lastbilen och avväpna den här kärnvapenbomben," sa han. "I denna ordning".
  
  Britterna tog tag i detta.
  
  De splittrades upp och sprang längs båda sidor av plattformen och tog ner de närmande vakterna och fungerade bra som ett team. Drake såg detta och frossade i gamla tiders minnen. Det fanns en flytande grace, kunglig bäring och orubbligt förtroende i lagets rörelser. Han trodde att SPIR var det bästa laget i världen, men nu...
  
  "Ankbonde! Mai grät. "Atombomb!"
  
  Åh ja. Han rusade tillbaka till kontrollpanelen och stirrade på skärmarna, tangentbordet och siffrorna.
  
  "Nördar?" han frågade. "Känner vi till koden?"
  
  "Det kan vara bokstavligen vad som helst", svarade någon.
  
  "Det här hjälper verkligen inte, din jävla idiot."
  
  "Förlåt. Om vi visste namnen på ordensmedlemmarna, skulle vi kunna få reda på deras födelsedagar?"
  
  Drake visste att han pratade med en man som inte brydde sig. Det var mannen de pratade med tidigare, den vidriga rövhålan.
  
  Lauren skrek: "Du nämnde orden. Om de var här har de förmodligen programmerat kärnvapen. Jag kan inte fatta att de inte lämnade en lapp med koderna."
  
  "Kanske finns det ingen kod här, älskling," sa rövhålet. "Kommer du ihåg signalen du gav när du öppnade Geronimos grav? Kanske hände detta här också och ledde till lanseringen av kärnstridsspetsar."
  
  Drake steg tillbaka. "Fan, är de beväpnade?"
  
  "Fullt. De blinkande vita symbolerna du ser är nedräkningssiffror."
  
  Det vassa, isiga vattnet svämmade över hans kropp och han kunde knappt andas. "Hur... hur länge?"
  
  Hosta. "Sextiofyra sekunder. Då kommer du och dina oäkta bröder att bli historia. Orden kommer att regera för alltid! De lever genom mig! Jag är ordning!"
  
  Ett handgemäng och mycket skrik följde. Drake höll koll på sekunderna på sitt armbandsur.
  
  "Hallå? Är du där?" frågade en ung röst.
  
  "Hej, kompis," mumlade Drake. "Vi har trettioen sekunder."
  
  "Jag tänkte på det. Din vän Lauren nämnde orden. Tja, de måste ha en dödningskod. Och eftersom allt annat är en del av texten så skummade jag bara. Kommer du ihåg? Det står här: 'Den enda koden att döda är när ryttarna är uppe.' Betyder detta något för dig?
  
  Drake tjafsade på hjärnan, men kunde inte tänka på något annat än det minskande antalet sekunder. "Stick upp?" - upprepade han. "Vaknade? Uppstånden? Fundera på hur Orden tänker? Vad menade nazisterna? Om ryttaren dyker upp, han-"
  
  "Född", sa en ung röst. "Det här är kanske deras födelsedatum? Men det kan inte vara så. Dessa åttiotalets kärnvapenbomber har vanligtvis en tresiffrig dödningskod." Det var desperation i hans röst.
  
  Nitton sekunder till förstörelse.
  
  Kensi sa till. "Tre siffror säger du? Vanligtvis?"
  
  "Ja".
  
  Sexton.
  
  Drake tittade tillbaka på Alicia och såg att hon böjde sig över bältet, försökte lossa det och skjuta vakten samtidigt. Jag såg hennes hår, hennes kropp, hennes fantastiska ande. Alicia...
  
  Tio sekunder.
  
  Kenzi skrek sedan och bekräftade Dahls tro på henne. "Jag har det. Försök sjuhundra."
  
  "Sju-o-o-o. Varför?"
  
  "Fråga inte. Gör det bara!"
  
  Den unga teknikern gav Drake de kyrilliska siffersymbolerna och Yorkshiremannen tryckte på knapparna.
  
  Fyra - tre - två -
  
  "Det fungerade inte", sa han.
  
  
  KAPITEL FYRTIO
  
  
  "Ja", svarade Kensi. "Det hände".
  
  Naturligtvis avväpnade hon deras egna, och Lauren avväpnade deras. Drake tittade från kärnan till Mai, där hon stod framför ett annat tangentbord. Alla sex kärnladdningar neutraliserades.
  
  Han tittade på klockan. "Vi hade mindre än en sekund kvar", sa han.
  
  Överallt gjorde SAS snabbt arbete med vakterna. Alicia lossade den andra remmen och stridsspetsen rörde sig något. Drake kände hur han satte fart när han närmade sig rulldörrarna.
  
  "Har någon stannat sin lastbil än?"
  
  "Jag tar hand om det!" - utbrast Kenzi. "Bokstavligen!"
  
  "Ingen chans," sa Kinimaka. "Fransmännen finns överallt där det inte finns någon säkerhet. Det är ett riktigt upplopp här."
  
  Drake såg på när SAS skickade ut vakterna; Alicia rycker i det andra bältet när Mai kastar in vakten i bakdäcket på lastbilen.
  
  "Ja, jag vet vad du menar." SPEAR-teamet var otroligt stressat.
  
  "Jag ser att något annat händer," började den unge teknikern. "jag-"
  
  Deras förbindelse med Washington bröts.
  
  "Ska jag säga det igen?" Drake försökte.
  
  Illavarslande tystnad var hans enda svar.
  
  "Fan, det här kan inte vara bra." Drake kammade hela lagret.
  
  SEAL Team 7 kom ner över dem som om helvetet hade exploderat.
  
  
  * * *
  
  
  Dahl sprang efter lastbilen när den närmade sig skjutdörrarna på Warehouse 18. Den kinesiske mannen sprang genom fronten på den mullrande lastbilen på väg mot den bortre sidodörren. De sköt över medan de sprang. Vakterna försökte stoppa dem. Kinesiska specialstyrkor förstörde dem med kulor och hand-till-hand-strid. Hayden hade oturen att vara längst fram på plattformen när handlingen började.
  
  Hon bröt vaktens nacke och använde sedan hans kropp för att täcka sig när kineserna öppnade eld urskillningslöst. Kulorna genomborrade hennes kropp med en dov duns och kastade henne tillbaka. Hennes sköld kollapsade. Hon kastade den, hoppade bakom en av de främre, mullrande däcken, passerade den bakifrån när den rullade framåt. Kineserna korsade fronten på lastbilen.
  
  Dahl tände en eld och spred dem som bowlingstift. Otroligt att se, det fungerade som en demonstration av deras nästan omänskliga reaktioner. Även efter att ha hoppat tillbaka öppnade de eld tillbaka.
  
  Dahl tog snabbt skydd, hukade sig bakom lastbilen, tittade sedan ut och sköt ytterligare några kulor. Kineserna klämdes fast i marken ett ögonblick när vakterna närmade sig dem bakifrån. Dahl tittade på Kensi.
  
  Inte där hon skulle vara.
  
  "Kenz? Mår du bra?"
  
  "Åh ja, jag ska bara hämta en gammal vän."
  
  Dahl vände sig instinktivt om och såg henne rota i lådorna, huvudet djupt inuti, magen uppflugen på kanten av locket, rumpan högt upp.
  
  "Det är lite avskräckande."
  
  "Vad? Åh, saknar du din fru? Hon kan vara hetare än dig, Torst, men kom ihåg, det gör dig bara hetare än henne."
  
  Han tittade bort och kände sig sliten. Han levde i detta tillstånd mellan äktenskap och skilsmässa, och ändå hade han en chans att göra något åt det hela. Vad fan gjorde han här?
  
  Mitt jobb.
  
  Kineserna engagerade sig igen, skar ner de annalkande vakterna med maskingeväreld och klämde fast Dahl och Hayden till marken. Svensken vände sig om och såg Kensi glida ut ur trälådan.
  
  "Åh, ägg. Verkligen?"
  
  Hon höll en ny glänsande katana framför ögonen, med bladet uppåt. "Jag visste bara att jag skulle hitta en om jag grävde tillräckligt djupt. Rånare kan inte motstå svärdet."
  
  "Var är det blodiga Mars svärd?"
  
  "Åh, jag slängde den i lådan."
  
  "Helvete!"
  
  Hon sprang med ett svärd i ena handen, ett maskingevär i den andra, och hoppade sedan tillbaka på baksidan av lastbilen och blinkade framför Dahls ögon som en oskärpa. Hon kastade katanan och öppnade eld mot den flyende kinesen.
  
  "Vart är de på väg?"
  
  "Lagerhus 17," sa Dahl. "Och vi måste följa dem."
  
  
  * * *
  
  
  Lauren såg den franska kontingenten attackera från höger sida av Warehouse 19. Kinimaka och Smith var redan i den riktningen och engagerade sig omedelbart. Yorgi hukade sig bakom tunnorna och sköt mot vakterna. Lauren kände hur hennes hjärta fladdrade när lastbilen med de två kärnstridsspetsarna rörde sig framåt.
  
  Hon kom ihåg allt som hade sagts och hoppade upp på taket på lastbilen och använde hjulen som stöd. Sedan började hon lossa den första remmen. Om de kunde göra lasten väldigt instabil skulle lastbilarna tvingas stanna. Hon tittade upp bakom atombomben, trampade på en av de stora stockarna och såg Smith slåss med en av de franska killarna.
  
  Konstapeln hörde av sig. "Har nyss bekräftats av agenten i Paris. Kommer du ihåg Armand Argento? Han har hjälpt er några gånger under åren. Tja, han säger att den franska kontingentens närvaro inte är tillåten. Fullt. Det kan pågå något slags brutalt krig inuti."
  
  Lauren svalde och såg hur Smith föll baklänges och föll ner på ett knä. Fransmannen som stod över honom grep honom i håret, slet en remsa från rötterna och kastade den åt sidan. skrek Smith. Ett knä mot näsan fick honom att vackla. Den franske killen hoppade på toppen. Smith kämpade. Lauren tittade från honom till Kinimaka, sedan till Yorgi, kärnstridsspetsen och de annalkande svängdörrarna.
  
  Vad ska jag göra?
  
  Gör ett jäkla ljud.
  
  Hon tömde magasinet på sin Glock högt över huvudena på sina fiender, vilket fick dem att rycka till och ducka. Detta gav Smith och Kinimaka dyrbara sekunder. Smith såg utrymme och sköt in i honom och slog angriparen till marken. Kinimaka bröt en mans nacke , en annans ansikte och sköt på vitt håll i den tredje, vilket fick honom att vackla och hoppa ur kampen.
  
  Det finns bara en fransman kvar.
  
  Lauren föll när kulan klingade av kärnvapenprojektilens kropp. Hur läskigt var det att det inte ens störde henne? Hur van är hon? Men hon var en del av det här laget och var fast besluten att stanna med det så länge de hade det. Hon hittade den här familjen och kommer att försörja den.
  
  Den enorma lastbilen fick snabbt fart, accelererade kraftigt, rakt in i jalusidörren, smällde in i den, vilket fick den främre hytten att studsa något och kraschade sedan rakt igenom den.
  
  Lauren kastade sig bak på lastbilen.
  
  
  * * *
  
  
  Drake ryckte till när SEALs engagerade SAS och SPEAR bredvid en rörlig kärnstridsspets och undrade om någon strid kunde vara mer förvirrande eller mer dödlig än så här. Några ord från kommunikatören sa till honom att detta verkligen var möjligt.
  
  Alla tre lastbilarna, med sex kärnvapen, sprängdes genom rulljalusidörrarna samtidigt. Metallsplitter flög överallt när de rivna dörrarna sjönk. Lastbilar passerade. Männen attackerade lastbilarna, hoppade in och kände att de bara skulle få fart. Nu såg Drake två kinesiska soldater springa i närheten. Han stannade på perrongen och såg Alicia och May lite längre bort, gömda bakom ett av trästöden. Kärnvapenbomben lossnade när de träffade ett av världens största gropar.
  
  Drake kröp ihop. Om det enorma, tunga vapnet lossnade från sina vilor och bröt remmarna, skulle de alla hamna i trubbel.
  
  De gick ut i dagsljuset och rusade iväg. Två mil i timmen, sedan trettio, vrålade de tre plattformarna till liv när deras förare trampade på gaspedalen. Det var en vidöppen väg framåt, nästan rakt fram till basens utgång, cirka två mil bort. Nu när han var bredvid varandra kunde Drake se från sin lastbil till Dahls lastbil och sedan till Kinimaka. Synen av enorma, rörliga kärnvapenmissiler, människor som slåss sida vid sida, människor som skjuter med pistoler, knivar och knytnävar som används, människor som kastas av, ingen kvart ges, vägen kröker, och alla tre lastbilarna som växlade ner i en sväng, gjorde honom chockad till att kärnan.. Det var ett bedlam av girighet och våld, en glimt av helvetet.
  
  Men nu var all hans uppmärksamhet inriktad på sälarna.
  
  Fyra starka, de attackerade SAS först och dödade en utan problem. Britterna samlade sig och slog tillbaka, vilket tvingade SEALs att ta skydd. De fyra männen sprang bakom lastbilarna i hopp om att hoppa ombord. SAS Commander, Cambridge, kämpade hand i hand med en Navy SEAL och båda träffades. Mai och Alicia var upptagna med att slå bort vakterna och försöka hitta en öppning i närstriden.
  
  Drake stod öga mot öga med SEAL-teamledaren. "Varför?" - han frågade.
  
  "Ställ inga frågor," morrade mannen och gick fram till Drake. Slagen var precisa och otroligt hårda, väldigt lika hans egna. Han blockerade, kände smärtan av dessa block och slog tillbaka. Han sparkade hårt. En kniv dök upp i den andre mannens hand. Drake parerade slaget med sitt eget, kastade båda vapnen åt sidan och flög iväg från lastbilen.
  
  "Varför?" - upprepade han.
  
  "Du körde ihop. Du och ditt team."
  
  "Hur?" - Jag frågade. Drake steg tillbaka för att få lite utrymme.
  
  "Och varför skulle dessa jävlar vilja döda oss?" frågade Alicia när hon dök upp bakom mannen.
  
  Han gav ett omedelbart slag och slog henne i tinningen. Drake sparkade honom i njurarna och såg honom falla. Alicia rörde sin fot i hans ansikte. Tillsammans kastade de honom snurrande, överbord.
  
  Vägen breddades framåt.
  
  Mai skickade två vakter. Ytterligare en SAS-man dödades, och nu var britterna och amerikanerna lika starka. Tre mot tre. Drake såg de två kineser han sett tidigare krypa som spindlar över atombomben.
  
  "Titta på det här!"
  
  För sent. De föll på honom.
  
  
  * * *
  
  
  Dahl visste i princip att de var på väg till Rumänien. Det var bra. Det var en halvtimmes bilfärd som kunde döda dem innan de kom dit.
  
  Han slogs mot kineserna och vakterna, knuffade dem tillbaka och fann dem hoppa upp och ville ha mer. Kineserna gick förbi hans försvar, slog hårt och spetsade honom nästan två gånger med sina fruktansvärda knivar. Fler vakter omringade honom. Hayden tog till att kasta dem från lastbilen tills deras antal minskade.
  
  I den bakre delen avgjorde Kenzi den sista av sina fiender. Maskinen var tom, rött droppade från katanan. Hon gick tillbaka ner för plattformen och spände nu ögonen när de två kineserna kom mot henne tillsammans och viftade med knivar. Hon kontrade och gick omkring. De tog fram vapen. Hon kastade sig i deras ansikten och överraskade dem. Skottet passerade under hennes arm och studsade mot en atombomb. Hon befann sig bredvid en av killarna med en pistol riktad mot ansiktet.
  
  "Skit".
  
  Den enda vägen var upp. Hon sparkade handen som höll i pistolen, skickade den i luften och klättrade sedan upp på stödet på kärnvapnets granat. Hon nådde toppen och upptäckte att det där uppe bara var en svag kurva, men farlig att balansera. Istället satt hon på en atombomb med en katana i handen.
  
  "Kom och ta mig för fan!" - hon skrek. "Om du vågar."
  
  De tog fart snabbt, perfekt balanserade. Kenzi stod på toppen av stridsspetsen och snurrade sitt svärd när de attackerade henne med knivar. Slå och sväng. Hon kontrade, men de drog blod. Hon träffade raketen. Lastbilen skakade i trettio kilometer i timmen. Kineserna har anpassat sig i högsta grad. Kenzi tappade balansen, halkade och föll tillbaka på raketen.
  
  "Åh".
  
  En vindpust blåste genom håret, kall som en frys. Kniven föll på henne. Hon bytte katana till sin andra hand, tog tag i hennes handled med fingrarna och ryckte den kraftigt åt sidan. Handleden brast och kniven ramlade ut. Hon vred också kroppen på detta sätt och såg den flyga med huvudet först ut ur lastbilen. Den andra personen hade redan attackerat. Kenzi flyttade tillbaka katanan till sin högra hand och lät den träffa punkten direkt. Han svävade en stund innan Kenzi slängde honom åt sidan.
  
  Hon tittade sedan ner från sin sittplats på toppen av atombomben, bladet på hennes katana droppade blod på dem som kämpade nedanför.
  
  "Två kineser dödades. Tre kvar."
  
  Alicia tittade på henne från sin vunna lastbil och tittade på striden på toppen av stridsspetsen. "Det såg så jävla coolt ut", sa hon. "Jag tror verkligen att jag har en erektion."
  
  Dahl tittade på henne från sin egen lastbil. "Jag med".
  
  Men sedan började stridsspetsen röra sig.
  
  
  KAPITEL FYRTIOETT
  
  
  Dahl märkte omedelbart växlingen, såg de två remmarna som de lyckats lossa fladdra i vinden, och sedan delade sig den tredje som världens galnaste gummiband och slog rasande mot kärnladdningen och plattformens botten. Med det första kraftiga utfallet slog han vakten i magen, vilket fick honom att flyga, armarna akimbo, rakt från sidan av lastbilen och träffade bakdäcken på den som körde bredvid honom rakt av. Dahl ryckte till vid resultatet.
  
  Kärnvapenbomben rörde sig igen. Dal kände en röd dimma sjunka över honom när Kenzi kämpade på toppen och Hayden kämpade direkt under hans skugga, utan att ha någon aning om vad som skulle komma härnäst. Han skrek och vrålade, men till ingen nytta. Däckens dån, skriken, koncentrationen som krävs för att slåss; allt detta störde deras hörsel. Han hoppade till kommunikatören.
  
  "Flytta." Kärnvapenbomben är på väg att explodera!"
  
  Kenzi stirrade ner. "Vart ska man gå? Menar du ta av?"
  
  "Nej!"
  
  I slutet av sitt tjudra sprang svensken som en galning nära Hayden och tryckte sin axel mot projektilens otroliga massa. "En kärnvapenbomb faller!"
  
  Hayden rullade snabbt, och det gjorde vakten också. Stridsspetsen rörde sig ytterligare en tum. Dahl lyfte honom med varje uns av styrka han någonsin hade samlat, varje muskel skrek.
  
  En kraftig knackning hördes bredvid honom.
  
  Skit.
  
  Men det var Kenzi, som fortfarande höll i katanan och med ett sarkastiskt leende på läpparna. "Fy fan, du är bara en galen jävla hjälte. Tror du verkligen att du kan hålla det här i en sekund?"
  
  "Öh nej. Inte riktigt."
  
  "Då flytta."
  
  Den galne svensken dök exakt.
  
  
  * * *
  
  
  Drake och Alicia lyckades ta en sekund att ta del av spektaklet.
  
  "Vad fan gör Dal?" frågade Alicia. "Kramar han en jävla kärnvapenbomb?"
  
  "Var inte en idiot," sa Drake och skakade på huvudet. "Det är klart att han kysser henne."
  
  Drake hoppade sedan åt sidan för att hjälpa SAS-killarna, ryckte SIGLET från den unge mannen och kastade honom under atombomben. Mannens hela kropp skakade. De bytte slag och sedan låg SELEN medvetslös, med ansiktet nedåt, men vid liv. Drake tänkte lämna det så.
  
  Ytterligare en SEAL dog, följt av en SAS-soldat, båda knivhuggna på nära håll. Cambridge och den unge mannen är allt som återstår. De slog sig ihop med Drake för att slåss mot det sista SEAL. Samtidigt anslöt sig Alicia och May till dem. Lastbilen mullrade längs grusvägen, körde en gång på grannen och körde iväg. Kollisionen gjorde att Dahls atombomb kunde stabiliseras genom att säkra den vid dess enorma stöd. Alla tre bilarna, som en, bröt sig genom utgångsgrinden och fortsatte att köra, på väg mot Rumänien. Stålet och betongen totalförstördes och slets fram och tillbaka. Vid det här laget hade helikoptrarna lyft och flög bredvid lastbilarna, och män med tungt artilleri lutade sig ut genom dörrarna och fokuserade på förarna.
  
  Drake stoppade attacken på SEAL. "Vänta. Du är en specialsoldat. amerikanska kvinnor. Varför skulle du försöka döda oss?"
  
  I sanning förväntade han sig aldrig något svar, men mannen svarade med att attackera. Han tog ut Cambridge och avslutade sedan Drake. Den unge SAS-mannen föll på sidan. SIGLEN var grym och skoningslös och gav ett förkrossande slag efter slag. Men så vände Mai sig mot honom.
  
  Åtta sekunder gick och kampen var över. Än en gång lämnade de honom vid liv, stönande i en hög, avväpnad.
  
  Drake vände sig till Cambridge. "Jag kan inte uttrycka hur mycket vi uppskattar din hjälp, major. Jag är så ledsen över förlusten av ditt folk. Men snälla, om du vill, lämna dessa människor vid liv, de följde bara order."
  
  De två överlevande sälarna tittade upp, förvånade och kanske förbryllade.
  
  Cambridge nickade. "Jag förstår och håller med dig, Drake. I slutet av dagen är vi alla bönder."
  
  Drake gjorde en grimas. "Tja, inte längre. Den amerikanska regeringen försökte bara döda oss. Jag ser ingen väg tillbaka från det här."
  
  Cambridge ryckte på axlarna. "Slå tillbaka."
  
  Drake log bistert. "En man efter mitt hjärta. Det var trevligt att träffa dig, major Cambridge."
  
  "Och du, Matt Drake."
  
  Han nickade till Mai och Alicia och gick sedan försiktigt mot baksidan av lastbilen. Drake såg honom gå och kontrollerade samtidigt stridsspetsens stabilitet. Allt såg bra ut.
  
  "Vet du att de kommer att komma tillbaka och ta svärdet?" Alicia uppmanade honom.
  
  "Ja, men vet du vad? Jag bryr mig inte om det. Mars svärd är det minsta av våra problem." Han slog på anslutningen. "Hayden? Hur långt? Hur går det för dig där?"
  
  "Okej", svarade Hayden. "Den sista kineserna har precis hoppat av. Jag går efter svärdet."
  
  Kenzi fnissade. "Nej, de såg mig i aktion."
  
  "Är vi inte alla?" Drake log. "Jag kommer inte att glömma den här synen på ett tag."
  
  Alicia slog honom rakt på axeln. "Slappna av, soldat. Nästa gång du vill att jag lägger en atombomb mellan mina ben."
  
  "Nej, oroa dig inte," sa Drake och vände sig bort. "Jag ska göra det åt dig senare."
  
  
  * * *
  
  
  Helikoptrarna hånade, hotade och övertalade förare att sakta ner sina fordon. Det fungerade förstås inte till en början, men efter att någon fört en kula av hög kaliber genom en av vindrutorna började folk som trodde att de var orörbara plötsligt tvivla. Tre minuter senare saktade lastbilarna ner, händer stack ut genom fönstren och all trafik stannade.
  
  Drake återfick balansen, van vid den ständiga framskjutningen och framåtrörelsen. Han hoppade till marken, insåg att kommunikationssystemet plötsligt hade vaknat till liv, och övervakade nu sina piloter mycket noga.
  
  Det kom inget ljud från kommunikatören. Washington förblev tyst den här gången.
  
  Teamet samlades efter att ha förstört sina hörlurar. De satt på en gräsbevuxen kulle med utsikt över de tre missilskeppen och undrade vad världen och dess mer ondskefulla karaktärer kunde kasta på dem härnäst.
  
  Drake tittade på piloten. "Kan du flyga oss till Rumänien?"
  
  Den här mannens ögon vacklade aldrig. "Självklart," sa han. "Jag förstår inte varför inte. Kärnvapen skickas i alla fall dit för att förvaras på basen. Vi kommer att ha en fördel."
  
  Tillsammans lämnade de ytterligare ett slagfält.
  
  Tillsammans förblev de starka.
  
  
  * * *
  
  
  Några timmar senare lämnade teamet det rumänska trygghetshuset och gick ombord på en buss till Transsylvanien, där de gick av nära Bran Castle, greve Draculas förmodade residens. Här, bland de höga träden och höga bergen, hittade de ett mörkt, tyst pensionat och slog sig ner i det. Ljusen var svaga. Teamet var nu klädda i civila kläder hämtade från kassaskåpet, och bar bara de vapen och ammunition de kunde bära, samt en bra bunt pengar från kassaskåpet som Yorgi hade tagit. De hade inget pass, inga dokument, inga id-kort.
  
  De samlades i ett rum. Tio personer, ingen koppling. Tio personer är på flykt från den amerikanska regeringen utan en aning om vem de kan lita på. Det finns ingen tydlig plats att vända sig. Inget mer SPEAR och ingen mer hemlig bas. Inget kontor i Pentagon, inget hem i Washington. Den typ av familjer de hade var bortom vad som var tillåtet. Kontakter som de kan använda kan äventyras.
  
  Hela världen har förändrats på grund av någon okänd, obegriplig order från den verkställande makten.
  
  "Vad kommer härnäst?" Smith tog upp frågan först, hans röst låg i det svagt upplysta rummet.
  
  "Först slutför vi uppdraget," sa Hayden. "The Order of the Last Judgement försökte förstöra världen genom att gömma fyra fruktansvärda vapen. Krig, tack vare Hannibal, som var ett fantastiskt vapen. Erövring med hjälp av Genghis Khan, som var nyckelkoden som vi förstörde. Svält, genom Geronimo, som var ett biologiskt vapen. Och slutligen, Döden, genom Attila, som hade sex kärnstridsspetsar. Tillsammans skulle dessa vapen reducera vårt samhälle som vi känner det till ruin och kaos. Jag tror att vi med tillförsikt kan säga att vi har neutraliserat hotet."
  
  "Den enda lösa änden är Mars svärd," sa Lauren. "Nu i händerna på antingen kineserna eller britterna."
  
  "Jag hoppas verkligen att det är vi", sa Drake. "SAS räddade oss där och förlorade några bra män. Jag hoppas att Cambridge inte kommer att bli tillrättavisad."
  
  "Gå framåt..." sa Dahl. "Även vi kan inte göra det här ensamma. Först och främst, vad fan ska vi göra nu? Och för det andra, vem kan vi lita på som hjälper oss att göra detta?"
  
  "Tja, först ska vi ta reda på vad som fick amerikanerna att vända sig mot oss," sa Hayden. "Jag antar att operationen i Peru och... andra saker... som hände. Är det bara några få mäktiga personer emot oss? En splittergrupp som påverkar andra? Jag kan inte för en sekund tro att Coburn skulle ha sanktionerat detta."
  
  "Säger du att vi ska ha en hemlig pratstund med presidenten?" frågade Drake.
  
  Hayden ryckte på axlarna. "Varför inte?"
  
  "Och om det är en splittergrupp", sa Dahl. "Vi förstör dem."
  
  "Lever," sa Mai. "Det enda sättet att överleva detta är att fånga våra fiender levande."
  
  Teamet satt i ett stort rum i olika positioner, gardinerna var hårt fördragna och skyddade dem från den ogenomträngliga natten. Djupt inne i Rumänien pratade de. Planerad. Det stod snart klart att de hade resurser, men de resurserna var knappa. Drake kunde räkna dem på en hand.
  
  "Vart ska man gå?" frågade Kenzi och höll fortfarande sin katana och lät bladet sola sig i det svaga ljuset.
  
  "Fortsätt", sa Drake. "Vi går alltid framåt."
  
  "Om vi någonsin slutar," sa Dahl. "Vi dör."
  
  Alicia höll Drakes hand. "Och jag trodde att mina dagar med att fly var över."
  
  "Det här är annorlunda", sa han och suckade sedan. "Självklart vet du det. Förlåt."
  
  "Allt är bra. Dumt men gulligt. Äntligen insåg jag att det här är min typ."
  
  "Betyder det att vi är på flykt?" frågade Kenzi. "För att jag verkligen ville komma bort från allt."
  
  "Vi ska ta itu med det". Dahl lutade sig närmare henne. "Jag lovar dig. Jag har också mina barn, glöm inte. Jag kommer att övervinna vad som helst för dem."
  
  "Du nämnde inte din fru."
  
  Dahl stirrade och satte sig sedan tillbaka i stolen och tänkte. Drake såg Kensi röra sig lite närmare den store svensken. Han tog det ur sig och såg sig omkring i rummet.
  
  "I morgon är en annan dag", sa han. "Vart vill du åka först?"
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  David Leadbeater
  På randen av Harmageddon
  
  
  KAPITEL FÖRSTA
  
  
  Julian Marsh har alltid varit en man med kontrasterande färger. Ena sidan är svart, den andra är grå... i oändlighet. Konstigt nog visade han aldrig något intresse för varför han utvecklades lite annorlunda än resten, bara accepterade det, lärde sig leva med det, njöt av det. I alla avseenden gjorde detta honom till ett intresseobjekt; det tog uppmärksamheten från intrigen som lurar bakom de uttrycksfulla ögonen och salt-och-peppar-håret. Mars skulle alltid vara enastående - på ett eller annat sätt.
  
  Inuti var han en annan person igen. Inre fokus fokuserade hans uppmärksamhet på en kärna. Denna månad var det Pythians sak, eller snarare det som var kvar av dem. En konstig grupp fångade hans uppmärksamhet och löstes sedan helt enkelt upp runt honom. Tyler Webb var mer en psykopatisk mega-stalker än en kabalistledare. Men Marsh njöt av möjligheten att göra det ensam och skapa personliga, excentriska mönster. Åt helvete med Zoe Shears och alla som fortfarande var aktiva inom sekten, och till ett ännu djupare helvete med Nicholas Bell. Inbunden, handfängsel och vattenbräda, det råder ingen tvekan om att den före detta byggnadsarbetaren skulle ha lagt ut allt för myndigheterna för att få ens den minsta uppskov från sitt straff.
  
  För Marsh såg framtiden ljus ut, om än med en liten nyans. Det fanns två sidor av varje historia, och han var i hög grad en dubbelsidig man. Efter att vi tyvärr lämnat den ödesdigra Ramses Bazaar - vi gillade verkligen paviljongerna med alla deras erbjudanden - tog mars upp till skyarna med hjälp av en avgrundsfärgad helikopter. Han rusade iväg och fokuserade snabbt på det nya äventyret framför sig.
  
  NEW YORK.
  
  Marsh testade enheten på sidan, flyttade den närmare, osäker på vad han såg men säker på vad den kunde göra. Detta barn var det främsta förhandlingsverktyget. Stor pappa av absolut övertygelse. Vem kan argumentera med en kärnvapenbomb? Marsh lämnade enheten ifred, kontrollerade den yttre ryggsäcken och lossade axelremmarna för att rymma hans rejäla ram. Naturligtvis skulle han behöva utsätta föremålet för tester och bekräfta dess äkthet. De flesta bomber kunde trots allt tillagas för att se ut som något de inte var - om kocken var tillräckligt bra. Först då skulle Vita huset buga sig.
  
  Risk, sa ena sidan av honom. Riskabel.
  
  Men kul! insisterade den andre. Och det var värt en liten strålförgiftning, för den delen.
  
  March skrattade åt sig själv. En sådan rackare. Men mini-geigerräknaren som han hade tagit med sig förblev tyst och satte fart på hans bravader.
  
  Men om jag ska vara helt ärlig så var det inte hans grej att flyga. Ja, det fanns spänning, men det fanns också chansen till en het död - och just nu tilltalade det honom verkligen inte. Kanske en annan gång. Marsh hade tillbringat många plågsamma timmar med att planera det här uppdraget och se till att alla waypoints var på plats och så säkra som möjligt, även om tanken var nästan skrattretande med tanke på platserna han skulle stanna vid.
  
  Låt oss ta just nu till exempel. De var på väg under taket av Amazonas regnskog på väg till Colombia. Det var en man som väntade på honom - mer än en, faktiskt, och Marsh stämplade sin personlighet på mötet genom att insistera på att de skulle bära vitt. Bara en liten eftergift, men en viktig sådan för Pythia.
  
  Är detta allt jag är nu?
  
  Marsh skrattade högt, vilket fick helikopterpiloten att titta sig oroligt omkring.
  
  "Allt är bra?" - frågade en mager man med ärr.
  
  "Tja, det beror på din synvinkel." March skrattade. "Och hur många synpunkter har du? Jag föredrar att underhålla mer än en. Du?"
  
  Piloten vände sig bort och muttrade något obegripligt. March skakade på huvudet. Om bara de otvättade massorna visste vilka krafter som förföljde, duckade och slingrade sig under dem, utan att bry sig om eller bry sig om den förödelse de orsakade.
  
  Marsh tittade på landskapet nedan och undrade för miljonte gången om den här infarten till USA var rätt väg. När det kom till kritan fanns det bara två riktiga alternativ - genom Kanada eller genom Mexiko. Det sistnämnda landet var närmare Amazonas och full av korruption; fullproppad med folk som kunde få betalt för att hjälpa och hålla käften. Kanada erbjöd några säkra tillflyktsorter för människor som Marsh, men de räckte inte till och kom inte ens i närheten av att matcha mångfalden som fanns i Sydamerika. När det monotona landskapet fortsatte att utvecklas nedanför, fann Marsh sitt sinne vandra.
  
  Pojken växte upp i en privilegierad ställning, med mycket mer i munnen än en silversked; mer som en solid guldtacka. De bästa skolorna och de bästa lärarna - läs "bäst" som "käraste", korrigerade Marsh alltid - försökte sätta honom på rätt väg, men misslyckades. Kanske skulle en vistelse i någon vanlig skola ha hjälpt, men hans föräldrar var rika pelare i det södra samhället och var långt borta från verkligheten.Marsh uppfostrades av tjänare och såg sina föräldrar främst under måltider och lyxiga mottagningar, där han beordrades att inte prata.Alltid under sin fars kritiska blick, som säkerställde ett oklanderligt beteende. Och alltid hans skyldiga leende en mamma som visste att hennes son hade vuxit upp kärlekslös och ensam, men var helt oförmögen att utmana sig själv i någon form. Och så växte Julian Marsh, utvecklades och blev vad hans far öppet kallade "en konstig pojke."
  
  Piloten talade och Marsh ignorerade det helt. "Ska jag säga det igen?"
  
  "Vi närmar oss Cali, sir. Colombia."
  
  Marsh lutade sig ner och såg den nya scenen utspela sig nedanför. Cali var känd som en av de mest våldsamma städerna i Amerika och hemvist för Cali-kartellen, en av världens största kokainleverantörer. Vilken vanlig dag som helst skulle en man som Marsh ta sitt liv i sina egna händer, gå genom bakgatorna i El Calvario, där ragamuffins letade igenom gatorna efter skräp och sov i flopphus, där lokalbefolkningen led av att bli stämplad som en "toleranszon" genom att tillåta kommersiell konsumtion kan droger och sex blomstra med minimalt polisingripande.
  
  Marsh visste att detta var platsen för honom och hans atombomb.
  
  När han satte sig, visade piloten Marsh en grå pickup där tre överviktiga män satt med kalla, döda ögon och uttryckslösa ansikten. Öppet beväpnade med skjutvapen eskorterade de Marsh in i lastbilen med bara en kort hälsning. De körde sedan genom fuktiga, röriga gator, smutsiga byggnader och rostiga markiser, och erbjöd hans tränade öga en annan alternativ syn på världen, en plats där en del av befolkningen "svävade" från en hydda till en annan, utan ett permanent hem. March drog sig tillbaka lite, i vetskapen om att han inte hade något att säga om vad som hände sedan. Dessa stopp var dock nödvändiga om han ville lyckas smuggla in kärnvapen till USA och var värda varje risk. Och naturligtvis såg Marsh så neutral ut som han kunde, med några tricks på sina färgglada ärmar.
  
  Bilen slingrade sig fram genom några dimklädda böljande kullar och förvandlades så småningom till en asfalterad uppfart med ett stort, tyst hus framför sig. Resan hade gjorts i tysthet, men nu vände en av vakterna ett orubbligt ansikte mot Marsh.
  
  "Vi är här".
  
  "Självklart. Men var är "här"?"
  
  Inte alltför respektlöst. Inte för gnällig. Håll ihop allt.
  
  "Ta din ryggsäck." Vakten hoppade ut och öppnade dörren. "Mr Navarro väntar på dig."
  
  March nickade. Det var rätt namn och rätt plats. Han skulle inte stanna här länge, bara tillräckligt länge för att se till att hans nästa transportsätt och slutdestination var smidig och säker. Han följde vakten under ett lågt valv som droppade av dimma och sedan in i den mörka entrén till ett gammalt hus. Det fanns inga lampor inuti, och utseendet på ett eller två gamla spöken skulle inte ha varit vare sig en överraskning eller ett bekymmer. Marsh såg ofta gamla spöken i mörkret och pratade med dem.
  
  Vakten pekade på en öppning till höger. "Du betalade för ett privat rum för dig själv i max fyra timmar. Kom rakt in."
  
  March böjde sitt huvud i tacksamhet och sköt upp den tunga dörren. "Jag bad också om tillstånd att landa nästa transportsätt. Helikopter?"
  
  "Ja. Det är också bra. Ring mig på porttelefonen när det är dags så visar jag dig runt i huset."
  
  March nickade nöjd. Pengarna han betalade utöver vad som krävdes var för att säkerställa bättre service, och det har det hittills gjort. Att betala mer än utropspriset väckte förstås också misstankar, men sådana var riskerna.
  
  Två sidor igen, tänkte han. Yin och yang. Träsk och träsk. Svart och...svart med röda blixtar rusade igenom...
  
  Insidan av rummet var lyxigt. Den bortre sidan upptogs av en hörnsoffa gjord av svart läder och djup plysch. Ett glasbord med en karaff för dryck, vin och sprit stod i närheten, medan i ett annat hörn bjöd en maskin på kaffe och te. Snacks ställs ut på ett glasbord. Marsh log åt allt detta.
  
  Bekvämt, men bara för en kort stund. Idealisk.
  
  Han hällde i en balja av det starkaste kaffet och väntade lite på att det skulle brygga. Han slog sig sedan ner i soffan och tog fram sin bärbara dator och placerade försiktigt sin ryggsäck på läderklädseln bredvid honom. Aldrig tidigare hade en atombomb blivit så bortskämd, tänkte han och undrade kort om han skulle göra en egen brygga till den. Naturligtvis, för en man som Marsh, var detta inte svårt, och inom några minuter fanns det en rykande kopp i ryggsäcken och en liten cupcake med frosting på sidan.
  
  March log. Allt var bra.
  
  Jag surfade på Internet; bekräftande e-postmeddelanden informerade honom om att Forward-helikoptern redan var på väg in i Colombia. Inga flaggor hade ännu hissat någonstans, men det hade bara gått några timmar sedan han lämnade basaren i full gång. Marsh tog upp sin drink och packade en liten påse med smörgåsar till nästa flyg, och tryckte sedan på intercom-knappen.
  
  "Jag är redo att lämna."
  
  Tjugo minuter senare och han var i luften igen, var kärnryggsäckens flygning vriden men bekväm. De var på väg till Panama, där han skulle avsluta sina snabba flygningar och påbörja den tråkiga delen av sin resa över land. Piloten tog sig fram i luften och genom eventuella patruller, den bästa på vad han gjorde, och han fick bra betalt för det. När konturerna av Panama började dyka upp i det vänstra fönstret började Marsh inse hur mycket närmare han redan var USA.
  
  Det kommer en orkan, gott folk, och den försvinner inte lätt...
  
  Han slog sig ner i Panama City i några timmar, bytte kläder två gånger och duschade fyra gånger, varje gång med ett annorlunda doftande schampo. Aromerna blandas behagligt och övermannade den svaga doften av svett. Han åt frukost och lunch, trots att det var dags för middag, och drack tre glas vin, var och en från en annan flaska och en annan färg. Livet var bra. Utsikten utanför fönstret förblev oförändrad och oinspirerande, så Marsh tog fram lådan med läppstift som han hade sparat för just ett sådant tillfälle och målade glaset knallrött. Detta hjälpte, åtminstone ett tag. Marsh började sedan föreställa sig hur det skulle vara att slicka den där panelen ren, men i det ögonblicket avbröt pinget av ett inkommande meddelande hans drömmar.
  
  Beräknad ankomsttid är 15 minuter.
  
  March gjorde en grimas, glad men orolig på samma gång. En fyrtio timmar lång resa väntade längs några av de värsta vägarna i regionen. Denna tanke kommer sannolikt inte att inspirera. Men när det väl är klart skulle nästa etapp vara oändligt mycket mer intressant. March samlade ihop sina saker, ordnade kaffekapslarna, vinflaskorna och faten i ordning efter färg, form och storlek och begav sig sedan ut.
  
  SUV:n väntade, spinnande vid sidan av vägen och såg förvånansvärt bekväm ut. Marsh demonterade atombomben, spände fast sitt säkerhetsbälte på den och skötte sig sedan. Chauffören pratade en stund innan han insåg att Marsh inte brydde sig om sitt eget lilla lilla liv och satte sig sedan bakom ratten. Vägen sträckte sig oändligt framåt.
  
  Timmarna gick. SUV:n gled, skakade och gled sedan igen, och stannade flera gånger för bensin och stickprov. Föraren skulle inte riskera att bli avstängd för ett ringa brott. När allt kommer omkring var det bara ytterligare ett fordon bland många, ännu en livsgnista som färdades längs den eviga motorvägen till okända destinationer, och om det förblev omärkligt skulle det passera obemärkt.
  
  Och sedan låg Monterrey framför. March log brett, trött men glad, för den långa resan var mer än halvvägs gjord.
  
  Kärnvapenportföljen låg bredvid honom, nu bara några timmar från USA:s gräns.
  
  
  KAPITEL TVÅ
  
  
  March gjorde nästa etapp på sin resa i skydd av totalt mörker. Det var en plats där allt kunde vinnas eller förloras; en okänd faktor, höjd till ett ovärderligt belopp av lokala kartellchefer, togs in i bilden. Vem kunde gissa tankarna hos sådana människor? Vem visste vad de skulle göra härnäst?
  
  Naturligtvis inte dem... eller Julian Marsh. Han transporterades skamligt tillsammans med ett dussin andra personer bak på en lastbil på väg mot gränsen. Någonstans längs vägen svängde den här lastbilen av motorvägen och försvann in i mörkret. Inga ljus, inga skyltar, föraren kände till denna väg med ögonbindel - och det är bra att han visste.
  
  Marsh stod baktill i lastbilen och lyssnade på familjernas prat och missnöje. Omfattningen av hans plan skymde framför honom. Ögonblicket för hans ankomst till New York kunde inte komma snart nog. När lastbilen bromsade och bakdörrarna svängde upp på smorda gångjärn klev han först ut och letade efter ledaren för de beväpnade männen som vaktade.
  
  "Diablo," sa han och använde ett kodord som identifierade honom som en VIP-resenär och att han hade gått med på betalning. Mannen nickade, men ignorerade honom sedan och samlade alla i en liten samling under de utbredda grenarna på ett överhängande träd.
  
  "Det är viktigt nu," sa han på spanska, "att du rör dig tyst, inte säger någonting och gör som du blir tillsagd. Om du inte gör det här skär jag halsen av dig. Du förstår?"
  
  Marsh såg på när mannen mötte allas blickar, inklusive hans egen. Marschen började en stund senare, längs en spårig väg och genom snår av träd. Månskenet flimrade över huvudet, och den ledande mexikanen väntade ofta tills molnen hade dolt ljusstyrkan innan han fortsatte. Mycket få ord sades, och de bara av män med vapen, men plötsligt fann Marsh sig själv önska att han kunde prata lite spanska - eller kanske mycket.
  
  Han traskade fram i mitten av kön, utan att uppmärksamma de rädda ansiktena runt honom. Efter en timme saktade de ner farten och Marsh såg framför sig en böljande sandslätt prickad med glesa träd, kaktusar och några andra växter. Hela gruppen satte sig på huk.
  
  "Så långt har det gått bra", viskade ledaren. "Men nu är det svåraste. Gränspatrullen kan inte övervaka hela gränsen hela tiden, men de gör stickprovskontroller. Hela tiden. Och du", nickade han åt mars, "badade att få korsa Diablo. Jag hoppas att du är redo för det här."
  
  mars skrattade. Han hade ingen aning om vad den lille killen pratade om. Men folk började snart försvinna, var och en med en liten grupp invandrare, tills bara Marsh, ledaren och en vakt fanns kvar.
  
  "Jag är Gomez," sa ledaren. "Det här är Lopez. Vi guidar dig säkert genom tunneln."
  
  "Hur är det med de där killarna?" Marsh nickade till de avgående immigranterna och tog på sig sin bästa falska amerikanska accent.
  
  "De betalar bara fem tusen per huvud." Gomez gjorde en avvisande gest. "De riskerar kulor. Oroa dig inte, du kan lita på oss."
  
  Marsh ryste när han såg det luriga leendet stadigt fäst på sin guides ansikte. Naturligtvis gick hela resan för smidigt för att förvänta sig att den skulle fortsätta. Frågan var: när skulle de attackera honom?
  
  "Låt oss gå in i tunneln," sa han. "Jag känner nyfikna blickar här."
  
  Gomez kunde inte hjälpa blixten av oro som blixtrade över hans ansikte, och Lopez skannade mörkret runt honom. Som en ledde de två männen honom i östlig riktning, i en liten vinkel, men mot gränsen. March lurade fram, medvetet felsteg och såg otillräcklig ut. Vid ett tillfälle gav Lopez honom till och med en hjälpande hand, som Marsh katalogiserade för senare, och skrev ner det som en svaghet. Han var inte på något sätt någon expert, men ett bottenlöst bankkonto hade en gång tillåtit honom mycket utöver de materiella attributen, erfarenheten från världsmästare i kampsport och tidigare specialstyrkor bland dem. Marsh kunde några knep, hur snygga de än var.
  
  De gick en stund, öknen sträckte sig runt dem, nästan tyst. När backen dök upp framför var Marsh fullt förberedd på att börja klättra, men Gomez stannade och pekade ut en funktion som han aldrig skulle ha sett annars. Där sandjorden mötte de svagt sluttande foten, mötte ett par små träd ett buskar. Gomez gick dock inte till denna plats utan tog försiktiga trettio steg åt höger och sedan ytterligare tio uppför den brantaste sluttningen. Väl där undersökte Lopez området med oändlig omsorg.
  
  "Rent", sa han till slut.
  
  Gomez hittade sedan en bit nedgrävt rep och började dra. Marsh såg en liten del av sluttningen resa sig upp, flytta stenar och borste för att avslöja ett mansstort hål som hade huggis in i den levande stenen. Gomez halkade in och sedan riktade Lopez pipan på sin pistol mot Marsh.
  
  "Nu du. Du också."
  
  March följde efter honom, höll huvudet försiktigt nere och tittade efter fällan som han visste var bara några steg ifrån att springa. Sedan, efter lite eftertanke, bytte mannen med två sidor kanal och bestämde sig för att dra sig tillbaka in i mörkret.
  
  Lopez väntade, pistolen höjd. March halkade, hans stövlar skrapade längs den steniga sluttningen. Lopez sträckte ut handen och släppte vapnet, och Marsh svängde med det sex tum stora bladet och sänkte spetsen i den andre mannens halspulsåder. Lopez ögon vidgades och han höjde sin hand för att stoppa flödet, men Marsh hade inte för avsikt att göra det. Han slog Lopez mellan ögonen, ryckte pistolen från honom och sparkade sedan sin döende kropp nerför backen.
  
  Fy fan.
  
  Marsh tappade geväret, i vetskap om att Gomez skulle inse det snabbare än nödvändigt om han såg det i Marshs hand. Han gick sedan in i tunneln igen och gick snabbt nerför den ursprungliga passagen. Den var grov och klar, uppburen av skakande balkar och damm och murbruk som droppade från taket. Marsh förväntas bli begravd när som helst. Gomez röst nådde hans spända öron.
  
  "Oroa dig inte. Det är bara en falsk ingång för att skrämma alla som kan snubbla in i den här tunneln. Gå ännu lägre, min vän."
  
  Marsh visste exakt vad som skulle vänta på honom "längre ner", men nu hade han ett litet element av överraskning. Den knepiga delen skulle vara att inaktivera Gomez vapen utan att skada honom allvarligt. New York var fortfarande tusentals mil bort.
  
  Och det verkade mycket längre bort när han stod där han var under den mexikanska öknen och kände hur smutsen rann nerför ryggen och omgiven av stanken av svett och växtlighet, ögonen sved av damm.
  
  March vågade sig fram, vid ett tillfälle kröp och släpade bakom sig en ryggsäck, vars rem var lindad runt hans fotled. Det finns gott om kläder här, tänkte han vid ett tillfälle. Bara kläder och kanske en tandborste. Trevlig Köln. En påse kaffe... han undrade var amerikanerna kan ha placerat sina apparater för att mäta strålning, och började sedan oroa sig för själva strålningen. Igen.
  
  Detta är förmodligen något du borde ha kontrollerat innan du går.
  
  Tja, man måste leva och lära sig.
  
  March tvingade sig själv att skratta när han kom ut från den smala tunneln till en mycket större. Gomez lutade sig fram och sträckte ut sin hand för att hjälpa till.
  
  "Någonting roligt?"
  
  "Ja, dina jävla tänder."
  
  Gomez tittade på, chockad och i misstro. Denna mening verkade vara det sista han förväntade sig att höra i detta skede av deras resa. Marsh räknade ut vad det kan vara. När Gomez försökte ta reda på det reste sig Marsh upp, snurrade pistolen i Gomez händer och körde in kolven i den andre mannens mun.
  
  "Nu förstår du vad jag menar?"
  
  Gomez kämpade med all sin kraft, knuffade undan Marsh och lämnade tillbaka tunnan till sig själv. Blod sprutade från hans mun när han vrålade och tänderna föll i golvet. Marsh dök under den långa pipan och gav ett kraftigt slag mot käken och ett annat mot sidan av huvudet. Gomez vacklade och hans ögon avslöjade att han fortfarande inte kunde tro att denna konstiga anka hade tagit överhanden.
  
  Marsh drog kniven ur slidan vid mexikanens sida medan de grabbade. Gomez rusade iväg och visste vad som skulle hända härnäst. Han kraschade in i en stenmur och bröt hans axel och skalle med ett tungt stön. Marsh slog ett slag som studsade av mexikanen och träffade sedan roca. Det rann blod ur hans egna knogar. Pistolen reste sig igen, men Marsh rätade upp sig så att den var mellan hans ben, affärsdelen blev nu oanvändbar.
  
  Gomez slog honom i huvudet, deras blod blandades och stänkte på väggarna. March vacklade, men undvek nästa slag, och kom sedan ihåg kniven han fortfarande höll i sin vänstra hand.
  
  Ett kraftfullt tryck, och kniven betade Gomez revben, men mexikanen tappade pistolen och lade båda händerna på Marshs hand med kniven, vilket stoppade slagets kraft och begravde bladet. Smärta förvrängde hans ansiktsdrag, men mannen lyckades förhindra en oundviklig död.
  
  March koncentrerade sig omedelbart på sin fria hand och använde den för att slå igen och igen och letade efter svaga punkter. Tillsammans kämpade männen så gott de kunde och rörde sig sakta upp och ner i tunneln, stötte in i träbjälkar och vadade genom lerhögar. Strömmar av svett rann nerför sanden; kraftigt grymtande, liknande spårbildning hos grisar, fyllde det konstgjorda utrymmet. Det fanns ingen nåd, men inget land nåddes. Gomez tog varje slag som den rutinerade streetfighter han var, och Marsh började försvagas först.
  
  "Ivrigt...väntar på att jag ska...klippa...klippa dig..." Gomez andades tungt, hans ögon vilda, hans läppar blodiga och kastade tillbaka.
  
  Marsh vägrade att dö på denna ensamma, helvetiska plats. Han drog tillbaka kniven, vred bort den från Gomez kropp och steg sedan tillbaka, vilket gav de två männen flera fots avstånd. Pistolen låg på golvet, slängd.
  
  Gomez attackerade honom som en djävul, skrek, dundrade. Marsh avledde attacken som han hade blivit lärd, vände på axeln och lät Gomez eget momentum slå in hans huvud i den motsatta väggen. Marsh sparkade honom sedan i ryggraden. Han använde inte kniven igen förrän slutet var en självklarhet. Han fick också lära sig att det mest uppenbara vapnet inte alltid är det bästa att använda.
  
  Gomez lyfte sin kropp från väggen, hängde med huvudet och vände sig om. March stirrade in i demonens blodröda ansikte. Ett ögonblick fascinerade det honom, kontrasten i det karmosinröda ansiktet och den vita halsen, de svarta hålen där gulnade tänder en gång hade nästlat sig in, de bleka öronen stack ut nästan komiskt på båda sidor. Gomez svängde mot slaget. Marsh slogs på sidan av huvudet.
  
  Nu var Gomez vidöppen.
  
  Marsh steg fram med huvudet snurrande, men han förblev tillräckligt medveten för att faktiskt sticka med kniven och riktade bladet mot den andre mannens hjärta. Gomez ryckte till, andan visslade från hans trasiga mun och mötte sedan Marchs blick.
  
  "Jag betalade dig i god tro," andades March. "Du borde bara ha tagit pengarna."
  
  Han visste att dessa människor var förrädare till sin natur och utan tvekan också av utbildning. Svek skulle vara deras andra eller tredje tanke för dagen, efter "varför är det blod på mina händer?" och "vem fan dödade jag igår kväll?" Kanske finns det också en tanke kring konsekvenserna av en dos kokain. Men Gomez... han borde bara ha tagit pengarna.
  
  Marsh såg på när mannen gled till marken och gjorde sedan inventering. Han var blåslagen och värk, men relativt oskadd. Hans huvud bultade. Som tur var tänkte han lägga paracetamol i en av de små påsarna i ryggsäcken som låg bredvid atombomben. Så bekvämt det. Han hade också ett paket med babyservetter där.
  
  March torkade av det och svalde pillren torrt. Han glömde att ta med sig vatten. Men det finns alltid något, eller hur?
  
  Utan att se tillbaka på den döda kroppen sänkte han huvudet och började den långa resan genom den underjordiska tunneln till Texas.
  
  
  * * *
  
  
  Timmarna drog ut på tiden. Julian Marsh traskade under Amerika med ett kärnvapen fastspänt på ryggen. Enheten kan ha varit mindre än han förväntade sig - även om ryggsäcken fortfarande var uppsvälld - men de inre facken var inte mindre tunga. Varelsen höll fast vid honom som en oönskad vän eller bror och drog tillbaka honom. Varje steg var svårt.
  
  Mörkret omgav och nästan svalde honom, bruten bara av ett och annat hängande ljus. Många var trasiga, för många. Det var fuktigt här nere, en flock osynliga djur som alltid frammanade mardrömslika bilder i hans sinne som spelade i kuslig harmoni med en och annan klåda som rann uppför hans axlar och nerför ryggraden. Luft var i begränsad mängd, och det som fanns där var av dålig kvalitet.
  
  Han började känna sig oerhört trött och började hallucinera. En dag jagades han av Tyler Webb och sedan av ett ondskefullt troll. Han föll två gånger och skrapade sina knän och armbågar, men kämpade sig upp. Trollet förvandlades till arga mexikaner och sedan till en vandrande taco fylld med röd och grön paprika och guacamole.
  
  När milen gick började han känna att han kanske inte skulle klara det, att det skulle bli bättre om han bara låg ner en stund. Ta en liten tupplur. Det enda som stoppade honom var hans ljusare sida - den del som en gång envist hade överlevt hans barndom när alla andra ville ha honom borta.
  
  Så småningom dök starkare ljus upp framför sig och han tog sig över andra änden av tunneln och ägnade sedan många minuter åt att bedöma vilken typ av mottagning han kunde få. I sanning förväntade han sig inte någon antagningskommitté - han förväntades aldrig nå de frias land.
  
  Enligt hans plan organiserade han en helt separat transport i detta syfte. Marsh var försiktig och ingen idiot. Helikoptern ska vara stationerad flera mil bort i väntan på hans samtal. Marsh tog bort en av de tre brinnande cellerna runt hans kropp och i ryggsäcken och ringde.
  
  På mötet sades inte ett ord, inga kommentarer gjordes om blodet och smutsen som täckte Marshs ansikte och hår. Piloten lyfte upp fågeln i luften och begav sig mot Corpus Christi, nästa och näst sista stopp på Marshs storslagna äventyr. En sak var säker, han skulle ha en historia att berätta...
  
  Och det finns ingen att berätta för dem. Det enda du inte delade med festgästerna var hur du lyckades smuggla en kärnvapenportfölj från Brasilien till Amerikas östkust.
  
  Corpus Christi bjöd på en kort paus, en lång dusch och en kort tupplur. Nästa blir en tjugofyra timmars resa till New York, och sedan...
  
  Armageddon. Eller åtminstone kanten på det.
  
  Marsh log när han låg med ansiktet nedåt på sängen med huvudet nedgrävt i kudden. Han kunde knappt andas, men han gillade känslan. Tricket vore att övertyga myndigheterna om att han menade allvar och att bomben var äkta. Inte svårt - en titt på kapslarna och det klyvbara materialet skulle få dem att sitta upp och tigga. När det väl var gjort... föreställde sig Marsh att dollarn strömmade in, som en spelautomat i Las Vegas som spottade ut pengar i en hastighet av knop. Men allt för en god sak. Webbs fall.
  
  Kanske inte. Marsh hade sina egna planer att genomföra medan Pythians märkliga ledare jagade regnbågar.
  
  Han gled av sängen och landade på knä innan han reste sig upp. Han applicerade lite läppstift. Han ordnade om rummets inredning så att det blev vettigt. Han steg ut och tog hissen ner till källaren, där hyrbilen väntade på honom.
  
  Chrysler 300. Storleken och färgen på en blekt val.
  
  Nästa stopp... staden som aldrig sov.
  
  
  * * *
  
  
  Marsh körde bilen utan ansträngning när den världsberömda Skyline kom till synen. Det verkade löjligt enkelt att köra den här bilen till New York, men vem visste då att det skulle bli annorlunda? Nåväl, någon kanske. Mer än tre dagar hade gått sedan han lämnade Ramses basar. Tänk om nyheterna läckte ut? Marschen förändrade ingenting. Han var bara en annan resenär som vandrade genom livet på en slingrande stig. Om spelet är över kommer han att veta det mycket snart. Annars... Webb lovade att Ramses skulle ge folk som var villiga att hjälpa till med detta. Mars räknade med dem.
  
  Marsh körde blint, utan att veta eller bry sig så mycket om vad som skulle hända härnäst. Han var noga nog med att stanna innan han gick in i den stora staden, och tog sin tillflykt för natten på andra sidan floden när solen började gå ner, vilket komplicerade den slumpmässiga vägen på hans resa. Det L-formade motellet var tillräckligt, även om sängkläderna var repiga och onekligen smutsiga, och fönsterkarmarna och golvkanterna var belagda med flera centimeter svart smuts. Det var dock omärkligt, oplanerat och praktiskt taget omärkligt.
  
  Det var därför han runt midnatt satte sig upprätt och hjärtat bultade när någon knackade på dörren till hans rum. Dörren öppnades mot parkeringen, så i ärlighetens namn kunde det ha varit vem som helst från en herrelös berusad gäst till en skojare. Men det kan också vara poliser.
  
  Eller SEAL Team Six.
  
  Marsh lade fram knivar, skedar och glas och drog sedan tillbaka gardinen för att titta ut. Det han såg gjorde honom mållös för ett ögonblick.
  
  Vad i...?
  
  Knackandet lät igen, lätt och friskt. Marsh tvekade inte att öppna dörren och låta mannen komma in.
  
  "Du överraskade mig", sa han. "Och det händer inte så ofta nuförtiden."
  
  "Jag mår bra som det är", sa besökaren. "En av mina många egenskaper."
  
  March undrade över de andra, men han behövde inte leta för långt för att lägga märke till minst ett dussin. "Vi har bara träffats en gång tidigare."
  
  "Ja. Och jag kände direkt ett släktskap."
  
  March rätade på sig och önskade nu att han hade tagit den där fjärde duschen. "Jag trodde att alla Pythia var döda eller tillfångatagna. Förutom Webb och jag."
  
  "Som du kan se," spred besökaren sina händer, "du hade fel."
  
  "Jag är glad." Mars fejkade ett leende. "Väldigt Nöjd.
  
  "Åh," log hans besökare också, "du är på väg att bli det."
  
  March försökte trycka bort känslan av att alla hans födelsedagar hade kommit på en gång. Den här kvinnan var konstig, kanske lika konstig som han. Hon hade brunt hår klippt i en taggig stil; hennes ögon var grönblå, precis som hans. Hur läskigt var det? Hennes outfit bestod av en grön ulltröja, knallröda jeans och marinblå Doc Martins. I ena handen höll hon ett glas mjölk, i den andra ett glas vin.
  
  Var har hon tagit vägen...?
  
  Men det spelade egentligen ingen roll. Han älskade att hon var unik, att hon på något sätt förstod honom. Han gillade att hon kom från ingenstans. Han gillade att hon var helt annorlunda. Mörkrets krafter ställde dem mot varandra. Blodrött vin och blekande vit mjölk var på väg att blandas.
  
  March tog glasögonen ifrån henne. "Vill du vara överst eller längst?"
  
  "Åh, jag har inget emot det. Låt oss se vart stämningen tar oss."
  
  Så Marsh placerade kärnvapenbomben vid sängens huvud där de både kunde se den och såg genom Zoe Shears ögon ytterligare en gnista som såg ut som en komet. Den här kvinnan var kraftfull, dödlig och rent ut sagt galen. Förmodligen galen. Något som passade honom oändligt.
  
  När hon tog av sig kläderna vandrade hans splittrade sinne iväg för att begrunda vad som var på väg att hända. Tanken på all den spänning som utlovats för morgondagen och i övermorgon, när de skulle få Amerika på knä och vara nöjd med atombomben, gjorde honom helt redo för Zoey när hon drog ner hans byxor och klättrade ombord.
  
  "Inget förspel?" han frågade.
  
  "Tja, när du placerade den där ryggsäcken precis så," sa hon och tittade på atombomben som om hon kunde titta på den. "Jag insåg att jag inte behöver det."
  
  March log glad överraskning. "Jag med".
  
  "Ser du, älskling?" Zoe sänkte sig på honom. "Vi var som gjorda för varandra."
  
  Sedan insåg Marsh att han kunde se hennes långsamt rörliga, extremt bleka rumpa i spegeln som hängde på väggen direkt ovanför den gamla byrån, och bakom den själva ryggsäcken, inbäddad bland sängens kuddar. Han stirrade på hennes brunbrända ansikte.
  
  "Fy fan", utbröt han. "Det tar inte mycket tid".
  
  
  KAPITEL TRE
  
  
  Matt Drake förbereder sig för lagets vildaste åktur hittills. En obehaglig, illamående känsla satte sig i maggropen, och den hade ingenting att göra med den ojämna flygningen, bara resultatet av spänningar, oro och avsky för de människor som kunde försöka begå sådana fruktansvärda brott. Han sympatiserade med världens människor som skötte sina dagliga angelägenheter, okunniga men nöjda. De var människorna han kämpade för.
  
  Helikoptrarna var packade med soldater som brydde sig och satte sig i fara för människorna som gjorde världen till en bra plats att leva på. Hela SPEAR-teamet var närvarande, med undantag för Karin Blake och Beauregard Alain och Bridget McKenzie - aka Kenzie, den katana-svingande, artefaktsmugglande, före detta Mossad-agenten. Teamet lämnade Ramses förkrossade "sista basar" i sådan hast att de tvingades ta alla med sig. Det fanns inte en minut att förlora, och hela laget var förberedda, informerade och redo att gå ut på New Yorks gator kl. en springtur.
  
  Från en riktig djungel till en betongdjungel, tänkte Drake. Vi stänger aldrig.
  
  Runt omkring honom fanns hans livs pålitliga korsande linjer och stormiga vågor. Alicia och Bo, May och Kenzi, och Torsten Dahl. I den andra helikoptern fanns Smith och Lauren, Hayden, Kinimaka och Yorgi. Teamet rusade in i New Yorks luftrum, redan rensat av president Coburn, och bankade kraftigt, rusade genom luckorna mellan skyskrapor och gick ner mot ett fyrkantigt tak. Turbulensen slog dem. Radion kvittrade när informationen kom fram. Drake kunde bara föreställa sig hur myllret på gatorna nedanför, de rusande agenterna och de frenetiska SWAT-teamen, den helvetiska tanken på en huvudlös rusning för att rädda New York och östkusten.
  
  Han tog ett djupt andetag och kände att de närmaste timmarna skulle bli turbulenta.
  
  Dal fångade hans blick. "Efter det här tar jag semester."
  
  Drake beundrade svenskens självförtroende. "Efter det här kommer vi alla att behöva en."
  
  "Nä, du följer inte med mig, Yorkie."
  
  "Inga problem. Jag är ganska säker på att Joanna kommer att vara ansvarig ändå."
  
  "Vad fan ska det betyda?"
  
  Helikoptern sänkte sig snabbt och skickade deras magar in i stratosfären.
  
  Alicia fnissade. "Bara att vi vet vem som driver Daley-huset, Torsti. Vi vet".
  
  Svensken gjorde en grimas, men gjorde inga ytterligare kommentarer. Drake utbytte ett leende med Alicia och märkte sedan att Mai tittade på dem båda. Fan, det är som om vi inte har något att oroa oss för ändå.
  
  Alicia vinkade till Mai. "Är du säker på att du kan hantera den här typen av åtgärder, Sprite, efter att du nyligen klippt dig när du rakat dig?"
  
  Mays uttryck förändrades inte, men hon sträckte sig tveksamt ut för att röra vid det nya ärret i ansiktet. "De senaste händelserna har gjort mig mycket mer försiktig med de människor jag litar på. Och håll ett öga på dem som sviker."
  
  Drake kröp ihop sig.
  
  Inget hände. Hon lämnade mig och satte stopp för det! Ingenting utlovades. .
  
  Känslor och tankar blandades, förvandlades till sur galla, som blandades med tusen andra känslor. Dahl, märkte han, rörde sig långsamt bort från Kenzi, och Bo tog knappt blicken från Alicia. Gud, han hoppades att det hade lugnat ner sig lite i den andra helikoptern.
  
  Nya vindbyar träffade dem när helikopterns sladd rörde vid byggnadens tak. Fågeln landade, och sedan slog dörrarna upp, passagerarna hoppade ner och sprang mot den öppna dörren. Män med vapen vaktade ingången och ytterligare flera personer var stationerade inuti. Drake dök in först, flygande fötter först och kände sig lite oförberedd utan vapen, men väl medveten om att de snart skulle vara beväpnade. Teamet skyndade ner för den smala trappan en i taget tills de befann sig i en bred korridor, mörklagda och omgivna av ännu fler vakter. Här pausade de en stund innan de fick instruktioner om att fortsätta.
  
  Allt är klart.
  
  Drake joggade och insåg att de hade förlorat viktiga dagar genom att utvinna information från basaren och sedan förhöras av misstänkta agenter, särskilt från CIA. Till slut ingrep Coburn själv och beordrade att SPEAR-teamet omedelbart skulle skickas till den hetaste platsen på planeten.
  
  New York City.
  
  Nu, nerför ytterligare en trappa, kom de ut på en balkong med utsikt över det inre av vad han fick höra var den lokala polisstationen i hörnet av 3:e och 51:a gatan. Okänd för allmänheten fungerade platsen också som ett nationellt säkerhetskontor - i själva verket var det en av två som kallades "centrum" i staden, kärnan i all byråverksamhet. Drake såg nu den lokala polisen utföra sina dagliga ärenden, stationen livlig, högljudd och trång, tills en man i svart kostym närmade sig från den bortre änden.
  
  "Låt oss flytta," sa han. "Det finns ingen tid att slösa här."
  
  Drake kunde inte hålla med mer. Han sköt Alicia framåt, till blondins missnöje, och fick en blick för sina problem. De andra trängdes inne, Hayden försökte närma sig nykomlingen, men han fick ont om tid när han försvann bakom den bortre dörren. När de gick gick de in i ett cirkulärt rum med vita kaklade golv och väggar och stolar ordnade i rader framför en liten upphöjd plattform. Mannen såg av dem så snabbt han kunde.
  
  "Tack för att du kom," sa han passionerat. "Bara så att du vet, männen du tillfångatog - bedragaren Ramses och Robert Price - har förts till cellerna nedanför oss för att invänta resultatet av vår... människojakt. Vi trodde att de kunde innehålla värdefull information och borde finnas där."
  
  "Särskilt om vi misslyckas," sa Alicia bistert.
  
  "Verkligen. Och dessa underjordiska fängelseceller med extra säkerhet inom Homeland Security-divisionen kommer att hålla Ramses närvaro oupptäckt, vilket jag är säker på att du kan uppskatta."
  
  Drake påminde om att Ramses lokala enheter, efter att de hade stulit eller med våld tagit en kärnvapenbomb ur Marshs händer, beordrades att vänta på Ramses tillstånd att detonera. De visste inte att han hade blivit tillfångatagen eller att han nästan var död. Ramses organisations New York-celler visste ingenting alls.
  
  Det var åtminstone det enda som talade till förmån för SPEAR-teamet.
  
  "Han kommer att vara användbar," sa Hayden. "Jag är ganska säker."
  
  "Ja", tillade Smith. "Så skjut upp att knuffa boskapen tills vidare."
  
  Home Office-agenten ryckte till. "Jag heter Moore. Jag är den ledande fältagenten här. All intelligens kommer att passera genom mig. Vi skapar en ny arbetsgrupp för att tillgodogöra sig och distribuera aktiviteter. Vi har ett centrum och nu organiserar vi filialer. Varje agent och polis - tillgänglig eller inte - arbetar mot detta hot, och vi förstår till fullo konsekvenserna av ett misslyckande. Det kan inte..." han vacklade lite och visade en stress som normalt skulle vara ovanlig. "Det här kan inte tillåtas hända här."
  
  "Vem är chefen på jorden?" frågade Hayden. "Vem fattar besluten här där det verkligen betyder något?"
  
  Moore tvekade och kliade sig på hakan. "Tja, vi vet. Hemland. I samarbete med Counter-Terrorism Unit och Threat Management Unit."
  
  "Och med "vi" menar du du och jag?" Eller menar du bara fosterlandet?"
  
  "Jag tror att det kan förändras allteftersom situationen kräver," erkände Moore.
  
  Hayden såg nöjd ut. "Se till att ditt mobiltelefonbatteri är laddat."
  
  Moore såg sig omkring i gruppen som om hon kände att de var brådskande och gillade det. "Som ni vet har vi ett kort fönster. Det skulle inte ta dessa jävlar lång tid att inse att Ramses inte skulle ge den ordern. Så, först till kvarn. Hur upptäcker vi en terroristcell?"
  
  Drake tittade på sin klocka. "Och mars. Borde inte mars vara en prioritet om han bär en bomb?"
  
  "Underrättelser rapporterar att mars kommer att förenas med lokala celler. Vi vet inte hur många det blir. Så vi fokuserar givetvis på båda."
  
  Drake mindes Beaus redogörelse för samtalet mellan Marsh och Webb. Det föll honom då att den slemmige fransmannen som de först träffat när de tvingades in i Last Man Standing-turneringen, och hade kämpat ganska ofta sedan dess, lyste godhetens ljus när det gällde. Glänste som en stjärna. Han borde verkligen ge killen lite extra andrum.
  
  Någonstans längs smalbenet...
  
  Moore talade igen. "Det finns flera sätt att upptäcka en djup cell eller till och med en sovande cell. Vi begränsar de misstänkta. Vi undersöker kopplingar till andra kända celler som redan är under övervakning. Kolla in de brinnande kultplatserna där kända jihadister spyr ut sitt gift. Vi tittar på människor som nyligen har ägnat sig åt ritualer - de som plötsligt intresserar sig för religion, drar sig tillbaka från samhället eller uttalar sig om kvinnokläder. NSA lyssnar på metadata som samlats in från miljontals mobiltelefoner och bedömer det. Men mycket effektivare är de män och kvinnor som riskerar det varje dag i veckan - de vi har infiltrerat i befolkningen från vilken nya jihadister regelbundet rekryteras."
  
  "Under tak". Smith nickade. "Det här är bra".
  
  "Detta är sant. Vid det här laget är vår information tunnare än Iggy Pops Barbie. Vi försöker bekräfta antalet personer i varje cell. Cellstorlek. distrikt. Möjligheter och beredskap. Vi granskar alla senaste telefonuppgifter. Tror du att Ramses kommer att tala?"
  
  Hayden kunde inte vänta med att komma till jobbet. "Vi ska ge det ett jävligt bra försök."
  
  "Hotet är överhängande," sa Kinimaka. "Låt oss tilldela team och komma iväg härifrån."
  
  "Ja, ja, det är bra," förklarade Moore. "Men vart ska du gå? New York är en väldigt stor stad. Du kommer inte att uppnå någonting genom att fly om du inte har någonstans att ta vägen. Vi vet inte ens om bomben är verklig. Många människor kan göra en bomb... se till höger om dig."
  
  Alicia flyttade på sin plats. "Jag kan intyga det."
  
  "Fordon är i beredskap", sa Moore. "Specialförbandsfordon. Helikoptrar. Snabba bilar utan markeringar. Tro det eller ej, vi har planer för detta, sätt att städa upp på gatorna. Tjänstemän och deras familjer håller redan på att evakueras. Allt vi behöver nu är en utgångspunkt."
  
  Hayden vände sig till sitt team. "Så, låt oss snabbt fördela grupperna och ta oss till Ramses. Som den mannen sa, vårt fönster är litet och det håller redan på att stängas."
  
  
  KAPITEL FYRA
  
  
  Julian Marsh lämnade motellet och kände sig utvilad, till och med upprymd, men också lite ledsen. Han var välklädd: blå jeans, vars ena ben var något mörkare än det andra, flera lager skjortor och en hatt tryckt på ena sidan av huvudet. Utsikten var bra och han trodde att han hade överträffat Zoe. Kvinnan kom ut från det lilla badrummet och såg lite rufsig ut, håret bara halvkammat och läppstiftet applicerat till hälften. Först efter flera minuters bedömning insåg Marsh att hon medvetet försökte imitera honom.
  
  Eller hylla honom?
  
  Kanske var det det senare, men det knuffade verkligen Marsh över kanten. Det sista han ville var att en kvinnlig version av sig själv skulle begränsa hans unika stil. Nästan som en eftertanke tog han upp ryggsäcken från sängen, smekte materialet och kände konturerna av det levande odjuret inuti.
  
  Min .
  
  Morgonen var bra, frisk, ljus och glad. Marsh väntade tills en femsitsig bil stannade och två män hoppade ut. Båda var mörkhyade och bar tjockt skägg. March talade det sista lösenordet för den sista resan och lät dem öppna bakdörren. Zoey dök upp när han klättrade in.
  
  "Vänta". En av männen drog fram en pistol när kvinnan närmade sig. "Det borde bara finnas en."
  
  March var benägen att hålla med, men den andra sidan av honom ville lära känna denna kvinna ännu bättre. "Hon är ett sent tillskott. Hon mår bra".
  
  Handen med pistolen tvekade fortfarande.
  
  "Hör här, jag har inte haft kontakt på tre dagar, kanske fyra." Marsh kom inte ihåg exakt. "Planerna ändras. Jag gav dig lösenordet, lyssna nu på mina ord. Hon är okej. Till och med användbart."
  
  "Mycket bra". Ingen av männen såg övertygad ut.
  
  Bilen lyfte snabbt, lyfte upp en pelare av smuts under bakdäcken och vände mot staden. Marschen drog sig tillbaka när skyskraporna blev ännu större och trafiken intensifierades. Blanka, reflekterande ytor omgav bilen och bländade på vissa ställen när de omdirigerade artificiellt ljus. Folkmassor fyllde trottoarerna och byggnader glittrade av information. Polisbilar körde genom gatorna. Marsh märkte inga tecken på ökad polisuppmärksamhet, men vid tillfället kunde han inte se ovanför bilens tak. Han nämnde detta för föraren.
  
  "Allt verkar normalt", svarade mannen. "Men snabbheten är fortfarande viktig. Allt kommer att falla isär om vi går för långsamt."
  
  "Ramses?" frågade Marsh.
  
  "Vi väntar på hans ord."
  
  March rynkade pannan och kände en viss nedlåtenhet i svaret. Den här planen var helt och hållet hans, och Ramses undersåtar måste dansa till hans melodi. När de väl kom till den plats som Marsh hade valt och förberett sig månader innan de kunde börja.
  
  "Håll dig under radarn," sa han för att hävda kontrollen. "Och under hastighetsgränsen, eller hur? Vi vill inte bli stoppade."
  
  "Vi är i New York," sa föraren, och sedan skrattade båda männen när han körde mot rött ljus. Marsh valde att ignorera dem.
  
  "Men", tillade föraren sedan. "Din ryggsäck? Detta... innehåll måste verifieras."
  
  "Jag vet det," väste Marsh. "Tror du att jag inte vet det här?"
  
  Vilken typ av apa lastade Webb på honom?
  
  Kanske kände Zoey den växande spänningen och vände sig fram till honom. Mellan dem fanns bara en atombomb. Hennes hand gled sakta ner för ryggsäcken, en fingertopp i taget, och ner i hans knä, vilket fick honom att rycka till och sedan stirra på henne.
  
  "Är det här verkligen lämpligt?"
  
  "Jag vet inte, Julian. Är det så?"
  
  Marsh var inte helt säker, men det kändes tillräckligt bra att han lämnade det ifred. Det föll honom för ett ögonblick att Shears var lite attraktiv, mäktig som Skuggpåven och utan tvekan kapabel att kalla fram vilket manligt exemplar hon behövde.
  
  Varför jag?
  
  Atombomben hjälpte förmodligen, visste han. Varje tjej gillade en man med kärnvapen. Något med makt att göra... Nåja, hon kanske gillade tanken på att han var lite mer formidabel än henne. Hans egenhet? Visst, varför i helvete inte? Hans tankebanor spårade ur när de stannade vid sidan av vägen, föraren pekade kort på byggnaden som Marsh hade valt vid sitt tidigare besök. Dagen utanför var fortfarande varm och helt oväntad. Marsh föreställde sig regeringens feta åsnor, stadigt sittande i sina plyschläderstolar, på väg att få sitt livs smisk.
  
  Det kommer snart nu. Så snart orkar jag knappt hålla mig.
  
  Han tog Zoe i handen och hoppade nästan längs trottoaren och lät ryggsäcken dingla på hans böjda armbåge. Efter att ha passerat dörrvakten och fått instruktioner till vänster tog gruppen om fyra hissen till fjärde våningen och kollade sedan in i den rymliga lägenheten med två sovrum. Allt var bra. March öppnade balkongdörrarna och tog ett nytt andetag av stadsluften.
  
  Jag kan lika gärna medan jag fortfarande kan.
  
  Ironin fick honom att skratta åt sig själv. Detta skulle aldrig hända. Allt amerikanerna behövde göra var att tro, betala, och sedan kunde han förstöra kärnvapenbomben i Hudson som planerat. Sen ny plan. Nytt liv. Och en spännande framtid.
  
  En röst kom bakom hans axel. "En person skickas till oss som kan kontrollera innehållet i din ryggsäck. Han borde komma inom en timme."
  
  March nickade utan att vända sig om. "Som förväntat. Mycket bra. Men det finns några fler överväganden. Jag behöver någon som hjälper mig att överföra pengarna så fort Vita huset betalar. Jag behöver hjälp med att skapa en jakt för att skapa distraktion. Och vi måste aktivera alla celler och detonera den här bomben."
  
  Mannen bakom honom rörde på sig. "Allt ligger i planeringen", sa han. "Vi är redo. Dessa saker kommer att gå ihop väldigt snart."
  
  March vände sig om och gick tillbaka till hotellrummet. Zoe satt och smuttade på champagne, hennes smala ben upphöjda och vilade på en schäslong. "Så nu väntar vi bara?" - frågade han killen.
  
  "Inte länge till".
  
  Marsh log mot Zoe och sträckte fram handen. "Vi kommer att vara i sovrummet."
  
  Paret tog ett band från varje ryggsäck och bar dem med sig till det största sovrummet. Inom en minut var de båda nakna och slingrade sig ovanpå varandra ovanpå lakanen. Marsh försökte bevisa att han hade den nödvändiga uthålligheten den här gången, men Zoe var bara lite för listig. Hennes breda, felfria ansikte gjorde alla möjliga saker med hans libido. Till slut var det bra att Marsh blev klar snabbt, för snart knackade det på sovrumsdörren.
  
  "Den här mannen är här."
  
  Redan? Marsh klädde sig snabbt med Zoe och sedan återvände de två till rummet, fortfarande rodnade och lätt svettiga. Marsh skakade hand med den nyanlända och noterade hans tunna hår, bleka hy och rufsiga kläder.
  
  "Du går inte ut ofta?"
  
  "De håller mig inlåst."
  
  "Åh, strunt i det. Är du här för att kolla min bomb?"
  
  "Ja, sir, det gjorde jag."
  
  Marsh placerade sin ryggsäck på det låga glasbordet som upptog mitten av det stora rummet. Zoe gick förbi och fångade hans uppmärksamhet när han för ett ögonblick mindes hennes nakna gestalt för bara några minuter sedan. Han tittade bort och vände sig mot nykomlingen.
  
  "Vad heter du, kille?"
  
  "Adam, sir."
  
  "Tja, Adam, du vet vad det är och vad det kan göra. Är du nervös?"
  
  "Nej inte just nu."
  
  "Spänd?"
  
  "Jag tror inte det".
  
  "Är du nervös? Spänd? Han kanske är övertrött?"
  
  Adam skakade på huvudet och tittade på ryggsäcken.
  
  "Om så är fallet är jag säker på att Zoey kan hjälpa dig." Han sa detta halvt på skämt.
  
  Pythian vände sig om med ett slug leende. "Var glad".
  
  Marsh blinkade, liksom Adam, men innan den unge mannen kunde ändra sig talade deras skäggiga chaufför. "Skynda dig med det", sa han. "Vi måste vara beredda på..." slutade han.
  
  Mars ryckte på axlarna. "Okej, du behöver inte börja stampa med fötterna. Låt oss gå ner och smutsa ner." Han vände sig till Adam. "Jag menar, med en bomb."
  
  Den unge mannen tittade på ryggsäcken, förbryllad och vände sedan på den så att spännena var vända mot honom. Han lossade dem sakta och öppnade locket. Inuti låg själva enheten, omgiven av en mer hållbar och överlag överlägsen ryggsäck.
  
  "Okej", sa Adam. "Så vi känner alla till MASINT, ett mätnings- och signaturintelligensprotokoll som söker efter signaturer av strålning och andra fysiska fenomen förknippade med kärnvapen. Den här enheten, och åtminstone en annan liknande som jag känner till, var designade för att glida under detta fält. Det finns för närvarande många system för upptäckt och övervakning av kärntekniska anordningar i världen, men alla är inte avancerade och inte alla är fullt bemannade." Han ryckte på axlarna. "Titta på de senaste misslyckandena i civiliserade länder. Kan någon verkligen stoppa en bestämd individ eller en sammansvetsad cell att agera ensam? Självklart inte. Det krävs bara ett fel eller internt arbete." Han log. "En olycklig anställd eller till och med dödstrött. Oftast kräver det pengar eller hävstång. Det här är de bästa valutorna för internationell terrorism."
  
  Marsh lyssnade på den unge mannens berättelse och undrade om en eller två mer allvarliga försiktighetsåtgärder hade vidtagits när han förklarade sin väg till Ramses och Webb. Det skulle ligga i deras eget intresse. Han skulle aldrig veta, och ärligt talat, han brydde sig inte. Nu var han precis här och skulle öppna dörren till helvetet.
  
  "Det är i grunden vad vi kallar en "smutsig bomb", sa Adam. "Termen har alltid funnits, men är fortfarande tillämplig. Jag har en alfa-scintillator, en föroreningsdetektor och lite annat gott. Men i grund och botten," Adam tog upp en skruvmejsel ur fickan, "jag har den här."
  
  Han tog snabbt bort den stadiga förpackningen och lossade kardborrbanden som exponerade den lilla displayen och minitangentbordet. Panelen hölls på plats med fyra skruvar som Adam snabbt tog bort. När metallpanelen lossnade lossnade en serie ledningar bakom den, vilket ledde till hjärtat av den nyupptäckta enheten.
  
  March höll andan.
  
  Adam log för första gången. "Oroa dig inte. Den här saken har flera säkringar och är inte ens beväpnad än. Ingen här kommer att börja det här."
  
  Mars kändes lite tom.
  
  Adam kikade på mekanismen och detaljerna inuti den och tog in allt. Efter en stund kollade han på laptopskärmen bredvid sig. "Det läcker", erkände han. "Men det är inte så illa."
  
  Mars snurrade rastlöst. "Hur illa är det?"
  
  "Jag skulle råda dig att aldrig skaffa barn," sa Adam utan känslor. "Om du fortfarande kan. Och njut av de närmaste åren av ditt liv."
  
  Marsh stirrade på Zoey medan hon ryckte på axlarna. Hur som helst, han förväntade sig aldrig att överleva sin själviska far eller sina arroganta bröder.
  
  "Nu kan jag skydda den bättre", sa Adam och tog upp paketet ur resväskan han hade med sig. "Som jag skulle göra med vilken enhet som helst av detta slag."
  
  March tittade en stund och insåg sedan att de nästan var färdiga. Han mötte deras förares döda ögon. "De här kamerorna som Ramses talade om. Är de redo? Jakten är på väg att börja och jag vill inte ha några förseningar."
  
  Ett torrt leende blinkade till som svar. "Och det gör vi också. Alla fem celler är nu aktiva, inklusive två sovande celler som amerikaner kanske inte är medvetna om." Mannen tittade på sin klocka. "Klockan är 06:45. Allt kommer att vara klart vid sju."
  
  "Fantastisk". Marsh kände sin libido stiga igen och tänkte att han lika gärna kunde dra nytta av detta faktum medan han fortfarande kunde. Att känna Zoey, som han nyligen hade gjort, skulle de ha tagit slut snabbt ändå. "Och protokollen för penningöverföringar?"
  
  "Adam kommer att fokusera på att slutföra ett program som kommer att sända vår plats runt om i världen i en oändlig loop. De kommer aldrig att spåra transaktionen."
  
  March märkte inte överraskningen i Adams ansikte.
  
  Han var för fokuserad på Zoe, och hon på honom. Han tog ytterligare fem minuter för att se Adam sätta av bomben och lyssna på instruktioner om hur man avväpnar den jävla saken, och såg sedan till att mannen tog lämpliga bilder av enheten i aktion. Fotografierna spelade en avgörande roll för att övertyga Vita huset om enhetens äkthet och för att skapa en jakt som skulle skapa en distraktion och dela de krafter som ställdes mot honom. Glad vände han sig äntligen till Adam.
  
  "Den gula. Är det här avväpningskabeln?"
  
  "Ehm, ja sir, det är det."
  
  Marsh log uppriktigt mot föraren. "Så, är vi redo?"
  
  "Vi är redo".
  
  "Gå då."
  
  Marsh sträckte ut handen och ledde Zoe in i sovrummet, drog på sig hennes jeans och trosor medan han gick och försökte undertrycka ett skratt. En flod av passion och spänning överväldigade honom nästan när han insåg att alla hans drömmar om makt och betydelse var på väg att gå i uppfyllelse. Om bara hans familj kunde se honom nu.
  
  
  KAPITEL FEM
  
  
  När Drake rätade upp sig slog hela tyngden av det som hände honom. Det brådskar genom hans ådror, nötande hans nervändar, och en blick på hans lagkamrater berättade för honom att de kände på samma sätt - till och med Kenzi. Han trodde verkligen att ex-Mossad-agenten redan hade fått henne att flytta, men sedan, i sanning, på grund av kopplingen mellan soldaterna, behövde han inte ens fråga henne varför hon inte gjorde det. Samma oskyldiga som hon kämpade för, samma civila, stod på spel. Alla med ett halvt hjärta skulle inte tillåta detta att hända, och Drake misstänkte att det kunde finnas mycket mer i Kensi än ett halvt hjärta, oavsett hur djupt dolt det var.
  
  Väggklockan visade sju fyrtiofem, och hela laget var i farten. Ett oroväckande, kaotiskt lugn rådde på polisstationen, polisen hade ansvaret, men helt klart på kant. Nyhetsrapporter blinkade på tv-skärmarna, men ingen av dem hade något med dem att göra. Moore gick och gick och väntade på nyheter från hemliga agenter, övervakningsteam eller kör bil. Hayden kom ikapp resten av laget.
  
  "Mano och jag kommer att ta itu med Ramses. Vi behöver ytterligare två grupper, en för att utvärdera information om en kärnvapenexplosion när den inträffar, och en för att söka efter dessa celler. Håll tyst, men ta inga fångar. Idag, mina vänner, är inte dagen att busa. Få det du behöver och få det snabbt och hårt. Att ljuga kan kosta oss dyrt."
  
  Moore fattade vad hon sa och tittade tillbaka. "I dag," sa han, "kommer det ingen nåd."
  
  Dahl nickade bistert och knäckte knogarna som om han kunde knäcka en mans skalle. Drake försökte slappna av. Till och med Alicia gick omkring som en panter i bur.
  
  Sedan, klockan 8, började galenskapen.
  
  Samtalen började komma in, de dedikerade telefonerna ringde om och om igen, deras ljud fyllde det lilla rummet. Moore bekämpade dem effektivt en efter en, och två assistenter kom springande för att hjälpa till. Till och med Kinimaka antog utmaningen, även om bordet han satt vid inte verkade särskilt nöjd.
  
  Moore jämförde information med ljusets hastighet. "Vi är vid tröskeln", sa han. "Alla lag är redo. Undercover-agenter rapporterade de senaste samtalen om hemliga möten och prat. Rörelserna kring kända moskéer intensifierades. Även om vi inte visste vad som hände skulle vi vara oroliga. Nya ansikten sågs i deras vanliga livsmiljöer, alla bestämda och rörde sig snabbt och målmedvetet. Av de celler vi känner till försvann två från radarn." Moore skakade på huvudet. "Det är som att vi inte har tagit itu med det här redan. Men vi har ledtrådar. Ett team borde bege sig till hamnen - en av de kända cellerna arbetar därifrån."
  
  "Det här är vi", rasade Dahl. "Res dig upp, dina jävlar."
  
  "Tala för dig själv." Kensi vände sig fram till honom. "Åh, och jag är med dig."
  
  "Åh, måste du göra det här?"
  
  "Sluta spela svårt att få."
  
  Drake studerade lagen, som delades upp i par på ett intressant sätt. Dahl och Kenzie hade kamrater - Lauren, Smith och Yorgi. Det slutade med att han bodde hos Alicia, May och Bo. Det var ett recept på något; det var säkert.
  
  "Lycka till, kompis," sa Drake.
  
  Dahl vände sig om för att säga något precis när Moore räckte upp handen. "Vänta!" Han täckte luren med handen en sekund. "Detta har just korrigerats på vår hotline."
  
  Alla huvuden vände sig. Moore accepterade ett nytt samtal och sträckte sig nu ut och kände efter högtalartelefonknappen.
  
  "Du är med", sa Moore.
  
  En okroppslig spricka fyllde rummet, orden kom ut så snabbt att det var som om Drakes ben ville jaga. "Det här är Julian Marsh, och jag vet att du vet nästan allt. Ja jag vet. Frågan är, hur skulle du vilja spela den?"
  
  Hayden tog över när Moore viftade med handen för att fortsätta. "Sluta vara en idiot, Marsh. Var är det?"
  
  "Ja, det är en explosiv fråga, eller hur? Jag ska berätta det här, min kära, det är här. I NYC."
  
  Drake vågade inte andas eftersom deras värsta farhågor utan tvekan bekräftades.
  
  "Så den andra frågan är vad vill jag härnäst?" Mars pausade länge.
  
  "Sätt igång, skitstövel," morrade Smith.
  
  Alicia rynkade pannan. "Låt oss inte antagonisera den här idioten."
  
  March skrattade. "Låt oss inte, verkligen. Så, kärnvapenbomben är laddad, alla koder har noggrant angetts. Som man säger, klockan tickar. Nu behöver du bara se till att den är äkta och ge dig ett bankkontonummer. Jag har rätt?"
  
  "Ja", sa Hayden enkelt.
  
  "Behöver du bevis? Du måste jobba för det."
  
  Drake lutade sig framåt. "Vad menar du?"
  
  "Jag menar att jakten är igång."
  
  "Kommer du till saken snart?" frågade Hayden.
  
  "Ah, vi kommer dit. Först måste ni små arbetsmyror göra ert jobb. Om jag var du skulle jag åka iväg. Ser du...ser du hur jag kom på den här ramsan? Jag skulle få det hela att rimma, du vet, men till slut... ja, jag insåg att jag inte brydde mig."
  
  Drake skakade förtvivlat på huvudet. "Fan, kompis. Tala ordentlig engelska."
  
  "Den första ledtråden finns redan i spelet. Bekräftelseformulär. Du har tjugo minuter på dig att ta dig till Edison Hotel, rum 201. Sedan kommer det ytterligare fyra ledtrådar, varav några handlar om bekräftelse och några om krav. Nu förstår du mig?"
  
  Maj återvände först. "Galenskap".
  
  "Tja, jag är en person med två sinnen. En från nöd, en från last. Kanske flyger gnistor av galenskap i deras korsning."
  
  "Tjugo minuter?" Drake tittade på sin klocka. "Kan vi ens göra det här?"
  
  "För varje minut du var försenad beordrade jag en av Ramses celler att döda två civila."
  
  Återigen, häpnadsväckande chock, skräck, växande spänning. Drake knöt nävarna när adrenalinet steg.
  
  "Tjugo minuter," upprepade Marsh. "Från nu."
  
  Drake sprang ut genom dörren.
  
  
  * * *
  
  
  Hayden sprang ner för trappan och in i källaren i byggnaden med Kinimaka på ryggen. Fury tog tag i henne och slog på henne som en djävuls vingar. Ilska fick hennes fötter att gå snabbare och fick henne nästan att snubbla. Hennes hawaiianska partner grymtade, halkade och reste sig nästan utan att stanna. Hon tänkte på att sina vänner, i fruktansvärd fara, spred sig till olika delar av staden utan den minsta aning om vad de kunde förvänta sig och satte sig själva på spel utan att ifrågasätta. Hon tänkte på alla civila där och vad Vita huset kanske tänker just nu. Det var bra att ha protokoll, planer och fungerande formler, men när den verkliga, arbetande världen blev måltavla för extrema hot - var alla satsningar avstängda. Vid foten av trappan sprang hon in i korridoren och började springa. Dörrar blinkade förbi på båda sidor, de flesta oupplysta. Längst bort drogs en rad stänger snabbt åt sidan för henne.
  
  Hayden sträckte ut sin hand. "Pistol".
  
  Vakten ryckte till, men lydde sedan, ordern från ovan nådde redan hans öron.
  
  Hayden tog vapnet, kontrollerade att det var laddat och att säkerheten var avstängd och brast in i det lilla rummet.
  
  "Ramses!" - hon skrek. "Vad fan har du gjort?"
  
  
  KAPITEL SEX
  
  
  Drake sprang ut ur byggnaden med Alicia, May och Beau vid sin sida. Fyra av dem var redan dränkta av svett. Beslutsamhet utgick från varje por. Bo fiskade fram en toppmodern GPS-navigator ur fickan och pekade ut var Edison var.
  
  "Times Square-området", sa han och studerade rutten. "Låt oss korsa tredje och korsa Lexington Avenue. Gå till Waldorf Astoria."
  
  Drake brast in i en tät ström av bilar. Inget går att jämföra med att försöka rädda livet på en taxichaufför i New York när han desperat försökte bryta dina ben vid knäna och pressade fram med all kraft. Drake hoppade i sista sekund, sladdade över fronten på en närliggande gul taxi och landade i full lutning. Hornen dånade. Varje medlem i laget hade lyckats befalla en pistol på vägen ut och viftade nu med den och önskade att de hade mer. Men tiden var redan bortkastad. Drake tittade på sin klocka när han föll ner på trottoaren.
  
  Sjutton minuter.
  
  De korsade Lexington och rusade sedan längs Waldorf, och stannade knappt när bilarna kröp nerför Park Avenue. Drake kämpade sig igenom folkmassan vid stoppljuset och stod till slut öga mot öga med ett argt rött ansikte.
  
  "Hör du kompis, jag går över här först, även om det dödar mig. Boss bagels kommer att bli kalla, och det finns inget sätt i helvetet att det kommer att hända."
  
  Drake klev runt den arga mannen när Alicia och May rusade förbi utanför. Signalerna ändrades och vägen var fri. Nu, efter att ha gömt sina vapen, begav de sig resolut mot nästa huvudgata - Madison Avenue. Återigen fyllde folkmassor trottoaren. Bo halkade in på 49:e plats, manövrerade mellan bilarna och fick ett övertag. Lyckligtvis gick trafiken nu långsamt och det fanns lite utrymme mellan de bakre stötfångarna och framskärmarna. Kvinnorna följde efter Beau och sedan kom Drake i kö.
  
  Förarna skrek förolämpningar mot dem.
  
  Tolv minuter kvar.
  
  Om de var för sena, var skulle terroristcellerna slå till? Drake föreställde sig att det skulle vara nära Edison. Marsh vill att besättningen ska veta att hans order utfördes till punkt och pricka. En bildörr öppnades framför - bara för att föraren kunde - och Beau hoppade över taket precis i tid. Alicia tog tag i kanten på ramen och slog tillbaka den i mannens ansikte.
  
  Nu svänger de vänster, närmar sig 5th Avenue och ännu fler folkmassor. Beau gled igenom det värsta som en ficktjuv på en popkonsert, följt av Alicia och May. Drake hade precis skrikit åt alla, hans Yorkshiremans tålamod hade äntligen tagit slut. Både män och kvinnor blockerade hans väg, män och kvinnor som inte brydde sig om huruvida han skyndade sig för att rädda sitt eget liv, ett av sina barns liv eller till och med sig själva. Drake trängde sig igenom och lämnade en man utsträckt. Kvinnan med barnet tittade på honom tillräckligt intensivt för att få honom att känna sig skyldig tills han kom ihåg vad han sprang efter.
  
  Du kommer att tacka mig senare.
  
  Men självklart kommer hon aldrig att få veta. Oavsett vad som händer.
  
  Bo sköt nu till vänster och sprang nerför Avenue of the Americas mot 47th Street. Magnolia-bageriet passerade till höger, vilket fick Drake att tänka på Mano, och sedan på vad hawaiianen kanske redan har lärt sig av Ramses. Två minuter senare, när de exploderade på 47th Street, dök Times Square plötsligt upp till vänster om dem. Till höger om dem fanns en vanlig Starbucks, där det var rörelse och köer vid dörren. Drake skannade ansiktena när han sprang förbi, men förväntade sig inte att stå ansikte mot ansikte med någon av de misstänkta.
  
  Fyra minuter.
  
  Tiden gick fortare och var ännu mer värdefull än de sista ögonblicken av en döende gammal man. Till vänster, vänd mot trottoaren, dök den grå fasaden av hotellet med sin förgyllda entré upp och Beau var den första som gick in genom ytterdörrarna. Drake kringgick en bagagevagn och en farligt gul taxi för att följa Mai in. De möttes av en bred foajé med mönstrad röd matta.
  
  Beau och Alicia tryckte redan på knapparna för att ringa individuella hissar och höll händerna nära sina dolda vapen medan vakten tittade på dem. Drake övervägde att visa sitt Team SPEAR-ID, men det skulle bara leda till fler frågor, och nedräkningen var redan igång till de sista tre minuterna. Klockan signalerade att Alicias hiss hade anlänt och teamet gick ombord. Drake hindrade den unge mannen från att gå med dem och knuffade bort honom med en öppen handflata. Tack gode gud att det fungerade för nästa gest skulle ha varit en knuten näve.
  
  Teamet på fyra personer samlades när fordonet reste sig, stoppade rörelsen och drog sina vapen. Så fort dörren öppnades strömmade de ut och letade efter rum 201. Omedelbart dök ett virvel av knytnävar och fötter upp bland dem, som chockade till och med Bo.
  
  Någon väntade.
  
  Drake ryckte till som en knytnäve kopplad ovanför hans ögonhåla, men ignorerade blixten av smärta. Någons fot försökte fånga sin egen, men han klev åt sidan. Samma figur flyttade sig bort och omgav Alicia och slog in hennes kropp i gipsväggen. Mai stoppade slagen med händerna höjda och sedan släppte Bo ett snabbt ett-två slag som stoppade all fart och fick anfallaren på knä.
  
  Drake hoppade och slog sedan ner med all kraft. Tiden rann ut. Figuren, en tjock man i en tjock jacka, ryste under Yorkshiremannens slag, men lyckades på något sätt avleda den starkaste delen av den. Drake föll på sidan och tappade balansen.
  
  "Slagpåse", sa Mai. "Han är en slagpåse. Positionerad för att bromsa oss."
  
  Bo körde in hårdare än tidigare. "Han är min. Ska du gå."
  
  Drake hoppade över den knästående figuren och kollade rumsnumren. Det fanns bara tre rum kvar till deras destination, och de hade en minut kvar. De var kvar de sista sekunderna. Drake stannade utanför rummet och sparkade på dörren. Inget hände.
  
  Mai sköt honom åt sidan. "Flytta."
  
  Ett högt slag och trädet splittrades, det andra och stommen rasade. Drake hostade. "Det måste ha försvagat det för dig."
  
  Inuti spred de ut sig, vapen dragna och letade snabbt, men föremålet de letade efter var fruktansvärt uppenbart. Den låg mitt i sängen - ett glansigt A4-fotografi. Alicia gick fram till sängen och såg sig omkring.
  
  "Rummet är fläckfritt," sa Mai. "Jag slår vad om att det inte finns några spår."
  
  Alicia stod vid sängkanten, tittade ner och andades ytligt. Hon skakade på huvudet och stönade när Drake anslöt sig till henne.
  
  "Herregud. Vad är det här-"
  
  Han avbröts av ett telefonsamtal. Drake gick runt sängen, gick till nattduksbordet och tog telefonen från spaken.
  
  "Ja!"
  
  "Ah, jag ser att du gjorde det. Det kunde inte vara lätt."
  
  "Mars! Din galna jävel. Lämnade du ett foto av bomben till oss? Ett jävla foto?"
  
  "Ja. Din första ledtråd. Varför trodde du att jag skulle låta dig få den äkta varan? Så dumt. Skicka detta till dina ledare och eggheads. De kommer att kolla serienummer och allt annat skit. Kapslar av plutonium E. Klyvbart material. Det är en tråkig sak, verkligen. Nästa ledtråd kommer att vara ännu mer vältalig."
  
  I det ögonblicket kom Bo in i rummet. Drake hoppades att han skulle dra Punch Man med sig, men Beau drog en imaginär linje genom sin halspulsåder. "Han begick självmord", sa fransmannen med en förbluffad röst. "Självmordspiller."
  
  Skit.
  
  "Du ser?" sa Marsh. "Vi är väldigt seriösa."
  
  "Snälla, Marsh," försökte Drake. "Säg bara vad du vill ha. Vi gör det nu, för helvete."
  
  "Åh, jag är säker på att du skulle göra det. Men vi lämnar det till senare, okej? Vad sägs om det här? Kör efter ledtråd nummer två. Den här jakten blir bättre och svårare. Du har tjugo minuter på dig att komma till restaurangen Marea. Det här är förresten en italiensk maträtt och de gör en mycket välsmakande Nduyu calzone, tro mig. Men låt oss inte sluta där, mina vänner, för ni kommer att hitta den här ledtråden under toaletten. Njut av."
  
  "Träsk"-
  
  "Tjugo minuter".
  
  Linjen gick död.
  
  Drake förbannade, vände sig om och sprang så fort han kunde.
  
  
  KAPITEL SJU
  
  
  Utan något annat val bestämde sig Torsten Dahl och hans team för att överge bilen och lämna. Han ville inget hellre än att hålla sig hårt när Smith slängde den kraftfulla SUV:n runt ett halvdussin svängar, däcken gnisslade, flyttade saker, men New York var inget annat än ett ilsket morrande av gula hytter och bussar och hyrbilar. Ordet "Deadlock" kom till Dahls sinne, men det hände varje dag, större delen av dagen, och hornen bultade fortfarande och folk skrek från de nedrullade fönstren. De sprang så fort de kunde och följde anvisningarna. Lauren och Yorgi drog på sig sina skottsäkra västar. Kensi joggade bredvid Dahl med pipande läppar.
  
  "Jag skulle vara mycket mer användbar för dig," sa hon till Dahl.
  
  "Nej".
  
  "Åh kom igen, hur kunde det göra ont?"
  
  "Aldrig".
  
  "Åh, Torsti..."
  
  "Kenzi, du får inte tillbaka din jäkla katana. Och kalla mig inte det. Att låta en galen kvinna ge mig smeknamn är illa nog."
  
  "Åh ja? Precis som du och Alicia någonsin... du vet?"
  
  Smith morrade när de korsade en annan korsning, och såg fotgängare och cyklister tränga ihop vägen vid grönt ljus, alla höll sina liv i sina händer, men de var säkra på att det inte var de som skulle lida idag. De rusade nerför nästa gata, soldaterna kände knappt sprintens hetta när de passerade två långsamma Priuser och slog sönder deras sidospeglar. GPS:en piper.
  
  "Fyra minuter till hamnen," uppskattade Yorgi. "Vi borde sakta ner."
  
  "Jag kommer att sakta ner om tre," sa Smith. "Peka inte ut mitt arbete för mig."
  
  Dahl gav Kenzie en Glock och en Hong Kong-pistol - ingen lätt uppgift, inte lätt att utföra i hemlighet i New York. Han ryckte till när han gjorde detta. Mot hans bättre omdöme var de praktiskt taget tvungna att acceptera den oseriösa agentens hjälp. Det var en ovanlig dag, och alla åtgärder, även desperata sådana, krävdes. Och i sanning kände han fortfarande att de kunde ha ett släktskap, ungefär som parallella militärsjälar, vilket ökade hans nivå av förtroende.
  
  Han trodde att de kunde rädda Bridget Mackenzie, hur hårt hon än kämpade.
  
  Smith korsade nu två körfält, borstade axeln mot den avstannade F150:an, men fortsatte att köra utan att se sig om. När tiden bröt ut hade de inte råd med några trevligheter, och det fruktansvärda molnet som hängde över dem gjorde att de var tvungna att gå all in, hela tiden.
  
  Dahl spände på hammaren på sitt vapen. "Lagret är mindre än en minut bort," sa han. "Varför fan fixar de inte alla dessa gropar?"
  
  Smith sympatiserade med honom. Vägarna var en oändlig, spårig, förrädisk sträcka där bilar långsamt navigerade runt ojämna gropar och vägarbeten dök upp när som helst, till synes likgiltiga för tid på dygnet eller trafiktäthet. Det var verkligen hund mot hund, och inte en enda person ville hjälpa någon annan.
  
  De navigerade snabbt med GPS:en och siktade på pilspetsen. Friskheten från den tidiga morgonen skickade rysningar nerför deras bara hud och påminde dem alla om att det fortfarande var tidigt. Solljus filtrerade genom raster i molnen och gjorde hamnen och den närliggande floden till ett blekt guld. De människor som Dahl kunde se gjorde sina vanliga affärer. Han hade föreställt sig att hamnområdet var mörkt och snurrigt, men förutom lagerlokalerna var det rent och inte särskilt trångt. Och det var inte upptaget, eftersom de viktigaste sjöfartsområdena låg tvärs över bukten i New Jersey. Men Dahl såg stora, misshandlade containrar och ett långt, brett fartyg sitta orörligt på vattnet, och enorma containerkranar, blåmålade, som kunde löpa längs piren på järnvägsspår och samla sina containrar med hjälp av spridare.
  
  Till vänster fanns lagerbyggnader, samt en innergård full av ljusare containrar. Dahl pekade på en byggnad hundra femtio fot bort.
  
  "Det här är vår pojke. Smith, Kenzi, kom fram. Jag vill ha Lauren och Yorgi bakom oss."
  
  Han gick därifrån, nu fokuserad, fokuserade på att bekämpa en attack bakom dem innan de gick vidare till nästa... och sedan nästa, tills den här mardrömmen var över och han kunde återvända till sin familj. Nymålade dörrar placerades längs sidan av byggnaden och Dahl tittade upp när han såg det första fönstret.
  
  "Tömt kontor. Låt oss prova nästa."
  
  Det gick flera minuter när gruppen kröp längs med byggnadens sida, med vapen dragna, kollade fönster efter fönster, dörr efter dörr. Dahl noterade med besvikelse att de började dra till sig de lokala arbetarnas uppmärksamhet. Han ville inte skrämma bort deras byte.
  
  "Låt oss".
  
  De skyndade fram, nådde slutligen det femte fönstret och tog en snabb titt. Dahl såg ett stort utrymme belamrat med kartonger och trälådor, men bredvid fönstret såg han också ett rektangulärt bord. Fyra män satt runt bordet med huvudena nedåt, som om de pratade, planerade och funderade. Dahl hoppade till marken och satte sig ner och lutade ryggen mot väggen.
  
  "Vi är bra?" frågade Smith.
  
  "Kanske," sa Dahl. "Det kunde ha varit ingenting... men..."
  
  "Jag litar på dig," sa Kenzi med en antydan av sarkasm. "Du leder, jag följer," Sedan skakade hon på huvudet. "Är ni verkligen så galna? Bara rusa in dit och börja skjuta först?"
  
  En man närmade sig och tittade åt sidan på dem. Dahl höjde sin HK och mannen frös och höjde händerna i luften. Beslutet togs främst för att killen var i direkt synfält för alla på lagret. Det gick mindre än en sekund innan Dal reste sig, snurrade runt och smällde in axeln i ytterdörren. Smith och Kensi var med honom och läste hans tankar.
  
  När Dahl kom in i det rymliga lagret hoppade fyra män upp från bordet. Vapnen låg vid deras sidor, och nu lägger de undan dem och skjuter urskillningslöst mot de främlingar som närmar sig. Kulor flög överallt, krossade fönstret och gick in genom svängdörren. Dahl duva handlöst, rullande, framträdande, skjutande. Männen vid bordet backade, sköt tillbaka, sköt över axlarna och till och med mellan benen medan de sprang. Ingenstans var säker. Slumpmässiga skottlossningar fyllde det kavernösa utrymmet. Dahl lutade sig på båda armbågarna tills han nådde bordet och vände på det och använde det som en sköld. Ena änden krossades när en kula med stor kaliber passerade rakt igenom.
  
  "Skit".
  
  "Försöker du döda mig?" mumlade Kenzi.
  
  Den stora svensken ändrade taktik, plockade upp ett enormt bord och lanserade det sedan i luften. De fallande kanterna fångade en mans anklar, fick honom att flyga och skicka sin pistol i luften. När Dal snabbt närmade sig fick Kensis röst honom att sakta ner.
  
  "Var försiktig med de där små jävlarna. Jag har jobbat över hela Mellanöstern och sett tusentals av dem bära västar."
  
  Dahl tvekade. "Jag tror inte att du bara kan..."
  
  Explosionen skakade väggarna i lagret. Svensken flög av fötterna, flög upp i luften och kraschade in i ett redan krossat fönster. Ett vitt ljud fyllde hans huvud, ett överväldigande surr i öronen, och för en sekund kunde han inte se någonting. När hans syn började klarna insåg han att Kensi satt på huk framför honom och klappade hans kinder.
  
  "Vakna upp, man. Det var inte en hel kropp, bara en granat."
  
  "Åh. Tja, det får mig att må bättre."
  
  "Det här är vår chans", sa hon. "Hjärnskakningen slog hans medidioter av fötterna också."
  
  Dahl kämpade sig upp. Smith var på fötterna, men Lauren och Yorgi satt på knä med fingrarna pressade mot tinningarna. Dahl såg att terroristerna började komma till sans. Brådskan stack honom som en nål som genomborrade en bit mört kött. Han höjde sin pistol och hamnade under beskjutning igen, men lyckades såra en av de uppstigna terroristerna och såg hur mannen föll över och föll.
  
  Smith rusade förbi. "Fångade honom."
  
  Dahl tog ledningen. Kensi klämde ut skotten bredvid honom. De två kvarvarande terroristerna vände hörnet och Dahl insåg att de var på väg mot utgången. Han saktade ner ett ögonblick, vände sedan samma hörn och sköt försiktigt, men hans kulor träffade bara tom luft och betong. Dörren stod vidöppen.
  
  Granaten studsade tillbaka inuti.
  
  Nu var explosionen given, SPIR-teamet tog skydd och väntade på att splittern skulle passera dem. Väggarna skakade och sprack under det kraftiga nedslaget. Sedan var de på fötter och trängde sig in genom dörren in i skyddsrummet och in i den ljusa dagen.
  
  "Klockan är ett på morgonen," sa Smith.
  
  Dahl tittade i den angivna riktningen, såg två springande figurer och bakom dem Hudsonen, som leder till Upper Bay. "Bullshit, de kanske har motorbåtar."
  
  Kensi föll ner på ett knä och siktade försiktigt. "Då tar vi..."
  
  "Nej," Dahl sänkte ner pipan på sitt vapen. "Ser du inte de civila där borta?"
  
  "Zubi", förbannade hon på hebreiska, ett språk Dahl inte förstod. Tillsammans började Smith, Kenzie och Swede jakten. Terroristerna agerade snabbt, de var nästan vid piren. Kenzi kompromissade genom att skjuta upp sin HK i luften och förväntade sig att civila antingen skulle fly eller gömma sig.
  
  "Du kan tacka mig när vi har räddat dagen," sa hon.
  
  Dahl såg att en väg av möjligheter hade öppnat sig framför honom. Båda terroristerna stod högt upp mot den vattniga bakgrunden, utmärkta mål, och Kenzis opportunistiska eld röjde vägen för dem. Han saktade ner och lade rumpan mot axeln och siktade försiktigt. Smith följde efter bredvid honom.
  
  Terroristerna vände sig om som om de utövade telepati, redan skjutande. Dahl förblev fokuserad när ledningen visslade mellan spjutarna. Hans andra kula träffade målet i bröstet, den tredje - i pannan, exakt i mitten. Mannen föll omkull, redan död.
  
  "Lämna en vid liv," kom Laurens röst genom hans hörlur.
  
  Smith sköt. Den siste terroristen hade redan hoppat åt sidan, kulan gick på hans jacka medan Smith anpassade sig. Med en snabb rörelse kastade terroristen ytterligare en granat - denna gång längs med själva piren.
  
  "Nej!" Dahl sköt till ingen nytta, hans hjärta hoppade till halsen.
  
  Den lilla bomben exploderade med ett högt ljud, explosionsvågen ekade över hamnen. Dahl gömde sig bakom containern ett ögonblick, och hoppade sedan ut igen - men hans fart vek när han såg att det nu inte bara var den kvarvarande terroristen han hade att oroa sig för.
  
  En av containerkranarna skadades vid basen av explosionen och lutade farligt över floden. Ljudet av malande, rivande metall förebådade den förestående kollapsen. Folk stirrade upp och började fly från den höga ramen.
  
  Terroristen tog ut ytterligare en granat.
  
  "Inte den här gången, idiot." Smith låg redan på ett knä och kisade längs siktet. Han tryckte på avtryckaren och såg den sista terroristen falla innan han kunde dra i stiftet på granaten.
  
  Men kranen gick inte att stoppa. Den tunga järnställningen, som lutade och kollapsade längs hela ramens längd, föll ner på piren, förstörde ramen och gjorde den lilla kojan som den föll på till damm. Behållarna skadades och trycktes flera fot tillbaka. Stavar och tvärstänger av metall flög ner och studsade från marken som dödliga tändstickor. En klarblå stång, storleken som en gatlykta, strök mellan Smith och Dahl - något som kunde ha slitit dem på mitten om den hade träffat den - och stannade bara några meter från där Lauren och Yorgi stod med ryggen mot lagret.
  
  "Det finns ingen rörelse." Kensi siktade på terroristen och dubbelkollade. "Han är väldigt död."
  
  Dahl samlade sina tankar och såg sig omkring i hamnen. En snabb kontroll visade att som tur var ingen skadades av containerkranen. Han satte fingret mot halsmikrofonen.
  
  "Kameran är avstängd", sa han. "Men de är alla döda."
  
  Lauren är tillbaka. "Okej, jag skickar det vidare."
  
  Kenzis hand vilade på Dahls axel. "Du borde ha låtit mig ta skottet. Jag skulle krossa den jävelns knän; då skulle vi få honom att prata, på ett eller annat sätt."
  
  "För riskabelt." Dahl förstod varför hon inte förstod detta. "Och det är tveksamt om vi skulle kunna få honom att prata på den korta tiden vi har."
  
  Kensi huffade irriterat. "Du talar på Europas och Amerikas vägnar. Jag är israel."
  
  Lauren kom tillbaka över kommunikationerna. "Vi måste gå. En kamera sågs där. Inte bra."
  
  Dahl, Smith och Kenzie stal en närliggande bil och ansåg att om det bara tog dem fem minuter längre än att gå, skulle tidsbesparingarna kunna bli mer än betydande.
  
  
  KAPITEL ÅTTA
  
  
  Drake smällde in i betongen på 47th Street, utmattad, med bara arton minuter kvar på klockan. De stötte genast på ett problem.
  
  "Sjunde, åttonde eller Broadway?" Mai skrek.
  
  Bo viftade med GPS:en mot henne. Marea ligger nära Central Park.
  
  "Ja, men vilken gata leder oss förbi den?"
  
  De svävade på trottoaren när sekunderna tickade iväg, och visste att mars förberedde inte bara en atombomb, utan också lag som skulle ta livet av två civila för varje minut de var försenade till nästa möte.
  
  "Broadway är alltid upptagen," sa Drake. "Låt oss göra den åttonde."
  
  Alicia stirrade på honom. "Hur i helvete skulle du veta det?"
  
  "Jag hörde talas om Broadway. Aldrig hört talas om den åttonde."
  
  "Åh, rättvist nog. Var-"
  
  "Nej! Det här är Broadway!" Beau skrek plötsligt i sin nästan musikaliska accent. "Restaurangen är högst upp... nästan."
  
  "Nästan?"
  
  "Med mig!"
  
  Bo lyfte som en hundrametersprinter och hoppade över en parkerad bil som om den inte var där. Drake, Alicia och May följde efter honom och svängde österut mot Broadway och korsningen där Times Square skimrade och skimrade och föraktade dess flimrande skärmar.
  
  Än en gång hade folkmassan svårt att skingra sig, och igen ledde Beau dem längs vägkanten. Även här fanns det turister som lutade sig tillbaka, stirrade på höga byggnader och skyltar eller försökte bestämma sig för om de skulle riskera sina liv och rusa över en trafikerad väg. Folkmassorna tillgodosågs av skällande som erbjöd billiga biljetter till olika Broadway-shower. Språk av alla färger fyllde luften, en nästan överväldigande, komplex blandning. Det fanns få hemlösa, men de som talade för dem kampanjade mycket högljutt och energiskt för donationer.
  
  Längre fram låg Broadway, fylld av New York-bor och besökare, prickad med övergångsställen och kantad av färgglada butiker och restauranger med sina hängande, upplysta skyltar och A-frame-displayer. Förbipasserande var en suddig när Drake och hans sida av SPEAR-teamet tävlade vidare.
  
  Femton minuter.
  
  Bo stirrade tillbaka på honom. "GPS:en säger att det är en tjugotvå minuters promenad, men trottoarerna är så trånga att alla går i samma takt."
  
  "Så spring då," uppmanade Alicia honom. "Vifta på din enorma svans. Kanske kommer det att få dig att röra dig snabbare."
  
  Innan Beau hann säga något kände Drake att hans redan sjunkande hjärta sjönk ännu längre. Vägen framför var helt blockerad i båda riktningarna, mestadels av gula taxibilar. Ett stänkskärmsbrott inträffade och de som inte försökte undvika det flyttade långsamt sina bilar för att få en bättre titt. Trottoaren på båda sidor var fylld med folk.
  
  "Helvete."
  
  Men Bo saktade inte ens ner. Ett lätt hopp bar honom upp på bagageutrymmet på en närliggande taxi, och sedan sprang han längs dess tak, hoppade upp på huven och sprang in i nästa i raden. May följde snabbt efter, följt av Alicia, och lämnade Drake bakom sig för att bli utropad och attackerad av fordonsägare.
  
  Drake var tvungen att koncentrera sig utöver det normala. Alla dessa maskiner var inte likadana, och deras metall förändrades, vissa rullade till och med långsamt framåt. Loppet var tätt, men de hoppade från bil till bil och använde den långa linjen för att ta sig fram. Folkmassor stirrade på båda sidor. Det är bra att ingen störde dem här och de kunde se korsningen mellan Broadway och 54th, then 57th streets. När förkrossningen av bilar lättade rullade Bo ut ur den sista bilen och fortsatte sin löptur längs vägen, Mai bredvid honom. Alicia tittade tillbaka på Drake.
  
  "Jag kollade bara för att se om du ramlade genom den öppna luckan på baksidan."
  
  "Ja, det är ett riskabelt alternativ. Jag är bara tacksam för att det inte fanns några konvertibler då."
  
  Bortom den andra korsningen och 57th Street stod cementblandare, leveransbilar och röd-vita bommar uppradade. Om laget trodde att de hade lyckats, eller att det här loppet skulle vara lika okomplicerat som det föregående, krossades deras illusioner plötsligt.
  
  Två män kom ut bakom en lastbil med pistoler riktade direkt mot löparna. Drake missade inte ett slag. Konstant strid, år av strider skärpte hans sinnen maximalt och höll dem där - tjugofyra timmar om dygnet. Hotfulla former dök upp omedelbart och utan att tveka rusade han handlöst mot dem, mitt framför den annalkande cementbilen. En av pistolerna flög åt sidan med ett dån och den andra fastnade under en av männens kroppar. Drake vacklade tillbaka när slaget träffade sidan av hans skalle. Bakom dem hörde han slipandet av hjulen på en cementlastbil när den bromsade kraftigt, och dess förares svordomar...
  
  Han såg en enorm grå kropp vända sig mot honom...
  
  Och jag hörde Alicias rädda skrik.
  
  "Matt!"
  
  
  KAPITEL NIIO
  
  
  Drake kunde bara titta på när den okontrollerade lastbilen vände mot honom. Angriparna drog sig inte tillbaka för en sekund och överöste honom med ett hagl av slag, eftersom de inte var oroliga för sin egen säkerhet. Han fick ett slag i halsen, bröstet och solar plexus. Han såg kroppen svänga och sparkade när den flög rakt över hans huvud.
  
  Den första terroristen föll baklänges, snubblande och träffades av ett av hjulen, varvid stöten bröt ryggen och avslutade hans hot. Den andra blinkade, som förbluffad av Drakes fräckhet, och vände sedan huvudet mot lastbilens baksida som närmade sig.
  
  Det våta smällande ljudet räckte. Drake insåg att han var utanför sitt djup och såg sedan den första terroristens skalle krossad under de glidande hjulen när lastbilens kaross svängde runt ovanför honom. Ramen var tillplattad, han kunde bara hoppas. För en bråkdels sekund svalde mörkret allt, även ljud. Lastbilens undersida rörde sig ovanför honom, saktade ner, saktade in och stannade sedan abrupt.
  
  Alicias hand sträckte sig under den. "Mår du bra?"
  
  Drake rullade fram till henne. "Bättre än de där killarna."
  
  Beau väntade, nästan blandade med fötterna när han tittade på sin klocka. "Fyra minuter kvar!"
  
  Utmattad, blåslagen, repad och misshandlad tvingade Drake sin kropp till handling. Den här gången stannade Alicia hos honom, som om hon kände att han kunde ta lite ledigt efter nästan missen. De slog massorna av turister och hittade Central Park South och Marea bland många andra restauranger.
  
  May pekade på skylten, som var relativt diskret för New York.
  
  Bo sprang före. Drake och de andra fångade honom vid dörren. Servitrisen stirrade på dem, på deras ojämna utseende, på deras tunga jackor och backade. Det var tydligt från hennes ögon att hon hade sett förstörelse och lidande tidigare.
  
  "Oroa dig inte," sa Drake. "Vi är engelska."
  
  Mai skickade en blick i hans riktning. "japanska".
  
  Och Bo pausade sitt sökande efter herrrummet med ett höjt ögonbryn. "Definitivt inte engelska."
  
  Drake sprang så graciöst han kunde genom den fortfarande stängda restaurangen och slog en stol och ett bord längs vägen. Herrtoaletten var liten och bestod bara av två urinoarer och en toalett. Han tittade under skålen.
  
  "Det finns ingenting här," sa han.
  
  Beauregards ansikte visade spänning. Han tryckte på knapparna på klockan. "Tiden är över".
  
  Servitrisen som stod i närheten hoppade till när telefonen ringde. Drake sträckte ut sin hand till henne. "Stressa inte. Ingen brådska."
  
  Han trodde att hon kunde fly, men hennes inre beslutsamhet ledde henne till röret. I det ögonblicket kom Alicia ut från damtoaletten med ett bekymrat ansiktsuttryck. "Han är inte där. Det har vi inte!"
  
  Drake ryckte till som om han hade blivit träffad. Han såg sig omkring. Kan det finnas en annan toalett i denna lilla restaurang? Kanske ett skåp för anställda? De skulle behöva kolla igen, men servitrisen var redan i telefon. Hennes ögon fladdrade mot Drake och hon bad den som ringde att vänta.
  
  "Det här är en man som heter Marsh. Till dig."
  
  Drake rynkade pannan. "Kallde han mig vid namn?"
  
  "Han sa engelsman." Servitrisen ryckte på axlarna. "Det var allt han sa."
  
  Bo dröjde sig kvar bredvid honom. "Och eftersom du är lätt förvirrad, min vän, är det du."
  
  "Till din hälsa".
  
  Drake sträckte sig efter sin telefon, ena handen gnuggade hans kind medan en våg av trötthet och spänning sköljde över honom. Hur kunde de misslyckas nu? De har övervunnit alla hinder, och ändå kan Marsh fortfarande leka med dem på något sätt.
  
  "Ja?"
  
  "Mars här. Berätta nu vad du hittade?"
  
  Drake öppnade sin mun och stängde den sedan snabbt. Vad var det rätta svaret? Kanske förväntade sig Marsh ordet "ingenting". Kanske...
  
  Han gjorde en paus och tvekade från svar till svar.
  
  "Berätta för mig vad du hittade, annars ger jag order om att döda två New York-bor inom den närmaste minuten."
  
  Drake öppnade munnen. Helvete! "Vi hittade-"
  
  Mai sprang sedan ut från damtoaletten, halkade på de våta plattorna och föll på sidan. I hennes hand låg ett litet vitt kuvert. Beau var vid hennes sida på en bråkdel av en sekund, tog upp kuvertet och räckte det till Drake. Mai låg på golvet och andades tungt.
  
  Alicia stirrade på henne med öppen mun. "Var hittade du det här, Sprite?"
  
  "Du gjorde vad de kallar 'pojklooken', Taz. Och detta borde inte förvåna någon, eftersom du ändå är tre fjärdedelar av en man."
  
  Alicia sjudade av ilska i tysthet.
  
  Drake hostade när han öppnade kuvertet. "Vi... hittade... den här... jävla flashenheten, Marsh. Fy fan, vad är det här?"
  
  "Bra jobbat. Bra jobbat. Jag är lite besviken, men hallå, kanske nästa gång. Nu är det bara att titta närmare på USB. Detta är ditt sista test, och som tidigare kanske du vill lämna över det till någon med mer intelligens än du eller NYPD."
  
  "Är det här insidan av... kakan?" Drake insåg att servitrisen fortfarande stod i närheten.
  
  Marsh skrattade högt. "Åh bra, åh mycket bra. Låt oss inte släppa ut katten ur påsen, eller hur? Ja det är det. Lyssna nu, jag ska ge dig tio minuter på dig att skicka innehållet på flash-enheten till de som är bättre än du, och sedan börjar vi om igen."
  
  "Nej, nej, vi vet inte." Drake gjorde en gest mot May, som bar på en liten ryggsäck där de hade gömt en liten bärbar dator. Den japanska kvinnan lyfte sig från marken och närmade sig.
  
  "Vi kommer inte att jaga våra svansar över hela den här staden, Marsh."
  
  "Umm, ja det kommer du. För att jag säger det. Så, tiden går. Låt oss starta upp den bärbara datorn och njuta av vad som kommer härnäst, ska vi? Fem, fyra..."
  
  Drake slog sin näve i bordet när utbrottet tystnade. Ilskan kokade i hans blod. "Hör du, Marsh..."
  
  Restaurangens fönster exploderade när skåpbilens framskärm kraschade in i matsalen. Glaset krossades och bitar flög upp i luften. Trä, plast och murbruksprodukter brast in i rummet. Skåpbilen stannade inte, smällde in i däcken och vrålade som dödens lärling när den rullade genom det lilla rummet.
  
  
  KAPITEL TIO
  
  
  Julian Marsh kände en skarp smärta i magen när han rullade åt höger. Pizzabitar föll på golvet och en skål med sallad föll ner i soffan. Han tog snabbt tag i hans sidor, helt oförmögen att sluta skratta.
  
  Det låga bordet som stod framför honom och Zoe skakade när någons vilda fot av misstag sparkade det. Zoey sträckte ut handen för att stödja honom och gav honom en snabb klapp på axeln när ännu en spännande händelse började utvecklas. Hittills hade de sett Drake och hans besättning strömma ut ur Edison - sett ganska lätt när en man klädd som en turist filmade händelsen från andra sidan gatan - sedan sett den galna rusa upp Broadway - denna hysteriska scen var mer sporadisk eftersom det fanns inte många säkerhetskameror som en lokal terrorist kunde hacka sig in i - och sedan med häpen andetag såg attacken på något sätt utvecklas kring en cementblandare.
  
  Allt detta är en trevlig distraktion. Marsh höll en engångsmobil i ena handen och Zoes lår i den andra när hon åt några skivor skinka och svamp och chattade på Facebook.
  
  Framför dem fanns tre skärmar, arton tum vardera. Paret visade nu stor uppmärksamhet när Drake and Company brast in i den lilla italienska restaurangen. Marsh kollade tiden och tittade på de färgglada fyrverkerierna.
  
  "Fan, det här är nära."
  
  "Är du uppspelt?"
  
  "Ja, är det inte?"
  
  "Det är en okej film." Zoe skrek. "Men jag hoppades på mer blod."
  
  "Vänta bara lite, min älskling. Blir bättre".
  
  Paret satt och lekte i en hyreslägenhet som tillhörde en av terrorcellerna; den främsta, tänkte Marsh. Det fanns fyra terrorister där, varav en på tidigare begäran hade inrättat en biografliknande visningsyta för Marsh. Medan det pythiska paret njöt av att titta på, satt männen vid sidan av, kurrade runt en liten tv, bläddrade igenom dussintals andra kanaler, letade efter nyheter eller väntade på ett samtal. Marsh visste inte och brydde sig inte. Han ignorerade också de märkliga smygande blickarna, och visste mycket väl att han var en stilig man med en ovanlig personlighet, och vissa människor - även andra män - tyckte om att uppskatta en sådan personlighet.
  
  Zoey visade honom lite mer uppskattning genom att glida ner händerna längs framsidan av hans boxare. Fan, hon hade vassa naglar.
  
  Kryddig och ändå på något sätt... njutbar.
  
  Han tittade på kärnvapenportföljen ett ögonblick - en term som han inte riktigt kunde få ur huvudet, trots att den mindre bomben låg i en stor ryggsäck - och stoppade sedan in lite kaviar i hans mun. Bordet framför dem var naturligtvis magnifikt, bestående av ovärderliga och smaklösa produkter, men de var alla läckra.
  
  Var det en atombomb som skrek hans namn?
  
  Marsh insåg att det var dags att agera och ringde, pratade med en charmig servitris och sedan med en starkt accentuerad engelsman. Killen hade en av de där konstiga klangfärgerna i hans röst - något som smakade bönderna - och Marsh gjorde förvrängda miner och försökte skilja vokal från vokal. Ingen lätt uppgift, och det blir lite svårare när kvinnors händer håller i ditt nötknäpparset.
  
  "Berätta för mig vad du hittade, annars ger jag order om att döda två New York-bor inom den närmaste minuten." Marsh log när han sa detta och ignorerade de irriterade blickar hans elever skickade över rummet.
  
  Engelsmannen tvekade lite mer. Marsh hittade en skiva gurka som hade ramlat ur salladsskålen och stack den djupt in i Zoes hår. Inte för att hon märkte det. Minuterna gick och Marsh pratade genom förbränningskammaren och blev mer och mer upprörd. Det fanns en flaska kall Bollinger i närheten, och han tog en halv minut på sig att hälla upp ett stort glas. Zoe myste fram till honom medan han arbetade, och de smuttade från samma glas, naturligtvis på motsatta sidor.
  
  "Fem," sa Marsh i telefonen. "Fyra, tre..."
  
  Zoyas händer blev särskilt enträgna.
  
  "Två".
  
  Engelsmannen försökte förhandla med honom och undrade tydligt vad fan som pågick. Marsh föreställde sig att bilen han hade orkestrerat kraschade genom framrutan vid en förutbestämd tidpunkt, siktade nu, accelererade, närmade sig den intet ont anande restaurangen.
  
  "Ett".
  
  Och sedan exploderade allt.
  
  
  KAPITEL ELVA
  
  
  Drake rusade mot väggen i restaurangen, grep servitrisen i midjan och drog henne med sig. Skärvor av glas och tegel föll från hans rullande kropp. Den annalkande skåpbilen skrek för att få grepp när dess däck träffade golvet i restaurangen och mitten av bilen gick över fönsterbrädan, den bakre delen lyftes nu upp och träffade överliggaren ovanför glaset. Metall skrapad. Borden rasade ihop. Stolar hopade sig som skräp framför honom.
  
  Alicia reagerade också direkt, gick runt bordet och gled iväg, hennes enda sår var ett litet snitt på smalbenet från en snabbt flygande träbit. Mai lyckades på något sätt rulla över toppen av det rörliga bordet utan att ta någon skada, och Bo gick ett steg längre, hoppade över henne och hoppade från yta till yta, för att slutligen tajma sitt hopp så att hans ben och armar träffade sidoväggen och hjälpte till. han landar säkert.
  
  Drake tittade upp, servitrisen skrek bredvid honom. Alicia tittade anklagande.
  
  "Så du tog tag i henne, eller hur?"
  
  "Se upp!"
  
  Skåpbilen rörde sig fortfarande framåt och saktade in med sekunden, men nu stack en pistolpipa ut genom det nedrullade passagerarfönstret. Alicia duckade ner och täckte. Maj rullade tillbaka lite mer. Drake drog fram sin pistol och avfyrade sex kulor i handen utan kropp, ljuden höga i det trånga utrymmet, konkurrerade med skåpbilens öronbedövande dån. Bo var redan i rörelse och rundade baksidan av bilen. Till slut slutade hjulen att snurra och stannade. Trasiga bord och stolar rann i kaskad från huven och till och med taket. Drake såg till att servitrisen inte blev skadad innan han gick vidare, men då var Bo och May redan vid bilen.
  
  Beau krossade förarrutan och kämpade med figuren. Mai kollade platsen genom den trasiga vindrutan och plockade sedan upp den splittrade träbiten.
  
  "Nej", började Drake med lite hes röst. "Vi behöver-"
  
  Men Mai var inte på humör för att lyssna. Istället kastade hon det provisoriska vapnet genom vindrutan med sådan kraft att det skakade fast i förarens panna. Mannens ögon rullade tillbaka och han slutade kämpa med Beau, fransmannen såg förbluffad ut.
  
  "Jag hade det verkligen."
  
  Mai ryckte på axlarna. "Jag tänkte att jag borde hjälpa till."
  
  "Hjälp?" upprepade Drake. "Vi behöver åtminstone en av dessa jävlar vid liv."
  
  "Och på den noten," kikade Alicia in. "Jag mår bra, ta. Även om det är trevligt att se dig rädda Wendys servitrisröv."
  
  Drake bet sig i tungan och visste på ett djupt plan att Alicia bara gjorde narr av honom. Beauregard hade redan dragit ut föraren ur bilen och rotade i hans fickor. Alicia gick till den mirakulöst orörda bärbara datorn. USB-enheten laddades färdigt och tog upp en massa bilder - störande bilder av silverburkar som fick Drakes blod att rinna kallt.
  
  "Det ser ut som insidan av en bomb", sa han och undersökte ledningarna och reläerna. "Skicka det här till Moore innan något annat händer."
  
  Alicia lutade sig över maskinen och knackade iväg.
  
  Drake hjälpte servitrisen på fötter. "Är du okej älskling?"
  
  "Jag... jag tror det."
  
  "Mynta. Vad sägs om att du gör lite lasagne till oss?"
  
  "Kocken... kocken har inte kommit än." Hennes blick tog in förstörelsen med rädsla.
  
  "Fan, jag trodde att du bara kastade dem i mikrovågsugnen."
  
  "Oroa dig inte". Mai gick fram och la sin hand på servitrisens axel. "De kommer att rekonstrueras. Försäkringsbolaget borde ta hand om detta."
  
  "Jag hoppas det".
  
  Drake bet sig i tungan igen, denna gång för att inte svära. Ja, det var en välsignelse att alla fortfarande andades, men Marsh och hans kumpaner förstörde fortfarande människors liv. Utan ett styck av samvete. Ingen etik och inga bekymmer.
  
  Det var som om telefonen ringde genom en psykisk koppling. Den här gången svarade Drake i telefonen.
  
  "Sparkar du fortfarande?"
  
  Marshs röst fick honom att vilja slå något, men han gjorde det på ett strikt professionellt sätt. "Vi har vidarebefordrat dina bilder."
  
  "Åh, utmärkt. Så vi fixade det här lite. Jag hoppas att du tog något att äta medan du väntade, för den här nästa delen - ja, det kan döda dig."
  
  Drake hostade. "Du vet att vi inte har testat din bomb än."
  
  "Och när jag hör det kan jag se att du vill bromsa saker medan du försöker komma ikapp. Det här kommer inte att hända, min nya vän. Detta händer inte alls. Dina poliser och agenter, militärer och brandmän kan vara en del av en väloljad maskin, men de är fortfarande en maskin, och det tar ett tag för dem att komma igång. Så jag använder den här tiden för att slita isär dig. Det är ganska roligt, tro mig."
  
  "Vad får Pythia ut av allt detta?"
  
  Marsh kacklade. "Åh, jag tror att du vet att denna fåfänga grupp ragamuffins nyligen sprängdes. Har det någonsin funnits något mer bestämt? De leddes av en seriemördare, en psykostalker, en megaloman och en svartsjuk överherre. De visade sig alla vara samma person."
  
  Vid det här laget lutade sig Alicia närmare Drake. "Så säg oss - var är den här jäveln?"
  
  "Åh, ny tjej. Är du blond eller asiatisk? Förmodligen blond från hur det låter. Älskling, om jag visste var han var, skulle jag låta dig flå honom levande. Tyler Webb ville alltid en sak. Han lämnade Pythians i samma ögonblick som han insåg var han kunde hitta dem."
  
  "Vilken var på marknaden?" - frågade Drake och fick nu både tid och information.
  
  "Den här platsen är en bikupa av äckligt, har jag rätt? Föreställ dig alla affärer som görs där som kommer att påverka världen i decennier framöver."
  
  "Ramses sålde något till honom," sa Drake och provade det.
  
  "Ja. Och jag är säker på att den knepiga franska korvpajen redan har berättat vad det var. Eller så kan du alltid fråga honom nu."
  
  Så detta bekräftade det. Marsh tittade på dem, även om han inte hade några ögon i restaurangen. Drake skickade ett kort meddelande till Moore. "Vad sägs om att du berätta för oss vart Webb tog vägen?"
  
  "Tja, seriöst, vem är jag, Fox News? Därefter ber du mig om kontanter."
  
  "Jag nöjer mig med det här terroristarvet."
  
  "Och tillbaka till det aktuella arbetet." Marsh sa dessa ord och verkade sedan roa sig själv och skrattade plötsligt. "Förlåt, personligt skämt. Men nu är vi klara med kontrolldelen av jakten. Nu vill jag framföra mina krav till dig."
  
  "Så bara berätta för oss." Alicias röst lät trött.
  
  "Vad är det som är så roligt med det här? Den här bomben kommer att explodera om jag inte är helt nöjd. Vem vet, älskling, jag kanske till och med bestämmer mig för att äga dig."
  
  På ett ögonblick verkade Alicia redo att gå, hennes ögon och ansikte brände nog för att sätta eld på en uttorkad skog.
  
  "Jag skulle vilja vara ensam med dig", viskade hon.
  
  Mars pausade och fortsatte sedan snabbt. "Naturhistoriska museet, tjugo minuter."
  
  Drake ställde klockan. "Och då?"
  
  "Hmmm, vad?"
  
  "Det här är en storslagen arkitektur."
  
  "Åh, ja, om du har kommit så här långt, skulle jag föreslå att ta av en manlig säkerhetsvakt vid namn Jose Gonzalez. En av våra partners sydde in mina krav i fodret på sin jacka igår kväll. Ett originellt sätt att transportera dokument, ja, och utan att gå tillbaka till avsändaren."
  
  Drake svarade inte, mest förbryllad.
  
  "Jag vet vad du tänker," sa Marsh och visade återigen fantastisk intelligens. "Varför inte bara maila dig bilderna och berätta vad du vill ha? Tja, jag är en märklig person. De sa till mig att jag har två sidor, två sinnen och två ansikten, men jag föredrar att se dem som två separata egenskaper. Den ena delen är böjd, den andra är böjd. Du vet vad jag menar?"
  
  Drake hostade. "Självklart vet jag vem du är."
  
  "Jättebra, då vet jag att du kommer att förstå att när jag ser dina fyra sönderrivna lik om cirka sjutton minuter, kommer jag att känna mig både otroligt glad och otroligt irriterad. Med dig. Och nu, adjö."
  
  Linjen gick död. Drake klickade på sin klocka.
  
  Tjugo minuter.
  
  
  KAPITEL TOLV
  
  
  Hayden och Kinimaka tillbringade tid med Ramses. Terroristprinsen verkade malplacerad i sin sex fots kvadratiska cell: smutsig, rufsig och, även om den är tydligt utmattad, färdas fram och tillbaka som ett lejon i bur. Hayden tog på sig sin kroppsrustning, kollade hennes Glock och reservkulor och bad Mano att göra detsamma. Från och med nu kommer det inte att finnas någon chans. Både Ramses och March visade sig vara för smarta för att underskattas.
  
  Kanske var terroristmyten precis där han ville vara.
  
  Hayden tvivlade på det, tvivlade mycket på det. Striden inne i slottet och hans livvakts desperata död visade hur mycket han ville fly. Var hans rykte också förstört? Borde han inte vara desperat för att reparera skadan? Kanske, men människan förstördes inte till den grad att hon inte kunde återuppbygga. Hayden såg honom gå när Kinimaka tog med sig ett par plaststolar till dem.
  
  "Det finns kärnvapen i den här staden," sa Hayden. "Vilket jag är säker på att du vet sedan du gjorde ett avtal med Tyler Webb och Julian Marsh. Du är i den här staden, och om det är dags, ser vi till att du inte är under jorden. Naturligtvis vet inte dina följare att vi har dig..." Hon lät det hänga där.
  
  Ramses stannade och stirrade på henne med trötta ögon. "Du menar naturligtvis ett bedrägeri där mitt folk snart kommer att döda Marsh, ta ansvar för bomben och detonera den. Du borde veta detta från Webb och hans livvakt, eftersom de är de enda som visste. Och du vet också att de bara väntar på mitt kommando." Han nickade, som för sig själv.
  
  Hayden väntade. Ramses var listig, men det betydde inte att han inte skulle ha snubblat.
  
  "De kommer att explodera", sa Ramses. "De kommer att fatta sitt eget beslut."
  
  "Vi kan göra dina sista timmar nästan outhärdliga," sa Kinimaka.
  
  "Du kan inte tvinga mig att avbryta det här," sa Ramses. "Till och med genom tortyr. Jag kommer inte att stoppa den här explosionen."
  
  "Vad vill du?" frågade Hayden.
  
  "Det kommer att bli förhandlingar."
  
  Hon studerade honom och tittade intensivt in i ansiktet på den nya världsfienden. Dessa människor ville ingenting i gengäld, de ville inte förhandla och de trodde att döden bara var ett steg mot något sken av himlen. Var lämnar detta oss?
  
  Verkligen var? Hon famlade efter sitt vapen. "En person som inte vill annat än att begå massmord är lätt att ha att göra med", sa hon. "Med en kula i huvudet."
  
  Ramses tryckte ansiktet mot gallerna. "Så varsågod, västerländsk tik."
  
  Hayden behövde inte vara expert för att läsa galenskapen och iver som lyser i dessa själlösa ögon. Utan ett annat ord bytte hon ämne och lämnade rummet och låste försiktigt ytterdörren efter sig.
  
  Man kan aldrig vara för försiktig.
  
  I nästa rum fanns Robert Prices cell. Hon hade fått tillstånd att behålla sekreteraren här på grund av det överhängande hotet och hans potentiella roll i det. När hon och Kinimaka kom in i rummet gav Price henne en högmodig blick.
  
  "Vad vet du om bomben?" - hon frågade. "Och varför var du i Amazonas och besökte terroristbasaren?"
  
  Price satte sig på sin brits. "Jag behöver en advokat. Och vad menar du? Bomba?"
  
  "Kärnvapenbomb", sa Hayden. "Här i New York. Hjälp dig själv, din skit. Hjälp dig själv nu genom att berätta vad du vet."
  
  "Allvarligt". Prices ögon vidgades. "Jag vet ingenting".
  
  "Du begick förräderi," sa Kinimaka och flyttade sin kropp närmare kameran. "Är det så här du vill bli ihågkommen? Epitafium för dina barnbarn. Eller skulle du hellre bli känd som den ångerfulla som hjälpte till att rädda New York?"
  
  "Oavsett hur sött du säger det", skramlade Prices röst som en hoprullad orm. "Jag deltog inte i några förhandlingar om "bomben" och jag vet ingenting. Snälla nu, min advokat."
  
  "Jag ska ge dig lite tid," sa Hayden. "Då ska jag sätta Ramses och dig tillsammans, i samma cell. Du kan bekämpa detta. Låt oss se vem som talar först. Han vill hellre dö än leva, och han vill ta med sig varje levande själ. Du? Se bara till att du inte begår självmord."
  
  Price verkade upprörd över åtminstone några av hennes ord. "Utan advokat?"
  
  Hayden vände sig om. "Fy fan."
  
  Sekreteraren såg efter henne. Hayden låste in honom och vände sig sedan mot Mano. "Några idéer?"
  
  "Jag undrar om Webb är inblandad i det här. Han har varit en galjonsfigur hela tiden."
  
  "Inte den här gången, Mano. Webb är inte ens efter oss längre. Jag är säker på att allt är Ramses och March."
  
  "Så vad händer härnäst?"
  
  "Jag vet inte hur vi annars kan hjälpa Drake och killarna," sa Hayden. - Laget är redan mitt i allt. Homeland tog hand om allt annat, från polisen som sparkade ner dörrar, till spionerna som gömde sig bakom sina surt förvärvade pengar, till arméns uppbyggnad och ankomsten av NEST, Nuclear Emergency Support Team. Poliser finns överallt, med allt de har. Sappers är i hög beredskap. Vi måste hitta ett sätt att knäcka Ramses."
  
  "Såg du honom. Hur knäcker man en man som inte bryr sig om han lever eller dör?"
  
  Hayden stannade argt. "Vi måste försöka. Eller vill du hellre bara ge upp? Alla har en trigger. Den här masken bryr sig om något. Hans förmögenhet, hans livsstil, hans gömda familj? Det måste finnas något vi kan göra för att hjälpa."
  
  Kinimaka önskade att de kunde anlita Karin Blakes datorexpertis, men kvinnan var fortfarande fångad av hennes Fort Bragg-regim. "Låt oss gå och söka jobb."
  
  "Och be att vi har tid."
  
  "De väntar på att Ramses ska ge klartecken. Vi har lite tid."
  
  "Du hörde det lika bra som jag, Mano. Förr eller senare kommer de att döda Marsh och spränga honom i luften."
  
  
  KAPITEL TRTTON
  
  
  Dahl lyssnade på motstridiga kommunikationsmeddelanden när Smith körde sin bil genom Manhattans trånga gator. Som tur var behövde de inte gå långt, och inte alla betongartärer var helt blockerade. Det verkade som att hela teamet av informanter var inblandat, från den lägsta snicken i slummen till den rikaste, krokiga miljardären och alla däremellan. Detta ledde till en hög med motstridiga rapporter, men hemma gjorde man allt för att skilja det pålitliga från det förvrängda.
  
  "Två av de kända cellerna har nära band till en närliggande moské," sa Moore till Dahl genom sin hörsnäcka. Han dikterade adressen. "Vi har en hemlig agent där, även om han är ganska ny. Säger att den här platsen har varit isolerad hela dagen.
  
  Dahl var aldrig en person som kunde anta någonting. "Vad betyder detta egentligen i moskéterminologi?"
  
  "Vad betyder det? Det betyder för helvete, gå dit och rensa ut åtminstone en av Ramses celler."
  
  "Medborgerligt engagemang?"
  
  "Det finns inte mycket att prata om. Men den som är där kommer knappast att be böner. Sök igenom alla tvättstugor och underjordiska kammare. Och gör dig redo. Min pojkvän gör inte misstag ofta, och jag litar på hans intuition på detta."
  
  Dal vidarebefordrade informationen och matade in koordinaterna i GPS:en. Som tur var var de nästan på toppen av moskén, och Smith vände ratten mot trottoarkanten.
  
  "Providence," sa Lauren.
  
  "Namnet jag gav till min gamla katana." Kensi suckade och mindes.
  
  Dahl drog åt spännena på sin väst. "Vi är redo? Samma system. Vi slår hårt och snabbt, människor. Det kommer ingen nåd."
  
  Smith stängde av motorn. "Det är inga problem med mig."
  
  Morgonen hälsade dem fortfarande när de klev ur bilen och utforskade moskén tvärs över gatan. I närheten fanns en röd och vit ventil med ånga som strömmade ut. Byggnaden, belägen i en korsning, kantade båda gatorna, dess färgglada fönster och långsträckta fasaddel av samhället. På byggnadens tak stod en liten minaret, märklig och nästan gräll mot bakgrund av de omgivande betongfasaderna. Ingången från gatan gick genom ett par glasdörrar.
  
  "Vi går in", sa Dahl. "Rör dig nu."
  
  De korsade målmedvetet vägen och stoppade trafiken med utsträckta armar. En paus nu kan kosta dem allt.
  
  "Bra ställe", kommenterade Smith. "Det är svårt att hitta en bestämd grupp där ute."
  
  Dahl kontaktade Moore. "Vi är på plats. Har du något mer till oss?"
  
  "Ja. Min man försäkrar mig att kamerorna är under jord. Han är nära att bli accepterad, men inte tillräckligt nära för att hjälpa oss idag."
  
  Dahl förmedlade nyheten när de korsade en annan trottoar och öppnade moskéns ytterdörrar. Med sina sinnen förhöjda rörde de sig sakta inåt, ögonen anpassade sig till den något svagare belysningen. De vita väggarna och taket reflekterade ljuset, tillsammans med guldarmaturer och en röd och guldmönstrad matta. Allt detta fanns bakom registreringsområdet, där mannen tittade på dem med dolda misstankar.
  
  "Kan jag hjälpa dig?"
  
  Dahl visade sitt SPEAR-ID. "Ja, kompis, det kan du. Du kan ta oss till din hemliga underjordiska ingång."
  
  Receptionisten verkade förvirrad. "Vad är det här, ett skämt?"
  
  "Flytta dig åt sidan," Dahl sträckte ut sin hand.
  
  "Hej, jag kan inte låta dig..."
  
  Dahl lyfte mannen i tröjan och placerade honom på bänken. "Jag tror jag sa gå åt sidan."
  
  Teamet skyndade förbi och gick in i moskéns huvudbyggnad. Området var tomt och dörrarna på baksidan var låsta. Dahl väntade på skydd från Smith och Kenzie och sparkade dem sedan två gånger. Veden splittrades och panelerna föll till golvet. I det ögonblicket hördes buller och bråk från foajén bakom. Laget tog upp positioner och täckte territoriet. Tre sekunder gick, och sedan stack ansiktet och hjälmen på specialstyrkans befäl ut bakom sidoväggen.
  
  "Är du Dal?"
  
  Svensken skrattade. "Ja?"
  
  "Moore skickade oss. TRÄFFA. Vi är här för att stödja ditt spel."
  
  "Vår pjäs?"
  
  "Ja. Ny information. Du är i fel jävla moské, och de är grävda i ganska djupt. Det kommer att krävas en frontalattack för att slå ut dem. Och vi siktar på fötterna."
  
  Dahl gillade det inte, men han förstod proceduren, etiketten med att jobba här. Det skadade inte att specialstyrkorna redan hade en bättre plats.
  
  "Visa vägen", sa Dahl.
  
  "Vi är. Den korrekta moskén ligger tvärs över vägen."
  
  "På andra sidan..." svor Dahl. "GPS skitsnack."
  
  "De är ganska nära varandra." Officeren ryckte på axlarna. "Och det där engelska svordomen är hjärtevärmande, men är det inte dags att vi flyttar på våra jävla rumpor?"
  
  Minuterna gick när lagen blandade sig och bildade ett raidparti när de korsade vägen igen. När den väl var monterad slösades inte ett ögonblick bort. En fullskalig misshandel började. Männen attackerade byggnadens framsida, slog ner dörrarna och bröt sig in i lobbyn. En andra våg passerade genom dem och fläktade ut på jakt efter landmärkena som de hade blivit berättade om. När den blå dörren hittades placerade mannen en sprängladdning på den och sprängde den. Det blev en explosion, mycket bredare än vad Dahl förväntade sig, men med en radie som specialstyrkorna helt klart räknade med.
  
  "Fullfälla," sa ledaren till honom. "Det kommer att bli fler av dem."
  
  Svensken suckade lite lättare, visste redan värdet av hemliga agenter och glömmer nu inte att ge dem vad de ska. Hemligt arbete var en av polisens mest lömska och ödesdigra metoder. Detta var en sällsynt och värdefull agent som kunde infiltrera fienden och därigenom rädda liv.
  
  Specialstyrkorna gick in i det nästan förstörda rummet och vände sig sedan mot den bortre dörren. Det var öppet och täckte det som tydligt var ingången till källaren. När den första mannen närmade sig hördes skott underifrån och en kula rikoscherade över rummet.
  
  Dahl tittade på Kensi. "Några idéer?"
  
  "Du frågar mig? Varför?"
  
  "Kanske för att jag kan tänka mig att du själv har ett sådant här rum."
  
  "Slå inte runt, för fan, Dal, okej? Jag är inte din husdjursmugglare. Jag är bara här för att... för att..."
  
  "Ja, varför är du här?"
  
  "Jag skulle verkligen vilja veta. Jag kanske borde gå..." Hon tvekade och suckade sedan. "Hör du, det kanske finns en annan väg in. En smart brottsling skulle inte åka dit utan en pålitlig flyktväg. Men med riktiga terrorceller? Vem vet med sådana självmordsbenägna jävlar?"
  
  "Vi har inte tid att tänka", sa specialstyrkans befäl och satte sig bredvid honom. "Det är rollerball för de här killarna."
  
  Dahl tittade på när teamet drog fram sina flashbang-granater medan de begrundade Kenzis ord. Medvetet hård trodde han att bakom dem låg ett omtänksamt hjärta, eller åtminstone de trasiga resterna av ett. Kensi behövde något för att få ihop dessa bitar - men hur länge kunde hon leta utan att förlora allt hopp? Kanske har det här skeppet redan havererats.
  
  SWAT-teamet signalerade att de var redo och släppte sedan lös en galen form av inferno med hjälp av en trästege. När granaterna studsade ner och sedan exploderade tog teamen ledningen, Dahl knuffade befälhavaren till pole position.
  
  Smith trängde sig förbi. "Rör på rumpan."
  
  När de sprang ner möttes de omedelbart av maskingeväreld. Dahl fick en skymt av smutsgolvet, bordsbenen och vapenlådorna innan han medvetet gled ner fyra våningar i rad, drog sin pistol och besvarade eld. Smith vred sig framför honom, gled till botten och kröp åt sidan. SWAT-teamet avancerade bakifrån, hukade och ryckte inte i skottlinjen. Kulorna kom tillbaka skott efter skott, dödliga salvor genomborrade källaren och slet ut bitar ur de tjocka väggarna. När Dahl slog i marken allra längst ner uppskattade han genast manuset.
  
  Det fanns fyra cellmedlemmar här, vilket matchade vad de hade sett i den förra cellen. Tre låg på knä, blod rann från öronen, med händerna pressade mot pannan, medan den fjärde verkade oskadd och sköt kraftigt mot sina angripare. Kanske var det tre andra som täckte honom, men Dahl hittade omedelbart ett sätt att få tag i en levande fånge och siktade på skytten.
  
  "Å nej!" Ledaren för specialstyrkorna rusade oförklarligt förbi honom.
  
  "Hallå!" Ringde Dahl. "Vad-"
  
  Mitt i det värsta helvetet är det bara de som har upplevt det tidigare som kan agera utan paus. Ledaren för specialstyrkorna märkte tydligt skylten, något som var bekant för honom, och tänkte bara på sina kollegors liv. När Dahl tryckte på sin egen avtryckare såg han terroristen släppa en laddad granat från ena handen och kasta bort sitt vapen med den andra.
  
  "För Ramses!" - han skrek.
  
  Källaren var en dödsfälla, ett litet rum där dessa varelser lockade sitt byte. Det finns andra fällor utspridda i rummet, fällor som kommer att utlösas när splitter exploderar. Dahl sköt terroristen mellan ögonen, även om han visste att gesten var rent akademisk - det skulle inte ha räddat dem.
  
  Inte i det här lilla rummet med tegelväggar, i trånga förhållanden, då de sista sekunderna räknas ner innan granaten exploderar.
  
  
  KAPITEL FJORTON
  
  
  Dahl såg världen störta ner i mörker. Han såg hur tiden saktade ner till en krypande fart, hur varje levande hjärtas slag mättes i oändliga ögonblick. När granaten studsade och lyfte upp damm och smuts från golvet i ett litet svampmoln, gick hans kula in i terroristens skalle, skramlade runt innan den brast ut ur ryggen och träffade väggen mitt i en bred fontän av blod. Kroppen är försvagad, livet är redan borta. Granaten föll för en andra rikoschett och Dahl började flytta bort pistolen från hans ansikte.
  
  Dyrbara sekunder återstod.
  
  De tre terroristerna låg fortfarande på knä, stönade och besegrade, och de såg inte vad som skulle komma. Specialstyrkorna försökte hålla tillbaka sin impuls eller klättra tillbaka upp för trappan.
  
  Smith vände blicken mot Dahl, hans livs sista vision.
  
  Dahl visste att Kensi, Lauren och Yorgi var överst i trappan, och för ett ögonblick hoppades han att de var tillräckligt långt från epicentrum.
  
  Och ändå är det här allt för mina barn...
  
  Granaten exploderade på toppen av den andra rikoschetten, ljudet ögonblickligen det högsta som svensken någonsin hört. Sedan dog plötsligt alla ljud när tanken försvann...
  
  Hans ögon var riktade framåt och han kunde inte tro vad de såg.
  
  SWAT-ledaren sprang så fort han kunde, visste vad som skulle komma och var fast besluten att rädda så många människor som möjligt, och insåg omedelbart att han var den enda personen som kunde göra det. Hans uppkörning lyfte honom ovanför granaten, så att han ramlade direkt på den en bråkdels sekund innan den exploderade. Genom kevlar, kött och ben, detonerade den, men träffade inte de som stod fastkedjade vid sin plats i rummet. Explosionen dämpades och dämpades sedan.
  
  Dahl harklade sig, oförmögen att tro sina egna ögon. Hans kollegors engagemang gjorde honom alltid ödmjuk, men detta var på en annan nivå.
  
  Jag visste inte... Jag visste inte ens hans namn.
  
  Och ändå knäböjde terroristerna framför honom.
  
  Dahl sprang nedför de sista stegen och tårarna suddade i ögonen även när han sparkade de tre männen på ryggen. Smith slet sönder deras jackor. Det fanns inga explosiva västar i sikte, men en man skummade om munnen även när Smith knäböjde bredvid honom. Den andre vred sig i ångest. Den tredje klämdes fast i marken, orörlig. Dahl mötte mannens hemska blick, som en polarkeps, med sitt eget hat. Kenzi gick fram och fångade svenskans uppmärksamhet, tittade på Dahl, hennes iskalla blå ögon så klara, kalla och fyllda av känslor att de verkade som ett vidsträckt, tinande landskap, och sa i munnen de enda ord hon kunde säga.
  
  "Han räddade oss genom att offra sig själv. Jag... Jag känner mig så felaktig, så bedrövlig jämfört med honom."
  
  Dahl, i alla sina dagar, fann sig aldrig oförmögen att kommentera. Han gjorde det nu.
  
  Smith sökte igenom alla tre männen och hittade fler granater, kulor och handeldvapen. Pappren och sedlarna i fickorna var skrynkliga, så de församlade männen började rota igenom dem.
  
  Andra närmade sig sin fallne ledare och böjde sina huvuden. En man knäböjde och sträckte ut handen för att röra vid polisens rygg.
  
  Den tredje terroristen dog, oavsett vilket gift han tog, det tog bara längre tid för giftet att få effekt än för hans kollegor. Dahl tittade obotligt på. När hans hörsnäcka pipade och Moores röst fyllde hans huvud, lyssnade han men kunde inte komma på något svar.
  
  "Fem kameror," sa Moore till honom. "Våra källor har fått reda på att Ramses bara har fem kameror. Du har mött två, vilket lämnar tre kvar. Har du någon ny information till mig, Dal? Hallå? Är du där? Vad i helvete händer?"
  
  Crazy Swede tryckte på en liten knapp som dämpade Moore. Han ville uttrycka sin respekt i tysthet i åtminstone några sekunder. Liksom alla män och kvinnor där nere överlevde han bara på grund av den enorma uppoffringen av en man. Den här mannen kommer aldrig mer att se dagsljus eller den nedgående solen, eller känna den varma brisen som blåser över hans ansikte. Dahl skulle uppleva det för honom.
  
  Så länge han levde.
  
  
  KAPITEL FEMTON
  
  
  Sjutton minuter.
  
  Drake följde Bos ledning, klippte vänster på 59:e och begav sig rakt in i kaoset som var Columbus Circle. Flaggor fladdrade från byggnaderna till vänster om honom, och till höger om honom låg en grön remsa prickad med träd. Framför dem stod ett hyreshus, mestadels av glas, vars fönster glänste välkomnande i strålarna från den fortfarande uppgående solen. Den gula taxin körde över vid sidan av vägen, dess förare förväntade sig att se fyra välklädda sprinters rusa nerför trottoaren bakom honom, men Beau gav inte mannen en andra blick. Cirkeln var ett brett betongutrymme med vattenfall, statyer och sittplatser. Turister vandrade hit och dit, packade om sina ryggsäckar och drack vatten. Drake skar genom mitten av gruppen svettiga idrottare och sprang sedan under träden som gav åtminstone lite skugga.
  
  Utom synhåll för nyfikna ögon.
  
  Kontrasten mellan de hårda, hektiska gatorna med sina många ytterligheter - majestätiska, belamrade skyskrapor som tävlar om utrymmet bland de traditionella kyrkorna längs rutnätet - och den absoluta friden och lugnet som rådde i grönskan till höger om honom fyllde Drake med en känsla av overklighet. Hur galen var den här platsen? Hur mycket av en dröm är detta? Skillnaderna var ofattbart extrema.
  
  Han undrade hur noggrant Marsh tittade på dem, men han brydde sig inte så mycket om det. Detta kan leda till att en person dör. Väl hemma försökte de till och med nu hitta kanalen så att de kunde spåra den tillbaka till dess källa.
  
  Den ljusa kulan vände långsamt åt vänster när gruppen rusade upp. Alicia och May sprang tätt bakom, tittade på men kunde inte använda alla sina förmågor i denna takt. Fienden kan vara var som helst, vem som helst. En förbipasserande sedan med tonade rutor krävde en närmare inspektion, men försvann i fjärran.
  
  Drake kollade tiden. Elva minuter kvar.
  
  Och ändå tickade ögonblicken förbi, sekund för sekund. Bo saktade ner när en ljusgrå byggnad som Drake omedelbart kände igen dök upp över vägen. Fortfarande springande vände han sig till Alicia och May. "I samma byggnad där vi slogs under berättelsen med Odin. Fan, det känns som att en livstid har gått."
  
  "Träffade inte helikoptern sidan?" frågade Alicia.
  
  "Åh ja, och vi blev attackerade av en Tyrannosaurus Rex."
  
  Naturhistoriska museet verkade förhållandevis litet ur denna vinkel, en missuppfattning om det någonsin fanns en. Det fanns trappsteg som ledde upp från trottoaren till ytterdörrarna, för närvarande fyllda med en grupp turister. Blandade lukter av diesel och bensin anföll dem när de stannade vid vägkanten. Bullret från motorerna, bultande horn och ett och annat rop plågade fortfarande deras sinnen, men det var åtminstone mycket trafik här omkring.
  
  "Sluta inte nu," sa Alicia. "Vi har ingen aning om var säkerheten kommer att vara."
  
  Drake försökte stoppa trafiken och låta dem gå över. "Låt oss hoppas att han inte sa att han var sjuk."
  
  Som tur var var det lite trafik och gruppen kunde ta sig över vägen ganska lätt. Väl på botten av museitrappan började de klättra, men stannade plötsligt när de hörde ett högt gnisslande av däck bakom sig.
  
  Drake tänkte: Sju minuter.
  
  De blev en scen för okontrollerad galenskap. Fyra män hoppade ur bilen med gevär redo. Drake försökte smita, hoppade bort från museets dörrar och spred besökare. Bo drog snabbt sitt vapen och tog sikte på fienden. Skotten hördes. Skrik slet morgonen i strimlor.
  
  Drake hoppade högt och slog ett lågt slag, rullade när han träffade trottoaren och ignorerade smärtan där hans axel hade tagit hela kroppens kraft. Angriparen hoppade upp på motorhuven på sedanen och höll redan Mai under pistolhot. Drake rullade mot bilen och reste sig sedan, lyckligtvis inom räckhåll för geväret. Han sträckte ut sin hand, blev mer av ett hot och krävde uppmärksamhet.
  
  Alicia dök åt andra hållet, rensade stegen och placerade ryttarstatyn av Theodore Roosevelt mellan henne och hennes angripare. Ändå sköt de, kulorna kraschade in i bronsgjutningen. Alicia drog fram sitt vapen och smög runt på andra sidan. De två männen var nu ovanpå bilarna och gjorde perfekta mål. Civila sprang åt alla håll och rensade området. Hon siktade på terroristen, som föll på knä, men en kontinuerlig ström av hans eld rörde sig mot henne och tvingade henne att ta skydd.
  
  May och Bo trängde sig in i en liten indragen båge nära museets huvudentré och kurrade sig tätt för att undvika strömmen av kulor som slet sig igenom stenverket. Beau stod vänd mot väggen, oförmögen att röra sig, men May tittade ut med ryggen vänd mot fransmannen.
  
  "Det här är... besvärligt," klagade Beauregard.
  
  "Och det är väldigt tur att du är smal som ett vass," svarade Mai. Hon stack ut huvudet och sköt en salva. "Du vet, när vi först träffade dig verkade du ofta krypa mellan springorna i väggarna."
  
  "Det skulle vara till hjälp just nu."
  
  "Som rök." Mai lutade sig ut igen och gav eld. Kulorna spårade en väg ovanför hennes huvud.
  
  "Kan vi flytta?"
  
  "Inte om du inte vill bli slagen."
  
  Drake insåg att han inte hade tid att använda sitt eget vapen, så han försökte fånga upp motståndarens vapen. Han insåg för sent att han inte kunde nå honom - killen var för hög - och då såg han pipan vända mot honom.
  
  Ingenstans att gå.
  
  Instinkten genomborrade honom som en missil. Han drog sig tillbaka och sparkade mot bilrutan, krossade glaset och dök sedan in precis när terroristen öppnade eld. Bakom honom skummade trottoaren. Drake klämde sig genom springan in i förarsätet, lädret knarrade, sätenas form gjorde det svårt för honom att passera. Han visste vad som skulle komma. Kulan penetrerade bilens tak, säte och golv. Drake blandade snabbare. Mittfacket bestod av ett handskfack och två stora mugghållare som gav honom något att ta tag i när han höjde sin kropp i passagerarsätet. Fler kulor slet skoningslöst genom taket. Drake skrek och försökte köpa tid. Flödet stannade ett ögonblick, men sedan, när Drake lutade sig tillbaka och laddade fönstret, började det igen med ännu högre hastighet.
  
  Drake klättrade upp i baksätet, en kula brände en fläck mitt på ryggen. Han befann sig i en ovårdad hög, andfådd och utan idéer. En stunds tvekan ska ha fått skytten att också stanna, och sedan hamnade mannen under Alicias eld. Drake låste upp bakdörren från insidan och gled ut, ansiktet begravt i betongen och kunde inte se vart han skulle ta vägen.
  
  Bortsett från...
  
  Under bilen. Han rullade och passade knappt under fordonet. Nu såg han det svarta chassit, rören och avgassystemet. En annan kula sköt uppifrån och slog ett hål mellan de utbredda V-formade musklerna på hans ben. Drake andades ut och visslade mjukt.
  
  Två personer kan spela detta spel.
  
  Han flyttade på fötterna och tvingade sin kropp att röra sig längs marken mot bilens framsida och drog sin Glock när han gick. Sedan siktade han genom de tidigare kulhålen och närmade sig var mannen måste ha varit. Han avlossade sex skott i rad, ändrade sin position något varje gång, och kom sedan snabbt ut under bilen.
  
  Terroristen föll bredvid honom och höll om hans mage. Geväret föll med ett slag bredvid honom. När han desperat sträckte sig efter det, såväl som sitt bälte, sköt Drake honom på vitt håll. Riskerna var för stora för att ta risker, befolkningen var för sårbar. Smärta i hans muskler plågade honom när han sedan kämpade för att stå upprätt och kikade över motorhuven på bilen.
  
  Alicia hoppade ut bakom Roosevelt-statyn och sköt flera kulor innan hon försvann igen. Hennes mål var framtill på den andra bilen. Ytterligare två terrorister försökte ta sikte på May och Bo, som på något sätt verkade pressas in i väggen, men Mays exakta skottlossning höll terroristerna på avstånd.
  
  Drake tittade på sin klocka.
  
  Två minuter.
  
  De var knullade på riktigt.
  
  
  KAPITEL SEXTON
  
  
  Drake tog sig an terroristerna. Han släppte sitt HK och fokuserade på de två som störde Bo och May. En föll omedelbart, hans liv spred sig genom betongen, en svår död för ett förhärdat hjärta. Den andre vände sig om i sista stund och tog en kula, men kunde ändå besvara eld. Drake följde mannens anklagelse med kulor och lämnade döden i hans spår. Så småningom hade mannen ingenstans att gå och stannade, satte sig sedan ner och sköt en sista skur i Mays riktning när Drakes pistol gjorde slut på hans hot.
  
  May såg detta komma och tacklade Bo i golvet. Fransmannen protesterade och landade i en besvärlig hög, men May klämde fast honom med armbågarna ovanpå, vilket hindrade honom från att röra sig. Bitar lossnade från väggen precis där deras huvuden var.
  
  Bo stirrade upp. "Merci, Mai."
  
  "Ki ni sinayde."
  
  Drake hade vid det här laget uppmärksammat den sista kvarvarande terroristen, men inget av det spelade någon roll. Bara den fruktansvärda rädslan i hans själ spelade roll. Bara hans desperata bult spelade roll.
  
  De missade deadline.
  
  Hans humör höjdes lite när han såg May och Bo springa in i museet, och sedan kom Alicia ut ur gömstället för att skicka den sista terroristen till det rasande helvetet han förtjänade. En annan man blöder på trottoaren. En annan själ förlorad och offrad.
  
  De var oändliga, dessa människor. De var ett stormigt hav.
  
  Drake såg sedan den sista, förmodligen döda, terroristen resa sig och vackla iväg. Drake trodde att han måste ha haft en väst på sig. Han siktade på de vajande axlarna och sköt, men kulan missade målet bara millimeter. Han andades långsamt ut och tog sikte på det andra skottet. Nu föll mannen på knä och reste sig sedan upp igen, och i nästa ögonblick brast han in i en skara människor, åskådare, lokalbefolkning och barn med kameror som försökte fånga deras ögonblick av berömmelse på Facebook eller Instagram.
  
  Drake vacklade mot Alicia. "Så det här var en av Ramses celler?"
  
  "Fyra män. Precis som Dahl beskrev. Det här kommer att vara den tredje cellen vi möter som ett lag."
  
  "Och vi vet fortfarande inte villkoren för mars."
  
  Alicia såg sig omkring på gatorna, vägen och de övergivna bilarna som stod stilla. Hon vände sig sedan om när Mays skrik fångade deras uppmärksamhet.
  
  "Vi har en vakt!"
  
  Drake rusade uppför trappan, med huvudet nedåt, utan att ens försöka lägga undan sitt vapen. Det här var allt, det här var hela deras värld. Om Marsh hade ringt hade de kanske...
  
  Jose Gonzalez gav honom en mobiltelefon. "Är du samma engelsman?"
  
  Drake slöt ögonen och satte enheten mot örat. "Träsk. Du uttalar s-"
  
  Pythias skratt avbröt honom. "Nu, nu, ta inte till vanliga förbannelseord. Förbannelser är till för outbildade, eller så fick jag höra. Eller är det tvärtom? Men grattis, min nya vän, du lever!"
  
  "Det kommer att ta mer än några slag för att besegra oss."
  
  "Åh, jag är säker. Kan en atombomb göra detta?
  
  Drake kände att han kunde ha fortsatt sina arga kommentarer i all oändlighet, men han gjorde ett medvetet försök att stänga munnen. Alicia, May och Beau kurrade sig runt telefonen medan Jose Gonzalez tittade på med en känsla av föraning.
  
  "Svalde katten din tunga? Åh, och hej, varför i helvete svarade du inte på Gonzalez samtal?"
  
  Drake bet sig i överläppen tills blodet började rinna. "Jag är här."
  
  "Ja, ja, jag ser det. Men var var du... um... för fyra minuter sedan?"
  
  Drake förblev tyst.
  
  "Stackars gamle Jose var tvungen att svara i telefonen själv. Jag hade ingen aning om vad jag pratade om."
  
  Drake försökte distrahera Marsh. "Vi har en jacka. Var-"
  
  "Du lyssnar inte på mig, engelsman. Du är sen. Kommer du ihåg straffet för att vara sen?"
  
  "Träsk. Sluta busa. Vill du att dina krav ska uppfyllas eller inte?"
  
  "Mina krav? Jo, visst kommer de att göras när jag bestämmer mig för att jag är bra och redo. Nu, ni tre, var goda soldater och vänta där. Jag ska bara beställa ett par takeaways."
  
  Drake svor. "Gör inte det. Våga inte göra det!"
  
  "Tala snabbt."
  
  Linjen gick död. Drake stirrade in i de tre paren av hemsökta ögon och insåg att de bara var hans egna reflektioner. De misslyckades.
  
  Med en gigantisk insats lyckades han hålla sig från att krossa telefonen. Alicia tog på sig att rapportera det överhängande hotet till Homeland. Mai fick Gonzales att ta av sig jackan.
  
  "Låt oss få det här över", sa hon. "Vi hanterar det som ligger framför oss och förbereder oss för vad som kan komma härnäst."
  
  Drake skannade horisonterna, konkreta och trädkantade, avlägsen i sinnet och hjärtat, krossad av själva tanken på Marchs avsikter. Oskyldiga skulle dö inom de närmaste minuterna, och om han misslyckades igen skulle det bli fler.
  
  "Mars kommer att detonera den här bomben," sa han. "Vad han än säger. Om vi inte hittar det kommer hela världen att lida. Vi står på gränsen..."
  
  
  KAPITEL SJUTTON
  
  
  March skrattade och lade på luren med en blomstring. Zoey tryckte sig ännu närmare honom. "Du har verkligen visat honom," spinnade hon.
  
  "Åh ja, och nu ska jag visa honom ännu mer."
  
  Marsh tog fram en annan brännarmobil och kollade numret han redan hade lagrat i sitt minne. Övertygad om att det var det han behövde slog han snabbt numret och väntade. Rösten som svarade, grov och imponerande, bekräftade hans förväntningar.
  
  "Du vet vad du ska göra," sa han.
  
  "Ett? Eller två?
  
  "Två, som vi kommit överens om. Gå sedan vidare om jag behöver dig igen."
  
  "Självklart, chef. Jag hölls uppdaterad via min mobilapp. Jag skulle definitivt njuta av en del av den handlingen."
  
  Mars fnyste. "Är du en terrorist, Stephen?"
  
  "Nej, jag skulle inte sätta mig i den klassen. Inte riktigt."
  
  "Gör det jobb du fick betalt för att göra. Just nu."
  
  Marsh bytte en av skärmarna till en stadskamera, helt enkelt en miniövervakningsenhet som närliggande företag använde för att hålla ett öga på vem som kom och gick på trottoaren. Stephen skulle orsaka kaos på just den här gatan, och Marsh ville titta.
  
  Zoe lutade sig fram och försökte se bättre. "Så, vad mer ska vi göra idag?"
  
  Marchs ögon vidgades. "Är det här inte tillräckligt för dig? Och du verkar plötsligt lite mjuk, lite följsam för en kvinna som är inbjuden att gå med i den stora dåliga Pythias, Miss Zoe Shears. Varför är detta? Är det för att du gillar galenskapen i mig?"
  
  "Jag tror det. Och mer än bara lite. Kanske gick champagnen till mitt huvud."
  
  "Bra. Håll käften nu och titta."
  
  De närmaste ögonblicken utvecklades precis som Marsh ville att de skulle. Normala män och kvinnor skulle ha rysit av vad de såg, även tuffa sådana, men Marsh och Shears tittade på det med kall avskildhet. Det tog sedan Marsh bara fem minuter att spara materialet och skicka det till engelsmannen via videomeddelande med en anteckning bifogad: Skicka detta till Homeland. Jag kommer att kontakta dig snart.
  
  Han slog ena armen om Zoey. Tillsammans studerade de följande jaktscenario, där engelsmannen och hans tre hantlangare faktiskt visste att de skulle komma för sent innan de ens hade börjat. Perfekt. Och kaoset i slutet... är ovärderligt.
  
  Marsh mindes att det fanns andra människor i rummet. Ramses huvudsakliga cell och dess medlemmar. De satt så tysta i det bortre hörnet av lägenheten att han knappt kunde minnas deras ansikten.
  
  "Hej", ropade han. "Damen har slut på champagne. Kan någon av er luffare städa upp det?"
  
  En man reste sig, hans ögon fyllda av så mycket förakt att Marsh ryste. Men uttrycket maskerades snabbt och förvandlades till en snabb skakning på huvudet. "Kan visst".
  
  "Perfekt. En flaska till borde räcka."
  
  
  KAPITEL ARTON
  
  
  Drake såg när Mai drog upp väktarens jacka medan hon letade efter en lista med krav. Alicia och Beau skannade den samlande folkmassan, nästan säkra på att den sista kvarvarande medlemmen i den tredje cellen skulle göra något slags drag. Homeland var på väg med bara två minuter kvar. I närheten hördes sirener när poliser samlades. Drake visste att händelserna vid det här laget vid det här laget skulle få alla New York-bor på kant och turister i vördnad. Det kan vara en bra idé om folk höll sig borta från gatorna, men vad mer skulle Vita huset egentligen kunna göra?
  
  Drönare med strålningsdetektorer cirklade runt himlen. Metalldetektorer stoppade alla som förtjänade uppmärksamhet, och många som inte gjorde det. Armén och BOET var här. Det var så många agenter som strövade runt på gatorna att det var som ett veteranmöte. Om inrikesdepartementet, FBI, CIA och NSA hade gjort sina jobb korrekt, skulle Marsh sannolikt ha hittats.
  
  Drake tittade på sin klocka. En dryg timme har gått sedan den här mardrömmen började.
  
  Detta är allt?
  
  Alicia knuffade till honom. "Hon hittade något."
  
  Drake såg när Mai hämtade ett vikt papper från Gonzalez förstörda jacka.
  
  New Yorkern ryckte till vid åsynen av henne och tog en trasig ärm i varje hand. "Kommer staden att ge mig kompensation... kompensation..."
  
  "Staden kan ge dig några råd," sa Alicia beslutsamt. "Använd lite varm olja nästa gång. Betala inte för dåligt sällskap."
  
  Gonzales höll käften och smet iväg.
  
  Drake gick upp till maj. Marshs krav trycktes på ett vitt A4-ark i största typsnittet. Sammantaget var de ganska okomplicerade.
  
  "Femhundra miljoner dollar," läste Mai. "Och inget mer".
  
  Under kravet fanns en mening skriven med kontrasterande liten handstil.
  
  "Detaljer kommer snart."
  
  Drake visste precis vad det betydde. "De kommer att skicka oss på ännu en jakt på det omöjliga."
  
  Beauregard tittade på folkmassan. "Och vi, utan tvekan, är fortfarande under övervakning. Vi kommer säkert att misslyckas igen den här gången."
  
  Drake tappade räkningen på antalet mobiltelefoner som togs upp av den samlade folkmassan, hörde sedan det dova surret av ett meddelande på sin mobiltelefon och kollade på skärmen. Redan innan han klickade på videolänken började hans hårbotten klia av en känsla av föranmälan. "Gubbar", sa han och höll enheten på armlängds avstånd medan de trängdes runt.
  
  Bilden var kornig och svartvit, men kameran var stadig och visade tydligt en av Drakes värsta mardrömmar. "Det är ingen mening", sa han. "Döda människor som inte har en aning om vad som händer. Detta är inte för att skrämma, detta är inte för vinst. Det här är för..." Han kunde inte fortsätta.
  
  "Det är skönt," andades Mai. "Vi gräver fler och fler av dessa bottenmatare varje dag. Och det värsta är att de bor i hjärtat av våra samhällen."
  
  Drake slösade inte en minut och skickade en länk till Homeland. Det faktum att Marsh verkade kunna dra sitt mobilnummer ur luften var inte särskilt överraskande med tanke på allt han åstadkommit hittills. Terroristerna som hjälpte honom var helt klart mer än förbrukningsfotsoldater.
  
  Drake såg hur polisen gjorde sitt jobb. Alicia gick närmare honom och drog sedan slumpmässigt upp byxbenet. "Ser du det här?" - sa hon med allsångsröst. "Förstod när du försökte sparka min röv i öknen. Och det är fortfarande jävligt fräscht. Det är så snabbt det här går framåt."
  
  Hennes ord gjorde mer än ett intryck på Drake. Det fanns ett minne av deras anknytning, deras nya attraktion; slutsatsen för May och Bo att något hände dem emellan; och en mer uppenbar referens till hennes eget liv hittills - hur snabbt det gick och hur hon försökte bromsa saker.
  
  I den direkta skottlinjen.
  
  "Om vi överlever det här," sa han. "Team SPEAR tar ledigt en vecka."
  
  "Torsty har redan bokat biljetter till Barbados," sa Alicia.
  
  "Vad hände i öknen?" Mai funderade på det.
  
  Drake tittade på sin klocka, sedan på sin telefon, fångad av det konstiga, overkliga ögonblicket. Inför onödig död och ökande hot, med en oändlig jakt och brutal strid, sparkade de nu i hälarna och tvingades ta några minuters andrum. Naturligtvis behövde de tid för att bli av med spänningen, den växande ångesten som i slutändan kunde leda till deras död... Men Alicias sätt att göra detta har alltid varit något okonventionellt.
  
  "Bikini. Strand. Blå vågor, sa Alicia. "Det är jag".
  
  "Tar du med dig din nya bästa vän?" Mai log. "Kenzie?"
  
  "Du vet, Alicia, jag tror inte att Dahl har bokat en lagsemester," sa Drake, bara halvt på skämt. "Mer som en familjesemester."
  
  Alicia morrade. "Vilken jävel. Vi är familj".
  
  "Ja, men inte som han vill. Du vet, Joanna och Dahl behöver lite tid."
  
  Men Alicia stirrade nu på May. "Och som svar på det första hånet, Sprite, nej, jag funderade på att ta Drakey. Passar det dig?"
  
  Drake tittade snabbt bort och knep ihop läpparna i en tyst visselpipa. Bakom sig hörde han Bo kommentera.
  
  "Betyder detta att du och jag är färdiga nu?"
  
  Mays röst förblev lugn. "Jag tror att det är upp till Matt att bestämma."
  
  Åh, tack. Tack så mycket, fan.
  
  Han lät nästan lättad när hans egen telefon ringde. "Ja?"
  
  "Mars här. Är mina små soldater redo för en snabb löpning?"
  
  "Du dödade de oskyldiga människorna. När vi träffas ska jag se att du kommer att svara för detta."
  
  "Nej vännen, du ska svara. Du läser mina krav, eller hur? Femhundra miljoner. Det är en lagom summa för en stad full av män, kvinnor och små nördar."
  
  Drake slöt ögonen och biter ihop tänderna. "Vad kommer härnäst?"
  
  "Betalningsuppgifter, naturligtvis. Gå till centralstationen. De väntar inne på ett av de centrala kaféerna." Han nämnde ett namn. "Prydligt vikta och instoppade i ett kuvert som någon vänlig själ hade tejpat fast på undersidan av det sista bordet längst ut på disken. Tro mig, du kommer att förstå när du kommer dit."
  
  "Tänk om vi inte gör det här?" Drake glömde inte den förrymde cellmedlemmen, inte heller existensen av minst två andra celler.
  
  "Då ringer jag nästa åsna för att bära min last och spränga munkbutiken. Passar det dig?"
  
  Drake fantiserade kort om vad han kunde göra med Marsh när de väl tillfångatog honom. "Hur länge?"
  
  "Åh, tio minuter borde räcka."
  
  "Tio minuter? Det här är skitsnack, mars, och du vet det. Centralstationen ligger över tjugo minuters bilresa härifrån. Kanske dubbelt så mycket."
  
  "Jag sa aldrig att du skulle gå."
  
  Drake knöt nävarna. De hölls på att misslyckas, och de visste det alla.
  
  "Jag ska berätta vad," sa Marsh. "För att bevisa att jag kan vara tillmötesgående kommer jag att ändra detta till tolv minuter. Och räknar..."
  
  Drake började springa.
  
  
  KAPITEL nitton
  
  
  Drake sprang ut på vägen medan Beau skrev in koordinaterna för Grand Central Station i sin GPS. Alicia och May sprang ett steg efter. Den här gången planerade Drake dock inte att göra resan på hovar. Trots det otroligt snäva schemat som Marsh satte upp, var försöket tvunget att göras. Tre bilar övergavs nära museet, två Corollas och en Civic. Yorkshiremannen gav dem inte en andra blick. Det han ville var något...
  
  "Komma in!" Alicia stod vid den öppna dörren till Civic.
  
  "Det är inte tillräckligt coolt", sa han.
  
  "Vi kan inte slösa tid på att stå här och vänta..."
  
  "Det räcker", såg Drake bakom en långsamtgående häst- och vagnstur som precis hade kört ut från Central Park till där en kraftfull F150-truck stod på tomgång vid sidan av vägen.
  
  Han rusade mot honom.
  
  Alicia och May rusade efter. "Skämtar han med mig?" Alicia lanserade en tirad i maj. "Det finns inget sätt att jag kommer att rida en häst. Aldrig!"
  
  De smet förbi djuret och bad snabbt chauffören att låna dem hans bil. Drake trampade på gaspedalen och brände gummi när han drog sig från trottoarkanten. Beau pekade åt höger.
  
  "Åk den genom Central Park. Detta är 79th Street tvärgående och leder till Madison Avenue."
  
  "Älskar den här låten," skällde Alicia. "Var är Tiffany's? Jag är hungrig."
  
  Beau gav henne en konstig blick. "Det här är ingen restaurang, Miles."
  
  "Och Madison Avenue var en popgrupp," sa Drake. "Under ledning av Cheney Coates. Som om någon någonsin skulle kunna glömma henne." Han svalde och mindes plötsligt.
  
  Alicia skrattade. "Skitsnack. Jag ska bara sluta försöka lätta upp stämningen. Någon anledning till detta, Drakes? Var hon en hora?"
  
  "Hej, håll ut!" Han styrde den fortkörande bilen in på 79th Street, som var en enda bred körfält omgiven av en hög mur med överhängande träd. "Pinup kanske. Och en underbar presentatör."
  
  "Se upp!"
  
  Mays varning räddade deras bil när Silverado strök över den tum höga mittreserven och försökte ramla in dem. Drake lade märke till ansiktet bakom ratten - den sista medlemmen i den tredje cellen. Han trampade på gaspedalen och tvingade alla tillbaka till sina platser när den andra bilen vände om och jagade. Plötsligt fick deras lopp genom Central Park en mycket mer dödlig karaktär.
  
  Föraren av Silverado körde med hänsynslös övergivenhet. Drake saktade ner för att passera flera taxibilar, men deras förföljare passade på att slå dem bakifrån. F150:an ryckte och svängde, men rättade sig sedan upp utan problem. Silveradon träffade taxin och fick den att snurra in på en annan väg där den kraschade in i en stödmur. Drake svängde skarpt åt vänster, sedan höger för att passera raden av taxibilar och accelererade sedan in på en öppen vägsträcka.
  
  Terroristen bakom dem lutade sig ut genom sitt fönster med en pistol i handen.
  
  "Kom ner!" Drake skrek.
  
  Kulor trängde igenom varje yta - bil, väg, murar och träd. Mannen var utom sig själv av ilska, upphetsning och förmodligen hat också, utan att bry sig om skadan han orsakade. Beau, som satt i baksätet på F150, drog fram en Glock och sköt ut genom bakrutan. Kall luft forsade in i kabinen.
  
  En rad byggnader dök upp till vänster och sedan flera fotgängare som promenerade längs trottoaren framför. Drake såg nu bara Djävulens val - en förbipasserandes oavsiktliga död eller att komma för sent till Grand Central Station och ta konsekvenserna.
  
  Åtta minuter kvar.
  
  Drake svängde in på 79th Street och lade märke till en kort tunnel framför sig med gröna grenar över den. När de gick in i det tillfälliga mörkret, slog han på bromspedalen i hopp om att deras förföljare skulle krascha in i en vägg eller åtminstone tappa sin pistol i kaoset. Istället körde han runt dem, körde hårt och sköt ut genom sidorutan när han passerade.
  
  De duckade alla när deras eget fönster blåste ut, kulans vissling nästan dog innan de hörde den. Nu stack Alicia själv ut huvudet, riktade pistolen och sköt mot Silverado. Framåt satte han fart och saktade sedan ner. Drake stängde snabbt luckan. Ytterligare en bro hade dykt upp och trafiken var nu jämn på båda sidor om de dubbla gula linjerna. Drake stängde luckan tills deras egen vinge nästan rörde vid bakdelen av den andra bilen.
  
  Terroristen vände på kroppen och riktade pistolen över hans axel.
  
  Alicia sköt först, kulan krossade bakrutan på Silverado. Föraren ska ha blivit förskräckt eftersom hans bil svängde, nästan körde in i mötande trafik och fick hornen att slå melodiskt. Alicia lutade sig ännu längre ut.
  
  "Den här biten av blont hår som flyger omkring," sa May. "Påminner mig bara om något. Vad kallar de dem nu? Är det här... en collie?"
  
  Fler skott. Terroristen besvarade eld. Drake använde undvikande körteknik så säkert han kunde. Trafiken framför hade tunnat ut igen och han tog chansen att köra om Silverado och svängde in i det mötande körfältet. Bakom honom rullade May ner fönstret och lastade av klämman i en annan bil. Drake lutade sig bakåt och studerade utsikten bakifrån.
  
  "Det kommer fortfarande."
  
  Plötsligt tog Central Park slut och den livliga korsningen på Fifth Avenue verkade hoppa ut mot dem. Bilar saktade ner, stannade och fotgängare promenerade i korsningar och kantade trottoarerna. Drake tog en snabb blick på de gulmålade bromsljusen, som just nu var gröna.
  
  Extra långa vita bussar kantade båda sidor av Fifth Avenue. Drake slog till i bromsen, men terroristen kraschade in i deras bakljus igen. Genom styret kände han hur bakdelen ryckte, såg risken för katastrof och drog sig ur spinn för att återta kontrollen. Bilen rätade ut genom korsningen, Silverado bara en tum bakom.
  
  Bussen försökte rycka ut framför dem och lämnade Drake inget annat val än att köra hela vägen längs sin vänstra sida och in i mitten av vägen. Metall skrapades och glas krossades över hans knä. Silverado kraschade in i honom nästa.
  
  "Fem minuter," sa Bo tyst.
  
  Utan att slösa någon tid ökade han farten. Madison Avenue kom snart till synen, den grå fasaden på Chase Bank och den svarta J.Crew fyllde synfältet framför sig.
  
  "Två till," sa Bo.
  
  Tillsammans tävlade racerbilarna från liten lucka till liten lucka och krossade bilar i sidled och runt långsammare hinder. Drake tryckte konstant på signalhornet och önskade att han hade någon form av siren, och Alicia sköt upp i luften för att tvinga fotgängare och förare att snabbt gå iväg. NYPD-bilarna vrålade redan och lämnade ett spår av förstörelse i deras spår. Han hade redan märkt att de enda fordon som verkade behandlas med respekt var de stora röda brandbilarna.
  
  "Förut", sa Bo.
  
  "Förstår det," Drake såg passagen som leder till Lexington Avenue och rusade mot den. Han startade motorn och körde snabbt bilen runt hörnet. Rök vällde upp från däcken och fick folk att skrika över hela trottoaren. Här på den nya vägen stod bilar tätt parkerade på båda sidor, och kaoset av plattformar, skåpbilar och enkelriktade gator fick även de bästa förarna att gissa.
  
  "Det är inte långt", sa Bo.
  
  Drake såg sin chans framför sig när trafiken tunnade ut. "Maj", sa han. "Kommer du ihåg Bangkok?"
  
  Lika smidigt som att växla växlar i en superbil, satte Mai in ett nytt magasin i sin Glock och lossade sitt säkerhetsbälte och växlade i sätet. Alicia stirrade på Drake och Drake stirrade på backspegeln. Silverado stängde in med all sin kraft och försökte ramla dem när de närmade sig Grand Central Station och den myllrande folkmassan.
  
  Mai satte sig upp på sin plats, lutade sig ut genom den nu krossade bakrutan och började trycka.
  
  Alicia knuffade till Drake. "Bangkok?"
  
  "Det är inte vad du tror."
  
  "Åh, det händer aldrig. Du kommer att berätta för mig att det som hände i Thailand kommer att fortsätta att hända i Thailand."
  
  Mai gled genom den lilla luckan, slet sönder sina kläder men tvingade kroppen att gå vidare. Drake såg ögonblicket vinden slog mot henne, sanden sved i ögonen. Han såg ögonblicket som den förföljande terroristen blinkade i chock.
  
  Silverado kom nära, chockerande nära.
  
  Mai hoppade upp på baksidan av lastbilen med spridda ben och höjde sitt vapen. Hon siktade och började sedan skjuta från baksidan av lastbilen, kulorna krossade rutorna på en annan bil. Byggnader, bussar och lyktstolpar passerade lugnt. Mai tryckte på avtryckaren gång på gång, omedveten om vinden och bilens rörelser och fokuserade bara på mannen som annars skulle döda dem.
  
  Drake höll ratten så stadigt som möjligt och höll hastigheten konstant. Den här gången passerade inte en enda bil framför dem, som han hade bett om. May stod stadigt på fötterna, hennes koncentration fokuserade oundvikligen på en sak i taget. Drake var hennes guide.
  
  "Nu!" - skrek han högst i rösten.
  
  Alicia vände sig om som ett barn som hade tappat godis från baksätet. "Vad ska hon göra?"
  
  Drake bromsade mycket försiktigt, en millimeter i taget. Mai satte in den andra klämman och sprang sedan upp på flaket på lastbilen, rakt till bakdörren. Silverado-förarens ögon vidgades ännu mer när han såg en vild ninja springa rakt mot sin snabba bil från en annan!
  
  Mai nådde bakdörren och hoppade upp i luften, svängde med benen och slog med armarna. Det tog ett ögonblick innan tyngdkraften drog ner henne, när hon graciöst bågade genom den tunna luften, symbolen för smygande, skicklighet och skönhet, men sedan sjönk hon tungt ned på huven på en annan mans bil. Hon böjde sig omedelbart och lät hennes ben och knän ta slaget och behålla balansen. Att landa på den orubbliga metallen var inte lätt och Mai flög snabbt fram mot den taggiga vindrutan.
  
  Föraren av Silverado slog till i bromsen, men lyckades ändå rikta pistolen mot hennes ansikte.
  
  Mai spred sina knän när den plötsliga stöten gick igenom henne och stärkte hennes ryggrad och axlar. Hennes vapen låg kvar i hennes händer, redan riktat mot terroristen. Två skott och han väsnade, foten fortfarande på bromspedalen, blodet blöt ner framtill på hans tröja och han föll framåt.
  
  Mai kröp upp på huven på bilen, sträckte sig innanför vindrutan och drog ut föraren. Det fanns inget sätt att hon skulle tillåta honom artigheten att återupprätta sin styrka. Hans smärtfyllda ögon mötte hennes och försökte fixera sig.
  
  "Hur...hur mår du..."
  
  Mai slog honom i ansiktet. Hon höll sedan fast när bilen kraschade in bak i Drake. Engelsmannen saktade medvetet ner farten för att "fånga" den självkörande bilen innan den svängde i någon farlig, slumpmässig riktning.
  
  "Så det här är vad du gjorde i Bangkok?" frågade Alicia.
  
  "Något sådant".
  
  "Och vad hände sedan?"
  
  Drake tittade bort. "Jag har ingen aning, älskling."
  
  De slog upp dörrarna, dubbelparkerade bredvid taxin, så nära Grand Central Station de kunde komma. De civila backade och stirrade på dem. De smarta vände sig för att springa. Dussintals fler tog fram sina mobiltelefoner och började ta bilder. Drake hoppade ut på trottoaren och började genast springa.
  
  "Tiden är ute", mumlade Beauregard bredvid honom.
  
  
  KAPITEL TJUGO
  
  
  Drake kom in i centralstationens stora sal. Ett stort utrymme gäspade till vänster och höger och högt ovanför. Blanka ytor och polerade golv chockade systemet, avgångs- och ankomsttavlor flimrade överallt och tillströmningen av människor verkade oupphörlig. Beau påminde dem om namnet på Cafe é och visade dem planlösningen för terminalen.
  
  "Huvudlobbyn," sa Mai. "Sväng höger, förbi rulltrapporna."
  
  Tävlande, vrida och utföra fantastiska akrobatiska bedrifter bara för att undvika kollision, slet teamet genom stationen. Minuterna gick. Kaféer, belgiska chokladbutiker och bagelstånd susade förbi och deras blandade aromer får Drakes huvud att snurra. De gick in i den så kallade Lexington-passagen och började sakta ner.
  
  "Så här!"
  
  Alicia sprang vidare och trängde sig genom den smala ingången till ett av de minsta kaféerna Drake någonsin sett. Nästan omedvetet beräknade hans sinne tabeller. Inte svårt, det var bara tre av dem.
  
  Alicia sköt åt sidan mannen i den grå rocken och föll sedan på knä bredvid den svarta ytan. Bordsskivan var översållad med onödigt skräp, stolarna var slarvigt ordnade. Alicia rotade runt nedanför och dök snart upp med ett vitt kuvert i händerna, ögonen fulla av hopp.
  
  Drake tittade på några steg bort, men inte engelskan. Istället observerade han personalen och kunderna, de som gick förbi utanför, och i synnerhet ett annat område.
  
  Dörr till grovkök.
  
  Nu öppnade den, en nyfiken kvinnofigur stack ut hennes huvud. Nästan omedelbart fick hon ögonkontakt med den enda mannen som tittade direkt på henne: Matt Drake.
  
  NEJ...
  
  Hon tog upp den bärbara telefonen. "Jag tror att det här är för dig," sa hon med bara sina läppar.
  
  Drake nickade medan han fortsatte att observera hela området. Alicia slet upp kuvertet och rynkade sedan pannan.
  
  "Det här kan inte vara sant."
  
  Mai spärrade upp ögonen. "Vad? Varför inte?"
  
  "Det säger boom!"
  
  
  KAPITEL TJUGUET
  
  
  Drake rusade till telefonen och ryckte den från kvinnan. "Vad spelar du?"
  
  Marsh skrattade i slutet av raden. "Har du kollat under de andra två borden?"
  
  Sedan gick linjen död. Drake kände att allt inom honom kollapsade när hans själ och hjärta frös, men han slutade inte röra sig. "Till borden!" skrek han och började springa, ramlade och gled på knä under den närmaste.
  
  Alicia skrek åt personalen och besökarna att komma ut och evakuera. Bo föll ihop under ett annat bord. Drake såg utan tvekan en exakt kopia av vad fransmannen hade märkt - en liten sprängladdning tejpad på undersidan av bordet. Storleken och formen på en vattenflaska, den var grovt inslagen i gammalt julklappspapper. Meddelande Ho-ho-ho! Drake gick inte obemärkt förbi.
  
  Alicia satte sig bredvid honom. "Hur neutraliserar vi suget? Och, ännu viktigare, kan vi avväpna suget?"
  
  "Du vet vad jag vet, Miles. I armén brukade vi detonera den ena bomben efter den andra. I grund och botten är detta det säkraste sättet. Men den här killen visste vad han gjorde. Väl förpackad i ofarlig förpackning. Ser du ledningarna? De är alla i samma färg. Sprängkapsyl. Fjärrsäkring. Inte svårt, men jävligt farligt."
  
  "Så bygg satsen och låt inte den där jäkla spränghatten gå av."
  
  "Odla ett set? Fan, vi är helt på gång här." Drake tittade upp och såg med vantro ögon en skara människor trycka sina ansikten mot fönstren på kaféet. Några försökte till och med ta sig in genom den öppna dörren. Grundläggande Android-telefoner registrerade vad som kunde ha varit deras ägares död på bara några minuter.
  
  "Gå ut!" - skrek han, och Alicia gick med honom. "Evakuera den här byggnaden omedelbart!"
  
  Till slut vände sig de rädda ansiktena bort och meddelandet började nå dem. Drake kom ihåg storleken på stora salen och massan av människor där inne och bet ihop tänderna tills rötterna gjorde ont.
  
  "Hur länge tror du?" Alicia satte sig på huk bredvid honom igen.
  
  "Protokoll, om så."
  
  Drake stirrade på enheten. I sanning såg det inte sofistikerat ut, bara en enkel bomb designad för att skrämma snarare än lemlästa. Han hade sett fyrverkeribomber av denna storlek och troligen med en liknande rudimentär detonationsanordning. Hans arméerfarenhet kan ha bleknat lite, men när han stod inför en situation med röd tråd-blå tråd var han snart tillbaka.
  
  Förutom att alla trådar är i samma färg.
  
  Kaos omslöt allt runt hans frivilligt skapade kokong. Som en förrädisk viskning svepte nyheten om bomben genom de stora salarna, och en mans önskan om frihet smittade av på nästa och nästa, tills alla utom de hårdaste - eller dummaste - passagerare gick mot utgången. Ljudet var öronbedövande, det nådde de höga takbjälken och rann tillbaka nerför väggarna. Män och kvinnor föll i all hast och förbipasserande hjälpte dem upp. Vissa fick panik medan andra förblev lugna. Chefer försökte hålla sin personal på plats men utkämpade med rätta en förlorad strid. Folkmassor strömmade ut från utgångarna och började fylla 42nd Street.
  
  Drake tvekade, svetten pärlade på hans panna. Ett fel drag här kan resultera i att en lem tappas, eller mer. Och värre, det skulle ta honom ur kampen för att förstöra Marsh. Om Pythianen kan tunna ut dem, då kommer han att ha en mycket bättre chans att uppnå sitt slutmål - oavsett hur perverst detta helvete kan vara.
  
  Beauregard satte sig sedan på huk bredvid honom. "Mår du bra?"
  
  Drakes ögon vidgades. "Vad i helvete... jag menar, hämtar du inte med någon annan..."
  
  Bo höll fram en annan apparat, som han redan hade stängt av. "Det är en enkel mekanism och det tog bara några sekunder. Behöver du hjälp?"
  
  Drake stirrade på de inre mekanismerna som hängde framför honom, på den lätta självbelåtenheten i fransmannens ansikte och sa: "Fan. Ingen borde berätta för svensken att detta hände."
  
  Han drog sedan ut spränghatten.
  
  Allt förblir detsamma. En känsla av lättnad sköljde över honom och han tog en stund att stanna upp och hämta andan. Ännu en kris löst, ännu en liten seger för de goda. Sedan sa Alicia, utan att ta blicken från kafédisken, fem mycket distinkta ord.
  
  "Den jäkla telefonen ringer igen."
  
  Och runt om på Grand Central Station, över hela New York City, i papperskorgar och under träd - till och med bundna till räcken och slutligen kastade av motorcyklister - började bomber explodera.
  
  
  KAPITEL TJUGUTVÅ
  
  
  Hayden stod framför en rad tv-monitorer, Kinimaka bredvid henne. Deras tankar på att slå sönder Ramses ställdes tillfälligt på is av jakten genom Central Park och sedan galenskapen på Grand Central Station. När de tittade på, gick Moore fram till dem och började kommentera varje bildskärm, kamerabilderna märkta och kunna zooma in för att markera ett människohår på en fräknar arm. Täckningen var inte så omfattande som den borde ha varit, men förbättrades när Drake och hans team närmade sig den berömda tågstationen. En annan monitor visade Ramses och Price i sina celler, den förstnämnde trampade otåligt som om han behövde vara på sina ställen, den senare satt deprimerad som om allt han egentligen ville ha var erbjudandet om en snara.
  
  Moores team arbetade flitigt runt dem, rapporterade iakttagelser, gissningar och bad poliser och agenter på gatan att besöka vissa områden. Attackerna avbröts framför Hayden, även medan Drake och Beau desarmerade bomber på Grand Central. Det enda sättet Moore kunde vara helt säker på att Midtown togs om hand om var att i princip tömma hela platsen.
  
  "Jag bryr mig inte om det är en gammal döv mormor som precis förlorat sin katt," sa han. "Övertyga dem åtminstone."
  
  "Hur kunde kameror få bomber genom metalldetektorerna på Grand Central Station?" frågade Kinimaka.
  
  "Plastsprängämnen?" Moore vågade.
  
  "Har du inga andra åtgärder för detta?" frågade Hayden.
  
  "Självklart, men se dig omkring. Nittio procent av vårt folk letar efter en jävla kärnvapenbomb. Jag har aldrig sett det här området så tomt."
  
  Hayden undrade hur länge Marsh hade planerat detta. Och Ramses? Terrorprinsen hade cirka fem celler i New York, möjligen fler, och några av dem var sovceller. Sprängämnen av alla slag kunde när som helst smugglas in och helt enkelt grävas ner, gömda i skogen eller i en källare i flera år om det skulle behövas. Titta på ryssarna och den beprövade historien om deras försvunna kärnkraftsresväskor - det var en amerikan som föreslog att numret som saknades var det exakta antalet som behövs för att förstöra USA. Det var en rysk avhoppare som bekräftade att de redan var i Amerika.
  
  Hon tog ett steg tillbaka och försökte ta in hela bilden. Under större delen av sitt vuxna liv var Hayden polis; hon kände att hon hade sett alla tänkbara situationer. Men nu... detta var aldrig tidigare skådat. Drake hade redan tävlat från Times Square till Grand Central, räddat liv varje minut och sedan förlorat två. Dahl demonterade Ramses kameror vid varje tur. Men hon slogs av den rena, skrämmande omfattningen av detta fenomen.
  
  Och världen blev sämre. Hon kände folk som inte längre brydde sig om att titta på nyheterna, folk som hade raderat appar från sina telefoner för att allt de såg var äckligt och de kände att de inte kunde göra någonting. Beslut som var tydliga och självklara från första början, speciellt med ISIS:s framväxt, fattades aldrig, grumlade av politik, vinst och girighet, och en underskattning av djupet av mänskligt lidande. Vad allmänheten nu ville ha var ärlighet, en figur de kunde lita på, någon som kom med så mycket insyn som var säkert att styra.
  
  Hayden accepterade allt. Hennes känsla av hjälplöshet liknade känslorna Tyler Webb hade utsätts för henne på sistone. Känslan av att du blir så skickligt förföljd och du är maktlös att göra något åt det. Nu kände hon samma känslor när hon såg Drake och Dahl försöka få tillbaka New York och resten av världen från randen.
  
  "Jag kommer att döda Ramses för det här," sa hon.
  
  Kinimaka placerade en enorm tass på hennes axlar. "Låt mig. Jag är mycket mindre vacker än du, och jag skulle ha det bättre i fängelse."
  
  Moore pekade på en specifik skärm. "Titta där borta, killar. De desarmerade bomben."
  
  Delight sköt genom Hayden när hon såg Matt Drake lämna caféet &# 233; med ett lättat och segerrikt uttryck i ansiktet. Det församlade laget jublade och pausade sedan plötsligt när händelserna började gå utom kontroll.
  
  På många monitorer såg Hayden soptunnor explodera, bilar som svängde för att undvika utbrott av brunnslock. Hon såg motorcyklister köra ut på vägbanan och kasta tegelformade föremål mot byggnader och fönster. En sekund senare inträffade en ny explosion. Hon såg bilen lyfta flera meter från golvet när en bomb exploderade under den, rök och lågor strömmade ut från sidorna. Runt om på Grand Central Station fattade papperskorgar eld bland flyende passagerare. Målet var terror, inte offer. Det brann på två broar, vilket orsakade så kraftiga trafikstockningar att inte ens motorcyklar kunde passera dem.
  
  Moore stirrade och ansiktet slappnade av bara en sekund innan han började ropa order. Hayden försökte behålla sin starka synvinkel och kände hur Manos axel berörde hennes egen.
  
  Vi kommer att gå vidare.
  
  Verksamheten fortsatte vid operationscentralen, räddningstjänst sändes ut och polisen omdirigerades till de hårdast drabbade områdena. Brandkåren och sappers var inblandade över alla gränser. Moore beordrade användning av helikoptrar för att patrullera gatorna. När en annan liten enhet landade på Macy's orkade inte Hayden titta på den längre.
  
  Hon vände sig bort, letade igenom hela sin upplevelse efter någon ledtråd om vad hon skulle göra härnäst, kom ihåg Hawaii och Washington, D.C. de senaste åren, koncentrerade sig... men sedan gjorde ett fruktansvärt ljud, ett fruktansvärt kvardröjande ljud, hennes uppmärksamhet tillbaka till skärmar.
  
  "Nej!"
  
  
  KAPITEL TJUGOTRE
  
  
  Hayden bröt igenom människorna runt henne och sprang ut ur rummet. Nästan morrande av ilska gick hon ner för trappan och knöt näven till hårda klumpar av kött och ben. Kinimaka ropade en varning, men Hayden ignorerade honom. Hon skulle göra detta, och världen skulle bli en bättre och säkrare plats.
  
  När hon tog sig fram längs korridoren som löpte under platsen, nådde hon till slut Ramses cell. Bastarden skrattade fortfarande, ljudet var inget annat än ett fruktansvärt morrande från ett monster. På något sätt visste han vad som hände. Att planera i förväg var uppenbart, men det totala föraktet för mänskligt välbefinnande var inget hon lätt kunde hantera.
  
  Hayden öppnade dörren till sitt rum. Vakten hoppade och sköt sedan utanför som svar på hennes order. Hayden gick direkt till järnstängerna.
  
  "Berätta för mig vad som händer. Berätta för mig nu så ska jag vara snäll mot dig."
  
  Ramses skrattade. "Vad händer?" Han fejkade en amerikansk accent. "Poängen är att ni människor sänks på knä. Och du kommer att stanna där," den stora mannen lutade sig lågt för att titta direkt in i Haydens ögon på flera millimeters avstånd. "Med tungan hängande. Du gör allt jag säger åt dig att göra."
  
  Hayden låste upp celldörren. Ramses, utan att slösa en sekund, rusade mot henne och försökte kasta henne i golvet. Mannens händer var handfängsel, men det hindrade honom inte från att använda sin enorma massa. Hayden vek skickligt och rullade honom med huvudet först in i en av de vertikala järnstängerna, med halsen som snäppte tillbaka från stöten. Hon slog sedan hans njurar och ryggrad hårt, vilket fick honom att rycka till och stöna.
  
  Inga fler galna skratt.
  
  Hayden använde honom som en slagpåse, rörde sig runt hans kropp och slog olika områden. När Ramses vrålade och vände sig om räknade hon de tre första slagen - en blödande näsa, en blåslagen käke och hals. Ramses började kvävas. Hayden gav inte upp, inte ens när Kinimaka gick fram till henne och uppmanade henne att vara lite mer försiktig.
  
  "Sluta ditt jävla bräkande, Mano," snäste Hayden mot honom. "Människor dör där ute."
  
  Ramses försökte skratta, men smärtan i struphuvudet stoppade honom. Hayden följde upp detta med en snabb kaninspark. "Skratta nu."
  
  Kinimaka släpade bort henne. Hayden vände sig mot honom, men sedan gjorde en till synes skadad Ramses ett utfall mot dem båda. Han var en stor man, till och med längre än Kinimaki, deras muskelmassa var ungefär densamma, men hawaiianen var terroristen överlägsen på ett viktigt område.
  
  Stridsupplevelse.
  
  Ramses kolliderade med Kinimaka och studsade sedan våldsamt och vacklade tillbaka in i sin cell. "Vad fan är du gjord av?" muttrade han.
  
  "Materialet är starkare än du", sa Kinimaka och gnuggade i stötområdet.
  
  "Vi vill veta vad som händer härnäst," insisterade Hayden och följde efter Ramses tillbaka till sin cell. "Vi vill veta om atombomben. Var är det? Vem har kontroll? Vilka är deras order? Och för guds skull, vad är dina sanna avsikter?"
  
  Ramses kämpade för att förbli upprätt och ville uppenbarligen inte falla på knä. Spänningen kändes i varje sena. Men när han äntligen reste sig sänkte hans huvud. Hayden var lika försiktig som hon skulle vara med en skadad orm.
  
  "Det finns inget du kan göra. Fråga din man, Price. Han vet redan detta. Han vet allt. New York kommer att brinna, dam, och mitt folk kommer att dansa vår segerjigg bland den pyrande askan."
  
  Pris? Hayden såg svek vid varje tur. Någon ljög och det fick hennes ilska att koka ännu mer. Hon gav inte efter för giftet som droppade från mannens läppar och sträckte ut sin hand till Mano.
  
  "Gå och skaffa mig en elpistol."
  
  "Hayden..."
  
  "Gör det bara!" Hon vände sig om och ilskan utgick från varje por. "Skaffa mig en elpistol och få ut för fan."
  
  I sitt förflutna förstörde Hayden relationer där hon ansåg att hennes partner var för svag. Särskilt den hon delade med Ben Blake, som dog i händerna på Blodkungens män bara några månader senare. Ben, tyckte hon, var för ung, oerfaren, något omogen, men även med Kinimaka började hon nu anpassa sin synvinkel. Hon såg honom som svag, saknad och definitivt i behov av att byggas om.
  
  "Kämpa inte mot mig, Mano. Gör det bara".
  
  En viskning, men den nådde Hawaiianens öron perfekt. Den stora mannen sprang iväg och gömde sitt ansikte och sina känslor för henne. Hayden vände tillbaka blicken mot Ramses.
  
  "Nu är du precis som jag," sa han. "Jag har fått en student till."
  
  "Tror du?" Hayden smällde in sitt knä i den andres mage, sedan smällde hennes armbåge skoningslöst in i hans nacke. "Skulle en student slå skiten ur dig?"
  
  "Om bara mina händer var fria..."
  
  "Verkligen?" Hayden var blind av ilska. "Låt oss se vad du kan göra, ska vi?"
  
  När hon sträckte sig efter Ramses handbojor kom Kinimaka tillbaka, med en cigarrformad elpistol i sin knutna näve. Han förstod hennes avsikter och drog sig tillbaka.
  
  "Vad?" - hon skrek.
  
  "Du gör vad du måste göra."
  
  Hayden förbannade mannen och förbannade sedan ännu högre i Ramses ansikte och kände sig mycket besviken över att han inte kunde knäcka honom.
  
  En låg, lugn röst skar igenom hennes ilska: Men han kanske gav dig en ledtråd.
  
  Kanske.
  
  Hayden knuffade Ramses tills han föll på sin brits, en ny idé dök upp i hans huvud. Ja, det kanske finns ett sätt. Hon stirrade på Kinimaka och gick ut ur cellen, låste den och gick sedan mot ytterdörren.
  
  "Händer det något nytt på övervåningen?"
  
  "Fler sopbomber, men nu färre av dem. En annan motorcyklist, men de tog tag i honom."
  
  Haydens tankeprocess blev tydligare. Hon gick ut i korridoren och gick sedan till en annan dörr. Utan att stanna trängde hon sig igenom folkmassan, säker på att Robert Price skulle ha hört ljudet från Ramses cell. Blicken i hans ögon sa att det var så.
  
  "Jag vet ingenting," rasade han. "Snälla tro mig. Om han sa till dig att jag visste något, vad som helst, om en atombomb, då ljuger han."
  
  Hayden sträckte sig efter sin elpistol. "Vem ska man tro? En galen terrorist eller en förrädarepolitiker. Faktum är att låt oss se vad tasern säger till oss."
  
  "Nej!" Priset höjde båda händerna.
  
  Hayden tog sikte. "Du kanske inte vet vad som händer i New York, Robert, så jag ska berätta allt för dig. Bara en gång. Terroristceller kontrollerar kärnvapen, som vi tror att de kan detonera när som helst. Nu tror den galne Pythian att han faktiskt har kontroll över situationen. Små explosioner inträffar över hela Manhattan. Bomber planterades på Centralstationen. Och, Robert, det här är inte slutet."
  
  Den före detta statssekreteraren gapade, helt oförmögen att få fram ett ord. I sin nyvunna klarhet var Hayden nästan övertygad om att han talade sanning. Men denna enda fläck av tvivel fanns kvar och plågade henne ständigt som ett litet barn.
  
  Den här mannen var en framgångsrik politiker.
  
  Hon avlossade en elpistol. Den sköt åt sidan och saknade mannen med en tum. Price började darra i stövlarna.
  
  "Nästa slag kommer att vara under bältet," lovade Hayden.
  
  Sedan, när Price tårades, när Mano grymtade och hon mindes Ramses demoniska skratt, när hon tänkte på all den fasa som nu var på Manhattan, och på hennes kollegor mitt i det, i hjärtat av Jeopardy, var det Hayden Jay som gick sönder.
  
  Inte mer. Jag kommer inte att stå ut med detta för en minut till.
  
  Hon tog tag i Price och kastade honom mot väggen, kraften från slaget fick honom att falla på knä. Kinimaka tog upp den och gav henne en frågande blick.
  
  "Bara ur min väg."
  
  Hon kastade Price igen, denna gång in i ytterdörren. Han hoppade tillbaka, gnällande, föll, och sedan tog hon tag i honom igen och ledde honom in i korridoren och mot Ramses cell. När Price såg terroristen inlåst i sin cell började han gnälla och kramla. Hayden sköt honom framåt.
  
  "Snälla, snälla, du kan inte göra det här."
  
  "Faktiskt," sa Kinimaka. "Det här är något vi kan göra."
  
  "Nej!"
  
  Hayden kastade Price på barerna och låste upp cellen. Ramses rörde sig inte, han satt fortfarande på sin säng och såg vad som hände under hans slutna ögonlock. Kinimaka drog fram sin Glock och siktade på båda männen när Hayden löste deras band.
  
  "En chans", sa hon. "En fängelsecell. Två män. Den första personen som ringer mig för att chatta mår bättre. Du förstår?"
  
  Price blödde som en halvt uppäten kalv. Ramses rörde sig fortfarande inte. För Hayden var synen av honom nervös. Den plötsliga förändringen i honom var absurd. Hon gick därifrån och låste cellen och lämnade båda männen tillsammans när hennes telefon började ringa och agent Moores röst kom på linjen.
  
  "Kom hit, Jay. Du måste se detta."
  
  "Vad är detta?" Hon sprang med Kinimaka, jagade ut deras skuggor ur cellblocken och backade upp för trappan.
  
  "Fler bomber," sa han sorgset. "Jag skickade alla för att städa upp röran. Och detta sista krav är inte vad vi förväntade oss att det skulle vara. Och din man Dahl har en ledning på cell fyra. Han jagar det just nu."
  
  "Låt oss ge oss ut på vägen!" Hayden rusade till stationsbyggnaden.
  
  
  KAPITEL TJUGOFYRA
  
  
  Dahl kastade sig i passagerarsätet och lät Smith köra; Kenzie, Lauren och Yorgi är tillbaka i baksätet. Även när de tog sig tillbaka till stationen kom det rapporter om Drake som attackerade Grand Central Station, men han hörde inget mer. Moore hade precis fått ytterligare ett tips från en informatör - en fjärde terroristcell opererade från ett lyxigt hyreshus nära Central Park, och nu när Dahl tänkte på det är det naturligt att vissa av dessa celler finansierades annorlunda än andra - det hjälpte dem att smälta in i mängden - men Dahl undrade hur ett gäng människor så lätt kunde existera i ett visst samhälle utan att komma ihåg deras hjärntvättsindoktrinering. Hjärntvätt var en speciell konst, och han tvivlade på att den typiske terroristen hade bemästrat det ännu.
  
  Var inte så naiv.
  
  Moores agenter riskerade mer än bara exponering för att få dessa ledtrådar. Konsekvenserna av denna dag skulle ge oändligt återklang, och han hoppades att Homeland visste hur det hela skulle blåsa över. Om en undercover-agent blev bränd idag, hade hans problem bara börjat.
  
  Trafikpoliser, som alltid dominerade korsningarna, gjorde sitt bästa för att filtrera trafiken, ställdes inför enorma och förmodligen oöverstigliga problem, men medvetna utryckningsfordon borde ha prioriterats. Dahl såg flera små utsiktsplattformar - nästan som minikörsbärsplockare - där poliser dirigerade sina kollegor från en högre utsiktspunkt, och han nickade tack när de släpptes igenom.
  
  Dahl kollade bilens GPS. "Åtta minuter", sa han. "Vi är redo?"
  
  "Klara", återvände hela laget.
  
  "Lauren, Yorgi, stanna kvar med bilen den här gången. Vi kan inte riskera dig längre."
  
  "Jag kommer," sa Lauren. "Du behöver hjälp."
  
  Dahl förvisade bilder av källaren och specialförbandsledarens död. "Vi kan inte riskera onödiga liv. Lauren, Yorgi, du har ditt eget värde inom olika områden. Titta bara på utseendet. Vi behöver ögon där också."
  
  "Du kanske behöver mina kunskaper," sa Yorgi.
  
  "Jag tvivlar på att vi kommer att hoppa på balkonger, Yorgi. Eller med avloppsrör. Bara..." Han suckade. "Snälla gör som jag ber och titta på det blodiga utseendet. Tvinga mig inte att göra det här till en order."
  
  Det blev en besvärlig tystnad. Varje medlem i teamet uppfattade händelserna i det tidigare överfallet helt olika, men eftersom allt detta hade hänt för bara en halvtimme sedan var de flesta fortfarande i chock. Observationerna var oändliga - hur nära de var att explodera. Hur en man så osjälviskt offrade sig själv för att rädda deras liv. Hur billigt dessa terrorister behandlade alla former av liv.
  
  Dahl fann att hans tankar återvände till den gamla sågen - hur kunde en vuxen ingjuta sådana hatiska egenskaper hos ett yngre barn? Det mest oskyldiga sinnet? Hur kunde en vuxen, ansvarsfull person tro att det var rätt att förvränga sådana ömtåliga sinnen, att ändra kursen för ett lovande liv för alltid? För att ersätta det med... vad?... hat, oflexibilitet, fanatism.
  
  Oavsett hur vi ser på det, oavsett vår syn på religion, tyckte Dahl, så går djävulen verkligen bland oss.
  
  Smith slog till i bromsen när de närmade sig ett höghus. Det tog sekunder att göra sig redo och komma ur bilen, vilket lämnade dem alla försvarslösa på trottoaren. Dahl kände sig illa till mods när han visste att den fjärde cellen nästan säkert var inne och hur kompetenta de verkade. Hans blick föll på Lauren och Yorgi.
  
  "Vad fan gör du? Sätt dig tillbaka i bilen."
  
  De gick fram till dörrvakten, visade upp sina legitimationer och frågade om två lägenheter på fjärde våningen. Båda tillhörde ett ungt par som höll sig för sig själva och alltid var artiga. Dörrvakten hade aldrig ens sett båda paren tillsammans, men ja, en av lägenheterna fick regelbundna besökare. Han trodde att det var någon slags social kväll, men då fick han inte betalt för att han var för nyfiken.
  
  Dahl sköt honom försiktigt åt sidan och gick mot trappan. Dörrvakten frågade om de behövde en nyckel.
  
  Dahl log mjukt. "Det kommer inte att behövas."
  
  Fyra våningar överkoms lätt och sedan gick de tre soldaterna försiktigt längs korridoren. När Dal såg rätt lägenhetsnummer komma fram började hans mobiltelefon vibrera.
  
  "Vad?" Smith och Kenzi väntade och täckte sin periferi.
  
  Moores trötta röst fyllde Dahls huvud. "Informationen är falsk. En del informatörer ramar in fel personer för att få lite revansch. Förlåt, jag fick nyss reda på det."
  
  "Lögner", andades Dahl ut. "Skojar du? Vi stod utanför deras jävla dörr med HKs."
  
  "Gå då. Informatören älskar en av kvinnorna. Oavsett, gå bara ut på vägen igen, Dal. Följande information är glödhet."
  
  Svensken förbannade och kallade tillbaka sitt team, gömde sina vapen och skyndade sedan förbi den förvånade portvakten. Dahl hade faktiskt övervägt att be dörrvakten att genomföra en tyst evakuering innan de gick upp till fjärde våningen - och visste vad som kunde hända där - och undrade nu hur de boende kan ha reagerat efter att ha fått reda på att hans tips var bedrägligt.
  
  En intressant social fråga. Vilken typ av person skulle klaga på att ha blivit utkastad från sitt hem medan polisen letade efter terrorister... om den sökningen slutade vara baserad på en lögn?
  
  Dahl ryckte på axlarna. Moore var inte precis på sin skitlista än, men mannen vinglade på stenig mark. "Denna nästa ledtråd kommer att fungera, eller hur?" Han talade in i den fortfarande öppna linjen.
  
  "Så ska det vara. Samma kille som rörde den tredje kameran. Gå bara till Times Square och snabbt."
  
  "Är Times Square hotat? Vilka säkerhetsstyrkor finns redan på plats?"
  
  "Allihopa".
  
  "Okej, vi har tio minuter kvar."
  
  "Låt det bli fem."
  
  Smith körde som en demon, klippte hörn och klämde, till och med borstade, mellan dåligt parkerade bilar. De övergav bilen på 50th Street och sprang, nu mot folkmassorna som rusade bort från Times Square, de glada butikerna i M&M's World, Hershey's Chocolate World och till och med Starbucks i gathörnet, nu undergrävda av det hotande hotet. Enorma skyltar i människostorlek lyste upp gatan med tusentals färgglada bilder, var och en tävlade om uppmärksamhet och engagerade sig i en levande, vibrerande strid. Besättningen drog upp en skog av byggnadsställningar eftersom nästan alla andra butiker verkade genomgå någon form av renovering. Dal försökte komma på ett sätt att hålla Lauren och Yorgi säkra, men resan och flykten gjorde det nästan omöjligt. Gilla det eller inte, de var alla soldater nu, laget stärkt av sin närvaro.
  
  Framöver höll polisen på att dra åt en spärr runt torget. New York-bor tittade på med misstro och besökarna uppmanades att återvända till sina hotell.
  
  "Det är bara en försiktighetsåtgärd, frun," hörde Dahl en av de uniformerade poliserna säga.
  
  Och så vände världen till helvetet igen. Fyra turister, som shoppade fönster runt Levis och Bubba Gump, tappade sina ryggsäckar, rotade runt inuti och drog fram automatvapen. Dahl dukade bakom en gatukiosk och klippte av sitt eget vapen.
  
  Skotten ekade över Times Square. Krossade fönster och skyltar täcktes med sand, förstördes, eftersom de flesta av dem nu var skärmar, de största i världen, och förkroppsligandet av kapitalismen. Murbruk regnade ner på trottoaren. De som blev kvar och säkerhetsstyrkorna sprang i skydd. Dahl stack ut huvudet och sköt tillbaka, hans skott var inte riktade, utan fick terroristerna att förbanna högt och leta efter sitt eget skydd.
  
  Den här gången direkt till dig, tänkte Dahl med dyster belåtenhet. Det finns inget hopp för dig.
  
  Dahl såg buren dyka bakom en parkerad taxi och märkte en buss övergiven i närheten. Han hade aldrig varit på Times Square förut och hade bara skymtat det på TV, men att se ett så till synes fotgängarvänligt område så tomt var nervöst. Fler skott hördes när cellmedlemmar utan tvekan såg människor röra sig inne i butiker och kontorsbyggnader. Dahl gick tyst ut på gatan.
  
  Bakom bussen och längs den bortre trottoaren intog andra säkerhetsstyrkor sina positioner. Fler SWAT-trupper, svartklädda agenter och NYPD-poliser manövrerade runt till en tyst, koreograferad rytm. Dahl signalerade att de skulle ställa upp. Det som här avslöjades som ett tecken översattes uppenbarligen inte, för ingen ägnade den galna svensken den minsta uppmärksamhet.
  
  "Väntar vi på de här fittorna på tre eller fyra bokstäver, eller ska vi få de här jävlarna att brinna?" Kensi gnuggade sig mot hans sida.
  
  Dahl vände sig bort från de amerikanska agenterna. "Jag gillar verkligen din färgglada terminologi," sa han och kröp in i bussens skugga. "Men ekonomiskt."
  
  "Så du vill ha mig här nu. Jag förstår."
  
  "Jag sa inte det".
  
  Smith spretade på marken och kikade under bilarna. "Jag ser ben."
  
  "Kan du vara säker på att det här är terroristers fötter?" frågade Dahl.
  
  "Jag tror det, men det är verkligen inte som om de var märkta."
  
  "De kommer snart," Kenzi lyfte sitt gevär som om det var svärdet hon längtade efter, och ställde sig bakom ett av de gigantiska busshjulen. Laget tog ett kollektivt andetag.
  
  Dahl tittade ut. "Jag tror verkligen att det är dags igen."
  
  Kenzi gick först, rundade bussens baksida och attackerade den gula taxin. Maskingevärseld hördes men den riktades mot fönster, busshållplatser och alla andra platser där försvarslösa människor enligt terroristernas uppfattning kunde gömma sig. Dahl tackade sina lyckliga stjärnor för att ingen utkik placerades, med vetskapen om att snabbheten var deras allierade i att förstöra cellen, vilket måste göras innan de bytte till granater eller värre. Hon och Kensi cirklade runt taxin och tittade på de fyra männen som reagerade förvånansvärt snabbt. Istället för att svänga sina vapen attackerade de helt enkelt, smällde in i Dahl och Kenzi och slog dem till marken. Kroppar sträckte sig över vägen. Dahl fångade den nedåtgående näven och avböjde den och hörde hans knogar slå hårt mot asfalten. Sekundvisaren kom dock ner, denna gång med gevärskolven höjd. Dahl kunde varken fånga den eller titta bort, så han återvände till den enda åtgärd som var tillgänglig för honom.
  
  Han sänkte pannan och tog slaget mot skallen.
  
  Svarthet vred sig framför hans ögon, smärtan rikoscherade från nerv till nerv, men svensken lät inte något av detta störa hans arbete. Vapnet träffade och drog sig sedan tillbaka, sårbart. Dahl tog tag i honom och drog honom mot mannen som höll honom. Blodet rann ner på båda sidor av hans ansikte. Mannen höjde näven igen, den här gången lite blygare, och Dahl tog den med sin egen näve och började klämma den.
  
  Varje fiber i hans väsen, varje ven i varje led, spändes.
  
  Ben gick sönder som krossade grenar. Terroristen skrek och försökte dra bort sin hand, men Dahl ville inte höra talas om det. De behövde inaktivera den här kameran. Snabb. Han klämde ännu hårdare och såg till att mannens uppmärksamhet var helt absorberad av den överväldigande smärtan i näven och drog ut sin Glock.
  
  En dödades.
  
  Pistolen avfyrade tre kulor innan terroristens ögon blev över. Dahl slängde honom åt sidan och reste sig sedan som en hämndängel, blod rann från hans skalle och en blick av beslutsamhet skadade hans ansiktsdrag.
  
  Kenzi slogs mot en stor man, deras vapen inklämda mellan kroppen och deras ansikten nästan mosade ihop. Smith kom ner på den tredje och tvingade pojken på knä när han slog till med nästan perfekt, exakt raseri. Den sista terroristen fick övertaget av Lauren, slog henne till marken och försökte sikta när Yorgi kastade sig framför pipan.
  
  Dahl hämtade andan.
  
  Pistolen avfyrade. Yorgi kollapsade, träffad av sin kroppsrustning. Dahl såg då att situationen var lite annorlunda än när han först läste den. Yorgi hoppade inte atletiskt framför kulan, han rammade terroristens skjutande hand med hela kroppen.
  
  Olika, men ändå effektiva.
  
  Dahl rusade till ryssens hjälp, träffade militanten under vänster arm och lyfte upp hans ben från marken. Svensken byggde upp fart och fart, spände musklerna, bar sin börda med en grymhet född av missnöje. Tre fot, sedan sex, och terroristen kastades snabbt tillbaka när han till slut slog in huvudet i Hard Rock Cafe-menyn é. Plasten sprack, genomdränkts i blod, när Dahls galna impuls spräckte motståndarens skalle och slet sönder köttet. Kinimaka kanske inte gillade det, men svensken använde den amerikanska ikonen för att neutralisera terroristen.
  
  Karma.
  
  Dahl snurrade runt igen, nu droppade blod från hans öron och haka. Kenzi och hennes motståndare var fortfarande låsta i dödlig strid, men Smith lyckades täppa till gapet mellan sig själv och soldaten med några kast. I den sista svängen kämpade han för att svänga runt sitt vapen, hade tur och hamnade med att den vassa änden pekade rakt mot Smith.
  
  Dahl vrålade och rusade fram, men han kunde inte göra något åt skottet. På ett ögonblick sköt terroristen och angriparen Smith fick en kula som stoppade honom i hans spår och fick honom att gå på knä.
  
  Jag för hans panna närmare linjen för nästa skott.
  
  Terroristen tryckte på avtryckaren, men i det ögonblicket dök Dahl upp - ett sjudande, rörligt berg - och klämde fast terroristen mellan sig och väggen. Ben bröts och malde mot varandra, blod forsade ut och geväret flög åt sidan med ett dån. När den förskräckte Dahl gick mot Smith, såg och hörde han den arga soldaten svära högt.
  
  Då är han okej.
  
  Räddad av Kevlarvästen, blev Smith fortfarande skjuten på nära håll och skulle nästan ha dött av kontusion, men deras nya avantgarde kroppsrustning mildrade slaget. Dahl torkade sig över ansiktet och noterade nu specialstyrkans närmande.
  
  Kensi kämpade mot sin motståndare på det här och det sätt, den större mannen kämpade för att matcha hennes smidighet och faktiska muskler. Dahl steg tillbaka med ett svagt leende på läpparna.
  
  En av specialstyrkorna sprang upp. "Behöver hon hjälp?"
  
  "Nej, hon bara busar. Lämna henne ifred".
  
  Kensi fångade utbytet ur ögonvrån och slipade sina redan sammanbitna tänder. Det var tydligt att de två var jämställda, men svenskan testade henne och bedömde hennes engagemang för laget och till och med för sig själv. Var hon värdig?
  
  Hon tog tag i pistolen och släppte sedan medan hennes motståndare ryckte tillbaka, vilket fick honom att tappa balansen med ett knä mot revbenen och en armbåge mot näsan. Hennes nästa slag var ett hugg mot handleden, följt av ett blixtsnabbt grepp. När mannen kämpade och stönade böjde hon handleden hårt bakåt, hörde ett klick och såg pistolen falla till golvet. Han kämpade fortfarande, drog fram kniven och högg den i hennes bröst. Kensi klämde in alltihop, kände hur bladet skär genom köttet ovanför hennes revben och snurrade runt och drog det med sig. Kniven rörde sig tillbaka för ett andra slag, men den här gången var hon redo. Hon tog tag i den borttagna armen, snurrade runt under den och vred den bakom mannens rygg. Hon tryckte hänsynslöst tills även han bröt och lämnade terroristen hjälplös. Hon slet snabbt två granater från hans bälte och stoppade sedan ner en av dem framtill på hans byxor och i hans boxershorts.
  
  Dahl tittade på och upptäckte att skriket slet i halsen. "Nej!"
  
  Kenzis fingrar släppte anfallaren.
  
  "Det gör vi inte, du..."
  
  "Vad ska du göra nu", viskade Kenzi mycket nära, "med brutna armar och allt?" Du kommer inte att skada någon nu, din idiot?"
  
  Dahl visste inte om han skulle hålla på eller undvika, springa eller dyka handlöst, ta tag i Kenzi eller hoppa i skydd. Till slut tickade sekunderna förbi och ingenting exploderade förutom Smiths särskilt korta säkring.
  
  "Skojar du?" vrålade han. "Vad i helvete-"
  
  "Fake", kastade Kenzi anfallaren mot Dahls blödande huvud. "Jag trodde att de där perfekta örnögonen skulle ha märkt problemet."
  
  "Jag gjorde det inte." Svensken drog ut en djup suck av lättnad. "Fan, Kenz, du är en jävla galen kvinna i världsklass."
  
  "Ge mig bara tillbaka min katana. Det lugnar mig alltid."
  
  "Åh ja. Jag slår vad om,"
  
  "Och du säger det här, galne svensken."
  
  Dahl böjde huvudet. Rör. Men fan, jag tror att jag har mött min match.
  
  Vid det här laget var SWAT-team och samlade agenter bland dem, som säkrade områdena runt Times Square. Laget omgrupperade och tog några minuter att hämta andan.
  
  "Fyra celler ner," sa Lauren. "Bara en kvar."
  
  "Vi tror", sa Dahl. "Det är bättre att inte gå före dig själv. Och kom ihåg, denna sista kammare håller Marsh säker och kontrollerar förmodligen..." Han sa inte ordet "atombomb" högt. Inte här. Detta var hjärtat av Manhattan. Vem visste vilken typ av parabolmikrofoner som kan finnas utspridda?
  
  "Bra jobbat, killar," sa han enkelt. "Den här helvetiska dagen är nästan över."
  
  Men i sanning har det precis börjat.
  
  
  KAPITEL TJUGOFEM
  
  
  Julian Marsh trodde att han utan tvekan var den lyckligaste mannen i världen. Rakt framför honom låg ett laddat, bundet kärnvapen, tillräckligt nära att röra vid, att leka med på ett infall. Till vänster om honom stod en gudomlig, vacker kvinna som han också kunde leka med på ett infall. Och hon lekte förstås med honom, även om ett visst område började göra lite ont av all uppmärksamhet. Kanske lite av den vispgrädden...
  
  Men han fortsatte sin tidigare och viktigaste tankegång - en passiv terroristcell satt vid fönstret, och återigen lekte han med den efter sitt infall. Och så var det den amerikanska regeringen, som jagade sina svansar över hela staden, sprang rädd och blind för att leka...
  
  "Julian?" Zoe andades bara en hårsmån från sitt vänstra öra. "Vill du att jag ska åka söderut igen?"
  
  "Visst, men andas inte in jäveln som förra gången. Ge honom en liten paus, vill du?"
  
  "O, visst".
  
  March lät henne ha roligt och funderade sedan på vad som skulle hända härnäst. Det var redan mitt på morgonen och deadlines närmade sig. Tiden hade nästan kommit då han var tvungen att veckla ut ännu en engångsmobil och ringa hemlandet med brådskande krav. Naturligtvis visste han att det inte skulle finnas något riktigt "gömma", åtminstone inte med ett utbyte på femhundra miljoner, men principen var densamma och kunde genomföras på liknande sätt. Mars tackade syndens och orättfärdighetens gudar. Med dessa killar på din sida, vad kunde inte uppnås?
  
  Som alla goda drömmar skulle den här ta slut så småningom, men Marsh bestämde sig för att han skulle njuta av den medan den varade.
  
  Han klappade på Zoeys huvud och reste sig sedan, knöt upp ett av sina skosnören och gick fram till fönstret. Med två sinnen fanns det ofta två olika synpunkter, men båda Marshs personligheter var sanna mot scenariot. Hur kunde någon av dem förlora? Han hade snott en av Zoes kondomer och försökte nu lägga den på hans hand. Han gav till slut upp och klarade sig med två fingrar. Helvete, det tillfredsställde fortfarande hans inre egenhet.
  
  Medan Marsh undrade vad han skulle göra med reservlinan, reste sig cellledaren upp och stirrade på honom och gav honom ett tomt leende. Det var en Alligator, eller som Marsh privat kallade den - Alligator - och även om den var tyst och uppenbarligen långsam, fanns det en verklig känsla av fara med den. Marsh föreslog att han förmodligen var en av västbärarna. Pantsätta. Samma förbrukningsvara som långvarig urinering. Marsh skrattade högt och bröt ögonkontakten med Alligator precis i rätt ögonblick.
  
  Zoe följde i hans fotspår och tittade ut genom fönstret.
  
  "Inget att se," sa Marsh. "Så att du inte gillar att studera mänsklighetens löss."
  
  "Åh, de kan vara roliga ibland."
  
  March såg sig om efter sin hatt, den han gärna bar på sned. Naturligtvis var den borta, kanske redan innan han kom till New York. Förra veckan gick i en suddig för honom. Alligatorn gick fram och frågade artigt om han behövde något.
  
  "Inte just nu. Men jag kommer snart att ringa dem och ge dem detaljerna för att överföra pengarna."
  
  "Ska du göra det här?"
  
  "Ja. Har jag inte gett er människor vägen?" Frågan var retorisk.
  
  "Åh, den här skiten. Jag använde den som flugsmällare."
  
  Marsh må ha varit excentrisk, galen och driven av blodlust, men den mindre delen av honom var också smart, beräknande och fullt engagerad. Det var därför han överlevde lika bra som han gjorde genom de mexikanska tunnlarna. Efter ett ögonblick insåg han att han hade missbedömt Alligatorn och situationen. Han var inte den främste här - det var de.
  
  Och det var ett ögonblick för sent.
  
  Marsh attackerade Alligator och visste exakt var han lämnade pistolen, kniven och oanvänd elpistol. Han förväntade sig framgång och blev förvånad när Gator blockerade slagen och lämnade tillbaka ett av sina egna. March tog det lugnt, ignorerade smärtan och försökte igen. Han visste att Zoey stirrade på honom, och han undrade varför den lata tiken inte skyndade honom till hjälp.
  
  Alligatorn parerade återigen sitt slag med lätthet. Sedan hörde Marsh ett ljud bakom sig - ljudet av en lägenhetsdörr som öppnades. Han hoppade tillbaka, förvånad när Alligator släppte honom och vände sig om.
  
  En chock strömmade ut i halsen.
  
  Åtta män kom in i lägenheten, alla klädda i svart, alla med påsar och såg arga ut som rävar i ett hönshus. Marsh stirrade och vände sig sedan mot Gator, hans ögon trodde inte ens nu riktigt på vad de såg.
  
  "Vad händer?"
  
  "Vad? Trodde du att vi alla skulle sitta tysta medan rika män i skräddarsydda kostymer finansierar sina krig? Tja, jag har nyheter till dig, store man. Vi väntar inte på dig längre. Vi finansierar vårt eget."
  
  Mars vacklade från det dubbla slaget i ansiktet. När han föll baklänges tog han tag i Zoe och förväntade sig att hon skulle hålla upp honom, och när hon inte gjorde det föll de båda till golvet. Chocken av det hela gjorde att hans kropp blev överdriven, hans svettkörtlar och nervändar gick i överdrift och ett irriterande tic började i ena ögonvrån. Tog honom direkt tillbaka till den gamla dåliga tiden när han var en pojke och ingen brydde sig om honom.
  
  Alligatorn gick runt i lägenheten och organiserade en cell på tolv personer. Zoey blev så liten som möjligt, praktiskt taget en möbel, när pistoler och andra militära vapen upptäcktes - granater, mer än en RPG, den ständigt pålitliga Kalashnikov, tårgas, flashbangs och en mängd olika handhållna raketer med stålspets . Detta var något irriterande.
  
  March harklade sig och höll fortfarande fast vid de sista spåren av värdighet och själviskhet som säkerställde att han var Satans störsthorniga get i det här rummet.
  
  "Titta", sa han. "Få dina smutsiga händer från min atombomb. Vet du ens vad det här är, pojke? Alligator. Alligator! Vi måste hålla deadline."
  
  Ledaren för den femte cellen kastade slutligen den bärbara datorn åt sidan och närmade sig Marsh. Nu, utan stöd och verkligen utan handskar, var Alligator en annan person. "Tror du att jag är skyldig dig något ooo?" Sista ordet var ett tjut. "Mina händer är rena! Mina stövlar är coola! Men de kommer att täckas av blod och aska såååå snart!"
  
  Mars blinkade snabbt. "Vad i helvete pratar du om?"
  
  "Det blir ingen betalning. Inga pengar kvar! Jag arbetar för den store, vördade och ende Ramses, och de kallar mig Bombmakaren. Men idag ska jag vara initiativtagare. Jag ska ge honom liv!"
  
  Mars väntade på det oundvikliga tjutet på slutet, men den här gången blev det inget. Alligator hade helt klart låtit maktangreppet gå honom åt huvudet, och Marsh förstod fortfarande inte varför dessa människor hanterade hans bomb. "Gubbar, det här är min atombomb. Jag köpte den och tog den till dig. Vi väntar på en bra betalning. Var nu duktiga pojkar och lägg atombomben på bordet."
  
  Det var inte förrän Alligator slog honom tillräckligt hårt för att dra blod som Marsh verkligen började förstå att något hade gått fruktansvärt fel här. Det slog honom att alla hans tidigare handlingar hade lett honom till denna punkt i hans liv, alla rätt och fel, alla bra och dåliga ord och kommentarer. Summan av alla hans upplevelser förde honom direkt till det här rummet vid denna tid.
  
  "Vad ska du göra med den här bomben?" Skräck sänkte och förtjockade hans röst, som om han pressades genom ett rivjärn som ost.
  
  "Vi kommer att detonera din kärnvapenbomb så snart vi hör från den store Ramses."
  
  March sög efter andan utan att andas. "Men det kommer att döda miljoner."
  
  "Och så kommer vårt krig att börja."
  
  "Det handlade om pengarna," sa Marsh. "Betala. Lite kul. Att hålla Amerikas förenade åsnor jagande efter sin svans. Det handlade om finansiering, inte massmord."
  
  "Duuuu... du... dödad!" Alligators fanatiska tirad eskalerade upp ett snäpp.
  
  "Nå, ja, men inte så mycket."
  
  Alligatorn sparkade honom tills han kröp ihop till en orörlig boll; mina revben, lungor, ryggrad och ben gör ont. "Vi väntar bara på nyheter från Ramses. Nu, någon ger mig telefonen."
  
  
  KAPITEL TJUGOSEX
  
  
  Inne i Grand Central Terminal började de sista bitarna i Marshs pussel att radas upp. Drake hade inte insett det tidigare, men allt detta var en del av någons masterplan, någon de trodde att de redan hade neutraliserat. Den fiende de inte räknade med var tiden - och hur snabbt det gick gjorde deras tänkande i upplösning.
  
  Med distriktet förklarat säkert och befolkat mestadels av poliser, fick Drake och hans team möjlighet att granska det fjärde påståendet, som de till slut fann tejpat på undersidan av ett kafébord. En serie siffror skrivna med stort teckensnitt, det var omöjligt att lista ut vad det kunde vara om man inte lyckades kisa mot titeln, som oftast var skriven med det minsta teckensnittet som fanns.
  
  Nukleära aktiveringskoder.
  
  Drake knep ihop ögonen i misstro, tappade balansen igen och blinkade sedan mot Alicia. "Verkligen? Varför skulle han skicka detta till oss?"
  
  "Jag skulle gissa att det är förmågan att spela spelet. Han njuter, Drake. Å andra sidan kan de vara falska."
  
  "Eller accelerationskoder," tillade May.
  
  "Eller till och med," mörkade Beau vidare ämnet, "koder som kan användas för att lansera en annan typ av dolda vapen."
  
  Drake tittade på fransmannen ett ögonblick och undrade var han hade sådana perversa tankar, innan han ringde Moore. "Vi har ett nytt krav", sa han. "Förutom att det verkar vara en uppsättning deaktiveringskoder för kärnvapen istället."
  
  "Varför?" Moore blev chockad. "Vad? Det här är ingen mening. Är det detta han sa till dig?"
  
  Drake insåg hur löjligt det hela lät. "Skicka nu." Låt rymddräkterna reda ut det hela.
  
  "Bra. Vi kommer att ge dem due diligence."
  
  Efter att Drake stoppat telefonen i fickan borstade Alicia av sig och såg sig omkring länge. "Vi har tur här," sa hon. "Det finns inga skadade. Och inga nyheter från mars, trots att vi var försenade. Så tror du att detta var det sista kravet?"
  
  "Jag är inte säker på hur det kan vara," sa May. "Han sa till oss att han vill ha pengar, men han har inte berättat när eller var än."
  
  "Så åtminstone en till," sa Drake. "Kanske två. Vi måste kontrollera vapnet och ladda det igen. Hur som helst, med alla dessa minibomber som exploderar över hela staden, tror jag att vi är långt ifrån klara med det här."
  
  Han undrade över syftet med små bomber. Döda eller lemlästa inte. Ja, de hade slagit skräck i samhällets själ, men i ljuset av atombomben Julian Marsh och kamerorna de förstörde kunde han inte låta bli att tänka att det kanske fanns en annan agenda. De sekundära bomberna var distraherande och irriterande. Det största problemet orsakades av att ett fåtal personer på motorcyklar kastade hemgjorda fyrverkeribomber nerför Wall Street.
  
  Alicia lade märke till en kiosk gömd i det bortre hörnet. "Sockerblandning", sa hon. "Vill någon ha en godisbar?"
  
  "Ge mig två Snickers," suckade Drake. "Eftersom sextiofem gram bara var för nittiotalet."
  
  Alicia skakade på huvudet. "Du och dina jäkla godisbitar."
  
  "Vad kommer härnäst?" Beau närmade sig och fransmannen lindrade sin kropp från smärta med några sträckningar.
  
  "Moore måste intensifiera sitt spel," sa Drake. "Var proaktiv. Jag, för en, kommer inte att dansa till Marshs melodi på hela dagen."
  
  "Det är sträckt," påminde Mai honom. "De flesta av hans agenter och poliser bevakar gatorna."
  
  "Jag vet," andades Drake. "Jag vet jävligt väl."
  
  Han visste också att det inte kunde finnas något bättre stöd för Moore än Hayden och Kinimaka, båda med adresser till presidenten, båda efter att ha upplevt det mesta av vad världen kunde kasta på dem. I det här ögonblicket av relativt lugn gjorde han en inventering, tänkte på deras problem och fann sig sedan oroa sig för det andra laget - Dahls team.
  
  Den här galna svenska jäveln kämpade förmodligen mot en Marabou-bar medan han såg Alexander Skarsgas mest nakna ögonblick.
  
  Drake nickade tack till Alicia när hon kom tillbaka och gav honom två chokladbitar. Ett ögonblick stod laget bara där och tänkte, bedövat. Jag försöker att inte tänka på vad som kan hända härnäst. Bakom dem finns ett kafé &# 233; stod som ett övergivet gammalt företag, dess fönster krossade, bord välta, dörrar splittras och hängde från sina gångjärn. Redan nu kammade team noggrant området efter nya enheter.
  
  Drake vände sig mot Bo. "Du träffade Marsh, eller hur? Tror du att han kommer att klara det här till slutet?"
  
  Fransmannen gjorde en intrikat gest. "Hmm, vem vet? Marschen är märklig, verkar stabil ena stunden och galen i nästa. Kanske var allt en bluff. Webb litade inte på honom, men det är inte förvånande. Jag känner att om Webb fortfarande var intresserad av Pythia-fallet, så skulle Marsh inte ens få låtsas vara inblandad i fallet."
  
  "Det är inte Marsha vi behöver oroa oss för," inflikade Mai upprymt. "Detta..."
  
  Och plötsligt blev allt vettigt.
  
  Drake insåg detta samtidigt och insåg namnet på personen hon skulle ringa. Hans ögon mötte hennes som värmesökande missiler, men för ett ögonblick kunde de ingenting säga.
  
  Jag tänker på det. Utvärderare. Till ett fruktansvärt slut.
  
  "Fan", sa Drake. "Vi spelades från första början."
  
  Alicia tittade på dem. "Vanligtvis skulle jag säga 'skaffa ett rum', men..."
  
  "Han kunde aldrig komma in i det här landet," stönade Mai. "Inte utan oss."
  
  "Nu," sa Drake. "Han är precis där han vill vara."
  
  Och så ringde telefonen.
  
  
  * * *
  
  
  Drake tappade nästan sin chokladkaka i chock, han var så uppslukad av den alternativa tankegången. När han tittade på skärmen och såg ett okänt nummer, rikoscherade en pyroteknisk explosion av motstridiga tankar runt hans huvud.
  
  Vad jag ska säga?
  
  Det måste ha varit Marsh som ringde från sin nya engångsmobil. Borde han motstå lusten att förklara för honom att han spelades, att han helt enkelt hade blivit lurad i ett storslaget plan? De ville att cellerna och kärnvapnen skulle förbli neutrala så länge som möjligt. Ge alla minst en timme till en chans att spåra allt. Men nu...nu har spelet förändrats.
  
  Vad ska man göra?
  
  "Mars?" svarade han efter den fjärde ringen.
  
  En obekant röst tilltalade honom. "Nej! Det är Gatorrrr!"
  
  Drake drog bort telefonen från hans öra, det skrikande tonhöjden steg i slutet av varje ord som förolämpade hans trumhinnor.
  
  "Vem är det? Var är Marsh?
  
  "Jag sa - Gatorrrr! Skitsnacket kryper redan på. Var han borde vara. Men jag har ytterligare ett krav på dig, öhhh. En till, och sedan exploderar bomben eller inte. Det beror på dig!"
  
  "Full mej." Drake hade svårt att koncentrera sig på orden på grund av det slumpmässiga ropet. "Du måste lugna dig lite, kompis."
  
  "Spring, kanin, spring, spring, spring. Gå och hitta polisstationen i hörnet av 3:a och 51:a och se vilka köttbitar vi lämnade åt dig ooooo. Du kommer att förstå det slutliga kravet när du kommer dit."
  
  Drake rynkade pannan och letade i hans minne. Det är något väldigt bekant med den här adressen...
  
  Men rösten avbröt återigen hans tankebanor. "Kör nu! Springa! Kanin, spring och se dig inte tillbaka! Det kommer att explodera om en minut eller en timme, rrr! Och då börjar vårt krig!"
  
  "Marsh ville bara ha en lösen. Pengarna för bomben är dina."
  
  "Vi behöver inte dina pengar, åååå! Tror du att det inte finns några organisationer - inte ens dina egna organisationer - som hjälper oss? Tror du att det inte finns några rika som hjälper oss? Tror du att det inte finns några konspiratörer där ute som i hemlighet finansierar vår sak? Ha ha ha ha ha!"
  
  Drake ville sträcka ut handen och knäppa galningens hals, men eftersom han inte kunde göra det - ännu - gjorde han det näst bästa.
  
  Samtalet avbröts.
  
  Och slutligen bearbetade hans hjärna varje bit av information. De andra visste redan. Deras ansikten var vita av rädsla, deras kroppar spända av spänning.
  
  "Det här är vår sida, eller hur?" sa Drake. "Där Hayden, Kinimaka och Moore är nu."
  
  "Och Ramses," sa Mai.
  
  Om bomben hade exploderat i just det ögonblicket hade laget inte kunnat springa snabbare.
  
  
  KAPITEL TJUGOSJU
  
  
  Hayden studerade monitorerna. Med en stor del av stationen tömd och till och med agenterna som personligen tilldelats Moore skickades ut på gatorna för att hjälpa till, kände sig det lokala hemvärnscentrumet överväldigat till den grad att det gick sönder. Händelserna som utspelade sig i hela staden tog företräde framför återföreningen av Ramses och Price för tillfället, men Hayden märkte bristen på kontakt mellan dem och undrade om de båda verkligen inte hade något att säga. Ramses var en kunnig man som hade alla svar. Priset var bara ytterligare en bedragare som jagade dollar.
  
  Kinimaka hjälpte till att driva monitorerna. Hayden gick igenom vad som hade hänt dem emellan tidigare, när hawaiianen hade avrådt från att utvinna information från båda männen, och nu undrade över hennes reaktion.
  
  Hade hon rätt? Var han patetisk?
  
  Något att tänka på senare.
  
  Bilder blixtrade framför henne, alla zoomade ut på dussintals fyrkantiga skärmar, i svartvitt och färg, scener av stänkskärmar och bränder, glimrande ambulanser och skräckslagna folkmassor. Paniken bland New York-bor hölls till ett absolut minimum; även om händelserna 9-11 fortfarande var en ny fasa i deras sinnen och påverkade varje beslut. För så många människor som har haft en historia om att överleva 9-11, från de som inte gick till jobbet den dagen till de som var försenade eller springer ärenden, har rädslan aldrig lämnat deras tankar. Turister sprang iväg i fasa, ofta för att möta nästa oväntade slag. Polisen började rensa gatorna på allvar, med lite motstånd från de ständigt irriterade lokalbefolkningen.
  
  Hayden kollade klockan...den var knappt 11.00. Det kändes senare. Resten av teamet tänkte på henne, hennes mage kurrade av rädsla för att de skulle kunna mista livet idag. Varför i helvete fortsätter vi med det här? Dag efter dag, vecka efter vecka? Oddsen blir mindre gynnsamma varje gång vi slåss.
  
  Och Dahl i synnerhet; Hur stannade den här mannen vid det här? Med en fru och två barn måste en man ha en arbetsmoral lika stor som Mount Everest. Hennes respekt för soldaten hade aldrig varit högre.
  
  Kinimaka knackade på en av monitorerna. "Det kunde ha varit dåligt."
  
  Hayden stirrade på honom. "Vad är det här... oh shit."
  
  Förbluffad såg hon hur Ramses agerade, sprang mot Price och slog hans huvud i marken. Terrorprinsen ställde sig sedan över den kämpande kroppen och började skoningslöst sparka den, och varje slag framkallade ett ångestskrik. Hayden tvekade igen och såg sedan en blodpöl börja sprida sig över golvet.
  
  "Jag går ner."
  
  "Jag går också". Kinimaka började resa sig, men Hayden stoppade honom med en gest.
  
  "Nej. Du behövs här."
  
  Hon struntade i blickarna och rusade tillbaka till källaren, vinkade till de två vakterna som stod i korridoren och öppnade ytterdörren till Ramses cell. De rusar in tillsammans, med vapen dragna.
  
  Ramses vänstra fot smällde in i Prices kind och bröt benet.
  
  "Sluta!" Hayden skrek av ilska. "Du dödar honom."
  
  "Du bryr dig inte," Ramses använde sitt vapen igen och krossade Prices käke. "Varför skulle jag? Du tvingar mig att dela en cell med detta avskum. Vill du att vi ska prata? Nåväl, så här utförs min järnvilja. Kanske får du reda på det nu."
  
  Hayden sprang till barerna och stack in nyckeln i låset. Ramses försörjde sig och började sedan trampa på Prices skalle och axlar, som om han letade efter svaga punkter och njöt av processen. Price hade slutat skrika och kunde bara göra låga stön.
  
  Hayden öppnade dörren på vid gavel, stödd av två vakter. Hon attackerade utan ceremoni, slog Ramses bakom örat med pistolen och knuffade bort honom från Robert Price. Hon föll sedan på knä bredvid den gnällande mannen.
  
  "Du lever?" Hon ville verkligen inte verka alltför orolig. Människor som han såg oro som en svaghet som kunde utnyttjas.
  
  "Det gör ont?" Hon tryckte sig mot Prices revben.
  
  Skrålet sa till henne att "ja, det hände."
  
  "Okej, okej, sluta gnälla. Vänd dig om och låt mig se dig."
  
  Price kämpade för att rulla över, men när han gjorde det, ryckte Hayden till vid åsynen av masken av blod, trasiga tänder och trasiga läppar. Hon såg att hennes öra var rött och hennes öga var så svullet att det kanske aldrig skulle fungera igen. Trots hennes bästa önskningar ryckte hon till.
  
  "Skit".
  
  Hon gick mot Ramses. "Dude, jag behöver inte ens fråga om du är galen, eller hur? Bara en galning skulle göra som du gör. Orsak? Motiv? Mål? Jag tvivlar på att du ens har tänkt på det."
  
  Hon höjde Glocken, inte riktigt redo att skjuta. Vakterna bredvid henne täckte Ramses ifall han skulle attackera henne.
  
  "Skjut", sa Ramses. "Rädda dig själv från en värld full av smärta."
  
  "Om det här var ditt land, ditt hem, skulle du döda mig just nu, eller hur? Du skulle göra slut på allt."
  
  "Nej. Vad är det roliga med att döda så snabbt? Först skulle jag förstöra din värdighet genom att ta av dig och binda dina lemmar. Då skulle jag bryta din vilja med en slumpmässig metod, oavsett vad som verkade rätt i det ögonblicket. Då skulle jag ha kommit på ett sätt att döda dig och föra dig tillbaka, om och om igen, och äntligen ångrat mig när du bad mig för hundrade gången att avsluta ditt liv."
  
  Hayden såg på, såg sanningen i Ramses ögon och kunde inte hindra sig själv från att darra. Här var en man som utan en eftertanke skulle detonera en atombomb i New York. Hennes uppmärksamhet var så absorberad av Ramses, såväl som hennes vakter, att de inte reagerade på de blandade stegen och trasiga andningen som kom bakom dem.
  
  Ramses ögon gnistrade. Hayden visste att de hade blivit lurade. Hon vände sig om, men inte tillräckligt snabbt. Price kan ha varit försvarsminister, men han hade också en framstående militär karriär och levde nu ut vad han mindes av den. Han slog med båda händerna i vaktens utsträckta arm, vilket fick hans pistol att klappa i golvet, och slog sedan näven i mannens mage och böjde honom på mitten. Medan han gjorde detta föll han, satsade på att Hayden och den andra vakten inte skulle skjuta honom, satsade på sin position på flera sätt och föll på pistolen.
  
  Och han sköt under armhålan, kulan träffade den förbluffade vakten i ögat. Hayden lade sina känslor åt sidan och riktade sin Glock mot Price, men Ramses stormade mot henne som en tjur på en traktor, hela kraften i hans kropp förlamade och slog henne från fötterna. Ramses och Hayden vacklade genom cellen, vilket gav Price möjligheten att landa en ren träff på den andra vakten.
  
  Han utnyttjade detta och använde förvirringen till sin fördel. Den andra vakten dog före ekot av kulan som dödade honom. Hans kropp träffade marken vid Prices fötter, iakttagen av sekreterarens enda fungerande öga. Hayden klättrade ut under Ramses enorma kropp, fortfarande höll hennes Glock, vildögd, och höll Price under pistolhot.
  
  "Varför?"
  
  "Jag är glad att dö," sa Price eländigt. "Jag vill dö".
  
  "För att hjälpa till att rädda den här skiten?" Hon snubblade över golvet och kämpade.
  
  "Jag har en pjäs till kvar," mumlade Ramses.
  
  Hayden kände hur marken darrade under henne, väggarna i källaren darrade och kastade ut murbruksmoln. Själva galler i buren började darra. När hon ordnade om sina händer och knän, lugnade hon ner sig och tittade upp och ner, vänster och höger. Hayden stirrade på lamporna medan de flimrade om och om igen.
  
  Nu då? Vad i helvete är det här...
  
  Men hon visste redan.
  
  Platsen utsattes för markangrepp.
  
  
  KAPITEL TJUGUÅTTA
  
  
  Hayden flämtade när väggarna fortsatte att skaka. Ramses försökte resa sig, men rummet skakade runt honom. Terroristen föll på knä. Price såg med vördnad när själva hörnet av rummet förändrades, lederna flyttade och ordnade om, sluttningarna förvrängdes för varje sekund. Hayden undvek en fallande murbruksbit när en del av taket kollapsade. Ledningar och luftkanaler hängde från taket och svängde som flerfärgade pendlar.
  
  Hayden gick mot celldörren, men Ramses var smart nog att blockera hennes väg. Det tog en stund innan hon insåg att hon fortfarande höll i Glocken, och då höll det mesta av taket på att rasa och själva stängerna böjde sig inåt, nästan kollapsade.
  
  "Jag tror... du överdrev det," sa Price andlöst.
  
  "Hela den här jävla platsen håller på att falla samman," ropade Hayden i Ramses ansikte.
  
  "Inte än".
  
  Terroristen reste sig och rusade mot den bortre väggen, moln av murbruk och bitar av betong och gips flög och föll runt omkring honom. Ytterdörren föll och öppnades sedan. Hayden tog tag i stången och reste sig upp och kom ikapp galningen, Price som traskade bakom. De hade folk på toppen. Ramses kunde bara gå så långt.
  
  Med den tanken letade Hayden efter sin telefon, men kunde knappt hänga med Ramses. Den här mannen var snabb, tuff och hänsynslös. Han trampade uppför trappan, strök undan en polismans utmaning och kastade honom med huvudet först mot Hayden. Hon fångade killen, höll honom och vid det laget klämde Ramses redan in genom den övre dörren.
  
  Hayden rusade i förföljelse. Den övre dörren stod vidöppen, dess glas sprucket, dess ramar splittras. Till en början var allt hon kunde se från monitorrummet Moore, som reste sig från golvet och sträckte sig för att räta ut flera skeva skärmar. Andra slets från sina förtöjningar, lossnade från väggen och kraschade vid landning. Kinimaka reste sig nu med skärmen fallande från hans axlar, glas och plast fast i håret. De två andra agenterna i rummet försökte ta sig samman.
  
  "Vad drabbade oss?" Moore sprang ut ur rummet när han lade märke till Hayden.
  
  "Var fan är Ramses?" hon skrek. "Såg du honom inte?"
  
  Moores mun gapade. "Han borde vara i cellblocket."
  
  Kinimaka borstade glas och annat skräp från hans axlar. "Jag såg... Sedan bröt helvetet löst."
  
  Hayden förbannade högt när hon lade märke till trappan till vänster om henne och sedan balkongen framför sig som hade utsikt över distriktets huvudkontor. Det fanns ingen annan väg ut ur byggnaden än att korsa den. Hon sprang till räcket, tog tag i det och undersökte rummet nedanför. Personalen minskade, som terroristerna hade planerat, men några jobb på bottenvåningen var ockuperade. Både män och kvinnor samlade ihop sina tillhörigheter, men de flesta var på väg mot huvudentrén med sina vapen dragna, som om de väntade sig ett angrepp. Ramses kunde omöjligt vara bland dem.
  
  Var då?
  
  Förväntan. Jag tittar. Det var inte...
  
  "Det här är inte slutet!" - hon skrek. "Gå bort från fönstren!"
  
  För sent. Blitzkrieg började med en kolossal explosion; de främre fönstren exploderade och en del av väggen kollapsade. Haydens hela synvinkel förändrades, taklinjen föll. Skräp exploderade på hela stationen när polisen föll. Några reste sig på knä eller kröp iväg. Andra skadades eller befann sig instängda. RPG:n väsnade genom den trasiga fasaden och kraschade in i skötarens konsol och skickade plymer av lågor, rök och skräp över det närliggande området. Hayden såg sedan springande fötter när många maskerade män dök upp, alla med vapen fastspända på sina axlar. De spred sig åt vardera sidan och siktade på allt som rörde sig och öppnade sedan, efter noggrant övervägande, eld. Hayden, Kinimaka och Moore besvarade omedelbart eld.
  
  Kulor genomborrade den förstörda stationen. Hayden räknade elva personer nedanför innan träbalkongen som skyddade henne började splittras i bitar. Skalen gick rakt igenom. Fragmenten bröts av och förvandlades till farliga splitter. Hayden föll baklänges på henne bakifrån och rullade sedan omkull. Hennes väst hade fått två mindre träffar, inte från kulor, och den intensiva smärtan i nedre vaden berättade för henne att en träpigg hade träffat blottat kött. Kinimaka flämtade också och Moore reste sig för att ta av sig jackan och rensa bort spånen från axeln.
  
  Hayden kröp tillbaka ut på balkongen. Genom luckorna iakttog hon anfallsgruppens framfart och hörde ett grymt knorrande när de kallade efter sin ledare. Ramses sprang som ett jagande lejon, utom sikte på Hayden på mindre än en sekund. Hon klämde ur chansen att skjuta, men visste redan att kulan inte skulle flyga nära.
  
  "Skit!"
  
  Hayden reste sig, stirrade på Kinimaka och sprang mot trappan. De kunde inte låta terroristprinsen fly. På hans ord skulle bomben ha detonerats. Hayden hade en känsla av att han inte skulle vänta länge.
  
  "Gå bort, gå bort!" - tjöt hon åt Mano. "Vi måste ta tillbaka Ramses omedelbart!"
  
  
  KAPITEL TJUGNIO
  
  
  Korsningen strax utanför platsen var vanligtvis full med folk, övergångsstället var igensatt av fotgängare och vägarna mullrade i ständig takt av passerande bilar. Höga byggnader med många fönster reflekterade vanligtvis ljudet av tutande horn och skratt mellan dem, vilket tyder på en uppgång i mänsklig interaktion, men idag var scenen väldigt annorlunda.
  
  Röken virvlade över vägen och steg upp i himlen. Krossade rutor skräpade ner trottoarerna. Dämpade röster viskade runt navet när de granatchockade och sårade kom till sinnes eller kom ut ur gömstället. Sirener tjöt på nära håll. 3rd Avenue-sidan av deras byggnad såg ut som en jättemus som antog det för en bit gråost och tog stora tuggor ur den.
  
  Hayden märkte lite av detta, sprang ut från stationen och saktade sedan ner medan hon såg sig omkring efter rymlingarna. Rakt fram, på 51st Street, var de de enda som sprang - elva män klädda i svart, med den omisskännliga Ramses som tornar upp sig över resten. Hayden rusade genom den bråtebeströdda korsningen, förbluffad av tystnaden som omgav henne, tystnadens skrik och de böljande dammmolnen som försökte förblinda henne. Ovanför, i springorna mellan taken på kontorsbyggnaderna - raka betongpelare som markerar en vinkelrät väg som linjer på ett rutnät - kämpade morgonsolljuset för att konkurrera. Solen visade sig sällan på gatorna före middagstid, den reflekterades från fönstren en tid tidigare och lyste bara upp korsningarna tills den steg upp över huvudet och inte kunde hitta ner mellan byggnaderna.
  
  Kinimaka, den trogna gamla hunden, skyndade bredvid henne. "Det finns bara tolv av dem", sa han. "Moore övervakar vår position. Vi följer dem tills vi får förstärkning, okej?"
  
  "Ramses," sa hon. "Detta är vår prioritet. Vi kommer att få tillbaka honom till varje pris."
  
  "Hayden," Kinimaka nästan kolliderade med en parkerad skåpbil. "Du tänker inte igenom det här. Ramses planerade allt. Och även om han inte gjorde det - även om hans plats på något sätt läckte in i den femte kammaren - spelar det ingen roll nu. Det här är bomben vi måste hitta."
  
  "Ännu en anledning att fånga Ramses."
  
  "Han kommer aldrig att berätta det för oss," sa Kinimaka. "Men kanske kommer en av hans elever att göra det."
  
  "Ju längre vi kan hålla Ramses ur balans," sa Hayden. "Ju bättre chans har den här staden att överleva allt detta."
  
  De rusade längs trottoaren, höll sig inom de få skuggorna som kastades av höghusen och försökte att inte göra något oväsen. Ramses var i mitten av sin flock och gav order, och nu kom Hayden ihåg att han på marknaden hade kallat dessa män för sina "legionärer". Var och en av dem var dödliga och lojala mot sin sak, många steg över vanliga legosoldater. Till en början skyndade tolv personer utan större eftertanke och tog lite avstånd mellan sig och platsen, men efter en minut började de sakta ner, och två tittade tillbaka och kollade om det fanns några förföljare.
  
  Hayden öppnade eld och skällde argt från sin Glock. En man föll och resten vände sig om och sköt tillbaka. De två före detta CIA-agenterna dukade bakom en rabatt i betong. Hayden kikade runt dess runda kant och ville inte tappa sin fiende ur sikte. Ramses var på gränsen till ett sammanbrott, täckt av sitt folk. Nu såg hon att Robert Price hade lämnats åt sitt öde, knappt kunnat stå, men ändå klarat sig bra för en slagen, åldrande man. Hennes uppmärksamhet vändes tillbaka till Ramses.
  
  "Han är precis där, Mano. Låt oss få det här överstökat. Tror du att de fortfarande kommer att explodera om han dör?"
  
  "Fan, jag vet inte. Att ta honom levande hade fungerat bättre. Vi kanske kunde hålla honom som lösen."
  
  "Ja, okej, vi måste komma tillräckligt nära först."
  
  Kameran zoomade upp igen, denna gång täckte de deras flykt. Hayden sprang från rabatt till rabatt och jagade dem nerför gatan. Kulor susade mellan de två grupperna, krossade rutor och träffade parkerade bilar. En rad utspridda gula taxibilar erbjöd Hayden bättre skydd och en chans att komma närmare, och hon tvekade inte att ta det.
  
  "Låt oss!"
  
  Hon satte sig i den första taxin, gled åt sidan och använde en annan som stod kvar på vägkanten för att täcka sig när hon sprang till nästa. Fönster exploderade runt henne när hennes fångvaktare försökte ta bort dem, men locket gjorde att Ramses nya legionärer aldrig riktigt visste var de var. Fyra taxibilar senare och de tvingade löparna att gömma sig och saktade ner dem.
  
  Kinimakis hörsnäcka började krackelera. "Hjälp är fem minuter bort."
  
  Men även detta var osäkert.
  
  Återigen fungerade cellen som en kompakt grupp. Hayden jagade, oförmögen att på ett säkert sätt stänga gapet och tvingades också att spara ammunition. Det blev uppenbart att cellen också började oroa sig för möjligheten att förstärkningar skulle anlända eftersom deras rörelser blev mer frenetiska, mindre försiktiga. Hayden tog sikte på en av bakvakterna och missade bara för att han gick förbi det skulpterade trädet när hon sköt.
  
  Ren otur.
  
  "Mano," sa hon plötsligt. "Har vi tappat bort en av dem någonstans?"
  
  "Räkna igen."
  
  Hon kunde bara räkna tio siffror!
  
  Han dök upp från ingenstans och rullade ut under en parkerad bil med stil. Hans första slag kopplade till baksidan av Kinimakis knä, vilket fick den store mannen att böja sig. När han sparkade lyfte hans högra hand upp en liten PPK, vars storlek gjorde den inte mindre dödlig. Hayden slängde Kinimaka åt sidan, hennes relativt lilla kropp var lika kraftfull och energisk som alla idrottare i världsklass, men även det kunde bara röra den stora mannen lite.
  
  Kulan flög mellan dem, häpnadsväckande, hisnande, det kortaste ögonblicket av ett rent helvete, och sedan rörde sig legionären igen. Ytterligare ett slag kopplade till Haydens knä, och Mano fortsatte sitt fall och kraschade med bröstet först in i samma parkerade bil som deras fiende hade använt för skydd. Ett grymtande kom undan honom när han fann sig själv i desperat försök att snurra runt på knä.
  
  Hayden kände ett stick av smärta i knäet och, ännu viktigare, en plötslig förlust av balans. Hon visste mer om Ramses flykt och den fruktansvärda buffén som följde än om den kämpande legionären, och varenda fiber i hennes väsen ville bli över med det här snabbt. Men den här mannen var en fighter, en riktig fighter, och ville helt klart överleva.
  
  Han avlossade pistolen igen. Nu var Hayden glad att hon tappade balansen eftersom hon inte var där han förväntade sig att hon skulle vara. Kulan grep dock hennes axel. Kinimaka kastade sig över handen med pistolen och grävde ner den under ett berg av muskler.
  
  Legionären övergav honom omedelbart och såg det meningslösa i att slåss mot Hawaiianen. Han drog sedan fram ett skrämmande åttatumsblad och gjorde ett utfall mot Hayden. Hon vred sig obekvämt och fick lite utrymme för att undvika det dödliga slaget. Kinimaka svängde med sin pistol, men legionären hade förutsett detta och svängde den mycket snabbare, kniven högg Hawaiianen rejält på bröstet, vilket blev obetydligt på grund av mannens väst, men kastade honom ändå på huk.
  
  Utbytet gav Hayden chansen hon behövde. När hon drog fram sin pistol, gissade hon vad legionären skulle göra - vända sig om och kasta en kniv smygande - så hon steg åt sidan och tryckte på avtryckaren.
  
  Tre kulor slet in i mannens bröst när kniven studsade från bildörren och smattrade i golvet utan att orsaka någon skada.
  
  "Ta honom Walter," sa Hayden till Kinimake. "Vi kommer att behöva varje kula."
  
  När hon ställde sig upp såg hon en omisskännlig grupp beväpnade män skynda ner på gatan, några hundra meter bort. Det började bli mer komplicerat nu - grupper av människor dök upp och vandrade på gatorna, på väg hem eller kollade skador, eller till och med stod synliga och klickade på sina Android-enheter - men åsynen av Ramses huvud som dyker upp med några fots mellanrum kändes omedelbart igen .
  
  "Förflytta dig nu", sa hon och tvingade sina värkande, blåslagna lemmar att arbeta över sin kapacitet.
  
  Kameran försvann.
  
  "Vad i-"
  
  Kinimaka gick runt bilen och hoppade över motorhuven.
  
  "Stor sportaffär," sa hawaiianen andlöst. "De dyker in."
  
  "Slut på vägen, prins Ramses," spottade Hayden ut de två sista orden med förakt. "Skynda dig, Mano. Som jag sa, vi måste hålla jäveln sysselsatta och ta hans uppmärksamhet från den här atombomben. Varje minut, varje sekund räknas."
  
  
  KAPITEL TREDTIO
  
  
  Tillsammans gick de genom sportbutikens fortfarande svängande ytterdörrar och in i dess stora, tysta interiör. Vitriner, ställ och klädhängare fanns överallt, längs varje gång. Monterad på taket med öppen ram, belysning gavs av glödande kakel. Hayden stirrade på det reflekterande vita golvet och såg dammiga fotspår som ledde in i hjärtat av butiken. I all hast kollade hon i sin butik och justerade västen. Ansiktet som tittade fram under klädställningen fick henne att rycka till, men rädslan som etsades in i dess ansiktsdrag fick henne att mjukna.
  
  "Oroa dig inte," sa hon. "Stig ner och var tyst."
  
  Hon behövde inte fråga om vägen. Även om de kan ha följt leriga spår, gav bullret framför sig positionerna för deras mål. Prices konstanta stönande var en extra fördel. Hayden gled under ett armstöd i metall fullt av leggings och sköt förbi en skallig skyltdocka i en träningsuniform från Nike in på det område som är reserverat för sportutrustning. Skivstångsställ, viktbrickor, studsmattor och löpband uppradade i jämna rader. Bara att flytta till en annan sektion, det fanns en terroristgrupp.
  
  En man såg henne, slog larm och öppnade eld. Hayden sprang hårt och i vinkel och hörde kulan studsa från roddarens metallarm bara några centimeter till vänster om henne. Kinimaka hoppade åt sidan, landade tungt på löpbandsdelen av löpbandet och rullade genom springan. Hayden gav komplimangen till legionären genom att göra ett hål i hyllan med sneakers ovanför hans huvud.
  
  Mannen steg långsamt tillbaka medan hans kollegor skingrades. Hayden slängde den rosa kappsäcken upp i luften för att kontrollera deras antal och grimaserade när fyra separata skott träffade den hårt.
  
  "Kanske täcker Ramses flykt," andades Kinimaka.
  
  "Om vi någonsin behövde Torsten Dahl," andades Hayden.
  
  "Vill du att jag ska prova ett galet läge?"
  
  Hayden kunde inte undertrycka sitt skratt. "Jag tror att det är mer av ett livsstilsval än en växling," sa hon.
  
  "Vad det än är," sa Kinimaka. "Låt oss skynda oss."
  
  Hayden slog honom till rejält, hoppade ur skyddet och öppnade snabbt eld. En av figurerna väsnade och föll åt sidan, resten dukade ner. Hayden attackerade dem och lämnade hinder i deras väg, men stängde gapet så snabbt hon kunde. Legionärerna drog sig tillbaka, sköt högt och försvann bakom ett takhögt ställ med sneakers av alla tillgängliga märken och färger. Hayden och Kinimaka satte sig på andra sidan och stannade en sekund.
  
  "Redo?" - Jag frågade. Hayden suckade när han befriade den stupade cellmedlemmen från sitt vapen.
  
  "Gå", sa Kinimaka.
  
  När de reste sig krossades träningsstället ovanför deras huvuden en aning med maskingeväreld. Bitar av metall och kartong, duk och plast regnade ner på dem. Hayden klättrade till kanten trots att hela strukturen svajade.
  
  "Åh..." började Kinimaka.
  
  "Skit!" Hayden avslutade och hoppade.
  
  Hela den övre halvan av den breda disken kollapsade, slets i bitar och föll ovanpå dem. En enorm, överhängande vägg av hyllor slängde den åt sidan metallstag, kartonger och högar av nya canvasskor när de kom. Kinimaka höjde sin hand som för att försvara sig från byggnaden och fortsatte att röra sig självsäkert, men på grund av sin massa föll han bakom den flyende Hayden. När hon rullade bort från den fallande massan, och hennes släpande ben fastnade i ett metallstöd, begravde Kinimaka hans huvud under hans armar och stärkte sig när hon föll ovanpå honom.
  
  Hayden avslutade kastet med pistolen i handen och tittade tillbaka. "Mano!"
  
  Men hennes problem hade bara börjat.
  
  Fyra legionärer attackerade henne, sparkade bort pistolen och slog hennes kropp med kolvarna på sina gevär. Hayden täckte sig och rullade sedan lite till. Ett ställ med basketbollar välte och skickade orangea bollar som flög åt alla håll. Hayden tittade över hennes axel, såg skuggor röra sig och såg sig omkring efter sin Glock.
  
  Ett skott hördes. Hon hörde en kula träffa något nära hennes huvud.
  
  "Stanna här," sa rösten.
  
  Hayden frös och tittade upp när skuggorna av Ramses män kom över henne.
  
  "Nu är du med oss."
  
  
  KAPITEL TREDTIOET
  
  
  Drake brast in i det förstörda området, Alicia vid hans sida. Den första rörelsen de såg var från Moore när han vände sig om på balkongen på övervåningen och riktade en pistol mot dem. Efter en halv minut visade sig lättnaden i ansiktet.
  
  "Äntligen" andades han. "Jag tror att ni kom hit först."
  
  "Vi fick en liten förvarning," sa Drake. "Någon clown som heter Alligator?"
  
  Moore såg förbryllad ut och vinkade dem upp på övervåningen. "Jag har aldrig hört talas om honom. Är han ledaren för den femte cellen?"
  
  "Vi tycker det, ja. Han är en jävla wazzok med en röv full av skit, men nu är han ansvarig för den här atombomben."
  
  Moore tittade på med öppen mun.
  
  Alicia översatte. "Alligator låter galnare än Julian Marsh efter tio liter kaffe, och jag skulle ha sagt att det var omöjligt tills jag hörde vad han hade att säga. Så, var är Hayden och vad hände här?"
  
  Moore lade upp allt för dem och kommenterade kampen mellan Ramses och Price och sedan flykten. Drake skakade på huvudet över stationens tillstånd och den otillräckliga distributionen av agenter.
  
  "Kan han ha planerat det här? Kommer du hela vägen från det där jävla slottet i Peru? Även när vi utforskade basaren?"
  
  Mai såg skeptisk ut. "Låter lite långsökt även för en av dina teorier."
  
  "Och det spelar ingen roll," sa Alicia. "Verkligen? Jag menar, vem bryr sig? Vi måste sluta gasa oss själva och börja leta."
  
  "Den här gången," sa May. "Jag håller med Taz. Kanske slog hennes sista älskare in något vettigt i henne." Hon kastade en graciös blick på Bo.
  
  Drake krykade ihop sig när Moore tittade på honom, hans ögon nu ännu bredare. Home Office-agenten stirrade på dem fyra.
  
  "Låter som en fantastisk fest, killar."
  
  Drake ryckte på axlarna. "Vart tog de vägen? Hayden och Kinimaka?"
  
  Moore pekade. "51:a. Följde Ramses, hans elva anhängare och den där idioten Price in i röken. Jag tappade dem ur sikte efter bara några minuter."
  
  Alicia pekade på en rad med skärmar. "Kan du hitta dem?"
  
  "De flesta av kanalerna är inaktiverade. Skärmarna är förstörda. Vi skulle vara hårt pressade att hitta Battery Park just nu."
  
  Drake gick bort till det trasiga balkongräcket och såg sig omkring på stationen och gatan utanför. Det var en märklig värld som låg framför honom, i strid med staden han föreställt sig, tillbaka i hälarna, åtminstone för idag. Han visste bara ett sätt att hjälpa dessa människor att bli bättre.
  
  Håll dem säkra.
  
  "Har du några andra nyheter?" frågade Moore. "Jag tror att du pratade med Marsh och den här Alligator-killen."
  
  "Precis vad vi sa till dig," sa Alicia. "Har du kollat inaktiveringskoderna?"
  
  Moore pekade på en blinkande ikon som precis hade börjat blinka på en av de överlevande skärmarna. "Låt oss se".
  
  Drake återvände när Beau gick till vattenkylaren för att få en drink. Moore läste e-postmeddelandet högt, kom snabbt till saken och bekräftade äktheten av inaktiveringskoderna.
  
  "Så," läste Moore noggrant. "Koderna är faktiskt kosher. Jag måste säga att detta är fantastiskt. Tror du att Marsh visste att han skulle bli tillskansat?"
  
  "Det kan finnas hur många orsaker som helst," sa Drake. "Säkerhet för dig själv. Balanserar på randen. Det enkla faktum är att mannen är sex omgångar kort från ett helt klipp. Om den Alligator inte lät så pretentiös, skulle jag faktiskt känna mig säkrare just nu."
  
  "Whappie?"
  
  "Nötter?" Drake försökte. "Jag vet inte. Hayden talar ditt språk bättre än jag.
  
  "Engelsk". Moore nickade. "Vårt språk är engelska."
  
  "Om du säger det så. Men det här är bra, killar. Äkta inaktiveringskoder är bra."
  
  "Förstår du att vi kunde ha kontaktat dem ändå när forskarna väl bestämt ursprunget till kärnladdningen?" sa Beau när han kom tillbaka och tog en klunk från plastkoppen.
  
  "Ehm, ja, men det har inte hänt än. Och så vitt vi vet ändrade de koderna eller lade till en ny trigger."
  
  Beau accepterade detta med en lätt nick.
  
  Drake tittade på sin klocka. De hade varit på stationen i nästan tio minuter, och det hördes inte ett ord från Hayden eller Dahl. Idag kändes tio minuter som en evighet.
  
  "Jag ringer Hayden." Han tog fram sin mobiltelefon.
  
  "Oroa dig inte," sa Mai. "Är inte det här Kinimaka?"
  
  Drake vände sig skarpt till där hon pekade. Den omisskännliga gestalten Mano Kinimaki traskade stadigt nedför gatan, böjd, tydligt av smärta, men envist travade mot stationen. Drake svalde ett dussin frågor och rusade istället direkt till personen som kunde svara på dem. Väl utanför fångade teamet Mano i en skärningsfylld korsning.
  
  "Vad händer kompis?"
  
  Hawaiianens lättnad över att träffa dem överskuggades av en fruktansvärd psykisk smärta som låg på lur precis under ytan. "De har Hayden," viskade han. "Vi tog ner tre av dem, men kom inte i närheten av Ramses eller Price. Och sedan överföll de oss på slutet. Tog mig ur spelet, och när jag kom ut under ett ton av spillror var Hayden borta."
  
  "Hur vet du att de fick henne?" frågade Beau. "Kanske hon stalkar fortfarande?"
  
  "Mina armar och ben kan ha blivit skadade," sa Kinimaka. "Men mina öron hörde bra. De avväpnade henne och drog bort henne. Det sista de sa var..." Kinimaka svalde med tungt hjärta, oförmögen att fortsätta.
  
  Drake fångade mannens blick. "Vi ska rädda henne. Vi gör alltid det här."
  
  Kinimaka ryckte till. "Inte alltid".
  
  "Vad sa de till henne?" Alicia insisterade.
  
  Kinimaka tittade upp mot himlen, som om han sökte inspiration från solljuset. "De sa att de skulle ge henne en närmare titt på den här atombomben. De sa att de skulle fästa den på hennes rygg."
  
  
  KAPITEL TREDTIOTÅ
  
  
  Thorsten Dahl lämnade flera besättningar för att städa upp området runt Times Square och tog sitt team djupt in i skuggorna som skapats av en smal gränd. Det var tyst och bekymmerslöst, det perfekta stället att ringa ett viktigt telefonsamtal. Han ringde Hayden först, men när hon inte svarade försökte han kontakta Drake.
  
  "Avståndet är här. Vad är de senaste nyheterna?
  
  "Vi är i skit, kompis..."
  
  "Upp till dina bollar igen?" avbröt Dahl. "Vad är nytt?"
  
  "Inte upp till halsen den här gången. De där galna jävlarna bröts, eller bröts, ut ur sina celler. Ramses och Price finns inte längre. Den femte cellen består - eller var - av tolv personer. Mano säger att de har tre."
  
  Dahl fångade intonationen. "Mano talar?"
  
  "Ja kompis. De tog tag i Hayden. De tog henne med sig."
  
  Dahl slöt ögonen.
  
  "Men vi har lite tid kvar." Drake försökte den positiva sidan. "De skulle inte ha tagit det alls om de ville spränga det direkt."
  
  Yorkies hade rätt, måste Dahl erkänna. Han lyssnade när Drake fortsatte att förklara att Marsh nu togs bort från sin roll som Prince of Darkness och tillfälligt ersatts av en som heter Alligator. Homeland kunde precis identifiera den här mannen som en amerikansk supporter.
  
  "Verkligen?" sa Dahl. "För vad?"
  
  "Ganska mycket allt som kan orsaka anarki," sa Drake. "Han är en legosoldat, bara den här gången tappade han humöret."
  
  "Jag trodde att Ramses alltid drev sitt företag "i huset".
  
  "Alligatorn är född i New York. Han kunde ge ovärderlig logistikkunskap till verksamheten."
  
  "Ja, det är vettigt." Dahl suckade och gned sig trött i ögonen. "Så vad händer härnäst? Har vi Haydens koordinater?"
  
  "De tog hennes kamera. De måste ha tagit åtminstone en del av hennes kläder eftersom etiketten som sys in i hennes skjorta säger att hon är under bordet på Chipotle Mexican Grill, vilket vi just bekräftat är skitsnack. Säkerhetskamerorna fungerar, men mottagarna på vår sida slogs till största delen ut till följd av attacken på platsen. De plockar ihop allt de kan. Och de har helt enkelt inte tillräckligt med arbetskraft. Det kan gå riktigt illa härifrån, kompis."
  
  "Skulle kunna?" upprepade Dahl. "Jag skulle säga att vi är förbi de onda och på väg nedför de ondas gata, eller hur?"
  
  Drake stannade ett ögonblick och sa sedan: "Vi hoppas att de fortsätter att ställa krav", sa han. "Varje nytt krav ger oss mer tid."
  
  Dahl behövde inte säga att de inte hade gjort några framsteg än. Faktum var självklart. Här var de beroende av Homeland för att upptäcka platsen för kärnvapenbomben, sprang omkring som varnade julkalkoner, bara för att Moore skulle kunna fastställa platsen, men hela företaget misslyckades.
  
  "Allt vi gjorde var att neutralisera några förbrukningsvaror," sa han. "Vi är inte ens i närheten av Ramses faktiska plan, och speciellt hans slutspel."
  
  "Varför går ni inte ner till stationen? Vi kan lika gärna vara tillsammans när nästa led kommer."
  
  "Ja, vi kommer att göra det." Dahl vinkade till resten av sitt team och bestämde rätt riktning för att leda dem till 3rd Avenue. "Hej, hur mår Mano?"
  
  - Killen slogs hårt mot en vägg med hyllor. Fråga inte. Men han är ivrig att slåss och väntar bara på att någon ska ge honom ett mål."
  
  Dahl började springa när de avslutade samtalet. Kensi stannade bredvid honom och nickade. "Dåligt drag?"
  
  "Med tanke på vår situation antar jag att det kunde ha varit värre, men ja, det var ett dåligt val. De kidnappade Hayden. Tog henne till där bomben är."
  
  "Tja, det är jättebra! Jag menar, har inte ni alla dolda fyrar?"
  
  "Vi gör. Och de kastade bort det tillsammans med hennes kläder."
  
  "Mossad hamnade under huden på dig," sa Kensi tyst. "Bra för dem, men inte för mig. Fick mig att känna att jag tillhörde."
  
  "Det skulle vara". Dahl nickade. "Vi behöver alla känna att vi har kontroll över vårt eget öde, och att varje beslut i grunden är fritt. Det här är ingen manipulation."
  
  "Nu för tiden," Kensis fingrar krökte sig och knöt sedan till nävar, "manipulerar du mig på din egen risk," gav hon honom ett litet leende. "Förutom dig, min vän, kan du manipulera mig när som helst och var du vill."
  
  Dahl tittade bort. Bridget McKenzie var ostoppbar. Kvinnan visste att han var en gift man, en far, och ändå gav hon efter för frestelsen. Naturligtvis, på ett eller annat sätt, skulle hon inte stanna här länge.
  
  Problemet löst.
  
  Smith och Lauren joggade också tillsammans och utbytte tysta kommentarer. Yorgi tog upp baksidan, trött och översållad med skräp, men lutande med lekfull beslutsamhet. Dahl visste att detta var hans första riktiga upplevelse av frenetiska, slumpartade strider, och han tyckte att han hanterade det bra. Gatorna blinkade förbi och sedan svängde de åt vänster in på 3rd Avenue, på väg mot korsningen med 51st.
  
  Det var några konstiga minuter för Dahl. Vissa områden i staden var oskadda, och medan många butiker förblev öppna och folk gick in med en känsla av bävan, var andra öde, nästan utan liv. Flera gator spärrades av med kravallpolisfordon och fyrhjulsdrivna arméfordon utspridda. Vissa områden hopade sig i skam över plundrarnas närvaro. För det mesta förstod inte människorna han såg vad de skulle göra, så han lade sin röst till vad han trodde var myndigheterna och bjöd in dem att ta sin tillflykt varhelst de kunde.
  
  Och sedan anlände de till platsen där Drake och de andra väntade, hoppades och planerade att rädda Hayden Jay.
  
  Bara några timmar har gått sedan början av denna dag. Och nu letade de desperat efter ett sätt att hitta en atombomb. Dahl visste att det inte skulle finnas någon återvändo, han kunde inte fly eller gömma sig i bunkrar. SPEAR-teamet var med till slutet. Om staden dör idag, kommer det inte att bero på brist på hjältar som försöker rädda den.
  
  
  KAPITEL TREDTIOTRE
  
  
  Hayden förblev tyst när Ramses styrde handling och reaktion, påminde sina män om vem som var ansvarig och testade deras absoluta lojalitet. Efter att ha släpat bort henne från sportaffären tvingade de henne att springa bland dem på 3rd Avenue, och tog sig sedan tid att hitta och kasta bort hennes mobiltelefon och slita av hennes skottsäkra väst. Ramses verkade ha viss kunskap om spårningsenheter och deras platser och beordrade sina män att ta av sig hennes skjorta. Den lilla enheten hittades snabbt och kasserades, varefter gruppen fortsatte sin löptur längs vad som såg ut att vara en helt slumpmässig väg.
  
  Hayden fick intrycket att så inte alls var fallet.
  
  Det tog ett tag. Gruppen fällde sina större vapen och svarta ytterkläder och avslöjade deras vanliga turistuniform under. Plötsligt var de ljusa, ofarliga, en del av hundratals oroliga folkmassor som strövade omkring på stadens gator. Polis och armépatruller kantade några av vägarna, men kamerorna vände helt enkelt ner för en mörk gränd och sedan en till tills de var fria. Hayden fick en reservjacka att bära. Vid något tillfälle klättrade de upp på förberedda motorcyklar och åkte långsamt ut från centrala Manhattan.
  
  Men inte för långt. Hayden önskade av all sin kraft att hon kunde få meddelandet till någon - vem som helst - nu när hon visste var bomben låg. Det spelade ingen roll att de kunde döda henne - allt som spelade roll var att dessa fanatiker stoppades.
  
  Cyklarna rullade en bit ner i gränden och sedan följde tio personer - de åtta återstående legionärerna, Ramses och Price - efter varandra genom en rostig sidodörr i metall. Hayden befann sig mitt bland dem, ett krigspris, och även om hon redan visste sitt öde försökte hon fånga varje blick, varje riktningsbyte och varje viskt ord.
  
  Bortom den trasiga ytterdörren ledde en illaluktande innergång till en betongtrappa. Här vände sig en av männen mot Hayden och höll sin kniv mot hennes strupe.
  
  "Tystnad", sa Ramses utan att vända sig om. "Jag skulle föredra att inte döda dig för nu."
  
  De klättrade fyra våningar och stannade sedan bara ett ögonblick framför lägenhetsdörren. När den öppnade trängdes gruppen inne och sprang ut från korridoren så fort de kunde. Ramses stannade i mitten av rummet, med armarna utsträckta.
  
  "Och här är vi", sa han. "Med en miljon avslut och minst en början. Invånarna i denna stad kommer att lämna detta liv utan att veta att detta är början på vår nya väg, vårt heliga krig. Detta-"
  
  "Verkligen?" En torr röst avbröt tiraden. "En del av mig vill tro dig, Ramses, men den andra delen, den värre delen, tror att du är full av det."
  
  Hayden fick sin första bra titt på Julian Marsh. Pythianen såg konstig ut, förvrängd, som om en del av honom hade vikit sig in i en annan. Han bar kläder som aldrig skulle passa, oavsett år eller aktuell trend. Ena ögat var svärtat, det andra var vidöppet och blinkande, medan ena skon ramlade av. Till höger om honom satt en slående brunett som Hayden inte kände igen, men av hur de pressades mot varandra var det tydligt att de hängde ihop på mer än ett sätt.
  
  Alltså inte en allierad.
  
  Hayden såg med förakt när Ramses reagerade på Marchs hån. "Du visste?" - frågade terroristprinsen. "Att vi lurade dig innan vi ens träffade dig. Innan vi ens visste namnet på dåren som skulle bära vår eviga låga in i hjärtat av Amerika. Till och med din egen, Tyler Webb, förrådde dig."
  
  "Fan Webb," sa Marsh. "Och iväg."
  
  Ramses vände sig bort och skrattade. "Låt oss gå tillbaka till vad jag sa. Även de som arbetar här hatar den här staden. Det är för dyrt, för många turister. Vanliga män och kvinnor har inte råd att bo här och kämpar för att ta sig till jobbet. Kan du föreställa dig den bitterhet som växer mot systemet och de människor som fortsätter att stödja det? Vägtullar tas ut på broar och tunnlar. Du är ingenting om du inte har pengar. Girighet, girighet, girighet finns överallt. Och det gör mig sjuk."
  
  Hayden var tyst, räknade fortfarande på sitt nästa drag och såg fortfarande Marshs reaktion.
  
  Ramses tog ett steg åt sidan. "Och Alligator, min gamla vän. Trevligt att se dig igen."
  
  Hayden såg på när mannen vid namn Alligator kramade sin chef. Hon försökte förbli liten, tyst och kanske obemärkt och räknade ut hur många steg det skulle ta för att komma till dörren. För mycket för nu. Vänta, vänta bara.
  
  Men hur länge hade hon råd med det? Trots Ramses ord undrade hon om han ens ville undvika en kärnvapenexplosion. Den goda nyheten var att myndigheterna hade stängt luftrummet, så mannen hade ingen brådska.
  
  Robert Price kastade sig i en stol med ett stönande. Han bad den närmaste legionären om en flaska acetylsalicylsyra, men ignorerades skarpt. Marsh spände ögonen på försvarsministern.
  
  "Känner jag dig?"
  
  Price smygde sig djupare i sin kudde.
  
  Hayden såg sig omkring i resten av rummet, först nu såg han matbordet som stod vid det bortre gardinfönstret.
  
  Fan, vad är det här...?
  
  Den var mindre än hon hade föreställt sig. Ryggsäcken var större än standardmodellen, för stor för att få plats i utrymmet ovanför ett flygplan, men skulle inte se för besvärlig ut på ryggen på en större person.
  
  "Jag sålde den till dig, March," sa Ramses. "Med hopp om att du kommer att ta det här till New York. För detta kommer jag att vara evigt tacksam. Se det som en gåva när jag berättar att du och din vän ska få känna den alltförtärande elden. Det här är det bästa jag kan erbjuda dig, och mycket bättre än en kniv över strupen."
  
  Hayden memorerade kärnvapenbomben - dess storlek, form och ryggsäckens utseende - ifall hon skulle behöva den. Det fanns inget sätt att hon skulle ha dött här idag.
  
  Ramesses vände sig sedan till sina män. "Förbered henne", sa han. "Och skona inte den amerikanska tiken ett uns av smärta."
  
  Hayden visste att det skulle komma. De hade misslyckats med att knyta hennes händer på vägen hit, och nu utnyttjade hon det till fullo. Så mycket hängde på henne just då - stadens, nationens, större delen av den civiliserade världens öde. Vasen till höger om henne kom väl till pass, dess hals var perfekt vid handen och precis rätt vikt för att göra lite skada. Den krossades på närmaste mans tempel, taggiga bitar föll till golvet. När han höjde sin hand tog Hayden tag i pistolen, men när hon såg den lindad säkert runt hans axel gav hon omedelbart efter, istället använde hon sitt grepp om pipan för att kasta honom ännu mer ur balans. Vapnen var riktade, men Hayden ignorerade dem alla. Det var nu enbart en Last Chance Saloon... ingen mer kamp för sitt liv - mer som en kamp för stadens överlevnad. Och smugglade de henne inte hit under täckmantel? Detta berättade för henne att skjutvapen skulle bli ogillades.
  
  Alligatorn närmade sig henne från sidan, men Ramses höll tillbaka honom. En annan intressant upptäckt. Alligatorn var viktig för Ramses. I nästa ögonblick var hon uttömd, oförmögen att fokusera bortom armarna och benen som träffade henne. Jag avvärjer ett eller två slag, men det kom alltid ett till. Det här är inga tv-skurkar - väntar artigt på att den ena ska bli påkörd så att den andre kan ingripa. Nej, dessa omringade henne och attackerade henne på en gång, så hur många hon än stannade och slog så slog två till henne. Smärtan exploderade på fler ställen än hon kunde räkna, men hon utnyttjade sitt snubblande för att plocka upp en taggig bit av vasen och hugga de två männen över ansiktet och armarna. De drog sig tillbaka, blödande. Hon rullade på ett par ben och fick deras ägare att ramla. Hon försökte kasta en tung mugg mot fönstret och trodde att det skulle dra till sig uppmärksamhet, men det jäkla flög ungefär en halv meter från fönstret.
  
  Vad skulle Drake göra?
  
  Hon visste det. Exakt detta. Han kommer att kämpa till sitt allra sista andetag. Genom skogen av ben letade hon efter ett vapen. Hennes ögon mötte Marchs och kvinnans ögon, men de klamrade sig bara fast vid varandra ännu hårdare och fann tröst i den märkliga kommunikationen. Hayden sparkade och vred sig, hurrade för varje knappt undertryckt skrik, och hittade sedan soffan bakom sig. Med detta som ett stödpunkt tvingade hon sig själv på fötter.
  
  En knytnäve slog i hennes ansikte och stjärnorna exploderade. Hayden skakade på huvudet, rensade bort blodet och slog tillbaka, vilket fick hennes motståndare att falla. En annan knytnäve slog henne på sidan av huvudet, och sedan tog mannen tag i henne runt midjan, slog henne från fötterna och la henne tillbaka på soffan. Hayden kastade honom över ryggen med sin egen fart. På en sekund var hon på fötter igen, huvudet nedåt, kastade slag mot revbenen, halsen, ljumsken och knäna, kastade slag efter slag, spark efter slag.
  
  Hon såg Ramses gå mot dem. "Åtta personer!" - han skrek. "Åtta män och en liten flicka. Var är din stolthet?
  
  "På samma ställe som deras ägg," sa Hayden andlöst och skadade dem, kände sig trött, smärtan från många slag, kampen mot ilskan avtog. Detta skulle inte vara för evigt, och hon hade inget hopp om att fly.
  
  Men hon slutade aldrig försöka. Har aldrig gett upp. Livet var en daglig kamp, vare sig den var bokstavlig eller inte. När kraften tappade från hennes strejker och energin dränerades från hennes lemmar, slog Hayden fortfarande till, även om hennes strejker inte längre räckte.
  
  Männen lyfte henne på fötter och släpade henne över rummet. Hon kände hur kraften kom tillbaka till henne och körde stöveln över hennes smalben, vilket fick henne att skrika. Armarna spändes runt hennes muskler och tryckte henne mot det bortre fönstret.
  
  Ramses stod över bordet där kärnvapenportföljen låg.
  
  "Så liten", sa han eftertänksamt. "Så olämpligt. Och ändå så minnesvärd. Håller du med?"
  
  Hayden spottade blod från hennes mun. "Jag håller med om att du är århundradets galna verk."
  
  Ramses gav henne en förbryllad blick. "Du gör? Du inser att det är Julian Marsh och Zoe Shears från The Pythians som kramas där nere, eller hur? Och deras ledare - Webb - var är han? Iväg för att leta igenom världen efter en uråldrig arkeologisk skatt, antar jag. Jag följer spåret efter en sedan länge död aristokrat. Följer sina egna galna fotspår medan världen brinner. Jag kommer inte i närheten av århundradets galna jobb, Miss Jay."
  
  Och även om Hayden internt erkände att han hade rätt i något, förblev hon tyst. I slutet av dagen borde en kammare med filt vänta på dem alla.
  
  "Så vad händer härnäst, är du intresserad av att veta?" frågade Ramses henne och log. "Tja, inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Vi är alla där vi vill vara. Du är med en atombomb. Jag är med Alligator, min bombexpert. Mitt folk är på min sida. Atombomb? Det är nästan redo att... - han pausade - att bli ett med världen. Ska vi säga...en timme från nu?"
  
  Haydens ögon förrådde henne.
  
  "Åh haha. Nu undrar du. Är det här för mycket tid för dig? Så tio minuter?"
  
  "Nej," andades Hayden. "Du kan inte. Snälla du. Det måste finnas något du vill ha. Något vi kan komma överens om."
  
  Ramses stirrade på henne som om han, mot sin vilja, plötsligt tyckte synd om henne. "Summan av allt jag vill ha finns i det här rummet. Förstörelse av den så kallade första världen."
  
  "Hur gör du ett avtal med människor som bara vill döda dig eller dö när de försöker?" sa Hayden högt. "Eller stoppa dem utan att själv ta till blodsutgjutelse. Det ultimata dilemmat för den nya världen."
  
  Ramses skrattade. "Ni människor är så dumma." Han skrattade. "Svaret är: 'Du får inte'. Döda oss eller dyrka oss. Stoppa oss eller se oss korsa dina gränser. Det är ditt enda dilemma."
  
  Hayden kämpade igen när männen drog av hennes nya tröja och placerade sedan bomben så att den var fastspänd framtill på henne. Det var Alligator som kom fram och knäppte upp ryggsäcken och kopplade loss några kablar inifrån. De var tvungna att kopplas till en timermekanism, var Hayden säker. Inte ens sådana galna terrorister skulle riskera att koppla bort riktiga sprängladdningar.
  
  Hon hoppades.
  
  Alligatorn drog i trådarna och tittade sedan på Ramses i väntan på tillåtelse att fortsätta. Jätten nickade. Männen tog tag i Haydens armar och knuffade henne framåt över bordet och böjde hennes kropp tills atombomben tryckte mot hennes mage. De höll henne sedan på plats medan Alligator lindade ledningarna först runt hennes rygg och bröst, sedan ner mellan hennes ben och slutligen upp tills de möttes längst ner på hennes rygg. Hayden kände varje drag i vajrarna, varje rörelse av ryggsäcken. Slutligen använde de medelstarka bälten och tejp för att se till att atombomben satt ordentligt fast vid hennes kropp och att den lindades runt den. Hayden testade sina band och fann att hon knappt kunde röra sig.
  
  Ramses stod tillbaka för att beundra Alligatorns hantverk. "Perfekt", sa han. "Den amerikanska djävulen har intagit en idealisk position för att förstöra sitt land. Det är en passande helgedom, liksom denna syndiga stad, för resten av dem. Nu, Alligator, ställ in timern och ge oss tillräckligt med tid för att gå till djurparken."
  
  Hayden flämtade vid bordet, först chockad och sedan förvirrad av terroristens ord. "Snälla du. Du kan inte göra det här. Du kan inte. Vi vet var du är och vad du planerar att göra. Vi kan alltid hitta dig, Ramses."
  
  "Du menar dina vänner!" Alligatorn skrek i hennes öra, vilket fick henne att hoppa och skaka kärnvapen. "Engelsmannen... Khmannnn! Oroa dig inte. Du kommer att se honom igen. Marsh hade lite kul med honom, mmm, men det kommer vi också!
  
  Ramses lutade sig nära hennes andra öra. "Jag minns er alla från basaren. Jag tror att du förstörde det och förstörde mitt rykte i minst två år. Jag vet att ni alla attackerade mitt slott, dödade min livvakt Akatash, dödade mina legionärer och förde bort mig i bojor. För Amerika. Dårarnas land. Mr Price där borta säger att ni alla är en del av laget, men inte bara det. Du kallar dig själv familj. Tja, är det inte passande att ni är alla tillsammans i slutet?"
  
  "Fan", andades Hayden i toppen av sin ryggsäck. "Du. Idiot."
  
  "Å nej. Det är du och din familj som verkligen har gjort det. Kom bara ihåg - Ramses gjorde det. Och att inte ens detta är mitt slutspel. Min tillförlitlighet är ännu mer imponerande. Men vet att jag kommer att vara någonstans säker och skratta, medan Amerika och resten av dess västerländska kumpaner imploderar."
  
  Han böjde sig så att hans kropp krossade både henne och innehållet i ryggsäckarna. "Nu är det dags för ditt sista besök i djurparken. Jag ska ge Matt Drake äran att hitta dig", viskade han. "När bomben sprängs."
  
  Hayden hörde orden, implikationerna gömda inom dem, men fann sig själv fundera på vilken säker handling som skulle vara mer imponerande än vad han redan hade planerat.
  
  
  KAPITEL TREDTIOFYRA
  
  
  Hayden halkade och sprang in bak i en liten lastbil. Legionärerna lade henne, fortfarande bunden till bomben, bakom dem vid deras fötter när de ockuperade bänkarna på båda sidor. Det svåraste med hela resan var att få ut henne ur hyreshuset. Legionärerna slösade ingen tid på att försöka dölja henne; de knuffade henne dit de ville och gick med sina vapen redo. Alla som ser dem kommer att dödas. Lyckligtvis för dem verkade de flesta lyssna på varningarna och stannade hemma framför sina TV-apparater eller bärbara datorer. Ramses såg till att Hayden såg lastbilen köra upp vid sidan av vägen bredvid en mörk gränd och flinade hela tiden.
  
  Svart med specialstyrkor.
  
  Vem skulle stoppa dem? Förhöra dem? Kanske med tiden. Men det var hela poängen med allt som hänt hittills. Hastigheten och genomförandet av varje del av planen testade USA:s svar till dess gränser. Reaktionerna var förväntade, och det verkliga problemet var att terroristerna helt enkelt inte brydde sig. Deras enda mål var nationens död.
  
  De använde 57th Street för att gå österut och undvek patruller och avspärrningar där de kunde. Det fanns spillror, den udda övergivna bilen och grupper av åskådare, men Alligator själv var en infödd New Yorker och kände till alla de tystare, till synes karga vägarna. Stadens strömförsörjningssystem hjälpte till, vilket gjorde att föraren enkelt kunde återvända till den förplanerade rutten. De agerade långsamt, försiktigt, i vetskap om att amerikanerna fortfarande reagerade, fortfarande väntade, och först efter flera timmar insåg de att bomben kanske redan var där.
  
  Hayden visste att även nu Vita husets tjänstemän skulle rekommendera försiktighet, helt oförmögna att acceptera att deras gränser hade överträtts. Det skulle finnas andra som försöker utnyttja situationen. Låt oss bli av med Dodge ännu mer och skruva på skattebetalarna. Men hon kände Coburn och hoppades att hans närmaste rådgivare var lika pålitliga och kunniga som han.
  
  Resan lämnade henne med blåmärken. Legionärerna stöttade henne med fötterna. Plötsliga stopp och stora gropar fick henne att känna sig illamående. Ryggsäcken rörde sig under henne, den hårda insidan var alltid nervös. Hayden visste att detta var vad Ramses ville - att hennes sista stunder skulle fyllas av skräck när timern tickade ner.
  
  Det gick mindre än en halvtimme. Vägarna var tysta, om inte tomma. Hayden kunde inte säga säkert. I en annan ny vändning av sin plan beordrade Ramses Gator att knyta Marsh och Shears till bomben, tillsammans med Hayden. De två klagade, slogs och började till och med skrika, så Alligator tejpade ihop deras munnar och näsor, satt där tills de lugnade ner sig och lät sedan näsborrarna suga in lite luft. Marsh och Shears började sedan gråta nästan unisont. Kanske hyste de drömmar om befrielse. Marsh tjöt som en nyfödd, och Shears nosade som en pojke med mansinfluensa. Som straff för dem båda - och tyvärr även för Hayden - lät Ramses binda dem nakna till en atombomb, vilket orsakade alla möjliga problem, förvrängningar och mer sniffning. Hayden tog det bra, föreställde sig den Lovecraftian-skräck de nu kan likna och undrade hur fan de skulle ta sig igenom djurparken.
  
  "Vi avslutar inuti," Alligatorn tittade kritiskt på mässan. "Högst fem minuter."
  
  Hayden märkte att bombtillverkaren talade bra när han hade att göra med sin chef. Kanske fick ångesten att hans röst plötsligt höjdes. Kanske spänning. Hon vände blicken när lastbilen stannade och föraren gick på tomgång i några minuter. Ramses klev ur taxin och Hayden föreslog att de kanske var vid ingången till djurparken.
  
  Sista chansen.
  
  Hon kämpade desperat och försökte svaja från sida till sida och skrapa bort tejpen från hennes mun. Marsh och Shears stönade, och legionärerna trampade på henne med sina stövlar, vilket gjorde det svårt att röra sig, men Hayden gjorde motstånd. Allt som behövdes var ett konstigt mullrande, en olämplig vinkling och flaggorna skulle hissas.
  
  En av legionärerna förbannade och hoppade över henne och klämde henne ännu längre mot kärnladdningen och baksidan av fordonet. Hon stönade in i tejpen. Hans armar virade runt hennes kropp och hindrade henne från att röra sig, och när Ramses kom tillbaka kunde hon inte andas.
  
  Med ett lätt vrål från motorn körde lastbilen framåt igen. Bilen körde långsamt och legionären gick. Hayden tog ett djupt andetag och förbannade hennes lycka och ansiktena på alla runt omkring henne. Bilen stannade snart och föraren stängde av motorn. Det blev tyst när Ramses, nu klädd i en rudimentär specialstyrkans uniform, stack in huvudet i baksätet.
  
  "Målet uppnått", sa han passionerat. "Vänta på min signal och var redo att bära dem mellan er."
  
  Hjälplös kunde Hayden bara andas när fem legionärer placerade sig runt den bisarra bylten och förberedde sig för att lyfta den. Ramses knackade på dörren, allt var klart och en man öppnade den. Legionärerna lyfte sedan upp bunten i luften, bar ut den ur skåpbilen och ledde den längs en trädkantad stig. Hayden blinkade när dagsljuset träffade hennes ögon och fick sedan en skymt av var hon var.
  
  Ett trätak som stöds av tjocka tegelpelare sträckt över huvudet, omgivet av grönska. En välutrustad och asfalterad solfälla, den var för närvarande öde, som Hayden hade förväntat sig att resten av djurparken skulle vara. Några få orädda turister kan ha utnyttjat de glest befolkade attraktionerna, men Hayden tvivlade på att djurparken skulle få släppa in någon under de närmaste timmarna. Troligtvis övertygade Ramses djurparkens säkerhet att specialstyrkor var där för att säkerställa fullständig säkerhet i territoriet. De bars längs en stig kantad av valv och hängande grönska tills de stoppades av en sidodörr. Alligatorn tog sig in med våld, och sedan befann de sig i ett högt i tak bestående av trästigar, broar och många träd som hjälpte till att klara den fuktiga atmosfären.
  
  "Tropisk zon", nickade Ramses. "Nu, Alligator, ta paketet och lägg det längre ner i kruset. Vi behöver inga tidiga slumpmässiga observationer."
  
  Hayden och resten av hennes osäkra sällskap hamnade på trägolvet. Alligatorn justerade några remmar, lade till mer tejp för stabilitet och pillade sedan med en rulle extra tråd tills han meddelade att sprängkapseln var säkert lindad runt fångarna.
  
  "Och vridomkopplaren?" frågade Ramses.
  
  "Är du säker på att du vill lägga till detta?" frågade Alligator. "Marsh och Shears kan börja det här i förtid."
  
  Ramses nickade eftertänksamt till mannen. "Du har rätt". Han satte sig på huk bredvid paketet, ryggsäcken låg på golvet, Hayden knöt direkt ovanpå, och sedan Marsh och Zoey ovanpå henne. Ramses ögon var i nivå med Julian Marshs huvud.
  
  "Vi lägger till en känslighetsbrytare," sa han tyst. "En roterande anordning som, om du lyfts eller gör några stora rörelser, får bomben att detonera. Jag råder dig att stanna kvar och vänta på att fröken J:s lagkamrater kommer. Oroa dig inte, det varar inte länge."
  
  Hans ord fick rysningar i Haydens kropp. "Hur länge?" hon lyckades andas ut.
  
  "Timern kommer att ställas in på en timme," sa Ramses. "Bara tillräckligt med tid för att Alligator och jag ska kunna komma i säkerhet. Mina män kommer att lämnas med bomben, en sista överraskning för dina vänner om de lyckas hitta dig."
  
  Om?
  
  Ramses reste sig och tittade en sista titt på paketet han hade förberett, på människoköttet och eldstormen under, på de rädda ansiktsuttrycken och kraften han visade över dem alla.
  
  Hayden slöt sina egna ögon, nu oförmögen att röra sig, det fruktansvärda trycket pressade hennes bröstkorg till en obönhörlig bomb och gjorde det svårt att andas. Det här kan vara hennes sista stunder och det fanns ingenting hon kunde göra efter att ha hört Alligator glädjas åt att ställa in känslighetsbrytaren, men hon skulle vara förbannad om hon skulle tillbringa dem i den tropiska zonen i New Yorks Central Park Zoo. Istället skulle hon transporteras tillbaka till de bästa tiderna i sitt liv, till Manos och deras tid på Hawaii, till stigarna i Diamond Head, surfarna på North Beach och Mauis vulkaniska berg. Restaurang på en aktiv vulkan. En plats ovanför molnen. Röd smuts bakom vägarna. De flimrande ljusen längs Kapiolani och sedan stranden i slutet av alla stränder, skummande under skymningens spridande röda ljus och bekymmerslös, den enda riktiga platsen i världen där hon kunde undkomma livets alla påfrestningar och bekymmer.
  
  Hayden gick dit nu, med klockan tickar.
  
  
  KAPITEL TREDTIOFEM
  
  
  Drake väntade på polisstationen och kände sig helt hjälplös när de hängde på varje tips, varje iakttagelse, varje liten antydan om Ramses, Hayden eller atombomben. Sanningen var att New York var för stort för att täcka på några timmar, och telefonerna ringde av. Dess invånare var för många och dess besökare för många. Det kan ta tio minuter för armén att nå Vita huset, men trots alla vakter och säkerhetsåtgärder, hur lång tid skulle det ta att genomsöka denna relativt lilla plats? Nu, tänkte Drake, ta det här scenariot till New York och vad får du? Det var en sällsynt incident där säkerhetsstyrkor fångade terrorister som faktiskt utförde deras illdåd. I den verkliga världen förföljdes och spårades terrorister efter upploppen.
  
  Dahl kom äntligen fram, som såg rufsig och världstrött ut, med resten av SPEAR-teamet bakom sig. Kenzi började oförklarligt titta sig omkring och frågade var bevislagringsanläggningen fanns. Dahl himlade helt enkelt med ögonen på henne och sa: "Släpp henne, annars blir hon aldrig nöjd." Resten av teamet trängdes runt och lyssnade på vad Drake hade att säga, vilket, förutom att vara orolig för Hayden, inte var mycket.
  
  Moore förenklade saken. "Folk känner till terroristhotet mot staden. Vi kan inte evakuera, även om vi inte stoppar dem som försöker lämna. Vad händer om bomben exploderar? Jag vet inte, men det är inte för oss att tänka på ömsesidiga anklagelser nu. Våra system är nere, men andra byråer och sajter har tillgång till andra kanaler. Vi jämför dem medan vi pratar. De flesta system är igång. New Yorks gator är tysta men fortfarande livliga jämfört med de flesta städer. Vägar också."
  
  "Men inget ännu?" frågade Smith förvånat.
  
  Moore suckade. "Min vän, vi svarar på hundratals samtal per minut. Vi tar itu med varje psykopat, varje skojare och varje rent ut sagt rädd god medborgare i stan. Luftrummet är stängt för alla utom oss. Vi skulle stänga av Wi-Fi, internet och till och med telefonlinjerna, men förstå att vi är lika benägna att ta en paus från denna väg som vi gör från en gatupolis, en FBI-agent eller, mer troligt, en medlem av allmänheten."
  
  "Under tak?" frågade Dahl.
  
  - Så vitt vi vet finns det inte en enda cell kvar. Vi kan bara anta att cellen som nu skyddar Ramses rekryterades nationellt och lokalt. Vi tror inte att våra hemliga agenter kan hjälpa, men de undersöker alla möjliga alternativ."
  
  "Så var lämnar detta oss?" frågade Lauren. "Vi kan inte hitta kameran, Ramses, Price eller Hayden. Vi har inte hittat en kärnvapenbomb," hon studerade varje ansikte, fortfarande i hjärtat av en civil person uppvuxen på syndikerade shower där alla pusselbitar radade upp sig i sista akten.
  
  "Dricks är vad som vanligtvis gör det," sa Moore. "Någon ser något och orsakar det. Vet du vad de kallar den heta tipsserien här? Två biljetter till himlen, efter den gamla Eddie Money-låten."
  
  "Så, väntar vi på samtalet?"
  
  Drake ledde Lauren ut på balkongen. Scenen nedan var hektisk, med de få poliser och agenter som fortfarande levde som kämpade med granatchock när de tog sig fram genom spillror och krossat glas, svarade på samtal och dunkade nycklar, några med blodiga bandage lindade runt armarna och huvudet, andra med fötterna upp och grimaserar av smärta.
  
  "Vi måste gå ner dit," sa Lauren. "Hjälp dem."
  
  Drake nickade. "De utkämpar en förlorad strid och det är inte ens ett nav längre. Dessa killar vägrade helt enkelt att lämna. Detta betyder mer för dem än en resa till sjukhuset. Detta är vad bra poliser gör och allmänheten ser det sällan. Pressen tar bara fram dåliga nyheter om och om igen, vilket färgar den allmänna opinionen. Jag säger att vi kommer att hjälpa dem också."
  
  De gick mot hissen och sedan vände Drake sig om, förvånad över att se hela laget bakom honom. "Vad?" - han frågade. "Jag har inga pengar".
  
  Alicia log trött. Även Beau lyckades le. SPEAR-teamet hade själva gått igenom mycket idag, men var fortfarande starka, redo för mer. Drake såg många blåmärken och andra sår som var väl gömda.
  
  "Varför laddar ni inte om? Och ta med dig extra ammunition. När vi äntligen får ett slut på det här kommer vi att få en tuff tid."
  
  "Jag kommer att reda ut det," sa Kinimaka. "Det kommer att ge en distraktion."
  
  "Och jag ska hjälpa till," sa Yorgi. "Jag har svårt att ens förstå Drakes accent, så den skulle gå förlorad med en amerikansk accent."
  
  Dahl skrattade när han gick med Drake vid hissen. "Min ryska vän, du har det helt bakvänt."
  
  Drake slog svensken och orsakade fler blåmärken och tog hissen ner till första våningen. SPEAR-teamet ingrep sedan där de kunde, svarade på nya samtal och spelade in information, intervjuade boende och ställde frågor och vidarekopplade samtal som inte hade något med nödsituationen att göra till andra tilldelade stationer. Och även om de visste att de behövdes och hjälpte till, var ingen av dem nöjd med det bara för att Hayden fortfarande var försvunnen och Ramses förblev på fri fot. Hittills har han besegrat dem.
  
  Vilka andra knep hade han i rockärmen?
  
  Drake vidarebefordrade ett samtal om en försvunnen släkting och skickade ett annat angående ojämn trottoar. Växeln förblev aktiv och Moore räknade fortfarande med tipset, hans biljett till himlen. Men det stod snart klart för Drake att tiden rann ut snabbare än mjölk som rann ut från en trasig behållare. Det enda som höll honom igång var att han förväntade sig att Ramses skulle ringa minst en gång. Den här mannen visade sig fortfarande. Drake tvivlade på att han skulle ha tryckt på knappen utan att åtminstone försöka vara lite mer teatralisk.
  
  Polisen skötte stationen, men teamet hjälpte till genom att sitta vid bord och skicka meddelanden. Dahl gick för att koka kaffe. Drake gick med honom framför vattenkokaren och kände sig extremt hjälplös och malplacerad när de väntade på information.
  
  "Låt oss prata om den första," sa Drake. "Har det här någonsin hänt dig förut?"
  
  "Nej. Jag förstår hur Ramses lyckats gömma sig i alla dessa år. Och jag antar att enheten inte producerar en strålningssignatur eftersom de inte har upptäckt den ännu. Mannen som packade om bomben visste definitivt vad han gjorde. Min gissning är ex-amerikansk militär."
  
  "Men varför? Det finns många människor som kan skydda strålning."
  
  - Det här gäller andra saker också. Lokalkännedom. Det hemliga teamet han samlade. Märk mina ord, gamle Drake, de är före detta SEALs. Specialoperation."
  
  Drake hällde vatten medan Dahl sked i granulat. "Gör det starkt. Faktum är att du ens vet vad det är? Har "Instant" nått nordpolen än?
  
  Dahl suckade. "Instant kaffe är djävulens verk. Och jag har aldrig varit på Nordpolen."
  
  Alicia smög in genom den öppna dörren till rummet. "Vad var det? Hörde något om stolpen och visste bara att mitt namn stod på den."
  
  Drake kunde inte dölja sitt leende. "Hur mår du, Alicia?"
  
  "Benen värker. Mitt huvud gör ont. Hjärtat ont. I övrigt mår jag bra."
  
  "Jag menar-"
  
  Samtalet från X-ambassadörerna överröstade hans nästa ord, som kom från högtalaren i hans mobiltelefon. Han höll fortfarande i vattenkokaren och förde apparaten mot hakan.
  
  "Hallå?"
  
  "Kommer du ihåg mig?"
  
  Drake satte på vattenkokaren med sådan kraft att det nyligen kokta vattnet stänkte på hans hand. Det märkte han aldrig.
  
  "Var är du, jävel?"
  
  "Nu. Borde inte din första fråga vara "var är kärnvapnen" eller "hur snart kommer jag att explodera"? Ett djupt förvånat vrål gick genom linan.
  
  "Ramses," sa Drake och kom ihåg att slå på högtalartelefonen. "Varför inte gå rakt på sak?"
  
  "Åh, vad är det som är så roligt med det? Och du säger inte till mig vad jag ska göra. Jag är en prins, ägare av kungariken. Jag har regerat i många år och kommer att regera i många fler. Långt efter att du blivit krispig. Tänk på det".
  
  "Så har du några fler ringar vi kan hoppa igenom?"
  
  "Det var inte jag. Det var Julian Marsh. Den här mannen är minst sagt galen, så jag satte honom i kontakt med din agent Jay."
  
  Drake ryste och tittade på Dahl. "Är hon okej?"
  
  "Tills vidare. Även om han ser lite stel och smärtsam ut. Hon gör sitt bästa för att förbli helt stilla."
  
  En känsla av förmodan vred sig i Drakes mage. "Och varför är det här?"
  
  "Så att det naturligtvis inte skadar rörelsesensorn."
  
  Herregud, tänkte Drake. "Din jävel. Har du bundit henne vid en bomb?"
  
  "Hon är bomben, min vän."
  
  "Var är det?"
  
  "Vi kommer dit. Men eftersom du och dina vänner njuter av en bra löprunda, och eftersom ni redan är uppvärmda, tänkte jag varför inte ge er en chans? Jag hoppas att du gillar gåtor."
  
  "Det här är vansinne. Du är galen, leker med så många liv. Pussel? Lös det åt mig, skitstövel. Vem kommer att kissa på din kropp när jag sätter eld på den?"
  
  Ramses var tyst ett ögonblick och verkade tänka. "Så handskarna är verkligen av. Det här är bra. Jag har verkligen platser att gå till, för att delta i möten, för att påverka nationer. Så lyssna..."
  
  "Jag hoppas verkligen att du kommer att vara där och vänta," avbröt Drake och fiskade snabbt ut "När vi kommer dit."
  
  "Tyvärr inte. Här säger vi hejdå. Som du säkert vet använder jag dig för att fly. Så, som ni säger - tack för detta."
  
  "Usch-"
  
  "Jaja. Knulla mig, mina föräldrar och alla mina bröder. Men det är du och den här staden som kommer att hamna sönder. Och jag, som kommer att fortsätta. Så nu blir tiden ett problem. Är du redo att tigga om din chans, lille engelsman?"
  
  Drake fann sin professionalism med att veta att detta var deras enda alternativ. "Berätta för mig".
  
  "Mitt antiseptika kommer att rena världen från infektioner i väst. Från regnskog till regnskog, detta är en del av taket. Det är allt ".
  
  Drake gjorde en grimas. "Och det är allt?"
  
  "Ja, och eftersom allt du gör i den så kallade civiliserade världen mäts i minuter, timmar, kommer jag att ställa timern på sextio minuter. Trevligt, berömt runt nummer för dig."
  
  "Hur avväpnar vi det här?" Drake hoppades att Marsh inte hade nämnt inaktiveringskoder.
  
  "Åh fan, du vet inte? Kom bara ihåg detta - en kärnvapenbomb, särskilt en resväska, är en exakt och perfekt balanserad mekanism. Allt är miniatyriserat och mer exakt, vilket jag är säker på att du kommer att uppskatta. Detta kommer att kräva... sofistikering."
  
  "Raffinemang?"
  
  "Raffinemang. Kolla på detta".
  
  Med dessa ord kopplade Ramses ner samtalet och lämnade linjen död. Drake rusade tillbaka till kontoret och skrek åt hela stationen att stanna. Hans ord, hans tonfall fick huvuden, ögonen och kropparna att vända sig mot honom. Telefoner sattes i läktare, samtal ignorerades och samtal stoppades.
  
  Moore tittade på Drakes ansikte och sa sedan: "Stäng av dina telefoner."
  
  "Jag har det," skrek Drake. "Men vi måste förstå..." Han upprepade gåtan ord för ord. "Skynda dig", sa han. "Ramses gav oss sextio minuter."
  
  Moore lutade sig över den rangliga balkongen, tillsammans med Kinimaka och Yorgi. Alla andra vände sig mot honom. När hans ord började nå folket började de skrika.
  
  "Tja, antiseptisk är en bomb. Det är uppenbart ".
  
  "Och han tänker spränga det", viskade någon. "Det är inte en bluff."
  
  "Från regnskog till regnskog?" sa Mai. "Jag förstår inte".
  
  Drake lindade den runt sitt huvud. "Detta är ett meddelande till oss", sa han. "Allt började i Amazonas regnskog. Vi såg honom först på marknaden. Men jag förstår inte hur det fungerar för New York."
  
  "Men annat?" sa Smith. "En del av golvet under taket? Jag gör inte-"
  
  "Det här är en annan regnskogsreferens," skrek Moore ner. "Är inte baldakin vad de kallar solid trädtäcke? Golvet är täckt med kratt."
  
  Drake var redan där. "Detta är sant. Men om du accepterar detta, då berättar han att bomben är gömd i regnskogen. I New York", ryckte han till. "Inte vettigt."
  
  Tystnad rådde på stationen, den typ av tystnad som kan bedöva en person till den grad av hjälplöshet eller elektrifiera honom till den grad av briljans.
  
  Drake hade aldrig varit mer medveten om tidens gång, varje sekund fylld av domedagsklockans ödesdigra ringning.
  
  "Men New York har en regnskog," sa Moore till slut. "På Central Park Zoo. Den är liten, kallad "Tropical Zone", men det är en miniversion av den äkta varan.
  
  "Under taket?" Dahl tryckte på.
  
  "Ja, det finns träd där."
  
  Drake tvekade ytterligare en sekund, smärtsamt medveten om att även detta kunde kosta dem många liv. "Något annat? Några andra förslag?
  
  Endast tystnad och tomma blickar hälsade hans fråga.
  
  "Då är vi alla med", sa han. "Inga kompromisser. Inga skämt. Det är dags att sätta stopp för denna mytomspunna jävel. Precis som vi gjorde förra gången."
  
  Kinimaka och Yorgi rusade till trappan.
  
  Drake ledde hela laget in på New Yorks skräckfyllda gator.
  
  
  KAPITEL TREDTIOSEX
  
  
  Efter Moores instruktioner slösade tiomannateamet bort ännu mer värdefulla minuter genom att svänga in i en gränd för att befästa ett par polisbilar. Samtalet hade ringts när de kom dit, och polisen väntade, deras ansträngningar att rensa gatorna började bära frukt. Smith satte sig vid ena hjulet, Dahl vid det andra, bilarna slog på sirenerna och blinkande ljus och rusade runt hörnet av 3rd Avenue, brinnande gummi, rakt till djurparken. Byggnader och rädda ansikten rusade förbi i fyrtio, sedan femtio mil i timmen. Smith slängde den övergivna taxin åt sidan, slog i fronten på den och skickade den rakt. Det var bara en polisavspärrning på väg, och de hade redan fått order om att släppa igenom dem. De rusade genom en hastigt röjd korsning och närmade sig sextio.
  
  Drake ignorerade nästan det nya samtalet på sin mobiltelefon och trodde att det kunde vara Ramses som ringde tillbaka för att glädjas. Men så tänkte han: även detta kan ge oss några ledtrådar.
  
  "Vad?" - skällde han kort.
  
  "Ankbonde? Det här är president Coburn. Har du en minut?"
  
  Yorkshiremannen hoppade förvånad och kollade sedan sin GPS. "Fyra minuter, sir."
  
  "Lyssna, då. Jag vet att jag inte behöver berätta hur illa det kommer att bli om den här bomben tillåts explodera. Vedergällning är oundviklig. Och vi vet inte ens den verkliga nationaliteten eller politiska lutningen hos denna karaktär Ramses. Ett av de stora problemen som uppstår är att en annan karaktär - Alligator - har besökt Ryssland fyra gånger i år."
  
  Drakes mun förvandlades till sand. "Ryssland?"
  
  "Ja. Detta är inte avgörande, men..."
  
  Drake visste precis vad den pausen betydde. Ingenting ska ha varit avgörande i en värld manipulerad av nyhetskanaler och sociala medier. "Om den här informationen kommer ut..."
  
  "Ja. Vi ser på ett evenemang på hög nivå."
  
  Drake ville naturligtvis inte veta vad det betydde. Han visste att det fanns människor i omvärlden för närvarande, extremt mäktiga människor, som hade medel att överleva ett kärnvapenkrig, och de föreställde sig ofta hur det skulle vara om de kunde leva i en helt ny, knappt bebodd värld. Några av dessa människor var redan ledare.
  
  "Desarmera bomben om det behövs, Drake. Jag fick veta att NEST är på väg, men kommer efter dig. Som de andra. Allt. Det här är vår nya mörkaste timme."
  
  "Vi kommer att stoppa det här, sir. Den här staden kommer att leva för att se imorgon."
  
  När Drake avslutade samtalet lade Alicia sin hand på hans axel. "Så," sa hon. "När Moore sa att det var en regnskog och en miniregnskog, menade han att det skulle finnas ormar där också?"
  
  Drake täckte sin hand med sin. "Det finns alltid ormar, Alicia."
  
  Mai hostade. "Vissa är större än andra."
  
  Smith vände sin bil runt trafikstockningen, passerade en glittrande ambulans med öppna dörrar och ambulanspersonal som arbetade med personerna som var inblandade i händelsen och satte återigen foten på gaspedalen.
  
  "Hittade du det du letade efter, Mai?" sa Alicia jämnt och artigt. "När lämnade du laget bakom dig?"
  
  Allt hände för så länge sedan, men Drake mindes tydligt att Mai Kitano gick, hennes huvud fyllt av skuld för de dödsfall hon oavsiktligt hade orsakat. Sedan den där incidenten under sökandet efter hennes föräldrar - mordet på en penningtvättare från yakuza - har mycket förändrats.
  
  "Mina föräldrar är i säkerhet nu," sa Mai. "Som Grace. Jag besegrade klanen. Tjej. Ge. Jag hittade mycket av det jag letade efter."
  
  "Så varför kom du tillbaka?"
  
  Drake fann sina ögon fastklistrade vid vägen och hans öron pressade mot baksätet. Det var en ovanlig tid att diskutera konsekvenser och utmana beslut, men det var ganska typiskt för Alicia, och det kan vara deras sista chans att göra saker rätt.
  
  "Varför kom jag tillbaka?" - Vad? - May upprepade glatt. "För att jag bryr mig. Jag bryr mig om det här laget."
  
  Alicia visslade. "Bra svar. Detta är den enda anledningen?"
  
  "Du frågar om jag är tillbaka för Drake. Om jag bara hade förväntat er att ni två skulle bygga upp någon ny förståelse. Om jag ens en sekund hade trott att han skulle ha gått vidare. Även om han kunde ge mig en andra chans. Tja, svaret är enkelt - jag vet inte."
  
  "Tredje chansen," påpekade Alicia. "Om han var dum nog att ta dig tillbaka, skulle det här vara din tredje chans."
  
  Drake såg ingången till djurparken närma sig och kände den växande spänningen i baksätet, de skarpa och opålitliga känslorna rasade inom honom. Till allt detta behövde de ett rum, gärna med mjuk klädsel.
  
  "Avsluta det, killar", sa han. "Vi är här".
  
  "Det är inte gjort än, Sprite. Denna Alicia är en ny modell. Hon bestämde sig för att inte fly in i solnedgången längre. Nu står vi, vi lär oss och vi tar oss igenom det här."
  
  "Jag ser det och beundrar det," sa Mai. "Jag gillar verkligen det nya dig, Alicia, trots vad du kanske tror."
  
  Drake vände sig bort, fylld av ömsesidig respekt och helt förvirrad över hur det här scenariot i slutändan skulle kunna se ut. Men det var dags att lägga undan allt nu, lägga det på hyllan, för de närmade sig med stormsteg ett annat Harmagedon, soldater, frälsare och hjältar ända till slutet.
  
  Och om de tittade, kanske spelade schack, skulle till och med Gud och Djävulen tappa andan.
  
  
  KAPITEL TREDTIOSJU
  
  
  Smith tjöt på sina däck i den sista svängen och trampade sedan på bromspedalen med en tung fot. Drake öppnade dörren innan bilen stannade och svängde ut sina ben. Mai var redan ute genom bakdörren, Alicia ett steg efter. Smith nickade till de väntande poliserna.
  
  "De sa att du måste veta den snabbaste vägen till den tropiska zonen?" frågade en av poliserna. "Tja, följ den här vägen rakt ner." Han pekade. "Det kommer att vara till vänster."
  
  "Tack". Smith tog guidekartan och visade den för de andra. Dahl sprang upp på en joggingtur.
  
  "Vi är redo?"
  
  "Så som vi kan vara", sa Alicia. "Oj titta", pekade hon på kartan. "De kallar presentbutiken på plats för ett zoo."
  
  "Då går vi."
  
  Drake gick in i djurparken med sina sinnen förhöjda, förväntade sig det värsta och visste att Ramses hade mer än ett otäckt trick i rockärmen som inte hade något med honom att göra. Gruppen spreds ut och tunnades ut och rörde sig redan snabbare än de borde ha gjort och utan vederbörlig försiktighet, men att veta att varje sekund som gick var en ny dödsstöt. Drake uppmärksammade skyltarna och såg snart den tropiska zonen framför sig. När de närmade sig började landskapet runt dem röra på sig.
  
  Åtta personer rusade ut ur gömstället och drog knivar när de beordrades att göra räddarnas sista strid smärtsam och extremt blodig. Drake dök under gungan och kastade sin ägare över hans rygg och mötte sedan nästa attack rakt mot varandra. Bo och May har kommit i förgrunden, deras stridsfärdigheter behövs idag.
  
  Alla åtta angripare bar kroppsrustningar och masker, och de slogs så kompetent som Drake hade förväntat sig. Ramses valde aldrig från botten av högen. Mai parerade ett snabbt stick, försökte bryta armen, men fann att den var vriden, hennes egen balans kastades av. Nästa slag missade hennes axel, absorberad av hennes egen väst, men gav henne en stunds paus. Beau gick bland dem alla, en veritabel dödsskugga. Ramses legionärer drog sig tillbaka eller hoppade åt sidan för att undvika fransmannen.
  
  Drake lutade sig bakåt mot barriären och höjde sina händer. Staketet bakom honom sprack när hans motståndare sparkade med båda fötterna från marken. Båda männen rullade in på en annan väg, kämpande medan de rullade. Engelsmannen slog knytnäve efter knytnäve mot legionärens huvud, men lyckades bara träffa den höjda handen i försvar. Han lyfte sin kropp dit han ville ha den, reste sig på knä och slog ner näven. Kniven gled upp och genomborrade hans revben och gjorde fortfarande ont trots hans försvar. Drake fördubblade sin attack.
  
  Närstriden vid ingången till den tropiska zonen har intensifierats. May och Bo hittade sina motståndares ansikten. Blodet stänkte över hela gruppen. Legionärer föll med brutna lemmar och hjärnskakning, och huvudförbrytaren var Mano Kinimaka. Den enorma hawaiianen krossade sina angripare med en bulldozer, som om han försökte trotsa vågorna själva, krossa dem i stycken. Om en legionär stod i vägen för honom slog Kinimaka skoningslöst till, en övermänsklig mittfältare, en oförstörbar plog. Hans väg var helt fel, så att både Alicia och Smith var på gränsen att dyka ur vägen. Legionärerna landade bredvid dem, grymtande, men de var lätta att avsluta.
  
  Dahl bytte slag från hand till hand med viss skicklighet. Knivslagen slogs hårt och snabbt, först lågt, sedan högt, sedan mot bröstet och ansiktet; svensken blockerade dem alla med blixtsnabba reflexer och surt förvärvad skicklighet. Hans motståndare gav inte upp, klinisk i sin prestation, och kände snabbt att han hade träffat sin jämlika och behövde göra skillnad.
  
  Dahl klev åt sidan när legionären använde sina ben och armbågar som en fortsättning på knivattackerna. Den första armbågen träffade honom i tinningen, vilket ökade hans medvetenhet och hjälpte honom att förutse en myriad av attacker. Han föll ner på ett knä och slog under armhålan direkt in i gropen och nervklustret där, vilket fick legionären att tappa bladet i smärta. Men i slutändan var det den stridiga Kinimaka som slog ner fightern, laddade musklerna rent, bröt ben och slet senor. Mano hade svärtade blåmärken längs käklinjen och kindbenen och gick haltande, men ingenting kunde stoppa honom. Dahl föreställde sig att han skulle krascha genom sidan av byggnaden som Hawaiian Hulk om dörren var låst.
  
  Kenzi fann det lättare att flyga runt kanterna av kampen, skada den hon kunde och beklagade det faktum att hon fortfarande inte hade sin katana. Dahl visste att hon hade en inlärd speciell skicklighet och kunde attackera den ena legionären efter den andra, döda var och en med ett slag, vilket sparade lagets dyrbara tid. Men dagen var nästan över.
  
  I alla fall.
  
  Drake hittade sin Flurry-näve som avledde slaget. Han föll på sidan när en legionär tog tag i hans handled och vred den. Smärta förvrängde hans drag. Han rullade med en onormal lutning, släppte trycket och befann sig ansikte mot ansikte med sin motståndare.
  
  "Varför?" han frågade.
  
  "Bara här för att bromsa dig," flinade legionären. "Tick tack. Tick tack."
  
  Drake knuffade hårt, nu på fötter. "Du kommer också att dö."
  
  "Vi kommer alla att dö, dåre."
  
  Inför en sådan fanatism slog Drake utan nåd och bröt mannens näsa och käke, såväl som hans revben. Dessa människor visste exakt vad de gjorde, och ändå fortsatte de att slåss. Inte en enda man bland dem förtjänade en suck till.
  
  Flämtande riktade legionären sin kniv mot Drake. Yorkshiremannen fångade den, vred den och vände på den så att bladet gick in i den andre mannens skalle till handtaget. Innan kroppen träffade gräset gick Drake med i huvudstriden.
  
  Det var en märklig och galen kamp. Slag efter slag och försvar efter försvar, oändlig rotation i position. Blodet torkades från ögonen, armbågar och knogar eliminerades i mitten av matchen och till och med en ur led axeln återfördes till sin plats tack vare Smiths egen vikt. Det var rått, hur verkligt som helst.
  
  Och sedan gick Kinimaka runt det hela, slog till, rusade in, förstörde varhelst han kunde. Minst tre av de stupade, trasiga legionärerna var det han gjorde. Beau tog ut två till, och sedan arbetade May och Alicia tillsammans för att avsluta den sista. När han föll stod de öga mot öga, nävar höjda, stridsraseri och blodtörst flammade mellan dem och blinkade som laser i deras ögon, men det var Beau som skilde dem åt.
  
  "Bomb," sa han.
  
  Och så, plötsligt, vände sig alla ansikten mot Drake.
  
  "Hur länge har vi kvar?" frågade Dahl.
  
  Drake visste inte ens. Striden tog bort all återstående koncentration från mig. Nu tittade han ner, rädd för vad han skulle se, drog tillbaka ärmen och tittade på klockan.
  
  "Vi har inte ens sett bomben ännu," sa Kensi.
  
  "Femton minuter," sa Drake.
  
  Och så hördes skott.
  
  
  KAPITEL TREDTIOÅTTA
  
  
  Kensi kände ett slag som ett missilangrepp. Det slog henne av fötterna, slog henne i lungorna och tog för ett ögonblick allt medvetande från hennes sinne. Drake såg kulan träffade och föll på knä, vilket förhindrade hans oundvikliga fall. Hon såg aldrig detta komma, men det gjorde ingen annan heller. Smith fick också en smäll. Som tur var träffade båda kulorna västarna.
  
  Thorsten Dahl var snabbast att reagera, fortfarande med orden "femton minuter" som bombarderade hans hjärna. När de två legionärerna reste sig från marken, sköt kulorna snabbt, och nu, med bättre sikte, attackerade han dem, med armarna utsträckta, vrålande som ett tåg som fraktade förlorade själar från helvetets bloddränkta djup . De tvekade av förvåning, och sedan slog svensken dem, en med vardera handen, och kastade dem båda tillbaka mot väggen i träkojan.
  
  Strukturen gick sönder runt människorna, träplankor gick sönder, splittrades och ramlade genom luften. Männen föll på rygg bland dess innehåll, vilket visade sig mest användbart för den galne svensken.
  
  Det var en arbetsbod, en plats full av verktyg. Medan legionärerna kämpade för att höja sina vapen, en stönande och en annan spottade ut tänder, höjde Dahl en välövad slägga. De fallna människorna såg honom komma ut ur ögonvrån och frös, misstro berövade dem modet.
  
  Bo gick fram till honom och såg deras reaktion. "Avsluta dem. Kom ihåg vilka de är."
  
  Kinimaka gjorde också en paus och skrattade åt handlingen, som om han ville trampa ner dem i damm. "De sköt Kensi. Och Smith."
  
  "Jag vet", sa Dahl och kastade släggan och lutade sig mot dess handtag. "Jag vet det".
  
  Båda männen tog pausen som ett tecken på svaghet och sträckte sig efter sina vapen. Dahl flög upp i luften samtidigt som han lyfte släggan, och förde ner den när hans kropp gick ner. Ett slag träffade legionären i mitten av hans panna, och han hade fortfarande tillräckligt med styrka och skicklighet kvar för att vända, höja skaftet och krossa den andre mannens tinning. När han var klar reste han sig på knä, biter ihop tänderna och kastade släggan över axeln.
  
  Sedan satte sig den andre legionären upp och stönade, huvudet lutade åt sidan som om han var i ångest och tog upp pistolen han höll i sina skakande händer. I den där delade sekunden reagerade Kensi snabbare än någon annan och utsatte sig själv för stor personlig risk. Utan att pausa skakade hon av sig sina tidigare blåmärken, blockerade mannens sikte och gjorde ett utfall mot honom. Pistolen hon höll i handen avfyrades som en tegelsten, ände för ände, tills den träffade honom mitt i ansiktet. Han sköt, föll baklänges, kulan passerade över hans huvud. När hon väl nådde honom hämtade Kenzi sitt vapen, men inte innan hon tömde det i hans bröst.
  
  "Hur länge?" Dahl andades tungt och rusade mot dörren som ledde till den tropiska zonen.
  
  Drake rusade förbi.
  
  "Sju minuter."
  
  Detta är inte tillräckligt för att avväpna okända kärnvapen.
  
  
  KAPITEL TREDTIONIO
  
  
  Sex minuter.
  
  Drake rusade in i den tropiska zonen och skrek tills han gjorde ont i halsen och försökte desperat hitta bomben. Det låga ropet som var svaret kom inte från Hayden, men han följde det så gott han kunde. Ådror buktade ut över hela pannan. Hans händer knöts till nävar av spänning. När hela teamet gick in i byggnaden, vända mot vindlande trägångar och trädkantade livsmiljöer, spred de ut sig för att dra nytta av deras antal.
  
  "Skit!" Kinimaka grät, stressen höll på att förstöra honom nu. "Hayden!"
  
  Ännu ett dämpat skrik. Drake kastade upp händerna i extrem frustration, oförmögen att fastställa den exakta platsen. Sekunder gick. En färgglad papegoja stormade mot dem och fick Alicia att ta ett steg tillbaka. Drake kunde inte låta bli att titta på sin klocka igen.
  
  Fem minuter.
  
  Vita huset skulle nu utstråla sådan ångest att det skulle sköljas precis utanför Capitol Hill. Det annalkande NEST-teamet, bombgruppen, poliser, agenter och brandmän som var medvetna om det skulle antingen springa tills benen gav upp eller falla på knä, skannade himlen och be för sina liv. Om några världsledare hade blivit informerade, skulle de också ha stått på fötterna, tittat på sina klockor och förberett några förslag.
  
  Världen hade makten.
  
  Drake ryckte till av lättnad när han hörde Mais skrik och tog sedan några sekunder till att hitta källan. Teamet kom samman som ett, men vad de upptäckte var över deras förväntningar. Yorgi stod bakom honom bredvid Lauren; Bo och Kenzi försökte ta reda på det på långt håll, medan resten av laget antingen föll på knä eller kröp bredvid massan.
  
  Drakes ögon vidgades. Det första han såg var kroppen av en naken kvinna, inlindad i tejp och blå tråd, liggande utspridd cirka två meter från marken. Fortfarande förvirrad såg han att under hennes fotsulor fanns ytterligare ett par fötter som tillhörde en man, att döma av de håriga benen som var fästa vid dem.
  
  Hayden är bomben, sa Ramses till honom.
  
  Men... vad fan...
  
  Under den nakna mannen såg han nu stövlar som han kände igen. Hayden verkade vara i botten av högen.
  
  Var fan är då atombomben?
  
  Alicia tittade upp från sin plats bredvid den okända kvinnan. "Lyssna noggrant. Zoey säger att bomben är säkrad under Hayden, längst ner i det här inslaget. Han är beväpnad, har en ganska pålitlig rörelsesensor och skyddas av en ryggsäck. Kablar lindade runt deras kroppar är fästa vid en blodig avtryckare." Hon skakade på huvudet. "Jag ser ingen väg ut. Det är dags för några ljusa idéer, killar."
  
  Drake stirrade på kropparna, ett oändligt spår av trådar, fortfarande i samma blå färg. Hans första reaktion var att hålla med.
  
  "Har det en kollapsande kontur?" frågade Kinimaka.
  
  "Min bästa gissning är 'nej'," sa Dahl. "Det skulle vara för riskabelt eftersom människorna som är förknippade med det kan förändras. En kollapsande krets - en vapenförhindrande enhet - skulle upptäcka Haydens rörelse, anta någon - och sedan röra vid bomben , och boom."
  
  "Säg inte det". Alicia kröp ihop.
  
  Drake föll på knä nära där han antog att Haydens huvud var. "Då, enligt samma princip, skulle rörelsedetektorn vara ganska lös. Återigen, för att låta fångarna röra sig lite."
  
  "Ja".
  
  Hans huvud värkte av stressöverbelastningen. "Vi har inaktiveringskoder," sa han.
  
  "Vilket fortfarande kan vara falskt. Och för att göra saken värre måste vi ange dem på en knappsats som är ansluten till avtryckaren under Hayden."
  
  "Det är bäst att ni skyndar er," sa Kensi tyst. "Vi har tre minuter kvar."
  
  Drake gnuggade ursinnigt sitt huvud. Nu var det inte läge att hysa tvivel. Han bytte en blick med Dahl.
  
  Vad händer härnäst, min vän? Har vi äntligen kommit till vägs ände?
  
  Julian Marsh talade. "Jag såg att de beväpnade honom," sa han. "Jag kan desarmera det. Detta borde aldrig ha hänt. Pengar var det enda målet... Inte den här skiten om miljoners död, världens undergång."
  
  "Webb visste det," sa Lauren. "Din chef. Han visste hela tiden."
  
  Marsh bara hostade. "Få mig bara härifrån."
  
  Drake rörde sig inte. För att hitta bomben måste de vända en mänsklig hög. De hann inte klippa av all tejp. Men det fanns alltid ett snabbare sätt att desarmera bomben. De visade det inte på TV eftersom det knappast var lämpligt för kant-av-vy-tittande.
  
  Du klippte inte av tråden. Du drog precis ut dem alla.
  
  Men det var lika riskabelt som att klippa fel tråd. Han knäböjde tills hans ögon var i nivå med Marshs.
  
  "Julian. Vill du dö?"
  
  "Nej!"
  
  "Jag ser inget annat sätt," andades han. "killar, låt oss flytta dem."
  
  Han ledde laget och vände långsamt, medvetet, över högen med kroppar tills Haydens mage lyfte från golvet och en ryggsäck upptäcktes. Stön flydde Zoey, Marsh och till och med Hayden när de alla rullade på sina sidor, och Kinimaka uppmanade dem alla att hålla sig stilla. Trots Zoes påståenden visste ingen hur känslig rörelsedetektorn faktiskt var, även om det verkade uppenbart att om den hade kört så länge så var den inte inställd på något i närheten av en trigger. Den måste faktiskt programmeras för att vara nästan ogenomtränglig för att säkerställa Drakes ankomst innan den exploderade.
  
  Ledningarna behövde kopplas bort från Marshs kropp och avlägsnas från Zoes lemmar, ett rörigt jobb som teamet knappt märkte. De som lindades runt Haydens kropp lossnade lätt eftersom de var i vägen för hennes kläder. Nu lydde han instruktionerna och fortfarande hölls nere av tejpen, höjde Marsh sina armar så att de lindade sig runt Haydens högra sida och svävade över ryggsäcken. Pythianen böjde med fingrarna.
  
  "Stift och nålar."
  
  Mai lade sina händer på sin ryggsäck, ovanpå atombomben. Med skickliga fingrar lossade hon spännena och drog tillbaka den övre fliken. Sedan, med stor och skicklig styrka, tog hon tag i kanterna på ryggsäcken och drog bomben, tillsammans med dess metallhölje, rakt ut.
  
  Ett svart skal omgav honom. Mai slängde sin ryggsäck åt sidan och vred mycket långsamt bomben och svettades rikligt när sekunderna tickade förbi. Haydens ögon gnistrade när hon tittade på bomben, och Kinimaka låg redan på knä bredvid henne och klämde hans hand.
  
  En nedräkningspanel kom till synen, fäst med fyra skruvar på utsidan av bomben. Blå ledningar slingrade sig under honom in i hjärtat av den absoluta katastrofen. Marsh stirrade på trådarna, fyra av dem, sammanflätade och lindade.
  
  "Ta bort panelen. Jag måste se vem som är vem."
  
  Drake bet sig i tungan när han tittade på sin klocka.
  
  Sekunder kvar.
  
  Femtionio, femtioåtta...
  
  Smith föll på knä bredvid dem, soldaten drog redan sitt verktygsblad. Han tog allas liv i egna händer och tog ansvar för att eliminera brister. En repa, en envis tråd, en brist på koncentration, och de skulle antingen slösa tid eller orsaka en fruktansvärd explosion. Drake slöt ögonen ett ögonblick medan mannen arbetade. Bakom honom andades Dal tungt och till och med Kensi ryckte.
  
  När Smith arbetade på den sista skruven, skrek Alicia plötsligt. Hela gruppen darrade, deras hjärtan hoppade till munnen.
  
  Drake vände sig skarpt om. "Vad är detta?"
  
  "Orm! Jag såg en orm! Det var en stor gul jävel."
  
  Smith morrade ilsket när han lyfte skivan och försiktigt tog bort nedräkningspanelen med dess blinkande röda urtavla. "Vilken tråd?"
  
  De hade trettiosju sekunder kvar.
  
  March smög sig närmare, hans ögon skannade den trassliga härvan av blå trådar och letade efter platsen där han mindes Alligator när han slog på enheten.
  
  "Jag ser det inte! Jag ser det fan inte!"
  
  "Det var allt," Drake kastade honom åt sidan. "Jag drar ut alla kablar!"
  
  "Nej," Dahl landade tungt bredvid honom. "Om du gör det här kommer den här bomben att explodera."
  
  "Vad ska vi göra då, Torsten? Vad ska vi göra?"
  
  Tjugonio... tjugoåtta... tjugosju...
  
  
  KAPITEL FYRTIO
  
  
  Drakes minne rusade i förgrunden. Ramses sa medvetet till honom att Hayden var bomben. Men vad fan betydde det egentligen?
  
  När han tittade nu såg han tre trådar lindade runt den. Vilken utlöste det? Dahl drog fram ett papper ur fickan.
  
  "Koder," sa han. "Nu finns det inget annat sätt."
  
  "Låt Marsh försöka igen. Ramses nämnde Hayden speciellt."
  
  "Vi använder koder."
  
  "De kan vara jävligt falska! Deras egen trigger!"
  
  March tittade redan på Haydens kropp. Drake klättrade över den och fångade Kinimakis uppmärksamhet. "Vänd henne."
  
  Hayden hjälpte till så gott hon kunde, musklerna och senorna skrek utan tvekan av smärta, men de fick ingen lättnad. Klockan tickade. Bomben höll på att bli färdig. Och världen väntade.
  
  Marsh lutade sig ner och följde kablarna runt hennes kropp medan Drake lyfte ena armen, sedan ett ben och slutligen lossade bältet där de två ledningarna korsades. När han såg det knutna paret passera genom hennes knä igen, pekade han på Kinimaka. "Så här".
  
  Hayden led av en mardrömsmatch med Twister och såg hur Marsh spårade varje tråds väg tillbaka till timern.
  
  "Visst," sa han och kisade hårt, ena ögat vidöppet, det andra stängt. "Det är den till höger."
  
  Drake stirrade på kärnvapenportföljen. Kensi gick med honom och Dahl på golvet bredvid honom. "För att spränga den här saken krävs en speciell konfiguration av delar och mekanismer. Det är... så känsligt. Litar vi verkligen på personen som förde in detta i landet vid det här laget?"
  
  Drake tog sitt livs djupaste andetag.
  
  "Inget val".
  
  Han drog i tråden.
  
  
  KAPITEL FYRTIOETT
  
  
  Drake drog snabbt, och tråden slets ur hans hand, vilket blottade kopparänden. På en knivsegg lutade sig alla närvarande fram för att kontrollera nedräkningen.
  
  Tolv... elva... tio...
  
  "Han är fortfarande beväpnad!" Alicia grät.
  
  Drake föll på sin rygg, chockad, höll fortfarande i tråden som om han redan nu kunde tända en gnista och förstöra bomben. "Detta Detta..."
  
  "Tickar fortfarande!" Alicia grät.
  
  Dahl dök och knuffade bort Yorkshiremannen med en handflata mot pannan. "Jag tror," sa han. "Vi kommer att ha tur om vi har tid nu."
  
  Åtta...
  
  Zoe började gråta. Marsh grät och bad om ursäkt för varje misstag han någonsin gjort. Hayden och Kinimaka såg teamet arbeta känslolöst, knäppte sina vita händer och erkände att det inte fanns något de kunde göra. Smith släppte kniven och tittade på Lauren och sträckte ut darrande fingrar för att röra vid henne. Yorgi sjönk till marken. Drake tittade på Alicia och Alicia stirrade på May utan att kunna ta bort blicken. Bo stod mellan dem, hans ansikte klarnade när han såg Dahl arbeta.
  
  Svensken skrev in avaktiveringskoder i panelen. Var och en av dem registreras med en ljudsignal. Det var bara sekunder kvar innan han skrev in det sista numret.
  
  Fem...
  
  Dahl tryckte på "Enter"-knappen och slutade andas.
  
  Men klockan tickade fortfarande.
  
  Tre två ett...
  
  
  * * *
  
  
  I sista sekunden misströstade Thorsten Dahl inte. Han gav inte upp eller vände sig bort för att dö. Han hade en familj att återvända till - en fru och två barn - och ingenting skulle hindra honom från att garantera deras säkerhet i kväll.
  
  Det fanns alltid en plan B. Drake lärde honom det.
  
  Han var redo.
  
  Galenskapsläget slog in, en uträknad galenskap tog tag i honom, vilket gav honom styrka utöver det normala. Den sista timmen hade han lyssnat på när en eller annan man trampade på den perfekta, precisa och felfria utrustningen som utgjorde kärnvapenportföljen. Han hörde hur exakt det hela var.
  
  Tja, tänk om det var lite Dahl-tokigt. Hur skulle det fungera?
  
  När displayen visade en så höll svensken redan en slägga i handen. Han tog ner den med sitt sista andetag, sin sista rörelse, svängande av all kraft. Släggan smällde i hjärtat av kärnvapenbomben, och även i den oändliga sekunden såg han Drakes fasa, Alicias överenskommelse. Och sedan såg han ingenting längre.
  
  Klockan tickade
  
  Noll.
  
  
  KAPITEL FYRTIOTOV
  
  
  Tiden har inte stannat för någon, och speciellt inte vid denna avgörande timme.
  
  Drake såg Dahl sträckt ut över bomben, som om han kunde skydda sina vänner och hela världen från en fruktansvärd brand. Han såg den böjda metallramen, bucklig insida som omgav släggan; och sedan såg han nedräkningstimern.
  
  Fast vid noll.
  
  "Åh, för helvete," sa han på det mest hjärtliga sätt som möjligt. "Herregud."
  
  En efter en insåg teamet. Drake andades in en frisk fläkt som han aldrig förväntade sig att smaka igen. Han kröp fram till Dahl och slog svensken på hans breda rygg. "Bra kille," sa han. "Slå den med en stor hammare. Varför tänkte jag inte på det?"
  
  "Att vara en Yorkshireman," sa Dahl in i bombens hjärta. "Det här undrade jag också."
  
  Drake drog tillbaka honom. "Hör du", sa han. "Den här saken har fastnat, eller hur? Möjligen trasig inuti. Men vad kommer att hindra det från att börja igen?"
  
  "Vi", sa en röst bakifrån.
  
  Drake vände sig om och såg NEST och bombgruppen närma sig dem med ryggsäckar och öppna bärbara datorer i händerna. "Ni är sena," flämtade han.
  
  "Ja snubbe. Så brukar det vara."
  
  Kinimaka, Yorgi och Lauren började reda ut Hayden från den bisarra webben hon delade med Zoe Shears och Julian Marsh. De två Pythias var täckta så mycket som möjligt, men verkade inte vara alltför bekymrade över sin nakenhet.
  
  "Jag hjälpte till," upprepade Marsh om och om igen. "Glöm inte att berätta att jag hjälpte."
  
  Hayden befann sig på knä, rullade varje lem för att återställa cirkulationen och gnuggade de områden där ledvärk hade samlats. Kinimaka gav henne sin jacka som hon tacksamt tog emot.
  
  Alicia tog tag i Drake i axlarna med tårar i ögonen. "Vi lever!" - hon skrek.
  
  Och så drog hon honom närmare, hittade hans läppar med sina läppar och kysste honom så hårt hon kunde. Drake drog sig iväg först, men insåg sedan att han var precis där han ville vara. Han kysste henne tillbaka. Hennes tunga rusade ut och hittade honom, och deras spänning lättade.
  
  "Det är dit vi har varit på väg länge," sa Smith. Förlåt, May."
  
  "Åh man, jag saknar min fru," sa Dahl.
  
  Bo stirrade på honom, ansiktet som sten som granit men annars oläsligt.
  
  Mai klämde fram ett svagt leende. "Om rollerna var omvända, skulle Alicia nu muttra något om att vara med."
  
  "Var inte blyg". Alicia drog sig ifrån Drake med ett strupigt skratt. "Jag har aldrig kysst en filmstjärna förut."
  
  Smith rodnade vid omnämnandet av gamla tider. "Ah, nu har jag kommit över det faktum att May inte riktigt är den stora Maggie Q. Förlåt för det ".
  
  "Jag är bättre än Maggie Q," log Mai.
  
  Smith föll, benen gav vika. Lauren sträckte ut sin hand för att stödja honom.
  
  Alicia lade huvudet åt sidan. "Åh vänta, jag kysste en filmstjärna. Någon sorts Jack. Eller var det hans skärmnamn? Åh, två faktiskt. Eller kanske tre..."
  
  Kensi rörde sig bland dem. "Trevlig kyss," sa hon. "Du har aldrig kysst mig så."
  
  "Det är bara för att du är en jävel."
  
  "Åh, tack".
  
  "Vänta", sa Drake. "Kysste du Kensi? När?"
  
  "Det är en gammal historia," sa Alicia. "Jag kommer knappt ihåg."
  
  Han gjorde det till en punkt att fånga all hennes uppmärksamhet med sina ögon. "Så det var en 'glad att vi lever'-kyss? Eller något mer?
  
  "Vad tror du?" Alicia såg försiktig ut.
  
  "Jag tror att jag skulle vilja att du gör det igen."
  
  "OK..."
  
  "Senare".
  
  "Säkert. För vi har arbete att göra."
  
  Drake tittade nu på Hayden, ledaren för deras team. "Ramses och Alligator är fortfarande där ute," sa han. "Vi kan inte låta dem fly."
  
  "Ehm, ursäkta mig?" - sa en av killarna från sapperteamet.
  
  Hayden tittade på Marsh och Shears. "Ni två kan tjäna extra poäng om du har information."
  
  "Ramses pratade knappt med mig," sa Shears. "Och Alligator var den största galna person jag någonsin träffat. Jag önskar att jag visste var de var."
  
  Drake stirrade på honom. "Alligatorn var den största galningen..."
  
  "Jag är ledsen. Grabbar?" sa ledaren för NEST.
  
  Marchs ögon blixtrade. "Ramses är en bugg," sa han. "Jag borde ha trampat på det när jag hade chansen. Alla dessa pengar är borta. Makt, prestige - försvann. Vad ska jag göra?"
  
  "Jag hoppas att jag ruttnar i fängelset", sa Smith. "I sällskap med en mördare."
  
  "Lyssna!" - skrek folk från BOET.
  
  Hayden tittade på dem, sedan på Dahl. Drake tittade över Alicias axel. Ledaren för Team NEST var på fötter och hans ansikte var blekt, färgen av absolut rädsla.
  
  "Den här bomben är värdelös."
  
  "Vad?"
  
  "Det finns inga elektriska sprängkapslar. Linserna sprack, tror jag möjligen av att ha blivit slagna med en hammare. Men uran? Även om vi kan hitta spår som säger att det var här en gång, det... det saknas."
  
  "Nej". Drake kände hur hans muskler darrade. "Nej, du kan inte berätta det här för mig. Säger du att bomben var en jävla falsk?
  
  "Nej", sa ledaren och knackade på sin bärbara dator. "Jag säger dig att det inte är den där bomben. Den avaktiverades genom att ta bort alla delar som fick den att fungera. Så det här är en bluff. Den här mannen - Ramses - har förmodligen den riktiga."
  
  Laget tvekade inte en sekund.
  
  Hayden sträckte sig efter telefonen och slog Moores nummer. Drake skrek att hon skulle ringa helikoptrarna.
  
  "Hur mycket behöver vi?"
  
  "Fyll den jävla himlen", sa han.
  
  Utan att klaga lyfte de sina värkande kroppar och gick snabbt mot dörren. Hayden talade snabbt medan hon sprang och visade inga fysiska effekter av hennes behandling. Dessa var de mentala effekterna som hade makten att göra henne ärr för alltid.
  
  "Moore, bomben i Central Park är falsk. Rensad, stängd. Vi tror att inälvorna och detonatorerna togs bort och sedan sattes in i en annan enhet."
  
  Drake hörde Moore sucka på tre meters avstånd.
  
  "Och vi trodde att mardrömmen var över."
  
  "Det här var Ramses plan från första början." Hayden slet av ytterdörren från gångjärnen utan att bryta steget. "Nu exploderar han på sin egen tid och flyr. Finns det några helikoptrar som flyger från New York?"
  
  "Militär. Polis. Specialoperation, antar jag."
  
  "Börja med det här. Han har en plan, Moore, och vi tror att Alligator är en före detta kommandosoldat. Hur ser CCTV-kameror ut?"
  
  "Vi samlar på varje ansikte, varje figur. Vi har varit på kanten i timmar. Om Ramses springer genom staden kommer vi att fånga honom."
  
  Drake hoppade över papperskorgen, Dahl var bredvid honom. Helikoptrar mullrade över huvudet, två av dem landade på vägen vid ingången till djurparken. Drake tittade upp och såg bakom de roterande rotorerna i kontorsbyggnader, där bland de vita persiennerna många ansikten tryckte mot fönstren. Sociala medier skulle explodera idag, och om det fortsatte skulle resultaten bli noll. I sanning hämmade det förmodligen deras ansträngningar.
  
  Hayden rusade till närmaste helikopter och stannade precis utanför rotorsvättaren. "Den här gången," sa hon till Moore. "Ramses kommer inte att visa upp sig. Allt var en distraktion för att hjälpa honom att överleva. Det handlar om hans rykte - skräckens kronprins återtar sin status och skriver historia. Han tar med sig kärnvapen till New York, detonerar dem och flyr ostraffat. Om du låter honom gå nu, Moore, kommer du aldrig att se honom igen. Och matchen kommer att vara över."
  
  "Jag vet det, agent Jay. Jag vet det".
  
  Drake svävade över Haydens axel och lyssnade, medan resten av laget ryckte irriterat i närheten. Dahl studerade det omgivande området, valde de bästa bakhållsplatserna och kontrollerade sedan var och en med sina fältglasögon. Konstigt, men det höll honom åtminstone sysselsatt. Drake armbågade honom.
  
  "Var är släden?"
  
  "Lämnade det bakom sig." Dahl såg faktiskt lite olycklig ut. "Det är ett jävligt bra vapen."
  
  Kensi ingrep. "Jag påminde honom om att jag fortfarande inte hade mitt favoritvapen. Om han får släggan måste jag skaffa katana."
  
  Drake tittade på svensken. "Låter som en affär."
  
  "Åh kom igen, sluta ge henne en anledning. Var skulle jag ens få tag i en katana här?"
  
  En röst sa: "De är inte långt från Staten Island, Hayden."
  
  Drakes huvud vände sig så snabbt att han ryckte till. "Vad var det?"
  
  Hayden bad Moore att upprepa sig och vände sig sedan till laget. "Vi har ett mål, killar. En civil ringde, som Moore förutspådde, och bekräftade med en kamera. Flytta på rumpan!"
  
  Teamet höll huvudet nere och sprang över trottoaren in på en tydlig, barrikaderad väg, hoppade genom de öppna dörrarna på helikoptern och spände fast sig i sätena. De två fåglarna tar till luften, rotorerna skär löv från närliggande träd och sprider skräp över gatan. Drake drog fram pistoler och ett gevär, ett militärt blad och en elpistol och kontrollerade att allt fungerade och var fullt förberett. Dahl kollade kommunikén.
  
  Piloten rensade hustaken och svängde sedan kraftigt söderut och ökade sin hastighet. Alicia kontrollerade sina egna vapen, slängde det som hon hade tagit från legionären och behöll det andra för sig själv. Kinimaka stal blickar på Hayden, som hon försökte ignorera, och fick fortfarande information från Moore och hans agenter. Beau blev tyst, hopkrupen i hörnet som han varit sedan Drake och Alicia kysstes. För sin del satt Mai lugn, hennes japanska drag ogenomträngliga, fast fokuserad på sitt mål. Resten av teamet dubbelkollade allt, alla utom Kenzie, som klagade på helikopterturen, den bitande vinden, lukten av svett och det faktum att hon någonsin sett SPEAR-teamet.
  
  "Ingen bad dig stanna hos oss," sa Alicia tyst.
  
  "Vad kunde jag göra mer? Spring iväg som en rädd kyrkmus?"
  
  "Så detta är för att bevisa att du är modig?"
  
  Kenzis ögon gnistrade. "Jag vill inte se Armageddon. Och du?"
  
  "Jag har redan sett det här. Ben Affleck är förvånansvärt gay, och Bruce Willis är mer chockerande än en jäkla asteroid. Men fan, försöker du berätta för oss att du faktiskt har ett hjärta?"
  
  Kensi stirrade ut genom fönstret.
  
  "Den arkeologiska artefakttjuven har ett hjärta. Vem skulle ha vetat?
  
  "Jag försöker bara komma tillbaka till mitt företag i Mellanöstern. Ett. Att hjälpa er dårar kommer att räcka långt för att uppnå detta. Fan ditt jäkla hjärta."
  
  Helikoptern flög över Manhattans hustak när Hayden fick ett förtydligande om att Ramses och Gator ännu inte hade lämnat ön, eftersom de hade setts nära Staten Island Ferry.
  
  "De bitar som går vilse i översättningen kan döda oss alla," suckade Hayden och Drake erkände att det var sant. Från skolgårdens minsta bråk till kriget mellan presidenter och premiärministrar var nyansering allt.
  
  Deras destination växte närmare när byggnader blinkade förbi. Piloten dök mellan två skyskrapor för att hålla farten när han gick mot sitt mål. Drake bar sig själv med dyster målsättning. Vikens virvlande gråa vatten låg framför sig. Nedanför kunde de se en grupp landande helikoptrar, alla slåss om position.
  
  "Så här!" Hayden grät.
  
  Men piloten sänkte redan kraftigt, vilket gjorde att helikoptern kämpade för att landa för att inta bästa position framför en rad med blomkrukor och en busshållplats. Drake kände hur magen kurrade genom munnen. Hayden skrek in i hennes cell.
  
  "Självklart är terminalen stängd", sa hon. "Om Ramses är här, vad hoppas han uppnå?"
  
  "Det borde finnas ett staket bakom dig och en rad bilar parkerade under träden. Polisen har en kvinna där som var den sista personen som såg honom."
  
  "Bra. Så nu..."
  
  "Vänta!" Alicias öron tog upp ljuden före någon annans. "Jag hör skott."
  
  "Gå."
  
  Teamet gick ur bilen och gick till terminalen och sprang längs byggnaden. Drake märkte att runt huvudentréns breda kurva ledde en lång betongramp till dockningsområdet. Skotten kom därifrån, avlossade över öppna ytor, inte dämpade, som vid väggar.
  
  "Där tillbaka," sa han. "Det kommer från slipbanan."
  
  Helikoptrar fyllde himlen bakom dem. I deras väg låg den stönande kroppen av en polis, men han viftade med handen för att de skulle gå framåt, utan att visa några tecken på skada. Fler skott ljöd i luften. Teamet drog sina vapen, sprang tillsammans och sökte igenom området framför sig. En annan polis knäböjde framför dem, med huvudet nedåt och höll hans hand.
  
  "Det är okej," sa han. "Gå. Bara ett sår i köttet. Vi behöver er. De... de går."
  
  "Inte idag," sa Hayden och sprang förbi.
  
  Drake lade märke till slutet av slipbanan och utsprången till vänster om den - alla betongslipbanor som används för färjor. Vågor stänkte vid deras bas. "Kan du höra det?" sa han när skottlossningen började igen. "Ramses skaffade en automatisk pluton."
  
  Lauren var den enda som skakade på huvudet. "Vilka av dem?"
  
  "Fler rundor per minut än en AK. Klipp från sexhundra till åttahundra rundor. Utbytbara fat om det blir för varmt. Inte riktigt exakt, men jävligt läskigt."
  
  "Jag hoppas att den jäveln smälter i hans händer," sa Alicia.
  
  En grupp poliser knäböjde framför, ständigt ducka för skydd medan SAW spottade ut sina kulor. En rad kulor blinkade över huvudet. Två poliser besvarade eld och siktade på den bortre änden av slipbanan där färjan låg förtöjd.
  
  "Säg inte till mig..." sa Dahl.
  
  "Vi tror att han går ombord på färjan precis där med en av underhållsbiljetterna," sa en av poliserna. "Två pojkar. Den ena siktade på oss, den andra startade båten."
  
  "Han kan inte fly så där," protesterade Hayden. "Det är... det är... spelet över." Hennes ögon gnistrade av fasa.
  
  "För honom," sa Alicia självbelåtet.
  
  "Nej, nej," viskade Hayden. "För oss. Vi fattade allt fel. Ramses går bokstavligen ut med en smäll. Jag förseglar hans arv. Killar, han kommer att detonera den här atombomben."
  
  "När?"
  
  "Jag vet inte. Bästa gissning? Han är på väg till Liberty Island och statyn, och han kommer att publicera den på sociala medier. Åh Gud, åh Gud, tänk dig..." hon kvävdes. "Jag kan inte... jag kan bara inte..."
  
  Kinimaka ryckte henne på fötter, den stora mannen morrade målmedvetet. "Vi kommer inte att låta detta hända. Vi måste göra något. Nu."
  
  Och Drake såg blixten från SAW ungefär femtio fot bort, dödligheten av dess skott, det enda som stod mellan dem och Ramses, och atombomben.
  
  "Vem vill leva för evigt, eller hur?"
  
  "Nej", sa Alicia tyst. "Det skulle alltid vara tråkigt som fan."
  
  Och Dahl tog en sista titt på laget. "Jag tar ledningen."
  
  I den sista sekunden förberedde sig New Yorks hjältar; ett team av SPEARERS, och sedan varje polis och agent inom hörhåll. Alla reste sig, mötte det spottande vapnet och gjorde sitt livs slutgiltiga val.
  
  Dahl startade det. "Ge sig på!"
  
  
  KAPITEL FYRTOTRE
  
  
  Drake sprang mitt bland sina vänner, precis där han ville vara, höjde sin pistol och sköt hårt. Kulor avfyras från varje löpande pistol med en hastighet av två tusen femhundra fot per sekund, flera explosioner ekar genom bestånden. Fönster krossades över hela färjan.
  
  På några sekunder halverade de gapet och fortsatte att skjuta intensivt. SAW-användaren ändrade omedelbart sina inställningar, chockad över attackens brutalitet. Det är inte så att han slutade skjuta; hans kulor spårade ett spår på bestånden och gick ut till havs när han troligen vacklade tillbaka. Drake förde fram teleskopsiktet för sina ögon, satte fingret på avtryckaren och såg dragen på mannen som höll i SAW.
  
  "Detta är Alligator," sa Hayden över kommunikatören. "Missa inte."
  
  SAW vände sig om, gick tillbaka mot dem, fortfarande spottade bly. Drake föreställde sig att fatet nu måste vara så varmt att det skulle smälta, men inte tillräckligt snabbt. En kula träffade snuten i den skottsäkra västen och sedan bröt en andra den andres arm. I detta ögonblick var deras hjärtan redo att hoppa ur deras bröst, men de stoppade inte attacken eller minskade skjutningen. Färjans nedre rygg hade ramlat av, splittrats, den öppna ryggen så perforerad att den liknade ett rivjärn. Alligatorn svängde SAW hårt och försökte kompensera. Kulor genomborrade utrymmet ovanför deras huvuden.
  
  Det dova ljudet av färjans motor förvandlades till ett långsamt dån, och det förändrade allt. Alligatorn hoppade ombord och fortsatte att skjuta vilt. Vattnet började rinna bakifrån och fartyget lutade framåt. Drake såg att de fortfarande var tjugo fot från baksidan, såg henne svänga åt vänster och åt sidan och visste att de aldrig skulle hinna i tid.
  
  Han skrek när han föll, föll på sidan och stannade tvärt. Dahl föll i närheten. Hayden rullade, vilket allt gjorde Alligatorns sikte ännu svårare, men mannen verkade inte bry sig. Hans gestalt kunde ses dra sig tillbaka, på väg djupare in i färjan.
  
  Drake signalerade till Hayden och Hayden kallade efter helikoptrarna.
  
  De svarta fåglarna rusade mot slipbanan, sänkte sig kraftigt och svävade tre fot över marken när besättningen på SPEAR klättrade ombord. När poliserna och agenterna saluterade bildades ett nytt band som aldrig skulle brytas, de hälsade tillbaka så gott de kunde, sedan lyfte helikoptrarna praktiskt taget upp i luften. Piloterna pressade bilarna till det yttersta, jagade den sjudande färjan och hamnade snart ovanför. Det var en syn som Drake aldrig hade kunnat föreställa sig: fåglar som hängde som dödliga svarta rovdjur på himlen i New York, den berömda silhuetten som bakgrund, förbereder sig för att lyfta på Staten Islands färja.
  
  "Slå dem hårt", sa Hayden i helikopterns radio. "Och snabbt".
  
  På nedstigning rusade två helikoptrar mot aktern på färjan. Nästan omedelbart stack den rastlösa Alligator ut huvudet genom sidofönstret och sköt en rasande salva. Dess tredje explosion kraschade in i helikoptrarnas yttre hud, penetrerade vissa delar och studsade av andra. Helikoptrar föll från himlen som stenblock. Dahl bröt ner dörren och gav tillbaka eld, kulorna missade hopplöst.
  
  "Skjuter som om han är jävla," muttrade Drake. "Träffar aldrig rätt mål."
  
  "Ta tillbaka". Dahl gav upp försöket att träffa Alligatorn och rustade sig för det kommande slaget.
  
  Tre sekunder senare hände det, bara det var inte ett slag, utan bara ett plötsligt stopp. Den första helikoptern svävade över färjans övre däck, medan den andra svävade nära babordssidan, de återstående medlemmarna av SPIR-besättningen var ombord. De gick snabbt, stövlar slamrade på däck och samlades i grupper. Helikoptrarna reste sig sedan för att ansluta sig till sina motsvarigheter i luften och spårade färjan.
  
  Hayden befann sig ansikte mot ansikte med laget i några sekunder. "Vi vet var han är. Maskinrum. Låt oss avsluta det här nu."
  
  De sprang, adrenalinet pumpade över allt, och sedan ändrade Alligator helt klart taktik på däcket nedanför.
  
  RPG:n visslade genom luften, kolliderade med helikoptern och exploderade. Fågeln tappade kontrollen, metall spreds åt alla håll, eld uppslukade det svarta skrovet och den föll utmattad ner på färjans övre däck.
  
  Till kommandot "running SPEAR".
  
  
  KAPITEL FYRTIOFYRA
  
  
  Drake hörde en förändring i ljudet av helikopterns motor och visste utan att kontrollera att bilen rusade mot dem. Om det inte vore nog, var den förlängande, rovskugga som spred sig över däcket precis i mål.
  
  Spring eller dö.
  
  Han smällde in axeln i ytterdörren, slet av hela ramen från dess gångjärn och ramlade ner i utrymmet bortom. Kroppar rusade efter honom, rullade, sträckte sig, klättrade och tryckte. Helikoptern landade tungt, rotorerna lossnade och metallkroppen sönderföll. Allt från splitter till armlånga spjut skär genom luften och skär den i bitar. Färjan gungade och stönade, vattnet skummade till vänster och höger.
  
  Eldklotet sköt mot de andra helikoptrarna, som omedelbart vidtog undangrepp, ren tur hindrade dem från att kollidera. Eldströmmar slickade det övre däcket, orsakade nya bränder, förkolnade lacken och metallpelare och smälte färgen. Rotorn böjde sig när den träffade stolpen till höger om Drake och studsade mot golvet med all sin fart plötsligt stoppad. Andra flygande granater slog sönder fönstren och genomborrade ramen, och en fruktansvärd spik gick rakt igenom sidan av båten och gick ut till havet. Drake kände en beröring av lågor när värmen passerade genom honom, tittade under hans axel och såg hela laget låg framlängt, till och med Smith låg ovanpå Lauren. Explosionen gick över och de såg upproret och sedan tog Alligator saker till nivån av fullständigt vansinne.
  
  Galenskap.
  
  Nästa RPG gick rakt igenom själva båten, lämnade missilkastaren och krossade däcken medan den flög. En explosion hörde när ett granat slet sig genom däcket och skickade fler gikter av eld och dödligt skräp i väg. Drake stönade när splitter genomborrade hans huvud och axel, lättad över att smärtan visade honom att han fortfarande levde. Han tog en stund för att hämta andan och kollade in de nya omgivningarna framför sig.
  
  Det var ett trasigt hål i däcket. Det låg vedhögar överallt. Rök och eld strömmade genom det en gång stängda mellandäcket.
  
  "Vägen är tydlig", sa han.
  
  "Bara för dig!" Lauren nästan skrek.
  
  "Stanna då", spottade Kenzi och drog i Dahls axel. "Mår du bra, Thorst?"
  
  "Ja, ja, jag mår bra. Låt mig gå".
  
  Drake gick i en halvhjärtad takt, mer försiktig än han kunde minnas i hela sitt liv. Gruppen bakom honom hopade sig och visste exakt vart han var på väg. I sista stund, som han förväntat sig, dök Dal upp precis vid hans axel.
  
  "Gör vi det här, kompis?"
  
  "Vi har jävligt rätt."
  
  Och de hoppade ner genom ett nytt hål, fötterna först och ögonen på jakt efter fiender. De kraschade hårt in i det nedre däcket, rullade, orörda och reste sig med sina vapen tränade.
  
  "Rent!" Drake grät.
  
  Deras stövlar träffade det hårda däcket bakom dem.
  
  Kensi kom sist, och Drake såg för det första att hon hade tagit av sig sin tunga innerjacka och för det andra att hon hade virat den runt basen på den tre fot långa delade delen av helikopterns rotor. Hennes ansikte var självbelåtet när hon vände sig mot svensken.
  
  "Nu," sa hon, "har jag mitt vapen."
  
  "Må gudarna hjälpa oss."
  
  De rusade upp på skeppet som en och tog sig an Ramses och Gator i strid. Färjan tog fart för varje ögonblick som gick. Liberty Island växte också, och hotade större och större vid horisonten.
  
  "Förstår inte galningen att han inte kommer till statyn?" Kinimaka andades tungt.
  
  "Säg inte det," sa Hayden tillbaka. "Säg inte det."
  
  "Åh ja, jag förstår."
  
  "De kommer inte att sänka den här färjan", försäkrade Dahl dem. "Viken är inte tillräckligt djup för att absorbera... ja, vet du vad."
  
  På nästa däck ner hittade de äntligen sitt byte. Alligatorn vaktade dörren medan Ramses skötte färjan. I linje med sin redan etablerade förkärlek för galenskap har bombtillverkaren släppt ett RPG han har förberett för just ett sådant ögonblick. Drake kunde inte låta bli att flämta och skrika åt alla att ta skydd, och sedan strök missilen genom mitten av färjan i huvudhöjd och lämnade ett spår av rök i dess kölvatten, driven av Alligatorns galna skratt.
  
  "Tycker du så mycket om det? Har du fattat det? Vi dör redan!"
  
  Drake tittade upp för att hitta Alligator nästan ovanför honom, springande efter raketen, med sin raketgevär med sig. Själva raketen flög genom färjan och lämnade den bakre delen och exploderade i luften. Alligatorn svängde raketgeväret mot Drakes huvud.
  
  Yorkshiremannen duckade när Ramesses till slut vände sig om, hans hand vilade lätt på ratten.
  
  "Du är redan sen," sa han.
  
  Drake slog Alligator i magen, men han hoppade tillbaka och svängde fortfarande med sitt skrymmande vapen. För att vara rättvis försenade det laget ett extra ögonblick. Ingen ville bli påkörd av en så köttig pinne, men det var mycket utrymme inne i färjan, vilket gav Dahl och de andra större manövrerbarhet. Alligatorn morrade och vände sig om, sprang sedan rakt mot Ramses, terroristprinsen, som nu höll i en halvautomatisk pistol. Drake lade märke till en ryggsäck fastspänd på Alligatorns rygg.
  
  "Du försenar bara det oundvikliga," indikerade Ramses.
  
  Med ena handen sprayade han ånga från insidan, med den andra ändrade han kursen något och siktade mot Liberty Island.
  
  "Har du någonsin oroat dig för hur du ska leva?" sa Drake bakom disken. "Basar? Låsa? En genomarbetad flyktplan? Vad fan var allt det där?"
  
  "Ah, basaren var bara - hur ska jag uttrycka det - en takeaway-rea? Att bli av med alla mina världsliga gods. Slottet är ett avsked och betyder slutet. När allt kommer omkring tog du mig direkt till New York. Och flyktplanen är, ja, lite komplicerad, det erkänner jag. Men ser du nu? Du är redan sen. Klockan tickar."
  
  Drake visste inte exakt vad Ramses menade, men innebörden var tydlig. När han kom ut ur skyddet, överöste han styrhytten med kulor och sprang efter dem, hans team i närheten. Inget mer prat; detta var hans slutspel. Ramses vacklade tillbaka, blodet forsade från hans axel som en fontän. Alligatorn skrek när kulorna kom in i kroppen. Glaset täckte båda terroristerna i taggiga stänk.
  
  Drake slog sönder dörren och halkade sedan, studsade av ramen och sladdade till stopp och förbannade lyckan. Dahl hoppade över honom, Kenzi var bredvid honom. De två gick in i styrhytten och höjde sina vapen för att döda. Ramses mötte dem med all styrka av en sjufots, muskelbunden galning, flinade som en vild hund; han rusade in och försökte skingra dem.
  
  Dahl tolererade inget av detta, gjorde motstånd mot brute force och tog alla slag. Kensi dansade runt dem båda och slog mot Ramses flanker som en farlig varg. Den radikale prinsen misshandlade svensken. Axelpråmen fick Dahl att rysa. Otroligt starka händer tog tag i strupen på svensken och började klämma. Dahl lyfte upp händerna, lossade greppet halvvägs och tog sedan en själv; båda männen gungade och klämde varandra tills ingen av dem kunde andas. Ramses vände Dahl om och slog in honom i väggen igen, men svenskens enda reaktion var ett brett leende.
  
  Kensi hoppade upp i luften och höjde sin armbåge, som hon förde ner med förkrossande kraft, direkt på Ramses blödande skottsår. Hon trodde aldrig att ett slag skulle avsluta ett sådant slagsmål, och sedan högg hon mannens hals trots att han skrek, vilket fick hans ögon att bukta.
  
  Sedan vacklade Ramses iväg, täckt av blod och kräktes. Dahl släppte honom och kände slutet. Terroristens ögon låste sig på svenskens, och det fanns inga tecken på nederlag hos dem.
  
  "Jag kommer att ta det här ögonblicket som ett ögonblick av seger," skrek han. "Och krossa kapitalismens hjärta."
  
  Han sträckte ut sin hand som om han ville röra vid Alligator.
  
  Dahl sköt tillbaka. Kulan träffade Ramses i magen och kastade honom tillbaka.
  
  Alligatorn hoppade och föll på Ramses.
  
  Terroristprinsen lyckades ta tag i ryggsäcken fastspänd på baksidan av den fallande Alligatorn, med hans utsträckta hand om den blottade blå tråden när de båda kollapsade.
  
  Kenzi rusade fram och siktade på handen som håller i tråden med det enda vapnet hon hade till hands, det bästa vapnet hon hade, en rå katana. Hennes blad skars snabbt och skar av Ramses arm vid axeln, vilket fick terroristen att uttrycka ett uttryck av extrem förvåning.
  
  Handen träffade golvet samtidigt som Alligatorn, men fingrarna höll fortfarande fast vid den nu öppna änden av den blå tråden.
  
  "Besvärsfritt", hostade Ramses. "Du gjorde rätt i att attackera mig så. Klockan tickade inte. Men..." En spasm vred honom, blod rann snabbt från magen, armen och vänster axel.
  
  "Detta ... händer ... nu."
  
  
  KAPITEL FYRTOFEMM
  
  
  Drake kröp över golvet och rullade alligatorn på hans mage medan galningen skrattade in på det blodiga däcket. Dahl föll bredvid honom, smärta, fasa och förmodan stod skrivet i hans ansikte. Remmen sattes fast, men Drake löste den omedelbart och befriade sedan metallhöljet från det grova materialet.
  
  Nedräkningstimern stod framför dem, dess blinkande röda siffror lika hotfulla och fruktansvärda som blodet som spred sig över golvet under deras knän.
  
  "Fyrtio minuter," talade Hayden först, hennes röst dämpad. "Lek inte med det, Drake. Avväpna den här saken just nu."
  
  Drake vände redan bomben, precis som förra gången. Kinimaka räckte honom en öppen brukskniv, som han tog isär bit för bit, rörde sig försiktigt, försiktigt med de många fällor som en bombtillverkare som Gator kan släppa lös. När han flyttade bort enheten från den galna terroristen tittade han på Alicia.
  
  "Säg inte mer", sa hon och tog tag i mannen under armarna och drog iväg honom. Det skulle inte finnas nåd för en sådan mördare.
  
  Med en stadig hand tog han bort frontpanelen på bomben. Fäst till den var lindade blå trådar som sträckte sig oroväckande.
  
  "Det här är ingen hemmagjord bomb", viskade Dahl. "Var försiktig".
  
  Drake stannade för att stirra på sin vän. "Vill du göra det här?"
  
  "Och ansvara för att lansera det? Inte riktigt. Nej."
  
  Drake bet sig i underläppen, fullt medveten om alla inblandade faktorer. Den blinkande nedräkningen var en ständig påminnelse om hur lite tid de hade kvar.
  
  Hayden ringde Moore. Kinimaka kallade sappers. Någon annan som hette NEST. När Drake tittade på enheten övervägdes alla aspekter och information strömmade snabbt ut.
  
  "Dra i trådarna igen," föreslog Dahl.
  
  "För riskabelt."
  
  "Jag antar att det inte finns någon rörelsesensor den här gången, att döma av hur Alligator körde."
  
  "Höger. Och vi kan inte återanvända din slägga idé."
  
  "Kollapsad krets?"
  
  "Det är problemet. De använde redan något nytt - felsäker tråd. Och den här jäveln är verklig. Om jag engagerar mig i det här kanske det fungerar."
  
  Alligatorn gjorde ojordiska ljud från nästa rum medan Alicia arbetade. Det tog inte lång tid innan hon stack in huvudet genom den trasiga dörren. "Han säger att bomben faktiskt har en anti-manipuleringsbrytare." Hon ryckte på axlarna. "Men då tror jag att han skulle ha gjort det."
  
  "Det finns ingen tid", sa Dahl. "Det finns ingen tid för det här."
  
  Drake tittade på timern. De hade redan trettiofem minuter kvar. Han lutade sig tillbaka på huk. "Fan, vi kan inte ta den risken. Hur snart kommer bombgruppen hit?"
  
  "Högst fem minuter," sa Kinimaka när helikoptrar slog färjedäcken var de än kunde. Andra svävade något högre när bärgare hoppade. "Men tänk om de inte kan avväpna honom?"
  
  "Vad sägs om att vi kastar den i viken?" Lauren föreslog.
  
  "Det är en bra idé, men den är för liten," hade Hayden redan frågat Moore. "Det förorenade vattnet skulle mätta staden."
  
  Drake gungade fram och tillbaka och funderade på galenskapen och fångade sedan Dahls blick. Svensken hade samma idé, han visste. Tack vare sin blick kommunicerade de direkt och enkelt.
  
  Vi kan göra det. Detta är det enda sättet.
  
  Vi skulle vara blinda. Resultatet är okänt. När den väl har börjat finns det ingen återvändo. Vi skulle åka på en enkel resa.
  
  Så vad fan väntar du på? Stå upp, jävel.
  
  Drake svarade på utmaningen i Dahls ögon och rätade upp sig. Han tog ett djupt andetag, spände fast sitt gevär, hölstrade sina pistoler och drog atombomben ur sin ryggsäck. Hayden stirrade på honom med stora ögon, en genomträngande rynka pannan.
  
  "Vad fan gör du?"
  
  "Du vet precis vad vi gör."
  
  "Säkra avstånd kanske inte är detsamma. För dig menar jag."
  
  "Då gör de det inte." Drake ryckte på axlarna. "Men vi vet alla att det bara finns ett sätt att rädda den här staden."
  
  Drake plockade upp atombomben och Dahl gick före. Alicia stoppade honom för ytterligare ett dyrbart ögonblick.
  
  "Du lämnar efter bara en kyss? Låt inte detta vara den kortaste relationen i mitt liv."
  
  "Jag är förvånad över att du inte hade kortare."
  
  "Jag diskonterar medvetet en kille som jag bestämde mig för att jag gillade, som jag knullade och sedan blev uttråkad efter ungefär åtta minuter."
  
  "Åh bra. Vi ses om några då."
  
  Alicia höll honom med ögonen ensamma och höll resten av hennes kropp helt stilla. "Kom tillbaka snart".
  
  Hayden klämde sig mellan Drake och Dahl, pratade snabbt, vidarebefordrade information från Moore och höll ett öga på dem som kunde ge första hjälpen.
  
  "De säger att bombens nyttolast är mellan fem och åtta kiloton. Med tanke på dess volym, vikt och hastigheten med vilken den kommer att sjunka..." Hon gjorde en paus. "Säkert djup är tusen åttahundra fot..."
  
  Drake lydde, men gick upp för den närliggande trappan till övre däck. "Vi behöver den snabbaste helikoptern du har," sa han till piloten som närmade sig. "Nej skit. Inget gnäll. Ge oss bara de jäkla nycklarna."
  
  "Vi är inte-"
  
  Hayden avbröt. "Ja, artonhundra fot, för att neutralisera all denna strålning, enligt NEST-kommandot. Fan, du måste befinna dig 80 miles offshore."
  
  Drake kände bombens metallkropp glida lätt genom svetten som täckte hans fingrar. "Om trettio minuter? Det här kommer inte att hända. Vad har du mer?"
  
  Hayden blev blek. "Ingenting, Drake. De har ingenting."
  
  "Nu börjar den här släggan se bra ut", kommenterade Dahl.
  
  Drake såg Alicia rusa förbi, på väg till översta däck och titta ut över havet. Vad letade hon efter där utanför?
  
  Piloten närmade sig, Bluetooth-enheten blinkade vid foten av hans hjälm. "Vi har den snabbaste jävla helikoptern i armén," sa han. "Block SuperCobra. Tvåhundra kilometer i timmen om du trycker på henne."
  
  Drake vände sig mot Hayden. "Kommer det här att fungera?"
  
  "Ja tror jag". Hon gjorde några huvudräkningar i huvudet. "Vänta, det här kan inte vara sant."
  
  Drake tog tag i atombomben, de röda siffrorna blinkade fortfarande, Dahl vid sin sida. "Låt oss!"
  
  "Åttio mil," sa hon medan hon sprang. "Ja, du kan göra det. Men det kommer bara att lämna dig... tre minuter för att komma därifrån. Du kommer inte att undkomma sprängzonen!"
  
  Drake närmade sig Super Cobra utan att sakta ner och tittade på de eleganta grå formerna, tornen, trepipiga kanoner, missilfack och Hellfire-avfyrningsramper.
  
  "Det räcker", sa han.
  
  "Drake," hejdade Hayden honom. "Även om du släpper en kärnvapenbomb säkert, kommer explosionen att förstöra dig."
  
  "Sluta då att slösa bort vår tid", sa Yorkshiremannen. "Om inte du eller Moore eller vem som helst i ditt huvud vet något annat?"
  
  Hayden lyssnade på data, råd och intelligens som Moore ständigt vidarebefordrade. Drake kände hur färjan gungade på de hackiga vågorna, såg Manhattans skyline på nära håll, och såg till och med det myrliknande myllret av människor som redan återvände till sina liv. Militärfartyg, motorbåtar och helikoptrar fanns överallt, lotsade av många som skulle ge sina liv för att rädda denna dag.
  
  Men allt kom ner till bara två.
  
  Drake och Dahl gick ombord på Super Cobra och fick en snabbkurs i kontroller från den avgående piloten.
  
  "Ha en trevlig resa", sa han när han gick. "Och lycka till".
  
  
  KAPITEL FYRTIOSEX
  
  
  Drake överlämnade atombomben till Dahl med ett litet leende på läpparna. "Tänkte att du kanske ville göra utmärkelserna, kompis."
  
  Svensken plockade upp bomben och klättrade in på baksidan av helikoptern. "Jag är inte säker på att jag kan lita på att du kör i en rak linje."
  
  "Det här är ingen bil. Och jag tror verkligen att vi redan har konstaterat att jag kan köra bättre än du."
  
  "Varför är detta? Jag minns det inte på det sättet."
  
  "Jag är engelsk. Du är inte sådan."
  
  "Och vad exakt har nationalitet med detta att göra?" Dahl gled ner i en stol.
  
  "Stamtavla," sa Drake. "Stuart. Hamilton. Jakt. Knapp. Hill. Och mycket mer. Sverige var närmast att vinna Formel 1 när Finland tog förstaplatsen."
  
  Dahl skrattade, spände ihop sig och stängde dörren genom att lägga den svarta metalllådan på knäna. "Prata inte så högt, Drake. Bomben kan vara utrustad med en "bullshit"-sensor."
  
  "Då är vi redan skruvade."
  
  Han drog i växelspaken och lyfte bort helikoptern från färjan, efter att ha sett till att himlen ovanför var klar. Solljus blixtrade bakifrån och studsade mot stadens miljontals reflekterande ytor, vilket gav honom en liten påminnelse om varför de gjorde detta. Ansiktena såg upp till honom från underdäck, många av dem hans vänner och familj, hans lagkamrater. Kenzi och Mai stod axel vid axel, ansiktena utan uttryck, men det var israelen som till slut fick honom att le.
  
  Hon knackade på klockan och sa med bara sina läppar: Fortsätt jävla i rörelse.
  
  Alicia var ingenstans att se, och inte Beau heller. Drake skickade en militärhelikopter lågt över vågorna på en direkt kurs över Atlanten. Vindarna korsade deras väg och solljuset flimrade över varje böljande dyning. Horisonter sträckte ut i alla riktningar, bågar av ljusblå himmel som konkurrerar med havets imponerande vidder. Den episka horisonten bakom dem försvann när minuterna och sekunderna sakta närmade sig noll.
  
  "Femton minuter," sa Dahl.
  
  Drake tittade på vägmätaren. "Precis enligt schemat."
  
  "Hur mycket tid har vi kvar?"
  
  "Tre minuter," Drake höjde sin hand. "Plus eller minus."
  
  "Hur mycket är detta i miles?"
  
  "Med tvåhundra kilometer i timmen? Cirka sju."
  
  Dahl visade hopp i ansiktet. "Inte dåligt".
  
  "I en ideal värld," Drake ryckte på axlarna. "Inkluderar inte svängmanövrar, acceleration, hajattacker. Vad fan annars de kastade på oss där."
  
  "Har den här saken en uppblåsbar?" Dahl såg sig omkring med fingrarna hårt tagna om atombomben.
  
  "Om det händer vet jag inte var." Drake tittade på sin klocka.
  
  Tolv minuter till explosionen.
  
  "Var redo".
  
  "Alltid så här."
  
  "Jag slår vad om att du inte förväntade dig att göra det här när du vaknade idag."
  
  "Vad? Släpp en kärnvapenbomb i Atlanten för att rädda New York? Eller prata med dig ansikte mot ansikte när du är i en marinhelikopter?"
  
  "Tja, båda."
  
  "Den första delen kom till mig."
  
  Drake skakade på huvudet och kunde inte dölja sitt leende. "Självklart hände det. Du är Thorsten Dahl, den store hjälten."
  
  Svensken lossade greppet om atombomben för bara en sekund för att lägga handen på Drakes axel. "Och du är Drake, Matt Drake, den mest omtänksamma person jag någonsin känt. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker dölja det."
  
  "Är du redo att släppa den här atombomben?"
  
  "Självklart är det så, din idiot från norr."
  
  Drake tvingade helikoptern att dyka, med näsan först in i det gråa dyningen. Dahl öppnade bakdörren och vände sig om för att få en bättre position. En ström av luft rusade genom Super Cobra. Drake stramade åt sitt grepp om kontrollspaken och tryckte på pedalerna och fortsatte att falla snabbt. Dahl flyttade atombomben för sista gången. Vågorna steg, kolliderade och skickade kaotiska stänk mot dem, blinkande med vitt skum, genomsyrat av diamantglittrar av solljus. Drake spände varje muskel och drog sig till slut upp hårt, rätade ut sin gloria och vred på huvudet för att se Dal kasta ut det yttersta förstörelsevapnet med metallhölje genom dörren.
  
  Den föll i vågorna, en snurrande bomb som lätt kom in i vattnet på grund av den låga höjden på vilken den släpptes, ett annat säkert sätt att säkerställa att den manipuleringssäkra sensorn förblev neutral. Drake drog omedelbart bort dem från kollisionen och åkte på vågorna så lågt att de överväldigade hans sladd, slösade ingen tid på att ta höjd och ge helikoptern mindre utrymme att falla i händelse av en katastrof.
  
  Dahl kollade på sin egen klocka.
  
  Två minuter.
  
  "Sätt ner benet."
  
  Drake upprepade nästan att han faktiskt inte körde bilen, utan fokuserade istället på att få fågeln så fort den kunde, i vetskap om att svensken bara tog av trycket. Nu kom allt till sekunder - tiden före kärnvapenexplosionen, de mil som de togs bort från sprängningsradien, längden på deras liv.
  
  "Arton sekunder," sa Dahl.
  
  Drake förberedd för helvetet. "Det var trevligt, kompis."
  
  Tio... nio...
  
  "Vi ses snart, Yorkie."
  
  Sex... fem... fyra...
  
  "Inte om jag ser din dumma..."
  
  Noll.
  
  
  KAPITEL FYRTIOSJU
  
  
  Drake och Dahl såg ingenting av den första undervattensexplosionen, men den enorma väggen av vatten som bröt ut från havet bakom dem var tillräckligt för att få deras hjärtan att fladdra. Ett flytande svampmoln som stiger tusentals fot upp i luften, förmörkar allt annat, rusar mot atmosfären som om de försökte dränka själva solen. En kupol av sprayros, en föregångare till stötvågor, ett sfäriskt moln, höga ytvågor och en basvåg som skulle stiga till en höjd av över femhundra meter.
  
  Sprängvågen gick inte att stoppa, det var en naturkraft som skapades av människan, energisk nedbrytning. Den träffade baksidan av helikoptern som ett hammarslag, vilket gav Drake intrycket att han blev knuffad av en ond jättes hand. Nästan omedelbart dök helikoptern, reste sig och vände sedan åt sidan. Drakes huvud träffade metallen. Dahl höll fast som en trasdocka som kastades runt av en elak hund.
  
  Helikoptern skakade och rullade, den skakades av en ändlös explosion, en dynamisk våg. Den snurrade om och om igen, dess propellrar saktade, dess kropp svajade. Bakom honom fortsatte en enorm vattenridå att resa sig, driven av en titanisk kraft. Drake kämpade för att förbli vid medvetande, släppte all kontroll över sitt öde och försökte helt enkelt hålla på, att förbli alert och hel.
  
  Tiden var inte längre avgörande, och de kunde kränga och sparka i timmar inom explosionsvågen, men det var först när den svepte förbi och de fångades av dess våg som de verkliga konsekvenserna av dess destruktiva kraft blev tydliga.
  
  Helikoptern, nästan upp och ner, rusade mot Atlanten.
  
  Drake tappade kontrollen och förberedde sig för nedslaget, i vetskapen om att även om de överlevde katastrofen hade de ingen livflotte, inga flytvästar och inget hopp om räddning. Han behöll på något sätt tillräckligt medvetenhet för att hänga på livet ut och såg när de störtade i havet.
  
  
  KAPITEL FYRTIOÅTTA
  
  
  Alicia såg Drake skapa kopplingen i hans huvud ungefär tre sekunder efter henne. Dahl också. Killarna var långsamma, men hon ville aldrig berätta. Det var mycket bättre att ha vissa saker i reserv. Som de andra förstod, och Hayden vände sig till Moore och hans regeringskamrater för råd, slogs Alicia av den ödesdigra vetskapen att lagen om säkra avstånd skulle få dem alla att lida mycket under den kommande halvtimmen. Medan Drake arbetade för att befästa helikoptern vände Alicia blicken och uppmärksamheten någon annanstans.
  
  Helikoptern skulle krascha, det visste hon, så det självklara valet att spåra den med en annan fågel var meningslöst. Men om hans helikopter flög i tvåhundra kilometer i timmen...
  
  Alicia tog Beau åt sidan, förklarade sin plan och hittade sedan en soldat som presenterade dem för en representant för den amerikanska kustbevakningen.
  
  "Vilket är ditt snabbaste skepp?"
  
  När Drake drog iväg var Alicia under däck och hoppade ombord på en hastigt ombyggd Defender-klasskutter och nådde hastigheter på över åttio miles per timme. Som en av de fåraktiga besättningen vittnade om gjorde de några förändringar som kanske eller inte kan ha ökat båtens hastighet till över hundra. När Alicia med några korta ord berättade för dem vad hon ville göra, insisterade alla närvarande på att stanna och hjälpa till.
  
  Några minuter senare vrålade försvararen iväg, skar genom vågorna med sitt stela skrov, och försökte stänga gapet mellan den oundvikliga explosionen och tiden för deras ankomst.
  
  Som Alicia sa till dem, "Vi är på väg mot en kärnvapenexplosion, killar. Håll i dina plommon."
  
  Och vare sig de insåg det eller inte så pressade besättningen ut maximal hastighet ur båten. Ridande på vågorna och utmanade dem gav Defender-klassens båt allt hon hade. Alicia, vitknöad och vit i ansiktet, höll i räcket inne i salongen och tittade genom fönstren. GPS plottade helikopterns kurs genom att registrera dess transpondersignal. Fartygets besättning tog hela tiden hänsyn till tidsskillnaden och sa att de hade stängt gapet till tjugo minuter, sedan till arton.
  
  Sjutton.
  
  Fortfarande för länge. Alicia tog tag i skenan och ryckte till när Beau tog tag i hennes axel.
  
  "Det kommer att fungera", sa han. "Vi räddar den här dagen."
  
  Båten rasade så fort den kunde, jagade den fortgående helikoptern, båda två underligt nog jagade den annalkande explosionen som ännu inte hade inträffat. Horisonten var en ständigt föränderlig linje, aldrig rak. Teamet svettades, kämpade och grävde ner sig i djupet av sina kunskaper. Båten var på väg in på okänt territorium, motorerna var så kraftfulla att de verkade levande.
  
  När kaptenen vände sig mot Alicia kunde hon redan se ett spiralmoln vid horisonten, inte alltför långt borta, men mycket längre än Drake och Dahls helikopter. Den accelererande Defendern strök över en stor vattenstänk, såg den annalkande sprängvågen, träffade den och bröt igenom och skakade varje bult som höll fast dess struktur. På avstånd kunde en enorm ring av vitt vatten ses, synen tog till och med Alicias andan ur en sekund.
  
  Men bara för en sekund.
  
  "Flytta på dig", andades hon, medveten om att Drake och Dal nu nästan säkert kraschade in i fientliga vatten. "Flytta, flytta, flytta!"
  
  
  * * *
  
  
  Det tog ytterligare tretton minuter att nå olycksplatsen. Alicia var redo, med en flytväst fastspänd på kroppen och en annan i handen. Bo var bredvid henne med mer än ett halvdussin besättningsmedlemmar och skannade vattnet med sina ögon. Det första skräpet de hittade var en flytande bit av ett propellerblad, det andra var en fullängdssko. Efter detta dök de delar som inte sjönk oftare och passerade i en klunga.
  
  Men varken Drake eller Dahl.
  
  Alicia tittade ut på vågorna, stod i den strålande solen men levde i det mörkaste helvetet. Om ödet avgjorde att dessa två hjältar kunde rädda New York och överleva explosionen, bara för att gå vilse i Atlanten, var hon inte säker på att hon kunde hantera det. Minuterna gick. Vraket flöt förbi. Ingen sa ett ord eller rörde sig en tum. De stannar till natten vid behov.
  
  Radion sprakade hela tiden. Haydens frågande röst. Sedan är Moore och Smith på andra linjen. Till och med Kensi sa till. Stunder passerade i slow motion av kaos och växande fasa. Ju längre det här pågick...
  
  Beau stod på tå och märkte att något steg upp längs vågens sida. Han påpekade detta och ställde frågan. Sedan såg Alicia det också, en märklig svart massa som rörde sig långsamt.
  
  "Om det är Kraken", viskade hon i princip, utan att ens inse vad hon sa. "Jag går härifrån."
  
  Kaptenen styrde båten åt det hållet och hjälpte formen att fokusera. Det tog några minuter och drev lite, men när Alicia kisade såg hon att det var två kroppar, hopbundna för att de inte skulle suddas ut, och knutna till den fortfarande flytande pilotsätet. Kampen mellan att trampa på vattnet och dyka verkade luta mot det senare, så Alicia uppmanade beskyddaren att skynda på.
  
  Och han hoppade överbord.
  
  Hon simmade stadigt och tog tag i den studsande massan och gungade den och försökte förstå den. Någons ansikte vände.
  
  "Dal. Är du okej? Var är Drake?
  
  "Håller i mina rocksvansar. Som alltid."
  
  När strömmen vände Dahl runt i vattnet blev ett andra ansikte synligt, lutat mot baksidan av den andres jacka.
  
  "Tja, ni två är jävligt bekväma tillsammans," falska Alicia protesterade. "Inte konstigt att du inte ringde efter hjälp. Ska vi ge dig tio minuter till eller så?"
  
  Drakes darrande hand reste sig från vattnet. "Inte ens ensam. Det verkar för mig att jag har svalt halva det blodiga havet."
  
  "Och jag tror att vi ska gå ner", andades Dahl, ögonblick innan pilotsätet gled bakåt och hans huvud försvann under vattnet.
  
  Kustbevakningens kutter kom så nära den vågade. "Är allt bra med dem?" ropade röster.
  
  Alicia vinkade. "Allt är bra med dem. Jässarna bara busar."
  
  Sedan gled Drake också under vattnet.
  
  "Mmm," Alicia stirrade på honom. "Faktiskt..."
  
  
  KAPITEL FYRTIONIO
  
  
  Därefter anpassade sig världen, chockad av fasan över vad som hände, men tyvärr vande sig också vid det. Som USA berättade på 1960-talet var det bara en tidsfråga innan någon terrorist detonerade en kärnvapenbomb i en av världens största städer. De tog till och med fram ett dokument och ett svar på det - nationellt svarsscenario nummer ett.
  
  Om en mer sårad, mörbultad, värkande och klagande grupp människor hade samlats för att diskutera konsekvenserna och skingra New Yorks misslyckanden, skulle det aldrig ha erkänts. Men detta team, SPIR och flera andra, kontaktades av presidenten, direktören för Homeland Security och New Yorks borgmästare.
  
  Alicia skulle alltid klaga på det. "Och allt jag verkligen ville var ett samtal från Lawrence."
  
  "Fishburne?" frågade Drake.
  
  "Var inte dum. Jennifer, såklart."
  
  "Kan hon stjäla dig från mig?"
  
  Alicia skrattade. "På ett ögonblick."
  
  "Tja, det är alltid trevligt att veta vems sida man står på."
  
  "Om du vill kan jag skriva en lista över de bästa utmanarna till dig."
  
  Drake viftade med handen och försökte fortfarande återhämta sig från kyssen de delade. Detta hände precis efter en stund av stor stress, en hyllning till livet, men det rörde upp känslor i honom, gamla känslor som han trodde länge hade dött. Som det såg ut just nu fanns det många andra saker att tänka på - Mai och Bo främsta bland dem.
  
  Men livet saktade inte ner bara för dig, tänkte han. Även om många förväntade sig detta, och utmärkta chanser kom oftast bara en gång. Att sakna dem innebar vanligtvis en livstid av ånger, att aldrig veta. En missad chans är aldrig en missad chans.
  
  Det är bättre att försöka och misslyckas än att aldrig försöka alls.
  
  Alicia var lika komplex som ett solsystem, men även hon var navigerbar. Han stängde av sina tankar ett ögonblick, fortfarande fysiskt och mentalt svag av all stress denna dag och faktiskt de senaste veckorna. Hans vänner satt runt honom och njöt av en måltid på en av de bästa italienska restaurangerna i New York. Agent Moore hyrde hela lokalen på Homelands bekostnad, som ett tecken på tacksamhet till teamet, och låste in dem.
  
  "Vad som än händer", sa han. "Jag vill inte att ni ska skynda er för att förhindra detta."
  
  Drake uppskattade det.
  
  Och teamet uppskattade den underbara maten, den avslappnade atmosfären och det långa uppehållet efter så mycket stress. Sätena var plysch, rummet var varmt och personalen märktes knappt. Dahl var klädd i en vit skjorta och svarta byxor, nästan oigenkännlig för Drake, som var van att se honom i stridsutrustning. Men sedan var han klädd på samma sätt och ersatte byxorna med pålitliga Levi's-jeans.
  
  "Det ser inte ut som Bond," noterade Dahl.
  
  "Jag är inte James Bond."
  
  "Sluta sedan övertänka och försök att framstå som mer sofistikerad varje gång Alicia går förbi. Hon vet redan att du bara är en Yorkshire-dv..."
  
  "Jag tror att det är dags för dig att åka på semester, kompis. Om du inte kan bestämma dig vart du ska åka, bjuder jag gärna in dig nästa vecka." Han höjde näven.
  
  "Och här är min tacksamhet för att du räddade ditt liv."
  
  "Jag kommer inte ihåg det här. Och om jag inte kommer ihåg det, så hände det aldrig."
  
  "Väldigt lik när du växte upp."
  
  Bo och May satt bredvid varandra, fransmannen njöt av sin måltid och pratade när man pratade med; den japanska kvinnan såg malplacerad ut, fångad mellan två världar. Drake undrade vad hon egentligen ville och var hennes sanna plats var. Vid vissa ögonblick såg han en eld i henne som uppmuntrade henne att kämpa för honom, vid andra - tvivel som tvingade henne att tiga och kastade sig in i sig själv. Naturligtvis kunde de fyra inte lösa någonting på en dag, men han såg något närma sig, grumlade horisonten framför sig.
  
  Mycket lik den kärnvapenexplosion han bevittnade i går.
  
  Smith och Lauren var nu ett. Kanske sporrades de av Drake och Alicias kyss, eller kanske deras förintelse. Hur som helst så slösade de inte en dag till på att tänka på det. Hayden och Kinimaka satt tillsammans, och Drake undrade om han såg något mer än en meter utrymme mellan dem, något mer meningsfullt. Det hade mer att göra med kroppsspråk än något annat, men han var mentalt utmattad vid den tiden och kritade upp det till trötthet.
  
  "Till imorgon," höjde han sitt glas, "och till nästa strid."
  
  Dryckerna dränerades och måltiden fortsatte. Det var efter att huvudrätten hade ätits och de flesta lutade sig tillbaka i sina stolar, djupt i nöjd sömn, som Kenzi bestämde sig för att prata med hela gruppen.
  
  "Vad är det för fel på mig?" - hon frågade. "Är mitt öde verkligen så osäkert?"
  
  Hayden skiftade, ledarskapets mantel omsluter henne igen. "Tja, jag ska vara ärlig mot dig, vilket jag är säker på att du kommer att uppskatta. Det finns inget jag skulle vilja mer än att hålla dig utanför en fängelsecell, Kensi, men jag måste säga - jag kan inte föreställa mig att det händer."
  
  "Jag kunde lämna."
  
  "Jag kunde inte stoppa dig," erkände Hayden. "Och jag skulle inte vilja. Men brotten du begick i Mellanöstern", gjorde hon en grimas, "har minst sagt upprört många mäktiga människor." Några av dem är amerikanska."
  
  "Antagligen samma män och kvinnor som jag köpte andra föremål för."
  
  "Bra poäng. Men det hjälpte inte".
  
  "Då kommer jag att ansluta mig till ditt lag. Börja med ett rent blad. Spring bredvid den blonda gasellen, som heter Thorsten Dahl. Jag är din nu, Hayden, om du ger mig en chans att arbeta av min skuld."
  
  SPEAR-teamledaren blinkade snabbt när Kenzis uppriktiga uttalande gick upp för henne. Drake kvävdes i vatten för andra gången på två dagar. "Jag har aldrig tänkt på Dal som en gasell. Ännu mer-"
  
  "Säg inte så", varnade svensken och såg lite generad ut.
  
  Alicia tittade noga på israelen. "Jag är inte säker på att jag vill jobba med den här tiken."
  
  "Åh, jag ska vara bra mot dig, Miles. Håll dig på tårna. Jag skulle kunna lära dig hur man slår ett slag som faktiskt gör ont."
  
  "Jag kanske också måste stanna hos dig nu," sa Bo. "Med Tyler Webb i vinden och Tomb Raider finns det ingen annanstans jag skulle kunna vara."
  
  "Tack," muttrade Drake. "Vi kommer att tänka på det och skicka ett mycket kort svarsbrev till dig."
  
  "Goda människor är alltid välkomna i det här laget," sa Hayden till honom. "Så länge de spelar bra med oss andra. Jag är övertygad om att Beau kommer att bli ett fantastiskt tillskott."
  
  "Tja, jag vet att han har en stor fördel," sa Alicia eftertänksamt. "Även om jag inte är säker på att det skulle spela bra med laget."
  
  Vissa skrattade, andra inte. Natten växte och avtog, och ändå sänkte soldaterna som räddade New York trycket i gott sällskap och bland goda historier. Staden själv firade med dem, även om de flesta av dess invånare aldrig visste varför. En känsla av karneval genomsyrade luften. I mörkret och sedan vid soluppgången fortsatte livet.
  
  När den nya dagen grydde gick teamet skilda vägar, återvände till sina hotellrum och kom överens om att träffas på eftermiddagen.
  
  "Redo att slåss en annan gång?" Dahl gäspade till Drake när de gick ut i den fräscha, nya morgonen.
  
  "Bredvid dig?" Drake funderade på att göra narr av svensken och kom sedan ihåg allt de varit med om. Inte bara idag, utan sedan dagen de träffades.
  
  "Alltid", sa han.
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  David Leadbeater
  Odins ben
  
  
  TILLÄGNANDE
  
  
  Jag skulle vilja tillägna den här boken till min dotter,
  
  Kira,
  
  lovar att hålla
  
  och många fler mil framåt...
  
  Och till alla som någonsin stöttat mig i mitt skrivande.
  
  
  Del 1
  Jag ville aldrig starta ett krig...
  
  
  ETT
  
  
  
  YORK, England
  
  
  Mörkret exploderade.
  
  "Detta är det". Matt Drake kastade en blick på sökaren och försökte ignorera spektaklet och fånga bilden när den besynnerligt klädda modellen sprang nerför catwalken mot honom.
  
  Inte lätt. Men han var ett proffs, eller åtminstone försökte han vara det. Ingen har någonsin sagt att övergången från SAS-soldat till civil skulle vara lätt, och han hade kämpat de senaste sju åren, men bilden verkade träffa rätt inom honom.
  
  Speciellt ikväll. Den första modellen vinkade och log lite högmodigt och gick sedan smidigt iväg till ljudet av musik och hurrarop. Drake fortsatte att klicka på kameran när Ben, hans tjugoåriga boende, började skrika i hans öra.
  
  "Programmet säger att det var Milla Yankovic. Jag tror jag har hört talas om henne! Jag citerar: 'chic designer model Freya'. Wow, är det Bridget Hall? Det är svårt att säga under all den vikingautrustningen."
  
  Drake ignorerade kommentaren och fortsatte sitt spel, delvis för att han inte var säker på att hans unga vän drog i tråden, så att säga. Han fångade levande bilder av kattens gång och det spridda ljusspelet i folkmassan. Modellerna var klädda i vikingadräkt, kompletta med svärd och sköldar, hjälmar och horn - retrodräkter designade av den världskände designern Abel Frey, som kvällen till ära kompletterade den nya säsongens mode med en skandinavisk stridsdräkt.
  
  Drake riktade sin uppmärksamhet mot kattpromenadens huvud och föremålet för dagens firande - en nyligen upptäckt relik, ambitiöst kallad "Shield of Odin". Den nyupptäckta skölden, som har fått stor uppskattning över hela världen, har redan hyllats som det största fyndet i nordisk mytologi och går faktiskt tillbaka till långt före början av vikingahistorien.
  
  Konstigt, sa experterna.
  
  Mysteriet som följde var enormt och spännande och drog till sig hela världens uppmärksamhet. Sköldens värde ökade först när forskare gick med i publicitetscirkusen efter att ett oklassificerat element upptäcktes i dess sammansättning.
  
  Nördar hungriga efter sina femton minuter av berömmelse, den cyniska sidan av hans personlighet talade upp. Han skakade av sig den. Oavsett hur mycket han kämpade mot det, blomstrade cynismen som hade blivit en del av honom när han blev änka som en giftig ros när han släppte sin vakt.
  
  Ben drog i Drakes hand och förvandlade plötsligt hans konstnärliga komposition till ett skott av fullmånen.
  
  "Hoppsan". Han skrattade. "Förlåt, Matt. Det är ganska gott. Förutom musiken... är det skit. De skulle kunna hyra mitt band för några hundra pund. Kan du fatta att York lyckats få tag på något så fantastiskt som detta?"
  
  Drake viftade med kameran i luften. "Ärligt? Nej." Han kände City of York Council med deras korrupta idéer. Framtiden ligger i det förflutna, säger man. "Men titta, York betalar din hyresvärd några pund för att fotografera modeller, inte himlen på natten i september. Och ditt band är skit. Så, svalna dig."
  
  Ben himlade med ögonen. "Skit? The Wall of Sleep överväger även nu eh... många förslag, min vän."
  
  "Försöker bara fokusera på bra modeller." Drake var faktiskt fokuserad på skölden, upplyst av ljusen från kattens promenad. Den bestod av två cirklar, den inre var täckt med vad som såg ut som gamla djurbilder, och den yttre var en blandning av djursymboler.
  
  Väldigt mystiskt, tyckte han. Perfekt för torkad frukt och nötter.
  
  "Söt," viskade han när en modell gick förbi, och han fångade kontrasten mellan ungdom och ålder på digital film.
  
  Cat run installerades snabbt intill Yorks berömda Jorvik Center - ett vikingatiskt museum - efter att Riksantikvarieämbetet lämnat ett kort lån i början av september. Eventets betydelse växte exponentiellt när superstjärnans designer Abel Frey erbjöd sig att sponsra ett catwalking-evenemang för att fira utställningens öppnande.
  
  En annan modell satte fart på de provisoriska plattorna med uttrycket av en katt som letade efter sin nattskål med grädde. Din idiot, cynismen har stigit igen. Det här var det jävla paradigmet för en stjärna som var avsedd att dyka upp i ett framtida reality-tv-program för "kändisar" och bli twittrat om på Twitter och Facebook av en miljon öldrickande, tio-om-dagen rökande idioter.
  
  Drake blinkade. Hon var fortfarande någons dotter...
  
  Strålkastarna roterade och strök över natthimlen. Det starka ljuset reflekterades från skyltfönster till skyltfönster och förstörde den lilla konstnärliga aura Drake hade lyckats skapa. Cascadas distraherande dansmusik anföll hans öron. Herre, tänkte han. I Bosnien var känslorna lättare än i detta.
  
  Publiken växte. Trots sitt arbete tog han en stund för att titta på ansiktena omkring sig. Par och familjer. Hetero och gay designers som hoppas få en glimt av sin idol. Människor i utklädnad, bidrar till karnevalsatmosfären. Han log. Visserligen dämpades lusten att vara på vakt nuförtiden - arméns stridsberedskap hade försvunnit - men han kände ändå några av de gamla sensationerna. I en vriden bemärkelse hade de fått kraft sedan Alison, hans fru, hade dött två år tidigare efter att ha lämnat honom, arg, förkrossad, och förklarat att han kanske hade lämnat SAS, men att SAS aldrig skulle lämna honom. Vad fan betydde det ens?
  
  Tiden har knappt vidrört smärtan.
  
  Varför kraschade hon? Var det en dålig reflektion på vägen? Dåligt omdöme? Tårar i ögonen? Avsiktlig? Ett svar som för alltid skulle undgå honom; en fruktansvärd sanning som han aldrig kommer att få veta.
  
  Ett uråldrigt imperativ förde Drake tillbaka till nutiden. Något kom ihåg från hans armédagar - en avlägsen knack-knack, länge bortglömd... nu gamla minnen... knack....
  
  Drake skakade av sig dimman och fokuserade på catwalkshowen. Två modeller iscensatte en skenstrid under Odins sköld: inget spektakulärt, bara reklammaterial. Publiken jublade, tv-kameror surrade och Drake klickade som en dervisch.
  
  Och så rynkade han pannan. Han sänkte kameran. Hans soldatsinne, trögt men inte förfallet, fångade den där avlägsna knackningen, knackade igen och undrade varför i helvete två arméhelikoptrar närmade sig platsen.
  
  "Ben," sa han försiktigt och ställde den enda fråga som kom att tänka på, "under din research, hörde du om några oväntade gäster ikväll?"
  
  "Wow. Jag trodde inte du märkte det. Tja, de twittrade om att Kate Moss kanske skulle dyka upp."
  
  "Kate Moss?"
  
  Två helikoptrar, ett ljud som ett tränat öra omisskännligt kan känna igen. Och inte bara helikoptrar. Dessa var Apache attackhelikoptrar.
  
  Sedan bröt hela helvetet löst.
  
  Helikoptrarna flög över huvudet, gjorde en cirkel och började sväva unisont. Publiken jublade entusiastiskt och förväntade sig något speciellt. Alla ögon och kameror vände sig mot natthimlen.
  
  Ben utbrast, "Wow..." Men så ringde hans mobiltelefon. Hans föräldrar och syster ringde hela tiden, och han, en familjekille med ett hjärta av guld, svarade alltid.
  
  Drake är van vid korta familjesemester. Han undersökte noggrant helikopterns positioner, de fullt laddade missilutrymmena, den 30 mm kedjepistol som uppenbarligen var placerad under flygplanets främre flygkropp och bedömde situationen. Skit...
  
  Potential för totalt kaos Den entusiastiska publiken packades ihop på ett litet torg omgivet av butiker med tre smala utgångar. Ben och han hade bara ett val om... när... stampeden började.
  
  Gå rakt ut på en kattpromenad.
  
  Utan förvarning gled dussintals rep av den andra helikoptern, som Drake nu insåg måste vara en Apache-hybrid: en maskin modifierad för att rymma flera besättningsmedlemmar.
  
  Maskerade män steg ner i de vajande raderna och försvann bakom kattens gång. Drake lade märke till pistolerna fastspända på deras bröst när en försiktig tystnad började spridas genom folkmassan. De sista rösterna var barnröster som frågade varför, men snart dog även de ner.
  
  Ledaren Apache avfyrade sedan en Hellfire-missil mot ett av de tomma magasinen. Det hördes ett väsande ljud, som en miljon liter ånga som flydde, sedan ett dån som två dinosaurier möttes. Eld-, glas- och tegelfragment utspridda högt över området.
  
  Ben tappade sin mobiltelefon i chock och sprang efter den. Drake hörde skriken stiga som en flodvåg och kände hur folkmassans instinkt tog över folkmassan. Utan att tänka en sekund tog han tag i Ben och kastade honom över räcket och hoppade sedan över sig själv. De landade bredvid kattens stig.
  
  Ljudet av en Apache-kedjepistol hördes, djupt och dödligt, dess skott flög över folkmassan men orsakade fortfarande ren panik.
  
  "Ben! Håll dig nära mig." Drake rusade runt botten av kattbanan. Flera modeller lutade sig fram för att hjälpa till. Drake reste sig och tittade tillbaka på den sjudande massan av människor som sprang i panik mot utgångarna. Dussintals människor klättrade på catwalken, hjälpta av modeller och personal. Skrämda skrik trängde igenom luften och fick paniken att sprida sig. Elden lyste upp mörkret och det kraftiga slamret från helikopterrotorer dränkte det mesta av bullret.
  
  Kedjepistolen ringde igen och skickade tungt bly upp i luften med ett mardrömslikt ljud som ingen civil person någonsin borde höra någonstans.
  
  Drake vände sig om. Modellerna kröp bakom honom. Odens sköld låg framför honom. Genom att lyda en impuls riskerade han att ta några fotografier just i det ögonblick då soldater i skottsäkra jackor dök upp bakom kulisserna. Drakes första bekymmer var att placera sig mellan Ben, modellerna och soldaterna, men han fortsatte att klicka och minskade sin sökare...
  
  Med sin andra hand sköt han sin unga hyresgäst längre bort.
  
  "Hallå!"
  
  En av soldaterna stirrade på honom och viftade hotfullt med sin maskingevär. Drake undertryckte en känsla av misstro. Sånt här hände inte i York, i den här världen. York var hem för turister, glassälskare och amerikanska dagsturister. Det var ett lejon som aldrig fick ryta, även när Rom regerade. Men det var säkert, och det var försiktigt. Det här var platsen Drake valde för att fly från jävla SAS i första hand.
  
  Att vara med min fru. För att undvika... skit!
  
  Soldaten dök plötsligt upp i hans ansikte. "Ge mig det!" skrek han med tysk brytning. "Ge det till mig!"
  
  Soldaten rusade fram till kameran. Drake högg i sin underarm och vred sin maskingevär. Soldatens ansikte lyste upp av förvåning. Drake överlämnade tyst kameran till Ben i ett drag som skulle ha gjort vilken chefsmästare som helst i New York stolt. Jag hörde honom springa iväg i snabb takt.
  
  Drake riktade maskingeväret mot golvet när ytterligare tre soldater avancerade mot honom.
  
  "Du!" En av soldaterna höjde sitt vapen. Drake slöt till hälften ögonen, men hörde sedan ett hes rop.
  
  "Vänta! Minimala förluster, idiot. Vill du verkligen skjuta någon kallblodigt på nationell tv?"
  
  Den nya soldaten nickade till Drake. "Ge mig kameran." Det fanns en lat nasal egenskap i hans tyska accent.
  
  Drake tänkte på en plan B och lät pistolen smälla i golvet. "Jag har dem inte".
  
  Befälhavaren nickade till sina underordnade. "Kolla in honom."
  
  "Det var någon annan där..." den första soldaten lyfte sin pistol och såg förvirrad ut. "Han... han gick."
  
  Befälhavaren klev rakt in i Drakes ansikte. "Dåligt drag."
  
  Pipan tryckte mot hans panna. Hans vision var fylld av arga tyskar och flygande spott. "Kolla in honom!"
  
  Medan de genomsökte honom observerade han den organiserade stölden av Odins sköld ledd av en nyanländ maskerad man klädd i vit kostym. Han viftade något demonstrativt med handen och kliade sig i huvudet, men sa ingenting. När skölden väl var gömd, vinkade mannen med radion i Drakes riktning, vilket tydligt lockade befälhavarens uppmärksamhet.
  
  Befälhavaren satte sin radio mot hans öra, men Drake tog inte blicken från mannen i vitt.
  
  "till Paris," sa mannen med bara läpparna. "Imorgon klockan sex."
  
  SAS-utbildningen, tyckte Drake, var fortfarande användbar.
  
  Befälhavaren sa: "Ja." Återigen fann han sig själv i Drakes ansikte och viftade med sina kreditkort och fotografens ID. "Lycklig nötknäppare," drog han lättjefullt. "Chefen säger att förlusterna är minimala, det är därför du lever. "Men", viftade han med Drakes plånbok, "vi har din adress, och om du spiller ut bönorna," tillade han och blinkade med ett leende kallare än en isbjörns pung, "kommer problem att hitta dig."
  
  
  TVÅ
  
  
  
  YORK, England
  
  
  Senare, hemma, bjöd Drake på Ben med koffeinfritt filterkaffe och gick med honom för att titta på bevakningen av nattens händelser.
  
  Odins sköld stals för att staden York helt enkelt inte var förberedd på en sådan brutal attack. Det verkliga miraklet var att ingen dog. De brinnande helikoptrarna hittades milsvida bort, övergivna där tre motorvägar möttes, deras passagerare sedan länge borta.
  
  "Förstöra Freys show," sa Ben halvt allvarligt. "Modellerna är redan packade och borta."
  
  "Fan, jag bytte sängkläder också. Tja, jag är säker på att Frey, Prada och Gucci kommer att överleva."
  
  "The Wall of Sleep skulle spela igenom det hela."
  
  "Började i familjefilmen Titanic igen?"
  
  "Det påminner mig om att de avbröt min pappa mitt i strömmen."
  
  Drake fyllde sin mugg. "Oroa dig inte. Han kommer att ringa tillbaka om cirka tre minuter eller så."
  
  "Skämtar du med mig, Krusty?"
  
  Drake skakade på huvudet och skrattade. "Nej. Du är bara för ung för att förstå."
  
  Ben hade bott med Drake i ungefär nio månader. På bara några månader gick de från främlingar till goda vänner. Drake subventionerade Bens hyra i utbyte mot hans kunskaper om fotografering - den unge mannen var på väg att ta examen - och Ben hjälpte till genom att dela med sig av allt. Han var den typen av kille som inte dolde sina känslor, kanske ett tecken på oskuld, men också värdig beundran.
  
  Ben la ner sin mugg. "God natt, kompis. Jag tror att jag ska ringa min syster."
  
  "Natt".
  
  Dörren stängdes och Drake stirrade tomt på Sky News ett ögonblick. När bilden av Odens sköld dök upp återvände han till nuet.
  
  Han tog kameran som gav honom hans försörjning, stoppade minneskortet i fickan och tänkte granska bilderna i morgon och begav sig sedan till den snurrande datorn. Han ändrade sig och stannade för att dubbelkolla dörrarna och fönstren. Detta hus var hårt skyddat för många år sedan när han fortfarande tjänstgjorde i armén. Han tyckte om att tro på varje människas grundläggande bästa, men kriget lärde dig en sak - lita aldrig blint på något. Ha alltid en plan och ett reservalternativ - Plan B.
  
  Sju år hade gått, och nu visste han att soldatens mentalitet aldrig skulle lämna honom.
  
  Han googlade "Odin" och "Shield of Odin". Utanför huset steg vinden, rusade över takfoten och ylade som en investeringsbankir vars bonus var begränsad till fyra miljoner. Han insåg snart att skölden var stora nyheter. Det var ett stort arkeologiskt fynd, det största genom hela Islands historia. Några Indiana Jones-typer gick utanför allfartsvägarna för att utforska en gammal isström. Några dagar senare grävde de ut skölden, men sedan började en av Islands största vulkaner att mullra, och vidare utforskningen måste ställas in.
  
  Samma vulkan, funderade Drake, som nyligen hade skickat ett moln av aska över Europa, vilket störde flygtrafiken och folks semester.
  
  Drake smuttade på sitt kaffe och lyssnade på vindens ylande. Mantelklockan slog midnatt. En blick på den enorma mängd information som Internet gav honom sa att Ben skulle förstå det bättre än han kunde. Ben var som vilken student som helst - kunde snabbt förstå röran som uppstod tillsammans med tekniken. Han läste att Odens sköld var dekorerad med många intrikata mönster, som alla studerades av källarexperter, och att J.R.R. Tolkien baserade sin vandrande trollkarl Gandalf på Odin.
  
  Slumpmässiga saker. Symbolerna eller hieroglyferna som omgav utsidan av skölden ansågs vara en gammal form av Odins förbannelse:
  
  
  Himlen och helvetet är bara tillfällig okunnighet,
  
  Det är den odödliga själen som lutar mot Rätt eller Fel.
  
  
  Det fanns inget manus som förklarade förbannelsen, men alla trodde ändå på dess äkthet. Detta tillskrevs åtminstone vikingarna och inte Oden.
  
  Drake lutade sig tillbaka i sin stol och sprang igenom nattens händelser.
  
  En sak kallade på honom, men fick honom samtidigt att tänka efter. Killen i vit mun sa: "till Paris, imorgon klockan sex." Om Drake går den här vägen kan han äventyra Bens liv, för att inte tala om hans eget.
  
  En civil skulle ha ignorerat detta. Soldaten skulle resonera att de redan hade blivit hotade, att deras liv redan var i fara och att all information var bra information.
  
  Han googlade: One + Paris.
  
  Ett djärvt inlägg fångade hans blick.
  
  Odens häst, Sleipnir, ställdes ut i Louvren.
  
  Odins häst Drake kliade sig i bakhuvudet. För gud, den här killen gjorde anspråk på mycket materiella saker. Drake öppnade Louvrens hemsida. Det verkade som om en skulptur av den legendariska hästen Odin upptäcktes för många år sedan i bergen i Norge. Fler berättelser följde. Drake blev snart så medtagen av de många berättelserna om Oden att han nästan glömde att Han faktiskt var vikingas gud, bara en myt.
  
  Louvren? Drake tuggade upp det. Han tog upp sitt kaffe, kände sig trött och gick bort från datorn.
  
  I nästa ögonblick sov han redan.
  
  
  * * *
  
  
  Han vaknade av ljudet av en kväkande groda. Hans lilla vaktpost. Fienden hade kanske förväntat sig ett larm eller utseendet på en hund, men han skulle aldrig ha misstänkt den lilla gröna prydnaden som låg bredvid soptunnan, och Drake utbildades till att sova lätt.
  
  Han somnade vid datorbordet med huvudet i händerna; Nu vaknade han genast och gled in i den mörka korridoren. Bakdörren skramlade. Glaset gick sönder. Bara några sekunder hade gått sedan grodan kväkade.
  
  De var inne.
  
  Drake böjde sig ner under ögonhöjd och såg två män komma in, höll i kulsprutor kompetent, men lite slarvigt. Deras rörelser var rena, men inte graciösa.
  
  Inga problem.
  
  Drake väntade i skuggorna och hoppades att den gamle soldaten i honom inte skulle svika honom.
  
  Två personer kom in, förskottsgruppen. Detta visade att någon visste vad de gjorde. Drakes fullständiga strategi för denna situation hade planerats för många år sedan, när soldatens mentalitet fortfarande var stark och experimentell, och han hade helt enkelt aldrig behövt ändra den. Nu var det omorienterat i hans sinne. När den första soldatens nosparti stack ut ur köket, tog Drake tag i det, drog det mot sig och vände det sedan tillbaka. Samtidigt klev han mot sin motståndare och snurrade runt, ryckte effektivt undan pistolen och hamnade bakom mannen.
  
  Den andra soldaten överraskades. Det var allt som behövdes. Drake sköt utan en millisekunds paus, vände sig sedan om och sköt den första soldaten innan den andra kunde falla på knä.
  
  Spring! tänkte han. Snabbhet var allt nu.
  
  Han sprang uppför trappan, ropade Bens namn, och sköt sedan en kulspruta över hans axel. Han nådde trappavsatsen, skrek igen och sprang sedan in i Bens dörr. Det sprack. Ben stod i sina boxershorts med mobilen i handen, äkta skräck skriven i ansiktet.
  
  "Oroa dig inte," blinkade Drake. "Lita på mig. Det här är mitt andra jobb."
  
  Till hans förtjänst ställde Ben inga frågor. Drake koncentrerade sig med all sin kraft. Han inaktiverade hemmets ursprungliga vindslucka och installerade sedan en andra i det rummet. Efter det förstärkte han sovrumsdörren. Det skulle inte stoppa en bestämd fiende, men det skulle säkert sakta ner honom.
  
  Allt är en del av planen.
  
  Han skruvade fast dörren, såg till att det inbyggda virket var säkrat i den förstärkta ramen, och sänkte sedan ner stegen på vinden. Ben sköt först, Drake en sekund senare. Loftutrymmet var stort och heltäckningsmatta. Ben bara stod där, munnen öga. Stora specialanpassade bokhyllor fyllde hela öst-västliga väggutrymmet, överfyllda med CD-skivor och gamla kassettfodral.
  
  "Är allt detta ditt, Matt?"
  
  Drake svarade inte. Han gick fram till en hög med lådor som dolde en dörr tillräckligt hög för att krypa igenom; en dörr som ledde till taket.
  
  Drake vände lådan på mattan. Den fullpackade ryggsäcken, som han hade fäst på sina axlar, ramlade ut.
  
  "Trasa?" Viskade Ben.
  
  Han klappade på ryggsäcken. "Jag har dem."
  
  När Ben såg blank ut insåg Drake hur rädd han var. Han insåg att han för lätt hade förvandlats tillbaka till den där SAS-killen. "Trasa. Mobiltelefoner. Pengar. Pass. I-pad. Identifiering".
  
  Nämnde inte pistolen. Kulor. Kniv...
  
  "Vem gör det här, Matt?"
  
  Det blev en krasch underifrån. Deras okända fiende knackar på Bens sovrumsdörr och inser kanske nu att de underskattade Drake.
  
  "Det är dags att gå".
  
  Ben vände sig om utan något uttryck och kröp ut i den vindpinade natten. Drake dök efter honom och tog en sista titt på väggarna kantade med CD-skivor och band och slog igen dörren.
  
  Han anpassade taket så gott han kunde utan att dra till sig folks uppmärksamhet. Under förevändning att installera en ny ränna installerade han en tre fot bred gångväg som sträckte sig längs hela taket. Problemet skulle ligga på hans grannes sida.
  
  Vinden drog i dem med otåliga fingrar när de korsade det osäkra taket. Ben gick försiktigt, hans bara fötter halkade och skakade på betongplattorna. Drake höll hårt i handen och önskade att de hade tid att hitta hans sneakers.
  
  Sedan ylade en kraftig vindpust över skorstenen, träffade Ben fyrkantig i ansiktet och fick honom att snubbla över kanten. Drake drog sig kraftfullt undan, hörde ett skrik av smärta, men lossade inte greppet. En sekund senare tyglade han sin vän.
  
  "Inte långt," viskade han. "Nästan där, kompis."
  
  Drake kunde se att Ben var livrädd. Hans blick flög mellan vindsdörren och kanten på taket, sedan mot trädgården och tillbaka. Paniken förvrängde hans ansiktsdrag. Hans andning tog fart; de skulle aldrig ha gjort det i denna takt.
  
  Drake kastade en blick mot dörren, tog mod till sig och vände ryggen till. Om någon hade passerat skulle de ha sett honom först. Han tog Ben i axlarna och mötte hans blick.
  
  "Ben, du måste lita på mig. Lita på mig. Jag lovar att jag ska hjälpa dig att ta dig igenom det här."
  
  Bens ögon fokuserade och han nickade, fortfarande rädd men lade sitt liv i Drakes händer. Han vände sig om och steg försiktigt fram. Drake märkte att blod droppade från hans ben och rann ut i diket. De gick över grannens tak, gick ner i hans växthus och gled till marken. Ben halkade och föll halvvägs, men Drake var där först och dämpade det mesta av sitt fall.
  
  Då stod de på fast mark. Ljuset var på i nästa rum, men det fanns ingen i närheten. De hörde förmodligen kulspruta. Jag hoppas att polisen är på väg.
  
  Drake kramade Ben hårt och sa: "Fantastiska grejer. Fortsätt med det goda arbetet så skaffar jag dig en ny klätterställning. Nu går vi."
  
  Det var ett löpande skämt. Närhelst de behövde en upphämtning, höll Ben ett tal för Drake om hans ålder, och Drake gjorde narr av Bens ungdom. Vänlig rivalitet.
  
  Ben fnyste. "Vem fan är det där uppe?"
  
  Drake tittade på vinden och dess hemliga dörr. Ingen har dragit ut något därifrån ännu.
  
  "Tyskar".
  
  "Va? Som den tyska bron från andra världskriget över floden Kwai?"
  
  "Jag tror att det var japanerna. Och nej, jag tror inte att det liknar tyskarna från andra världskriget."
  
  De var redan på baksidan av grannens trädgård. De duckade genom häcken och trängde sig igenom den dummysektion av stängsel som Drake hade konstruerat under ett av de årliga Swift-firandet.
  
  Vi går rakt ut på en livlig gata.
  
  Mittemot taxistationen.
  
  Drake gick mot de väntande bilarna med mord i tankarna. Hans soldatinsikt visade sig igen. Som Mickey Rourke, som Kylie, som Hawaii Five-O... Det var bara vilande och väntade på rätt tillfälle att göra sin magnifika comeback.
  
  Han var säker på att det enda sättet att skydda de två var att komma till den onde mannen först.
  
  
  TRE
  
  
  
  PARIS, FRANKRIKE
  
  
  Flyget till Charles De Gaulle landade strax efter 09:00 den dagen. Drake och Ben landade med ingenting annat än en ryggsäck och några föremål från dess ursprungliga innehåll. De hade nya kläder på sig, nya mobiltelefoner var klara. I-paden laddades. Det mesta av kontanterna saknades - de gick åt till transport. Vapnet kasserades så snart Drake bestämt sitt syfte.
  
  Under flygningen informerade Drake Ben om allt som är tyskt och vikingarna och bad honom hjälpa till med forskning. Bens sarkastiska kommentar var: "Bang bang, det är min examen."
  
  Drake godkände denna inställning. Griffinerna gick inte sönder, tack och lov.
  
  De gick ut från flygplatsen i det kalla parisiska duggregnet. Ben hittade en taxi och viftade åt honom med guideboken han hade köpt. När de väl var inne sa han: "Umm... Rue... Croix? Hotell mitt emot Louvren?"
  
  Taxibilen började röra sig, körd av en man vars ansikte visade att ingenting rörde honom. Hotellet, när han kom fyrtio minuter senare, var uppfriskande atypiskt för Paris. Det fanns en stor lobby, hissar som kunde rymma mer än en person och flera korridorer med rum.
  
  Innan de checkade in använde Drake bankomaten i lobbyn för att ta ut de återstående pengarna - cirka femhundra euro. Ben rynkade pannan, men Drake lugnade honom med en blinkning. Han visste vad hans smarta vän tänkte.
  
  Elektronisk övervakning och pengaspår.
  
  Han betalade för ett rum med ett kreditkort och köpte sedan rummet tvärs över gatan med kontanter. Väl uppe på övervåningen gick de båda in i "cash"-rummet och Drake satte upp övervakning.
  
  "Detta är vår chans att döda flera flugor i en smäll," sa han och såg Ben titta runt i rummet med ett kritiskt öga.
  
  "A?" - Jag frågade.
  
  - Vi ser hur bra de är. Om de kommer snart är det bra, och förmodligen problem. Om de inte gör det, ja, det är också viktigt att veta. Och du har en chans att ta fram din nya leksak."
  
  Ben slog på I-paden. "Kommer det här verkligen att hända idag klockan sex?"
  
  "Det är en kvalificerad gissning." Drake suckade. "Men det stämmer med de få fakta vi känner till."
  
  "Hmm, gå sedan åt sidan, Krusty..." Ben knäckte demonstrativt sina fingrar. Hans självförtroende lyste nu när han hjälpte till istället för att bli räddad, men han hade aldrig varit en "action"-kille då. Snarare är den typ av personlighet som identifieras av hans namn eller smeknamn - mestadels Blakey - aldrig tillräckligt dynamisk för att förtjäna det efternamnet.
  
  Drake stirrade genom titthålet. "Ju längre tid det tar", mumlade han. "Ju fler chanser har vi."
  
  Det tog inte lång tid. Medan Ben knackade iväg på sin I-pad såg Drake ett halvdussin stora killar samlas vid dörren tvärs över gatan. Låset var uppbrutet och det var inbrott i rummet. Trettio sekunder senare dök laget upp igen, såg sig argt omkring och skingrades.
  
  Drake knöt ihop käken.
  
  sa Ben. "Det här är verkligen intressant, Matt. Man tror att det faktiskt finns nio bitar av Odins kvarlevor utspridda runt om i världen. En sköld är en sak, en häst är en annan. Jag visste aldrig detta."
  
  Drake hörde honom knappt. Han förstörde sin hjärna. Det var här de hade problem.
  
  Utan att säga ett ord klev han bort från dörren och slog ett nummer på sin mobiltelefon. Nästan omedelbart besvarades samtalet.
  
  "Ja?"
  
  "Det här är Drake."
  
  "Jag är chockad. Länge inte sett, kompis."
  
  "Jag vet".
  
  "Jag har alltid vetat att du skulle ringa."
  
  "Inte vad du tror, Wells. Jag behöver något."
  
  "Självklart vet du. Berätta om Mai."
  
  Wells testade honom med något som bara han kunde veta. Problemet var att Mai hade varit deras gamla låga sedan deras driftstopp i Thailand, innan han gifte sig med Alison - och till och med Ben behövde inte höra de där smutsiga detaljerna.
  
  "Mellannamnet är Sheeran. Plats - Phuket. Typ - hmm... exotiskt..."
  
  Ben ryckte i öronen. Drake läste det på sitt kroppsspråk lika tydligt som han kunde läsa en politikers lögn. Den öppna munnen var en ledtråd...
  
  Drake kunde nästan höra skratten i Wells röst. "Exotisk? Är det här det bästa du kan göra?"
  
  "För tillfället, ja."
  
  "Är det någon där?"
  
  "Gillar verkligen".
  
  "Fick dig. Okej kompis, vad vill du?"
  
  "Jag behöver sanningen, Wells. Jag behöver råinformation som inte får sändas på nyheterna eller på internet. Att Odens sköld blev stulen. Om tyskarna som stal den. Speciellt tyskarna. Verklig SAS-information. Jag måste veta vad som verkligen händer, kompis, inte en offentlig läcka."
  
  "Har du problem?"
  
  "Enorm." Du ljuger inte för din befälhavare, fd eller inte.
  
  "Behövs hjälp?"
  
  "Inte än".
  
  "Du har förtjänat din hand, Drake. Säg bara ordet och SAS är ditt."
  
  "Jag kommer att göra".
  
  "Bra. Ge mig lite. Och förresten, säger du fortfarande till dig själv att du bara var en gammal SAS?
  
  Drake tvekade. Begreppet "gamla goda SAS" borde inte ens existera. "Det är en acceptabel term för förklaring, det är allt."
  
  Drake svimmade. Att be sin tidigare befälhavare om hjälp var inte lätt, men Bens säkerhet överskred all känsla av stolthet. Han kollade titthålet igen, såg en tom hall och gick sedan fram och satte sig bredvid Ben.
  
  "Du säger nio delar av Oden? Vad fan betyder det?
  
  Ben lämnade snabbt sin grupps Facebook-sida och muttrade att de hade två nya vänförfrågningar, vilket gjorde deras totala antal på sjutton.
  
  Han studerade Drake ett ögonblick. "Så du är en före detta SAS-kapten och bandfanatiker. Det är konstigt, kompis, om du inte har något emot att jag säger det."
  
  "Fokusera, Ben. Vad har du?"
  
  "Tja... jag följer spåren av dessa nio delar av Oden. Det verkar som om nio är ett speciellt nummer i nordisk mytologi. Man blev självkorsfäst på något som kallas Världsträdet, nio dagar och nio nätter, fastande, med ett spjut i sidan, precis som Jesus Kristus, och många år före Jesus. Det här är en riktig sak, Matt. Riktiga forskare har katalogiserat det. Det kan till och med vara berättelsen som inspirerade berättelsen om Jesus Kristus. Det finns nio delar av Oden. Spjutet är det tredje stycket och är kopplat till Världsträdet, även om jag inte kan hitta något omnämnande av dess placering. Trädets legendariska plats är i Sverige. En plats som heter Apsalla."
  
  "Sakta farten, sakta ner. Står det något om Odens sköld eller hans häst?"
  
  Ben ryckte på axlarna. "Bara att skölden var ett av de största arkeologiska fynden genom tiderna. Och att det längs dess kant finns ord: Himmel och helvete är bara tillfällig okunnighet. Det är den odödliga själen som lutar mot Rätt eller Fel. Det är uppenbart att detta är Odens förbannelse, men ingen i levande minne har någonsin kunnat förstå vad den syftar till."
  
  "Det kanske är en av de där förbannelserna där du bara måste vara där," log Drake.
  
  Ben ignorerade honom. "Här står det att hästen är en skulptur. En annan skulptur, "The Wolves of Odin", visas just nu i New York."
  
  "Hans vargar? Nu?" Drakes hjärna började steka.
  
  "Han red två vargar i strid. Självklart."
  
  Drake rynkade pannan. "Är alla nio delarna redovisade?"
  
  Ben skakade på huvudet. "Några saknas, men..."
  
  Drake pausade. "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Tja, det låter dumt, men det finns delar av en legend här som håller på att ta form. Något om att alla delar av Odin går samman och startar en kedjereaktion som kommer att leda till världens undergång."
  
  "Standard grejer," sa Drake. "Alla dessa forntida gudar har någon form av 'världens ände'-fabel förknippad med dem."
  
  Ben nickade och tittade på sin klocka. "Höger. Se. Vi internettrollkarlar behöver mat", tänkte han en sekund. "Och jag tror, jag känner att nya texter från bandet kommer snart. Croissanter och brie till brunch?"
  
  "När du är i Paris..."
  
  Drake öppnade dörren ett slag, såg sig omkring och vinkade sedan för Ben att komma ut. Han såg leendet på sin väns läppar, men läste också den fruktansvärda spänningen i hans ögon. Ben gömde det bra, men han fnördade illa.
  
  Drake återvände till rummet och lade alla sina saker i en ryggsäck. När han säkrade det tunga bältet hörde han Ben säga ett dämpat hej och kände hur hans hjärta stannade av rädsla för bara andra gången i hans liv.
  
  Den första var när Alison lämnade honom, med hänvisning till den oförsonliga skillnaden - du är mer av en soldat än ett jävla läger.
  
  Den natten. När det oändliga regnet fyllde hans ögon med tårar som aldrig förr.
  
  Han sprang mot dörren, varenda muskel i kroppen spänd och redo, såg sedan ett äldre par kämpa sig fram i korridoren.
  
  Och Ben lade märke till den absoluta skräcken som fyllde Drakes ögon innan ex-soldaten hade en chans att dölja den. Dumt misstag.
  
  "Oroa dig inte". sa Ben med ett blekt leende. "Jag mår bra".
  
  Drake tog ett skakigt andetag och ledde dem ner för trappan, alltid på sin vakt. Han kollade i lobbyn, såg inget hot och gick ut.
  
  Var låg närmaste restaurang? Han gjorde en gissning och begav sig mot Louvren.
  
  
  * * *
  
  
  En tjock man från München med kompetens som en neurokirurg såg dem omedelbart. Han kollade sin fotografiska likhet och inom två hjärtslag kände han igen den välbyggda, kapabla Yorkshiremannen och hans långhåriga, idiotiska vän och låste in dem i hårkorset.
  
  Han ändrade ställning och gillade inte den höga utsiktsplatsen eller de vita splintorna som grävde sig in i hans köttiga lemmar.
  
  Han viskade i axelmikrofonen: "Jag håller dem i en tråd."
  
  Svaret var förvånansvärt omedelbart. "Döda dem nu."
  
  
  FYRA
  
  
  
  PARIS, FRANKRIKE
  
  
  Tre kulor avfyrades i snabb följd.
  
  Den första kulan böjde sig bort från metalldörrkarmen bredvid Drakes huvud, rikoscherade sedan nerför gatan och träffade en äldre kvinna i armen. Hon vred sig och föll och sprutade blod i luften i form av ett frågetecken.
  
  Det andra slaget fick håren på Bens huvud att resa sig.
  
  Den tredje träffade betongen där han stod en nanosekund efter att Drake grovt grep honom i midjan. Kulan studsade från trottoaren och krossade hotellfönstret bakom dem.
  
  Drake rullade och gick grovt Ben bakom en rad parkerade bilar. "Jag håller om dig". Viskade han ursinnigt. "Bara fortsätt." Hukande riskerade han att titta ut genom bilrutan och såg rörelser på taket precis när rutan krossades.
  
  "Sjävligt skjutande!" Hans Yorkshire-accent och arméslang gjorde hans röst piggare när adrenalinet byggdes upp. Han skannade området. De civila sprang, skrek och orsakade alla möjliga distraktioner, men problemet var att skytten visste exakt var de var.
  
  Och han skulle inte vara ensam.
  
  Redan nu kände Drake igen de tre killarna han sett tidigare under lockpickingen, som tog sig ur den mörka Mondeo och målmedvetet gick mot dem.
  
  "Dags att flytta."
  
  Drake ledde dem i två bilar till där han redan hade märkt en ung kvinna som grät hysteriskt i sin bil. Till hennes förvåning öppnade han hennes dörr ett knäck och kände ett snabbt sus av skuld vid åsynen av hennes skrämda ansiktsuttryck.
  
  Han höll ett oberäkneligt uttryck i ansiktet. "Ut."
  
  Fortfarande inga skott avlossade. Kvinnan kröp ut, rädsla för att frysa hennes muskler och förvandla dem till döda plattor. Ben gled in och höll sin kroppsvikt så låg som möjligt. Drake skyndade efter honom och vred sedan om nyckeln.
  
  Han tog ett andetag, satte bilen i backen och körde sedan fram från parkeringsplatsen. Gummit pyrde över vägen efter dem.
  
  Ben skrek: "Rue Richelieu!"
  
  Drake svängde och väntade på kulan, hörde det metalliska ljudet när den studsade av motorn och tryckte sedan på gaspedalen. De passerade de förvånade inbrottstjuvarna på trottoaren och såg dem rusa tillbaka till sin bil.
  
  Drake snurrade hjulet åt höger, sedan till vänster och sedan till vänster igen.
  
  "Rue Saint-Honoré." ropade Ben och sträckte på nacken för att se namnet på vägen.
  
  De anslöt sig till trafikflödet. Drake skyndade sig så fort han kunde, vävde bilen - som till hans glädje visade sig vara en Mini Cooper - in och ut ur gränder och höll ett öga på baksidan.
  
  Takskytten hade för länge sedan försvunnit, men Mondeon var tillbaka där, inte långt efter.
  
  Han svängde höger och sedan höger igen och hade tur vid trafikljusen. Louvren, taget från vänster. Det var ingen idé: vägarna var för trånga, trafikljusen var för ofta. De behövde komma bort från centrala Paris.
  
  "Rue De Rivoli!"
  
  Drake rynkade strängt på Ben. "Varför fan fortsätter du att skrika gatunamn?"
  
  Ben stirrade på honom. "Jag vet inte! De... de visar det på TV! Det hjälper?"
  
  
  * * *
  
  
  "Nej!" - ropade han tillbaka, över motorns dån när han rusade längs den hala vägen bort från Rue de Rivoli.
  
  Kulan rikoscherade av stöveln. Drake såg en förbipasserande kollapsa i vånda. Det var dåligt; det var allvarligt. Dessa människor var arroganta och kraftfulla nog att inte bry sig om vem de skadade, och kunde uppenbarligen leva med konsekvenserna.
  
  Varför var de nio delarna av Oden så viktiga för dem?
  
  Kulorna penetrerade betong och metall och lämnade mönster runt Mini.
  
  I det ögonblicket ringde Bens mobiltelefon. Han utförde en komplex axelvridningsmanöver för att få upp den ur fickan. "Mor?"
  
  "Herregud!" Drake förbannade tyst.
  
  "Jag mår bra, ta. Du? Som pappa?"
  
  Mondeo har tagit sig in i Minis bagagerum. Blindande strålkastare fyllde utsikten bakifrån, tillsammans med ansiktena på tre hånande tyskar. Jävlarna älskade det.
  
  Ben nickade. "Och lillasyster?"
  
  Drake tittade på när tyskarna dunkade på instrumentbrädan med sina vapen i frenesi upphetsad.
  
  "Nej. Inget speciellt. Ehm...vad är det för ljud?" Han gjorde en paus. "Åh... Xbox."
  
  Drake tryckte ner gaspedalen i golvet. Motorn reagerade snabbt. Däcken gnisslade även i sextio kilometer i timmen.
  
  Nästa skott krossade bakrutan. Ben gick ner i det främre klätterområdet utan att vänta på en inbjudan. Drake tillät sig själv ett ögonblick av bedömning och styrde sedan Mini in på den tomma trottoaren framför en lång rad parkerade bilar.
  
  Passagerare i Mondeo sköt hänsynslöst, med kulor som slog in i rutorna på parkerade bilar, träffade Mini och studsade av den. Inom några sekunder slog han till i bromsen, snurrade runt med ett tjut, kastade den lilla bilen 180 grader och rusade sedan tillbaka den väg de hade kommit.
  
  Det tog dyrbara sekunder för Mondeos passagerare att inse vad som hade hänt. Den 180-graderssvängen var slarvig och farlig och tog ut två parkerade bilar med ett fruktansvärt knas. Var i hela namnet av allt som är heligt fanns polisen?
  
  Nu finns det inget val. Drake körde runt så många hörn han kunde. "Var redo, Ben. Vi ska springa."
  
  Om Ben inte hade varit där hade han stått och kämpat, men hans väns säkerhet var prioritet. Och att gå vilse var ett smart drag nu.
  
  "Okej mamma, vi hörs senare." Ben stängde sin mobiltelefon och ryckte på axlarna. "Föräldrar".
  
  Drake drog tillbaka Mini upp till trottoarkanten och bromsade plötsligt halvvägs över den välskötta gräsmattan. Innan bilen stannade öppnade de dörrarna på vid gavel och hoppade ut, på väg mot de närliggande gatorna. De blandade sig med de hemodlade parisarna innan Mondeon ens kom till synen.
  
  Ben lyckades kväka något och blinkade mot Drake. "Min hjälte".
  
  
  * * *
  
  
  De gömde sig på ett litet internetcafé bredvid ett ställe som heter Harry's New York Bar. Detta var det klokaste draget för Drake. Omärkligt och billigt, det var en plats där de kunde fortsätta sin forskning och bestämma vad de skulle göra åt den förestående invasionen av Louvren utan oro eller avbrott.
  
  Drake lagade muffins och kaffe medan Ben loggade in. Drake har inte drabbats av någon skada än, men han gissade att Ben måste vara lite orolig. Soldaten i honom hade ingen aning om hur han skulle hantera honom. Vännen visste att de måste prata. Så han sköt mat och dryck mot den unge mannen, slog sig ner i en mysig bås och höll blicken.
  
  "Hur mår du med all den här skiten?"
  
  "Jag vet inte". Ben berättade sanningen. "Jag har inte hunnit inse det ännu."
  
  Drake nickade. "Det här är okej. Tja, när du gör det..." pekade han på datorn. "Vad har du?"
  
  "Jag gick tillbaka till samma webbplats som tidigare. Fantastiskt arkeologiskt fynd... nio fragment... yada, yada, yada... oh yeah - jag läste om Odins spektakulära konspirationsteori om 'världens ände'.
  
  "Och jag sa..."
  
  "Det var skitsnack. Men inte nödvändigtvis, Matt. Lyssna på detta. Det finns som sagt en legend och den har översatts till många språk. Inte bara skandinaviska. Det verkar ganska universellt, vilket är högst ovanligt för bönder som studerar sånt här. Det sägs här att om de nio bitarna av Oden någonsin samlas in under Ragnarök, kommer de att öppna vägen till gudarnas grav. Och om den här graven någonsin skändats... ja, svavel och allt helvete som släpps lös är bara början på våra problem. Lägg märke till att jag sa gudar?"
  
  Drake rynkade pannan. "Nej. Hur kan det finnas en gudarnas grav här? De har aldrig funnits, Ragnarök har aldrig funnits. Det var bara en norsk plats för Armageddon."
  
  "Exakt. Och tänk om det verkligen fanns?"
  
  "Så föreställ dig värdet av ett fynd som detta."
  
  "Gudarnas grav? Det skulle vara bortom allt. Atlantis. Camelot. Eden. De skulle vara ingenting jämfört med detta. Så du säger att Odins sköld bara är början?"
  
  Ben bet av toppen av sin muffins. "Jag antar att vi får se. Det finns fortfarande åtta stycken att gå till, så om de börjar försvinna", gjorde han en paus. "Du vet, Karin är hjärnan i familjen, och syrran skulle vilja lista ut allt det här internetskitet. Allt är i bitar."
  
  "Ben, jag känner mig ganska skyldig att involvera dig. Och jag lovar att ingenting kommer att hända dig, men jag kan inte involvera någon annan i det här. Drake rynkade pannan. "Jag undrar varför de jävla tyskarna började göra det här nu. Utan tvekan har de andra åtta delarna funnits ett tag."
  
  "Färre analogier med fotboll. Och de har det. Kanske var det något speciellt med skölden? Något med det gjorde allt annat värt besväret."
  
  Drake kom ihåg att ha tagit närbilder av skölden, men de kunde lägga den undersökningen på is för senare. Han knackade på skärmen. "Här står det att Odins hästskulptur hittades i en vikingatång båt, som faktiskt är Louvrens huvudutställning. De flesta människor skulle inte ens lägga märke till själva hästskulpturen när de gick genom Louvren."
  
  "Långbåt," läste Ben högt. "Det är ett mysterium i sig - det är byggt av trä som går före känd vikingahistoria."
  
  "Precis som skölden," utbrast Drake.
  
  "Finns i Danmark," läste Ben vidare. "Och se här", pekade han på skärmen, "det här fokuserar på de andra delarna av Oden som jag nämnde tidigare? Vargarna är i New York, och den bästa gissningen är att spjutet är i Uppsala, Sverige, efter att ha fallit från Odens kropp när han steg ner från världsträdet."
  
  "Så det är fem." Drake lutade sig bakåt i sin bekväma stol och tog en klunk av sitt kaffe. Runt dem surrade internetcaféet av lågmäld aktivitet. Trottoarerna utanför var fyllda av människor som sicksackade sig igenom livet.
  
  Ben föddes med en mun av stål och drack hälften av sitt varma kaffe i en klunk. "Det är något annat här," slog han. "Gud, jag vet inte. Det ser komplicerat ut. Om något som heter Volva. Vad betyder Seer? "
  
  "Kanske de döpte bilen efter henne."
  
  "Rolig. Nej, det verkar som att Oden hade en speciell Velva. Vänta - det här kan ta ett tag."
  
  Drake var så upptagen med att växla sin uppmärksamhet mellan Ben, datorn, informationsflödet och den livliga trottoaren utanför att han inte märkte att kvinnan närmade sig förrän hon stod precis bredvid deras bord.
  
  Innan han hann röra sig höjde hon handen.
  
  "Stå inte upp, pojkar," sa hon med amerikansk accent. "Vi måste prata".
  
  
  FEM
  
  
  
  PARIS, FRANKRIKE
  
  
  Kennedy Moore ägnade lite tid åt att bedöma paret.
  
  Först trodde hon att det var ofarligt. Efter ett tag, efter att ha analyserat den unge mannens rädda men bestämda kroppsspråk och den äldre snubbens vaksamma uppträdande, kom hon till slutsatsen att problem, omständigheter och Djävulen hade dragit de två in i en ohelig treenighet av fara.
  
  Hon var inte polis här. Men hon var polis i New York, och det var inte lätt att växa upp på denna relativt lilla ö med sina stora betongtorn. Du hade en polisöga innan du visste att det var ditt öde att gå med i NYPD. Senare finslipade du och räknade om, men du hade alltid de där ögonen. Den där tuffa, beräknande blicken.
  
  Även på semestern, tänkte hon bittert.
  
  Efter en timmes sippande av kaffe och planlöst surfande kunde hon inte låta bli. Hon kan ha varit på semester - vilket lät bättre för henne än en påtvingad semester - men det betydde inte att polisen i henne helt enkelt hade gett upp snabbare än britten hade gett upp sin dygd på sin första natt i Vegas.
  
  Hon satte sig fram till deras bord. Tvångssemester, tänkte hon igen. Detta satte hennes lysande NYPD-karriär i perspektiv.
  
  Den äldre killen bedömde henne snabbt och höjde sina antenner. Han bedömde henne snabbare än en amerikansk marinsoldat skulle bedöma en bordell i Bangkok.
  
  "Stå inte upp, pojkar," sa hon avväpnande. "Vi måste prata".
  
  "Amerikansk?" sa den äldre killen med en antydan till förvåning. "Vad vill du?"
  
  Hon ignorerade honom. "Är du okej, älskling?" Hon blinkade med sin sköld. "Jag är polis. Nu ska du vara ärlig mot mig."
  
  Den äldre killen klickade direkt och log lättad, vilket var konstigt. Den andra blinkade förvirrat.
  
  "A?" - Jag frågade.
  
  Polismannen vid Kennedy tryckte på frågan. "Är du här av egen fri vilja?" Det var allt hon kunde tänka på att vara nära dem.
  
  Den unge killen såg ledsen ut. "Tja, sightseeing är bra, men grov sex är inte särskilt kul."
  
  Den äldre killen såg förvånansvärt tacksam ut. "Lita på mig. Det är inga problem här. Det är bra att se att vissa i brottsbekämpande samfund fortfarande respekterar detta arbete. Jag är Matt Drake."
  
  Han sträckte fram handen.
  
  Kennedy ignorerade detta, fortfarande inte övertygad. Hennes sinne fäste sig vid den frasen, fortfarande med respekt för arbetet, och bläddrade igenom förra månaden. De stannade där de alltid stannade. I Kaleb. Över sina grymma offer. För hans ovillkorliga frigivning.
  
  Om bara.
  
  "Tja... tack, antar jag."
  
  "Så, du är polis från New York? " Den unge mannen kompletterade nyansen med höjda ögonbryn, som han riktade mot den äldre mannen.
  
  "Jävligt listigt." Matt Drake skrattade lätt. Han verkade självsäker, och även om han satt lugn, kunde Kennedy säga att han hade förmågan att reagera på en sekund. Och sättet han ständigt skannade sin omgivning fick henne att tänka på en polis. Eller armén.
  
  Hon nickade och undrade om hon skulle bjuda in sig själv att sitta ner.
  
  Drake pekade på en tom plats medan han lämnade honom en tydlig utgång. "Och artig också. Jag hörde att New York-bor var de mest självsäkra människorna i världen."
  
  "Matt!" Killen rynkade pannan.
  
  "Om du med övermod menar självisk och arrogant, så har jag också hört det." Kennedy gled in i båset och kände sig lite obekväm. "Sedan kom jag till Paris och träffade fransmännen."
  
  "På semester?"
  
  "Det är vad de sa till mig."
  
  Killen insisterade inte, han sträckte bara fram handen igen. "Jag är fortfarande Matt Drake. Och det här är min hyresgäst, Ben."
  
  "Hej, jag heter Kennedy. Jag hörde vad du sa, åtminstone rubrikerna, är jag rädd. Det var detta som förvånade mig. Och hur är det med vargarna i New York?" Hon höjde på ögonbrynen och imiterade Ben.
  
  "Ett". Drake studerade henne noggrant och väntade på en reaktion. "Vet du något om honom?"
  
  "Han var Thors pappa, eller hur? Du vet, i Marvel-serierna."
  
  "Han är över alla nyheter." Ben nickade mot datorn.
  
  "Jag har försökt hålla mig borta från rubrikerna på sistone." Kennedys ord kom snabbt, spända av smärta och besvikelse. En stund gick innan hon kunde fortsätta. "Så inte mycket. Tillräkligt."
  
  "Det låter som att du gjort några."
  
  "Mer än bra för min karriär." Hon återvände och tittade sedan ut genom kaféets smutsiga fönster på gatan.
  
  
  * * *
  
  
  Drake följde hennes blick och undrade om han skulle knuffa henne, och hans ögon mötte en av de tidigare inbrottstjuvarna som tittade genom glaset.
  
  "Skit. De här killarna är mer ihärdiga än ett indiskt callcenter."
  
  Killens ansikte lyste upp av igenkänning när Drake flyttade, men nu bestämde Drake att han inte behövde knulla längre. Handskarna var verkligen av och SAS-kaptenen kom tillbaka. Han rörde sig snabbt, tog tag i en av stolarna och kastade ut den genom fönstret med en fruktansvärd krasch. Tysken flög tillbaka och kollapsade på trottoaren som dött kött.
  
  Drake vinkade Ben åt sidan. "Kom med oss eller inte," skrek han till Kennedy medan han sprang. "Men håll dig ur vägen."
  
  Han gick snabbt till dörren, öppnade den och stannade ifall det skulle bli skottlossning. Chockade parisare stod runt omkring. Turister sprang iväg åt alla håll. Drake kastade en forskande blick längs gatan.
  
  "Självmord". Han dök tillbaka.
  
  "Bakdörr". Han klappade Ben på axeln och de gick mot disken. Kennedy hade ännu inte flyttat, men det krävdes inte en polismans analytiska sinne för att inse att dessa människor var i verkliga problem.
  
  "Jag täcker dig."
  
  Drake gick förbi den rädda försäljaren in i en mörk hall kantad av lådor med kaffe, socker och rörstavar. I slutet fanns en brandtrappa. Drake slog i ribban och tittade sedan försiktigt ut. Eftermiddagssolen brände mina ögon, men kusten var klar. Vilket för honom betydde att det bara fanns en fiende där ute någonstans.
  
  Drake vinkade de andra att vänta och gick sedan målmedvetet mot den väntande tysken. Han undvek inte mannens slag utan tog det hårt in i solar plexus utan att rycka till. Chocken i hans motståndares ansikte gav honom omedelbar tillfredsställelse.
  
  "Missar siktar på plexus." Han viskade. Erfarenheten hade lärt honom att en tränad man skulle träffa en av de uppenbara tryckpunkterna på kroppen och pausa för effekt, så Drake delade smärtan - som han hade blivit oändligt lärd - och drev igenom den. Han bröt killens näsa, krossade hans käke och knäckte nästan nacken med två slag, och lämnade honom sedan spretig på trottoaren utan att bryta steget. Han vinkade fram de andra.
  
  De lämnade caféet och såg sig omkring.
  
  Kennedy sa: "Mitt hotell ligger tre kvarter härifrån."
  
  Drake nickade. "Jävligt coolt. Gå."
  
  
  SEX
  
  
  
  PARIS, FRANKRIKE
  
  
  En minut senare sa Ben, "Vänta."
  
  "Säg inte att du behöver gå på toaletten, kompis, annars måste vi köpa blöjor till dig."
  
  Kennedy dolde sitt leende när Ben rodnade.
  
  "Jag vet att det är dags för dig att ta en tupplur, gubbe, men det är nästan dags... um... att besöka Louvren."
  
  Fan, Drake tappade koll på tiden. "Skitsnack".
  
  "I Louvren?"
  
  "Om svängen." Drake vinkade till en förbipasserande taxi. "Kennedy, jag ska förklara."
  
  "Du mår bättre. Jag har redan varit på Louvren idag."
  
  "Inte för det här..." mumlade Ben när de steg in i taxin. Drake sa det magiska ordet och bilen rusade iväg. Resan genomfördes i tysthet och varade i tio minuter genom gator som var igensatta av trafik. Trottoarerna var inte bättre när de tre försökte ta sig till museet i hetjakt.
  
  När de gick, uppdaterade Ben Kennedy. "Någon hittade Odens sköld på Island. Någon stal dem från York-utställningen och förstörde helt Freys fantastiska catwalkshow."
  
  "Frey?"
  
  "Mode designer. Är du inte från New York?"
  
  "Jag är från New York, men jag är ingen stor modemänniska. Och jag är inte ett stort fan av att blint dras in i någon form av konflikt. Jag behöver verkligen inga fler problem just nu."
  
  Drake sa nästan "det finns en dörr" men hejdade sig i sista sekund. En polis kan vara användbar ikväll av många anledningar, särskilt från staterna. När de närmade sig glaspyramiden som markerade ingången till Louvren sa han: "Kennedy, de här människorna försökte döda oss minst tre gånger. Jag är ansvarig för att se till att detta inte händer. Nu behöver vi mer information om vad i helvete som pågår här, och av någon anledning är de intresserade av det som Ben fick reda på kallas "Nio Pieces of Odin". Vi vet verkligen inte varför, men här," pekade han bakom glaspyramiden, "är den andra delen."
  
  "De kommer att stjäla den ikväll," sa Ben och tillade sedan, "förmodligen."
  
  "Och vad är denna New York-vinkel?"
  
  "Det finns en annan bit av Oden utställd där. Vargar. På Naturhistoriska museet."
  
  Drake studerade kartan. "Det verkar som att Louvren inte brukar visa vikingasamlingar. Denna är också på leasing, som den i York. Det står här att det mest intressanta är vikingatångsbåten, en av de finaste som någonsin upptäckts, och dess ökända ryktbarhet."
  
  "Vad betyder det?" Kennedy stod på toppen av trappan som en vass mot en storm när många par fötter stampade runt henne.
  
  "En anomali representerad av hennes ålder. Detta går före vikingahistorien."
  
  "Tja, det är intressant."
  
  "Jag vet. De är utställda på bottenvåningen i Denon-flygeln, bredvid några egyptiska... Optik... Ptolemaisk... skitsnack. .bullshit... strunt i det. Så här är det."
  
  Breda, polerade korridorer glittrade runt dem när de smälte in i mängden. Lokalbefolkningen och turister i alla åldrar fyllde det stora gamla utrymmet och väckte det till liv under hela dagen. Man kunde bara ana dess gravliknande, kusliga natur under natten.
  
  I det ögonblicket hördes ett öronbedövande dån, som om en betongvägg rasade. De stannade alla. Drake vände sig mot Ben.
  
  "Vänta här, Ben. Ge oss en halvtimme. Vi hittar dig." Han gjorde en paus och tillade sedan: "Om de evakuerar, vänta så nära glaspyramiden som möjligt."
  
  Han väntade inte på svar. Ben var fullt medveten om faran. Drake tittade på när han tog fram sin mobiltelefon och slog ett nummer på snabbval. Det skulle vara mamma, eller pappa eller syster. Han gjorde en vink till Kennedy och de gick försiktigt nedför spiraltrappan till nedre våningen. När de gick mot hallen som inrymde vikingautställningen började folk springa ut. Ett tjockt moln virvlade bakom dem.
  
  "Springa!" Killen som såg ut som en Hollister-modell skrek. "Det finns killar med vapen inuti!"
  
  Drake stannade vid dörren och riskerade att titta in. Han möttes av totalt kaos. En scen från en Michael Bay actionfilm, bara konstigare. Han räknade åtta killar i kamouflageuniformer, med ansiktsmasker och maskingevär, som klättrade upp i den största vikingatångbåt han någonsin sett. Bakom dem, i en handling av otrolig hänsynslöshet, hade ett rykande hål sprängts in i museets vägg.
  
  De här killarna var galna. Det som gav dem deras fördel var att de hade en chockerande direkthet av fanatism. Att spränga byggnadsingångar och skjuta raketer mot folkmassor verkade vara deras norm. Det är inte konstigt att de jagade Ben och honom över hela Paris tidigare. Biljakten var nog bara deras underhållning före läggdags.
  
  Kennedy lade sin hand på hans axel och såg sig omkring. "Gud".
  
  "Bevisar att vi är på rätt väg. Nu behöver vi bara komma närmare deras befälhavare."
  
  "Jag kommer inte i närheten av någon av dessa idioter. " Hon svor i en förvånansvärt bra engelsk accent.
  
  "Söt. Men jag måste hitta ett sätt att ta oss från deras skitlista."
  
  Drake märkte att fler civila sprang mot utgången. Tyskarna tittade inte ens på dem, de genomförde helt enkelt sin plan med tillförsikt.
  
  "Låt oss". Drake smög genom dörrkarmen in i rummet. De använde omkretsutställningarna för täckning och tog sig så nära förhandlingen som var säkert.
  
  "Slå dikh!" ropade någon enträget.
  
  "Något om 'rush'. sa Drake. "De jävla jävlarna måste agera snabbt. Louvren måste stå högt på listan över franska svar."
  
  En av tyskarna ropade något annat och plockade upp en stenskiva stor som en matbricka. De såg tunga ut. Soldaten kallade två andra för att hjälpa till att lossa den från långbåten.
  
  "Klart inte SAS," kommenterade Drake.
  
  "Eller amerikansk," konstaterade Kennedy. "Jag brukade ha en marinkille som kunde sticka denna prydnad under förhuden."
  
  Drake kvävdes lätt. "Bra bild. Tack för din input. Se." Han nickade mot öppningen i väggen där en maskerad man klädd helt i vitt precis hade dykt upp.
  
  "Samma kille som rånade skölden i York. Förmodligen."
  
  Mannen undersökte kort skulpturen, nickade sedan gillande och vände sig till sin befälhavare. "Det är dags att..."
  
  Utanför hördes skottlossning. Tyskarna frös för en sekund och stirrade tydligen på varandra i förvirring. Då var rummet full av kulor och alla dök i skydd.
  
  Fler maskerade män dök upp vid den nyligen sprängda entrén. En ny styrka, klädd annorlunda än tyskarna.
  
  Drake tänkte: Fransk polis?
  
  "Kanadensare!" ropade en av tyskarna föraktfullt. "Döda! Döda!"
  
  Drake höll för öronen när ett dussin maskingevär öppnade eld samtidigt. Kulor rikoscherade från en människokropp, från en träutställning, från en gipsvägg. Glaset krossades och ovärderliga utställningar slets i sönder och föll till golvet med ett slag. Kennedy svor högt, vilket Drake började inse var inte precis "färsk mark" för henne. "Var är de jävla fransmännen, för fan!"
  
  Drake kände sig yr. Kanadensare, vad är det för ett helvete här inne?
  
  Utställningen bredvid dem splittrades i tusen bitar. Glas och träbitar regnade ner på deras ryggar. Drake började krypa tillbaka och släpade Kennedy med sig. Långbåten var full av bly. Vid det här laget hade kanadensarna avancerat in i rummet och flera tyskar låg döda eller ryckte. När Drake tittade på, sköt en av kanadensarna tysken på vitt håll i huvudet och krossade hans hjärna över en 3 000 år gammal egyptisk terrakottavas.
  
  "Det går ingen kärlek förlorad mellan galna relikjägare." Drake ryckte till. "Och all den tid jag spelade Tomb Raider, det hände aldrig."
  
  "Ja", skakade Kennedy bort glasskärvor från hennes hår. "Men om du faktiskt spelade spelet, istället för att stirra på hennes rumpa i sjutton timmar, kanske du faktiskt vet vad som händer."
  
  "Bens starka sida. Inte min. Att spela ett spel, det vill säga." Han riskerade en blick uppåt.
  
  En av tyskarna försökte fly. Han sprang rakt mot Drake utan att lägga märke till honom, och hoppade sedan förvånad när hans väg var blockerad. "Bewegen!" Han höjde sin pistol.
  
  "Ja, din också." Drake höjde sina händer.
  
  Mannens finger spände på avtryckaren.
  
  Kennedy gjorde en plötslig rörelse åt sidan, vilket fick tyskens uppmärksamhet att vackla. Drake närmade sig och armbågade honom i ansiktet. Näven svängde mot Drakes huvud, men han klev åt sidan och sparkade samtidigt soldaten i knäet. Skriet täckte knappt ljudet av benbrott. Drake var på honom på en sekund, knäna tryckte hårt på hans svävande bröst. Med en snabb rörelse slet han av soldatens mask.
  
  Och han grymtade. "Äh. Jag vet inte vad jag egentligen förväntade mig."
  
  Blont hår. Blåa ögon. Solida ansiktsdrag. Förvirrat ansiktsuttryck.
  
  "Senare". Drake slog honom medvetslös med ett strypgrepp och litade på att Kennedy skulle hålla ett öga på sina kamrater. När Drake tittade upp fortsatte striden. I det ögonblicket gick en annan tysk runt den fallande utställningen. Drake axlade honom åt sidan och Kennedy knäböjde honom i solar plexus. Den här mannen gav upp snabbare än det nya pojkbandet på X Factor.
  
  Nu släpade en av kanadensarna skulpturen av Oden bort från sin fiendes döda och blodiga fingrar. En annan tysk flankerade honom och attackerade honom från sidan, men kanadensaren var bra, vred och landade tre dödande slag, kastade sedan den slappa kroppen över hans axel och slog honom till marken. Kanadensaren sköt tre gånger på nära håll för större övertygelse och fortsatte sedan att dra skulpturen mot utgången. Till och med Drake var imponerad. När kanadensaren nådde sina kamrater, skrek de och öppnade eld mot dem innan de drog sig tillbaka genom det fortfarande rykande vraket.
  
  "Upsalla!" Den förstklassiga kanadensaren började gråta och höjde näven mot de överlevande tyskarna. Drake fångade arrogansen, trotsen och spänningen i det enda ordet. Överraskande nog är rösten kvinnlig.
  
  Kvinnan pausade sedan och tog bort sin mask i en gest av absolut förakt. "Upsalla!" ropade hon igen mot tyskarna. "Var där!"
  
  Drake skulle ha vacklat om han inte redan legat på knä. Han trodde att han hade träffats av en kula, sådan var chocken. Han kände igen denna så kallade kanadensare. Han kände henne väl. Det var Alicia Miles, en Londonbor som brukade vara hans jämlika på SRT.
  
  Ett hemligt företag inom SAS.
  
  Wells tidigare kommentar tog upp gamla minnen som borde förbli begravda djupare än en politikers utgiftshistoria. Du var mer än SAS. Varför vill du glömma det?
  
  På grund av vad vi gjorde.
  
  Alicia Miles var en av de bästa soldaterna han någonsin sett. Kvinnor i specialstyrkor skulle behöva vara bättre än män för att komma hälften så långt som de gjorde. Och Alicia steg direkt till toppen.
  
  Vad gjorde hon för att vara inblandad i allt det här, och låta som en bigot, vilket han visste att hon definitivt inte var? Det var bara en sak som motiverade Alicia: pengar.
  
  Kanske var det därför hon jobbade för kanadensarna?
  
  Drake började krypa mot själva utgången av rummet. "Så istället för att radera oss från dödslistan och avslöja våra fiender," flämtade han, "nu har vi fler fiender, och vi har inte uppnått något annat än att göra oss själva ännu mer förvirrade."
  
  Kennedy, som kröp bakom honom, tillade: "Mitt liv... med två jäkla ord."
  
  
  SJU
  
  
  
  PARIS, FRANKRIKE
  
  
  Kennedys hotellrum var något bättre än det där Drake och Ben tillbringade ett par timmar.
  
  "Trodde att alla ni poliser var trasiga," klagade Drake och kollade in- och utgångspunkterna.
  
  "Vi är. Men när din semester är praktiskt taget obefintlig på tio år, då antar jag att ditt checkkonto börjar bli fullt."
  
  "Är det här en bärbar dator?" Ben nådde honom innan den retoriska frågan besvarades. De hittade honom gömd nära glaspyramiden efter att de lämnat museet, uppträdande som ytterligare två rädda turister, för rädd för att komma ihåg några detaljer.
  
  "Varför berättar vi inte för fransmännen vad vi vet?" frågade Kennedy när Ben öppnade den bärbara datorn.
  
  "För att de är franska", sa Drake med ett skratt och blev sedan allvarlig när ingen gick med. Han satt på kanten av Kennedys säng och såg sin vän arbeta. "Förlåt. Fransmännen vet ingenting. Att gå igenom det här med dem nu kommer att sakta ner oss. Och jag tror att tiden är ett problem. Vi borde kontakta svenskarna."
  
  "Känner du någon inom den svenska underrättelsetjänsten?" Kennedy höjde ett ögonbryn mot honom.
  
  "Nej. Men jag måste ringa min gamla befälhavare."
  
  "När lämnade du SAS?"
  
  "Du lämnade aldrig SAS." När Ben tittade upp lade han till, "metaforiskt."
  
  "Tre huvuden måste vara bättre än två." Ben tittade på Kennedy för en sekund. "Tänk om du fortfarande är i affärer?"
  
  En lätt nick. Kennedys hår föll in i hennes ögon och hon tog en minut att trycka tillbaka det. "Jag förstår att det finns nio delar av Oden, så min första fråga är varför? Den andra frågan är vad är det?"
  
  "Vi kom precis på det på kaféet." Ben knackade ursinnigt på tangentbordet. "Det finns en legend, som Mr Krusty motbevisar här, som hävdar att det finns en riktig grav av gudarna - bokstavligen, platsen där alla gamla gudar är begravda. Och detta är inte bara en gammal legend; ett antal forskare har diskuterat det, och många artiklar har publicerats under åren. Problemet är," sa Ben och gnuggade sig i ögonen, "det är svårt att läsa. Forskare är inte kända för sitt prosaiska språk."
  
  "Prosaisk? " upprepade Kennedy med ett leende. "Ska du på college?"
  
  "Han är huvudsångaren i bandet," sade Drake.
  
  Kennedy höjde på ögonbrynet. "Så du har gudarnas grav som aldrig har funnits. OK. Än sen då?"
  
  "Om den någonsin skändas, kommer världen att drunkna i eld...osv. och så vidare."
  
  "Jag förstår. Vad sägs om nio delar?
  
  "Tja, när de samlades vid Ragnaröks tid visar de vägen till graven."
  
  "Var är Ragnarök?"
  
  Drake sparkade på mattan. "Ännu en röd sill. Det här är inte platsen. I verkligheten är det en serie händelser, en stor strid, en värld renad av en ström av eld. Naturkatastrofer. Ganska mycket Armageddon."
  
  Kennedy rynkade pannan. "Så även de inbitna vikingarna var rädda för apokalypsen."
  
  När han tittade ner, lade Drake märke till en fräsch men illa skrynklig kopia av USA Today på golvet. Den var inlindad runt rubriken - "LÄPPAD SERIEMÖRDARE KRÄVER TVÅ TILL".
  
  Obehagligt, men inte så ovanligt för förstasidan på en tidning. Det som fick honom att ta en ny blick, som om hans ögon var brända, var fotot av Kennedy i polisuniform i texten. Och en mindre rubrik bredvid hennes foto - Snuten går sönder - blir AWOL.
  
  Han kopplade rubrikerna till den nästan tomma flaskan vodka på sminkbordet, smärtstillande på nattduksbordet, bristen på bagage, turistkartor, souvenirer och resplan.
  
  Skit.
  
  Kennedy sa: "Så dessa tyskar och kanadensare vill hitta denna obefintliga grav, kanske för ära? För den rikedom det kan ge? Och för att göra detta måste de samla de nio bitarna av Oden på en plats som inte är en plats. Det är rätt?"
  
  Ben grimaserade. "Tja, en låt är inte en låt förrän den har tryckts på vinyl", som min far brukade säga. På engelska har vi fortfarande mycket att göra."
  
  "Det är en sträcka. "
  
  "Det är mer som det." Ben vände på den bärbara datorns skärm. "Odens nio gestalter är ögonen, vargarna, valkyriorna, hästen, skölden och spjutet."
  
  Drake räknade. "Det finns bara sex av dem, älskling."
  
  "Två ögon. Två vargar. Två valkyrior. Ja."
  
  "Vilken är i Apsalla?" Drake blinkade åt Kennedy.
  
  Ben bläddrade ett ögonblick och sa sedan: "Det står här att Spjutet genomborrade Odens sida när han fastade medan han hängde på Världsträdet och avslöjade alla hans många hemligheter för sin Volva - sin Siare. Lyssna på ett annat citat: "Bredvid Templet i Upsalla finns ett mycket stort träd med vida spridda grenar, som alltid är gröna både på vintern och sommaren. Vad det här är för träd vet ingen, eftersom ingen annan gillar det. har någonsin hittats. Det är hundratals år gammalt.. Världsträdet finns - eller fanns - i Uppsala och är centralt i nordisk mytologi. Det säger att det finns nio världar runt världsträdet. Yada... yada. Åh, en annan referens - det "heliga trädet i Uppsala. Man besökte där ofta, bredvid en enorm ask som heter Ygdrassil, som lokalbefolkningen anser vara helig. Men nu är den borta."
  
  Han läste vidare: 'Skandinaviska krönikörer har länge betraktat Gamla Upsalla som en av de äldsta och viktigaste platserna i norra Europas historia.'
  
  "Och allt finns där," sa Kennedy. "Där någon kunde hitta den."
  
  "Tja," sa Ben, "det hela måste knytas ihop. Underskatta inte mina förmågor missar, jag är bra på det jag gör."
  
  Drake nickade bekräftande. "Det är sant, tro mig. Han har hjälpt mig att navigera mig igenom min fotokarriär under de senaste sex månaderna."
  
  "Man måste få ihop många olika dikter och historiska sagor. Sagan är en vikingadikt av högt äventyr. Det finns också något som kallas Poetiska Edda, skrivet av ättlingar till människor som kände människor som kände dåtidens krönikörer. Det finns mycket information där."
  
  "Och vi vet ingenting om tyskarna. För att inte tala om kanadensarna. Eller varför Alicia Miles..." Drakes mobiltelefon ringde. "Förlåt... va?"
  
  "Jag".
  
  "Hej, Wells."
  
  "Sätt igång det, Drake." Wells tog ett andetag. "SGG är den svenska specialstyrkan och delar av den svenska armén har dragits tillbaka från hela världen."
  
  Drake var mållös ett ögonblick. "Skojar du?"
  
  "Jag skojar inte om jobbet, Drake. Bara kvinnor."
  
  "Har detta någonsin hänt förut?"
  
  - Såvitt jag minns, nej.
  
  "Anger de orsaken?"
  
  "Det vanliga nonsens, är jag rädd. Inget konkret."
  
  "Något annat?"
  
  Det kom en suck. "Drake, du är verkligen skyldig mig några majhistorier, kompis. Är Ben kvar?"
  
  "Ja, och kommer du ihåg Alicia Miles?"
  
  "Jesus. Vem skulle inte? Är hon med dig?
  
  "Inte riktigt. Jag träffade henne precis på Louvren för ungefär en timme sedan."
  
  Tio sekunders tystnad, sedan: "Var hon en del av det här? Omöjligt." Hon skulle aldrig förråda sitt eget folk."
  
  "Vi var aldrig "hennes egna", eller så verkar det som."
  
  "Titta, Drake, säger du att hon hjälpte till att råna museet?"
  
  "Det är jag, sir. Det är jag. Drake gick till fönstret och stirrade på billjusen som blinkade nedanför. "Det är svårt att smälta, eller hur? Hon kan ha tjänat pengar på sitt nya kall."
  
  Bakom sig kunde han höra Ben och Kennedy anteckna de välkända och okända platserna för de nio styckena av Odin.
  
  Wells andades tungt. "Alicia jävla Miles! Rida med fienden? Aldrig. Nej, Drake."
  
  "Jag såg hennes ansikte, sir. Det var hon."
  
  "Jesus i en barnvagn. Vad är din plan?"
  
  Drake slöt ögonen och skakade på huvudet. "Jag är inte en del av laget längre, Wells. Jag har ingen plan, fan. Jag skulle inte ha behövt en plan."
  
  "Jag vet. Jag ska få ihop ett team, kompis, och börja utforska det härifrån. Som saker går, kanske vi vill utveckla några stora strategier. Hålla kontakten ".
  
  Linjen gick död. Drake vände sig om. Både Ben och Kennedy stirrade på honom. "Oroa dig inte," sa han. "Jag blir inte galen. Vad har du?"
  
  Kennedy använde en sked för att bryta upp flera pappersark, som hon hade täckt med polisens stenografi. "Spjut - Upsalla. Wolves - New York. Efter det, inte den minsta aning."
  
  "Vi pratar inte alla som att vi fötts med silverskedar i rumpan," sa Drake innan han kunde hejda sig. "OKEJ OKEJ. Vi kan bara hantera det vi vet."
  
  Kennedy gav honom ett konstigt leende. "Jag gillar din stil".
  
  "Vad vi vet," upprepade Ben, "är att Apsalla blir nästa."
  
  "Frågan är," mumlade Drake, "kan mitt guldkort klara av det här?"
  
  
  ÅTTA
  
  
  
  UPSALLA, SVERIGE
  
  
  Under flygningen till Stockholm bestämde sig Drake för att utnyttja Kennedy.
  
  Efter en rad rasande handslag mellan Drake och Ben, hamnade New York-polisen vid fönstret med Drake bredvid sig. På så sätt är chansen att fly mindre.
  
  "Så", sa han när planet äntligen planade ut och Ben öppnade Kennedys bärbara dator. "Jag känner en viss atmosfär. Jag har inget emot mina egna saker, Kennedy, jag har bara en regel. Jag behöver veta om människorna jag arbetar med."
  
  "Jag borde ha vetat... du måste alltid betala för en fönsterplats, eller hur? Berätta först hur den här stämningen fungerade med Alicia Miles?"
  
  "Ganska bra," erkände Drake.
  
  "Kan det. Vad vill du veta?"
  
  "Om det är ett personligt problem, ingen jävla sak. Om det här är ett jobb, en snabb översikt."
  
  "Tänk om det är båda?"
  
  "Skit. Jag vill inte bända in i andras affärer, det vill jag verkligen inte, men jag måste sätta Ben först. Jag lovade honom att vi skulle klara det här, och jag skulle säga detsamma till dig. Vi fick order att döda oss. Det enda du inte är dum på är Kennedy, så du vet att jag måste kunna lita på att du jobbar med mig på det här."
  
  Flygvärdinnan lutade sig fram och bjöd på en pappersmugg där det stod "We Proudly Brew Starbucks Coffee".
  
  "Koffein". Kennedy accepterade detta med uppenbar glädje. Hon sträckte ut handen och rörde vid Drakes kind samtidigt. Han märkte att hon bar sin tredje obeskrivliga byxdräkt sedan han träffade henne. Detta berättade för honom att hon var en kvinna som fick uppmärksamhet av fel anledningar; en kvinna som klädde sig anständigt för att passa in där hon på allvar ville höra hemma.
  
  Drake tog en åt sig själv. Kennedy drack en minut och stoppade sedan ett hårstrå bakom hennes öra i en försiktig gest som fångade Drakes uppmärksamhet. Sedan vände hon sig mot honom.
  
  "Inga dina saker egentligen, men jag... Jag gjorde slut på en smutsig polis. Rättsmedicinsk expert. De fångade honom när han sänkte en handfull dollar på brottsplatsen och berättade för I.A. om det. Som ett resultat fick han ett bristningsmärke. Några år."
  
  "Det är inget fel. Har hans kollegor skitit på dig?"
  
  "Dude, fan, jag klarar det här. Jag har ätit detta sedan jag var fem år gammal. Vad som är fel, det som dunkar i min hjärna som en jävla borrmaskin, är verkligheten du inte tänker på - att varenda en av den här tjuvjävelns tidigare gärningar sedan ifrågasätts. Varje. Ensam. Ett."
  
  "Officiellt? Av vem?"
  
  "Skitätande advokater. Skitätande politiker. Framtida borgmästare. Berömmelsebesatta annonsörer som är för förblindade av sin egen okunnighet för att kunna se rätt från fel. Byråkrater."
  
  "Det är inte ditt fel".
  
  "Åh ja! Berätta det för familjerna till den värsta seriemördaren som staten New York någonsin har känt. Berätta det för tretton mödrar och tretton fäder, som alla känner till varje hemsk detalj om hur Thomas Caleb dödade deras små döttrar, eftersom de var närvarande under hela hans rättegång i rätten."
  
  Drake knöt nävarna i ilska. "Ska de släppa den här killen?"
  
  Kennedys ögon var tomma gropar. "De släppte honom för två månader sedan. Sedan dess har han dödat igen och har nu försvunnit."
  
  "Nej".
  
  "Allt är på mig."
  
  "Nej det är inte sant. Det finns i systemet."
  
  "Jag är systemet. Jag jobbar för systemet. Det här är mitt liv".
  
  "Så de skickade dig på semester?"
  
  Kennedy torkade hennes ögon. "Tvingad permission. Mitt sinne är inte längre... vad det var. Jobbet kräver tydlighet varje minut varje dag. En klarhet som jag helt enkelt inte kan uppnå längre."
  
  Hon visade sin oförskämda attityd för fullt. "Och vad? Är du glad nu? Kan du jobba med mig nu?"
  
  Men Drake svarade inte. Han kände hennes smärta.
  
  De hörde kaptenens röst förklara att de var trettio minuter från sin destination.
  
  Ben sa: "Galet. Jag läste precis att Odins valkyrior är en del av en privat samling, plats okänd." Han tog fram ett anteckningsblock. "Jag ska börja skriva ner den här skiten."
  
  Drake hörde knappt något av det. Kennedys historia var tragisk, och inte den han behövde höra. Han begravde sina tvivel och täckte utan att tveka hennes darrande hand med sin.
  
  "Vi behöver din hjälp med det här," viskade han, så att Ben inte skulle höra och fråga honom senare. "Jag tror. Bra stöd är viktigt i alla operationer."
  
  Kennedy kunde inte prata, men hennes korta leende talade mycket.
  
  
  * * *
  
  
  Ett flygplan och snabbtåg senare och de närmade sig Apsalla. Drake försökte skaka av sig den resetrötthet som grumlade hans hjärna.
  
  Utanför kom eftermiddagens kyla honom till sinnes. De stannade en taxi och klättrade in. Ben rensade dimman från trötthet genom att säga:
  
  Gamla Uppsala. Det här är gamla Upsalla. Den här platsen", pekade han på Uppsala som helhet, "uppfördes efter att domkyrkan i Gamla Uppsala brann ner för länge sedan. Det här är i princip det nya Uppsala, även om det är hundratals år gammalt."
  
  "Wow," sa Kennedy. "Hur gammal gör det gamla Upsalla?"
  
  "Exakt."
  
  Taxin rörde sig inte. Föraren är nu halvvänd. "Högar?"
  
  "Kommer du att förlåta mig?" Kennedys röst lät kränkt.
  
  "Ser du högarna? Kungliga gravhögar?" Den stammande engelskan hjälpte inte.
  
  "Ja". Ben nickade. "Kungliga gravhögar. Det är på rätt plats."
  
  Det slutade med att de åkte på en minirundtur i Uppsala. Drake lekte turist och kunde inte acceptera den omständliga vägen. Å andra sidan var Saab bekväm och staden imponerade. På den tiden var Apsalla en universitetsstad och vägarna var igensatta av cyklar. Vid ett tillfälle förklarade deras pratsamma men svårtolkade förare att cykeln inte stannar för dig på vägen. Det skulle ta dig ner utan en sekund eftertanke.
  
  "olyckor". Han pekade med händerna på blommorna som prydde trottoarerna. "Många olyckor."
  
  Gamla byggnader flöt förbi på båda sidor. Så småningom gav staden efter och landsbygden började krypa in i landskapet.
  
  "Okej, så Gamla Apsalla är en liten by nu, men i de tidiga reklamfilmerna var det en stor by", sa Ben från minnet. "Där begravdes viktiga kungar. Och Oden bodde där ett tag."
  
  "Det är här han hängde sig själv," mindes Drake om legenden.
  
  "Ja. Han offrade sig själv på Världsträdet medan hans Siare tittade på och lyssnade på varje hemlighet han någonsin bevarat. Hon måste ha betytt mycket för honom." Han rynkade pannan och tänkte: De måste ha varit otroligt nära varandra.
  
  "Det här låter som en kristen bekännelse," vågade Drake.
  
  "Men Oden dog inte här?" frågade Kennedy.
  
  "Nej. Han dog i Ragnarök tillsammans med sina söner Thor och Frey."
  
  Taxibilen cirklade en bred parkeringsplats innan den stannade. Till höger ledde en sliten grusgång genom glesa träd. "Till högarna", sa deras chaufför.
  
  De tackade honom och klev ut ur Saaben in i strålande solsken och en frisk bris. Drakes idé var att spana in det omgivande området och själva byn för att se om något hade hoppat ur träverket. När allt kommer omkring, när så många internationella skitstövlar sätter sina välövergivna egon bakom vad som bara kan beskrivas som global frihet för alla, måste något sticka ut.
  
  Bortom träden blev landskapet ett öppet fält, bara brutet av dussintals små högar och tre stora högar som låg rakt fram. Bortom detta, i fjärran, märkte de ett ljust tak och en annan byggnad till höger om det, vilket markerade början på byn.
  
  Kennedy pausade. "Det finns inga träd någonstans, killar."
  
  Ben var uppslukad av sin anteckningsbok. "De tänker väl inte sätta upp en skylt nu?"
  
  "Har du en idé?" Drake tittade på de vidöppna fälten efter tecken på aktivitet.
  
  "Jag minns att jag läste att det en gång fanns upp till tre tusen högar här. Idag finns det flera hundra av dem. Vet du vad det betyder?"
  
  "De byggde dem inte särskilt bra?" Kennedy log. Drake var lättad över att hon verkade helt fokuserad på jobbet.
  
  "I gamla tider var det mycket underjordisk aktivitet. Och så dessa tre "kungliga" högar. På 1800-talet fick de sitt namn efter tre legendariska kungar av Ynglings hus - Aun, Adil och Egil - en av de mest kända kungafamiljerna i Skandinavien. Men..." han pausade och njöt av sig själv, "det står också att i den tidigaste mytologin och folkloren fanns det redan gravhögar - och att de var en uråldrig hyllning till de tidigaste - de ursprungliga - tre kungar - eller gudar som vi känner till. dem nu. Det här är Freyr, Tor och Oden."
  
  "Det finns slumpmässig input här," sa Kennedy. "Men har du märkt hur många referenser till bibliska berättelser vi får från alla dessa forntida berättelser."
  
  "Det här är Sagi. " Ben rättade henne. "Poesi. Akademiska doodles. Något som kan vara viktigt - det finns dussintals referenser kopplade till högarna till det svenska ordet falla, och manga fallor - inte säker på vad det betyder. Och Kennedy, läste jag inte någonstans att berättelsen om Kristus var mycket lik berättelsen om Zeus?
  
  Drake nickade. "Och den egyptiske guden Horus var en annan föregångare. Båda var gudar som förmodligen aldrig har funnits." Drake nickade mot de tre kungliga högarna som stod ut mot det platta landskapet. "Frey, Thor och Oden, eller hur? Så vem är vem då, Blakey? A?"
  
  "Jag har ingen aning, kompis."
  
  "Oroa dig inte, munchkin. Vi kan tortera information från dessa bybor om det behövs."
  
  De gick förbi högarna och spelade rollen som tre trötta turister som en avledning. Solen slog ner på deras huvuden och Drake såg Kennedy krossa sina solglasögon.
  
  Han skakade på huvudet. amerikaner.
  
  Sedan ringde Bens telefon. Kennedy skakade på huvudet, redan överväldigad av frekvensen av kontakt med familjen. Drake bara flinade.
  
  "Karin," sa Ben glatt. "Hur mår min storasyster?"
  
  Kennedy klappade Drake på axeln. "Sångare i gruppen?" - hon frågade.
  
  Drake ryckte på axlarna. "Hjärta av guld, det är allt. Han skulle göra vad som helst för dig utan att klaga. Hur många sådana vänner eller kollegor har du?"
  
  Byn Gamla Uppsalla var pittoresk och ren, med flera gator kantade av landfasta byggnader med högt tak som var hundratals år gamla, välbevarade och glest befolkade. En slumpmässig bybor tittade nyfiket på dem.
  
  Drake gick mot kyrkan. "De lokala kyrkoherden är alltid hjälpsamma."
  
  När de närmade sig verandan slog en gammal man i kyrkkläder nästan av dem. Han stannade förvånad.
  
  "Hallå. Kan jag hjalpa dig?"
  
  "Inte säker på det, kompis." Drake tog på sig sitt bästa leende. "Men vilken av dessa högar där borta tillhör Oden?"
  
  "På engelska?" Prästen talade bra om världen, men kämpade för att förstå. "Vad? Vad? Ett?"
  
  Ben steg fram och påkallade prästens uppmärksamhet på de kungliga högarna. "Ett?"
  
  "Du ser." Gubben nickade. "Ja. Hm. Storsta..." Han kämpade för att hitta ordet. "Stora."
  
  "Den största?" Ben sträckte ut sina armar.
  
  Drake log mot honom, imponerad.
  
  "Siffror." Kennedy började vända sig bort, men Ben hade en sista fråga.
  
  "Falla?" sa han med bara sina läppar förvånat, tittade på kyrkoherden och ryckte överdrivet på axlarna. "Eller manga fallor?"
  
  Det tog ett tag, men svaret, när det kom, kylde Drake till benet.
  
  "Fällor... många fällor."
  
  
  NIO
  
  
  
  GAMLA UPSALLA, SVERIGE
  
  
  Drake följde efter Ben och Kennedy till den största av de kungliga högarna och pillade med remmarna på sin ryggsäck så att han kunde utforska området i fred. Det enda täcket låg ungefär en mil bakom den minsta högen, och för en sekund tyckte han sig se rörelse där. Snabb rörelse. Men ytterligare studier avslöjade inget mer.
  
  De stannade vid foten av Odens hög. Ben tog ett andetag. "Den sista som når toppen kommer att få lite skit på min Facebook-sida!" - skrek han och gav sig iväg i all hast. Drake följde lugnare efter och log mot Kennedy, som gick lite snabbare än honom.
  
  Innerst inne började han bli mer och mer upprörd. Han gillade det inte. De var hopplöst nakna. Vilket antal kraftfulla gevär som helst kunde följa dem, hålla dem under pistolhot, helt enkelt i väntan på order. Vinden visslade högt och slog i öronen, vilket ökade känslan av otrygghet.
  
  Det tog ungefär tjugo minuter att klättra till toppen av den gräsbevuxna kullen. När Drake kom dit satt Ben redan i gräset.
  
  "Var är picknickkorgen, Krusty?"
  
  "Lämnade detta i din barnvagn." Han såg sig omkring. Här uppifrån var utsikten hisnande: oändliga gröna böljande fält, kullar och bäckar överallt och lila berg i fjärran. De kunde se byn Gamla Uppsala, som sträckte sig till gränsen till Nya Uppsalla stad.
  
  Kennedy sa det uppenbara. "Så jag ska bara säga något som har stört mig ett tag nu. Om det här är Odens hög, och Världsträdet är gömt i den - vilket skulle vara en fördömande upptäckt - varför har ingen hittat det tidigare? Varför ska vi leta efter det nu?"
  
  "Det är enkelt". Ben höll på att göra i ordning sina oregerliga lockar. "Ingen tänkte titta innan. Tills skölden upptäcktes för en månad sedan var allt en dammig legend. Myt. Och det var inte lätt att förbinda Spjutet med Världsträdet, som nu nästan allmänt kallas Yggdrasil, och sedan med de korta nio dagarna av Odens vistelse där."
  
  Och -" kikade Drake in, "det där trädet kommer inte att vara lätt att hitta om det finns. De skulle inte vilja att någon gammal jävel skulle snubbla över det här."
  
  Nu ringde Drakes mobiltelefon. Han tittade på Ben med skenbart allvar när han drog upp den ur ryggsäcken. "Jesus. Jag börjar känna som du."
  
  "Väl?"
  
  "Ett team på tio personer står till ditt förfogande. Säg bara ordet."
  
  Drake svalde sin förvåning. "Tio personer. Det här är ett stort lag." Ett tiomans SAS-team kunde skicka presidenten till hans ovala kontor och fortfarande hitta tid att synas i Lady Gagas nya video innan de begav sig hem för att äta te.
  
  "Stora insatser, hör jag. Situationen blir värre för varje timme."
  
  "Detta är sant?"
  
  "Regeringar förändras aldrig, Drake. De startade långsamt och försökte sedan bulldosa sig igenom, men var rädda för att avsluta. Om det är någon tröst så är det här inte det största som händer i världen för tillfället."
  
  Wells uttalande var designat för att behandlas som ett lejon behandlar en zebra, och Drake gjorde ingen besviken. "Som vad?"
  
  "NASA-forskare har precis bekräftat att det finns en ny supervulkan. Och..." Wells verkade faktiskt orolig: "Den är aktiv."
  
  "Vad?"
  
  "Lätt aktiv. Lite. Men tänk på det, det första du föreställer dig när du nämner en supervulkan är...
  
  "... planetens ände," avslutade Drake, plötsligt torr i halsen. Det var en slump att Drake nu hade hört den här frasen två gånger på så många dagar. Han såg Ben och Kennedy gå runt banvallen, sparka i gräset, och kände en djupt rotad rädsla som han aldrig hade känt.
  
  "Var är det?" han frågade.
  
  Wells skrattade. "Inte långt, Drake. Inte långt från där de hittade din sköld. Det här är på Island."
  
  Drake höll på att bita en andra gång när Ben skrek: "Hittade något!" med en hög röst som visade hans naivitet när den spred sig igenom.
  
  "Jag måste gå". Drake sprang mot Ben och förtrollade så gott han kunde. Kennedy tittade sig också omkring, men det enda de kunde se var i byn.
  
  "Håll det nere, kompis. Vad har du?"
  
  "Dessa". Ben knäböjde och borstade bort det trassliga gräset för att avslöja en stenplatta ungefär lika stor som en bit A4-papper. "De kantar hela omkretsen av högen, med några fots mellanrum, i rader från toppen till ungefär halvvägs ner i basen. Det måste finnas hundratals av dem."
  
  Drake tittade närmare. Stenens yta var hårt skadad av vädret, men var delvis skyddad av igenvuxet gräs. Det fanns några märken på deras yta.
  
  "Runinskrifter, jag tror att de heter," sa Ben. "Vikingasymboler"
  
  "Hur fan vet du det?"
  
  Han flinade. "På planet kollade jag sköldmarkeringarna. De är lika. Fråga bara Google."
  
  "Paren säger att det finns hundratals av dem," drog Kennedy och tittade upp och ner för den branta, gräsbevuxna sluttningen. "Än sen då? Hjälper inte."
  
  "Paren säger att det kan fungera," sa Ben. "Vi måste hitta runor relaterade till det vi letar efter. Runa som föreställer ett spjut. Runa som representerar ett träd. Och runan för -"
  
  "En", avslutade Kennedy.
  
  Drake hade en idé. "Jag slår vad om att vi kan använda siktlinjen. Vi behöver alla ses för att veta att det fungerade, eller hur?"
  
  "Soldatlogik", skrattade Kennedy. "Men jag tycker att det är värt ett försök."
  
  Drake var ivrig att fråga henne om polisens logik, men tiden rann iväg. Andra fraktioner avancerade och var förvånansvärt frånvarande, även nu. De började alla rensa gräset från varje sten och susade runt den gröna kullen. Till en början var det en otacksam uppgift. Drake skapade symboler som såg ut som sköldar, armborst, en åsna, en långbåt och sedan ett spjut!
  
  "Det finns en". Hans djupa röst bar till de andra två, men inte längre. Han satte sig med ryggsäcken och lade fram de förnödenheter de köpt under taxiresan genom Apsalla. Facklor, en stor ficklampa, tändstickor, vatten, ett par knivar som han sa till Ben var för att rensa skräp. Han fick en tillbakablick, jag är inte så jäkla godtrogen, men deras behov var mer pressande än Bens oro just nu.
  
  "Träd". Kennedy föll på knä och kliade på stenen.
  
  Det tog Ben ytterligare tio spända minuter att hitta något. Han gjorde en paus och upprepade sedan sina senaste steg. "Kommer du ihåg vad jag sa om Tolkien som baserar Gandalf på Odin?" Han knackade på stenen med foten. "Ja, det här är Gandalf. Han har till och med en personal. Hallå!"
  
  
  * * *
  
  
  Drake tittade noga på honom. Han hörde ett malande ljud, som om tunga luckor öppnades med ett malande ljud.
  
  "Orsakade du det genom att trampa på en sten?" - Han frågade försiktigt.
  
  "Ja tror jag".
  
  De såg alla på varandra, deras uttryck förändrades från upphetsning till oro till rädsla, och sedan klev de fram som en.
  
  Drakes sten gav vika något. Han hörde samma malande ljud. Marken framför stenen sjönk och sedan rann fördjupningen runt vallen som en turboladdad orm.
  
  Ben skrek: "Det är något här."
  
  Drake och Kennedy gick över det sjunkna landet till där han stod. Han satte sig på huk och kikade in i en spricka i marken. "Någon sorts tunnel."
  
  Drake viftade med en fackla. "Det är dags att växa ett par, människor," sa han. "Följ mig".
  
  
  * * *
  
  
  I samma ögonblick som de var utom synhåll började två radikalt olika krafter att mobiliseras. Tyskarna, som hittills nöjt sig med att ligga lågt i den sömniga staden Gamla Apsalla, förberedde sig och började gå i Drakes fotspår.
  
  En annan trupp, en kontingent av den svenska arméns elittrupper - Sarskilda Skyddsgrupen, eller SSG - fortsatte att observera tyskarna och diskuterade den märkliga komplikation som föreslagits av de tre civila som just hade stigit ner i gropen.
  
  De måste ifrågasättas fullt ut. På vilket sätt som helst.
  
  Det vill säga om de överlevde det som var på väg att hända.
  
  
  TIO
  
  
  
  WORLD TREE Grop, SVERIGE
  
  
  Drake lutade sig fram. Den mörka passagen hade börjat som en krypgrund och var nu mindre än sex fot hög. Taket var gjord av sten och smuts och var full av stora, hängande öglor av övervuxet gräs som de fick klippa ur vägen.
  
  Det är som att gå in i en djungel, tänkte Drake. Bara under jorden.
  
  Han märkte att en del av de starkare vinstockarna redan hade avverkats. En våg av ångest gick genom honom.
  
  De kom till ett område där rötterna var så täta att de fick krypa igen. Striden var hård och smutsig, men Drake satte armbåge före armbåge, knä före knä och uppmanade de andra att följa honom. När ens övertalning vid något tillfälle inte hjälpte Ben, vände sig Drake till mobbning.
  
  "Åtminstone sjunker temperaturen," mumlade Kennedy. "Vi måste gå ner."
  
  Drake avstod från standardsoldatens svar, hans blick fångades plötsligt av något som avslöjades i ljuset av hans fackla.
  
  "Titta på det".
  
  Runor ristade på väggen. Märkliga symboler som påminde Drake om de som prydde Odins sköld. Bens strypta röst ekade i korridoren.
  
  "Skandinaviska runor. Ett gott omen."
  
  Drake vände sitt ljus bort från dem med ånger. Om de bara kunde läsa dem. SAS, tänkte han kort, skulle ha mer resurser. Kanske var det dags att ta hit dem.
  
  Ytterligare femtio fot och han droppade av svett. Han hörde Kennedy andas tungt och förbannade att hon hade sin bästa byxdräkt på sig. Han hade inte hört något från Ben alls.
  
  "Är du okej, Ben? Är ditt hår trassligt på en rot?"
  
  "Ha, för helvete, ha. Fortsätt, skitstövel."
  
  Drake fortsatte att krypa genom leran. "En sak som stör mig," flämtade han mellan andetag, "är att det finns "många fällor." Egyptierna byggde utarbetade fällor för att skydda sina skatter. Varför inte norrmännen?"
  
  "Jag kan inte föreställa mig att vikingen tänker för hårt på fällan," huffade Kennedy som svar.
  
  "Jag vet inte," ropade Ben längs linjen. "Men vikingarna hade också stora tänkare, du vet. Precis som grekerna och romarna. Alla av dem var inte barbarer."
  
  Några varv och passagen började bredda sig. Ytterligare tio fot och taket ovanför dem försvann. I detta ögonblick sträckte de på sig och tog en paus. Drakes fackla lyste upp passagen framför sig. När han riktade den mot Kennedy och Ben, skrattade han.
  
  "Fan, ni två ser ut som om ni precis kommit tillbaka från graven!"
  
  "Och jag antar att du är van vid den här skiten?" Kennedy viftade med handen. "Att vara SAS och allt det där?"
  
  Inte SAS, Drake kunde inte skaka av sig de förgiftade orden. "De brukade vara." sa han och gick snabbare fram nu.
  
  Ännu en skarp sväng och Drake kände vinden i ansiktet. En känsla av yrsel drabbade honom som ett plötsligt åska, och en sekund gick innan han insåg att han stod på en avsats med en grottan klippa under sig.
  
  En otrolig syn mötte hans ögon.
  
  Han stannade så plötsligt att Kennedy och Ben kraschade in i honom. Då såg de också denna syn.
  
  "OMFG." Ben dikterade titeln på signaturspåret The Wall of Sleep.
  
  Världsträdet stod framför dem i all sin glans. Det var aldrig ovan marken. Trädet var upp och ner, dess starka rötter sträckte sig in i jordberget ovanför dem, fast hållna av åldern och de omgivande klippformationerna, dess grenar var gyllenbruna, dess blad var fleråriga gröna, dess stam sträckte sig hundra fot ner i djupet av en jättegrop.
  
  Deras stig förvandlades till en smal trappa inhuggen i klippväggarna.
  
  "Fällor," andades Ben. "Glöm inte fällorna."
  
  "Åt helvete med fällorna," uttryckte Kennedy Drakes tanke. "Var fan kommer ljuset ifrån?"
  
  Ben såg sig omkring. "Det är orange."
  
  "Glow sticks," sa Drake. "Kristus. Denna plats har förberetts."
  
  Under hans SAS-dagar skickade de folk för att förbereda ett område som detta; team för att bedöma hotet och neutralisera eller katalogisera det innan de återvänder till basen.
  
  "Vi har inte mycket tid", sa han. Hans tilltro till Kennedy hade just ökat. "Låt oss".
  
  De gick nedför de slitna och sönderfallande stegen, det plötsliga fallet alltid till höger om dem. Tio fot ner och trappan började luta kraftigt. Drake stannade när en tre fots lucka öppnades. Inget spektakulärt, men tillräckligt för att ge honom en paus - eftersom det gapande hålet nedanför blev ännu mer uppenbart.
  
  "Skit".
  
  Han hoppade. Stentrappan var cirka tre fot bred, lätt att navigera, skrämmande när något fel steg betydde en säker död.
  
  Han landade sant och vände omedelbart om och kände att Ben skulle vara på gränsen till tårar. "Oroa dig inte," han ignorerade Kennedy och fokuserade på sin vän. "Lita på mig, Ben. Ben. Jag ska fånga dig."
  
  Han såg tron i Bens ögon. Absolut, barnsligt förtroende. Det var dags att förtjäna det igen, och när Ben hoppade och sedan vacklade, stödde Drake honom med en hand på hans armbåge.
  
  Drake blinkade. "Lätt va?"
  
  Kennedy hoppade. Drake tittade noga och låtsades inte lägga märke till det. Hon landade utan problem, såg hans oro och rynkade pannan.
  
  "Det är tre fot, Drake. Inte Grand Canyon."
  
  Drake blinkade till Ben. "Klar, kompis?"
  
  Ytterligare tjugo fot, och nästa öppning i trappan var bredare, trettio fot den här gången, och blockerad av en tjock träplanka som svajade när Drake gick längs den. Kennedy följde efter, och sedan stackars Ben, tvingad av Drake att titta uppåt, se framåt snarare än nedåt, för att studera destinationen snarare än hans fötter. Den unge mannen skakade när han nådde fast mark och Drake bad om en kort paus.
  
  När de stannade såg Drake att Världsträdet spred sig här så brett att dess tjocka grenar nästan rörde vid trappan. Ben sträckte sig vördnadsfullt ut för att smeka lemmen, som darrade under hans beröring.
  
  "Det här... det här är överväldigande," andades han.
  
  Kennedy använde denna tid för att styla sitt hår och undersöka ingången ovanför det. "Än så länge är allt klart," sa hon. "Jag måste säga att som det ser ut så var det verkligen inte tyskarna som förberedde den här platsen. De skulle ha plundrat den och bränt den till grunden med eldkastare."
  
  Några pauser till och de tappade femtio fot, nästan halvvägs. Drake tillät sig äntligen att tro att de gamla vikingarna trots allt inte var egyptiernas jämlikar, och luckor var det bästa de kunde göra när han klev upp på stentrappan, som i själva verket var en utarbetad del av hampa, garn och pigment. Han föll, såg det oändliga fallet och tog sig själv i fingertopparna.
  
  Kennedy drog honom uppför trappan. "Röv som vajar i vinden, SAS-kille?"
  
  Han kröp tillbaka på fast mark och sträckte ut sina blåslagna fingrar. "Tack".
  
  De rörde sig mer försiktigt, nu mer än halvvägs. Bortom det tomma utrymmet till höger om dem stod ett massivt träd för evigt, orört av vinden och solljuset, ett bortglömt under av svunna tider.
  
  De förde vidare allt fler vikingasymboler. Ben gissade konstigt. "Det är som den ursprungliga graffitiväggen," sa han. "Folk klippte bara ut sina namn och lämnade meddelanden - tidiga versioner av "John var här!"
  
  "Kanske skaparna av grottan," sa Kennedy.
  
  Drake försökte ta ett steg till, klamrade sig fast vid den kalla stenmuren, och ett djupt, malande dån ekade genom grottan. En flod av skräp föll från ovan.
  
  "Springa!" - skrek Drake. "Nu!"
  
  De rusade ner för trappan och ignorerade de andra fällorna. Ett gigantiskt stenblock föll från ovan med en mäktig krasch och bröt av äldre stenar när den brakade ner. Drake täckte Bens kropp med sin egen när ett stenblock kraschade genom trappan de stod på och tog cirka tjugo fot av dyrbara steg med den.
  
  Kennedy borstade bort stenskotten från hennes axel och tittade på Drake med ett torrt leende. "Tack".
  
  "Hej, jag visste att kvinnan som räddade SAS-killens rumpa kunde springa undan ett enkelt stenblock. "
  
  "Det är roligt, man. Så roligt."
  
  Men det var inte över än. Det hördes ett skarpt ringande ljud och det tunna men starka snöret bröts på steget som skilde Ben och Kennedy åt.
  
  "Fuuuck!" skrek Kennedy. Snöret kom ut med sådan kraft att det lätt kunde ha separerat hennes fotled från resten av kroppen.
  
  Ytterligare ett klick två steg ner. Drake dansade på plats. "Skit!"
  
  Ytterligare ett vrål från ovan betydde nästa fall av stenen.
  
  "Det är en återkommande fälla," sa Ben till dem. - Samma sak händer om och om igen. Vi måste komma till det här avsnittet."
  
  Drake kunde inte avgöra vilka steg som var förvirrande och vilka som inte var det, så han litade på tur och snabbhet. De sprang handlöst nerför ett trettiotal steg och försökte hålla sig i luften så länge som möjligt. Väggarna i trappan föll sönder när de korsade den gamla stigen och gick in i djupet av den steniga grottan.
  
  Ljudet av skräp som faller till botten började bli högre.
  
  Deras flykt följdes av sprickan av ett styvt snöre.
  
  Drake klev upp på en annan falsk trappa, men hans fart bar honom över det korta tomrummet. Kennedy hoppade över honom, graciös som en gasell i full flykt, men Ben föll bakom henne och glider nu ner i avgrunden.
  
  "Ben!" Drake skrek och föll sedan baklänges in i tomrummet och blev till marken. Lättnaden tvättade bort spänningen från hans hjärna när Kennedy drog tillbaka fötterna på plats. Han kände hur Ben slog sin kropp och sedan ramlade mot hans bröst. Drake styrde killens fart med händerna och knuffade honom dessutom ner på den fasta marken.
  
  Han satte sig snabbt, med ett knas.
  
  "Fortsätt!"
  
  Luften var fylld av stenbitar. En studsade av Kennedys huvud och lämnade ett skärsår och en fontän av blod. Ännu en träff Drake i vristen. Våndan fick honom att bita ihop tänderna och sporrade honom att springa snabbare.
  
  Kulor genomborrade väggen ovanför deras huvuden. Drake hukade sig ner och tittade kort på ingången.
  
  Jag såg en bekant styrka samlas där. tyskar.
  
  Nu sprang de i full fart, bortom hänsynslöshet. Det tog Drake dyrbara sekunder att hoppa bakåt. När ytterligare en kulsalva genomborrade stenen bredvid hans huvud, dök han framåt, studsade av stegen, gjorde en hel cirkel, knäppte händerna och reste sig upp till sin fulla höjd utan att tappa ett uns av fart.
  
  Åh, den gamla goda tiden är tillbaka.
  
  Fler kulor. Sedan föll de andra ihop framför honom. Skräcken slet ett hål i hans hjärta tills han insåg att de helt enkelt hade nått botten av grottan medan de sprang och oförberedda kraschade rakt i marken.
  
  Drake saktade ner. Botten av grottan var en tjock röra av sten, damm och träskräp. När de reste sig var Kennedy och Ben en syn att se. De är inte bara täckta av smuts, utan de är nu täckta av inbakat damm och bladmögel.
  
  "Ah, för min pålitliga kamera," sade han. "År av utpressning står inför mig."
  
  Drake tog glödstaven och kramade om kurvan på grottan som sprang iväg från de beväpnade männen. Det tog fem minuter att nå trädets yttre gränser. De var ständigt i skuggan av hans imponerande stillhet.
  
  Drake klappade Ben på axeln. "Bättre än någon fredagskväll, va kompis?"
  
  Kennedy tittade på den unge killen med nya ögon. "Har du några fans? Har din grupp fans? Vi kommer att ha det här samtalet snart, bror. Lita på det".
  
  "Bara två..." Ben började stamma när de rundade en del av den sista kurvan och tystnade sedan i chock.
  
  De stannade alla.
  
  Forntida drömmar om förvåning dök upp framför dem, lämnade dem mållösa, praktiskt taget stängde av deras hjärnor i ungefär en halv minut.
  
  "Nu detta... det här..."
  
  "Fantastiskt," andades Drake.
  
  En rad av de största vikingatida långbåtarna de någonsin hade föreställt sig sträckte sig bort från dem i en fil, stående från ände till ände som om de hade fastnat mitt i en arkaisk trafikstockning. Deras sidor var dekorerade med silver och guld, deras segel var dekorerade med siden och ädelstenar.
  
  "Långbåtar," sa Kennedy dumt.
  
  "Långdistansfartyg." Ben hade fortfarande tillräckligt med vett för att rätta henne. "Fan, dessa saker ansågs vara de största skatterna i sin tid. Det måste vara... vad? Är det tjugo här?"
  
  "Ganska coolt," sa Drake. "Men det här är Spjutet vi kom för. Några idéer?"
  
  Ben tittade nu på världsträdet. "Herregud, killar. Du kan föreställa dig? En hängde på det trädet. En jävla."
  
  "Så nu tror du på gudar, hmm? Fläkt?" Kennedy flyttade sin sida mot Ben lite fräckt, vilket fick honom att rodna.
  
  Drake klättrade upp på en smal avsats som sträckte sig längs hela längden av det långa skeppets svans. Stenen verkade stark. Han tog tag i träkanten och lutade sig över. "De här sakerna är fyllda med byte. Det är säkert att säga att ingen någonsin har varit här förut idag."
  
  Han studerade fartygslinjen igen. En uppvisning av ofattbar rikedom, men var fanns den verkliga skatten? I slutet? Slutet på regnbågen? Väggarna i grottan var dekorerade med gamla teckningar. Han såg bilden av Oden hängande på Världsträdet och en kvinna som knäböjde framför honom.
  
  "Vad handlar det om?" Han vinkade Ben mot sig. "Kom igen skynda på. De där lömska jävlarna trycker inte ner korv i halsen där uppe. Låt oss flytta."
  
  Han pekade på den grova virveln av text under figuren av en vädjande kvinna. Ben skakade på huvudet. "Men tekniken kommer att hitta ett sätt. " Han klickade på sin pålitliga I-phone, som lyckligtvis inte visade sig ha någon signal här nere.
  
  Drake tog en stund att vända på Kennedy. "Min enda idé är att följa dessa långbåtar," sa han. "Passar det dig?"
  
  "Som en fan av fotbollslaget sa, jag är med i matchen, killar. Visa vägen."
  
  Han gick framåt och visste att om den här supertunneln hamnade i en återvändsgränd, skulle de bli instängda. Tyskarna skulle ha hållit hårt i svansen, snarare än att vila på sina lagrar. Drake delade upp tanken i delar, med fokus på en avsats som var huggen in i berget. Då och då stötte de på en annan glödstav. Drake maskerade dem eller flyttade dem för att skapa en mörkare miljö som förberedelse för kampen som väntar. Han letade ständigt bland de långa skeppen och såg till sist en smal stig som slingrade sig mellan dem.
  
  Plan B.
  
  Två, fyra och sedan tio långa skepp passerade. Drakes ben började värka av ansträngningen med vilken han tog sig fram den smala stigen.
  
  Det svaga ljudet av ett fallande stenblock och sedan ett högre skrik ekade genom den gigantiska grottan, vars innebörd var uppenbar. Utan att göra ett ljud lutade de sig ännu hårdare mot sin uppgift.
  
  Drake kom äntligen till slutet av raden. Han räknade tjugotre skepp, vart och ett orört och lastat med byte. När de närmade sig baksidan av tunneln började mörkret bli djupare.
  
  "Jag tror inte att de någonsin gick så långt," konstaterade Kennedy.
  
  Drake rotade runt efter en stor lykta. "Riskabelt", sa han. "Men vi måste veta."
  
  Han slog på den och flyttade strålen från sida till sida. Passagen smalnade av kraftigt tills det blev ett enkelt valv framåt.
  
  Och bakom valvet fanns en enda trappa.
  
  Ben undertryckte plötsligt ett skrik och sa sedan med en teatralisk viskning: "De är på kanten!"
  
  Det här var det, Drake vidtog åtgärder. "Vi är splittrade", sa han. "Jag går till trappan. Ni två går ner dit till fartygen och går tillbaka samma väg som vi kom."
  
  Kennedy började protestera, men Drake skakade på huvudet. "Nej. Gör det. Ben behöver skydd, det behöver jag inte. Och vi behöver spjutet."
  
  "Och när når vi slutet på skeppen?"
  
  "Jag kommer tillbaka då."
  
  Drake hoppade tillbaka utan ett annat ord, hoppade från kanten och gick mot blindtrappan. Han såg tillbaka en gång och såg skuggor närma sig längs kanten. Ben följde Kennedy nedför den bråtebeströdda sluttningen till basen av det sista vikingaskeppet. Drake bad en bön av hopp och sprang uppför trappan så fort han kunde och hoppade två steg åt gången.
  
  Kom igen, han klättrade tills vaderna gjorde ont och lungorna brände. Men sedan gick han bredvid. Bakom dem rann en bred bäck med en rasande ström, och ytterligare reste sig ett altare av grovhuggen sten, nästan som en arkaisk grill.
  
  Men det som fångade Drakes uppmärksamhet var en massiv symbol ingraverad på väggen bakom altaret. Tre trianglar som överlappar varandra. En del mineral inuti snidningen fångade det konstgjorda ljuset och gnistrade som paljetter på en svart klänning.
  
  Det finns ingen tid att slösa. Han forsade bäcken och kippade efter luft när det iskalla vattnet steg upp till hans lår. När han närmade sig altaret såg han ett föremål ligga på dess yta. En kort, spetsig artefakt, inte överraskande eller imponerande. Faktum är att världsligt...
  
  ... Odens spjut.
  
  Objektet som genomborrade Guds sida.
  
  En våg av upphetsning och föraningar passerade genom honom. Detta var händelsen som gjorde det hela verkligt. Hittills har det varit mycket gissningar, bara smarta gissningar. Men bortom det ögonblicket var det skrämmande verkligt.
  
  Skrämmande verklig. De stod inför nedräkningen till världens ände.
  
  
  ELVA
  
  
  
  WORLD TREE Grop, SVERIGE
  
  
  Drake stod inte på ceremonin. Han tog tag i spjutet och gick tillbaka vägen han kom. Genom den iskalla bäcken, nedför den sönderfallande trappan. Han släckte ficklampan halvvägs och saktade ner medan beckmörkret omslöt honom.
  
  Svaga ljusstrålar lyste upp entrén nedanför.
  
  Han fortsatte att gå. Det var inte över än. Han hade för länge sedan lärt sig att oftare än inte kom en man som tänkt för länge i strid aldrig hem.
  
  Han stannade död på det sista steget och kröp sedan in i det djupare mörkret i passagen. Tyskarna var redan nära, nästan i slutet av avsatsen, men deras ficklampor på ett sådant avstånd skulle ha pekat ut honom bara som en annan skugga. Han hoppade över passagen, tryckte sig mot väggen och begav sig mot sluttningen som ledde till basen av vikingaskeppen.
  
  En mansröst skällde: "Titta på det här! Håll ögonen öppna, Stevie Wonder!" Rösten förvånade honom, den hade den amerikanska söderns djupa accent.
  
  Helvete, den örnögda jäveln såg honom - eller åtminstone en rörlig skugga - något han inte trodde var möjligt i detta mörker. Han sprang snabbare. Ett skott hördes och träffade stenen bredvid där han precis hade varit.
  
  En mörk gestalt lutade sig över kanten - troligen en amerikan. "Det finns en stig där nere bland fartygen. Flytta dina kukar innan jag trycker ner dem i dina lata halsar."
  
  Skit. Yankees såg den gömda vägen.
  
  Hård, arrogant, arrogant. En av tyskarna sa: "Fy fan, Milo," och skrek sedan när han släpades grovt nerför sluttningen.
  
  Drake tackade sina lyckliga stjärnor. På en sekund var det på mannen, krossade hans stämband och knäppte hans nacke med ett hörbart knackande innan någon annan kunde följa efter.
  
  Drake plockade upp tyskens pistol - en Heckler och Koch MG4 - och avlossade flera skott. En mans huvud exploderade.
  
  Å ja, tänkte han. Fotograferar ändå bättre med en pistol än med en kamera.
  
  "Kanadensare!" följt av en samtidig serie väsningar.
  
  Drake log mot den rasande viskningen. Låt dem tycka så.
  
  Han hade inget roligt längre och sprang nerför stigen så fort han vågade. Ben och Kennedy var före och behövde hans skydd. Han lovade att få ut dem härifrån levande, och han skulle inte svika dem.
  
  Bakom honom gick tyskarna försiktigt nedför sluttningen. Han avlossade några skott för att hålla dem sysselsatta och började räkna skeppen.
  
  Fyra, sex, elva.
  
  Leden blev osäkra, men planade till slut ut. Vid ett tillfälle tunnar den så mycket att någon över femton stenar förmodligen skulle ha brutit ett revben som klämde sig mellan stockarna, men det breddades igen när han räknade det sextonde skeppet.
  
  Fartygen tornade sig över honom, uråldriga, skrämmande, doftande gammal bark och mögel. En flyktig rörelse fångade hans uppmärksamhet och han tittade till vänster för att se en figur som bara kunde vara den där nybörjaren Milo som sprang tillbaka längs den smala kanten som de flesta knappt kunde gå på. Drake hann inte ens skjuta - amerikanen rörde sig så fort.
  
  Helvete! Varför måste han vara så bra? Den enda person som Drake kände - förutom sig själv - som kunde åstadkomma en sådan bedrift var Alicia Miles.
  
  Jag befann mig mitt i en kommande gladiatortävling här...
  
  Han hoppade framåt, nu förbi skeppen, använde sitt momentum för att hoppa från steg till steg, sprang nästan fritt från slumpmässiga högar till djupa sprickor och hoppade i vinklar från sandväggar. Även att använda fartygens flexibla timmer för att få fart mellan hoppen.
  
  "Vänta!"
  
  En kroppslös röst kom någonstans framåt. Han gjorde en paus när han såg Kennedys suddiga gestalt, lättad över att höra det där amerikanska tånget. "Följ mig", ropade han och visste att han inte kunde låta Milo slå honom till slutet av gången. De kunde pressas i timmar.
  
  Han stormade förbi det sista skeppet i rasande fart, Ben och Kennedy föll bakom honom, precis när Milo hoppade av en avsats och skar av fronten på samma skepp. Drake tog tag i honom runt midjan och såg till att han landade hårt på bröstbenet.
  
  Han tillbringade en sekund med att kasta pistolen mot Kennedy.
  
  Medan pistolen fortfarande var i flykt slog Milo saxen och frigjorde sig, vände över på hans händer och plötsligt vänd mot honom.
  
  Han morrade, "Matt Drake, han. Jag såg fram emot det här, kompis."
  
  Han kastade slag och armbågar. Drake tog flera slag mot sina armar och ryckte till när han drog sig tillbaka. Den här killen kände honom, men vem fan var han? En gammal ansiktslös fiende? Ett skuggspöke från SAS mörka förflutna? Milo var nära och glad att stanna där. Utanför sin perifera syn lade Drake märke till kniven på amerikanens bälte och väntade bara på att bli distraherad.
  
  Han fick en brutal spark mot sin egen vrist.
  
  Bakom sig kunde han höra de framryckande tyska truppernas första klumpiga rörelser. De var bara några få skepp bort.
  
  Ben och Kennedy tittade förvånade på. Kennedy höjde sin pistol.
  
  Drake fintade åt ena hållet, vände sedan åt det andra och undvek Milos brutala spark mot benet. Kennedy sköt och sparkade upp smuts från Milos fot.
  
  Drake flinade och gick därifrån och låtsades klappa hunden. "Stanna kvar", sa han hånfullt. "Det är en bra pojke."
  
  Kennedy avlossade ytterligare ett varningsskott. Drake vände sig om och sprang förbi dem, tog tag i Bens arm och drog medan den unge mannen automatiskt vände sig mot den kollapsande trappan.
  
  "Nej!" - skrek Drake. "De kommer att ta oss ut en efter en."
  
  Ben såg förbluffad ut. "Var annars?"
  
  Drake ryckte avväpnande på axlarna. "Vad tyckte du?"
  
  Han gick rakt mot Världsträdet.
  
  
  TOLV
  
  
  
  VÄRLDENS TRÄD, SVERIGE
  
  
  Och de reste sig. Drake slog vad om att världsträdet var så gammalt och starkt att dess grenar måste ha varit många och starka. När du väl accepterade att du klättrade i ett träd som bokstavligen stod upp och ner, spelade fysiken ingen roll alls.
  
  "Precis som att vara en pojke igen," uppmuntrade Drake Ben och uppmanade honom snabbare utan att få honom att få panik. "Borde inte vara ett problem för dig, Blakey. Är du okej, Kennedy?
  
  New Yorkern var den sista som klättrade och höll pistolen riktad under sig. Lyckligtvis gömde den stora symmetrin mellan grenarna och löven på världsträdet deras framsteg.
  
  "Jag har klättrat på några stjälkar på min tid", sa hon lättsamt.
  
  Ben skrattade. Gott tecken. Drake tackade tyst Kennedy och började känna ännu bättre att hon var där.
  
  Helvete, tänkte han. Han tillade nästan: på det här uppdraget, vi kommer tillbaka till den gamla dialekten om mindre än en vecka.
  
  Drake klättrade från gren till gren, högre och högre, sittande eller stående på en gren och sträckte sig samtidigt efter nästa. Framstegen var snabba, vilket innebar att deras överkroppsstyrka varade längre än förväntat. Men ungefär halvvägs märkte Drake att Ben blev svagare.
  
  "Blir Tweenie trött?" - frågade han och såg en omedelbar fördubbling av insatserna. Då och då sköt Kennedy en kula genom grenarna. Två gånger lyckades de se en stentrappa stiga bredvid dem, men de såg inga tecken på sina förföljare.
  
  Röster ekar för dem. "Engelsmannen är Matt Drake." Den före detta SAS-soldaten hörde en gång en röst förvrängd med stark tysk accent, som, som hans sjätte sinne sa till honom, måste tillhöra en man i vitt. Mannen han har sett två gånger tidigare accepterar de stulna artefakterna.
  
  En annan gång hörde han, "SRT elimineras." Den dragande rösten var Milos, som avslöjade hans förflutna, avslöjade en enhet som de hade hållit hemlig även inom SAS. Vem i hela namnet av allt som är heligt var den här killen?
  
  Skotten delar tunga grenar. Drake gjorde en paus för att justera ryggsäcken med de rörliga skatterna inuti, och lade sedan märke till den breda grenen han siktade på. En som nådde nästan till platsen i trappan där de vilat tidigare.
  
  "Där borta," pekade han på Ben. "Rid grenen och rör dig... snabbt!"
  
  De skulle vara nakna i ungefär två minuter. Minus överraskning och reaktionstid, som fortfarande lämnade över en minut av extrem fara.
  
  Ben var den första som lämnade skyddsrummet, Drake och Kennedy en sekund senare, alla hoppade på händerna och satt på huk längs grenen mot trappan. När de upptäcktes köpte Kennedy dem värdefulla sekunder genom att avfyra en skur av bly och slå hål på minst en olycklig gravplundrare.
  
  Och nu såg de att Milo verkligen hade skickat kommandot att springa uppför trappan. Fem män. Och laget var snabbt. De kommer att nå slutet av grenen före Ben!
  
  Skit! De hade inte en chans.
  
  Ben såg också detta och darrade. Drake ropade i hans öra: "Ge aldrig upp! Aldrig!"
  
  Kennedy tryckte på avtryckaren igen. Två män föll: en flög ner i hålet, den andre tog tag i hans sida och skrek. Hon klämde på den igen, och sedan hörde Drake hur tidningen tog slut.
  
  Två tyskar fanns kvar, men stod nu vända mot dem och höll sina vapen redo. Drake gjorde en sträng min. De förlorade loppet.
  
  "Skjut dem!" Milos röst ekade. "Vi ska titta i lapparna här nere."
  
  "Nej!" Den starka tyska accenten började igen. "Der Spear! "Der Spear!"
  
  Pistolarnas pipor vacklade inte. En av tyskarna hånade: "Kryp, små duvor. Kom hit."
  
  Ben rörde sig långsamt. Drake kunde se hans axlar skaka. "Lita på mig", viskade han i sin väns öra och spände varje muskel. Han skulle hoppa så fort Ben nådde slutet av grenen, hans enda spel var att attackera och använda sina färdigheter.
  
  "Jag har fortfarande kniven," mumlade Kennedy.
  
  Drake nickade.
  
  Ben nådde slutet av grenen. Tyskarna väntade lugnt.
  
  Drake började resa sig.
  
  Sedan flög tyskarna, som i en dimma, åt sidan, som om de hade träffats av en torped. Deras kroppar, slitna och blodiga, knuffades av väggen och rullade, blöta, ner i gropen som en vagn.
  
  Några meter ovanför grenen, där trappan svängde, stod en enorm grupp män med tunga vapen. En av dem höll i ett AK-5-gevär som fortfarande rök.
  
  "Svensk," Drake kände igen vapnet som ett vapnet som vanligtvis används av den svenska militären.
  
  Högre sa han, "jävla timing."
  
  
  TRETTON
  
  
  
  MILITÄRBAS, SVERIGE
  
  
  Rummet de befann sig i - ett spartanskt tolv gånger tolv rum med ett bord och ett iskantat fönster - tog Drake flera år tillbaka.
  
  "Slappna av," han knackade på Bens vita knogar. "Den här platsen är en vanlig militärbunker. Jag har sett värre hotellrum, kompis, lita på mig."
  
  "Jag har varit i värre lägenheter." Kennedy verkade lugn och tränade en polis på jobbet.
  
  "Den andra killens ben?" Drake höjde på ögonbrynet.
  
  "Säkert. Varför?"
  
  "Åh inget." Drake räknade till tio på fingrarna och tittade sedan ner som om han skulle börja arbeta med tårna.
  
  Ben tvingade fram ett svagt leende.
  
  "Titta, Ben, jag erkänner att det inte var lätt i början, men du såg hur den där svenska killen ringde. Vi är bra. Hur som helst, vi måste prata lite. Vi är utmattade."
  
  Dörren gick upp och deras ägare, en välbyggd svensk med blont hår och en hård blick som skulle få till och med Shrek att bli vit, traskade fram över betonggolvet. När de väl tillfångatogs och Drake noggrant förklarade vilka de var och vad de gjorde, presenterade mannen sig som Thorsten Dahl och gick sedan till andra sidan av sin helikopter för att ringa några samtal.
  
  "Matt Drake," sa han. "Kennedy Moore. Och Ben Blake. Den svenska regeringen har inga anspråk mot dig..."
  
  Drake skrämdes av accenten, som inte alls var svensk. "Går du i en av de där blanka rövskolorna, Dal? Eton eller något liknande?"
  
  "Blank röv?"
  
  "Skolor som främjar sina officerare genom härstamning, pengar och uppfostran. Samtidigt gick du till färdigheter, skicklighet och entusiasm."
  
  "Jag antar det." Dahls ton var jämn.
  
  "Bra. Tja... om det är allt..."
  
  Dahl höjde sin hand medan Ben gav Drake en kränkt blick. "Sluta vara en syndabock, Matt. Bara för att du är en grov Yorkshire-bonde betyder det inte att alla andra är kungliga ättlingar, eller hur?"
  
  Drake stirrade chockat på sin hyresgäst. Kennedy gjorde "släpp det"-rörelsen. Sedan kom det upp för honom att Ben hade hittat något i det här uppdraget som verkligen fastnade för honom, och han ville ha mer.
  
  Dahl sa: "Jag skulle uppskatta att dela kunskap, vänner. Jag skulle verkligen vilja."
  
  Drake var helt för att dela, men som de säger, kunskap är makt, och han försökte komma på ett sätt att få stöd från den svenska regeringen här.
  
  Ben förberedde sig redan för sin berättelse om Odins nio stycken och gudarnas grav när Drake avbröt honom.
  
  "Titta", sa han. "Jag och den här killen, och nu kanske Gronk, är åtta tums rubriker på någon killlista..."
  
  "Jag är ingen tönt, din engelska skitstövel." Kennedy reste sig till hälften.
  
  "Jag är imponerad av att du känner till det här ordet." Drake sänkte ögonen. "Förlåt. Det är jargong. Den lämnar dig aldrig." Han kom ihåg Alisons avskedsord: du kommer alltid att vara SAS.
  
  Han studerade sina händer, fortfarande täckta av ärr från sin kamp med Milo och klättring i världsträdet, och tänkte på hans snabba och korrekta reaktioner under de senaste dagarna.
  
  Hur rätt hon hade.
  
  "Vad är gronk?" - Ben blev förvånad.
  
  Dahl satte sig på en hård metallstol och stampade sina tunga stövlar i bordet. "En kvinna som...eh..."njuter av sällskap med militär personal." - svarade han diplomatiskt.
  
  "Min egen beskrivning skulle vara lite grövre," Drake tittade på Ben och sa sedan, "Döda listan. Tyskarna vill ha oss döda för brott som inte har begåtts. Hur kan du hjälpa, Dahl?"
  
  Svensken svarade inte på ett tag, han tittade helt enkelt ut genom det iskalla fönstret på det snötäckta landskapet och bortom, på de sönderfallande klipporna som reste sig ensamma mot bakgrund av det rasande havet.
  
  Kennedy sa: "Dal, jag är polis. Jag kände inte dessa två förrän för ett par dagar sedan, men de har goda hjärtan. Lita på dem."
  
  Dahl nickade. "Ditt rykte går före dig, Drake. Det goda och det dåliga med det. Vi hjälper dig, men först..." han nickade mot Ben. "Fortsätta".
  
  Ben fortsatte som om han aldrig blivit avbruten. Drake kastade en blick på Kennedy och såg henne le. Han tittade bort, chockad av två anledningar. För det första Dahls hänvisning till sitt rykte, och för det andra Kennedys uppriktiga stöd.
  
  Ben avslutade. Dahl sa: "Tyskarna är en ny organisation i allt detta, som inte kom till vår kännedom förrän den incidenten i York."
  
  "Ny?" sa Drake. "De är bra. Och mycket välorganiserat; kontrolleras av rädsla och järndisciplin. Och de har ett stort trumfkort i en kille som heter Milo - American Special Forces, tydligen. Kolla rubriken."
  
  "Vi ska göra. Den goda nyheten är att vi har information om kanadensare."
  
  "Håller du ett öga på det?"
  
  "Ja, men partisk, oerfaren och ensam," Dahl kastade en smygande blick mot Kennedy. "Den svenska regeringens relation till er nya Obama-regim är inte vad jag skulle kalla första klass. "
  
  "Förlåt för det", fejkade Kennedy ett leende och såg sig sedan spetsigt omkring. "Hör du, du, om vi ska vara här ett tag, tror du att vi kan få något att äta?"
  
  "Är redan förberedd av vår souschef", satte Dahl ett falskt leende som svar. "Men seriöst, det kommer hamburgare och chips snart."
  
  Drakes mun vattnas. Han kom inte ihåg när han senast åt.
  
  "Jag ska berätta vad jag kan. Kanadensarna började livet som en hemlig kult tillägnad vikingen - Eric den röde. Skratta inte, dessa saker finns verkligen. Dessa människor använder cosplay för att återskapa händelser, strider och till och med havsresor på en regelbunden basis."
  
  "Det är ingen verklig skada i det," Ben lät lite defensiv. Drake sparade denna underbara guldklimp till senare.
  
  "Inte alls, mr Blake. Cosplay är vanligt, njuts av många människor på kongresser runt om i världen och har blivit vanligare med åren. Men den verkliga skadan börjar när en miljardäraffärsman blir dagens ledare för denna kult och sedan kastar miljontals dollar i ringen."
  
  "Det blir så sorglöst roligt..."
  
  "Besatthet". Dahl avslutade när dörren öppnades. Drake stönade när standardrätten med hamburgare och chips placerades framför honom. Lukten av lök var gudomlig för hans hungriga mage.
  
  Dahl fortsatte medan de åt: "En kanadensisk affärsman vid namn Colby Taylor ägnade sitt liv åt den berömda vikingen Erik den röde, som, som jag säkert vet, landade i Kanada strax efter upptäckten av Grönland. Ur denna forskning föddes en manisk fascination för nordisk mytologi. Forskning, utgrävningar, upptäckter. Oändligt sökande. Den här mannen skaffade ett eget bibliotek och försökte köpa upp alla befintliga skandinaviska texter."
  
  "Det är ett galet jobb," sa Kennedy.
  
  "Hålla med. Men en "nöt" som finansierar sina egna "säkerhetsstyrkor" - läs det som en armé. Och han förblir privat nog att hålla sig under de flesta människors radar. Hans namn har dykt upp gång på gång under åren i samband med de nio fragmenten av Odin, så naturligtvis har svensk underrättelsetjänst alltid flaggat honom som en "intressant person".
  
  "Han stal hästen," sa Drake. "Du vet det här, eller hur?"
  
  Dahls stora ögon tydde på att han inte gjorde detta. "Nu vet vi."
  
  "Kan du inte få honom arresterad?" frågade Kennedy. "Mistanke om stöld eller något liknande?"
  
  "Föreställ dig honom som en av dina... gangsters. Dina maffia- eller triadledare. Han är oberörbar - mannen på toppen - för nu."
  
  Drake gillade den underförstådda känslan. Han berättade för Dahl om Alicia Miles inblandning och berättade för Dahl så mycket bakgrund som han fick avslöja.
  
  "Så" sa han när han var klar. "Är vi användbara eller vad?"
  
  "Inte illa," erkände Dahl när dörren öppnades igen och en äldre man med en förvånansvärt tjock man av långt hår och ett buskigt skägg kom in. För Drake verkade han som en modern, åldrande viking.
  
  Dahl nickade. "Åh, jag väntade på dig, professor. Låt mig presentera professor Roland Parnevik", log han. "Vår expert på nordisk mytologi."
  
  Drake nickade, och såg sedan Ben sätta storlek på den nya mannen som om han vore en kärleksrival. Nu förstod han varför Ben i hemlighet älskade detta uppdrag. Han klappade sin unga vän på axeln.
  
  "Tja, vår familjekille här kanske inte är professor, men han kan säkert sin väg runt Internet - en sorts modern medicin kontra det gamla, va?"
  
  "Eller det bästa av två världar", pekade Kennedy med sin gaffel på båda sidorna i fråga.
  
  Drakes cyniska sida räknade ut att Kennedy Moore kunde styra detta uppdrag på ett sätt som skulle rädda hans karriär. Förvånansvärt nog älskade den mjukare sidan att se hennes mungipor dyka upp när hon log.
  
  Pojken snubblade in i rummet, kramade en armfull rullar och balanserade flera anteckningsböcker ovanpå högen. Han såg sig omkring, stirrade på Dahl som om han inte kunde komma ihåg soldatens namn, och slängde sedan sin börda på bordet.
  
  "Den är där," sa han och pekade på en av rullarna. "Den samma. Legenden är verklig... precis som jag sa till dig för månader sedan."
  
  Dahl drog fram den angivna rullen med en blomstring. "Du var hos oss i en vecka, professor. Bara en vecka."
  
  "Är du... är du säker?"
  
  "Åh, jag är säker." Dahls tonfall förmedlade ett otroligt stort tålamod.
  
  En annan soldat kom in genom dörren. "Herr. "Den här," nickade han mot Ben, "ringade oavbrutet. Hela tiden...mmm...non-stop." Ett leende följde. "Det här är hans mamma."
  
  Ben hoppade upp en sekund senare och tryckte på snabbvalsknappen. Drake log förtjust medan Kennedy såg busig ut. "Gud, jag kan komma på så många sätt att korrumpera den här pojken."
  
  Dahl började läsa ur bokrullen:
  
  "Jag hörde att han dog i Ragnarök, helt förtärd av sitt öde. Av vargmannen Fenrir - en gång vänt av månen.
  
  Och senare låg Tor och Loke kalla bredvid honom. Stora gudar bland otaliga gudar, våra klippor mot strömmen.
  
  Nio fragment var utspridda för vinden längs stigarna till One True Volva. Ta inte med dessa delar till Ragnarök eller riskera världens undergång.
  
  För alltid kommer ni att frukta detta, lyssna på mig, människobarn, för att vanhelga gudarnas grav är att börja räkenskapsdagen."
  
  Dahl ryckte på axlarna. "Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. Jag fick redan kärnan av det från min mammas pojke där borta, professorn. Det verkar som om webben verkligen är kraftfullare än rullningen. Och snabbare."
  
  "Har du? Jo, som sagt... Månader, Torsten, månader. Och jag ignorerades i flera år. Till och med institutionaliserad. Graven har alltid funnits där, du vet, den uppstod inte bara förra månaden. Agnetha gav mig den här bokrullen för trettio år sedan, och var är vi nu? Hm? Är vi någonstans?
  
  Dahl gjorde sitt bästa för att förbli lugn. Drake ingrep. "Du talar om Ragnarök, professor Parnevik. En plats som inte finns."
  
  "Inte längre, sir. Men någon gång - ja. Detta fanns definitivt en gång. Annars, var dog Oden, Tor och alla andra gudar?"
  
  "Tror du att de fanns då?"
  
  "Självklart!" ropade killen praktiskt taget.
  
  Dahls röst blev tystare. "För tillfället," sa han, "avbryter vi misstro."
  
  Ben gick tillbaka till bordet och stoppade sin mobiltelefon i fickan. "Så du känner till valkyriorna?" frågade han mystiskt och tittade smygt på Drake och Kennedy. "Vet du varför de är juvelen i Odens krona?"
  
  Dahl såg bara irriterad ut. Killen blinkade och tvekade. "Denna... den här... pärlan i... den här... vad?"
  
  
  FJORTON
  
  
  
  MILITÄRBAS, SVERIGE
  
  
  Ben log när det blev tyst i rummet. "Detta är vår biljett för inträde", sa han. "Och min garanti för respekt. I nordisk mytologi sägs det gång på gång att valkyriorna "går till gudarnas rike." Titta - det finns där."
  
  Kennedy knackade med gaffeln på tallriken. "Vad betyder det?"
  
  "De visar vägen," sa Ben. "Du kan samla de nio bitarna av Oden under Ragnarök i en hel månad, men det är valkyriorna som visar vägen till gudarnas grav."
  
  Drake rynkade pannan. "Och du höll det för dig själv, eller hur?"
  
  "Ingen vet var valkyriorna är, Matt. De finns i en privat samling, bara Gud vet var. Vargar i New York är de sista bitarna vi har en plats för."
  
  Dahl log när Parnevik praktiskt taget attackerade hans rullar. Vita rör flög överallt mitt i stormen av muttrande. "Valkyrior. Valkyrior. Det finns inget. Det kan finnas. Ah, nu kör vi. Hm."
  
  Drake fångade Dahls uppmärksamhet. "Och teorin om apokalypsen? Helveteeld på jorden och allt levande förstört osv. och så vidare."
  
  "Jag skulle kunna berätta en liknande legend för nästan varje gud i pantheonen. Shiva. Zeus. Uppsättning. Men, Drake, om kanadensarna hittar den här graven kommer de att vanhelga den, oavsett andra konsekvenser."
  
  Drake återvände till de galna tyskarna. "Som våra nya vänner", nickade han och log lätt mot Dahl. "Jag har inget val..."
  
  "Bolar mot väggen." Dahl avslutade ett litet militärmantra och de tittade på varandra.
  
  Ben lutade sig över bordet för att få Dahls uppmärksamhet. "Förlåt, kompis, men vi slösar bort vår tid här. Ge mig den bärbara datorn. Låt mig surfa. Eller ännu bättre, skicka oss på väg till Big Apple så surfar vi i luften."
  
  Kennedy nickade. "Han har rätt. Jag kan hjälpa. Nästa logiska mål är National History Museum, och låt oss inse det, USA är inte redo."
  
  "Det är en bekant historia", sa Dahl. "Mobiliseringen har redan börjat." Han tittade intensivt på Ben. "Erbjuder du dig att hjälpa, unge man?"
  
  Ben öppnade munnen, men gjorde en paus, som om han kände vikten av hans svar. "Tja, vi är fortfarande på killlistan, eller hur? Och The Wall of Sleep har uppehåll denna månad."
  
  "Mamma har utegångsförbud för vår unga student?" Drake knuffade.
  
  "Vägg av...?" Dahl rynkade pannan. "Är det här en träningsklass för sömnbrist?"
  
  "Spelar ingen roll. Titta vad jag har upptäckt hittills. Och Matts SAS. Kennedy är en New York-polis. Vi är praktiskt taget ett perfekt team!"
  
  Dahls ögon smalnade, som om han vägde sitt beslut. Han förde tyst Drakes mobiltelefon över bordet och pekade på skärmen. "Var fotograferade du runorna på den här bilden?"
  
  "I gropen. Bredvid de långa skeppen fanns en mur med hundratals ristningar. Den här kvinnan", knackade han på skärmen, "böjde sig bredvid Oden när han led på Världsträdet. Kan du översätta inskriptionen?"
  
  "Om Ja. Det står här - Odin och Velva - Heidi har anförtrotts Guds hemligheter. Professorn undersöker nu detta..." Dahl tittade på Parnevik medan han försökte samla alla sina rullar på en gång.
  
  "Guds hemligheter" Killen vände sig om som om en helveteshund hade landat på hans rygg. "Eller gudarnas hemligheter. Kan du höra nyansen? Förstå? Släpp igenom mig." Han vände sig mot den tomma dörröppningen och försvann.
  
  "Vi tar er", sa Dahl till dem. "Men vet det här. Förhandlingar med er regering har ännu inte börjat. Förhoppningsvis kommer detta att tas om hand under vår flygning. Men nu är vi på väg till New York med ett dussin specialstyrkor och inget säkerhetsgodkännande. Vi tar vapnen till Nationalhistoriska museet." Han gjorde en paus. "Vill du fortfarande komma?"
  
  "SAS kommer att hjälpa", sa Drake. "De har ett lag stående."
  
  "Jag tror att jag ska försöka kontakta platskaptenen för att se om vi kan smörja in några hjul." Den bistra förändringen i Kennedys uppförande vid tanken på att återvända hem var uppenbar. Drake lovade genast sig själv att han skulle hjälpa henne om han kunde.
  
  Tro mig, ville han säga. Jag ska hjälpa dig att ta dig igenom det här, men orden dog i halsen.
  
  Ben böjde med fingrarna. "Ge mig bara en I-pad eller något. Snabbare."
  
  
  FEMTON
  
  
  
  LUFTRUM
  
  
  Deras plan var utrustat med en enhet som heter picocell, ett mobiltorn som gör att alla mobiltelefoner kan användas på flygplan. Nödvändigt för regeringens militär, men dubbelt nödvändigt för Ben Blake.
  
  "Hej syster, jag har ett jobb åt dig. Fråga inte. Lyssna Karin, lyssna! Jag behöver information om Nationalhistoriska museet. Utställningar, vikingasaker. Ritningar. Personal. Speciellt cheferna. Och..." hans röst föll några oktaver, "... telefonnummer."
  
  Drake hörde några ögonblicks tystnad, sedan: "Ja, den i New York! Hur många av dem är det?... Åh... verkligen? Okej, lillasyster. Jag överför lite pengar till dig för att täcka detta. Älskar dig".
  
  När hans vän lade på frågade Drake: "Är hon fortfarande utan arbete?"
  
  "Sitter hemma hela dagen, kompis. Jobbar som "den sista killen" i en tveksam bar. Miraklet med gammal arbetarpolitik."
  
  Karin kämpade i sju år för att ta en examen i dataprogrammering. När Labourregeringen kollapsade i slutet av Blairs regeringstid lämnade hon Nottingham University - en självsäker, högutbildad arbetare - bara för att upptäcka att ingen ville ha henne. En lågkonjunktur har inträtt.
  
  Avsluta University Row - sväng vänster in på soptippen, sväng höger in på graviditet och statlig hjälp. Fortsätt rakt på vägen för trasiga drömmar.
  
  Karin bodde i en lägenhet nära Nottinghams centrum. Narkotikamissbrukare och alkoholister hyrde fastigheter runt den. Hon lämnade sällan huset på dagarna och tog en pålitlig taxi till baren där hon arbetade skiftet åtta till midnatt. De mest skrämmande ögonblicken i hennes liv var när hon återvände till sin lägenhet, mörkret, gammal svett och andra obehagliga lukter som omgav henne, ett vandrande brott som bara väntade på att hända.
  
  I ett land med de fördömda och ignorerade är mannen som lever i skuggorna kung.
  
  "Behöver du henne verkligen för det här?" Frågade Dahl som satt på andra sidan planet. "Eller..."
  
  "Titta, det här är inte välgörenhet, kompis. Jag måste fokusera på saker med Odin. Karin kan ägna sig åt museiarbete. Det är fullt vettigt."
  
  Drake ringde sitt eget kortnummer. "Låt honom arbeta, Dal. Lita på mig. Vi är här för att hjälpa."
  
  Wells svarade omedelbart. "Fångar du zeds, Drake? Vad i helvete händer?"
  
  Drake uppdaterade honom.
  
  "Tja, här är en guldklimp. Vi checkade in med Alicia Miles. Du vet vad det är, Matt. Du kommer aldrig riktigt att lämna SAS", pausade han. "Senast kända adress: München, Hildegardstrasse 111."
  
  "Tyskland? Men hon var med kanadensarna."
  
  "Ja. Det är inte allt. Hon bodde i München med sin pojkvän - en viss Milo Noxon - en ganska obehaglig medborgare i Las Vegas, USA. Och han är en före detta marin underrättelseofficer. Det bästa Yankees har att erbjuda."
  
  Drake tänkte en stund. "Det var så han kände mig då, genom Miles. Frågan är, bytte hon sida för att irritera honom eller för att hjälpa honom?"
  
  "Svaret är okänt. Du kanske kan fråga henne."
  
  "Jag ska försöka. Titta, vi håller i bollarna här, Wells. Tror du att du kunde kontakta dina gamla kompisar i USA? Dahl har redan kontaktat FBI, men de spelar för tid. Vi är sju timmar in i flyget... och närmar oss blint."
  
  "Littar du på dem? Dessa kålrot? Vill du att våra killar ska städa upp det oundvikliga klustret?
  
  "De är svenskar. Och ja, jag litar på dem. Och ja, jag vill att våra killar ska delta."
  
  "Kusten är klar". Wells avbröt anslutningen.
  
  Drake såg sig omkring. Planet var litet men rymligt. Elva specialstyrkor marinsoldater satt längst bak, slappade, slumrade och hecklade i allmänhet varandra på svenska. Dahl pratade ständigt i telefon tvärs över gången medan professorn vecklade upp rulla efter rulla framför sig, placerade var och en försiktigt på baksidan av sin stol och gick igenom de uråldriga skillnaderna mellan fakta och fiktion.
  
  Till vänster om honom ringde Kennedy, återigen klädd i sin formlösa byxdräkt nummer ett, sitt första samtal. "Är kapten Lipkind där?... ah, säg att det är Kennedy Moore."
  
  Tio sekunder gick, sedan: "Nej. Säg till honom att han inte kan ringa tillbaka till mig. Det här är viktigt. Säg till honom att det handlar om nationell säkerhet, om du vill, ring honom bara."
  
  Ytterligare tio sekunder, sedan: "Moore!" Drake hörde skällande även där han satt. "Kan det här inte vänta?"
  
  "Hör på mig, kapten, en situation har uppstått. Rådgör först med officer Swain från FBI. Jag är här med Torsten Dahl från Svenska SGG och en SAS-officer. Nationalhistoriska museet är direkt hotat. Kontrollera detaljerna och ring mig tillbaka omedelbart. Jag behöver din hjälp."
  
  Kennedy stängde telefonen och tog ett djupt andetag. "Bang - och min pension försvinner."
  
  Drake tittade på sin klocka. Sex timmar till landning.
  
  Bens mobiltelefon kvittrade och han tog tag i den. "Syster?"
  
  Professor Parnevik lutade sig över gången och tog tag i den fallna bokrullen med sin seniga hand. "Paren känner sina valkyrior." sa han och vände sig inte till någon speciell. "Men var är de? Och ögonen - ja, jag kommer att hitta ögonen."
  
  Ben talade. "Bra poäng, Karin. Maila mig ritningarna av museet och tilldela det här rummet åt mig. Skicka sedan kuratorns uppgifter i ett separat brev. Hej lillasyster, säg hej till mamma och pappa. Älskar dig".
  
  Ben återupptog sitt klickande och började sedan göra några fler anteckningar. "Fick numret till museets curator," skrek han. "Dal? Vill du att jag ska skrämma skiten ur honom?"
  
  Drake bröt ut i ett otroligt leende när den svenska underrättelseofficeren frenetiskt viftade med händerna Nej! utan att missa en enda vokal. Det var trevligt att se Ben visa ett sådant självförtroende. Nörden flyttade sig tillbaka lite för att ge personen i något rum möjlighet att andas.
  
  Kennedys telefon sprack i sång. Hon öppnade den snabbt, men inte innan hon behandlade hela planet med en del av ett ganska hänsynslöst spel Goin' Down.
  
  Ben nickade i tid. "Söt. Vår nästa omslagsversion helt klart."
  
  "Moore." Kennedy satte sin telefon på högtalaren.
  
  "Vad i helvete händer? Ett halvdussin rövhål blockerade min väg och sa till mig, inte särskilt artigt, att hålla näsan borta från diket där den hörde hemma. Något fick alla stora hundar att skälla, Moore, och jag slår vad om att det är du." Han gjorde en paus och sa sedan eftertänksamt: "Inte första gången, antar jag."
  
  Kennedy gav honom en förkortad version, som slutade med ett plan fullt av svenska marinsoldater och en okänd SAS-besättning på väg, nu en fem timmars flygresa från amerikansk mark.
  
  Drake kände vördnad. Fem timmar.
  
  I detta ögonblick ropade Dahl: "Ny information! Jag hörde precis att kanadensare inte ens var i Sverige. Det verkar som att de offrade världsträdet och spjutet för att fokusera på valkyriorna." Han nickade tack i Bens riktning och utesluter den grimaserande professorn. "Men... de återvände tomhänta. Den här privata samlaren måste vara en riktig enstöring... Eller..." Drake ryckte på axlarna, "han kan vara en brottsling.
  
  "Bra erbjudande. Män är där det blir fult ändå. Kanadensarna förbereder sig för att slå till museet tidigt i morse i New York-tid."
  
  Kennedys ansikte fick ett mordiskt uttryck när hon lyssnade på sin chef och Dahl samtidigt. "De använder dejten", väste hon plötsligt till båda parter när det gick upp för henne. "Dessa absoluta jäklar - och tyskarna, utan tvekan - döljer sina verkliga avsikter bakom den jävla dejten."
  
  Ben tittade upp. "Jag tappade spåret."
  
  Drake ekade honom. "Vilket datum?"
  
  "När vi landar i New York," förklarade Dahl, "kommer det att vara runt åtta på morgonen den 11 september."
  
  
  SEXTON
  
  
  
  LUFTRUM
  
  
  Fyra timmar kvar. Planet fortsatte att nynna på den molniga himlen.
  
  Dahl sa: "Jag ska försöka FBI igen. Men det är konstigt. Jag klarar inte denna nivå av verifiering. Det är en jäkla stenmur. Ben - ring handledaren. Drake är din gamla chef. Klockan tickar, män, och vi är ingenstans. Denna timme kräver framsteg. Gå."
  
  Kennedy vädjade till sin chef: "Skit på Thomas Caleb, Lipkind", sa hon. "Det här har inget med honom eller min jäkla karriär att göra. Jag berättar vad FBI, CIA och alla andra trebokstavs-idioter inte vet. Jag frågar..." hon pausade, "jag antar att jag ber dig att lita på mig."
  
  "Trebokstavsrövlar," muttrade Ben. "Lysande".
  
  Drake ville närma sig Kennedy Moore och ge några uppmuntrande ord. Civilisten i honom ville krama henne, men soldaten tvingade honom att hålla sig borta.
  
  Men civilbefolkningen började vinna denna strid. Tidigare hade han använt ordet "gronk" för att "tämja" henne, för att slå tillbaka den växande känslan som han kände igen, men det fungerade inte.
  
  Wells svarade på hans samtal. "Prata nu".
  
  "Lyssnar du på Taylor igen? Titta var vi är, kompis? Har du övertygat oss om att gå in i USA:s luftrum ännu?"
  
  "Nå... ja... och nej. Jag har att göra med mängder av byråkratisk byråkrati, Drake, och den får inte plats i mitt knä..." Han väntade en stund och skrattade sedan besviket. "Det var en majreferens, kompis. Försök att hänga med."
  
  Drake log ofrivilligt. "Fy fan, Wells. Lyssna, ta tag i det här uppdraget - hjälp oss - så ska jag berätta om den smutsigaste klubben i Hong Kong som Mai någonsin har arbetat undercover på, kallad Spinning Top.
  
  "Fy fan, det låter spännande. Du är på gång, kompis. Titta, vi är på väg, allt är klart enligt alla regler, och mitt folk på andra sidan dammen har inga problem med det här."
  
  Drake kände ett "men". "Ja?"
  
  "Någon vid makten nekar landningsprivilegier och ingen har någonsin hört talas om ditt plan, och det, min vän, luktar av intern korruption."
  
  Drake hörde honom. "Okej, håll mig uppdaterad." Ett försiktigt tryck på knappen avslutade samtalet.
  
  Han hörde Kennedy säga: "Lågt är idealiskt, kapten. Jag hör samtal här som talar om en konspiration. Var... var försiktig, Lipkind."
  
  Hon stängde sin telefon. "Tja, han är taggig, men han tar mig på ordet. Han skickar så många svartvita karaktärer upp på scenen som möjligt, med återhållsamhet. Och han känner någon på det lokala hemvärnskontoret", sa hon och slätade ut sin mjuka blus. "Bönorna rinner ut."
  
  Gud, tänkte Drake. Det är en massa eldkraft på väg in i det här museet, tillräckligt för att starta ett jäkla krig. Han sa inget högt utan tittade på klockan.
  
  Tre timmar kvar.
  
  Ben var fortfarande involverad med curatorn: "Titta, vi pratar inte om en större renovering här, bara att flytta utställningen. Jag behöver inte berätta hur stort museet är, sir. Det är bara att flytta på den så blir allt bra. Ja... SGG... Svenska specialförband. FBI informeras för att vi pratar...nej! Vänta inte på att de ska ringa. Du har inte råd att tveka."
  
  Femton sekunders tystnad, då: "Har du aldrig hört talas om SGG? Nåväl, Googla det!" Ben pekade förtvivlat på sin telefon. "Han stannar", sa Ben. "Jag bara vet det. Han talade undvikande, som om han inte kunde komma på tillräckligt många ursäkter."
  
  "Ännu en byråkrati." Drake pekade på Dahl. "Det här börjar snabbt bli ett utbrott."
  
  Det blev en tung tystnad, sedan ringde Dahls mobiltelefon. "Herregud", sa han som svar. "Statsministern."
  
  Drake gjorde ett ansikte mot Kennedy och Ben. "Premiärminister".
  
  Flera respektfulla, men ändå uppriktiga, ord uttalades som fördjupade Drakes respekt för Thorsten Dahl. Specialstyrkans officer berättade för sin chef vad som hänt. Drake var bistert övertygad om att han skulle sluta tycka om den här killen.
  
  Dahl avslutade samtalet och tog sedan en stund att samla sina tankar. Till slut tittade han upp och vände sig mot planet.
  
  "Direkt från en medlem av presidentens kabinett, hans närmaste rådgivare," sa Dahl till dem. "Det här flyget kommer inte att tillåtas att landa."
  
  
  * * *
  
  
  Tre timmar kvar.
  
  "De skulle inte informera presidenten," sa Dahl. "Washington, D.C. och Capitol Hill är djupt inne i detta, mina vänner. Statsministern säger att nu har det blivit globalt, en konspiration i internationell skala, och ingen vet vem som stödjer vem. Bara detta", sa han och rynkade pannan, "talar om allvaret i vårt uppdrag."
  
  "Skruva på klustret", sa Drake. "Det här är vad vi brukade kalla ett massivt misslyckande."
  
  Ben försökte under tiden igen kontakta intendenten för Nationalhistoriska museet. Allt han fick var ett röstmeddelande. "Fel", sa han. "Han borde ha kollat något vid det här laget." Bens smidiga fingrar började genast flyga över det virtuella tangentbordet.
  
  "Jag har en idé", sa han högt. "Jag ber till Gud att jag har fel."
  
  Wells ringde sedan tillbaka och förklarade att hans SAS-team hade gjort en hemlig landning på ett övergivet flygfält i New Jersey. Teamet begav sig till centrala New York och reste med alla nödvändiga medel.
  
  Drake kollade tiden. Två timmar innan landning.
  
  Och sedan skrek Ben: "Träffa målet!" Alla hoppade. Även de svenska marinsoldaterna gav honom sin fulla uppmärksamhet.
  
  "Det är här!" - han skrek. "Utspridda över hela internet om du har tid att titta." Han pekade argt på skärmen.
  
  "Colby Taylor," sa han. "Den kanadensiske miljardären är den största bidragsgivaren till National History Museum och en av New Yorks största finansiärer. Jag slår vad om att han ringde några samtal?"
  
  Dahl ryckte till. "Detta är vår barriär," stönade han. "Mannen de pratar om äger fler människor än maffian." För första gången verkade den svenske officeren luta sig i stolen.
  
  Kennedy kunde inte dölja sitt hat. "Penningssäckarnas kostymer vinner igen," väste hon. "Jag slår vad om att den jäveln också är en bankman."
  
  "Kanske, kanske inte," sa Drake. "Jag har alltid en plan B."
  
  En timme kvar.
  
  
  SJUTTON
  
  
  
  New York, USA
  
  
  Port Authority of New York Police Department är kanske mest känd för sitt förödmjukande tapperhet och offer under händelserna den 11 september. Vad det är mindre känt för är dess hemliga hantering av de flesta SAS-flyg som avgår från Europa. Även om det inte finns något dedikerat team för att övervaka denna del av deras arbete, är den inblandade interkontinentala personalen en så liten minoritet att många under åren har blivit nära vänner.
  
  Drake ringde ett nytt samtal. "Det kommer att bli varmt ikväll," sa han till CAPD-inspektör Jack Schwartz. "Har du saknat mig, kompis?"
  
  "Gud, Drake var... vad? Två år?"
  
  "Tre. Nyårsafton, '07."
  
  "Är din fru okej?"
  
  "Alison och jag gjorde slut, kompis. Är detta tillräckligt för att definiera min identitet?"
  
  "Jag trodde att du lämnade tjänsten."
  
  "Jag gjorde. Wells ringde tillbaka mig för det sista jobbet. Ringde han dig?"
  
  "Han gjorde. Han sa att du lovade honom att vänta lite."
  
  "Gjorde han det nu? Schwartz, lyssna på mig. Det här är ditt samtal. Du måste veta att den här skiten kommer att flyga ut till fansen och att vårt inträde så småningom kommer att leda till dig. Jag är säker på att då kommer vi alla att vara hjältar och detta kommer att betraktas som en gynnsam gärning, men..."
  
  "Wells fick mig att sätta fart", sa Schwartz, men Drake hörde en antydan om oro. "Oroa dig inte, kompis. Jag har fortfarande tillräckligt med styrka för att få tillstånd att landa."
  
  Deras plan invaderade USA:s luftrum.
  
  
  * * *
  
  
  Planet landade i dåligt dagsljus och taxade direkt till den lilla terminalbyggnaden. I samma minut som dörren öppnades något, joggade tolv fullastade medlemmar av Svenska SGG nedför den rangliga metalltrappan och lastade in i tre väntande bilar. Drake, Ben, Kennedy och professorn följde efter honom, Ben nästan kissade på sig när han såg deras transport.
  
  "De ser ut som humvees!"
  
  En minut senare rusade bilarna nerför den tomma landningsbanan och fick upp farten mot en dold ramp på baksidan av det obeskrivliga flygfältet som, efter några svängar, dök upp på en oansenlig landsväg som ansluter till en av Manhattans främsta bifloder.
  
  New York breder ut sig framför dem i all sin prakt. Moderna skyskrapor, gamla broar, klassisk arkitektur. Deras konvoj tog en genväg direkt till stadens centrum och tog risker genom att använda alla knepiga genvägar som deras lokala förare kände till. Hornen dånade, förbannelser fyllde luften, trottoarkanter och papperskorgar skars. Vid ett tillfälle var en enkelriktad gata inblandad, vilket minskade deras resa med sju minuter och orsakade tre stänkskärmsfel.
  
  Inuti bilarna var handlingen nästan lika hektisk. Dahl fick äntligen ett samtal från Sveriges statsminister, som äntligen hade vunnit FBI:s goda vilja och tillstånd att komma in på museet om de kom dit först.
  
  Dahl vände sig mot deras chaufför. "Snabbare!"
  
  Ben gav Dahl en karta över museet som visar vargarnas läge.
  
  Mer information har läckt ut. De svarta och vita människorna har anlänt. Snabbinsatsteam har underrättats.
  
  Drake nådde Wells. "Sitch?"
  
  "Vi är utanför. Poliskavalleriet anlände för två minuter sedan. Du?"
  
  "Tjugo steg bort. Ropa till oss om något händer." Något fångade hans uppmärksamhet och han fokuserade ett ögonblick på något utanför fönstret. En stark känsla av déj à vu skickade rysningar nerför revbenen när han såg en enorm skylt som tillkännagav modedesignern Abel Freys ankomst till New York med sin fantastiska kattvandringsshow.
  
  Det här är galet, tänkte Drake. Riktigt galet.
  
  Ben väckte sin syster i Storbritannien och, fortfarande andfådd av åsynen av deras transport, lyckades han skriva in henne i Project Valkyrie - som han kallade det. "Sparar tid", sa han till Dahl. "Hon kan fortsätta sin forskning medan vi är där ute och räddar dessa vargar. Oroa dig inte, hon tror att det är för att jag vill fotografera dem för min examen."
  
  "Ljuger du för din syster?" Drake rynkade pannan.
  
  "Han växer upp." Kennedy klappade Blakes hand. "Ge barnet lite utrymme."
  
  Drakes mobiltelefon kvittrade. Han behövde inte kontrollera nummerpresentationen för att veta att det var Wells. "Säg det inte, kompis. Kanadensare?
  
  Wells skrattade tyst. "Du önskar."
  
  "A?" - Jag frågade.
  
  "Både kanadensare och tyskar använder olika vägar. Detta krig är på väg att börja utan dig."
  
  Dahl sa: "SWAT-teamet är tre minuter bort. Frekvensen är 68."
  
  Drake tittade ut genom det stora fönstret. "Vi är här".
  
  
  * * *
  
  
  "Central Park West Entrance," sa Ben när de klev ur sina bilar. "Leder till de enda två trappor som går upp från det nedre planet hela vägen till fjärde våningen."
  
  Kennedy klev ut i morgonvärmen. "Vilken våning bor vargarna på?"
  
  "Fjärde".
  
  "Siffror." Kennedy ryckte på axlarna och klappade henne på magen. "Visste att jag skulle sluta ångra dessa julkakor."
  
  Drake stannade kvar när de svenska soldaterna sprang så fort de kunde nerför museets trappor. Väl där började de ta bort sina vapen. Dahl stoppade dem i skuggan av en hög entré, laget flankerat av runda kolonner.
  
  "Twitters är på. "
  
  Ett dussin "Checkar!" ljöd. "Vi går först," han stirrade på Drake. "Du följer. Ta den."
  
  Han gav Drake två cylindriska föremål stora som tändare och två hörlurar. Drake vände de cylindriska stammarna 68 och väntade tills båda började avge grönt ljus från sina baser. Han gav en till Kennedy och behöll den andra för sig själv.
  
  "Twitters," sa han till tomma blickar. "Detta är den nya vänliga brandhjälpen. Alla vänskapsmatcher är inställda på samma frekvens. Titta på en kollega och det hörs ett irriterande kvittrande ljud i ditt öra, titta på en elak kille och du hör ingenting..." Han tog på sig hörluren. "Jag vet att det inte är tillförlitligt, men det hjälper i situationer där man har mycket att göra. Så här."
  
  Ben sa, "Tänk om frekvensen kolliderar med en annan?"
  
  "Det kommer inte hända. Detta är den senaste Bluetooth-tekniken - frekvensadaptivt spridningsspektrum. Enheterna "hoppar" genom sjuttionio slumpmässigt utvalda frekvenser i förtilldelade band - tillsammans. Har en räckvidd på cirka tvåhundra fot."
  
  "Cool," sa Ben. "Var är mina?"
  
  "Du och professorn kommer att tillbringa lite tid i Central Park," sa Drake till honom. "Turistgrejer. Chill kompis, det här kommer att bli obehagligt."
  
  Utan ett annat ord vände sig Drake för att följa den siste svenska soldaten genom det höga valvet och in i museets mörka inre. Kennedy tittade noga.
  
  "En pistol skulle vara trevligt," mumlade hon.
  
  "Amerikaner", sa Drake, men log sedan snabbt. "Koppla av. Svenskarna måste förstöra kanadensarna, och det dubbelt snabbt."
  
  De nådde en enorm Y-formad trappa, dominerad av välvda fönster och ett välvt tak, och skyndade sig upp på övervåningen utan att stanna. Normalt skulle den här trappan vara fylld av storögda turister, men idag var hela platsen kusligt tyst.
  
  Drake gick fram och förblev vaksam. Dussintals farliga människor rusade genom detta enorma gamla utrymme just nu. Det var bara en tidsfråga innan de träffades.
  
  De sprang upp, deras stövlar ekade högt från de höga väggarna, statisk ström från deras halsmikrofoner och resonerade med byggnadens naturliga akustik. Drake koncentrerade sig hårt och kom ihåg sin träning, men försökte hålla ett öga på Kennedy utan att låta det synas. Civilisten och soldaten fortsatte att konflikta inom honom.
  
  När Dahl närmade sig tredje våningen gjorde han en "framåt-långsam" gest. Kennedy flyttade närmare Drake. "Var är dina SAS-kompisar?"
  
  "Håll dig borta", sa Drake. "Vi vill trots allt inte begå onödiga mord nu, eller hur?"
  
  Kennedy undertryckte ett skratt. "Du är en komiker, Drake. En riktigt rolig kille."
  
  "Du borde se mig på en dejt."
  
  Kennedy missade skottet och sa sedan: "Tror inte att jag håller med." Hennes högra hand sträckte sig vanligtvis ut för att jämna till framsidan av hennes blus.
  
  "Tror inte att jag frågade."
  
  De började gå upp för den sista trappan. När den ledande soldaten närmade sig den sista kurvan hördes ett skott och en bit gips exploderade några centimeter från hans huvud.
  
  "Kom ner!"
  
  Ett hagl av skott tränger igenom väggarna. Dahl kröp fram på magen och gjorde en rad rörelser med armarna.
  
  Drake sa, "Skrämmermetoden."
  
  En soldat sköt en snabb salva för att hålla sin fiende sysselsatt. En annan tog av sig hjälmen, hakade fast sitt gevär i bältet och förde det långsamt framåt i skottlinjen. De hörde ett svagt sus av rörelse. Den tredje soldaten hoppade ut från skyddet under trappan och träffade vaktposten mellan ögonen. Mannen föll död innan han hann skjuta.
  
  "Söt," Drake gillade de välplanerade rörelserna.
  
  De gick uppför trappan, med vapen dragna och fläktade ut runt den välvda ingången till fjärde våningen och kikade sedan försiktigt in i rummet bortom.
  
  Drake läste skyltarna. Det här var ödldinosauriernas hall. Herre, tänkte han. Var det inte där den jävla Tyrannosaurus förvarades?
  
  Han tittade smygande in i rummet. Flera professionella killar i civila kläder såg upptagna ut, alla beväpnade med någon sorts tung maskingevär, troligen en Mac-10 "spray and pray". Men Tyrannosaurus stod framför honom och tornar upp sig i mardrömslikt majestät, den bestående förkroppsligandet av en mardröm även miljoner år efter dess försvinnande.
  
  Och precis förbi honom - skickligt glidande förbi hans käkar - gick Alicia Miles, ett annat dödligt rovdjur. Hon ropade på sitt signaturmanér: "Se upp tiden, pojkar! En lapp här och jag kommer personligen att ta alla er jävlar ur spelet! Skynda dig!"
  
  "Nu finns det en dam där," viskade Kennedy hånfullt på en millimeters avstånd. Drake kände hennes diskreta doft av parfym och lätta andetag. "Gammal vän, Drake?"
  
  "Lärde henne allt hon kan," sa han. "Bokstavligen, först. Sedan gick hon förbi mig. Konstig ninja-Shaolin-skit. Och hon var aldrig en dam, det är säkert."
  
  "Det finns fyra till vänster", rapporterade soldaten. "Fem till höger. Plus en kvinna. Odins utställning måste finnas på baksidan av rummet, kanske i en separat alkov, jag vet inte."
  
  Dahl tog ett andetag. "Dags att flytta."
  
  
  ARTON
  
  
  
  NEW YORK NATIONAL HISTORY MUSEUM
  
  
  Svenskarna hoppar ur skyddet och skjuter noggrant. Fyra kanadensare föll, sedan ytterligare en, tre av dem kraschade in i en glasutställning, som i sin tur välte och kraschade i golvet med ett ljud som en explosion.
  
  De återstående kanadensarna vände sig om och öppnade eld på platsen. De två svenskarna skrek. En ramlade och blod rann från ett sår på hans huvud. Den andra föll ihop i en vridande hög och höll om hans lår.
  
  Drake gled in i rummet över det polerade golvet och kröp bakom en massiv glasskärm som visade jättelika bältdjur. När han var säker på att Kennedy var säker höjde han huvudet för att titta genom glaset.
  
  Jag såg Alicia döda två flyende svenskar med två perfekta skott.
  
  Ytterligare fyra kanadensare dök upp bakom Tyrannosaurus. De måste ha varit i alkoven där vargarna visades ut. De hade konstiga läderbälten fastspända på kroppen och kraftiga ryggsäckar på ryggen.
  
  Och även Mac-10. De fyllde rummet med kulor.
  
  Svenskarna dök i skydd. Drake föll till golvet och såg till att slå sin arm runt Kennedys huvud för att hålla det så lågt som möjligt. Glaset ovanför honom krossades, glassplitter spreds runt och regnade ner på dem. Bältdjursfossiler och repliker sprack och upplöstes runt dem.
  
  "Städa upp snabbt, okej?" mumlade Kennedy. "Ja det stämmer."
  
  Drake skakade om sig själv och kastade glassplitter överallt och kollade museets yttre sidovägg. En kanadensare föll där och Drake taggade omedelbart honom.
  
  "Gör redan det här."
  
  Med den trasiga displayen som skydd närmade han sig den liggande killen. Han sträckte sig efter maskingeväret, men mannens ögon öppnades plötsligt!
  
  "Jesus!" Drakes hjärta slog snabbare än Noahs händer när han byggde arken.
  
  Mannen stönade och ögonen vidgades av smärta. Drake kom snabbt till besinning, tog bort vapnet och klubbade honom i glömska. "Bloody Zombie."
  
  Han snurrade runt på ett knä, redo att slå, men kanadensarna drog sig tillbaka bakom T. rex:s räfflade buk. Helvete! Om de bara inte nyligen hade ändrat hans hållning, vilket fick honom att gå mindre upprätt än tidigare. Allt han kunde se var några avhuggna ben.
  
  Kennedy rörde sig mot honom och gled för att stå bredvid honom.
  
  "Trevlig rutschkana", sa han och svajade till vänster och höger och försökte se vad kanadensarna höll på med.
  
  Till slut såg han rörelse mellan de tre brutna revbenen och flämtade i misstro. "De har vargar," pustade han ut. "Och de slår sönder dem!"
  
  Kennedy skakade på huvudet. "Nej. De bryter dem i bitar, påpekade hon. "Se. Titta på ryggsäckarna. Ingen sa att alla delar av Oden måste vara hela, eller hur?"
  
  "Och det är lättare att ta ut dem i delar," nickade Drake.
  
  Han höll på att gå vidare till omslaget till nästa utställning när helvetet bröt lös. Från rummets bortre hörn, genom en dörr märkt "Vertebrate Origins", brast ett dussin skrikande banshees in. De tutade, de sköt vilt, de skrattade som fans som överdoserade multi-double Yeager på spring break.
  
  "Tyskarna är här." sa Drake torrt innan han föll till golvet.
  
  Tyrannosaurus skakade vilt när blyprojektilen genomborrade den. Hans huvud hängde, tänderna slipade, som om våldet runt honom hade gjort honom tillräckligt arg för att få honom att leva igen. Kanadensaren flög tillbaka i ett moln av blod. Blod stänkte över hela dinosauriens käke. Den svenske soldaten tappade armen upp till armbågen och sprang omkring och skrek.
  
  Tyskarna brast in och blev galna.
  
  Bakom fönstret närmast Drake kom den välbekanta bom-bom-bom av helikopterrotorblad.
  
  Inte igen!
  
  Utanför sin perifera syn såg Drake en grupp av specialstyrkor klädda i mörker som smög mot honom. När Drake tittade åt det hållet blev diskanthögarna i hans öron galna.
  
  Bra killar.
  
  Kanadensarna gick för det och orsakade kaos. De brast ut under T. rex gigantiska mage och skjuter ursinnigt. Drake tog tag i Kennedy i axeln.
  
  "Flytta!" De var på flyglinjen. Han knuffade bort Kennedy precis när Alicia Miles kom till synen. Drake höjde sitt vapen och såg sedan den massiva tysken Milo närma sig från vänster.
  
  I en delad sekunds paus sänkte alla tre sina vapen.
  
  Alicia såg förvånad ut. "Jag visste att du skulle komma in i det här, Drake, din gamla jävel!"
  
  Milo stannade död i sina spår. Drake tittade från den ena till den andra. "Jag borde ha stannat i Sverige, hundens andetag." Drake försökte ägga på den stora killen. "Saknar din tik, va?"
  
  Kulorna genomborrade luften runt dem utan att penetrera deras spända kokong.
  
  "Din tid kommer," viskade Milo hes. "Som din lilla kille där och hans syster. Och Parneviks ben."
  
  Och sedan återvände världen, och Drake duckade instinktivt en millisekund efter att ha sett Alicia oförklarligt falla till marken.
  
  En RPG-raket genomborrade T-Rex magen och skickade benknivar som flög åt alla håll. Han rusade över hallen, rakt igenom ett av sidofönstren. Efter en tung paus inträffade en gigantisk explosion som skakade rummet, följt av det plågsamma ljudet av kollapsande metall och gnisslande leder.
  
  Metalldöden kraschade in i väggen på Nationalhistoriska museet.
  
  Drake låg utspridda på toppen av Kennedy när helikopterns fart fick den att krascha in i museets vägg, vilket orsakade en kollaps av tungt skräp. Näsan bröt rakt igenom och kastade skräp framåt i böljande högar. Sittbrunnen kraschade sedan nästan vertikalt in i den kollapsande väggen, och piloten sågs rycka i växelspaken i panik innan han smetades som en fluga över sin egen vindruta.
  
  Sedan slog propellerbladen... och lossnade!
  
  De flygande metallspjuten skapade en dödzon inne i rummet. Den sex fot långa spiken gav ett surrande ljud när den flög mot Drake och Kennedy. Den före detta SAS-soldaten låg så platt som möjligt och kände sedan hur toppen av hans öra skärs av innan lieen skar av en bit av Kennedys hårbotten och störtade tre fot in i den längsta väggen.
  
  Han låg chockad ett ögonblick och vände sedan plötsligt på huvudet. Helikoptern stannade och tappade fart. I nästa ögonblick gled han nerför sidan av museet, som Wile E. Coyote gled nerför sidan av berget han just hade kolliderat med.
  
  Drake räknade ner fyra sekunder innan det blev ett öronbedövande knas av heavy metal. Han tog en stund för att se sig omkring i rummet. Kanadensarna bröt inte steget, även om en av deras egna skars i bitar av ett rotorblad. De nådde sidan av rummet, fyra killar med tunga ryggsäckar, samt Alicia och en täckfighter. De vände runt vad som såg ut som fallande enheter.
  
  Skräck skrevs på tyskarnas ansikten, inte täckta med masker. Drake lade inte märke till mannen i vitt och undrade om det här uppdraget var för riskabelt för honom. Han såg specialstyrkor snabbt närma sig dem, svenskarna gav upp makten när amerikanerna anlände.
  
  Kanadensare räddade sig själva med vargarna! Drake försökte resa sig, men hade svårt att höja sin kropp, kraftigt skakad av nästan missen och den överraskande scenen.
  
  Kennedy hjälpte till genom att armbåga honom hårt innan han vräkte sig ut under honom, satte sig upp och torkade blodet från hennes huvud.
  
  "Pervers". - muttrade hon i skenbar ilska.
  
  Drake tryckte sin hand mot örat för att stoppa blödningen. Medan han tittade på försökte tre av de fem återstående svenska specialstyrkorna slåss mot kanadensarna när den första använde sin bärraket för att hoppa ut genom ett förstört fönster.
  
  Men Alicia vände sig om med ett lekfullt leende på läpparna, och Drake krympte ihop sig. Hon hoppade fram och svepte igenom dem, en svart änka av brutal avrättning, böjde mycket skickliga soldater på ett sådant sätt att hon bröt deras ben med oöverträffad lätthet, och det tog henne mindre än tolv sekunder att förstöra laget.
  
  Vid den tiden hade tre kanadensare tyst och skickligt hoppat ut ur byggnaden.
  
  Den återstående kanadensiska soldaten öppnade eld från skydd.
  
  New York SWAT-teamet attackerade tyskarna, knuffade dem till baksidan av rummet och lämnade alla utom tre där de stod. De återstående tre, inklusive Milo, tappade sina vapen och sprang.
  
  Drake ryckte till när Tyrannosaurusen till slut gav upp andan och kollapsade i en hög med gamla ben och damm.
  
  Kennedy förbannade när den fjärde kanadensaren hoppade, snabbt följt av Alicia. Den siste soldaten sköts i skallen när han förberedde sig för att hoppa. Han föll tillbaka in i rummet och låg utspridda bland de brinnande spillrorna, bara ytterligare ett offer från galningens krig och hans ras mot apokalypsen.
  
  
  NITTON
  
  
  
  NEW YORK
  
  
  Nästan omedelbart började Drakes sinne att utvärdera och analysera. Milo drog några slutsatser om Ben och professor Parnevik.
  
  Han fiskade fram sin mobiltelefon och kollade efter skador innan han tryckte på snabbval.
  
  Telefonen ringde och ringde. Ben skulle inte ha lämnat det så länge, inte Ben...
  
  Hans hjärta sjönk. Han försökte skydda Ben, lovade killen att han skulle klara sig. Om något...
  
  Rösten svarade: "Ja?" Viska.
  
  "Ben? Mår du bra? Varför viskar du?"
  
  "Matt, tack gode gud. Min pappa ringde mig, jag gick bort för att prata, sedan tittade jag tillbaka och såg dessa två ligister slå professorn. Jag sprang mot dem och de körde iväg på motorcyklar med några andra."
  
  "Har de tagit professorn?"
  
  "Förlåt kompis. Jag skulle hjälpa honom om jag kunde. Fan min far!"
  
  "Nej! Drakes hjärta återhämtade sig fortfarande. "Det är inte ditt fel, Blakey. Inte alls. Hade dessa cyklister stora ryggsäckar fastspända på ryggen?"
  
  "Några gjorde det."
  
  "OK. Stanna där."
  
  Drake tog ett djupt andetag och försökte lugna nerverna. Kanadensare skulle skynda sig. Ben undvek det otäcka slaget, tack vare sin far, men professorn var i djup skit. "Deras plan var att fly härifrån på de väntande cyklarna," sa han till Kennedy och såg sig sedan omkring i det slängda rummet. "Vi måste hitta Dahl. Vi har ett problem."
  
  "Bara en?"
  
  Drake undersökte förstörelsen de hade orsakat i museet. "Den här grejen bara exploderade big time."
  
  
  * * *
  
  
  Drake lämnade museet omgiven av regeringspersonal. De höll på att sätta upp en mellanstation vid Central Parks västra ingång, som han medvetet ignorerade när han märkte Ben sitta på bänken mittemot honom. Barnet grät okontrollerat. Nu då? Kennedy sprang längs gräsremsan bredvid honom.
  
  "Det här är Karin," Bens ögon var lika trånga som Niagarafallen. "Jag mailade henne för att fråga hur det gick med Valkyries och fick... fick in denna MPEG... som svar."
  
  Han vände på sin bärbara dator så att de kunde se. En liten videofil dök upp på skärmen som spelades upp på repeat. Klippet varade i ungefär trettio sekunder.
  
  Den svartvita frysramen visade suddiga bilder av Bens syster, Karin, hängande slappt i armarna på två kraftiga, maskerade män. Mörka fläckar som bara kunde vara blod var smetade runt hennes panna och mun. Den tredje mannen höjde ansiktet mot kameran och skrek med tjock tysk accent.
  
  "Hon gjorde motstånd, den lilla minxen, men var säker på att vi kommer att lära henne hur dumt det här är under de närmaste veckorna!" Mannen skakade på fingret och saliv sprutade från hans mun. "Sluta hjälpa dem, lille pojke. Sluta attackera dem.... issss.... Gör du det får du tillbaka henne i god behag" - ett obehagligt skratt. "Mer eller mindre".
  
  Fragmentet började upprepa sig.
  
  "Hon är en andra Dan," babblade Ben. "Vill öppna sin egen kampsportskola. Jag trodde inte att någon kunde b-b-slå henne, min - min äldre syster."
  
  Drake kramade Ben när hans unga vän bröt ihop. Hans blick, uppmärksammad av Kennedy men inte avsedd för honom, var full av hat på slagfältet.
  
  
  TJUGO
  
  
  
  NEW YORK
  
  
  Abel Frey, världsberömd modedesigner, mångmiljonär och ägare till den ökända 24-timmarsfesten Chateau-La Verein, satt bakom scenen på Madison Square Garden och såg sina undersåtar springa runt som de gratisladdade parasiter de verkligen var.
  
  Under solståndsperioder eller nederlagsperioder försåg han dem inom gränserna för sitt vidsträckta alpina hem - alla från världsberömda modeller, ända ner till belysningsteam och säkerhetspersonal - festerna stannade inte i veckor i sträck. Men allteftersom turnén fortsatte och Freys namn var i rampljuset, bråkade de och grämde sig och tillgodosåg alla hans infall.
  
  Scenen tog form. Kattloppet var halvklart. Hans ljusdesigner arbetade med The Garden-teamet för att komma fram till en ömsesidigt respektfull magisk plan: ett synkroniserat ljus- och ljudschema för den två timmar långa showen.
  
  Frey hade för avsikt att hata det och få jävlarna att svettas och börja om.
  
  Supermodeller gick fram och tillbaka i olika stadier av avklädning. Backstage på en modevisning var motsatsen till en scenshow - man behövde mindre material, inte mer - och dessa modeller - åtminstone de som bodde med honom på La Vereina - visste att han hade sett allt förut i alla fall.
  
  Han uppmuntrade exhibitionism. I sanning krävde han det. Rädsla stoppade dem, dessa rånar. Rädsla, girighet och frosseri, och alla andra underbara vanliga synder som kedjade fast vanliga män och kvinnor till de med makt och rikedom - från Victoria's Secret-godisförsäljare till östeuropeiska isskulpturer och resten av hans lyckliga tjänare - varenda en av dem gnäller blodsugare.
  
  Frey såg Milo penetrera bröllopskropparna. Jag såg hur modeller vek undan från den grymma oförskämda mannen. Jag log inombords åt deras uppenbara historia.
  
  Milo såg inte glad ut. "Där bak!" Han nickade mot Freys provisoriska mobila kontor.
  
  Freys ansikte hårdnade när de var ensamma. "Vad har hänt?"
  
  "Vad hände inte? Vi förlorade helikoptern. Jag knarrade därifrån med två killar. De hade SWAT, SGG, den där jäveln Drake och någon annan tik. Det var ett helvete där ute, man." Milos amerikanska intonationer skadade bokstavligen Freys mer kultiverade öron. Odjuret hade precis kallat honom "man".
  
  "Splittra?"
  
  "Förlorade mot den där barbacka horan, Miles." Milo flinade.
  
  "Fick kanadensarna det?" Frey tog tag i armarna på sin stol i ilska, vilket fick dem att förvränga.
  
  Milo låtsades inte märka och förrådde sin inre ångest. Freys själviskhet svällde över hans bröst. "Jävla värdelösa jävlar!" Han skrek så högt att Milo ryckte till. "Ni värdelösa jävlar förlorade mot ett gäng jävla ryttare!"
  
  Saliv flög från Freys läppar och stänkte bordet som skilde dem åt. "Vet du hur länge jag har väntat på det här ögonblicket? Den här gången? Och du?"
  
  Han kunde inte kontrollera sig själv och slog den amerikanska kommandosoldaten i ansiktet. Milo vände skarpt på huvudet och hans kinder blev röda, men han reagerade inte på något annat sätt.
  
  Frey tvingade en suverän kokong av lugn att omsluta honom. "Mitt liv", sa han med den största ansträngning som han visste att bara män av hög börd kunde göra, "har ägnat sig - nej, tillägnat - åt sökandet efter denna grav... denna gudarnas grav. Jag ska transportera dem - bit för bit - till mitt slott. "Jag är härskaren," sa han och viftade med handen mot dörren, "och jag menar inte härskaren över dessa idioter. Jag kan få fem supermodeller att knulla min kortaste säkerhetsvakt bara för att jag hade en idé. Jag kan få en god man att slåss till döds i min stridsarena, men det gör mig inte till en härskare. Du förstår?"
  
  Freys röst osade av intellektuell överlägsenhet. Milo nickade, men hans ögon var tomma. Frey tog detta som dumhet. Han suckade.
  
  "Jaha, vad har du mer för mig?"
  
  "Detta". Milo reste sig och knackade på tangentbordet på Freys bärbara dator i några sekunder. En direktsändning har dykt upp med fokus på området nära Nationalhistoriska museet.
  
  "Vi har människor som utger sig som tv-team. De hade ögonen på Drake, en kvinna och en pojke - Ben Blake. Det lämnar också SPECIAL och resten av SGG, och se, jag tror det här," han knackade lätt på skärmen och lämnade efter sig oönskade svettfläckar och gud vet vad mer, "det här är SAS-teamet."
  
  "Du tror..." sa Frey. "Försöker du berätta för mig att vi nu har en mångraslig ras på våra händer? Och vi har inte längre de största resurserna." Han suckade. "Inte för att det har hjälpt oss hittills."
  
  Milo delade ett hemligt leende med sin chef. "Du vet att det är det."
  
  "Ja. Din flickvän. Hon är vår bästa tillgång och hennes tid närmar sig. Nåväl, låt oss hoppas att hon kommer ihåg vem hon rapporterar till."
  
  "Det handlar mer om pengarna som hon kommer ihåg," sa Milo med stor insikt.
  
  Freys ögon lyste upp och en lyster glimten dök upp i hans ögon. "Hm. Jag kommer inte att glömma detta."
  
  "Vi har också Ben Blakes syster. Tydligen en vildkatt."
  
  "Bra. Skicka henne till slottet. Vi är snart tillbaka dit." Han gjorde en paus. "Vänta... Vänta... Den kvinnan är med Drake. Vem är hon?"
  
  Milo studerade hans ansikte och ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning".
  
  "Tja, ta reda på det!"
  
  Milo ringde tv-teamet: "Använd mjukvara för ansiktsigenkänning på Drakes kvinna," morrade han.
  
  Fyra minuters tystnad senare fick han svar. "Kennedy Moore," sa han till Frey. "New York Cop"
  
  "Ja. JA, jag glömmer aldrig utsvävningar. Gå åt sidan, Milo. Låt mig jobba."
  
  Frey Googlade på titeln och följde flera länkar. På mindre än tio minuter visste han allt, och hans leende blev brett och ännu mer perverterat. Groddarna till en bra idé växte fram i hans sinne efter puberteten.
  
  "Kennedy Moore," han kunde inte motstå att förklara för infanteristen, "var en av de bästa i New York. Hon är för närvarande tvångsledig. Hon arresterade den smutsiga snuten och skickade honom till fängelse. Hans fällande dom ledde till att några av de personer han hjälpte döma frigavs, något som har att göra med den brutna beviskedjan." Frey gjorde en paus. "Vilken typ av efterblivet land skulle implementera ett sådant här system, Milo?"
  
  "USA," Hans ligist visste vad som förväntades av honom.
  
  "Tja, en underbar advokat säkrade frigivningen av en man vid namn Thomas Caleb, "den värsta seriemördaren i historien i norra USA", som det står här. Min min. Det är ljuvligt äckligt. Lyssna!
  
  "Caleb öppnar sitt offer ögon, använder en häftapparat för att skjuta klipp genom ögonlocket och pannan, och tvingar sedan ner levande insekter i deras halsar och tvingar dem att tugga och svälja tills de kvävs ihjäl." Frey tittade på Milo med stora ögon. "Jag skulle säga lite som att äta på McDonald's."
  
  Milo log inte. "Han är en mördare av oskyldiga", sa han. "Komedi passar inte bra med mord."
  
  Frey log mot honom. "Du dödade oskyldiga, eller hur?"
  
  "Bara när jag gör mitt jobb. Jag är en soldat."
  
  "Hmm, det är en fin linje, eller hur? spelar ingen roll. Låt oss återgå till det nuvarande arbetet. Den här Caleb har dödat ytterligare två oskyldiga sedan han släpptes. Jag skulle säga ett tydligt resultat av etisk doktrin och en uppsättning moraliska värderingar, va, Milo? I vilket fall som helst, denna Caleb har nu försvunnit."
  
  Milos huvud ryckte mot laptopskärmen, mot Kennedy Moore. "Två till?"
  
  Nu skrattade Frey. "Ha, ha. Du är väl inte så dum att du inte förstår det här? Föreställ dig hennes sorg. Föreställ dig hennes vånda!"
  
  Milo kom ikapp och, trots sig själv, blottade tänderna som en isbjörn som sliter isär sin första fångst för dagen.
  
  "Jag har en plan". Frey fnissade av förtjusning. "Oh shit... jag har en plan."
  
  
  TJUGOETT
  
  
  
  NEW YORK
  
  
  Det mobila högkvarteret var i kaos. Drake, Kennedy och Ben följde efter Thorsten Dahl och den arga specialstyrkans befäl uppför trappan och förbi uppståndelsen. De gick genom två fack innan de stannade i den relativa tystnad som alkoven i slutet av metallskjulet gav.
  
  "Vi fick ett samtal", kastade specialstyrkans befäl i ilska bort sitt vapen. "Vi fick det jävla samtalet och femton minuter senare är tre av mina män döda! Vad i...?"
  
  "Bara tre?" frågade Dahl. "Vi förlorade sex. Respekt kräver att vi tar oss tid..."
  
  "Fan respekt", var SWAT-killen rasande. "Du gör intrång på mitt territorium, din engelska skitstövel. Ni är lika dåliga som de jäkla terroristerna!"
  
  Drake höjde sin hand. "Egentligen är jag en engelsk skitstövel. Den här idioten är svensk."
  
  Amerikanen såg förbryllad ut. Drake skärpte sitt grepp om Bens axlar. Han kände hur killen darrade. "Vi hjälpte till", sa han till specialstyrkan. "De hjälpte. Det kunde ha varit mycket värre."
  
  Och sedan, när ödet slog ner sin ironiska hammare, hördes det chockerande ljudet av kulor som regnade ner över högkvarteret. Alla föll till golvet. Ett metalliskt ljud studsade från den östra väggen. Innan skottlossningen avslutades ställde sig specialförbandsbefälhavaren upp. "Den är skottsäker", sa han med lite förlägenhet.
  
  "Vi måste gå," Drake letade efter Kennedy, men kunde inte hitta henne.
  
  "I skottlinjen?" sa specialstyrkan. "Vem fan är du?"
  
  "Det är inte företaget eller kulorna som oroar mig," sa Drake. "Det här är en raketdriven granat som snart kan följa."
  
  Försiktighet dikterade evakuering. Drake kom ut precis i tid för att se de svartvita springa skrikande i riktningen kulorna hade kommit ifrån.
  
  Han såg sig om igen efter Kennedy, men hon verkade ha försvunnit.
  
  Så dök plötsligt ett nytt ansikte upp bland dem. Bureauchefen, att döma av hans trestjärniga insignier och, som om det inte vore nog, trängde sig förbi honom, var en man som bar de sällsynta fem stjärnorna som en poliskommissarie. Drake visste direkt att det här var killen de skulle prata med. Poliskommissarie var inblandad i kampen mot terrorism.
  
  Specialförbandsbefälhavarens radio ropade: "Allt klart. Det finns ett fjärrstyrt vapen här på taket. Det här är en röd sill."
  
  "Jävlar!" Drake trodde att kanadensarna och tyskarna rörde sig längre och längre med sina fångar.
  
  Thorsten Dahl tilltalade nykomlingen. "Du borde verkligen prata med min minister."
  
  "Jobbet är gjort", sa kommissarien. "Du går härifrån."
  
  "Nej, vänta," började Drake och hindrade Ben fysiskt från att rusa fram. "Du förstår inte...."
  
  "Nej, nej", sa kommissarien med sammanbitna tänder. "Jag vet inte. Och jag menar att du går härifrån, på väg till Washington, DC. Capitol Hill vill ha en bit av er, och jag hoppas att de tar det i stora bitar. "
  
  
  * * *
  
  
  Flygningen varade i nittio minuter. Drake var orolig för Kennedys mystiska försvinnande tills hon dök upp igen precis när planet skulle lyfta.
  
  Hon kom springande nedför gången, andfådd.
  
  "Jag trodde att vi förlorade dig", sa Drake. Han kände en enorm lättnad, men försökte hålla det lättsamt.
  
  Kennedy svarade inte. Istället satte hon sig på fönstersätet, bort från samtalet. Drake reste sig för att undersöka, men stannade när hon drog sig ifrån honom, ansiktet vitt som alabaster.
  
  Var var hon och vad hände där?
  
  Inga samtal eller mejl var tillåtna under flygningen. Ingen tv. De flög i tysthet; flera vakter tittade på dem utan att lägga sig i.
  
  Drake kunde låta det flöda över honom. SAS utbildning krävde timmar, dagar och månader av väntan. För beredning av. För observation. För honom kunde en timme flyga förbi på en millisekund. Vid ett tillfälle erbjöds de alkohol i dessa små plastflaskor och Drake tvekade i mer än ett ögonblick.
  
  Whiskyn glittrade, en bärnstensamulett av katastrof, hans valvapen förra gången det blev svårt - när Alison gick. Han mindes smärtan, förtvivlan, och ändå höll hans blick kvar på honom.
  
  "Inte här, tack." Ben var pigg nog att skicka iväg sin älskarinna. "Vi är Mountain Dew-killar. Kom an."
  
  Ben försökte till och med få Drake ur detta tillstånd genom att låtsas vara en nörd. Han lutade sig ut i gången och tittade på när presentatören, svajande, återvände till hennes plats. "I våra amerikanska bröders jargong skulle jag ha kommit in i det!"
  
  Hans ansikte blev rött när hans värdinna tittade tillbaka på honom förvånat. Efter en sekund sa hon, "Det här är inte Hooters air, baby."
  
  Ben sjönk tillbaka i sin stol. "Skit".
  
  Drake skakade på huvudet. "Din hälsa, kompis. Din ständiga förnedring fungerar som en glad påminnelse om att jag aldrig var i din ålder."
  
  "Skitsnack".
  
  "Allvarligt - tack."
  
  "Oroa dig inte".
  
  "Och Karin - hon kommer att bli bra. Jag lovar."
  
  "Hur kan du lova det, Matt?"
  
  Drake pausade. Det som uttrycktes var hans medfödda engagemang för att hjälpa de behövande, inte en soldats tydliga omdöme.
  
  "De kommer inte att skada henne ännu," sa han. "Och snart kommer vi att få mer hjälp än du kan föreställa dig."
  
  "Hur vet du att de inte kommer att skada henne?"
  
  Drake suckade. "Okej, okej, det är en kvalificerad gissning. Om de ville ha henne död, skulle de ha dödat henne direkt, eller hur? Ingen bortskämd. Men det gjorde de inte. Så..."
  
  "Ja?"
  
  "Tyskarna behöver henne för något. De kommer att hålla henne vid liv." Drake visste att de kunde ta henne till ett separat förhör eller något ännu mer konventionellt - till en diktatorliknande chef som gillade att dominera varje händelse. Under åren blev Drake kär i den här typen av tyrann. Deras auktoritärism gav alltid de goda en andra chans.
  
  Ben tvingade fram ett påtvingat leende. Drake kände hur planet började sjunka och började gå igenom fakta i sitt huvud. Med sitt lilla team fallit samman var han tvungen att kliva upp och skydda dem ännu mer.
  
  
  * * *
  
  
  Inom två minuter efter att de lämnat planet fördes Drake, Ben, Kennedy och Dahl in genom flera dörrar, uppför en tyst rulltrappa, nerför en plysch korridor kantad av tjocka blå paneler, och slutligen genom en tung dörr som Drake märkte hade varit eftertänksamt låst bakom dem.
  
  De befann sig i en förstklassig, förstklassig lounge, tom förutom de själva och åtta andra: fem beväpnade vakter och tre kostymer - två kvinnor och en äldre man.
  
  Mannen steg fram. "Jonathan Gates," sa han tyst. "Försvarsminister."
  
  Drake kände en plötslig ström av panik. Gud, den här killen var megakraftig, kanske femma eller sjätte i kö för presidentposten. Han suckade och klev fram, noterade vakternas framryckande rörelser och spred sedan ut armarna.
  
  "Alla vänner är här," sa han. "Jag tror iallafall det."
  
  "Jag tror att du har rätt." Försvarsministern steg fram och sträckte fram handen. "För att spara tid var jag redan uppdaterad. USA är villiga och kan hjälpa. Jag är här för att... underlätta... denna hjälp."
  
  En av kvinnorna bjöd alla på en drink. Hon hade svart hår, en genomträngande blick och var i mitten av femtioårsåldern, med bekymmerslinjer tjocka nog att dölja statshemligheter och ett sätt att ignorera vakter som talade om hennes obehag med dem.
  
  Dryckerna smälte isen lite. Drake och Ben stannade nära Gates och smuttade på dietdrycker. Kennedy gick till fönstret, snurrade sitt vin och tittade ut på de taxiande flygplanen, till synes vilsen i tankar. Thorsten Dahl sjönk ner i en bekväm stol med Evian, hans kroppsspråk valt att vara icke-hotande.
  
  "Min syster," sa Ben. "Kan du hjälpa henne?"
  
  "CIA har kontaktat Interpol, men vi har inga spår om tyskarna ännu." Efter ett ögonblick noterade sekreteraren Bens nöd och ansträngningen det tog honom att nå ut till en kongressmedlem, och tillade: "Vi försöker, son. Vi kommer att hitta dem."
  
  "Mina föräldrar vet inte än." Ben tittade ofrivilligt ner på sin mobiltelefon. "Men det tar inte lång tid..."
  
  Nu klev ytterligare en kvinna fram - en glad, självsäker, mycket yngre individ, som på alla sätt påminner om den blivande före detta fru utrikesministern, en riktig rovdjur eller, som Drake sa till sig själv, en politisk version av Alicia Miles.
  
  "Mitt land är inget annat än orealistiskt, herr Dahl, herr Drake. Vi vet att vi ligger långt efter med det här, och vi vet vad det är för insatser. Ditt SAS-team har godkänts för drift. SGG också. Vi har ett Delta-team redo att hjälpa till. Lägg bara ihop siffrorna..." Hon vickade med fingrarna. "Koordinater".
  
  "Och professor Parnevik?" Dahl talade för första gången. "Vad för nyheter om kanadensare?"
  
  "Beslut utfärdas", sa sekreteraren lite stelt. "Detta är en diplomatisk situation..."
  
  "Nej!" skrek Drake och andades sedan ut för att lugna ner sig. "Nej, sir. Detta är fel tillvägagångssätt. Den här saken lanserades... vad?... för tre dagar sedan? Tiden är allt här, speciellt nu. De närmaste dagarna, sade han, "är där vi vinner eller förlorar."
  
  Sekreterare Gates gav honom en förvånad blick. "Jag hör att du fortfarande har en del av soldaten i dig, Drake. Men inte på grund av denna reaktion."
  
  "Jag växlar mellan soldat och civil när det passar", ryckte Drake på axlarna. "Fördelarna med att vara en före detta soldat."
  
  "Ja. Tja, om det får dig att må bättre, hjälper inte teckningsoptioner. Colby Taylor försvann från sin kanadensiska herrgård tillsammans med de flesta av sina anställda. Min gissning är att han hade planerat detta länge och gått över till några förutbestämda beredskap. I huvudsak - han är utanför nätet."
  
  Drake slöt ögonen. "Några bra nyheter?"
  
  En ung kvinna talade. "Tja, vi erbjuder dig alla resurser från Library of Congress för att hjälpa din forskning." Hennes ögon gnistrade. "Världens största bibliotek. Trettiotvå miljoner böcker. Sällsynta tryck. Och World Digital Library."
  
  Ben tittade på henne som om hon precis hade gått med på att delta i en Princess Leia cosplay-tävling. "Alla resurser? Så - teoretiskt - skulle du kunna lista ut vilken tysk som är besatt av nordisk mytologi? Du kanske hittar texter om Oden och denna gudarnas grav. Saker som inte finns på internet?"
  
  "Du kunde, med bara en knapptryckning," sa kvinnan. "Och om det misslyckas har vi några mycket gamla bibliotekarier."
  
  Bens ögon lyste upp av hopp när han tittade på Matt. "Ta oss dit."
  
  
  * * *
  
  
  Library of Congress var öppet för dem tidigt på söndagsmorgonen. Lamporna tända, personalen uppmärksam, världens största bibliotek imponerade verkligen. Till en början påminde platsens arkitektur och känsla Drake om ett museum, men när han tittade på raderna av bokhyllor och runda läsbalkonger kände han snart den respektfulla atmosfären av antik kunskap, och hans humör förändrades för att matcha hans omgivning.
  
  Medan Drake tillbringade lite tid med att vandra i korridorerna, slösade Ben inte bort tid på att dyka in i forskning. Han smög in på balkongen, laddade upp den bärbara datorn och skickade deras svenska specialförbandsbefäl på en jakt efter kaffe och kakor.
  
  "Trevligt ställe", sa Drake medan han cirklade runt. "Jag känner att Nicolas Cage kan dyka upp vilken minut som helst."
  
  Ben nypte sig i näsryggen. "Jag vet inte var jag ska börja," erkände han. "Mitt huvud är en lada, kompis."
  
  Thorsten Dahl knackade på räckena som omgav balkongen. "Börja med vad du vet," sa han i den studerade Oxford-tonen. "Börja med en legend."
  
  "Höger. Tja, vi känner till den här dikten. Det säger ganska mycket att den som skändar gudarnas grav kommer att föra ner helveteseld över jorden. Och det är eld, bokstavligen. Vår planet kommer att brinna. Vi vet också att denna legend har unika historiska paralleller med andra relaterade legender skrivna om andra gudar."
  
  "Vad vi inte vet," sa Dahl, "är varför? Eller hur?"
  
  "Eld," sa Drake skarpt. "Grabben sa just det."
  
  Ben slöt ögonen. Dahl vände sig mot Drake med ett stramt leende. "Det kallas brainstorming," sa han. "Att analysera fakta hjälper ofta till att avslöja sanningen. Jag menade hur en katastrof inträffar. Snälla antingen hjälp eller lämna."
  
  Drake smuttade på sitt kaffe och förblev tyst. Båda dessa killar förlorade folk och förtjänade utrymme. Han gick fram till räcket och tittade bakåt, med ögonen flygande runt i det runda rummet och noterade personalens och amerikanska agenters positioner. Kennedy satt två våningar nedanför och knackade ursinnigt på sin bärbara dator, isolerad av sin egen... vad?, tänkte Drake. Skuld? Rädsla? Depression? Han visste allt om det, och han skulle inte börja predika.
  
  "Legenden", sa Ben, "indikerar att en sköljning av Odens grav kommer att börja flödet av floder av eld. Jag skulle säga att det här är lika viktigt att veta som allt annat här."
  
  Drake rynkade pannan när hans senaste minnen dök upp. Eldflodar? Han såg det.
  
  Men var?
  
  "Varför sa du så?" han frågade. "Eldens floder?"
  
  "Vet inte. Kanske för att jag är trött på att säga "helveteselden bryter ut" och "slutet är nära". Jag känner mig som en Hollywood-filmtrailer."
  
  "Så du gick efter eldfloderna?" Dahl höjde på ett ögonbryn. "Som lava?"
  
  "Nej, vänta", knäppte Drake med fingrarna. "Ja! Supervulkan! I... på Island, eller hur?" Han tittade på svensken för bekräftelse.
  
  "Titta, bara för att jag är skandinavisk betyder det inte att jag är det"
  
  "Ja". I det ögonblicket materialiserades den juniora biträdande försvarsministern bakom en närliggande bokhylla. "På sydöstra sidan av Island. Hela världen vet om detta. Efter att ha läst den nya regeringens studie tror jag att detta är den sjunde befintliga supervulkanen."
  
  "Den mest kända är i Yellowstone Park," sa Ben.
  
  "Men utgör supervulkanen ett sådant hot?" frågade Drake. "Eller är detta en annan Hollywood-myt?"
  
  Både Ben och den biträdande sekreteraren nickade. "Termen "utrotning av arter" är inte överdriven i det här sammanhanget, sa medhjälparen. "Forskning säger oss att två tidigare supervulkanutbrott sammanfaller med de två största massutrotningshändelserna som någonsin har inträffat på vår planet. För det andra är naturligtvis dinosaurier."
  
  "Hur mycket av en slump?" frågade Drake.
  
  "Så nära att om det hände en gång skulle du bli förvånad över det. Men två gånger? Låt oss..."
  
  "Skit".
  
  Ben höjde händerna i luften. "Titta, vi håller på att gå på sidospår här. Vad vi behöver är att ladda Odin med skit." Han lyfte fram flera titlar på skärmen. "Det här, det här och wow ¸ definitivt det här. Voluspa - där Oden berättar om sina möten med Siaren."
  
  "Besök?" Drake gjorde en grimas. "Vikingaporr, va?"
  
  Assistenten lutade sig över Ben och tryckte på några knappar, skrev in ett lösenord och skrev en rad. Hennes byxdräkt var motsatsen till Kennedys kostym, smakfullt designad för att framhäva hennes figur snarare än att dölja den. Bens ögon vidgades, hans problem glömdes bort för ett ögonblick.
  
  Drake sa i munnen, "Skastad talang."
  
  Ben gav honom långfingret precis när assistenten reste sig upp. Lyckligtvis såg hon honom inte. "De kommer att föras till dig inom fem minuter," sa hon.
  
  "Tack fröken." Drake tvekade. "Förlåt, jag vet inte ditt namn."
  
  "Kalla mig Hayden," sa hon.
  
  Böckerna placerades bredvid Ben några minuter senare, och han valde genast den som hette Voluspa.Han bläddrade igenom sidorna som en besatt man; som ett djur som luktar blod. Dahl valde en annan volym, Drake - den tredje. Hayden satt bredvid Ben och studerade texten med honom.
  
  Och sedan ropade Ben "Eureka! Jag har det!" Saknad länk. Det är Heidi! Helvete Heidi! Den här boken följer, och jag citerar, "resorna av Odens favoritseare, Heidi."
  
  "Som i en barnbok?" Dahl mindes uppenbarligen sin skoltid.
  
  Drake såg bara förvirrad ut. "A? Jag är mer av en Heidi Klum-typ av kille."
  
  "Ja, en barnbok! Jag tror att legenden om Heidi och berättelsen om hennes resor måste ha utvecklats under åren från en nordisk saga till en nordisk myt, och sedan bestämde sig en författare från Schweiz för att använda sagan som grund för en barnbok."
  
  "Jaha, vad står det?" Drake kände hur hans hjärta slog snabbare.
  
  Ben läste en sekund. "Åh, det säger mycket," fortsatte han hastigt. - Det säger väl allt.
  
  
  TJUGOTVÅ
  
  
  
  WASHINGTON, DC
  
  
  Kennedy Moore satt och stirrade på sin datorskärm, såg ingenting och tänkte på hur när du mal livet under tummen, så är det i princip bara en tennisboll som manipuleras av en mästare. En liten sväng tillbaka förändrade ditt öde, någon oväntad vändning skickade dig in i en spiral av självförstörelse, sedan några dagar av fartfylld action tog dig tillbaka in i spelet.
  
  Hon kände sig pigg på vägen till New York, ännu bättre efter museigalenskapen. Hon var nöjd med sig själv och kanske till och med lite nöjd med Matt Drake.
  
  Hur perverst, sa hon till sig själv. Men alltså, sa inte någon en gång att av stora svårigheter kommer stora framsteg? Något sådant.
  
  Professorn kidnappades sedan. Ben Blakes syster har blivit kidnappad. Och Kennedy gick resolut mot detta mobila högkvarter, rakt på huvudet och återigen helt nedsänkt i spelet, hennes tankar fokuserade på att förstå förvirringen.
  
  Sedan, när hon började gå uppför trappan, materialiserade sig Lipkind från folkmassan och stoppade henne abrupt.
  
  "Kapten?"
  
  "Hej Moore. Vi måste prata ".
  
  "Kom in," vinkade Kennedy mot högkvarteret, "vi kan använda din hjälp."
  
  "Äh, öh. Nej. Det är inte på grund av museet, Moore. Kryssaren är i den riktningen."
  
  Han rörde sig genom folkmassan, hans spända rygg tittade nu på henne som en tyst anklagelse. Kennedy fick skynda sig ikapp.
  
  "Vad... vad hände, kapten?"
  
  "Komma in."
  
  Kryssaren var tom förutom de två. Gatubullret har dämpats, de världsomskakande händelserna utanför är nu inlåsta längre än dygden av en festande socialist.
  
  Kennedy till hälften vände sig om i sin plats för att möta Lipkind. "Säg inte till mig...snälla säg inte..." En klump i halsen fick Lipkind att tappa sitt stränga uttryck och berätta allt för henne innan orden lämnade hans läppar.
  
  Men de föll, och varje ord var en droppe gift i hennes redan svärtade själ.
  
  "Caleb slog igen. Vi hade en månads försening - sedan igår eftermiddag fick vi ett samtal. Flickan... ahh... flickan från Nevada," blev hans röst hes. "Ny i stan. Studerande."
  
  "Nej. Snälla du..."
  
  "Jag ville att du skulle veta det nu, innan du hör någon råttskit."
  
  "Nej".
  
  "Jag är ledsen, Moore."
  
  "Jag vill komma tillbaka. Låt mig gå tillbaka, Lipkind. Släpp in mig. "
  
  "Jag är ledsen".
  
  "Jag kan hjälpa dig. Det här är mitt jobb. Mitt liv."
  
  Lipkind bet sig i underläppen, ett säkert tecken på stress. "Inte än. Även om jag ville så skulle inte myndigheterna godkänna det. Du vet det."
  
  "Borde jag? Sedan när kan jag känna till politikers tankar? Alla i politiken är en jävel, Lipkind, och sedan när började de göra rätt? "
  
  "Du fångade mig," Lipkinds morrande förrådde hans hjärta. "Men order, som de säger, är order. Och mina ändrades inte."
  
  "Lipkind, det här... förstör mig."
  
  Han svalde torrt. "Ge det tid. Kommer du tillbaka".
  
  "Det är inte mig jag bryr mig om, fan! Det här är hans jävla offer! Deras familjer!"
  
  "Det tycker jag också, Moore. Lita på mig."
  
  Efter en stund frågade hon: "Var?" Det var allt hon kunde göra, allt hon kunde begära, allt hon kunde tänka på.
  
  "Moore. Här behöver du inte betala någon bot. Det är inte ditt fel att den här psykopaten är en jävla psykopat."
  
  "Var?" - Jag frågade.
  
  Lipkind visste vad hon behövde och berättade för henne platsen.
  
  
  * * *
  
  
  Öppen byggarbetsplats. Tre kvarter söder om Ground Zero. Utvecklaren heter Silke Holdings.
  
  Kennedy hittade brottsplatsen inom tjugo minuter, lade märke till det fladdrande bandet på fjärde våningen i den öppna byggnaden och skickade en taxi. Hon stod framför byggnaden och tittade upp med själlösa ögon. Platsen var öde - fortfarande en aktiv brottsplats - men det var sent på lördagen och händelsen inträffade för mer än 24 timmar sedan.
  
  Kennedy sparkade på skräpet och gick sedan ut på byggarbetsplatsen. Hon gick uppför den öppna betongtrappan upp på sidan av byggnaden till fjärde våningen och upp på en betongplatta.
  
  En hård vind drog i hennes lösa blus. Om hennes hår inte hade kammats tillbaka med ett starkt band, skulle det ha flugit omkring som något besatt. Tre vyer av New York öppnade sig framför henne, vilket fick henne att känna sig yr - ett tillstånd som hon hade haft hela sitt liv, men konstigt nog kom ihåg först nu.
  
  Och ändå klättrade hon på Yggdrasil, Världsträdet.
  
  Då ingen yrsel.
  
  Det påminde henne om Odin-fallet och Matt Drake i synnerhet. Hon ville gå tillbaka till det här, till honom, men hon var inte säker på att hon hade modet.
  
  Hon vågade sig över den dammiga plattan och undvek högar av bråte och entreprenörers verktyg. Vinden drog i hennes ärmar och byxor, vilket fick dem att svälla på grund av överflödigt material. Hon stannade inte långt från där Lipkind hade beskrivit platsen för kroppen. I motsats till populär tv är kropparna inte markerade med krita - de fotograferas, sedan mäts deras exakta plats från olika fasta punkter.
  
  Hur som helst så behövde hon bara vara där. Böj dig, fall på knä, blunda och be.
  
  Och allt rusade tillbaka. Som att djävulen faller från himlen. Precis som skapandet av en ärkeängel, flöt allt genom hennes sinne. I samma ögonblick som hon såg Chuck Walker plocka in massor av smutsiga pengar. Ljudet av domarens klubba som förklarar sin skuld. De döda blickarna från hennes medarbetare, de obscena teckningarna som började dyka upp på hennes skåp, fästa vid motorhuven på hennes bil, fästa vid dörren till hennes lägenhet.
  
  Brevet hon fick från seriemördaren, där han tackade henne för all hjälp.
  
  Hon behövde ångra sig för ännu ett mord som hon hjälpte Thomas Caleb att begå.
  
  Hon behövde be om förlåtelse från de döda och de sörjande.
  
  
  TJUGOTRE
  
  
  
  WASHINGTON, DC
  
  
  "Den här saken är mer avslöjande än Britney," skyndade Ben på sina ord och höll tillbaka sin upphetsning. "Det står här - 'Medan han är på världsträdet avslöjar Volva för Oden att hon känner till många av hans hemligheter. Att han offrade sig på Yggdrasil i jakten på kunskap. Att han fastade i nio dagar och nio nätter i samma syfte. Hon säger till honom att hon vet var hans ögon är gömda och hur han gav bort dem i utbyte mot ännu mer kunskap."
  
  "En klok," avbröt Dahl. "Parnevik sa att han alltid ansågs vara den klokaste av alla gudar."
  
  Drake muttrade: "Det är aldrig klokt att berätta dina hemligheter för en kvinna."
  
  Ben himlade med ögonen på honom. "Oden fastade på Världsträdet i nio dagar och nio nätter med ett spjut genomborrat hans sida, som Kristus på korset. Heidi säger att Oden i sitt delirium berättade för henne var hans följeslagare var gömda. Och var gömdes hans sköld? Och att hans spjut ska vara kvar där. Och att han ville att hon skulle skingra hans följeslagare - hans delar - och lägga hans kropp i graven."
  
  Ben flinade mot Drake med stora ögon. "Jag kanske inte har avslutat mitt sökande efter den legendariska klitoris, min vän, men mitt arbete här är klart."
  
  Ben kom då ihåg var han var och kvinnan som stod bredvid honom. Han tog tag i näsryggen. "Fan och skitsnack."
  
  Dahl blinkade inte med ett öga. "Så vitt jag vet - och det gäller bara det jag brydde mig om att lyssna på under Parneviks föreläsning - låg Volvas, liksom de egyptiska faraonerna, alltid begravda i de rikaste gravarna, bredvid vilka det fanns många värdefulla saker. Hästar, vagnar, gåvor från avlägsna länder."
  
  Hayden verkade gömma ett leende. "Om vi följer hela din berättelse logiskt, Mr. Blake, så tror jag att Heidis så kallade resor faktiskt är en förklaring av var alla delar av Odin var utspridda... eller gömda."
  
  "Ring mig... Ben. Ja, Ben. Och ja, du har rätt. Säkert."
  
  Drake hjälpte sin vän att komma ut. "Inte för att det spelar någon roll nu. Alla bitar hittades, förutom valkyriorna och..." han gjorde en paus.
  
  "Ögon." sa Ben med ett spänt leende. "Om vi kan hitta ögonen kan vi stoppa det här och få lite pruta till Karin."
  
  Drake, Dahl och Hayden förblev tysta. Drake sa till slut: "Valkyriorna måste finnas där ute någonstans också, Blakey. Kan du ta reda på var de hittades? Det måste vara något gammalt tidningsreportage eller något."
  
  "Heidi kom på legenden om Ragnarök," tänkte Ben fortfarande, fördjupad i sin forskning. "Odin måste ha tränat henne innan han dog i Ragnarök."
  
  Drake nickade på huvudet och skickade Dahl och Hayden åt sidan. "Valkyrior," sa han till dem. "Kommer du ihåg den totala bristen på information och därmed den eventuella kriminella aspekten? Finns det en chans att Interpol kan slå sig ihop med CIA och ge honom en chans?"
  
  "Jag ska godkänna det nu," sa Hayden. "Och jag kommer att fortsätta den utredning som våra IT-specialister genomförde mot tyskarna. Som din söta lilla vän nästan säger - de elektroniska spåren borde leda oss till dem."
  
  "Söt?" Drake log mot henne. "Han är mer än så. Fördjupa dig i fotografering. Vokalist i gruppen. En familjefar, och..." han ryckte på axlarna, "ja... min vän."
  
  Hon lutade sig närmare, sa: "Han kan ta min bild när som helst", skrattade sedan lätt och gick därifrån. Drake följde efter henne, både förbryllad och positivt överraskad. Han hade fel om henne. Gud, hon var svårare att läsa än Kennedy.
  
  Drake är stolt över sin förmåga att läsa människor. Gled han? Hade hans år av civiltjänst gjort honom mjuk?
  
  En röst talade in i hans öra och fick hans hjärta att hoppa. "Vad är detta?" - Jag frågade.
  
  Kennedy!
  
  "Skit!" Han hoppade och försökte dölja sitt lilla hopp i luften som den vanliga sträckningen av sina lemmar.
  
  New York-polisen läste den som en bok. "Jag har hört att SAS aldrig har hamnat i ett bakhåll i fiendens territorium. Jag antar att du aldrig var en del av det här laget, va?"
  
  "Vad är vad?" frågade Ben frånvarande och svarade på hennes fråga.
  
  "Detta?" Kennedy lutade sig framåt och knackade på sidan av monitorn och pekade på en liten ikon gömd bland virrvarret av symboler i manuskriptet.
  
  Ben rynkade pannan. "Vet inte. Ser ut som ikonen på bilden."
  
  När Kennedy rätade upp sig lossnade håret från banden och föll över hennes axlar. Drake tittade på när de forsade ner till den lilla delen av hans rygg.
  
  "Wow. Det är för mycket hår."
  
  "Du kan göra det, freak."
  
  Ben dubbelklickade på bildikonen. Skärmen förvandlades till text, dess feta titel fångar ditt öga. Oden och Siaren, ställde upp under Ragnarök. Och under det finns några gamla rader med förklarande text.
  
  Denna målning, målad av Lorenzo Bacche 1795 och konfiskerad från John Dillingers privata samling 1934, tros vara baserad på en äldre bild och visar den nordiska guden Odens följeslagare arrangerade i en speciell ordning på platsen där Oden dog - Ragnaröks mytomspunna slagfält. Hans älskade Siare ser på detta och gråter.
  
  Utan att säga ett ord tryckte Ben igen och bilden materialiserades framför dem.
  
  "Min Gud!" muttrade Ben. "Bra jobbat."
  
  Kennedy sa, "Det här är en plan... för hur man ska ordna bitarna."
  
  
  TJUGOFYRA
  
  
  
  WASHINGTON, DC
  
  
  "Låt oss göra några kopior." Den alltid försiktige Drake tog några snabba bilder med sin telefon. Ben lärde honom att alltid ha en bra, fungerande kamera till hands, och detta var en oväntad förlust av pengar. "Allt vi behöver nu är valkyriorna, ögonen och kartan över Ragnarök." Han stannade plötsligt, stickad av en minnesbit.
  
  Ben frågade: "Vad?"
  
  "Vet inte. Skit. Minne. Kanske något vi har sett de senaste dagarna, men vi har sett så mycket att jag inte kan begränsa det."
  
  Dahl sa: "Nå, Drake. Du kanske hade rätt. Kanske har den moderna Dillinger sin egen intressanta privata samling."
  
  "Titta här," fortsatte Ben att läsa. "Här står det att den här målningen är unik, ett faktum som inte förverkligades förrän i början av 1960-talet, varefter den ingick i en utställning om nordisk mytologi och skickades på en kort världsturné. Efter detta, och på grund av avtagande intresse, var tavlan inlåst i ett museivalv och... ja, glömt bort. Fram till denna dag".
  
  "Bra jobbat vi tog med oss en polis." Drake försökte stärka Kennedys självkänsla, fortfarande inte säker på var hennes huvud var efter New York.
  
  Kennedy började knyta tillbaka håret och tvekade sedan. Efter en stund stoppade hon händerna i fickorna, som om hon försökte fånga dem. Drake klappade henne på axeln. "Så, vad sägs om att du ska hämta den här tavlan och ta hit den. Det kan finnas något där som vi inte ser på bilden. Jag och min gamle kompis Dahl ska kolla in konstsamlandets skumma sida. Skaka några träd." Han stannade och flinade. "Fler träd."
  
  Kennedy stönade innan han gick därifrån.
  
  Dahl stirrade på honom med smala ögon. "Så. Var ska vi börja?
  
  "Vi börjar med valkyriorna," sa Drake. "När vår vänliga munchkin berättar var och när de hittades kan vi försöka spåra dem."
  
  "Detektivarbete?" frågade Dahl. "Men du skickade precis iväg vår bästa detektiv."
  
  "Just nu behöver hon distraktion fysiskt, inte mentalt. Hon är ganska ful."
  
  Ben talade. "Bra gissning, Matt. Valkyriorna upptäcktes bland andra stora skatter i graven efter vikingatida siaren Volva 1945 i Sverige."
  
  "Heidis grav?" Drake tog en chans.
  
  "Det måste vara. Jävligt bra sätt att gömma en av bitarna. Be dina undersåtar att begrava den med dig efter att du har dött."
  
  "Överför den här artikeln till en annan dator." Drake och Dahl satt bredvid varandra och såg obekväma ut.
  
  Drake visste att klockan fortfarande tickade. För Karin. För Parnevik. För deras fiender och för hela världen. Han slog rasande till maskinen, gick igenom museets arkiv och försökte ta reda på när valkyriorna försvann från inventeringen.
  
  "Missnar du att någon arbetar inifrån?" Dahl förstod direkt vart han var på väg.
  
  "Bästa gissningen är en underbetald museisäkerhetsvakt eller en instängd curator... något sådant. De skulle ha väntat tills valkyriorna möjligen degraderats till valvet och sedan tyst skickat dem. Ingen inser detta på flera år, om alls."
  
  "Eller rån", ryckte Dahl på axlarna. "Jesus, man, vi har över sextio år på oss att ta reda på det här." Han rörde vid vigselringen han hade satt på igen sedan de kom in på biblioteket. Drake stannade en sekund. "Fru?"
  
  "Och barn".
  
  "saknar du dem?"
  
  "Varje sekund".
  
  "Bra. Du kanske inte är riktigt den idiot jag trodde att du var."
  
  "Fy fan, Drake."
  
  "Mer gillar det. Jag ser inga rån. Men se här - valkyriorna åkte på turné 1991 som en del av en pr-kampanj för Riksantikvariestiftelsen. 1992 saknades de i museets katalog. Vad säger det dig?
  
  Dahl knep ihop läpparna. "Att någon associerad med turnén bestämde sig för att stjäla dem?"
  
  "Eller... någon som såg dem på turnén bestämde!"
  
  "Okej, det är mer troligt." Dahls huvud skakade. "Så vart tog turnén vägen?" Hans fingrar knackade fyra gånger på skärmen. "England. NEW YORK. Hawaii. Australien."
  
  "Det minskar verkligen det," sa Drake sarkastiskt. "Skit".
  
  "Nej, vänta", utbrast Dahl. "Detta är sant. Valkyrie-kidnappningen borde ha gått smidigt, eller hur? Väl planerat, väl genomfört. Idealisk. Det luktar fortfarande av inblandning i ett brott."
  
  "Om du var lite smartare skulle du..."
  
  "Hör här! I början av 90-talet började den serbiska maffian gräva in klorna i Sveriges underliv. Utpressningsrelaterade brott har fördubblats på mindre än ett decennium, och det finns nu dussintals organiserade gäng som verkar över hela landet. Vissa kallar sig Bandidos. Andra, som Hells Angels, är bara bikergäng."
  
  "Säger du att den serbiska maffian har valkyrior?"
  
  "Nej. Jag säger att de planerade att stjäla dem och sedan sälja dem för pengar. De är de enda som har kopplingar för att klara det här. Dessa människor gör allt, inte bara utpressning. Internationell smuggling skulle inte vara bortom dem."
  
  "OK. Så hur får vi reda på vem de sålde dem till?"
  
  Dahl tog upp sin telefon. "Det gör vi inte. Men åtminstone tre av de högre ledarna sitter nu bakom lås och bom nära Oslo." Han gick iväg för att ringa ett samtal.
  
  Drake gnuggade sig i ögonen och lutade sig bakåt. Han tittade på klockan och blev chockad när han såg att klockan nästan var 6. När sov de senast? Han såg sig omkring när Hayden kom tillbaka.
  
  Den vackra assisterande försvarsministern såg deprimerad ut. "Förlåt killar. Ingen tur med tyskarna."
  
  Bens huvud svepte runt, spänningen visade. "Ingen?"
  
  "Inte än. Jag är verkligen ledsen."
  
  "Men hur? Den här killen måste vara någonstans." Tårar fyllde hans ögon och han fäste dem på Drake. "Är det inte?"
  
  "Ja, kompis, det stämmer. Tro mig, vi kommer att hitta honom." Han tog sin vän i en björnkram, hans ögon bad Hayden att få ett genombrott. "Vi måste ta en paus och äta en god frukost," sa han, med sin Yorkshire-accent lysande.
  
  Hayden skakade på huvudet och tittade på honom som om han precis hade pratat japanska.
  
  
  TJUGOFEM
  
  
  
  LAS VEGAS
  
  
  Alicia Miles tittade på mångmiljardären Colby Taylor när han satt på den rymliga våningen i en av de många lägenheter han ägde, den här belägen tjugotvå våningar ovanför Las Vegas Boulevard. En vägg var helt av glas, med en fantastisk utsikt över Bellagio-fontänerna och Eiffeltornets gyllene ljus.
  
  Colby Taylor tänkte inte en sekund på det. Han var fördjupad i sitt senaste förvärv, The Wolves of Odin, som han hade ägnat två timmar åt att noggrant plocka ihop. Alicia gick fram till honom, drog av sig kläderna en efter en tills hon var naken och gick sedan ner på alla fyra tills hennes ögon var i nivå med hans, en fot från marken.
  
  Makt och fara var två saker som tände henne. Kraften hos Colby Taylor - en megaloman extraordinär - och faran som utgörs av den läckra insikten att hennes pojkvän Milo, den där stora, kraftfulla blåsan från Vegas, faktiskt älskade henne.
  
  "Tänker du ta en paus, chef?" frågade hon andlöst. "Jag är barbacka. Ingen extra kostnad."
  
  Taylor tittade upp och ner på henne. "Alicia," sa han och tog upp tio dollar ur plånboken. "Vi vet båda att det skulle tända dig mer om jag betalade." Han tryckte sedeln mellan hennes tänder innan han tog ställning bakom henne.
  
  Alicia höjde huvudet högt, nästan dreglande, och beundrade de gnistrande ljusen från The Strip som sträckte ut sig framför henne. "Stressa inte. Om du kan."
  
  "Hur går det med Parnevik?" Taylor formulerade sin fråga som ett grymtande.
  
  "Så fort du är klar", svarade Alicia på sin brutna engelska. "Jag ska dela det i två delar."
  
  "Information är makt, Miles. Vi... måste veta vad de vet. ... Ett spjut. Resten. För tillfället ligger vi före. Men valkyriorna och ögonen är... de verkliga priserna."
  
  Alicia ställde upp det. Surrande. Grymta. Besatthet. Hon levde för två saker - fara och pengar. Hon hade förmågan och charmen att ta vad hon ville, vilket hon gjorde varje dag utan en sekund eftertanke eller ånger. Hennes dagar i SAS var bara träning. Hennes uppdrag i Afghanistan och Libanon var enkla läxor.
  
  Detta var hennes spel, hennes medel till självförsörjning. Den här gången var det kul med Colby Taylor och hans armé, men tyskarna skulle snart erbjuda en större avlöningsdag - Abel Frey representerade den verkliga makten, inte Colby Taylor. Blanda det med den berusande faran att ha den ständigt älskande Milo i närheten, och hon såg inget annat än fantastiska fyrverkerier vid sin horisont.
  
  Hon tittade runt på The Strip, insåg den absoluta kraften i de där blinkande ljusen och storslagna kasinon, och drog fördel av den lilla underhållning som Colby Taylor hade att erbjuda, samtidigt som hon tänkte på Matt Drake och kvinnan hon hade sett honom med.
  
  
  * * *
  
  
  Hon gick in i lägenhetens gästrum och hittade professor Roland Parnevik bunden, utspridd, vid sängen precis som hon hade lämnat honom. Med Taylors hetta fortfarande brännande mellan hennes lår och en rodnad på kinderna, skrek hon ut till Geronimo! och hoppade upp på madrassen och landade bredvid gubben.
  
  Hon hoppade upp på knä och slet bort silvertejpen från hans läppar. "Du hörde oss, eller hur, professor? Självklart gjorde du det." Hennes blick satte sig på hans ljumske. "Finns det fortfarande liv där nere, gubbe? Behövs hjälp?"
  
  Hon skrattade galet och hoppade ur sängen. Professorns rädda ögon följde hennes varje makthungriga drag, uppflammade hennes ego och fick henne till ännu mer vilda manifestationer. Hon dansade, hon snurrade, hon blev blyg.
  
  Men till slut satte hon sig på den gamle mannens bröst och fick honom att andas tungt, och svängde en rosensax.
  
  "Dags att hugga av fingrarna", sa hon glatt. "Jag njuter av min tortyr lika mycket som jag njuter av mitt sex, tum för tum. Och ju längre det varar desto bättre. Allvarligt vän, jag är bara här för blodet och kaoset."
  
  "Vad... vad vill du... veta?" Parneviks svenska brytning var tjock av rädsla.
  
  "Berätta om Matt Drake och horan som hjälper honom."
  
  "Ankbonde? Jag... Jag förstår inte... vill du inte - Odin?"
  
  "Jag bryr mig inte om allt det här norska skitet. Jag är med på grund av den rena frenetiska spänningen över det hela." Hon knäppte snabbt av rosensaxen nära nässpetsen.
  
  "Umm... Drake var - SAS, hörde jag. Han blev inblandad i det här...av en slump."
  
  Alicia kände hur en isig våg sköljde över henne. Hon klättrade försiktigt upp på Parneviks kropp, lade båda bladen runt hans näsa och klämde tills ett pip av blod dök upp.
  
  "Jag känner att du stannar, gamle man."
  
  "Nej! Nej! Snälla!" Nu var hans accent så tjock och förvrängd av trycket på hennes näsa att hon knappt kunde urskilja orden. Hon fnissade. "Du låter som den där kocken från The Muppets." Bla bla bla, bla bla bla, bla bla bla."
  
  "Hans fru - hon lämnade honom. Skyll på SAS!" - Parnevik utbröt och himlade förskräckt med ögonen. "Hans vän har en syster som hjälper oss! Kvinnan är Kennedy Moore, en polis från New York. Hon släppte en seriemördare!"
  
  Alicia rörde ilsket på sina blad. "Bättre. Mycket bättre, professor. Vad annars?"
  
  "Hon... hon är på... um... semester. Inga påtvingade helgdagar. Du förstår, seriemördaren - han dödade igen."
  
  "Gud, prof, du börjar tända på mig."
  
  "Snälla du. Jag kan säga att Drake är en bra person!"
  
  Alicia drog fram sina rosenskärare. "Tja, han går definitivt igenom det. Men jag stötte på honom i SRT, inte du. Jag vet vad som förföljer den jäveln."
  
  Det blev ett skrik och en krasch, och sedan stack Colby Taylor in huvudet genom dörren. "Milometer! Jag fick precis ett samtal från vår allierade i den svenska regeringen. De fick reda på var valkyriorna låg. Vi måste skynda oss. Nu!"
  
  Alicia tog rosskärarna och skar av den gamle mannens finger.
  
  Bara för att hon kunde.
  
  Och medan han skrek och vred sig, sträckte hon sig över hans rygg och stack honom med en jet-injektor, en spruta utan nål, och satte in en liten sensor precis under hans hud.
  
  Plan B, tyckte Alicia, hennes soldatutbildning var fortfarande i nivå.
  
  
  TJUGOSEX
  
  
  
  WASHINGTON, DC
  
  
  När Thorsten Dahls mobiltelefon ringde var Drakes mun full av blåbärsmuffins. Han sköljde ner den med färskt kaffe och lyssnade förväntansfullt.
  
  "Ja, statsråd." Efter denna överraskning var resten av samtalet från Dahls sida trögt, en rad 'jag ser', uttalanden och respektfull tystnad. Det slutade med 'I won't let you down, sir', vilket lät lite illavarslande för Drake.
  
  "Väl?" - Jag frågade.
  
  "Min regering var tvungen att lova en av dessa serbiska skurkar ett reducerat fängelsestraff i utbyte mot hjälp, men vi har bekräftelse." Drake kunde berätta att under Dahls konservativa exteriör fanns en man som ville vara lycklig.
  
  "Och vad?"
  
  "Inte än. Låt oss samla alla." Ett ögonblick senare drogs Ben bort från den bärbara datorns skärm, Hayden satte sig en tum från sin armbåge och Kennedy stod förväntansfullt bredvid Drake med sitt långa hår fortfarande nere.
  
  Dahl tog ett andetag. "Den korta versionen är att ledaren för den svenska serbiska maffian på nittiotalet - en man som för närvarande är i vårt förvar - gav valkyriorna till sin amerikanska motsvarighet som en gest av välvilja. Så Davor Babic fick Valkyries 1994. 1999 avgick Davor som ledare för maffian och överlämnade kontrollen till sin son Blanca och drog sig tillbaka till den plats han älskade mest i världen - till och med sitt hemland."
  
  Dahl stannade en stund. "Hawaii".
  
  
  TJUGOSJU
  
  
  
  New York, USA
  
  
  Abel Frey tittade ner från fönstret i sin lägenhet på översta våningen på de miljontals små myror som sprang längs trottoarerna nedanför. Men till skillnad från myrorna var dessa människor tanklösa, planlösa och saknade fantasin att se bortom sina eländiga liv. Han föreslog att termen "huvudlösa kycklingar" myntades av en man som stod på just denna höjd medan han undersökte den desillusionerade avloppsbrunnen som var mänskligheten.
  
  Frey har länge gett sina fantasier fritt spelrum. En mycket yngre version av honom insåg att att kunna göra vad som helst gjorde allt tråkigt. Man fick hitta på nya, mer varierande och underhållande aktiviteter.
  
  Därav stridsarenan. Därav modebranschen - till en början ett sätt att äga vackra kvinnor, sedan en front för en internationell smugglingsring, och nu ett sätt att dölja sitt intresse för gudarnas grav.
  
  Hans livsverk.
  
  Skölden var felfri, ett sant konstverk, och förutom den krypterade kartan som ristades in i dess konvexa yta, hade han nyligen upptäckt en kryptisk mening inskriven längs dess övre kant. Hans favoritarkeolog arbetade hårt på det. Och hans favoritforskare försökte reda ut en annan ny överraskning - skölden var gjord av ett konstigt material, inte vanlig metall, men något mer betydande, men samtidigt otroligt lätt. Frey blev både glad och besviken när han upptäckte att det fanns ännu mer bakom Odens hemlighet än han först hade föreställt sig.
  
  Hans besvikelse orsakades av bristen på tid att studera dem. Speciellt nu när han var med i detta internationella lopp. Hur han önskade att han kunde skicka tillbaka alla till La Veraine, och medan de olämpliga socialisterna hade roligt, skulle han och några utvalda andra analysera gudarnas hemligheter.
  
  Sedan flinade han mot det tomma rummet. Analys måste alltid åtföljas av några dyrbara stunder av grov andrum. Kanske ställa ett par manliga modeller mot varandra på en arena, erbjuda dem en väg ut. Ännu bättre, ställ flera av hans fångar mot varandra. Deras okunnighet och förtvivlan var alltid det bästa skådespelet.
  
  Hans mejl plingar. En video dök upp på skärmen som visar den nya tjejen, Karin Blake, sitta på sin säng i kedjor.
  
  "Till sist". Frey tittade på henne för första gången. Blake-kvinnan hade markerat var och en av de tre legosoldaterna han hade skickat för att kidnappa henne, en ganska ondskefull. Hon var väldigt smart, en riktig tillgång, och hon hade precis blivit inlåst i sitt lilla fängelse i La Vereina i väntan på Freys ankomst.
  
  Färskt kött för hans njutning. Från den oskyldiges blod är hans eviga salighet. Nu var hon hans egendom. Hon hade avklippt blont hår, snygg lugg och ett par stora ögon - även om Frey inte kunde vara säker på färgen med tanke på kvaliteten på bilden. En vacker kropp - inte smal som en modell; mer förförisk, vilket utan tvekan skulle tilltala det rättvisare könet.
  
  Han rörde vid hennes digitaliserade ansikte. "Du kommer snart hem, min lilla..."
  
  I det ögonblicket slog dörren upp och en oförskämd Milo kom in och viftade med sin mobiltelefon i ena handen. "Det är hon", skrek han. "Alicia!" Han hade ett dumt flin på sitt idiotiska ansikte.
  
  Frey dolde sina känslor. "Ja? Ja, berätta för mig. Det sista stycket i New York, det borde ha varit mitt." Han litade inte ett dugg på den engelska tiken.
  
  Han lyssnade på henne, leende när hon förklarade vart de skulle gå härnäst, rynkade pannan när han hörde att svenskarna och deras följeslagare var på väg, och sedan kunde han inte låta bli att stråla när hon lovade att han snart skulle hålla både kanadensiska siffror.
  
  Sedan kunde han dechiffrera denna märkliga inskription på sköldens kanter och se om andra delar var gjorda av samma sällsynta material. Då skulle han ha tre stycken och en fördel.
  
  "Du är åtminstone påhittig," sa han i telefonen och tittade intensivt på Milo. "Jag ser fram emot att använda denna fyndighet när vi snart träffas igen." Det var ganska länge sedan han hade genomborrat en engelsk ros.
  
  Frey log inåt när Milos ögon lyste upp vid tanken på att återförenas med sin flickvän. Alicias svar ekade fortfarande i hans sinne.
  
  Som du vill, sir.
  
  
  TJUGOÅTTA
  
  
  
  OAHU, HAWAII
  
  
  Den 12 september förmörkades middagssolen över Hawaii av ett mörkt regn av maneter fallskärmar, den amerikanska militärens signaturfallskärm. I en unik operation landade Delta Commandos omgivna av svenska SGG och brittiska SAS - och en New York-polis - på en avlägsen strand på norra sidan av ön.
  
  Drake tog en springande start till stranden, sanden mjukade upp hans landning, släppte sin fallskärm och vände sig snabbt om för att kolla Kennedys framsteg. Hon landade bland ett par Delta-pojkar, föll på ett knä, men reste sig snart.
  
  Ben skulle stanna kvar på planet medan han fortsatte sin forskning med hjälp av Hayden, som skickades som "rådgivare" till USA på uppdraget.
  
  Enligt Drakes erfarenhet var rådgivare vanligtvis bättre utbildade versioner av sina chefer - spioner i fårakläder, så att säga.
  
  De sprang längs stranden i den heta hawaiianska solen, trettio vältränade specialstyrkor, innan de nådde en svag sluttning i skydd av ett tak av träd.
  
  Här stoppade Thorsten Dahl dem. "Du känner till reglerna. Tyst och solid. Målet är ett förråd. Fram!"
  
  Beslutet togs att slå till herrgården till den tidigare ledaren för den serbiska maffian med maximal kraft. Tiden var fruktansvärt emot dem - deras rivaler kanske också känner till valkyriornas plats vid det här laget, och att få övertaget i det här loppet var avgörande.
  
  Och under hans regeringstid var Davor Babic inte en barmhärtig person.
  
  De klättrade uppför sluttningen och sprang över vägen, rakt till Babichs personliga port. Inte ens vinden berörde dem. Attacken gjordes och på mindre än en minut reducerades de höga smidesjärnsportarna till metallbitar. De brast genom porten och spred sig över hela området. Drake tog skydd bakom en tjock palm och studerade den öppna gräsmattan som ledde upp till de massiva marmortrapporna. På deras topp fanns ingången till Babichs herrgård. På båda sidor stod nyckfulla statyer och skatter av hawaiiansk kultur, till och med en Moai-figur från Påskön.
  
  Ingen aktivitet ännu.
  
  Den serbiska maffiapensionären var dödligt självsäker.
  
  SAS-mannen gled med ansiktet halvt dolt bredvid Drake.
  
  "Hälsningar, gamle vän. Bra dag, eller hur? Jag älskar när direkt solljus träffar linserna. Wells sänder sina lyckönskningar."
  
  "Var är den gamla dåren?" Drake tog inte blicken från trädgården.
  
  "Han säger att han kommer att kontakta dig senare. Något om att du är skyldig honom lite tid."
  
  "Smutsig gammal jävel."
  
  "Vem är May?" - frågade Kennedy. Hon kammade tillbaka håret igen och bar en formlös arméuniform över en byxdräkt. Hon hade ett par Glocks.
  
  Drake bar som vanligt inga vapen med sig, förutom hans specialkniv.
  
  Den nya SAS-killen sa: "Gamla Drake Flame är här. Ännu viktigare, vem är du?"
  
  "Kom igen grabbar. Fokusera på detta. Vi är på väg att inleda en av de största attackerna mot civila i historien."
  
  "Civil?" Kennedy rynkade pannan. "Om den här killen är civil, då är jag Claudia Schiffers röv."
  
  Delta Team var redan på trappan. Drake kom ut ur gömstället i samma ögonblick som de började och sprang över den öppna marken. När han var halvvägs började skriken.
  
  Figurer dök upp på toppen av trappan, klädda i olika kostymer, boxershorts och avskurna T-shirts.
  
  Sex korta skott hördes. Sex kroppar föll livlösa nerför trappan. Delta Team var halvvägs upp. Brådskande skrik kom nu någonstans framåt när Drake nådde botten av trappstegen och kröp åt höger, där det svängda stenräcket gav lite mer täckning.
  
  Ett skott ljöd högt, vilket betyder att det kom från serberna. Drake vände sig om för att kolla på Kennedy igen, och gick sedan dubbelt upp på övervåningen.
  
  Bortom dem ledde en liten remsa av grus till ingången till herrgården, som låg mellan de två halvorna av den H-formade byggnaden. Beväpnade män dök upp från öppna dörrar och från att slå igen franska dörrar på vardera sidan om entrén.
  
  Det finns dussintals av dem.
  
  De blir överraskade - men omgrupperar sig snabbt. Kanske inte så självbelåten trots allt. Drake såg vad som skulle komma och tog sin tillflykt bland en märklig samling statyer. Det slutade med att han släpade Kennedy i biten från Påskön.
  
  En andra senare kulspruteeld hördes. Chockade vakter sätter upp blygardiner åt alla håll. Drake föll på magen när flera kulor träffade statyn med dunsar.
  
  Vakterna sprang fram. De anställdes muskler, utvalda mer för sin modiga dumhet än sin intellektuella skicklighet. De sprang rakt in i de försiktiga eldlinjerna från deltapojkarna och föll och vred sig bland blodströmmar.
  
  Glas krossades bakom dem.
  
  Fler skott hördes från fönstren i herrgården. Den olyckliga Delta-soldaten fick en kula i nacken och föll omedelbart död.
  
  Två vakter snubblade över statyerna, en av dem skadades lindrigt. Drake drog tyst sitt blad och väntade på att en av dem skulle gå runt statyn.
  
  Det sista den sårade serben såg var hans eget blod som sprutade när Drake skar halsen av honom. Kennedy sköt mot den andra serbern, missade och dök sedan efter skydd när han höjde sitt vapen.
  
  Hammaren klickade tom.
  
  Kennedy reste sig. Oavsett om vapnet var lossat eller inte, mötte hon fortfarande en rasande motståndare. Vakten svängde klipparen och spände sina muskler.
  
  Kennedy klev utanför räckhåll och hoppade sedan framåt när hans fart lämnade honom exponerad. En snabb spark mot ljumsken och en armbåge i nacken slog honom till marken. Han rullade med bladet plötsligt i handen och skar i en vid båge. Kennedy ryckte tillbaka precis tillräckligt för att den dödliga spetsen skulle passera hennes kind innan hon körde in hennes domnade fingrar i hans luftrör.
  
  Hon hörde det mjuka brosket brista, hörde hur han började kvävas.
  
  Hon vände sig bort. Han var färdig. Hon hade ingen lust att se honom dö.
  
  Drake stod och tittade. "Inte dåligt".
  
  "Kanske du slutar pyssla med mig nu."
  
  "Jag skulle inte..." Han stannade plötsligt. Han täckte sin skam med modigt skryt. "Det finns inget bättre än att titta på en kvinna med en pistol."
  
  "Spelar ingen roll". Kennedy smög bakom totempålen, ett annat out-of-place inslag i herrgården, och undersökte scenen.
  
  "Vi går skilda vägar", sa hon till honom. "Du ska hitta ett förråd. Jag går tillbaka."
  
  Han gjorde ett rimligt jobb med att dölja sin tvekan. "Du är säker?"
  
  "Hej man, jag är polis här, minns du? Du är civil. Gör som du blir tillsagd."
  
  
  * * *
  
  
  Drake såg när Kennedy kröp till höger, på väg mot baksidan av herrgården, där satellitövervakning visade en helikopterplatta och flera låga byggnader. SAS-teamet var redan utplacerat där och skulle infiltrera just i det ögonblicket.
  
  Han fann att hans blick dröjde kvar på hennes gestalt, hans hjärna önskade plötsligt att kläderna hon hade på sig skulle visa upp hennes rumpa.
  
  Chocken skakade honom. Ödmjukhet och osäkerhet förenade krafter i hans huvud och orsakade en virvel av självtvivel. Två år sedan Alison lämnade, mer än sjuhundra dagar av instabilitet. Ovanliga djup av konstant fylleri, följt av konkurs, och sedan en långsam, mycket långsam uppgång till ett normalt liv.
  
  De är inte ens där än. Ingenstans i närheten.
  
  Var det hans sårbarhet som pratade?
  
  Plan B.
  
  Arbete till hands. Försök att få tillbaka ditt militära fokus och lämna de jävla civila grejerna bakom dig ett tag. Han tog tag i vapnen från båda vakterna och kröp mellan statyerna tills han stod vid kanten av grusuppfarten. Han såg tre mål i tre olika fönster och sköt tre skott i snabb följd.
  
  Två skrik och ett skrik. Inte dåligt. När det återstående huvudet stack ut igen och letade efter sin plats, förvandlade Drake det till ett rött dis.
  
  Han sprang sedan, bara för att halka på knä för att stanna precis utanför husets framsida, med huvudet i det grova stenverket. Han tittade tillbaka på Delta-teamet, som skyndade ikapp honom. Han nickade till deras ledare.
  
  "Genom". Drake nickade mot dörren, sedan till höger. "Förvarings rum."
  
  De gick in, Drake sist, och tryckte mot väggens kurva. En bred trappa i smidesjärn spiralerade upp framför dem till den andra våningen i herrgården.
  
  När de kröp längs väggen dök fler serber upp på balkongen på översta våningen direkt ovanför dem. På ett ögonblick blev Delta-teamet ett lätt byte.
  
  Utan någonstans att ta vägen föll Drake på knä och öppnade eld.
  
  
  * * *
  
  
  Kennedy sprang till trädgränsen som gränsade till herrgårdens yttre vägg och började röra sig snabbare. På ett ögonblick nådde hon baksidan av huset innan den ansiktslösa SAS-soldaten föll på mage framför henne.
  
  Som en kanin stod hon orörlig, hypnotiserad av gevärspipan. För första gången på månader lämnade alla tankar på Thomas Caleb henne.
  
  "Skit!"
  
  "Det är okej", sa en röst bredvid hennes högra öra. Hon kände det kalla bladet bara millimeter ifrån sig. "Det här är Drakes fågel."
  
  Kommentaren skingrade hennes rädsla. "Drakes fågel? Jag är borta!"
  
  Mannen gick framför henne och log. "Tja, då, enligt er president, är fröken Moore inte viktig. Jag skulle föredra att presentera mig ordentligt, men nu är det inte tid eller plats. Kalla mig Wells."
  
  Kennedy kände igen namnet, men sa inget mer när ett stort team av brittiska soldater materialiserades runt henne och började lämna spår. Baksidan av Babichs fastighet bestod av en enorm uteplats kantad med indisk sten, en simbassäng i olympisk storlek omgiven av solstolar och vita badhytter, och flera hukiga, fula byggnader som inte matchade resten av inredningen. Bredvid den största byggnaden fanns en cirkulär helikopterplatta utrustad med en civil helikopter.
  
  Efter år av att ha vandrat på New Yorks gator var Kennedy tvungen att undra om brott verkligen lönar sig. De här killarna och Caleb betalade för det. Chuck Walker skulle ha betalat för det om Kennedy inte hade sett honom sänka högen.
  
  Solstolarna var fulla. Flera halvnakna män och kvinnor stod nu runt i chock och höll i sina kläder och försökte dölja överflödigt kött. Kennedy noterade att vissa äldre män inte skulle kunna hantera flodhästens hud, medan de flesta unga kvinnor kunde göra det med bara två händer och en vänstersväng.
  
  "De här människorna... låt oss kalla dem gäster... de är förmodligen inte en del av den serbiska gruppen," sa Wells tyst i halsmikrofonen. "Ta bort dem", nickade han till de tre ledande männen. "Resten av er är på väg till havssidan av dessa byggnader."
  
  När gruppen började splittras hände flera saker på en gång. Helikopterbladen började rotera; ljudet från dess motorer överröstade omedelbart skriken från dem i närheten. Sedan föregick ett djupt mullret, som ljudet av en rulljalusidörr som öppnades, det plötsliga dånet från en kraftfull bil. Bakom havssidan av de fula byggnaderna dök en vit metallremsa upp - en Audi R8 som accelererade i toppfart.
  
  När hon kom fram till uteplatsen var det en massa dödliga kulor. Den kraschade in i de förbluffade SAS-soldaterna och fick dem att spreta och tumla genom luften. En annan bil stannade bakom honom, denna gång svart och större.
  
  Helikopterns blad började snurra snabbare och dess motorer började yla. Hela maskinen skakade och förberedde sig för start.
  
  Kennedy, chockad, kunde bara lyssna när Welles ropade order. Hon ryckte till när de återstående SAS-soldaterna öppnade eld.
  
  Helvetet bröt löst i trädgården.
  
  Soldaterna öppnade eld mot den fortgående Audi R8, kulor genomborrade dess metallkropp, genomborrade fenderskinn och dörrar. Bilen rusade mot hörnet av huset och svängde i sista minuten för att göra en skarp sväng.
  
  Grus sköt ut under hans däck som små raketer.
  
  Kulan krossade vindrutan och förstörde den. Bilen dog bokstavligen mitt under flygningen, motorn stannade när föraren föll kraftigt bakom ratten.
  
  Kennedy sprang fram och höjde sin pistol. "Rör dig inte!"
  
  Innan hon kom fram till bilen var det uppenbart att föraren var hennes enda passagerare.
  
  Bete.
  
  Helikoptern var två fot över marken och roterade långsamt. SAS-soldaten skrek, men utan någon egentlig ilska i rösten. Den andra bilen, en svart fyrdörrars Cadillac, rusade nu längs den enorma poolen och dess däck kastade flodvågor av vatten åt alla håll. Fönstren var mörklagda. Det är omöjligt att avgöra vem som var inne.
  
  Den tredje motorn startade, för närvarande utom synhåll.
  
  Soldaterna öppnade eld mot Cadillac och skadade däcken och föraren med tre skott. Bilen sladdade och dess bakre del kraschade i poolen. Wells och tre andra soldater sprang mot honom och skrek. Kennedy höll ögonen på helikoptern, men liksom Caddien var dess fönster ogenomskinliga.
  
  Kennedy teoretiserade att allt detta var en del av någon utarbetad flyktplan. Men var var den riktiga Davor Babic?
  
  Helikoptern började stiga högre. SAS tröttnade till slut på varningarna och sköt mot den bakre rotorn. Den monstruösa maskinen började snurra och sedan knäböjde en man under den med en granatkastare redo.
  
  Wells nådde Caddien. Två skott avlossades. Kennedy hörde genom mikrofonen att Babich fortfarande var på fri fot. Nu kom den tredje bilen runt hörnet, motorn vrålade som en Formel 1-racer, men det var en Bentley, stor och djärv, dess närvaro skrikande försvinner ur min väg!
  
  Kennedy hoppade in i träden. Flera soldater följde efter henne. Wells vände och avlossade tre snabba skott som studsade precis utanför sidorutorna.
  
  Skottsäkert glas!
  
  "Det här är en skitstövel!"
  
  Orden uttalades en bråkdel av en sekund för sent för att rädda helikoptern - granaten släpptes - dess sprängladdning exploderade i botten av helikoptern. Helikoptern bröts i bitar och spredde metallskärvor överallt. En vriden bit av trasigt stål kraschade rakt in i poolen och förflyttade tusentals liter vatten med en enorm kraft.
  
  Kennedy väntade tills den monstruösa Bentleyen rusade förbi henne och jagade sedan. Snabbavdrag berättade för henne att det bara fanns en chans att fånga den flyende serben.
  
  Wells såg detta samtidigt och satte igång. R8 var helt utsliten, men Caddy var fortfarande intakt, dess hjul bara en tum under vattnet på marmortrappan i poolen.
  
  Wells och två av hans soldater sprang mot Caddy. Kennedy gav sig av i jakten, fast besluten att ta över. I det ögonblicket hördes ett konstigt väsande av luft, som om en virvelvind hade passerat, och plötsligt exploderade hörnet av Babichs hus.
  
  "Herregud!" Wells föll ner i leran när till och med hans lugn förstördes. Skräp flög åt alla håll och regnade ner på poolen och uteplatsen. Kennedy rullade. Hon vände huvudet mot klipporna.
  
  En svart helikopter svävade där, en figur vinkade från sin öppna dörr.
  
  "Gillar du det?"
  
  Wells höjde huvudet. "Alicia Miles? Vad i hela fridens namn gör du?"
  
  "Kunde till och med slita av dina små bollar med det där skottet, din gamla jävel. Du är skyldig mig. Alicia skrattade när helikoptern steg ett ögonblick innan hon vände sig om för att jaga Bentley.
  
  Kanadensarna var här.
  
  
  * * *
  
  
  Drake rullade fram precis innan väggen bakom honom förvandlades till schweizerost. Åtminstone en kula flög så nära att han hörde dess soniska gnäll. Han gjorde en frontflip för att komma upp på plattformen nedanför balkongen samtidigt som de flesta i Delta-teamet. Väl där siktade han uppåt och öppnade eld.
  
  Som väntat var balkonggolvet relativt svagt. Skjutningen ovan upphörde och skriket började.
  
  Deltabefälhavaren viftade med handen till vänster i riktning mot förrådet. De sprang snabbt igenom två vackert inredda men tomma rum. Befälhavaren vinkade dem att stanna nära en som deras satellitövervakning hade varnat för hade något lite speciellt - ett dolt underjordiskt rum.
  
  Elastisk granater kastades in, följt av amerikanska soldater som skrek frenetiskt för att öka desorienteringseffekten. De var dock omedelbart engagerade i hand-till-hand-strid av ett halvdussin serbiska vakter. Drake suckade och klev in. Kaos och förvirring fyllde rummet från ände till slut. Han blinkade och fann sig konfronterad av en enorm vakt, som flinade och rapade innan han kastade sig fram för en björnkram.
  
  Drake undvek snabbt, slog njurarna och slog solar plexus med en hård hand med en dolk. Människodjuret ryckte inte ens till.
  
  Sedan kom han ihåg det gamla talesättet om barslagsmål - om din motståndare tar ett slag mot plexus utan att rycka till, då är det bäst att du börjar springa, man, för du är upp till nacken i skiten...
  
  Drake drog sig tillbaka och rörde sig försiktigt runt sin orörliga fiende. Serbien var enorm, med lat fett över fasta muskler och en panna som var tillräckligt stor för att krossa sex tums betongblock. Mannen rörde sig obekvämt framåt, armarna vidsträckta. En slip och Drake skulle ha krossats till döds, pressats och krossats som en druva. Han gick snabbt undan, fintade till höger och kom fram med tre snabba stötar.
  
  Öga. Öra. Hals.
  
  Alla tre är anslutna. När serbern slöt ögonen av smärta, utförde Drake ett riskabelt dummykast i en flygande spark som skapade tillräckligt med fart för att slå även denna brontosaurus från hans breda ben.
  
  Mannen kollapsade till golvet med ett ljud som ett berg som kollapsade. Målningarna föll från väggen. Kraften han genererade från sitt eget bakåthopp slog honom medvetslös när hans huvud träffade däcket.
  
  Drake vågade sig längre in i rummet. Två Delta-killar dödades, men alla serber neutraliserades. En del av den östra muren svängdes upp, och de flesta av amerikanerna stod runt öppningen, men drog sig nu långsamt tillbaka och förbannade rädsla.
  
  Drake skyndade sig att gå med dem, oförmögen att föreställa sig vad som kunde ha fått deltasoldaten att få panik. Det första han såg var stentrappor som ledde ner till en väl upplyst underjordisk kammare.
  
  Den andra var en svart panter, som sakta gick upp för trappan, och dess breda mun avslöjade en rad knivskarpa huggtänder.
  
  "Fuuuuck..." drog en av amerikanerna. Drake kunde inte hålla med mer.
  
  Pantern väste och duckade för att slå. Drake drog sig tillbaka när odjuret hoppade upp i luften, 100 pounds av dödliga muskler i raseri. Han landade på det översta steget och försökte hänga på, samtidigt som han höll sina hypnotiska gröna ögon på de retirerande soldaterna.
  
  "Jag hatar att göra det här," sa deltabefälhavaren och siktade med sitt gevär.
  
  "Vänta!" Drake såg något blinka i ljuset från lamporna. "Vänta bara. Rör dig inte."
  
  Pantern gick fram. Delta Team höll honom under pistolhot när han passerade mellan dem och fnyste föraktfullt mot de arbetsoförmögna serbiska vakterna när de lämnade rummet.
  
  "Vad i- ?" en av amerikanerna rynkade pannan åt Drake.
  
  "Såg du inte? Han bar ett halsband översållat med diamanter. Jag antar att en sådan katt, som bor i ett sådant här hus, är tränad att attackera endast när den hör sin ägares röst."
  
  "Bra val. Jag skulle inte vilja döda ett sådant djur." Deltabefälhavaren vinkade till serberna. "Jag skulle tillbringa hela dagen med att ha kul med dessa jävlar."
  
  De började gå nerför trappan och lämnade två män på vakt. Drake var den tredje att nå valvets golv, och det han såg fick honom att skaka på huvudet i förvåning.
  
  "Hur perversa är dessa galna jävlar?"
  
  Rummet var fullt av vad han bara kunde beskriva som "troféer". Föremål som Davor Babic ansåg vara värdefulla eftersom de - i hans perversioner - var värdefulla för andra människor.Det fanns skåp överallt, stora som små, ordnade på måfå.
  
  Tyrannosaurus rex käkben. Inskriptionen bredvid den löd "Från Edgar Fillion Collection - Lifetime Award". Dessutom ett avslöjande fotografi av den berömda skådespelerskan med inskriptionen "Hon ville leva". Bredvid detta, kusligt vilande på en bronspiedestal, låg en mumifierad hand identifierad som 'distriktsåklagare nr 3'.
  
  Och mycket mer. När Drake gick runt i montrarna och försökte hantera sin sjukliga fascination och koncentrera sig, lade han äntligen märke till de fantastiska föremålen de letade efter.
  
  Valkyrior: Ett par snövita statyer monterade på ett tjockt runt block. Båda skulpturerna var cirka fem fot höga, men det var den fantastiska detaljen i dem som tog Andan ur Drake. Två bystiga kvinnor, nakna och som ser ut som antikens mäktiga amasoner, båda med utspridda ben, som om de satt på något. Förmodligen en bevingad häst, tänkte Drake. Ben önskade att han visste mer, men han kom ihåg att valkyriorna använde dem för att flyga från strid till strid. Han lade märke till de muskulösa lemmarna, klassiska ansiktsdragen och förvirrande behornade hjälmar.
  
  "Wow!" - utbrast killen från Delta. "Jag önskar att jag hade ett sexpack av det här."
  
  Ännu mer talande, båda valkyriorna pekade uppåt på något okänt med sina vänstra händer. Pekar, som Drake nu tänkte, rakt mot gudarnas grav.
  
  Om de bara kunde hitta Ragnarök.
  
  I det ögonblicket försökte en av soldaterna få ett föremål från montern. En hög klocka ringde och stålporten kollapsade vid foten av trappstegen och blockerade deras utgång.
  
  Amerikanerna sträckte sig genast efter gasmasker. Drake skakade på huvudet. "Oroa dig inte. Något säger mig att Babich är den typen av jävel som skulle föredra att tjuven grips levande och sparkande."
  
  Deltabefälhavaren tittade på de fortfarande vibrerande stängerna. "Bläs de här pinnarna i bitar."
  
  
  * * *
  
  
  Kennedy tittade förvånat efter helikoptern och den retirerande Bentleyen. Wells verkade också förvirrad när han stirrade mot himlen.
  
  "Bitch," hörde Kennedy honom andas. "Jag tränade henne jävligt bra. Hur vågar hon förvandlas till en förrädare?"
  
  "Bra att hon är borta", såg Kennedy till att hennes hår fortfarande var tillbakabundet från allt det där hoppandet och tittade bort när hon märkte ett par SAS-män som gjorde en storlek på henne. "Hon hade hög mark. Nu, om Drake och Delta Team har erövrat valkyriorna, kan vi smyga iväg medan Alicia är upptagen med Babich."
  
  Wells såg ut som om han slits mellan två viktiga alternativ, men sa ingenting när de sprang runt huset mot huvudentrén. De såg helikoptern svänga för att frontalkrocka med Bentley. Skotten hördes och studsade av den flyende bilen. Då bromsade bilen plötsligt kraftigt och stannade i ett grusmoln.
  
  Ett föremål stack ut genom fönstret.
  
  Helikoptern rasade från himlen, dess operatör hade ett nästan övernaturligt sinne, när en RPG susade över huvudet. Så snart hans släde rörde vid marken strömmade kanadensiska legosoldater ut genom dörrarna. En skjutning bröt ut.
  
  Kennedy tyckte att hon såg Alicia Miles, en smidig figur klädd i formsydd kroppsrustning, hoppa in i striden som det ökända lejonet. Ett odjur byggt för strid, förlorat i allt våld och raseri. Trots henne själv kände Kennedy hur hennes blod rann kallt.
  
  Var det här rädslan hon kände?
  
  Innan hon hann tänka efter föll en tunn figur från motsatta sidan av helikoptern. En gestalt hon kände igen på ett ögonblick.
  
  Professor Parnevik!
  
  Han haltade fram, först tveksamt, men sedan med förnyad beslutsamhet, och kröp till sist medan kulor strök luften ovanför hans huvud, en passerade inom en handsbredd från hans skalle.
  
  Parnevik kom äntligen tillräckligt nära för att SAS och Kennedy kunde dra honom i säkerhet, kanadensarna omedvetna, helt engagerade i striden
  
  "Det stämmer," sa Wells och pekade på huset. "Låt oss få det här överstökat."
  
  
  * * *
  
  
  Drake hjälpte till att dra fram valkyriorna medan ett par killar fäste en liten mängd sprängämnen på gallret. De tog sig fram längs den smala stigen mellan de skrämmande utställningarna och försökte inte titta för noga. En av Delta-killarna kom tillbaka från en spöklik kontroll för några minuter sedan och rapporterade att en svart kista satt längst bak i rummet.
  
  Stämningen av förväntan varade i hela tio sekunder. Det krävdes soldatlogik för att stoppa detta. Ju mindre du vet...
  
  Detta är inte längre Drakes logik. Men han ville seriöst inte veta. Han ryckte till och med, som en vanlig civil, när gallerna sprängdes isär.
  
  Skjutning hördes från rummet på övervåningen. Deltavakterna kraschade nerför trappan, döda i blodiga hål. I nästa sekund dök ett dussin män beväpnade med maskingevär upp på toppen av trappan.
  
  Utflankerad och outgunned, täckt från en högre utsiktspunkt, hade Delta Team misslyckats och var nu sårbart. Drake tog sig sakta mot garderoben och dess relativa säkerhet, och försökte inte tänka på dumheten i att bli fångad på det sättet, och hur detta inte skulle ha hänt SAS, och litade på tur att dessa nya fiender inte skulle bli det. dum nog att skjuta valkyriorna.
  
  Det fanns flera stunder av obeveklig spänning, upplevd i kvävande tystnad, tills en gestalt gick ner för trappan. En figur klädd i vitt och bär en vit mask.
  
  Drake kände igen honom direkt. Samma man som vann skölden på kattvandringen i York. Mannen han såg i Apsall.
  
  "Jag känner dig," andades han för sig själv, sedan högre. "De jävla tyskarna är här."
  
  Mannen tog upp en pistol av kaliber .45 och viftade runt med den. "Släpp ditt vapen. Hela dig. Nu!"
  
  Arrogant röst. En röst som tillhörde släta händer, dess ägare hade verklig makt, den sorten som är skriven på papper och ges i klubbar som endast är medlemmar. En sådan person som inte hade en aning om vad verkligt världsligt arbete och tråkighet var. Kanske en bankman, född i bankbranschen, eller en politiker, son till politiker.
  
  Deltamännen höll sina vapen stadigt. Ingen sa ett ord. Konfrontationen var hotfull.
  
  mannen skrek igen, hans uppväxt tillät honom inte att veta om faran.
  
  "Är du döv? sa jag nu!"
  
  Texanens röst sa med en dragande röst: "Det kommer inte att hända, jävel."
  
  "Men... men..." stannade mannen förvånad och rev sedan plötsligt av sig masken. "Du kommer att göra det!"
  
  Drake kollapsade nästan. Jag känner dig! Abel Frey, tysk modedesigner. Chocken sköljde över Drake som en giftig våg. Det var omöjligt. Det var som att se Taylor och Miley där uppe, fnissande över att ta över världen.
  
  Frey mötte Drakes blick. "Och du, Matt Drake!" hans hand med pistolen darrade. "Du kostar mig nästan allt! Jag tar henne ifrån dig. Jag ska göra det! Och hon kommer att betala. Åh, vad hon kommer att betala!"
  
  
  Innan han kunde inse det, riktade Frey pistolen mellan Drakes ögon och sköt.
  
  
  * * *
  
  
  Kennedy sprang in i rummet och såg SAS-männen falla på knä och uppmanade till tystnad. Hon såg framför sig en grupp maskerade män, iklädda kroppsrustningar, som riktade sina vapen mot vad hon bara kunde tro var Davor Babics hemliga valv.
  
  Lyckligtvis lade männen inte märke till dem.
  
  Wells tittade tillbaka på henne och sa: "Vem?"
  
  Kennedy gjorde en förvirrad min. Hon kunde höra någon gnälla, hon kunde se hans sidoprofil, .45 han fortsatte att vifta klumpigt med armarna. När hon hörde honom ropa Matt Drakes namn visste hon, och Wells visste, och sekunder senare öppnade de eld.
  
  Under de sextio sekunderna av den efterföljande eldstriden såg Kennedy det hela i slow motion. Mannen i vitt avfyrar sin .45, hennes skott kommer en bråkdel av en sekund senare och drar i kanten på hans rock när den passerar genom det hängande materialet. Hans chockade ansikte när han vände sig om. Deras fylliga, slappa mjukhet.
  
  Bortskämd man.
  
  Sedan maskerade män som snurrar och skjuter. SAS-soldater ger tillbaka välplacerade slag med precision och lugn. Mer eld kommer från valvet. amerikanska röster. tyska röster. Röster på engelska.
  
  Trögt kaos, som liknar Taylor Swifts poetiska intonationer, blandat med Metallicas arkaiska rock. Hon slog minst två tyskar - resten föll. Killen i vitt skrek och viftade med armarna och tvingade sitt team att hastigt dra sig tillbaka. Kennedy såg dem täcka honom och dö i processen, falla ut som röta från ett sår, men såret levde kvar. Han flydde så småningom in i ett bakrum och bara fyra av hans män fanns kvar vid liv.
  
  Kennedy rusade ner i korridoren i desperation med en konstig klump i halsen och en ispanna i hjärtat, utan att ens inse hur orolig hon var förrän hon såg Drake levande och kände en sval ström av glädje skölja över henne.
  
  
  * * *
  
  
  Drake reste sig från golvet, tacksam över att Abel Freys mål var lika suddigt som hans grepp om verkligheten. Det första han såg var Kennedy som sprang nerför trappan, den andra var hennes ansikte när hon sprang fram till honom.
  
  "Tack och lov att du är okej!" - utbrast hon och kramade honom innan hon kom ihåg hennes återhållsamhet.
  
  Drake stirrade in i Wells vetande ögon innan han stängde sina egna. Han kramade henne ett ögonblick och kände hennes smala kropp, hennes kraftfulla gestalt, hennes ömtåliga hjärta slå bredvid hans eget. Hennes huvud trycktes mot hans hals, känslan underbar nog att pirra hans synapser.
  
  "Hej, jag mår bra. Du?"
  
  Hon drog sig undan och log.
  
  Wells gick fram till dem och gömde sitt slug leende i en minut. "Ankbonde. Ett märkligt ställe att träffas igen, gumman, inte hörnpuben i Earl's Court jag hade i åtanke. Jag måste berätta något för dig, Matt. Något om Mai."
  
  Drake kastades omedelbart tillbaka. Wells sa det allra sista han förväntade sig. En sekund senare märkte han Kennedys bleknande leende och tog sig samman. "Valkyrior", påpekade han. "Kom igen medan vi har chansen."
  
  Men deltabefälhavaren organiserade redan detta och kallade över dem. "Det här är inte England, killar. Låt oss flytta. Jag åt nästan allt Hawaii jag kunde hantera på den här semestern."
  
  
  TJUGONIO
  
  
  
  LUFTRUM
  
  
  Drake, Kennedy och resten av attackteamet träffade Ben och Hayden flera timmar senare på en militärbas nära Honolulu.
  
  Allt eftersom tiden gick. Den byråkratiska byråkratin skars bort. Gropiga vägar har jämnats ut. Regeringar bråkade, surade sedan och började till slut prata. Upprorets byråkrater var lugnade med den politiska motsvarigheten till mjölk och honung.
  
  Och världens undergång närmade sig.
  
  Riktiga spelare pratade, oroade sig och spekulerade och sov i dåligt luftkonditionerade byggnader nära Pearl Harbor. Drake antog omedelbart att Bens omtänksamma hälsning innebar att de hade få framsteg att rapportera i sitt sökande efter nästa stycke Odin - Hans ögon. Drake gömde sin förvåning; han trodde verkligen att Bens erfarenhet och motivation skulle ha löst alla ledtrådar vid det här laget.
  
  Hayden, den kunniga assisterande försvarsministern, hjälpte honom, men de gjorde små framsteg.
  
  Deras enda hopp var att de andra apokalyptiska deltagarna - kanadensarna och tyskarna - hade det lite bättre.
  
  Bens uppmärksamhet avleddes till en början av Drakes avslöjande.
  
  "Abel Frey? tysk hjärna? Gå vilse, skitstövel."
  
  "Allvarligt, kompis. Skulle jag ljuga för dig?"
  
  "Citera inte Whitesnake framför mig, Matt. Du vet, vårt band har problem med att framföra sin musik, och det är inte roligt. Jag kan bara inte tro det... Abel Frey?"
  
  Drake suckade. "Jaha, jag börjar igen. JA. Abel Frey."
  
  Kennedy stöttade honom. "Jag såg det och jag vill fortfarande säga åt Drake att sluta prata nonsens. Den här killen är en enstöring. Utspelar sig i de tyska alperna - "Party Castle". Supermodeller. Pengar. Life of a Superstar."
  
  "Vin, kvinnor och sång," sa Drake.
  
  "Sluta!" sa Ben. "På ett sätt," funderade han, "är det det perfekta omslaget."
  
  "Det är lätt att lura de okunniga när man är känd", instämde Drake. "Du kan välja din destination - vart du än vill åka. Smuggling borde vara lätt för dessa människor. Hitta helt enkelt din antika artefakt, välj din diplomatiska portfölj och..."
  
  "...Sätt in det här." Kennedy avslutade smidigt och vände sina skrattande ögon mot Ben.
  
  "Ni två måste..." stammade han. "... Ni två borde få ett jävla rum."
  
  I det ögonblicket närmade sig Wells. "Det här med Abel Frey... det har beslutats att hålla det hemligt tills vidare. Titta och vänta. Vi stationerar en armé runt hans slott, men ger honom fria händer ifall han lär sig något som vi inte gör."
  
  "Vid första anblicken låter det här rimligt," började Drake, "men..."
  
  "Men han har min syster," väste Ben. Hayden höjde sin hand för att lugna honom. "De har rätt, Ben. Karin är säker... för tillfället. Världen är det inte."
  
  Drake spände ögonen men höll tungan. Du kommer inte att uppnå någonting genom att protestera. Det skulle bara tjäna till att distrahera hans vän ännu mer. Återigen hade han svårt att förstå Hayden. Var det hans nyfunna cynism som tärde på honom? Tänkte hon snabbt för Ben, eller tänkte hon klokt för sin regering?
  
  Svaret var i alla fall detsamma. Vänta.
  
  Drake bytte ämne. Han genomborrade en annan nära Bens hjärta. "Hur mår din mamma och pappa?" - frågade han försiktigt. "Har de satt sig in ännu?"
  
  Ben suckade smärtsamt. "Nej, kompis. Vid det senaste samtalet nämnde de henne, men jag sa till henne att hon hade hittat ett andra jobb. Det kommer att hjälpa, Matt, men inte för länge."
  
  "Jag vet". Drake tittade på Wells och Hayden. "Som ledare här borde ni två hjälpa till." Sedan, utan att vänta på ett svar, sa han: "Vilka nyheter om Heidi och Odins ögon?"
  
  Ben skakade avsky på huvudet. "Mycket", klagade han. "Det finns fragment överallt. Här - lyssna på detta: för att dricka ur Mimirs brunn - Visdomsfontänen i Valhalla - måste alla göra ett viktigt offer. Man offrade sina ögon, vilket symboliserade hans vilja att få kunskap om både nuvarande och framtida händelser. Efter att ha druckit förutsåg han alla prövningar som skulle beröra människor och gudar i evighet. Mimir accepterade Odens ögon, och de ligger där sedan dess, en symbol för att även Gud måste betala för en glimt av högre visdom."
  
  "Okej," Drake ryckte på axlarna. "Standard historiska grejer, va?"
  
  "Höger. Men det är precis så det är. Den poetiska Edda, Sagan om Flenrich, är en annan som jag översatte som "Heidis många vägar." De förklarar vad som hände, men berättar inte var ögonen är nu."
  
  "I Valhalla," gjorde Kennedy en grimas.
  
  "Det är ett norskt ord för himmel."
  
  "Då har jag inte en chans att någonsin hitta dem."
  
  Drake funderade över det. "Och det finns inget annat? Jesus, kompis, det här är den sista biten!"
  
  "Jag följde Heidis resa - hennes resor. Hon besöker platser vi känner till och återvänder sedan till sitt hem. Det här är ingen Playstation, kompis. Inga biverkningar, inga dolda prestationer, inga alternativa vägar, inte alls."
  
  Kennedy satte sig bredvid Ben och slängde hennes hår. "Kan hon lägga två bitar på ett ställe?"
  
  "Det är möjligt, men det skulle inte passa bra med vad vi vet för tillfället. Andra ledtrådar som följde under åren pekade alla på ett fragment på varje plats."
  
  "Så du säger att det här är vår ledtråd?"
  
  "Nyckeln måste vara Valhalla," sa Drake snabbt. "Detta är den enda frasen som anger en plats. Och jag minns att du sa något tidigare om att Heidi sa till Odin att hon visste var hans ögon var gömda eftersom han gav bort alla sina hemligheter när han hängde på korset."
  
  "Träd," - i det ögonblicket kom Thorsten Dahl in i rummet. Svensken såg utmattad ut, tröttare från den administrativa sidan av sitt jobb än från den fysiska. "En hängde på världsträdet."
  
  "Hoppsan," mumlade Drake. "Samma historia. Det är kaffe?"
  
  "Macadamia," Dahl såg självbelåten ut. "Det bästa Hawaii har att erbjuda."
  
  "Jag trodde att det var spam," sa Kennedy och visade sin nedlåtenhet mot New Yorker.
  
  "Spam är allmänt älskad på Hawaii," instämde Dahl. "Men kaffe styr allt. Och Kona macadamianöten är kung."
  
  "Så du säger att Heidi visste var Valhalla var?" Hayden gjorde sitt bästa för att se mer förvirrad än skeptisk ut när Drake vinkade någon att ge dem mer kaffe.
  
  "Ja, men Heidi var mänsklig. Inte Gud. Så vad hon skulle uppleva skulle vara ett världsligt paradis?"
  
  "Förlåt, man," skämtade Kennedy. "Vegas grundades inte förrän 1905."
  
  "Till Norge." tillade Drake och försökte inte le.
  
  Tystnad följde. Drake tittade på när Ben mentalt granskade allt han hade lärt sig hittills. Kennedy knep ihop sina läppar. Hayden tog emot brickan med kaffemuggar. Wells hade för länge sedan dragit sig tillbaka till ett hörn och låtsades sova. Drake kom ihåg sina spännande ord - jag måste berätta något. Något om maj.
  
  Det kommer att finnas tid för detta senare, om alls.
  
  Ben skrattade och skakade på huvudet. "Det är enkelt. Gud, det är så enkelt. Himlen för en person är... deras hem."
  
  "Exakt. Platsen där hon bodde. Hennes by. Hennes stuga," bekräftade Drake. "Mina tankar också."
  
  "Mimirs brunn ligger inne i byn Heidi!" Kennedy tittade sig omkring, spänningen lyste i hennes ögon, och petade sedan lekfullt Drake med knytnäven. "Inte illa för en infanterist."
  
  "Jag har fått en riktig hjärna sedan jag slutade." Drake märkte att Wells ryckte till något. "Bästa draget i mitt liv."
  
  Thorsten Dahl reste sig. "Sedan iväg till Sverige för sista delen." Han såg glad ut att vara tillbaka i sitt hemland. "Ehm... var var Heidis hus?"
  
  "Östergötland," sa Ben utan att kolla. "Också Beowulfs och Grendels hem är en plats där de fortfarande pratar om monster som strövar omkring i landet på natten."
  
  
  TRETTIO
  
  
  
  LA VEREIN, TYSKLAND
  
  
  La Veraine, festslottet, låg söder om München, nära den bayerska gränsen.
  
  Som en fästning stod den halvvägs uppför ett mjukt berg, dess väggar taggiga och till och med prickade med pilslingor på olika ställen. Runda torn som reser sig på vardera sidan av de välvda portarna och en bred uppfart gjorde att dyra bilar kunde köra upp med stil och visa upp sina senaste prestationer medan handplockade paparazzi knäböjde för att fotografera dem.
  
  Abel Frey ledde festen en efter en, gratulerade flera av de viktigaste gästerna och såg till att hans modeller betedde sig som förväntat av dem. En nypa här, ett sorl där, till och med ett och annat skämt fick dem alla att leva upp till hans förväntningar.
  
  I de privata alkoverna låtsades han inte lägga märke till de vita löparna som stod uppställda på knähöga glasbord, cheferna böjda med strån i näsborrarna. Modeller och kända unga skådespelerskor klädda som babydockor gjorda av satin, siden och spets. Rosa kött, stön och den berusande doften av lust. Femtio tums plasmapaneler som visar MTV och hardcore porr.
  
  Chateau var fyllt med livemusik, med Slash och Fergie som framförde 'Beautiful Dangerous' på en scen borta från de dekadenta ställena - den optimistiska rockmusiken blåste ännu mer liv i Freys redan dynamiska fest.
  
  Modedesignern gick därifrån, obemärkt av någon, och gick uppför huvudtrappan till en lugn flygel av slottet. Ytterligare en flygning och hans vakter hade stängt en säker dörr bakom honom, endast tillgänglig genom en tangentkombination och röstigenkänning. Han gick in i ett rum fullproppat med kommunikationsutrustning och en rad högupplösta tv-skärmar.
  
  En av hans mest betrodda fans sa: "Precis i tid, sir. Alicia Miles pratar i en satellittelefon."
  
  "Utmärkt, Hudson. Är den krypterad?"
  
  "Självklart, sir."
  
  Frey accepterade den föreslagna anordningen och knep ihop läpparna över att han tvingades föra sin mun så nära platsen där hans lakej redan sprutade saliv.
  
  "Miles, det här är bättre att det är gott. Jag har ett hus fullt av gäster att ta hand om." Lögnen om bekvämlighet verkade inte vara en uppfinning för honom. Det var precis vad dessa ingen behövde höra.
  
  "En värdig bonus, skulle jag säga," den välplacerade engelska tonen lät ironisk. "Jag har en webbadress och ett lösenord för att söka efter Parnevik."
  
  "Allt är en del av affären, Miles. Och du vet redan att det bara finns ett sätt att få bonusen."
  
  "Är Milo i närheten?" Nu har tonen ändrats. Halsskärare. Styggare...
  
  "Bara jag och mitt bästa fan."
  
  "Mmm... Bjud in honom också om du vill," ändrades hennes röst. "Men tyvärr måste jag vara snabb. Logga in på www.locatethepro.co.uk och ange lösenordet med gemener: bonusmyles007,"lol. "Tänkte att du kanske skulle uppskatta det, Frey. Standardspårningsformatet bör visas. Parnevik är programmerad som den fjärde. Du borde kunna spåra honom var som helst."
  
  Abel Frey saluterade tyst. Alicia Miles var den bästa operatören han någonsin använt. "Bra nog, Miles. När dina ögon är under kontroll, kommer du att vara ur kopplet. Kom sedan tillbaka till oss och ta med kanadensarnas fragment. Då pratar vi."
  
  Linjen gick död. Frey la ifrån sig sin mobiltelefon, glad för nu. "Okej, Hudson," sa han. "Starta bilen. Skicka alla till Östergötland omedelbart." Den sista pjäsen var inom hans räckhåll, liksom alla andra pjäser om de spelade de sista spelen korrekt. "Milo vet vad han ska göra."
  
  Han studerade en rad tv-monitorer.
  
  "Vem av dem är Captive 6 - Karin Blake?"
  
  Hudson kliade sig i sitt ovårdade skägg innan han vinkade. Frey lutade sig fram för att studera den blonda flickan som satt i mitten av hennes säng, med benen uppdragna till hakan,
  
  Eller, mer exakt, sittande på sängen som tillhörde Frey. Och äta Freys mat i den låsta och bevakade kojan som Frey beställde. Att använda el som Frey betalade för.
  
  På vristen sitter en kedja som han designat.
  
  Nu tillhörde hon honom.
  
  "Skicka genast videon till mitt rum på storbildsskärmen. Säg sedan till kocken att servera middag där. Tio minuter efter detta behöver jag min kampsportsexpert." Han gjorde en paus och tänkte.
  
  "Ken?"
  
  "Ja, samma. Jag vill att han ska gå dit och ta hennes skor. Inget annat för tillfället. Jag vill att den psykologiska tortyren ska vara utsökt lång tills den här är krossad. Jag väntar en dag och sedan tar jag något viktigare till henne."
  
  "Och fånge 7?"
  
  "Kära Gud, Hudson, behandla honom väl, som du skulle behandla dig själv. Det bästa av allt. Hans tid att imponera på oss närmar sig..."
  
  
  TRETTIOETT
  
  
  
  LUFTRUMMET ÖVER SVERIGE
  
  
  Planet lutade. Kennedy Moore vaknade med ett ryck, lättad över att ha väckts av turbulensen, den nya dagen hade drivit bort hennes egen Dark Chaser.
  
  Caleb fanns i hennes drömmar precis som han gjorde i den verkliga världen, men under natten dödade han henne upprepade gånger genom att trycka ner levande kackerlackor i halsen på henne tills hon kvävdes och tvingades tugga och svälja, hennes enda svek plågades av fasan i hennes ögon , konstant tills den sista gnistan slocknade.
  
  Plötsligt vaknat och sliten från helvetets underliv såg hon sig omkring i stugan med vilda ögon. Det var tyst; civila och soldater slumrade eller pratade tyst. Till och med Ben Blake somnade med sin bärbara dator, bekymmerslinjerna slätas inte ut av sömnen och tragiskt malplacerade i hans pojkaktiga ansikte.
  
  Sedan såg hon Drake och han stirrade på henne. Nu förstärkte hans bekymmerslinjer helt enkelt hans redan slående ansikte. Hans ärlighet och osjälviska var uppenbara, omöjliga att dölja, men smärtan gömd bakom hans lugn fick henne att vilja trösta honom... hela natten lång.
  
  Hon log för sig själv. Fler dinosaurierockreferenser. Drakes tid var jättekul. En stund gick innan hon insåg att hennes inre leende kanske nådde hennes ögon, för han log tillbaka mot henne.
  
  Och sedan, för första gången på alla år sedan hon började på Akademien, ångrade hon att hennes kall krävde att hon avsexualiserade sin personlighet. Hon önskade att hon visste hur man stylar håret så. Hon önskar att hon var lite mer Selma Blair och lite mindre Sandra Bullock.
  
  Med allt det sagt var det ganska uppenbart att Drake gillade henne.
  
  Hon log tillbaka mot honom, men i det ögonblicket lutade planet igen och alla vaknade. Piloten meddelade att de var en timmes flygresa från sin destination. Ben vaknade och gick som en zombie för att hämta lite överblivet Kona-kaffe. Thorsten Dahl reste sig och såg sig omkring.
  
  "Dags att slå på markpenetrerande radar," sa han med ett halvt leende.
  
  De skickades för att flyga över Östergötland och riktade in sig på områden där professor Parnevik och Ben trodde att Heidis by skulle ligga. Den stackars professorn hade tydligt ont efter den avskurna fingertoppen och var djupt chockad över hur hjärtlös hans plågoande hade varit, men var lika glad som en valp när han berättade om kartan ingraverad på Odins sköld.
  
  Vägen till Ragnarök.
  
  Förmodligen.
  
  Hittills har ingen kunnat översätta den. Var detta ännu en missvisning från Alicia Miles och hennes förvirrade team?
  
  När planet väl bröt igenom Dahls grova omkrets pekade han på bilden som dök upp på planets tv. Markpenetrerande radar skickade korta skurar av radiovågor i marken. När den träffade ett begravt föremål, gräns eller tomrum, reflekterade den en bild i sin retursignal. Till en början är de svåra att identifiera, men med erfarenhet blir det lättare.
  
  Kennedy skakade på huvudet åt Dahl. "Har den svenska armén allt?"
  
  "Sånt här är nödvändigt," sa Dahl allvarligt till henne. "Vi har en hybridversion av den här maskinen som upptäcker minor och dolda rör. Mycket högteknologisk."
  
  Gryningen bröt upp över horisonten, och sedan drevs den bort av trasiga grå moln när Parnevik utbröt ett rop. "Här! Den här bilden ser ut som en gammal vikingaboplats. Ser du den runda yttre kanten - det här är skyddsväggarna - och de rektangulära föremålen inuti? Det här är små bostäder."
  
  "Så, låt oss bestämma det största huset..." började Ben hastigt.
  
  "Nej", sa Parnevik. "Det här måste vara ett gemenskapshus - en mötesplats eller fest. Heidi, om hon verkligen var här, skulle ha det näst största huset."
  
  När planet sakta sjönk ner, dök tydligare bilder upp. Boplatsen var snart tydligt markerad flera meter under jorden, och det näst största huset blev snart synligt.
  
  "Du ser det här," Dahl pekade på en djupare färg, så svag att den kanske inte märktes om inte någon letade efter den. "Det betyder att det finns ett tomrum, och det ligger direkt under Heidis hus. "Fan", sa han och vände sig om. "Hon byggde sitt hus precis ovanför Mimirs brunn!"
  
  
  TRETTIOTVÅ
  
  
  
  ÖSTERGOTLAND, SVERIGE
  
  
  När de väl var på marken och hade gått flera mil genom blöta ängar beordrade Dahl ett stopp. Drake såg sig omkring på vad han bara kunde beskriva som, i den nya Dino-Rock-anda han och Kennedy delade, en brokig besättning. Svenskarna och SGG representerades av Thorsten Dahl och tre av hans män, SAS av Wells och tio soldater. En lämnades kvar på Hawaii, skadad. Delta Team reducerades till sex personer; sedan var det Ben, Parnevik, Kennedy och han själv. Hayden stannade med planet.
  
  Det fanns inte en enda person bland dem som inte besvärades av svårigheterna med sin uppgift. Det faktum att planet väntade, fullt bränsle och beväpnat, med figurerna ombord, redo att ta dem överallt i världen, underströk bara allvaret i situationen ytterligare.
  
  "Om det hjälper", sa Dahl medan alla förväntansfullt tittade på honom, "förstår jag inte hur de kan hitta oss den här gången", påpekade han. "Börja med att använda lätta sprängämnen för att rensa några fot ner, sedan är det dags att kratta."
  
  "Var försiktig," Parnevik vred sina händer. "Vi vill inte ha en kollaps."
  
  "Oroa dig inte," sa Dahl glatt. "Mellan de olika krafterna här tror jag att vi har ett erfaret team, professor."
  
  Det blev ett grinigt skratt. Drake undersökte deras omgivning. De satte upp en bred omkrets och lämnade män på toppen av flera kullar som omgav platsen där markgenomträngande radar visade att ett gammalt vakthus en gång hade stått. Om det bara var tillräckligt bra för vikingarna och allt...
  
  Slätterna var gräsbevuxna och lugna, den lätta brisen rörde knappt upp träden som växte öster om deras position. Det började duggregna lätt och slutade sedan innan man försökte igen.
  
  Bens mobiltelefon ringde. Hans ögon fick en hemsökt blick. "Pappa? Bara upptagen. Jag ringer dig tillbaka i aktern. " Han stängde enheten och tittade på Drake. "Jag har inte tid", mumlade han. "De vet redan att något pågår, de vet bara inte vad det är."
  
  Drake nickade och såg den första explosionen utan att rycka till. Gräs, gräs och smuts flög upp i luften. Detta följdes omedelbart av ett annat, något djupare slag, och ett andra moln steg upp från marken.
  
  Flera män kom dånande fram och höll spadar medan de höll vapen. Surrealistisk scen.
  
  "Var försiktig", mumlade Parnevik. "Vi vill inte att någon ska bli blöt om fötterna." Han skrattade som om det var historiens största skämt.
  
  En tydligare översiktsbild visade ett hål under Heidis långhus som ledde till en stor grotta. Det var uppenbarligen mer än bara en brunn som låg där, och laget var försiktigt. Det tog ytterligare en timmes noggrann utgrävning och flera pauser medan Parnevik galade och studerade de grävda artefakterna innan de försvann ut i tomma intet.
  
  Drake använde denna tid för att organisera sina tankar. Hittills kände han sig som om han hade varit i en berg-och dalbana utan några bromsar. Även efter alla dessa år var han fortfarande mer van vid att följa order än att utföra en handlingsplan, så han behövde mer tid att tänka på än, säg, Ben Blake. Han visste två saker med säkerhet - de låg alltid efter, och deras fiender tvingade dem att reagera på situationer snarare än att skapa dem; utan tvekan är detta ett resultat av det faktum att de gick in i detta lopp bakom sina motståndare.
  
  Nu är det dags att börja vinna detta lopp. Dessutom verkade de vara den enda fraktion som ägnade sig åt att rädda världen snarare än att riskera den.
  
  Så tror du på spökhistorier? En uråldrig röst viskade i hans sinne.
  
  Nej, han svarade på samma sätt som då. Men jag tror på skräckhistorier...
  
  Under sitt sista uppdrag som medlem i den hemliga SRT, en specialenhet inom SAS, snubblade han och tre andra medlemmar i hans team, inklusive Alicia Miles, över en avlägsen by i norra Irak, där dess invånare torterades och mördades. Förutsatt att det var uppenbart, vad de undersökte... var att hitta brittiska och franska soldater som fortfarande var i förhör.
  
  Det som följde förmörkade resten av Matt Drakes dagar på jorden. Blindade av ilska stoppade han och de andra två teammedlemmarna tortyren.
  
  Ännu en "vänlig brand"-incident bland många.
  
  Alicia Miles stod och tittade, obefläckad av några egenheter på ett eller annat sätt. Hon kunde inte stoppa tortyren, och hon kunde inte stoppa torterarnas död. Men hon följde sin befälhavares order.
  
  Matt Drake.
  
  Efter detta tog soldatens liv slut för honom, alla romantiska relationer som hon stödde slogs i bitar. Men att lämna tjänsten innebar inte att minnena bleknade. Hans fru väckte honom natt efter natt och gled sedan ur sin svettdränkta säng och grät nere när han vägrade erkänna.
  
  Nu lade han märke till att Kennedy stod mitt emot honom och log som om hon satt på ett flygplan. Håret hängde löst och hennes ansikte blev livligt och busigt av hennes leende. Centrerade ögon och Victoria's Secret-kropp i kombination med lärardekoration och affärsmässig återhållsamhet. Ganska blandat.
  
  Han flinade tillbaka. Thorsten Dahl skrek: "Gå djupt in i läsningen! Vi behöver en guide för ättlingarna."
  
  När Ben frågade honom vad Descender var, flinade han bara. "Rakt ur Hollywood-legenden, min vän. Kommer du ihåg hur en tjuv hoppade av en byggnad och hans hopp justerades till millimetern innan hans fall stoppades? Tja, Blue Diamond Lander är enheten de använder."
  
  "Häftigt".
  
  Drake lade märke till sin gamla befälhavare som långsamt gick omkring och tog den erbjudna kaffeflaskan. Den här chatten har pågått ett tag. Drake ville göra slut.
  
  "Mai?" frågade han och sänkte läpparna bestämt mot marken så att ingen skulle förstå hans fråga.
  
  "Hm?" - Jag frågade.
  
  "Bara berätta".
  
  "Herregud, graciös, efter den uppenbara bristen på information du ger om din gamla hobby, kan jag knappt räkna med att ge bort gratisbitar nu, eller hur?"
  
  Drake kunde inte låta bli att undertrycka ett leende. "Du är en smutsig gubbe, vet du det?"
  
  "Det här är vad som håller mig i toppen av mitt spel. Berätta nu för mig en historia från ett av hennes hemliga uppdrag - vilket som helst av dem."
  
  "Tja... jag kanske spränger din chans här och ger dig något tamt," sa Drake. "Eller så kan du vänta tills det här är över och jag ska ge dig guldet...du vet det enda."
  
  "Tokyo Cos-con?"
  
  "Tokyo Cos-con. När Mai gick undercover på Japans största cosplay-konvent för att infiltrera och gripa Fuchu-triaderna som drev porrindustrin vid den tiden."
  
  Wells såg ut som om han var på väg att få ett anfall. "Jesus, Drake. Du är en idiot. Okej då, men tro mig, du är skyldig mig nu", tog han ett andetag. "Japanerna släpade precis ut henne från Hongkong, precis under en falsk identitet, utan förvarning, och förstörde helt omslaget som hon hade byggt i två år."
  
  Drake gav honom en öppen mun, vantroende blick. "Aldrig".
  
  "Mina ord också."
  
  "Varför?"
  
  "Också min nästa fråga. Men Drake, är det inte uppenbart?"
  
  Drake tänkte på det. "Bara att hon är den bästa de har. Det bästa de någonsin har haft. Och de måste vara desperata efter det."
  
  "Vi har tagit emot samtal från deras justitiedepartement och premiärministrar i ungefär femton timmar nu, precis som jänkarna. De kommer att erkänna allt för oss - de skickade henne för att spana ut La Veraine eftersom det är den enda kopplingen de har hittat till den här röran som redan har eskalerat till den största händelsen som händer på planeten just nu. Det är bara en fråga om timmar innan vi tvingas erkänna för dem."
  
  Drake rynkade pannan. "Finns det någon anledning att inte erkänna just nu? Maj skulle vara ett fantastiskt förvärv."
  
  "Jag håller med, kompis, men regeringar är regeringar, och oavsett om världen är i fara eller inte, gillar de att spela sina små lekar, eller hur?"
  
  Drake pekade på ett hål i marken. "Det verkar som om de är redo."
  
  
  * * *
  
  
  Drakes nedstigningshastighet sattes till 126 fot. En anordning som kallas en quick release munstycke placerades i hans hand och han fick en ryggsäck. Han drog en brandmanshjälm med en ficklampa fäst på huvudet och rotade i sin ryggsäck. En stor ficklampa, en syrgastank, ett vapen, mat, vatten, en radio, första hjälpen-tillbehör - allt han behöver för grottforskning. Han drog på sig ett par kraftiga handskar och gick till kanten av gropen.
  
  "Geronimo?" han bad Kennedy, som stannade kvar på övervåningen med Ben och professorn, att hjälpa till att övervaka deras omkrets.
  
  "Eller ta tag i anklarna, stick ut rumpan och hoppas," sa hon.
  
  Drake flinade illa mot henne, "Vi återkommer till det här senare," sa han och hoppade in i mörkret.
  
  Han kände omedelbart att den röda diamanten släppte utlösaren. Hastigheten på hans fall minskade när han föll, och hans lilla hjul tickade hundra gånger i sekunden. Brunnens väggar - lyckligtvis nu torra - blinkade förbi i kalejdoskopiska blixtar, som i en gammal svartvit film. Till slut saktade nedstigningen ner till en krypning, och Drake kände hur hans stövlar studsade försiktigt från den hårda stenen. Han klämde på nospartiet och kände hur avtryckaren släppte från hans säkerhetsbälte. Drake gick igenom processen att förvandla honom till en Ascendant innan han begav sig över till där Dal och ett halvdussin män stod och väntade.
  
  Golvet krassade oroväckande, men han tillskrev det mumifierat skräp.
  
  "Den här grottan är konstigt liten jämfört med vad vi såg på markpenetrerande radar," sa Dahl. "Han kunde ha räknat fel. Bred ut dig och leta efter... en tunnel... eller något liknande."
  
  Svensken ryckte på axlarna, road av sin egen okunnighet. Drake gillade det. Han gick långsamt runt grottan, studerade de ojämna väggarna och darrade, trots den tjocka kappan som han fick. Tusentals ton sten och jord pressade ner honom, och här var han och försökte tränga djupare. För honom lät det som ett soldatliv.
  
  Dahl kommunicerade med Parnevik via tvåvägs bildtelefon. Professorn ropade så många 'förslag' att Dahl stängde av ljudet efter två minuter. Soldaterna trampade runt i grottan tills en av deltagubbarna skrek: "Jag har sniderier här. Även om det är en liten sak."
  
  Dahl stängde av bildtelefonen. Parneviks röst lät högt och tydligt och stannade sedan när Dahl förde mobilen mot väggen.
  
  "Ser du det här?"
  
  "Ja! Det är BH! Behå!" Parnevik tappade sin engelska av upphetsning. "Walknott... mmm... en knot av dödade krigare. Detta är symbolen för Oden, den trippeltriangeln eller borromeiska triangeln, förknippad med idén om en härlig död i strid."
  
  Drake skakade på huvudet. "Bloody Vikings."
  
  "Denna symbol finns ofta på 'bildstenar' som visar dödsfallen av heroiska krigare som reser med båt eller till häst till Valhalla - Odens palats. Detta förstärker ytterligare tanken att vi har hittat en vardaglig Valhall."
  
  "Förlåt att jag förstör din parad, kompis," sa den raka SAS-mannen, "men den här väggen är lika tjock som min svärmor."
  
  De tog alla ett steg tillbaka och slängde sina hjälmljus över den orörda ytan.
  
  "Det måste vara en falsk vägg." Killen nästan skrek av upphetsning. "Den måste vara!"
  
  "Vänta," hörde Drake Bens unga röst. "Det står också att Valknoth också kallas Dödsknuten, en symbol för Odens anhängare som hade en förkärlek för våldsam död. Jag tror verkligen att det här kan vara en varning."
  
  "Skitsnack". Drakes suck var uppriktig.
  
  "Här är en tanke, killar," kom Kennedys röst. "Vad sägs om en mer noggrann inspektion av alla väggar. Om du får fler Walknotts, men sedan hittar en tom vägg, skulle jag välja den här."
  
  "Lätt för dig att säga," mumlade Drake. "Att vara där uppe och allting."
  
  De splittrades och kammade de steniga väggarna tum för tum. De skrapade bort århundraden av damm, borstade bort spindelväv och drev bort mögel. Så småningom hittade de ytterligare tre Valknots.
  
  "Jättebra", sa Drake. "Det är fyra väggar, fyra knotiga saker. Vad fan gör vi nu?"
  
  "Är de alla identiska?" - frågade professorn förvånat.
  
  En av soldaterna visade upp en bild av Parnevik på bildskärmen. "Nja, jag vet inte hur det är med er, men jag är säker på att jag är trött på att lyssna på honom. Den jävla svensken skulle ha gjort slut på oss för länge sedan."
  
  "Vänta," sa Bens röst. "Ögonen är i Mimirs brunn, inte..." hans röst försvann bakom väsandet av statisk elektricitet, och sedan blev skärmen mörk. Dahl skakade den, slog på och av den, men utan resultat.
  
  "Skit. Vad försökte han säga?
  
  Drake höll på att gissa när videotelefonen vaknade till liv igen och Bens ansikte fyllde skärmen. "Jag vet inte vad som hände. Men lyssna - Ögonen finns i Mimirs brunn, inte i grottan nedanför. Förstå?"
  
  "Ja. Så vi passerade dem på vägen ner?"
  
  "Ja tror jag".
  
  "Men varför?" frågade Dahl misstroget. "Varför skapades då denna grotta överhuvudtaget? Och den markpenetrerande radarn visade tydligt att det fanns ett enormt utrymme under. Självklart måste stycket finnas där nere."
  
  "Om inte..." Drake kände en fruktansvärd förkylning. "Om inte den här platsen är en fälla."
  
  Dahl såg plötsligt osäker ut. "Hur så?"
  
  "Är det här utrymmet under oss? Tänk om det är en bottenlös grop?"
  
  "Detta betyder att du står på en lerkudde!" Killen skrek av skräck. "Fälla! Den kan kollapsa när som helst. Gå därifrån nu!"
  
  De stirrade på varandra i ett oändligt ögonblick av desperat dödlighet. De ville alla så gärna leva. Och sedan förändrades allt. Det som en gång var en spricka i betonggolvet var nu en sprucken hård panel. Detta märkliga rivljud kom inte från stenens förskjutning, utan från det faktum att golvet sakta splittrades från ände till ände.
  
  Med en oändlig grop under sig....
  
  De sex männen attackerade rasande mot de två Ascendanterna. När de kom dit, fortfarande vid liv, ropade Dahl för att återställa ordningen.
  
  "Ni två går först. För guds skull, var hård."
  
  "Och på väg upp", kommenterade Parnevik, "var särskilt uppmärksam på din omgivning. Vi vill inte missa artefakten."
  
  "Var inte en idiot, Parnevik." Dahl var utom sig själv med föraningar. Drake hade aldrig sett honom så här förut. "De två sista av oss kommer att kolla när vi går," sa han och stirrade på Drake. "Det är du och jag".
  
  Videotelefonen pipade igen och stängdes av. Dahl skakade på det som om han försökte strypa honom. "Förbannad av jänkarna, utan tvekan."
  
  Det tog de första tre minuterna att nå marknivån. Sedan tre till för det andra paret. Drake tänkte på allt som kunde hända på sex minuter - en livstids upplevelse, eller ingenting alls. För honom var det den sista. Inget annat än knarrandet av lera, stönandet av skiftande sten, knarrandet av slumpen, att bestämma sig för att belöna honom med liv eller död.
  
  Golvet under den första symbolen de hittade hade kollapsat. Det fanns ingen varning; som om golvet helt enkelt hade gett upp andan och fallit i glömska. Drake klättrade så långt upp i brunnen han kunde. Den balanserade på sina sidor snarare än på det ömtåliga golvet i grottan. Dahl kramade om den andra sidan av brunnen och höll om en bit grönt garn med båda händerna, ringen på hans bröllopsfinger speglade lyktan på Drakes hjälm.
  
  Drake tittade upp och letade efter alla starka snören som de kunde fästa på sina selar. Sedan hörde han Dahl ropa: "Shit!" och tittade ner lagom för att se videotelefonen snurra från ände till ände i elak slow motion innan den föll med ett knas mot grottgolvet.
  
  Försvagad gav hårddisken vika och föll i ett svart hål som Drakes gamla drömmar om att bilda familj. En storm kom mot dem och släppte ut grumlig luft fylld av outsägligt mörker från platsen där de blinda varelserna gömde sig och gled.
  
  Och när han tittade ner i avgrunden av namnlös skugga, återupptäckte Drake sin barndomstro på monster.
  
  Det hördes ett svagt glidande ljud och ett rep kom ner från ovan och flaxade. Drake tog tacksamt tag i den och fäste den i sin sele. Dahl gjorde likadant, såg identiskt vit ut och de tryckte båda på sina respektive knappar.
  
  Drake tittade på höjdmätaren. Han studerade sin halva av brunnen medan Dahl kopierade den på andra sidan. Flera gånger stannade de och lutade sig fram för att titta närmare, men varje gång hittade de ingenting. Hundra fot gick och sedan nittio. Drake skalade sina händer blodiga, men hittade ingenting. De gick vidare, nu femtio fot, och sedan såg Drake frånvaron av ljus, en dunkel som helt enkelt absorberade ljuset han kastade på henne.
  
  En bred träskiva, taggig längs kanterna, orörd av fukt eller mögel. Drake kunde se ristningarna på dess yta och det tog ett tag för honom att placera hjälmen korrekt.
  
  Men när han gjorde det...
  
  Ögon. En symbolisk bild av Odens ögon, huggen i trä och lämnad här... av vem?
  
  Av Oden själv? Tusentals år sedan? Författare: Heidi? Var det mer eller mindre rimligt?
  
  Dahl kastade en orolig blick ner. "För vår allas skull, Drake, släpp inte det här."
  
  
  TRETTIOTRE
  
  
  
  ÖSTERGOTLAND, SVERIGE
  
  
  Drake dök upp ur Mimirs brunn och höll trätavlan högt som en trofé. Innan han hann få fram ett ord, rycktes han grovt ur selen och kastades till marken.
  
  "Hej, lugna ner dig..." Han tittade ner i bagageutrymmet på drömmaskinen från Hong Kong, en av de nya. Han rullade lite och såg döda och döende soldater ligga på gräset - Delta, SGG, SAS - och bakom dem Kennedy, knäböja med en pistol riktad mot hennes huvud.
  
  Såg Ben tvingas stå upprätt i ett strypgrepp, Alicia Miles skoningslösa händer greppade hårt om hans hals. Drakes hjärta brast nästan när han såg Ben fortfarande hålla sin mobiltelefon i handen. Håller fast vid mitt sista andetag...
  
  "Låt britten stå", kom kanadensiska Colby Taylor i Drakes sikte. "Låt honom se sina vänner dö - ett bevis på att jag kan ta varje del av honom innan jag tar hans liv."
  
  Drake lät stridens eldar sippra in i hans lemmar. "Allt du bevisar är att den här platsen lever upp till vad det står i den jävla guideboken - att det är ett land av monster."
  
  "Hur poetiskt", skrattade miljardären. "Och det är sant. Ge mig ögonen." Han sträckte fram händerna som ett barn som bad om mer. Legosoldaten överförde en bild av Odens ögon. "Bra. Det räcker. Så var är ditt plan, Drake? Jag vill ha bitar av dig och sedan komma ut ur det här skithålet."
  
  "Du kommer inte att uppnå någonting utan skölden," sa Drake... det första han tänkte på. "Och sedan ta reda på hur det blir en karta för Ragnarok."
  
  "Fool," skrattade Taylor äckligt. "Den enda anledningen till att vi är här i dag och för inte tjugo år sedan är att skölden nyligen hittades. Jag är säker på att du redan vet detta. Försöker du bromsa mig? Tror du att jag kommer att glida upp och ge dig en ny chans? Tja, Mr Drake, låt mig berätta för dig. Hon..." han pekade på Alicia, "hon glider inte upp. Hon. . hård guldröv, det är vad hon är!"
  
  Drake såg när hans tidigare kollega ströp Ben till döds. "Hon kommer att sälja dig till högstbjudande."
  
  "Jag är högstbjudande, din jävla skit."
  
  Och genom försynens vilja utnyttjade någon detta ögonblick för att avfyra en kula. Skottet ekade högt genom skogen. En av Taylors legosoldater kollapsade med ett nytt tredje öga och dog omedelbart.
  
  Colby Taylor såg otroligt ut för en sekund. Han såg ut som om Bryan Adams precis hade hoppat ut ur skogen och börjat spela "Summer of '69". Hans ögon förvandlades till fat. Sedan kraschade en av hans legosoldater in i honom, slog honom till marken, legosoldaten blödde, skrek och kämpade, döende. Drake var vid deras sida på ett ögonblick då bly slet luften ovanför dem.
  
  Allt hände samtidigt. Kennedy kastade sin kropp uppåt. Den övre delen av hennes skalle var så hårt i kontakt med hakan på vakten som täckte henne att han inte ens insåg vad som hade hänt. Lägg på direkt.
  
  En störtflod av kulor flög fram och tillbaka; legosoldaterna, fångade i det fria, förstördes.
  
  Thorsten Dahl släpptes när legosoldaten som höll honom förlorade tre fjärdedelar av huvudet till det tredje skottet som ekade från geväret. SGG-chefen gick fram till professor Parnevik som en krabba och började släpa gubben mot en hög med buskar.
  
  Drakes första tanke handlade om Ben. När han förberedde sig för att göra en desperat satsning skakade misstro honom som en tusenwatts elektromagnetisk puls. Alicia kastade pojken åt sidan och avancerade på Drake själv. Plötsligt dök en pistol upp i hennes hand; det spelade ingen roll vilken. Hon var lika dödlig med båda.
  
  Hon tog upp den och fokuserade på den.
  
  Drake sträckte ut armarna åt sidorna i en generad gest. Varför?
  
  Hennes leende var glatt, som en demons leende som har upptäckt orört kött i en lya som han trodde var slut för länge sedan.
  
  Hon tryckte på avtryckaren. Drake ryckte till och förväntade sig värme och sedan domningar och sedan smärta, men hans sinnesöga kom ikapp hans hjärna och han såg att hon hade ändrat sikte i sista stund... och stoppade tre kulor i legosoldaten som täckte den indignerade figuren Colby Taylor. Låt oss inte ta risker.
  
  Två SAS-soldater och två deltamarinsoldater överlevde. SAS tog tag i Ben och släpade bort honom. Det som fanns kvar av Delta Team förberedde sig för att ge tillbaka eld mot en närliggande träddunge.
  
  Fler skott hördes. Delta-killen vände och föll. Den andre kröp på mage till där Wells hade fallit, på andra sidan Mimirs brunn. Wells liggande kropp ryckte till när amerikanen drog iväg honom, ett bevis på att han levde.
  
  De närmaste minuterna gick i en suddig. Alicia skrek av ilska och hoppade efter den amerikanske soldaten. När han vände sig om och konfronterade henne med knytnävarna stannade hon för en sekund.
  
  "Vänd dig bort," hörde Drake henne säga. "Bara bort."
  
  "Jag kommer inte att lämna den här mannen bakom mig."
  
  "Ni amerikaner, ge det bara en vila", sa hon innan hon släppte lös hela helvetet. Amerikas bästa spelare backade, snubblade genom det tjocka gräset, höll först i ena armen och vacklade sedan när den bröts innan den tappade synen på ena ögat och slutligen kollapsade utan att ens rycka till.
  
  skrek Drake och sprang mot Alicia när hon lyfte upp Wells i kragen.
  
  "Är du galen?" - han skrek. "Är du helt galen?"
  
  "Han går in i brunnen," Alicias ögon var mordiska. "Du kan gå med honom eller inte, Drake. Ditt beslut."
  
  "Varför i Guds namn? Varför?"
  
  "En dag, Drake. En dag, om du överlever det här, kommer du att veta."
  
  Drake gjorde en paus för att hämta andan. Vad menade hon? Men att tappa koncentrationen nu vore att bjuda döden lika säkert som om han hade begått självmord. Han åberopade sina träningsminnen, sitt sinne, alla sina SAS-kunskaper. Han slog henne med ett rakt boxningsslag, ett stöt, ett kryss. Hon kontrade och såg till att slå hans handled med krossande kraft varje gång, men nu var han väldigt nära.
  
  Där han ville vara.
  
  Han pekade med fingret mot hennes hals. Hon tog ett sidosteg, direkt in i hans resande knä, syftade till att bryta några revben och bromsa hennes fall.
  
  Men hon rullade mellan hans knän tills de var chockerande nära, centimeter från varandra, öga mot öga.
  
  Stora ögon. Underbara ögon.
  
  De tillhörde ett av världens största rovdjur.
  
  "Du är svag som en flätad bebis, Matt."
  
  Hennes viskande kylde hans ben när hon steg fram, sträckte ut sin arm och slängde upp honom i luften. Han landade på rygg, andfådd. Inte ens en sekund senare var hon ovanpå honom, knäna smällde in i hans solar plexus, pannan slog mot hans egen, vilket fick honom att se stjärnor.
  
  När hon tittade in i varandras ögon igen, viskade hon: "Lägg dig ner."
  
  Men det var inte han som fick göra valet. Det var allt han kunde göra för att höja sin hand och rulla åt sidan för att se när hon halvmedvetna släpade brunnen mot kanten av den bottenlösa gropen som kallas Mimirs brunn.
  
  skrek Drake och kämpade sig ner på knä. Generad över nederlag, chockad över hur många fördelar han hade förlorat sedan han gick med i mänskligheten, kunde han bara titta på.
  
  Alicia rullade Wells över kanten av brunnen. SAS-chefen skrek inte ens.
  
  Drake svajade när han reste sig, huvudet och kroppen skrek. Alicia närmade sig Colby Taylor, fortfarande lika fräsch och smidig som ett vårlamm. Drake, med ryggen mot tyskarna, kände sig ungefär lika försvarslös som en sjöman på en flotte vänd mot en förhistorisk Kraken, men han ryckte inte till.
  
  Alicia drog bort den döda legosoldatens kropp från Taylor. Miljardären reste sig upp med stora ögon och tittade från Miles till Drake till träden.
  
  Bakom stammarna höljda i dimma började figurer dyka upp, liknande spöken, som kände sig hemma i detta legendariska land. Illusionen krossades när de kom tillräckligt nära för att se sina vapen.
  
  Drake har redan gått runt. Han kunde se folket närma sig, visste att det var gamliknande tyskar som hade kommit för att ta allt bytet.
  
  Drake tittade förvirrat på deras segers vapen. Alicia tog helt enkelt tag i den kanadensiska miljardären i grenen och klämde tills hans ögon buggade ur huvudet. Hon log mot hans förvirring innan hon ledde honom till Mimirs brunn och lutade hans huvud över kanten.
  
  Drake insåg att han hade andra prioriteringar. Han kringgick handlingen och använde Alicia och Taylor som en sköld. Han nådde busken och fortsatte att gå och klättrade sakta uppför en liten gräsbevuxen kulle.
  
  Alicia pekade in i hålet och skakade Taylor tills han bad om nåd. "Du kanske hittar något att samla där, din megalomane idiot," väste hon och kastade hans kropp i det oändliga tomrummet. Hans skrik ekade en stund, och slutade sedan. Drake undrade om en man som föll i en bottenlös grop skrek för evigt, och om ingen var i närheten för att höra honom, räknades det verkligen?
  
  Vid det här laget hade Milo nått sin flickvän. Drake hörde honom säga: "Varför fan gjorde du det? Chefen skulle älska den här skiten vid liv."
  
  Och Alicias svar: "Håll käften, Milo. Jag såg fram emot att träffa Abel Frey. Är du färdig för att åka?"
  
  Milo flinade illa mot toppen av backen. "Tänker vi inte göra slut på dem?"
  
  "Var inte en röv. De är fortfarande beväpnade och håller den höga marken. Har du det vi kom för?"
  
  "Alla nio delar av Odin är närvarande och funktionella. Ditt plan är stekt!" - han skrek. "Ha kul på natten på detta döda land!"
  
  Drake såg på när tyskarna drog sig försiktigt tillbaka. Världen bara gungade på randen. De kom hela vägen och gjorde många uppoffringar. De körde ner sig själva i marken.
  
  Bara för att förlora allt till tyskarna på sista raden.
  
  "Ja," Ben fångade hans blick med ett muntert flin, som om han läste hans tankar. "Som livet imiterar fotboll, va?"
  
  
  TRETTIOFYRA
  
  
  
  ÖSTERGOTLAND, SVERIGE
  
  
  Solen höll på att gå ner under en klar horisont när européerna och deras enda kvarvarande amerikanska allierade haltade till högre mark. En svag, kall bris blåste. En snabb bedömning visade att en av SAS-soldaterna var skadad och professor Parnevik drabbades av chock. Detta är inte förvånande med tanke på vad han har gått igenom.
  
  Dahl kontaktade deras plats via satellittelefon. Hjälp var ungefär två timmar bort.
  
  Drake ploppade ner bredvid Ben när de stannade i en liten lund av kala träd med en öppen slätt runt sig.
  
  Bens första ord: "Jag vet att andra människor dog, Matt, men jag hoppas bara att Karin och Hayden är okej. Jag är verkligen ledsen."
  
  Drake skämdes över att erkänna att han hade glömt att Hayden fortfarande var med planet. "Oroa dig inte. Det är naturligt. Oddsen är extremt goda för Karin, rättvisa för Hayden också", erkände han, efter att ha förlorat sin förmåga att försköna någonstans under uppdraget. "Hur orkar du, kompis?"
  
  Ben tog upp sin mobiltelefon. "Fortfarande levande".
  
  "Vi har kommit långt sedan modevisningen."
  
  "Jag kommer knappt ihåg det," sa Ben allvarligt. "Matt, jag minns knappt hur mitt liv var innan det här började. Och det har redan gått... dagar?"
  
  "Jag kan påminna dig om du vill. Frontman i The Wall of Sleep. Svimmar över Taylor Momson. Mobiltelefonen är överbelastad. Hyresskulder. Jag svimmar över Taylor.
  
  "Vi har förlorat allt."
  
  "Ingen lögn här, Ben - vi hade inte kunnat komma så långt utan dig."
  
  "Du känner mig, kompis. Jag skulle hjälpa vem som helst." Det var ett standardsvar, men Drake kunde säga att han var nöjd med berömmet. Han glömde inte detta när Ben överlistade kostymerna och till och med den skandinaviske professorn.
  
  Det var utan tvekan vad Hayden såg i honom. Hon såg att personen inuti började lysa igenom. Drake bad för hennes säkerhet, men det fanns ingenting han kunde göra för henne just nu.
  
  Kennedy föll bredvid dem. "Jag hoppas att jag inte störde er. Du ser ganska vältränad ut."
  
  "Inte du," sa Drake och Ben nickade. "Nu är du en av oss."
  
  "Hmm, tack, antar jag. Det är en komplimang?"
  
  Drake höjde stämningen. "Vem som helst som kan spela några Dino Rock-spel med mig är min bror för livet."
  
  "Hela natten lång, man, hela natten lång."
  
  Ben stönade. "Så" såg han sig omkring. "Det blev precis mörkt."
  
  Drake tittade på de ändlösa ängarna. Den sista strimmen av mörkrött droppade precis från den längsta horisonten. "Fan, jag slår vad om att det blir kallt här på natten."
  
  Dahl gick fram till dem. "Så det här är slutet, män? Är vi klara? Världen behöver oss."
  
  Den genomträngande vinden slet hans ord i strimlor och spred dem över slätterna.
  
  Parnevik talade från där han vilade och lutade ryggen mot ett träd. "Hör, umm, du sa till mig att du såg den enda kända bilden av delarna i deras verkliga arrangemang. En målning som en gång tillhörde John Dillinger."
  
  "Ja, men saken gick på turné på 60-talet," förklarade Dahl. "Vi kan inte vara säkra på att det inte kopierades, särskilt av en av dessa historiebesatta vikingar."
  
  Professorn var tillräckligt bra för att muttra, "Åh. Tack."
  
  Fullständigt mörker och en miljon stjärnor blinkade över huvudet. Grenarna svajade och löven prasslade. Ben flyttade sig instinktivt närmare ena sidan av Drake. Kennedy gjorde samma sak med den andra.
  
  Där Kennedys lår rörde vid hans eget kände Drake eld. Det var allt han kunde göra för att fokusera på vad Dahl sa.
  
  "Skölden", sa svensken, "är vårt sista hopp."
  
  Sitter hon så nära med flit? Drake tänkte på det. Rör....
  
  Gud, det var länge sedan han kände så här. Det tog honom tillbaka till tiden då tjejer var tjejer och pojkar var nervösa, bar t-shirts i snön och tog med sina flickvänner på stan en lördagseftermiddag innan de köpte deras favorit-CD och unnade sig popcorn och sugrör på bio .
  
  Oskyldiga dagar, för länge sedan. Långt ihågkommen och, tyvärr, förlorad.
  
  "Skydda?" Han ingrep i samtalet. "Vad?"
  
  Dahl rynkade pannan åt honom. "Håll upp, din tjocka Yorkshire-jävel. Vi sa att skölden är huvuddetaljen här. Utan det kan ingenting uppnås eftersom det bestämmer platsen för Ragnarok. Den är också gjord av ett annat material än de andra delarna - som om den har en annan roll att spela. Mål. "
  
  "Som vad?"
  
  "Fuuuuck", sa Dahl med sin bästa Oxford-accent. "Fråga mig något om sport."
  
  "OK. Varför värvade Leeds United egentligen Thomas Brolin?
  
  Dahls ansikte förlängdes och sedan hårdnade. Han var på väg att protestera när ett konstigt ljud bröt tystnaden.
  
  Skrika. Ett stön från mörkret.
  
  Ett ljud som framkallade primär rädsla. "Kristus lever", viskade Drake. "Vad- ?"
  
  Det hände igen. Ett tjut, likt ett djur, men gutturalt, som från något stort. Det fick natten att krypa.
  
  "Kommer du ihåg?" I en viskande onaturlig av skräck sa Ben: "Detta är Grendels land. Monstret från Beowulf. Det finns fortfarande legender om att monster bor i dessa delar."
  
  "Det enda jag minns från Beowulf var Angelina Jolies rumpa," sa Drake förtjust. "Men då antar jag att detsamma kan sägas om de flesta av hennes filmer."
  
  "SHH!" - väste Kennedy. "Vad fan är det för ljud?"
  
  Yet kom igen, närmare nu. Drake försökte desperat urskilja vad som helst i mörkret och föreställde sig blottade huggtänder som rusade mot honom, saliv droppande, remsor av ruttet kött fastnat mellan deras taggiga tänder.
  
  Han höjde pistolen, ville inte skrämma de andra, men för osäker för att riskera det.
  
  Torsten Dahl riktade sitt eget gevär. Den vältränade SAS-soldaten drog fram en kniv. Tystnaden fjättrade natten mer än Gordon Brown fjättrade den brittiska ekonomin och klämde den torr.
  
  Svagt ljud. Clank. Något som lät som lätta fotsteg....
  
  Men vad var det för ben? Drake tänkte på det. Man eller...?
  
  Om han hade hört klornas klick skulle han mycket väl ha släppt hela sin tidning i skräck.
  
  Jäklar dessa gamla sagor.
  
  Själva ventriklarna i hans hjärta nästan exploderade när Bens mobiltelefon plötsligt vaknade till liv. Ben kastade den i luften förvånad, men fångade den sedan lovvärt på vägen ner.
  
  "Bullshit!" viskade han innan han förstod vad han hade svarat. "Åh, hej mamma."
  
  Drake försökte stoppa blodet som bultade i hans hjärna. "Sluta. Sluta!"
  
  Ben sa: "På toaletten. Jag ringer dig senare!"
  
  "Söt". Kennedys röst var förvånansvärt lugn.
  
  Drake lyssnade. Stönandet kom igen, tunt och smärtsamt. Detta följdes av en avlägsen knackning, som om bullermästaren hade kastat en sten. Ännu ett gråtande rop, och sedan ett tjut....
  
  Helt klart mänskligt den här gången! Och Drake rusade in i striden. "Det är Wells!" Han rusade in i mörkret, instinkten ledde honom rakt till Mimirs brunn och stoppade honom på kanten.
  
  "Hjälp mig", stönade Wells och sträckte sig mot den taggiga kanten av klippan med spruckna och blodiga fingrar. "Jag fastnade i ett av repen... på väg ner. Jag bröt nästan min arm. Den här tiken har... något mer att göra för att döda... mig."
  
  Drake tog sin vikt och räddade honom från att falla tillbaka in i den ändlösa natten.
  
  
  * * *
  
  
  När Wells svepte in sig varmt och vilade, skakade Drake helt enkelt på huvudet åt honom.
  
  Wells skrek: "Jag ville aldrig starta ett krig...inom SAS."
  
  "Då är det okej, för Alicia och jag är inte längre en del av SAS."
  
  Bredvid honom förhörde Ben Parnevik som om ingenting hade hänt. "Tror du att skölden är någon slags nyckel?"
  
  "Skölden är allt. Det här kan vara nyckeln, men det är definitivt allt vi har kvar."
  
  "Borta?" upprepade Drake och höjde ett ögonbryn. Han fokuserade på Bens I-phone. "Självklart vet vi!"
  
  Ben var steget före och googlade "Shield of Odin" i nördfart. Bilden som dök upp var liten, men Ben zoomade in snabbare än vad Drake ens kunde tänka sig. Han försökte komma ihåg hur skölden såg ut. Rund, med en upphöjd rund mitt, är den yttre kanten uppdelad i fyra lika stora delar.
  
  Ben höll I-phone på armlängds avstånd, så att alla kunde samlas runt.
  
  "Det är enkelt," sa Kennedy. "Ragnarok i Vegas. Alla är i Vegas."
  
  Killen gnuggade sig på hakan. "Placeringen av skölden indikerar fyra distinkta delar som omger svaret i mitten. Du ser? Låt oss märka dem nord, öst, syd och väst så att vi vet vad vi pratar om."
  
  "Jättebra", sa Ben. "Tja, väst är uppenbart. Jag ser ett spjut och två ögon."
  
  "Söder är en häst och två, um, vargar, tror jag." Drake spände ögonen så gott han kunde.
  
  "Säkert!" Killen grät. "Du har rätt. För det måste finnas två valkyrior i öst. Ja? Du ser?"
  
  Drake blinkade hårt för att fokusera, och han såg vad som kunde anses vara kvinnliga krigare monterade på ett par bevingade hästar. "Jävla Starbucks!" Han svor. "Ett kafé med gratis Wi-Fi var som helst i världen utom det här!"
  
  "Så..." stammade Kennedy, "äh, har Shield ingen sköld på sig?"
  
  "Hmmm...!" Professorn studerade hårt, kom in i Bens synfält och fick en vänlig smisk. "Kan du zooma in lite mer?"
  
  "Nej. Det här är hans gräns."
  
  "Jag ser inga andra märken på East Side", sa Dahl från sin plats. "Men norr är ganska intressant."
  
  Drake flyttade sin uppmärksamhet och kände en chock. "Herre, det här är Odens symbol. Tre sammankopplade trianglar. Samma sak såg vi i brunnen."
  
  "Men vad är det här? Dahl pekade på en liten symbol placerad i det nedre vänstra hörnet av en av trianglarna. När Ben närmade sig utbrast de alla: "Det är skölden!"
  
  En generad tystnad rådde. Drake förstörde sin hjärna. Varför placerades sköldsymbolen inuti trianglarna? Uppenbarligen är detta en ledtråd, bara en vag sådan.
  
  "Det skulle vara så mycket lättare på den stora skärmen!" Professorn fnyste.
  
  "Sluta gnälla," sa Ben. "Låt det inte besegra dig."
  
  "Här är en tanke," sa Kennedy. "Kan trianglarna representera något annat än denna 'Odins knut' eller något annat?"
  
  "Det hemliga syftet med en mystisk symbol förknippad med Gud, som tidigare bara ansågs vara en legend?" Killen flinade. "Självklart inte".
  
  Drake gnuggade sina revben där Alicia Miles hade lärt honom att sju år utan träning tog en vägtull på din kampnivå. Hon hade förödmjukat honom, men han fann tröst i det faktum att han levde och att de fortfarande - bara - var med i leken.
  
  "Helikoptern kommer att ha ett inbyggt internet", försökte Dahl lugna alla. "Om ungefär... åh, trettio minuter."
  
  "Okej, okej, hur är det med mitten?" Drake gjorde sitt. "Två konturer som ser ut som ett barns teckning med tre juver och en manet."
  
  "Och skölden igen," Ben zoomade in på "manetens" öga. "Samma bild som i den norra delen. Så vi har två bilder av skölden på själva skölden. Den centrala delen, som består av två fria former och tre enkla trianglar", sa han och nickade mot Kennedy. "Det här är kanske inte alls trianglar."
  
  "Tja, detta bekräftar åtminstone min teori om att skölden är huvuddelen," noterade Parnevik.
  
  "Dessa konturer påminner mig om något," reflekterade Dahl. "Jag kan bara inte säga vad."
  
  Drake kunde ha kommit på några otäcka personangrepp, men han höll sig i schack. Framsteg, tänkte han. Den pompösa svensken har kommit långt med dem och har nu fått lite respekt.
  
  "Se!" Ben skrek och fick dem alla att hoppa. "Det finns en tunn, nästan irrelevant linje som förbinder båda bilderna av skölden!"
  
  "Vilket egentligen inte säger oss någonting," muttrade Parnevik.
  
  "Eller..." funderade Drake och kom ihåg de dagar då han läste armékartor, "eller... om du kommer till det åt andra hållet vet vi att skölden är Ragnaroks kort. Dessa två bilder kan vara samma fokuspunkt i två olika bilder... Endast en vy är höjden, och den andra..."
  
  "Det är planen!" sa Ben.
  
  I det ögonblicket hördes ljudet av en helikopter som närmade sig. Dahl talade om detta genom att visa sitt gamla skolberoende genom att stänga av GPRS. Han kisade i mörkret tillsammans med alla andra när en stor svart gestalt närmade sig.
  
  "Tja, vi har inte så mycket att välja på," sa han med ett halvt leende. "Vi måste ta det här fallet."
  
  
  * * *
  
  
  Väl ombord och bosatte sig startade Dahl upp en 20-tums Sony Vaio laptop, som använde sitt eget bärbara modem, liknande en I-phone. Beroende på mobilnätets täckning skulle de ha tillgång till Internet.
  
  "Det här är en karta," fortsatte Drake sin tankegång. "Så låt oss behandla det så. Uppenbarligen är mitten, den centrala detaljen, planvyn. Så kopiera diagrammet, använd lite programvara för geografisk igenkänning och se vad som händer."
  
  "Hmm," Parnevik undersökte tveksamt den förstorade vyn. "Varför inkludera en annan bild som ser ut som ett juver när sköldsymbolen är på, eh, Medusa. "
  
  "Startpunkt?" Kennedy tog en chans.
  
  Helikoptern gungade, driven av den hårda vinden. Piloten beordrades att flyga till Oslo tills han fick ytterligare instruktioner. Det andra SGG-teamet väntade på dem där.
  
  "Prova programmet, Thorsten."
  
  "Jag har det redan, men jag behöver det inte," svarade Dahl med plötslig förvåning. "Jag visste att de här formerna såg bekanta ut. Det här är Skandinavien på kartan! Juvret är Norge, Sverige och Finland. Medusa är Island. Otrolig."
  
  En delad sekund senare plingade den bärbara datorn med tre möjliga matchningar. Algoritmerna för igenkänningsprogramvara vägde närmast med nittioåtta procent - det var Skandinavien.
  
  Drake nickade respektfullt mot Dahl.
  
  "Ragnarok på Island?" Killen tänkte på det. "Men varför?"
  
  "Ge de här koordinaterna till piloten," Drake pekade med fingret mot den isländska kustlinjen och positionen för sköldsymbolen. "Så. Vi ligger redan flera timmar efter."
  
  "Men vi har inte de jäkla bitarna," sa Ben klagande. "Tyskarna har dem. Och bara de kan hitta gudarnas grav med hjälp av skärvorna."
  
  Och nu skrattade Thorsten Dahl faktiskt och fick Drake att tänka till. "Åh, nej", sa svensken och hans skratt var nästan skurkaktigt. "Jag har en mycket bättre idé än att bråka med de här jäkla bitarna. Har alltid varit. Låt dem stanna i surkålen!"
  
  "Du gör? Låt mig tänka - fanns inte skölden på Island?" frågade Ben och imponerade återigen på Drake med sitt klara tänkande under press.
  
  "Ja, och om det här är den antika platsen Ragnarök," sa Parnevik, "det är vettigt. Odens sköld skulle ha fallit där han dog."
  
  "Åh, det är vettigt nu, professor," retade Kennedy. "Nu har de här killarna bestämt allt åt dig."
  
  "Tja, om det hjälper har vi fortfarande det största mysteriet att lösa," sa Ben med ett lätt leende. "Betydningen av Odins antika symbol - tre trianglar."
  
  
  TRETTIOFEM
  
  
  
  Island
  
  
  Islands kustlinje är isig, oländig och färgstark, huggen på vissa ställen av enorma glaciärer och utjämnad på andra av rasande vågor och genomträngande vindar. Det finns lavakustlinjer och svarta klippor, majestätiska isberg och överlag ett slags zen-lugn. Fara och skönhet går hand i hand, redo att invagga den oförsiktiga resenären och få honom till ett alltför tidigt slut.
  
  Reykjavik svepte förbi dem på några minuter, dess knallröda tak, vita byggnader och omgivande snötäckta berg kommer garanterat att hänföra även de mest trötta hjärtan.
  
  De stannade en kort stund vid en glest befolkad militärbas för att tanka och ladda på vinterdräkter, ammunition och ransoner och vad Dahl mer kunde komma på under de tio minuter de var strandsatta.
  
  Men männen ombord på den svarta militärhelikoptern såg inget av detta. De grupperades - och diskuterade samma mål - men deras inre tankar handlade om deras egen dödlighet och världens dödlighet - hur rädda och rädda de var och hur rädda de var för andra.
  
  Drake blev orolig. Han kunde inte komma på hur han skulle hålla alla säkra. Om det var Ragnarök de hittade, så var den sagolika gudarnas grav nästa gång, och deras liv hade precis blivit ett spel roulette - den sorten du spelade i Kennedys favoritallegori, Vegas - där bordet var riggat.
  
  Konstruerad i denna speciella antydan av de hemliga planerna för varje hemlig spelare och de okända planerna för deras många fiender.
  
  Och nu fick Drake, förutom Ben och Kennedy - två personer som han skulle skydda med sitt liv - tänka på både Hayden och Karin.
  
  Kommer alla dessa rädslor att stå i vägen för att rädda världen? Svaret kommer med tiden.
  
  Slutspel spelade ut vid varje hörn. Abel Frey har redan börjat sitt. Alicia och Milo kan ha sina egna, men Drake misstänkte att hans före detta SRT-kollega hade en mördande överraskning i beredskap som inte ens hennes pojkvän hade väntat sig.
  
  Torsten Dahl och Wells hade sällan pratat i telefon sedan de korsade Islands kust och fick order, tips och viskade råd från sina respektive regeringar. Till slut svarade Kennedy på samtalet, vilket fick henne att sitta upprätt i några minuter och skaka trött på huvudet av chock.
  
  Hon tilltalade bara Drake. "Kommer du ihåg Hayden? Sekreterare? Ja, hon gör bara sitt jobb bra."
  
  "Vad betyder det?"
  
  "Hon är från CIA, fan. Och precis där hon vill vara. Mitt i allt detta skit."
  
  "Skitsnack". Drake gav Ben en orolig blick, men trodde ändå att hon hade en svag punkt för hans vän. Var det bara Drakes hjärta som matade honom romantiska föreställningar som berättade för honom att Haydens känslor var sanna, eller var hon verklig?
  
  "Det var försvarsministern," fortsatte Kennedy som om ingenting hade hänt. "Vill vara, um, 'in the know'."
  
  "Verkligen". Drake nickade mot Dahl och Wells. "Och där borta är det bara historien som upprepar sig." Han tittade trött ut genom närmaste fönster. "Kan du tro, Kennedy, efter den senaste veckan eller så att vi fortfarande är med i matchen?"
  
  "Kan du tro," sa Kennedy, "att alla tror på "elden kommer att förtära oss" domedagsteorin?
  
  Drake var på väg att svara med trött självkänsla när botten föll ur hans värld. Blodet frös i hans ådror när något gigantiskt skymtade utanför fönstret.
  
  Något så stort...
  
  "Nu vet jag det", väste han med den skräckfyllda rösten från en man som plötsligt insåg att allt han älskade kunde dö idag. "Fy fan... Kennedy... Nu vet jag."
  
  
  * * *
  
  
  När han pekade på hans uppenbarelse och Kennedy lutade sig fram för att ta en titt, kände han hur hela hennes kropp spändes.
  
  "Herregud!" - Hon sa. "Detta...'
  
  "Jag vet," avbröt Drake. "Dal, titta på det här. Se!"
  
  Svensken fångade den okarakteristiska uppvisningen av rädsla och avslutade snabbt samtalet. En kort blick ut genom fönstret fick honom att rynka pannan i förvirring. "Det är bara Eyjafjallajökull. Och ja, ja, Drake, jag vet, det är lätt för mig att säga, och ja, ja, det här är den som gjorde alla nyheter 2010..." Han gjorde en paus, förkyld, förväntansfull.
  
  Parneviks ögon vidgades. Svenska förbannelser flög ur honom som förgiftade pilar.
  
  Nu gick Ben närmare fönstret. "Wow. Detta är Islands mest kända vulkan och verkar fortfarande ha ett utbrott, om än försiktigt."
  
  "Ja!" Drake grät. "Elden kommer att förtära oss. Jävla supervulkan. "
  
  "Men ännu viktigare," lyckades Kennedy nu fortsätta, "titta på sköldens fågelperspektiv, Matt. Titta på det!"
  
  Nu lyckades Parnevik hitta sin synpunkt: "Tre berg är inte tre trianglar, som man alltid trodde. De gamla forskarna hade fel. Odens mest kända symbol har dechiffrerats felaktigt. Herregud!"
  
  Drake tittade bortom vulkanens utbrott och såg två ännu högre berg på vardera sidan om den, som, sett uppifrån, liknade Odins symbol.
  
  "Herregud", sa Parnevik. "Det är här som våra ögon verkligen spelar oss ett spratt, för även om dessa berg verkar vara nära Eyjafjallajökull är de faktiskt hundratals mil bort. Men de är en del av kedjan av isländska vulkaner. Allt hänger ihop".
  
  "Så om en reser sig med tillräcklig kraft och är direkt kopplad till de andra två..." fortsatte Kennedy.
  
  "Du har början på en supervulkan," avslutade Drake.
  
  "Gudarnas grav", andades Dahl ut, "finns i en vulkan som bryter ut."
  
  "Och att ta bort Odins ben gör att det bommar!" Kennedy skakade på huvudet och håret flödade. "Skulle du förvänta dig något mindre?"
  
  "Vänta!" Dahl tittade nu på satellitbilden, som berättade för dem när de skulle nå Medusas öga. "Vi behöver fortfarande lite hjälp med vägbeskrivningar, och det har alltid varit min plan B. Det finns ett stort berg där ute, och Abel Frey kommer att visa oss rakt igenom ytterdörren."
  
  "Hur?" Minst två röster frågade.
  
  Dahl blinkade och pratade med piloten. "Lyft oss högre."
  
  
  * * *
  
  
  Nu var de så höga att Drake inte ens kunde se bergen genom molnen. Hans nyvunna respekt för SGG-chefen var i stort behov av stöd.
  
  "Okej, Torvill, rädda bönderna ur deras elände, eller hur?"
  
  "Thorsten", rättade Dahl, innan han insåg att han blev äggad. "Oh, jag förstår. Okej, försök då att hänga med om du kan. Det här är min arméspecialitet, eller åtminstone var det innan jag gick med i SGG. Flygfotografering, speciellt ortofoton. "
  
  "Det här är lysande," sa Drake. "Jag står rakt medan vi pratar. Vad i helvete är det här?"
  
  "Det här är fotografier tagna från ett "oändligt" avstånd, tittar rakt ner, som sedan modifieras geometriskt för att passa en accepterad kartstandard. När bilden väl har laddats upp är allt vi behöver göra att anpassa det till "verkliga världens" koordinater, då..." han ryckte på axlarna.
  
  "Bom!" Kennedy skrattade. "Du menar något som Google Earth, eller hur? Bara utan 3D?"
  
  "Verkligen". Drake gjorde en grimas. "Jag hoppas att det här fungerar, Dal. Det här är vår enda chans att ta oss före slutspelet."
  
  "Så kommer det att bli. Inte bara det, utan när datorn beräknar koordinaterna kommer vi att veta exakt var ingången till gudarnas grav är. Till och med tyskarna, som till fullo äger alla nio fragmenten, kommer att behöva uppskatta det."
  
  "Förutsatt att tyskarna placerar alla bitar rätt," sa Ben med ett sorgset leende.
  
  "Nå det är sant. Vi kan bara hoppas att Abel Frey vet vad han gör. Han hade definitivt gott om tid att träna."
  
  Drake gled från sin plats och letade efter Wells. Jag såg honom slå sin mobiltelefon i fönstret i förtvivlan.
  
  "Några nyheter om Freys slott, kompis?"
  
  SAS-chefen fnyste. "Omgiven. Men i hemlighet - slottet är omedvetet om sin nyvunna uppmärksamhet. Det finns tyska poliser där. Interpol. Representanter för de flesta regeringar i världen. Men inte Mai, av någon anledning. Jag kommer inte ljuga för dig Matt, det här kommer att vara en hård sten att bryta utan en ton av förlust."
  
  Drake nickade och tänkte på Karin. Han kände till oddsen, efter att ha spelat dem många gånger. "Så, vi ska göra graven först... Och sedan får vi se var vi hamnar."
  
  Just i detta ögonblick var det viss spänning i den främre delen av den trånga helikoptern. Dahl vände sig om med ett jublande leende på läpparna. "Frey är där nere nu! Vi lägger den i bitar. Om vi sätter på den här bebisen för fullt och skjuter med en bild per sekund, kommer vi att vara inne i den här graven inom en timme! "
  
  "Ha lite respekt", andades Parnevik vördnadsfullt. "Det är Ragnarök där nere. Ett av de största slagfälten i känd historia och platsen för minst en Armageddon. Gudarna dog skrikande i denna is. Gudar. "
  
  "Och Abel Frey också," sa Ben Blake tyst. "Om han skadade min syster."
  
  
  
  DEL 2
  ta på dig din rustning...
  
  
  TRETTIOSEX
  
  
  
  GUDERNAS GRAV
  
  
  Spelet var över.
  
  När Drake och hans följeslagare flög över Ragnarök och Abel Freys besättning, på väg mot det rykande berget, visste de att tyskarna skulle vara på jakt. Helikoptern sjönk snabbt ner mot den mjuka snöbassängen, våldsamt skakad av enstaka vindbyar och ett ökande drag. Piloten kontrollerade gruppen tills helikoptern svävade så nära den kunde, sex fot från marken, och skrek sedan åt alla att komma ut.
  
  "Klockan tickar!" - skrek Dahl så fort hans stövlar nuddade snön. "Låt oss flytta!"
  
  
  * * *
  
  
  Drake sträckte ut sin hand för att stödja Ben innan han såg sig omkring i omgivningen. Den lilla fördjupningen verkade vara den bästa landningsplatsen, eftersom den bara låg en mil från den lilla ingången de utforskade, och det enda land inom rimligt avstånd som inte var alltför stenigt eller ett potentiellt magmarör. En extra bonus var att det kunde hjälpa Frey att förvirra när det gäller den exakta platsen för graven.
  
  Det var ett dystert landskap, inte olikt hur världens undergång kan se ut, tänkte Drake. Lager av grå aska, tråkiga bergssidor och svärtade lavaavlagringar gav honom lite självförtroende när han väntade på att Dal skulle ange ingången på sin GPRS-enhet. Han förväntade sig hälften att en sjaskig hobbit skulle dyka upp ur den dunkla dimman och påstod sig ha nått Mordor. Vinden var inte stark, men dess sporadiska vindbyar bet honom i ansiktet som en pitbull.
  
  "Här". Dahl sprang genom askdrivorna. Högt över dem steg ett svampmoln upp mot himlen med fridfullt lugn. Dahl siktade på den tjocka svarta springan i berget framför.
  
  "Varför skulle någon placera en så viktig och helig plats i en vulkan?" frågade Kennedy medan hon traskade bredvid Drake.
  
  "Det var kanske inte meningen att det skulle vara för evigt", ryckte han på axlarna. "Island har exploderat i århundraden. Vem kunde tro att den här vulkanen skulle få ett utbrott så ofta utan att nå sin fulla kapacitet?"
  
  "Om inte... om det inte bryter ut ordentligt från Odens ben. Kunde de hålla det under kontroll?"
  
  "Låt oss hoppas inte."
  
  Himlen ovanför var täckt av snö och drivande aska, vilket bidrog till den för tidiga skymningen. Solen sken inte här; det var som om helvetet för första gången hade tagit tag i det jordiska riket och höll fast vid det.
  
  Dal tog sig fram längs den ojämna marken och snubblade ibland över oväntat djupa drivor av grått puder. När Dahl nådde de kala klipporna upphörde allt samtal i denna brokiga grupp - de trängdes ut av den trista vildmarken.
  
  "Här uppe", pekade svensken med sin pistol. "Omkring tjugo fot." Han spände ögonen. "Jag ser inget uppenbart."
  
  "Nu, om Cook hade sagt det utanför Hawaiis kust, skulle vi aldrig ha fått ananasgröt," grämde Drake försiktigt i hopp om att få ett skratt.
  
  "Eller Kona-kaffe," Kennedy slickade hennes läppar när hon tittade på honom, och rodnade sedan skarpt när han blinkade tillbaka.
  
  "Efter dig", sa han och pekade med en blomstring mot den trettiogradiga sluttningen.
  
  "Nej, pervers." Först nu lyckades hon le.
  
  "Tja, om du lovar att inte stirra på min rumpa." Drake laddade den steniga backen med bravur, testade varje grepp innan han fördelade sin vikt, och höll ett öga på Dahl och den ensamma SAS-soldaten ovanför honom. Nästa var Kennedy, sedan Ben och till sist professorn och Wells.
  
  Ingen ville lämnas utanför just detta uppdrag.
  
  En tid gick Dahl fram med ett vrål. Drake sneglade bakom honom, men såg inga tecken på jakt bortom horisonten, mer ofarligt än premiärministerns tal. En stund senare trängde Dahls röst igenom tystnadens slöja.
  
  "Wow, det är något här, killar. Det finns en klippa, sedan en vänstersväng bakom den..." hans röst släpade av. "Ett vertikalt schakt med... ja, med trappsteg inhuggna i berget. Väldigt tight. Helvite! De där gamla gudarna måste ha varit magra!"
  
  Drake nådde hällen och gled bakom den. "Har du bara förbannat, Dahl, och skämtat? Eller försök i alla fall. Så du kanske är mänsklig trots allt. Fan, vilket tight hål. Jag hoppas att vi inte har bråttom att lämna."
  
  Med denna oroande tanke hjälpte han Dahl att säkra säkerhetslinan innan han tryckte ner svensken i det svarta hålet. Flera vedergällningsattacker kom att tänka på, men nu var det inte tid eller plats. Utan att kunna styra ner facklan, stackars Torsten Dahl ned steg för steg i blindo.
  
  "Om du luktar svavlet," kunde Drake inte låta bli. "Sluta."
  
  Dahl tog sig tid och placerade varenda fot försiktigt. Efter några minuter försvann han och allt Drake kunde se var att det svaga skenet från hans brandmanshjälm blev svagare och svagare.
  
  "Mår du bra?"
  
  "Jag har nått botten!" Dahls röst ekade.
  
  Kennedy såg sig omkring. "Är detta ett annat skämt?"
  
  "Nå, låt oss ta oss ur den här kylan," Drake tog tag i kanten på den svarta stenen och sänkte sig försiktigt över kanten. Med hjälp av sina ben för att hitta fotfästet först sänkte han sig försiktigt, tum för farlig tum. Öppningen var så smal att han kliade sig på näsan och kinderna vid varje rörelse. "Skit! Ta bara tid på dig", sa han till de andra. "Försök att röra överkroppen så lite som möjligt."
  
  Några minuter senare hörde han Dahl säga "Sex fot" och kände hur stenen bakom honom förvandlas till ett tomt utrymme.
  
  "Var försiktig", varnade Dahl. "Nu är vi på kanten av avgrunden. Cirka två fot breda. En skir klippvägg till höger om oss, en vanlig bottenlös grop till vänster om oss. Det finns bara en väg kvar."
  
  Drake använde sitt eget ljus för att testa svenskens fynd medan de andra gjorde sina långa nedfarter. När alla väl var uppmärksammade och förberedda började Dahl sakta avancera längs kanten. De var insvepta i beckmörker, endast upplysta av facklor på deras hjälmar, som dansade som eldflugor i en bäck. Den fullkomliga tomheten invaggade dem som ett avslöjande rop från en siren till vänster om dem, vilket gjorde den tunga stenen till höger om dem ännu mer välkomnande.
  
  "Det påminner mig om en av de där gamla dinosauriefilmerna", sa professor Parnevik. "Kommer du ihåg? Landet som Time glömde, antar jag? De rör sig genom grottor, omgivna av dödliga varelser. En fantastisk film".
  
  "Den med Raquel Welch?" - frågade Wells. "Nej? Tja, människor i min tid, de tror en dinosaurie - de tror Raquel Welch. spelar ingen roll."
  
  Drake tryckte ryggen mot klippan och klev fram med armarna utsträckta, och såg till att Ben och Kennedy följde efter innan de gick iväg ordentligt. Ett dystert tomrum visade sig framför dem, och nu nådde ett svagt mullret, djupt och avlägset, deras öron.
  
  "Det här måste vara Eyjafjallajökull, berget som bryter ut mjukt", viskade professor Parnevik längs linjen. "Min bästa gissning är att vi är i en sidokammare, väl isolerade från magmakammaren och från ledningen som matar utbrotten. Det kan finnas dussintals lager av aska och lava mellan oss och den stigande magman, som skyddar oss och graven. Vi kan till och med vara inne i en klippavvikelse där den reser sig i en brantare vinkel än bergets sidor."
  
  ropade Dahl in i mörkret. "Gelvit, helvete och förbannelse! En låg vägg närmar sig oss och korsar vår väg i en vinkel på nittio grader. Det är inte högt, så oroa dig inte, bara var försiktig."
  
  "Någon sorts fälla?" Killen tog en risk.
  
  Drake såg hindret och tänkte samma sak. Med stor försiktighet följde han SGG-chefen genom den knähöga bommen. De såg båda den första graven samtidigt.
  
  "Oooh," Dahl hade inte tillräckligt med ord för att förstå dem.
  
  Drake bara visslade, förvånad över spektaklet.
  
  En enorm nisch hade ristats in i bergssidan, som sträckte sig kanske hundra fot in i vulkanens kärna - mot magmakammaren. Den formades i form av en båge, kanske hundra fot hög. När alla samlades runt och tog fram sina kraftiga ficklampor vecklades den fantastiska synen av den första graven ut.
  
  "Wow!" - sa Kennedy. Dess ljus upplyste den ena hyllan efter den andra, inhuggen i den steniga ramen, varje hylla dekorerad och fylld med skatter: halsband och spjut, bröstskydd och hjälmar. Svärd....
  
  "Vem fan är den här killen?"
  
  Parnevik studerade, som man kunde förvänta sig, den bortre väggen, den som stod mot dem, i själva verket Guds välvda gravsten. Det fanns fantastiska sniderier i klar relief, lika i skicklighet som någon av de moderna renässansmännen, till och med Michelangelo.
  
  "Det här är Mars", sa professorn. "Romersk krigsgud"
  
  Drake såg en muskulös figur i bröstskydd och kjol, som höll ett enormt spjut på ena massiva axeln och tittade över den andra. I bakgrunden stod en majestätisk häst och en rund byggnad som påminde mycket om Colosseum i Rom.
  
  "Det förvånar mig hur de bestämde vem som skulle begravas här," mumlade Kennedy. "Romerska gudar. Skandinaviska gudar..."
  
  "Jag också", sa Parnevik. "Kanske var det bara ett infall från Zeus."
  
  Plötsligt drogs alla ögon till den enorma sarkofagen som stod under den snidade fresken. Drakes fantasi tog över. Om de tittade inuti, skulle de hitta Guds ben?
  
  "Fy fan, men vi har inte tid!" Dahl lät frustrerad, utmattad och utmattad. "Låt oss gå till. Vi har ingen aning om hur många gudar som kan vara begravda här."
  
  Kennedy rynkade pannan på Drake och tittade längs kanten när han försvann in i mörkret. "Det är en ömtålig stenspår vi följer, Matt. Och jag är villig att satsa mina 401 tusen på att antalet gudar inte bara är en eller två."
  
  "Vi kan inte lita på någonting nu," sa han. "Bara varandra. Låt oss. Tyskarna kommer snart."
  
  De dök upp ur gravkammaren på Mars, var och en stal en vemodig blick tillbaka på dess relativa säkerhet och oöverskådliga betydelse. Tomrummet vinkade ännu en gång, och nu började Drake känna en dov värk i anklarna och knäna, en biprodukt av deras långsamma rörelse längs kanten. Stackars professor Parnevik och unge Ben måste ha haft riktigt ont.
  
  Ett annat vrål skakade den väldiga grottan och ekade i deras egen. Drake tittade upp och tyckte att han såg en liknande avsats långt ovanför sig. Skitsnack, den här jävla grejjen kan snurra hela natten!
  
  På plussidan har de inte hört några tecken på förföljelse ännu. Drake antog att de var en bra timme före tyskarna, men visste att konfrontationen var nästan oundviklig. Han hoppades bara att de kunde neutralisera det globala hotet innan det hände.
  
  En andra avsats dök upp framför, och bakom den en andra magnifik nisch, belägen i bergets djup. Den här var dekorerad med många gyllene föremål, sidoväggarna bokstavligen glödde av gyllene ljus.
  
  "Åh gud!" suckade Kennedy. "Jag har aldrig sett något liknande. Vem är det? skatta Gud?
  
  Parnevik kisade mot stenristningarna som dominerade den massiva sarkofagen. Han skakade på huvudet ett ögonblick och rynkade pannan. "Vänta, är de här fjädrarna?" Är den här Guden klädd i fjädrar?"
  
  "Kanske, professor," Ben tittade redan förbi nischen in i den svarta natten som väntade dem. "Spelar det någon roll? Det här är inte ett."
  
  Killen ignorerade honom. "Det är Quetzalcoatl! Aztekernas Gud! Vad handlar det här om..." han pekade på de glänsande väggarna.
  
  "Aztec guld." Wells suckade, imponerad trots sig själv. "Wow".
  
  "Den här platsen..." Kennedy ventilerade nästan hela rummet, "är det största arkeologiska fyndet genom tiderna. Förstår du det? Här är gudomen inte bara av en civilisation, utan av många. Och alla traditioner och skatter som följer med dem. Det är... överväldigande."
  
  Drake tittade bort från bilden av Quetzalcoatl, prydd med fjädrar och viftande med en yxa. Parnevik sa att den aztekiska guden var känd - enligt vanliga kyrkliga källor - som härskarguden, ett uttryck som antydde att han verkligen var verklig.
  
  "Quetzalcoatl" betyder "flygande reptil" eller "fjädrad orm". Vilket..." Parnevik pausade dramatiskt och verkade sedan inse att alla andra hade dragit sig tillbaka till avsatsen, "drake", sa han nöjd till sig själv.
  
  "Har det något gemensamt med Mars?" frågade en ensam SAS-soldat vid namn Jim Marsters.
  
  Drake såg när Parnevik klev upp på kanten med läppen sammandragen. "Hmm," hans andade antagande nådde alla på kanten. "Bara att de kan betyda döden och en gång gjorde."
  
  
  * * *
  
  
  Den tredje nischen, och den här är lika hisnande som den föregående. Drake fann sig själv stirra på en fantastisk naken dam uthuggen i trä.
  
  Väggarna var täckta med statyetter värda en förmögenhet. Delfiner, speglar, svanar. Ett halsband av skulpterade duvor som är tillräckligt stort för att omsluta halsen på Frihetsgudinnan.
  
  "Tja", sa Drake. "Till och med jag vet vem det är."
  
  Kennedy gjorde en grimas. "Ja, det skulle du."
  
  "En riktig hora", sa Parnevik skarpt. "Aphrodite".
  
  "Hej", sa Wells. "Kallar du Gud Afrodite för en hora? Här nere? Så nära hennes grav?"
  
  Parnevik fortsatte med typisk grundskolehuliganism: "Han har varit känd för att ligga med gudar och människor, inklusive Adonis. Han erbjöd Helen av Troja till Paris och förseglade sedan affären genom att tända Paris ivriga ögonblick han siktade på henne. Född nära Pafos från Uranus nyligen kastrerade testiklar. Jag måste säga att hon..."
  
  "Vi fick meddelandet", sa Drake torrt och fortfarande tittade på snidningen. Han log när han märkte att Kennedy skakade på huvudet åt honom.
  
  "Är du avundsjuk, älskling?"
  
  "Väldigt besviken sexuellt?" Hon trängde sig förbi honom för att bli tvåa i raden efter Dahl.
  
  Han tittade efter henne. "Tja, nu när du nämner det..."
  
  "Kom igen, Matt," strök Ben också förbi honom. "Wow!"
  
  Hans utrop fick dem alla att hoppa. De vände sig om och såg honom krypa tillbaka på alla fyra, med skräck skriven i hela ansiktet. Drake undrade om han bara hade sett djävulen själv, stiga upp på demonernas vingar direkt från helvetets kök.
  
  "Denna nisch..." andades han ut. "Det är på en plattform... svävar i luften... Det finns ingenting på andra sidan! "
  
  Drake kände hur hans hjärta hoppade över ett slag. Han mindes Mimirs brunn och dess falska golv.
  
  Dahl hoppade flera gånger. "Den förbannade stenen verkar stark nog. Det här kan inte vara slutet på raden."
  
  "Gör inte det här!" gnissade Ben. "Tänk om det går sönder?"
  
  Tystnaden rådde. Alla stirrade på varandra med stora ögon. Några vågade se tillbaka på vägen de hade tagit, den säkra vägen som inkluderade brunnarna och Marsters.
  
  I det ögonblicket, på längsta hörselavstånd, hördes ett svagt mullrande ljud. Ljudet av en sten som faller i en brunn.
  
  "Det här är tyskar", sa Dahl med övertygelse. "Kontrollerar djupet på axeln. Nu kommer vi antingen hitta ett sätt att lämna den här plattformen eller så kommer vi att dö ändå."
  
  Drake armbågade Kennedy. "Titta där borta", pekade han ovanför dem. "Jag höll öronen öppna. Jag tror att det måste finnas en annan uppsättning nischer eller grottor ovanför oss. Men se... Titta hur kanten på klippan verkar böjas.
  
  "Höger". Kennedy skyndade till kanten av Afrodites nisch. Sedan tryckte hon sig mot den taggiga stenen och kikade runt hörnet. "Det finns någon form av struktur här... Gud! Herregud."
  
  Drake höll henne i axlarna och kikade in i mörkret. "Jag tror du menar knulla mig!"
  
  Där, som sträckte sig långt utanför räckvidden för deras ljus, fanns en tunn avsats som förvandlades till en ännu tunnare spiraltrappa. Trappan sträckte sig uppåt ovanför dem, på väg till nästa nivå.
  
  "Snacka om yrsel," sa Drake. "Det tog bara en kaka och en burk."
  
  
  TRETTIOSJU
  
  
  
  GUDERNAS GRAV
  
  
  Spiraltrappan verkade solid nog, men det enkla faktum att den slingrade sig genom tomrummet ovanför en oändlig grop, för att inte tala om det faktum att dess arkitekter hade misslyckats med att installera några räcken, fick till och med Drakes vältränade nerver att darra snabbare än en loppa på en vibrator.
  
  En hel cirkel förde dem ungefär en fjärdedel av vägen till Afrodites alkov, så Drake uppskattade att de behövde göra fyra eller fem cirklar. Han gick framåt steg för steg, följde efter Ben, försökte undertrycka sin rädsla, tog djupa andetag och såg alltid fram emot deras mål.
  
  Sextio fot upp. Femtio. Fyrtio.
  
  När han närmade sig trettio fot såg han Ben stanna och sätta sig en stund. Pojkens ögon var förstenade av rädsla. Drake satte sig försiktigt på steget under honom och klappade hans knä.
  
  "Dude, det finns ingen tid att börja skriva ett nytt spår, Wall of Sleep. Eller drömmer om Taylor Momson."
  
  Då ekade en SAS-soldats röst ner till dem. "Vad är det som händer där uppe? Vi skojar oss själva här. Flytta."
  
  SAS-soldater, tänkte Drake. Jag gjorde dem annorlunda än tidigare.
  
  "Ta en paus", ropade han tillbaka. "Bara var mo."
  
  "Ha sönder! Usch..." Drake hörde Wells djupa röst, sedan tystnad. Han kände hur Kennedy satt vid hans fötter, såg hennes snäva leende och kände hennes darrande kropp med tårna.
  
  "Hur mår barnet?"
  
  "Hoppa över college," tvingade Drake sig själv att skratta. "Bandkamrater. Pubar i York. Gratis filmkväll. KFC. Call of Duty. Du vet, studentgrejer."
  
  Kennedy tittade närmare. "Enligt min erfarenhet är det inte vad collegepojkar och -flickor gör."
  
  Nu öppnade Ben ögonen och försökte le hårt. Han gick långsamt på händer och knän. Med ansiktet uppåt igen, fortfarande på händer och knän, klättrade han det ena ansträngande steget efter det andra.
  
  Tum för tum, steg för farliga steg, reste de sig. Drake kände hur hans huvud och hjärta värkte av spänningen. Om Ben hade fallit skulle han villigt ha blockerat pojkens fall med sin egen kropp, om så bara för att rädda honom.
  
  Inga frågor eller tvekan.
  
  Ytterligare en hel cirkel och de var cirka tjugo fot från sitt mål, en avsats som speglade den som de just hade korsat. Drake studerade honom i det fladdrande fackelskenet. Den ledde tillbaka till ingångsschaktet, men uppenbarligen en nivå högre.
  
  Gå upp i nivå, tänkte han. Gud, han "moderniserade" detta för mycket med Sonic the jävla Hedgehog.
  
  Ovanför sig såg han Dahl tveka. Svensken reste sig för snabbt, tappade balansen och lade nu för mycket på bakbenet. Det fanns inga ljud, bara en tyst kamp. Han kunde bara föreställa sig tortyren som överväldigade Dahls sinne. Utrymme bakom, säkerhet framför, tanken på ett långt, smärtsamt fall.
  
  Svensken rusade då fram, slog i trappstegen och höll på livet ut. Drake kunde höra hans tunga andetag från tio meter upp.
  
  Det gick flera minuter och den svåra stigningen fortsatte. Till slut klev Dahl av stegen upp på avsatsen och kröp sedan fram på händer och knän för att få plats. Drake följde snart efter, drog Kennedy med sig och kände en överväldigande lättnad över att de var tillbaka på den smala avsatsen som fortfarande bara var ett steg från att skrika död.
  
  När de alla var redo, suckade Dahl. "Låt oss gå vidare till nästa nisch och kalla en paus," sa han. "Jag, för en, är helt förstörd."
  
  Efter ytterligare fem minuter av att blanda sina utmattade kroppar och kämpa med ökande muskelspasmer, snubblade de till den fjärde nischen, den som ligger direkt ovanför Afrodites grav.
  
  Först såg ingen den permanenta Guden. De låg alla på knä, vilade och andades tungt. Drake trodde med ett flin att det var precis vad hans civila liv hade lett honom till, och tittade upp först när Parnevik yttrade ett sprängord som skulle ha verkat konstigt från någon annan än honom.
  
  "Väft!"
  
  "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Väft! Hundhuvud. Det här är Anubis."
  
  "Samma schakal?" Wells lutade sig bakåt i stolen och drog knäna mot bröstet. "Väl. Jag ska....."
  
  "Egyptisk gudom", sa Parnevik. "Och det har verkligen något med döden att göra."
  
  Drake tittade på raderna av mumier och kolschakalstatyer. Guldprydda kistor och smaragdprydda ankhs. Oimponerad vände han ryggen åt Guds gravkammare och brast in i KitKat. En stund senare satt Kennedy bredvid honom.
  
  "Så", sa hon och packade upp sin mat och dryck.
  
  "Fan, du är bra på att prata", skrattade Drake. "Jag känner mig redan upprymd."
  
  "Hör du kompis, om jag ville tända på dig skulle du bli spacklad i mina händer." Kennedy gav honom ett flin som var både kaxigt och irriterat. "Fan, ni kan inte stanna en minut, kan ni?"
  
  "Okej, okej, jag är ledsen. Leker bara. Vad har hänt?"
  
  Han såg Kennedy stirra ut i rymden. Jag såg hennes ögon vidgas när hon hörde det svaga ljudet av Frey-soldater som kom ikapp dem. "Den här... saken... vi har tjatat runt ett tag. Tror du att vi faktiskt har något, Drake?"
  
  "Jag tror definitivt att Odin är här nere."
  
  Kennedy reste sig för att gå, men Drake lade sin hand på hennes knä för att stoppa henne. Beröringen orsakade nästan gnistor.
  
  "Här," sa han. "Vad tror du?"
  
  "Jag tror inte att jag kommer att ha mycket att göra när vi kommer tillbaka," viskade hon. "Angående seriemördaren Thomas Caleb och allt annat. Den jäveln dödade igen, du vet, dagen innan vi kom till Manhattan."
  
  "Vad? Nej."
  
  "Ja. Det var dit jag gick för att gå runt på mordplatsen. Och visa din respekt."
  
  "Jag är så ledsen". Drake avstod från att kramas, och visste att detta var det sista hon behövde just nu.
  
  "Tack, jag vet. Du är en av de ärligaste människorna jag någonsin känt, Drake. Och den mest osjälviska. Kanske är det därför jag gillar dig så mycket."
  
  "Trots mina irriterande kommentarer?"
  
  "Mycket starkt, trots detta."
  
  Drake avslutade resten av sin choklad och bestämde sig för att inte kasta KitKat-omslaget i tomrummet. Eftersom han kände sin tur, kanske han har satt igång en gammal sopfälla eller något liknande.
  
  "Men inget arbete betyder inga kontakter," fortsatte Kennedy. "Jag har inga riktiga vänner i New York. Ingen familj. Jag antar att jag kan behöva försvinna från allmänhetens ögon ändå."
  
  "Tja," sa Drake eftertänksamt, "jag ser att du är en frestande prospekt." Han gav henne dumma ögon. "Du kanske kan säga bollox till glada gamla Paris och komma och besöka glada gamla York."
  
  "Men var skulle jag bo?"
  
  Drake hörde Dal samla sina trupper. "Tja, vi behöver bara ta reda på hur du kan tjäna ditt liv." Han väntade tills hon reste sig, tog sedan tag i hennes axlar och tittade in i hennes gnistrande ögon.
  
  "Allvarligt, Kennedy, svaret på alla dina frågor är ja. Men jag kan inte komma på allt detta just nu. Jag har mitt eget bagage som vi behöver diskutera och jag måste vara fokuserad." Han nickade mot tomrummet. "Det är Alicia Miles där nere. Du kanske tror att vår resa så här långt var farlig, att den här graven var farlig, men tro mig, de är ingenting jämfört med den tiken."
  
  "Han har rätt," Wells gick fram och fångade den sista kommentaren. "Och jag ser ingen annan väg härifrån, Drake. Det finns inget sätt att undvika det."
  
  "Och vi kan inte blockera rutten eftersom vi behöver en väg ut," nickade Drake. "Ja, jag tittade på alla manus också."
  
  "Visste att du skulle göra det här." Wells log som om han hela tiden visste att Drake fortfarande var en av hans killar. "Kom igen, kålrotarna vrålar."
  
  Drake följde efter sin gamla chef till kanten och tog sedan plats bakom Ben och Dahl. En uppskattande blick såg att alla var utvilade, men nervösa över vad som väntade.
  
  "Fyra dödade", sa Dahl och rullade iväg längs kanten, berget bakom honom.
  
  Nästa nisch var en överraskning och gav dem alla en skjuts. Detta var graven till Thor, Odens son.
  
  Killen blödde som om han hade upptäckt en yeti som slog läger i Death Valley. Och det hade han för honom. En professor i nordisk mytologi har upptäckt Thors grav, kanske den mest kända nordiska figuren genom tiderna, delvis tack vare Marvel-serierna.
  
  Ren fröjd.
  
  Och för Drake gjorde Thors närvaro det plötsligt ännu mer verkligt.
  
  Det blev en respektfull tystnad. Alla kände till Tor, eller åtminstone någon inkarnation av vikingaguden av åsk och blixt. Parnevik höll ett föredrag om Thorsday, eller, som vi nu känner honom, torsdagen. Detta är förknippat med onsdag - eller vattendagen, eller Odens dag. Thor var den största krigarguden som människan kände, han svängde med en hammare, krossade sina fiender med en tour de force. Den rena förkroppsligandet av vikingas maskulinitet.
  
  Det var allt de kunde göra för att dra bort Parnevik och hindra honom från att försöka undersöka Thors ben just där och då. Nästa nisch, den sjätte, innehöll Loke, Tors bror och en annan av Odens söner.
  
  "Spåren värms upp", sa Dahl och tittade knappt in i alkoven innan han fortsatte längs kanten som slutade vid sidan av berget, en massiv svart massa.
  
  Drake anslöt sig till svensken, Ben och Kennedy när de passerade facklor längs klippan.
  
  "Fotfästen", sa Ben. "Och handvilar. Det ser ut som att vi går upp."
  
  Drake sträckte på nacken för att titta upp. Stentrappan gick upp i ett oändligt mörker, och bakom dem skulle det inte finnas annat än luft.
  
  Först ett nervprov, vad nu? Tvinga? Livskraft?
  
  Och igen gick Dahl först. Reser sig snabbt cirka 20 fot innan det verkade sakta ner när svärtan uppslukade honom. Ben bestämde sig för att gå härnäst, sedan Kennedy.
  
  "Jag tror att du kan hålla ett öga på min rumpa nu," sa hon med ett halvt leende, "Se till att den inte flyger förbi dig."
  
  Han blinkade. "Jag kan inte ta blicken från det här."
  
  Drake gick härnäst och uppnådde tre perfekta tag innan han flyttade sitt fjärde bihang. Han reste sig på detta sätt och steg långsamt upp för den rena klippan upp i den vulkaniska luften.
  
  Mullret fortsatte runt omkring dem: bergets avlägsna klagan. Drake föreställde sig en närliggande magmakammare sjudande, spyr helveteseld genom väggarna och bröt ut i den avlägsna blå isländska himlen.
  
  En fot prasslade ovanför honom och gled av dess lilla avsats. Han höll sig stilla och visste att det var lite han kunde göra om någon rusade förbi honom, men han var redo, för säkerhets skull.
  
  Kennedys ben svängde i rymden ungefär en meter ovanför hans huvud.
  
  Han sträckte ut handen och gungade lite ostadigt, men lyckades ta tag i skosulan och dra tillbaka henne upp på kanten. En kort tacksamhetsviskning nådde oss.
  
  Han gick vidare, hans biceps brände, fingrarna värkte i varje led. Hans tåspetsar tog tyngden av hans kropp med varje liten klättring. Svetten gled ner i alla hans porer.
  
  Han uppskattade tvåhundra fot säkra men skrämmande handtag och fotfästen innan de nådde den jämförande säkerheten för en annan avsats.
  
  Utmattande arbete. End of the World, Apocalypse är ett senare verk. Räddar mänskligheten med varje bestraffande steg framåt.
  
  "Nu då?" Wells låg på rygg och stönade. "Ännu en blodig promenad längs kanten?"
  
  "Nej", Dahl hade inte ens styrkan att skämta. "Tunnel".
  
  "Ägg".
  
  På knä kröp de fram. Tunneln ledde in i ett bläckigt mörker som fick Drake att börja tro att han drömde innan han plötsligt kolliderade med den orörliga Kennedy bakifrån.
  
  Vänd ansiktet framåt.
  
  "Åh! Du kunde ha varnat mig."
  
  "Det är svårt när samma öde drabbade mig", kom den torra rösten som svar. "Jag tror bara Dahl kom ur den här högen utan en bruten näsa."
  
  "Jag är orolig för mitt jäkla hjärta," svarade Dahl trött. "Tunneln slutar mittemot det första steget i en annan trappa i, um, jag skulle gissa en fyrtiofem graders vinkel. Inget vänster eller höger, åtminstone inget jag kan se. Gör dig redo."
  
  "De här sakerna måste fästas någonstans," mumlade Drake och kröp på sina blåmärken knän. "För guds skull, de kan inte bara hänga i luften."
  
  "Kanske de kan", sa Parnevik. "För Guds skull. Ha ha. Jag skämtade, men seriöst, min bästa gissning är en serie flygande strävpelare."
  
  "Gömd under oss," sa Drake. "Säkert. Det måste ha tagit en jäkla massa arbetskraft. Eller ett par riktigt mäktiga gudar."
  
  "Kanske bad de Hercules och Atlas om hjälp."
  
  Drake klev försiktigt upp på det första steget, en förvånansvärt kuslig känsla invaderade hans hjärna, och klättrade uppför den grova stenen. De klättrade en stund och kom till slut upp i en annan alkov som låg runt en upphängd plattform.
  
  Dahl hälsade honom med en utmattad skakning på huvudet. "Poseidon".
  
  "Imponerande."
  
  Drake knäböjde igen. Herre, tänkte han. Jag hoppas att tyskarna har det lika svårt. I slutändan kanske de istället för att slåss kunde ha löst det med sten, papper, sax.
  
  Den grekiska havsguden bar sin vanliga treudd och ett rum fullt av fantastiska rikedomar. Detta var den sjunde Guden de gick förbi. Siffran nio började gnaga i hans sinne.
  
  Var inte siffran nio det heligaste i vikingamytologin?
  
  Han nämnde detta för Parnevik medan de vilade.
  
  "Ja, men den här platsen är uppenbarligen inte bara nordisk", pekade professorn med fingret mot mannen med treudden bakom sig. "Det kan bli hundra av dem."
  
  "Tja, vi kommer helt klart inte att överleva hundra av dem," argumenterade Kennedy med honom. "Om inte någon byggde en Ho-Jo utanför."
  
  "Eller ännu bättre, en smörgåsbutik med bacon," slog Drake med läpparna. "Jag skulle definitivt kunna döda en av de här skurkarna just nu."
  
  "Krunchigt", skrattade Ben och slog till benet. "Du pratar om något som är tio år inaktuellt. Men oroa dig inte - du har fortfarande underhållningsvärde."
  
  Ytterligare fem minuter gick innan de kände sig tillräckligt utvilade för att fortsätta. Dahl, Wells och Marsters ägnade flera minuter åt att lyssna på sina förföljare, men inte ett enda ljud störde den eviga natten.
  
  "Kanske alla ramlade av", ryckte Kennedy på axlarna. "Det skulle kunna hända. Om det här var en Michael Bay-film hade någon redan fallit."
  
  "Verkligen". Dahl ledde oss upp för ytterligare en upphängd trappa. Som ödet ville, var det här som Wells tappade greppet och gled nerför två hala steg, och slog mot stenen med hakan varje gång.
  
  Blod rann genom hans läppar från hans bitna tunga.
  
  Drake tog tag i honom i axlarna på hans stora kappa. Mannen under honom - Marsters - tog tag i hans lår med övermänsklig styrka.
  
  "Det finns ingen flykt, gubbe. Inte än."
  
  Den femtiofemårige mannen släpades grovt tillbaka upp för trappan, Kennedy höll Drakes rygg och Marsters såg till att han inte halkade på ytterligare ett steg. När de nådde åttonde alkoven var Wells vid gott mod igen.
  
  "Ja, de gjorde det med flit, killar. Jag ville bara ha resten."
  
  Men han klämde Marsters hand och viskade sitt innerliga tack till Drake när ingen tittade.
  
  "Oroa dig inte, gubbe. Häng bara där. Du har inte haft din majtid än."
  
  Den åttonde nischen var en sorts demonstration.
  
  "Herregud". Parneviks mirakel infekterade dem alla. "Det här är Zeus. Människans far. Till och med gudarna refererar till honom som en gudom - en fadersgestalt. Det är ... bortom Oden ... mycket längre, och det kommer från norrön."
  
  "Blev inte Oden identifierad som Zeus bland de tidiga germanska stammarna?" frågade Ben och kom ihåg sin forskning.
  
  "Det var han, man, men jag menar, kom igen. Det här är Zeus. "
  
  Den här mannen hade rätt. Gudarnas kung stod lång och odelad och höll en blixt i sin massiva hand. I hans nisch fanns en mängd glittrande skatter, överfulla av hyllning bortom allt en man kunde uppbåda idag.
  
  Och så hörde Drake en förbannelse, högt, på tyska. Det ekade underifrån.
  
  "De bröt precis genom en tunnel", slöt Dahl irriterat ögonen. "Det är bara femton minuter bakom oss. Helvete, vi har ingen tur! Följ mig!"
  
  En annan trappa vinkade, denna gång ledde ut och över Zeus grav innan den blev vertikal på de sista tio trappstegen. De kämpade mot det så gott de kunde, deras mod förvandlades till aska av det smygande mörkret. Det var som om frånvaron av ljus undertryckte den stammande andan. Rädsla kom till samtalet och bestämde sig för att sätta sig ner.
  
  Snacka om yr, tänkte Drake. Prata om hur dina bollar krymper till storleken av jordnötter. De sista tio stegen, svävande ovanför beckmörkret, klättrade genom den krypande natten, nästan överväldigade honom. Han hade ingen aning om hur andra hade klarat det - allt han kunde göra var att återuppleva misstagen från sitt förflutna och hålla fast vid dem - Alison, barnet de aldrig fick och aldrig skulle få; SRT-kampanjen i Irak som förstörde allt - han satte alla misstag i fokus för att eliminera den intensiva rädslan för att falla.
  
  Och han lade ena handen ovanpå den andra. Det ena benet är högre än det andra. Han reste sig vertikalt, oändligt bakom honom, vindbyar av någon namnlös vind rufsade hans kläder. Det avlägsna dånande dånet kan vara en vulkans sång, men det kan vara andra saker. Outsägliga fasor, så fruktansvärda att de aldrig kommer att se dagens ljus. Fruktansvärda varelser som glider över stenar, lera och dynga och avger kusliga melodier som framkallar blodröda syner av galenskap.
  
  Drake, nästan gråtande, kröp över det sista steniga steget upp på en plan yta. Den grova stenen repade hans skrapande händer. Med en sista smärtsam ansträngning höjde han huvudet och såg att alla andra låg frambrända runt honom, men bakom dem såg han Torsten Dahl - den galne svensken - som bokstavligen kröp fram på magen till en nisch som var större än något de hade sett så långt .
  
  Galen svensk. Men gud, killen var bra.
  
  Nischen var upphängd på ena sidan, men fäst vid bergets hjärta på den andra.
  
  "Tack och lov", sa Dahl svagt. "Det är en. Vi har hittat Odens grav."
  
  Sedan föll han ihop av utmattning.
  
  
  TRETTIOÅTTA
  
  
  
  GUDERNAS GRAV
  
  
  Ett skrik bröt ut ur hans förvirring.
  
  Nej, skrik. Ett bloddrypande skrik som talade om ren skräck. Drake öppnade ögonen, men stenytan var för nära för att fokusera. Han spottade på marken och stönade.
  
  Och jag kom på mig själv att tänka: hur långt kan en person hamna i oändligheten innan han dör?
  
  Tyskarna var här. En av deras bröder hade precis ramlat ner för trappan.
  
  Drake kämpade för att stå upprätt, varje muskel värkte, men adrenalinet började tända hans blod och rensa tankarna. Han gick sakta mot Ben. Hans vän låg med ansiktet nedåt vid en av plattformens kanter. Drake släpade honom till Odins nisch. En snabb blick bakom honom berättade för honom att tyskarna ännu inte hade anlänt, men hans öron sa att de var några minuter bort.
  
  Han hörde ljudet av Abel Frey som förbannade. Klangen av skyddsutrustning. Milo skriker blodigt mord till en av soldaterna.
  
  En chans att visa sin duglighet, tänkte han och kom ihåg ett av Wells ordspråk som han hade valt ut under deras SAS-utbildning.
  
  Han drog runt Ben och lutade ryggen mot Odens stora sarkofag. Pojkens ögonlock fladdrade. Kennedy snubblade: "Du var redo för dem. Jag ska ta itu med honom." Hon slog honom lätt på kinden.
  
  Drake gjorde en paus och mötte hennes blick för en sekund. "Senare".
  
  Den första av tyskarna att övervinna toppen. En soldat som snabbt kollapsade av utmattning, omedelbart följd av en andra. Drake tvekade att göra vad han visste att han skulle, men Torsten Dahl svepte förbi honom och visade ingen sådan ånger. Även Wells och Marsters blandade sig fram.
  
  En tredje fiendejaktare kröp över toppen, den här gången en enorm, luddig manlig kadaver. Söt. Blod, svett och riktiga tårar vände en grotesk mask på hans redan störande ansikte. Men han var tuff och snabb nog att hoppa över toppen, rulla och plocka upp den lilla pistolen.
  
  Ett skott flög ut ur pipan. Drake och hans kollegor duckade instinktivt, men skottet missade sitt mål.
  
  Abel Freys gälla röst krossade tystnaden som följde efter skottet. "Inga vapen, idiot. Nar! Nar! Lyssna på mig!"
  
  Milo gjorde en min och gav Drake ett otäckt leende. "Jävla Kraut-rövhål. Hej kompis?
  
  Pistolen svaldes av en tjock knytnäve och ersattes med ett taggigt blad. Drake kände igen den som en specialstyrkekniv. Han klev åt sidan mot jätten och gav Dahl möjlighet att sparka en av de fallna soldaterna ut i rymden.
  
  Den andra soldaten kämpade på knä. Marsters gav honom ett nytt leende och slängde sedan den slappa kroppen åt sidan. Vid det här laget hade ytterligare tre soldater nått den plana marken, och sedan hoppade Alicia ut underifrån och landade som en katt, med en kniv i varje hand. Drake hade aldrig sett henne så utmattad och hon såg fortfarande ut att kunna ta sig an ninjaeliten.
  
  "Nej... vapen?" Dahl lyckades säga mellan ansträngda andetag. "Tror du äntligen... på Armageddon-teorin, Frey?"
  
  En stor tysk designer har nu gått över kanten. "Var inte dum, soldatpojke," sa han andlöst. "Jag vill bara inte markera den här kistan. Det finns bara utrymme för perfektion i min samling."
  
  "Vilket du ser som en återspegling av dig själv, antar jag," sa Dahl och pausade medan hans team hämtade andan.
  
  Det blev en paus, ett ögonblick av fruktansvärd spänning när varje motståndare bedömde sitt omedelbara mål. Drake backade från Milo, omedvetet på väg mot Odins grav, där Ben och professorn fortfarande satt sida vid sida, bara bevakade av Kennedy. Han väntade på en till...
  
  ...hoppas...
  
  Och så kom ett dämpat stön från trappan, en svag vädjan om hjälp. Frey tittade ner. "Du är svag!" han spottade på någon. "Om det inte vore för skölden skulle jag..."
  
  Frey pekade på Alicia. "Hjälp henne". Den kvinnliga krigaren skrattade högmodigt och sträckte sedan ut sin hand över sidan. Med ett ryck drog hon upp Hayden. Den amerikanske CIA-agenten var utmattad av den långa stigningen, men ännu mer av att bära den tunga last som tyskarna hade spänt fast på hennes rygg.
  
  Odins sköld insvept i duk.
  
  Parneviks röst hördes. "Han kom med skölden! Huvudsak! Men varför?"
  
  "För att det är huvuddelen, din idiot." Frey sköt honom. "Detta huvudobjekt skulle inte existera om det inte hade något annat syfte." Modedesignern skakade föraktfullt på huvudet och vände sig mot Alicia. "Avsluta dessa patetiska cretins. Jag måste blidka Odin och komma tillbaka till festen."
  
  Alicia skrattade galet. "Min tur!" Hon skrek, mer dödlig än floden Tam, och kastade sin skyddsutrustning mitt på den steniga plattformen. I förvirringen rusade hon till Wells och visade ingen överraskning över hans närvaro. Drake fokuserade på sin egen kamp, kastade sig mot Milo för att överraska honom, kringgick med ett skickligt sväng av bladet och gav sedan en hård armbåge till Milos käke.
  
  Benet är sprucket. Drake dansade, vajande och var lätt på fötterna. Då skulle det här vara hans strategi - att slå och springa, slå mot de hårdaste punkterna i sin kropp, med sikte på att bryta ben och brosk. Han var snabbare än Milo, men inte lika stark, så om jätten kom ikapp honom...
  
  Åskan ekade över berget, morrande och sprickor från stigande magma och skiftande sten.
  
  Milo vred sig i vånda. Drake tog ledningen med en dubbel sidospark, två tryckningar - något du kan se Van Damme skickligt göra på TV är helt värdelöst för gatustrider i verkligheten. Milo visste detta och avledde attacken med ett morrande. Men Drake visste det också, och när Milo kastade hela sin kropp framåt, levererade Drake ytterligare ett kraftfullt armbågeslag rakt in i motståndarens ansikte, krossade hans näsa och ögonhåla och slog honom hårt i golvet.
  
  Milo föll till marken som en nedskuren noshörning. En gång förlorade mot en motståndare av Drakes kaliber fanns det ingen återvändo. Drake trampade på sin handled och knä, bröt båda större benen, sedan sina bollar för gott mått, och tog sedan upp den kasserade armékniven.
  
  Inspekterade platsen för händelsen.
  
  Marsters, en SAS-soldat, hade gjort kort med två tyskar och kämpade nu mot en tredje. Att döda tre personer på några minuter var ingen lätt uppgift för någon, inte ens en SAS-soldat, och Marsters skadades bara lindrigt. Wells dansade med Alicia längs kanten av plattformen, mer sprang än faktiskt dansade, men distraherade henne. Hans strategi var smart. På nära håll skulle hon ha urvattnat honom på en sekund.
  
  Kennedy släpade Haydens utmattade kropp bort från stridens centrum. Ben sprang över för att hjälpa henne. Parnevik sov inte, studerade Odins grav - en idiot.
  
  Abel Frey konfronterade Thorsten Dahl. Svensken var överlägsen tysken på alla sätt, hans rörelser blev mer förfinade efter det andra när kraften återvände till hans värkande lemmar.
  
  Herre, tänkte Drake. Vi sparkar röv här! Eller i Dino Rocks gamla goda anda... Låt mig underhålla dig!
  
  Eftersom han inte njöt av konfrontationen med Alicia, begav han sig ändå till Wells och trodde att den femtioåriga kvinnan behövde mest hjälp. När hans tidigare lagkamrat såg honom drog hon sig tillbaka från kampen.
  
  "Jag har redan sparkat dina bollar en gång den här veckan, Drake. Är du så sadistisk att du vill ha det här igen?"
  
  "Du har tur, Alicia. Förresten, tränar du din pojkvän?" han nickade som svar på den knappt rörliga amerikanen.
  
  "Bara i lydnad," hon kastade upp båda knivarna och fångade dem i en rörelse. "Låt oss! Jag bara älskar trekant!"
  
  Hennes natur kan ha varit vild, men hennes handlingar var kontrollerade och beräknade. Hon petade på Drake medan hon smygt försökte få Wells i en hörn med ryggen mot det oändliga tomrummet. Befälhavaren insåg hennes avsikter i sista sekund och rusade förbi henne.
  
  Drake böjde bort båda sina knivar och flyttade varje blad åt sidan samtidigt som han var försiktig så att han inte bröt handlederna. Det var inte bara för att hon var bra... det var att hon var genomgående bra.
  
  Abel Frey rusade plötsligt förbi dem. Det verkade som om han, efter att ha misslyckats med att överträffa Dahl, tog till att springa förbi svensken i sitt snabba sökande efter Odens grav.
  
  Och i den delade sekunden såg Drake Marsters och den siste tyska soldaten låsta i dödlig strid precis på den dammiga kanten av plattformen. Sedan, med chockerande plötslighet, snubblade båda männen och föll helt enkelt.
  
  Dödsrop ekade i tomrummet.
  
  Drake delade upp den, bad för Wells och vände sedan sin kropp och rusade efter Frey. Han kunde inte lämna Ben där försvarslös. Kennedy blockerade designerns väg och samlade sitt mod, men när han rusade fram lade Drake märke till ett litet svart föremål som höll sig i Freys hand.
  
  Radio eller mobil. Någon sorts sändare.
  
  Vad i helvete?
  
  Vad som sedan hände var bortom all förståelse. I en fantastisk handling av hänsynslöshet exploderade bergssidan plötsligt! Det kom en kraftig duns och sedan låg jätteblock och bitar av bergsskiffer utspridda överallt. Stenar av alla former och storlekar flög och visslade genom tomrummet som kulor.
  
  Ett stort hål dök upp i sidan av vulkanen, som om en hammare hade slagit igenom tunna gipsväggar. Dimmigt dagsljus filtrerade genom springan. Ytterligare ett slag, och hålet vidgades ytterligare. Ett berg av spillror forsade ner i en bottenlös grop i en kuslig, djup tystnad.
  
  Drake föll till golvet med huvudet i händerna. En del av denna exploderande sten måste ha skadat andra ovärderliga gravar. Vad fan var det som pågick?
  
  
  TRETTIONIO
  
  
  
  GUDERNAS GRAV
  
  
  En helikopter dök upp i det nygjorda hålet och svävade en sekund innan han flög genom det!
  
  Det hängde fyra tjocka kablar och flera rep från maskinens bas.
  
  Det var omöjligt att tro. Abel Frey har precis beordrat att bergssidan ska öppnas. En bergssida som var en del av en aktiv vulkan och som på något sätt kunde orsaka en massutrotning känd som en supervulkan.
  
  För att komplettera sin samling.
  
  Den här mannen var precis lika galen som Drake och resten av människosläktet gav honom kredit för. Han skrattade galet även nu, och när Drake tittade upp såg han att Frey inte hade rört sig en tum, utan stod stadigt rakt medan det exploderande berget fräste runt honom.
  
  Alicia lämnade Wells och snubblade mot Frey, till och med hennes galna självkontroll vackla lite. Bakom dem skyddades professor Parnevik, Ben och Kennedy av väggarna i Odins alkov. Hayden var benägen, orörlig. Hade hon verkligen kommit hela vägen för att dö i en brinnande galenskap? Wells knäböjde vid hans sida och höll om magen.
  
  Helikoptern flöt närmare, motorn ylande. Frey höjde sin kulsprutepistol och vinkade alla att gå bort från Odens massiva sarkofag. Ett kort utbrott av eld förstärkte hans begäran, kulor klirrade när de träffade ovärderliga guldvikingareliker i form av sköldar, svärd, bröstskydd och behornade hjälmar. Guldmynt, rörda av en kedja av händelser, började falla från hyllorna som konfetti på Times Square.
  
  Frey viftade med helikoptern.
  
  Drake knäböjde. "Om du flyttar den här kistan riskerar du hela världen!" - ropade han, hans röst knappt hörbar över propellerbladens tunga ljud.
  
  "Var inte en tönt!" ropade Frey tillbaka, hans ansikte var förvrängt som en ond clown som var beroende av heroin. "Erkänn det, Drake. Jag besegrade dig!"
  
  "Det handlar inte om att vinna!" Drake ropade tillbaka, men nu var helikoptern rakt ovanför och han kunde inte ens höra sin egen röst. Han tittade på när Frey riktade honom och sprutade kulor mot honom på ett infall medan han viftade med armarna. Drake bad att hans vänner inte skulle fångas av en herrelös projektil.
  
  Tysken förlorade den. Eftersom han var så nära sin livslånga besatthet bröt han helt enkelt ihop.
  
  Nu var Dahl bredvid honom. De såg hur Frey och Alicia sänkte de tunga kedjorna lägre och lägre tills de slutligen slingrades runt båda ändarna av sarkofagen. Frey såg till att de var säkra.
  
  Helikoptern tog vikten. Inget hände.
  
  Frey skrek i sin telefonlur. Helikoptern försökte igen, den här gången vrålade dess motorer som en arg dinosaurie. Kedjorna tog sin tyngd och det fanns en tydlig spricka, ljudet av stenbrott.
  
  Odens kista flyttade.
  
  "Detta är vår sista chans!" - ropade Dahl in i Drakes öra. "Vi går till kvarnen! Från Milos pistol!"
  
  Drake körde manuset. De kunde ha förstört helikoptern och räddat graven. Men Ben och Kennedy, tillsammans med Hayden och Parnevik, kommer förmodligen att dö.
  
  "Det finns ingen tid!" skrek Dahl. "Antingen detta eller apokalypsen!"
  
  Svensken hoppade efter Milos vapen. Drake stängde ögonen när smärtan genomborrade hans hjärta. Hans blick föll på Ben och Kennedy, och beslutsångest vred honom inuti som en snara. Om du förlorar med en hand kommer du att förlora med den andra. Och så bestämde han sig för att han helt enkelt inte kunde tillåta Dahl att göra detta. Kunde han offra två vänner för att rädda världen?
  
  Nej.
  
  Han hoppade fram som en groda precis när Dahl började rota i Milos kläder. Svensken ryggade förvånat tillbaka när Milo rätade på kroppen, amerikanen böjde sig i vånda, men var rörlig och haltade till kanten av plattformen. Till en av nedstigningslinjerna.
  
  Drake stannade i chock. Helikopterns motorer gnällde ännu en gång och en ohelig krasch fyllde grottan. I nästa ögonblick flyttade Odins enorma sarkofag och bröt sig loss från sina förtöjningar och svängde hotfullt mot Drake och kanten av plattformen, ett ton svängande död.
  
  "Nej!" Dahls rop upprepade Parneviks rop.
  
  Det hördes ett skrik, ett frenetiskt skrik som om en ventil hade överhettats, ett ljud som om alla demoner i helvetet brändes levande. En ström av svavelhaltig luft strömmade ut från ett nyöppnat hål under Odens grav.
  
  Frey och Alicia rusade iväg och brändes nästan levande när de klättrade upp på den svängande kistan. Frey skrek: "Följ inte efter oss, Drake!" Jag har försäkring!" då tycktes en idé komma till mig, en garanti för säkerhet. Han ropade till Drakes följeslagare: "Nu! Följ kistan annars kommer ni att dö!" uppmuntrade Frey dem och viftade med sin maskinpistol, och de hade inget annat val än att gå runt ångpelaren.
  
  Dahl vände sin hemsökta blick mot Drake. "Vi måste stoppa det här," sa han vädjande. "För ... för mina barn."
  
  Drake hade inget annat svar än att nicka. Säkert. Han följde SGG-befälhavaren och kringgick försiktigt den svängande Sarkofagen när den flög ovanför dem, deras flinande fiender säkert ovanför medan hans kamrater följde hans bana på andra sidan.
  
  Täckt av vapen och en galnings infall.
  
  Drake nådde ett hål i stengolvet. Ångan var ett skållande, vridande torn. Okränkbar. Drake rörde sig så nära han kunde innan han vände sig om för att se sina fiender avancera.
  
  Hayden låg kvar på marken och låtsades vara medvetslös. Hon satte sig nu upp och tog bort remmarna som fäste Odens sköld på hennes rygg. "Vad kan jag göra?"
  
  Drake tittade kort på henne. "Har CIA några beredskapsplaner för att stänga av Supervolcano?"
  
  Den vackra "sekreteraren" såg förvirrad ut ett ögonblick innan hon skakade på huvudet. "Bara det uppenbara. Sätt tysken i ventilationsröret." Hon kastade bort skölden med ett lättnadsrop. Alla tre såg honom rulla längs kanten som ett mynt.
  
  Har de verkligen misslyckats?
  
  Trycket som kom ut ur röret ökade i takt med att vulkanen blev starkare. "När kedjereaktionen väl börjar," sa Dahl. "Vi kommer inte att kunna stänga det här. Vi måste göra det här nu!"
  
  Drakes blick drogs tillfälligt till skölden när den rullade högljutt runt kanten. Hans kant, orden kom ut ur honom som om de vore skrivna i eld.
  
  
  Himlen och helvetet är bara tillfällig okunnighet,
  
  Det är den odödliga själen som lutar mot Rätt eller Fel.
  
  
  "Plan B", sa han. "Kommer du ihåg Odens förbannelse? Verkade inte lämpligt, eller hur? Det finns ingen plats att sätta det här, eller hur? Tja, det kanske är det."
  
  "Är Odins förbannelse ett sätt att rädda världen?" Dahl tvivlade på det.
  
  "Eller fan", sa Drake. - Det beror på vem som fattar beslutet. Detta är svaret. Personen som sätter upp skölden måste ha en ren själ. Det är en fälla av fällor. Vi vet ingenting längre eftersom vi tog bort graven. Om vi misslyckas kommer världen att gå under."
  
  "Hur gick förbannelsen?" Hayden såg inte värre ut än hon hade efter sin prövning i fiendens händer, och stirrade på ventilen som om hon kunde ätas upp levande.
  
  Drake förbannade när han höjde skölden och höll den framför sig. Dahl stod och tittade på honom när han gick mot den väsande ventilen. "I samma ögonblick som du rör den där ångan med denna sköld kommer den att slitas ur dina händer."
  
  Sedan, med ett ljud som dånet från en flock djur instängda i en brinnande skog, utbröt mer ånga underifrån, det högljudda skriket från dess utbrott nästan öronbedövande. Svavelstanken började nu tjockna luften och förvandlade den till en giftig miasma. Det svaga mullret från berget som varit deras ständiga följeslagare så länge blev nu mer som åska. Drake kändes som om själva väggarna skakade.
  
  "Nya nyheter, Dal. Plan B i aktion. För framtida referens betyder detta att jag inte vet vad fan annat det finns att göra."
  
  "Du har ingen framtid", stod Dahl på andra sidan skölden. "Eller mig."
  
  Tillsammans traskade de mot ventilen. Skiffern började glida nerför stenen bredvid dem. Ett skrik och vrål, som Drake aldrig hade hört, kom från avgrundens ändlösa djup.
  
  "Supervulkanen närmar sig!" Hayden skrek. "Stäng av den!"
  
  
  * * *
  
  
  Osett av Drake, Dahl eller till och med Abel Frey exploderade plötsligt det berömda isländska berget Eyjafjallajökull, som hittills nöjt sig med att avge mjuka grå strömmar och terrorisera flygtrafiken. Den skulle snart ses på Sky News och BBC och senare på You Tube av häpnade miljoner - de brinnande tungorna från tusen drakar som tänder en eldstorm på himlen. Samtidigt exploderade två andra isländska vulkaner, deras toppar flög av som champagnekorkar under tryck. Det rapporterades, något med tungan, att Armageddon hade anlänt.
  
  Bara ett fåtal utvalda visste hur nära det verkligen var.
  
  
  * * *
  
  
  Osynliga och aldrig kända hjältar slogs i bergets mörka djup. Drake och Dahl attackerade ångutloppet med skölden, med hjälp av ett runt föremål för att avleda ångan till ett närliggande tomrum när de placerade den direkt ovanför hålet som lämnades efter rivningen av Odins grav.
  
  "Skynda dig!" Dahl kämpade för att hålla skölden på plats. Drake kände hur hans händer darrade av ansträngningen med vilken han övervann bergets urstyrka. "Jag vill bara veta vad fan den här saken är gjord av!"
  
  "Vem bryr sig!" Hayden försökte hålla dem tillbaka, höll deras ben och tryckte så hårt hon kunde. "Sätt bara in jäveln!"
  
  Dahl gjorde ett utfall och hoppade ner i hålet. Om skölden hade missat eller till och med rört sig något, skulle den omedelbart ha avdunstat, men deras mål var korrekt, och huvuddelen gick försiktigt in i den konstgjorda sprickan under Odins grav.
  
  En utarbetad fälla som uppfanns för hundratals och tusentals århundraden sedan. Jag svär vid gudarna.
  
  En fälla av fällor!
  
  "Den största forntida fällan som den moderna världen någonsin har känt." Dahl föll på knä. "Den som kunde sätta stopp för det här."
  
  Drake såg hur skölden verkade tunnas och absorberade det enorma trycket som steg underifrån. Den plattades till och bildades längs sprickans kanter och fick en obsidianton. Evigt. Kommer aldrig att raderas.
  
  "Gud välsigna".
  
  Jobbet gjort, han stannade en stund innan han vände tillbaka sin uppmärksamhet mot Frey. Skräck fyllde hans hjärta mer än han kunde föreställa sig, även nu.
  
  Helikoptern reste sig och ansträngde sig för att bära upp tyngden av Odens kista, som gungade försiktigt under den. Både Frey och Alicia satt på kistans lock med händerna hårt lindade runt remmarna som fäste den på helikoptern.
  
  Men Ben, Kennedy och professor Parnevik hängde i tre andra rep som dinglade under helikoptern, utan tvekan hölls där under pistolhot medan Drake kämpade för att rädda planeten.
  
  De hängde ovanför tomrummet, vajande när helikoptern klättrade, kidnappade rakt under Drakes näsa.
  
  "Nej!"
  
  Och otroligt nog sprang han - en ensam man som sprang med en energi född av ilska, saknad och kärlek - en man som kastade sig över en bottenlös avgrund i det svarta rymden, krävde det som togs från honom och höll desperat tag i en av de svängande. kablar, när han föll.
  
  
  FYRTIO
  
  
  
  GUDERNAS GRAV
  
  
  Drakes värld stannade med hans språng in i mörkret - ett oändligt tomrum ovanför, en bottenlös grop nedanför - tre tum av svängande rep, hans enda räddning. Hans sinne var lugnt; han gjorde det för sina vänner. Av ingen annan anledning än att rädda dem.
  
  Osjälvisk.
  
  Hans fingrar rörde vid repet och kunde inte stänga!
  
  Hans kropp, som slutligen utsattes för gravitationen, började falla snabbt. I sista sekund stängdes hans svängande vänstra hand om ett rep som var längre än resten och knöt ihop med reflexmässig illvilja.
  
  Hans fall upphörde när han tog tag i det med båda armarna och slöt ögonen för att lugna sitt snabbt bankande hjärta. Hesa applåder kom någonstans ovanifrån. Alicia öser ut sin sarkasm.
  
  "Är detta vad Wells menade med 'visa din förmåga'? Har alltid undrat vad den där galna fossilen betydde!"#
  
  Drake tittade upp, skarpt medveten om avgrunden nedanför, och kände sig yr som aldrig förr. Men hans muskler brann av nyvunnen styrka och adrenalin, och mycket av den gamla elden var tillbaka inuti honom nu och höll på att slockna.
  
  Han klättrade på repet, hand över hand, greppade det med sina knän och rörde sig snabbt. Frey viftade med sin kulsprutepistol och skrattade och siktade försiktigt, men sedan ropade Hayden från Odens grav. Drake såg henne stå där och rikta Wells pistol mot Frey - den gamle befälhavaren hade fallit bredvid henne, men gudskelov andades han fortfarande.
  
  Hayden riktade pistolen halvvägs mot Frey. "Låt honom stiga upp!"
  
  Helikoptern var fortfarande i luften, dess pilot osäker på sina order. Frey tvekade och morrade som ett barn skilt från sin favoritleksak. "OK. Hundin, tik! Jag borde ha fått dig av det där jäkla planet!"
  
  Drake log när han hörde Haydens svar. "Ja, jag förstår ofta det här."
  
  Kennedy, Ben och Parnevik tittade på med stora ögon, de vågade knappt andas.
  
  "Gå och hämta den!" - Frey skrek sedan på Alicia. "Från hand till hand. Ta honom och låt oss gå. Den här tiken kommer inte att skjuta dig. Hon är regeringens problem. "
  
  Drake slukade när Alicia hoppade av sarkofagen och tog tag i Drakes parallella rep, men ändå tog han sig tid att titta på Ben och mätte hur pojken reagerade på avslöjandet av Haydens status.
  
  Ben, om något, tittade på henne med mer ömhet.
  
  Alicia gled nerför repet som en apa och var snart i nivå med Drake. Hon tittade på honom, ett perfekt ansikte fullt av ilska.
  
  "Jag kan svänga åt båda hållen." Hon hoppade upp i luften, fötterna först, i en graciös båge genom mörkret och hängde helt i luften ett ögonblick. Sedan kopplade hennes ben fast till Drakes bröstben och hon ryckte sin kropp framåt och tog ett kort tag i hans eget rep innan hon svängde över det till nästa.
  
  "Jävla babian," mumlade Drake, hans bröst brände, hans grepp lossnade.
  
  Alicia använde sitt momentum för att svänga runt repet, benen spridda i brösthöjd och smällde in i hans mage. Drake lyckades svänga åt höger för att mildra slaget, men kände ändå hur revbenen blev blåslagna.
  
  Han morrade åt henne, delade smärtan och steg högre. En gnistra dök upp i hennes ögon, tillsammans med en ny respekt.
  
  "Äntligen" andades hon. "Du är tillbaka. Nu får vi se vem som är bäst."
  
  Hon blandade upp repet och självförtroendet strålade ut med varje rörelse. I ett språng gick hon förbi Drakes eget rep och använde återigen sitt momentum för att slå tillbaka och riktade benen mot hans huvud denna gång.
  
  Men Drake var tillbaka och han var redo. Med yttersta skicklighet släppte han sitt rep, dämpade den intensiva yrseln och fångade den på två fots djup. Alicia svävade ofarligt ovanför honom, chockad av hans rörelser, hennes armar fortfarande fladdrande.
  
  Drake studsade uppför repet en fot i taget. När hans motståndare insåg vad han hade gjort var han över henne. Han trampade hårt i hennes huvud.
  
  Jag såg hur hennes fingrar släppte repet. Hon föll, men bara några centimeter. Den hårda nöten inuti henne fungerade och hon fick tillbaka greppet.
  
  Frej vrålade uppifrån. "Inget bra! Dö, din engelska otroende!"
  
  Sedan, på mindre än ett ögonblick, drog tysken fram en kniv och skar Drakes rep!
  
  
  * * *
  
  
  Drake såg det hela i slow motion. Bladets glans, skärytans onda glans. Den plötsliga upplösningen av hans livlina - hur den började bukta och slingra sig över honom.
  
  Omedelbar viktlöshet i hans kropp. Ett fruset ögonblick av fasa och misstro. Att veta att allt han någonsin känt och allt han någonsin kunde göra i framtiden bara hade förstörts.
  
  Och sedan fallet... att se hans fiende, Alicia, klättra på sin knytnäve för att komma tillbaka till toppen av sarkofagen... att se Bens mun vrida sig i ett skrik... Kennedys ansikte förvandlas till en dödsmask... och genom hans perifera syn... Avstånd... vad är det. ?
  
  Torsten Dahl, den galna svensken, springer, nej, springer, över plattformen med ett säkerhetsbälte fastspänt på kroppen, bokstavligen kastar sig ner i en svart grop, precis som Drake själv hade gjort några ögonblick tidigare.
  
  En säkerhetssele som lossnade bakom honom, fäst runt en pelare i Odins alkov, fasthållen av Hayden och Wells, som var spända för maximal ansträngning.
  
  Dahls galna språng...för honom tillräckligt nära för att ta tag i Drakes armar och hålla honom hårt.
  
  Drakes hopp av hopp försvann när han och Dahl föll ihop, säkerhetslinan spänd... sedan en plötslig, smärtsam ryckning när Hayden och Wells accepterade spänningen.
  
  Hoppas då. Långsamma, smärtsamma försök till frälsning. Drake tittade in i Dahls ögon, utan att säga ett ord, inte utstråla ett uns av känslor när de släpades tum för tum till säkerhet.
  
  Helikopterpiloten ska ha fått ordern, eftersom han började klättra tills han var redo att avfyra en tredje missil, denna gång från berget, utformad för att vidga gapet tillräckligt för att sarkofagen skulle passa igenom utan risk för skada.
  
  Inom tre minuter försvann Odens kista. Dunsen av helikopterblad är ett avlägset minne. Ben, Kennedy och Parnevik var desamma som nu.
  
  Till sist drogs Dahl och Drake över avgrundens steniga kanter. Drake ville jaga, men hans kropp reagerade inte. Det var allt han kunde göra för att ligga där, låta traumat sjunka in, omdirigera smärtan till en avskild del av hans hjärna.
  
  Och när han låg där kom ljudet av helikoptern tillbaka. Bara den här gången var det en Dahl-hackare. Och detta var samtidigt deras medel för frälsning och förföljelse.
  
  Drake kunde bara se in i Torsten Dahls plågade ögon. "Du är Gud, kompis," och betydelsen av platsen de var på gick inte förlorad för honom. "Sann Gud"
  
  
  FYRTIOETT
  
  
  
  TYSKLAND
  
  
  Varje gång Kennedy Moore så mycket som vände rumpan mot den hårda sätet, märkte Alicia Miles skarpa ögon. Den engelska tiken var en Uber-krigare, utrustad med en poliss sjätte sinne - konstant förväntan.
  
  Under den tre timmar långa flygresan från Island till Tyskland stannade de bara en gång. Först, bara tio minuter efter att de lämnat vulkanen, vinschade de kistan och säkrade den och förde alla ombord.
  
  Abel Frey gick genast till det bakre facket. Hon har inte sett honom sedan dess. Smörjer antagligen hjulen på stöld och industri. Alicia slängde praktiskt taget Kennedy, Ben och Parnevik på sina platser och satte sig sedan bredvid sin pojkvän, den skadade Milo. Den tjocka amerikanen verkade greppa om varje del av sin kropp, men mest hans bollar, ett faktum som Alicia verkade finna omväxlande underhållande och alarmerande.
  
  Tre andra vakter befann sig i helikoptern och vände försiktiga blickar från fångarna till den märkliga kommunikation som fanns mellan Alicia och Milo - omväxlande ledsen, sedan meningsfull och sedan fylld av ilska.
  
  Kennedy hade ingen aning om var de var när helikoptern började sjunka. Hennes sinne hade vandrat den sista timmen, från Drake och deras äventyr i Paris, Sverige och vulkanen, till hennes gamla liv med NYPD, och därifrån, oundvikligen, till Thomas Caleb.
  
  Caleb är en seriemördare som hon befriade för att döda igen. Minnen av hans offer attackerade henne. Brottsplatsen hon hade gått igenom för några dagar sedan - hans brottsplats - fanns kvar i hennes minne, som nyutgjutet blod. Hon insåg att hon inte sett ett enda nyhetsreportage sedan dess.
  
  Kanske fångade de honom.
  
  I dina drömmar....
  
  Nej. I mina drömmar fångar de honom aldrig, kommer aldrig honom nära. Han dödar och misshandlar mig, och min skuld förföljer mig som en jäkla demon tills jag ger upp allt.
  
  Helikoptern sänkte sig snabbt och ryckte henne ur den syn som hon inte kunde möta. Det personliga facket på baksidan av helikoptern öppnades och Abel Frey klev ut, skällande order.
  
  "Alicia, Milo, du kommer att vara med mig. Ta med fångarna. Väktare, ni kommer att eskortera kistan till mitt visningsrum. Vårdnadshavaren där har instruktioner att kontakta mig så snart allt är klart för visning. Och jag vill att detta ska ske snabbt, vakter, så tveka inte. Oden kan ha väntat på Frej i tusentals år, men Frej väntar inte på Oden."
  
  "Hela världen vet vad du gjorde, Frey, du är galen," sa Kennedy. "Modedesigner, fan. Hur länge tror du att du kommer att stanna utanför fängelset?"
  
  "Den amerikanska känslan av självviktighet," sa Frey. "Och idioti får dig att tro att du kan tala högt, hmm? Det högre sinnet triumferar alltid. Tror du verkligen att dina vänner kom ut? Vi sätter fällor där, din dumma kärring. De kommer inte att passera Poseidon."
  
  Kennedy öppnade munnen för att protestera, men såg Ben kort skaka på huvudet och stängde snabbt hennes mun. Lämna det. Överlev först, slåss senare. Hon citerade mentalt Vanna Bonta. "Jag skulle hellre ha ett mindervärdeskomplex och bli positivt överraskad än att ha ett överlägsenhetskomplex och bli ohövligt väckt."
  
  Frey hade inget sätt att veta att deras helikopter förblev gömd på högre höjd. Och stolthet övertygade honom om att hans intellekt var överlägset deras.
  
  Låt honom tycka så. Överraskningen skulle ha varit ännu sötare.
  
  
  * * *
  
  
  Helikoptern landade med ett ryck. Frey klev fram och hoppade först ner och ropade order till männen på marken. Alicia reste sig och gjorde en rörelse med pekfingret. "Först ni tre. Huvuden är nere. Fortsätt röra på dig tills jag säger något annat."
  
  Kennedy hoppade från helikoptern bakom Ben och kände smärtan av utmattning i varje muskel. När hon såg sig omkring fick den fantastiska synen henne att glömma sin trötthet för en minut, faktiskt tog det andan ur henne.
  
  En blick och hon insåg att det var Freys slott i Tyskland; en designers håla av orättfärdighet där det roliga aldrig slutade. Deras landningsyta vette mot huvudentrén, dubbla ekdörrar inlagda med guldreglar och inramade av italienska marmorpelare som ledde in i en storslagen hall. När Kennedy tittade på stannade två dyra bilar, en Lamborghini och en Maserati, varifrån fyra entusiastiska tjugo-nånting-killar rullade ut och staplade uppför trappan till slottet. De tunga rytmerna av dansmusik kom bakom dörren.
  
  Ovanför dörrarna fanns en stenklädd fasad toppad av en rad triangulära torn och två högre torn i vardera änden, vilket gav den enorma strukturen ett gotiskt utseende. Imponerande, tyckte Kennedy, och lite överväldigande. Hon föreställde sig att bli inbjuden till en fest på denna plats skulle vara en framtida modells dröm.
  
  Och så tjänade Abel Frey på deras drömmar.
  
  Hon knuffades mot dörrarna och Alicia tittade noga på dem när de passerade de mullrande superbilarna och uppför marmortrapporna. Genom dörrarna och in i den ekande lobbyn. Till vänster ledde en öppen, läderklädd grind in till en nattklubb fylld av livlig musik, färgglada lampor och bås som svängde över publiken, där alla kunde bevisa hur bra de kunde dansa. Kennedy stannade omedelbart och skrek.
  
  "Hjälp!" Hon grät och tittade rakt på besökarna. "Hjälp oss!"
  
  Flera personer tog sig tid att sänka sina halvfulla glas och stirra på mig. En sekund senare började de skratta. Den klassiska svenska blondinen lyfte sin flaska som hälsning, och den mörkhyade italienska mannen började titta på henne. De andra återvände till sitt discohelvete.
  
  Kennedy stönade när Alicia tog henne i håret och drog henne över marmorgolvet. Ben skrek i protest, men smällen slog honom nästan omkull. Det blev mer skratt bland festgästerna, följt av några otrevliga kommentarer. Alicia kastade Kennedy i den stora trappan och slog henne hårt i revbenen.
  
  "Dum hona," väste hon. "Kan du inte se att de är kära i sin husse? De kommer aldrig att tänka illa om honom. Gå nu."
  
  Hon pekade uppåt med en liten pistol som dök upp i hennes hand. Kennedy ville göra motstånd, men att döma av vad som just hände bestämde hon sig för att bara gå med det. De leddes upp för trappan och till vänster, in i slottets andra flygel. Så fort de lämnade trappan och gick in i den långa, omöblerade korridoren - bron mellan vingarna - upphörde dansmusiken, och de kan ha varit de enda som levde i det ögonblicket.
  
  När de gick genom en korridor befann de sig i ett rum som en gång kan ha varit en rymlig balsal. Men nu var området uppdelat i ett halvdussin separata rum - rum med galler på utsidan istället för väggar.
  
  Celler.
  
  Kennedy, tillsammans med Ben och Parnevik, knuffades in i närmaste cell. Ett högt klang betydde att dörren höll på att stängas. Alicia vinkade. "Du blir övervakad. Njut av."
  
  I den öronbedövande tystnaden som följde drog Kennedy fingrarna genom hennes långa svarta hår, slätade till byxdressen så gott hon kunde och tog ett djupt andetag.
  
  "Tja..." började hon säga.
  
  "Hej, tikar!" Abel Frey dök upp framför deras kamera och flinade som helvetets gud. "Välkommen till mitt festslott. På något sätt tvivlar jag på att du kommer att njuta av det lika mycket som mina, eh, rikare gäster."
  
  Han viftade bort erbjudandet innan de svarade. "Spelar ingen roll. Du behöver inte prata. Dina ord intresserar mig lite. Så", låtsades han fundera, "vem har vi... ja, visst är det Ben Blake. Jag är säker på att det kommer att ge dig ett stort nöje."
  
  Ben sprang till barerna och drog i dem så hårt han kunde. "Var är min syster, din jävel?"
  
  "Hm? Du menar den fräcka blondinen med..." han kastade ut benet vilt. "Introducera drakkampstil? Vill du ha detaljer? Okej, eftersom det är du, Ben. Första natten skickade jag dit min bästa man för att hämta hennes skor, du vet, för att mjuka upp henne lite. Hon taggade honom, skadade några revben, men han fick som jag ville.
  
  Frey tog en stund att fiska upp fjärrkontrollen ur fickan på den konstiga sidenrocken han hade på sig. Han bytte den till en bärbar tv, vilket Kennedy inte ens märkte. Ett foto dök upp i luften - SKY News - prat om Storbritanniens växande statsskuld.
  
  "Andra natten?" Frey gjorde en paus. "Vill hennes bror verkligen veta?"
  
  Ben skrek, ett gutturalt ljud flydde djupt från hans mage. "Är hon okej? Hon mår bra?"
  
  Frey klickade på fjärrkontrollen igen. Skärmen bytte till en annan, grynigare bild. Kennedy insåg att hon tittade på ett litet rum med en flicka bunden till en säng.
  
  "Vad tror du?" Frej hetsade. "Hon lever åtminstone. Tills vidare."
  
  "Karin!" Ben sprang mot TV:n men stannade sedan, plötsligt överväldigad. Snyfter skakade hela kroppen.
  
  Frey skrattade. "Vad mer vill du ha?" Han låtsades omtänksam igen och bytte sedan kanal igen, denna gång till CNN. Direkt i nyheterna kom ett meddelande om en seriemördare från New York - Thomas Caleb.
  
  "Skrev ner det här för dig tidigare," sa galningen Kennedy med glädje. "Tänkte att du kanske ville ta en titt."
  
  Hon lyssnade ofrivilligt. Hörde den fruktansvärda nyheten att Caleb fortsatte att ströva omkring på New Yorks gator, befriad, ett spöke.
  
  "Jag tror att du befriade honom," sa Frey meningsfullt till Kennedys rygg. "Bra jobbat. Rovdjuret är tillbaka där han hör hemma, inte längre ett djur i bur i stadens djurpark."
  
  Rapporten spelade igenom arkivbilder av fallet - standardgrejen - hennes ansikte, den smutsiga polisens ansikte, offrens ansikten. Alltid offrens ansikten.
  
  Samma som förföljde hennes mardrömmar varje dag.
  
  "Jag slår vad om att du vet alla deras namn, eller hur?" Frey hånade. "Adresser till deras familjer. Sätt... de dog."
  
  "Håll käften!" Kennedy lade sitt huvud i hennes händer. Sluta med det där! Snälla du!
  
  "Och du", hörde hon Frey viska. "Professor Parnevik", spottade han ut orden som om de vore ruttet kött som ramlat in i hans mun. "Du borde ha stannat och jobbat för mig."
  
  Ett skott hördes. Kennedy skrek i chock. Nästa sekund hörde hon hur kroppen kollapsade och när hon vände sig om såg hon att den gamle mannen hade fallit till marken, ett hål gapade i bröstet, blod rann ut och stänkte på cellens väggar.
  
  Hennes käke tappade, misstro stängde av hennes hjärna. Hon kunde bara se när Frey vände sig mot henne ännu en gång.
  
  "Och du, Kennedy Moore. Din tid kommer. Vi kommer snart att utforska de djup som du kan ta dig ner till."
  
  Vände på klacken och flinade och gick därifrån.
  
  
  FYRTIOTVÅ
  
  
  
  LA VEREIN, TYSKLAND
  
  
  Abel Frey skrattade för sig själv när han gick till sin säkerhetsavdelning. Några uppfinningsrika ögonblick och han stampade dessa idioter i marken. De är båda trasiga. Och till sist dödade han den där gamla idioten Parnevik Stone till döds.
  
  Fantastisk. Nu till ännu roligare aktiviteter.
  
  Han öppnade dörren till sitt privata rum för att hitta Milo och Alicia spretiga ut på hans soffa, precis som han hade lämnat dem. Den store amerikanen led fortfarande av skadan och ryckte till för varje drag, tack vare den svensken Torsten Dahl.
  
  "Några nyheter från nästa dörr?" - frågade Frey direkt. "Har Hudson ringt?"
  
  Intill låg en kontrollcentral för CCTV, som för närvarande övervakas av en av Freys mest radikala supportrar, Tim Hudson. Känd runt slottet som "mannen med minnet" för sin omfattande datorkunskap, var Hudson en av Freys första elever, en man som var villig att gå till vilken ytterlighet som helst för sin fanatiske chef. För det mesta övervakade de utvecklingen av installationen av Odins grav, och Hudson stod vid rodret - förbannade, svettades och nervöst slukade Yeagers som om det vore mjölk. Frey var ivrig efter att se graven installerad på sin rättmätiga plats, och han gjorde fullständiga förberedelser för sitt första anmärkningsvärda besök. Även hans fångar, Karins kvarter och cellerna hos hans nya fångar inspekterades.
  
  Och fest såklart. Hudson satte upp ett system som utsatte varje tum av klubben för viss kontroll, vare sig det var infraröd eller standardplan, och varje rörelse av Freys elitgäster registrerades och kontrollerades för dess vikt i hävstångseffekt.
  
  Han förstod att makt trots allt inte är kunskap. Styrka var ett gediget bevis. Diskret fotografering. Högupplöst video. Fångandet kan ha varit olagligt, men det gjorde inte ont om offret var tillräckligt rädd.
  
  Abel Frey kunde ordna en "date night" med en stjärna eller en rockbrud när som helst för honom. Han kunde köpa en målning eller en skulptur, få platser på första raden på den hetaste showen i den mest glittrande staden, uppnå det ouppnåeliga närhelst han ville.
  
  "Ingenting ännu. Hudson måste ha svimmat i soffan igen", sa Alicia medan hon slappade med huvudet i händerna och benen dinglande över kanten på hans soffa. När Frey tittade på henne spred hon lite på knäna.
  
  Säkert. Naturligtvis suckade Frey för sig själv. Han såg när Milo stönade och höll om revbenen. Han kände ett ryck av elektricitet påskynda hans hjärtslag när tanken på sex blandas med fara. Han höjde ett ögonbryn i Alicias riktning och gav henne det universella "pengar"-tecknet.
  
  Alicia sänkte ner benen. "Vid närmare eftertanke, Milo, varför går du inte och kollar igen. Och få en fullständig rapport från den idioten Hudson, hmm? Boss," hon nickade mot silverfatet med aptitretare. "Något ovanligt?"
  
  Frey studerade tallriken medan Milo, omedveten om vad som hände, som en politiker för sin dumhet, skickade en låtsad blick i riktning mot sin flickvän, sedan stönade och haltade ut ur rummet.
  
  Frey sa: "Biscottin ser utsökt ut."
  
  Så fort dörren klickade på plats gav Alicia Frey en tallrik med kex och klättrade upp på hans bord. Stående på alla fyra vände hon huvudet mot honom.
  
  "Vill du ha en fin engelsk röv med det här kexet?"
  
  Frey tryckte på en hemlig knapp under sitt skrivbord. Omedelbart flyttade den falska målningen åt sidan och avslöjade en rad videoskärmar. Han sa: "Sex", och en av skärmarna vaknade till liv.
  
  Han smakade på kakan medan han tittade på och smekte frånvarande över Alicias runda skinka.
  
  "Min stridsarena," andades han. "Den är redan tillagad. Ja?"
  
  Alicia vred sig förföriskt. "Ja".
  
  Frey började stryka depressionen mellan hennes ben. "Då har jag ungefär tio minuter på mig. Du får nöja dig med en snabb tills vidare."
  
  "Mitt livs historia".
  
  Frey vände sin uppmärksamhet mot henne, alltid medveten om Milo bara tjugo fot bort bakom den olåsta dörren, men även med det, och den sensuella närvaron av Alicia Miles, kunde han fortfarande inte ta blicken från den lyxiga cellen i en av hans nyblivna förvärvade fångar.
  
  Seriemördare - Thomas Caleb.
  
  Den sista konfrontationen var oundviklig.
  
  
  
  Del 3
  Slagfält...
  
  
  FYRTIOTRE
  
  
  
  LA VEREIN, TYSKLAND
  
  
  Kennedy sprang till barerna när Abel Frey och hans vakter dök upp utanför deras cell. Hon skrek åt dem att ta bort professorns kropp eller låta dem gå fria, sedan kände hon en våg av bävan när de gjorde just det.
  
  Hon stannade vid ingången till cellen, inte säker på vad hon skulle göra. En av vakterna pekade med sin pistol. De gick djupare in i fängelsekomplexet, förbi flera celler till, alla obesatta. Men omfattningen av det hela kylde henne till benet. Hon undrade vilken typ av fördärvade orättvisor den här killen var kapabel till.
  
  Det var då hon insåg att han kunde vara värre än Caleb. Värre än dem alla. Hon hoppades att Drake, Dahl och den stödjande armén närmade sig, men hon var tvungen att möta detta dilemma och övervinna det i tron att de var på egen hand. Hur kunde hon hoppas på att skydda Ben som Drake gjorde? En ung kille gick bredvid henne. Han har inte pratat så mycket sedan Parnevik dog. I själva verket, trodde Kennedy, hade pojken bara sagt några få ord sedan de hade fångats i graven.
  
  Såg han sin chans att rädda Karin på väg? Hon visste att hans mobiltelefon fortfarande låg säkert i fickan, inställd på att vibrera och att han hade fått ett halvdussin samtal från sina föräldrar som han inte hade svarat.
  
  "Vi är på rätt ställe", viskade Kennedy ur mungipan. "Håll ditt sinne för dig själv."
  
  "Håll käften, amerikan!" Frey spottade ut det sista ordet som om det vore en förbannelse. För honom, tänkte hon, var det mest troligt. "Du borde oroa dig för ditt eget öde."
  
  Kennedy tittade tillbaka. "Vad ska detta betyda? Tänker du tvinga mig att bära en av dina små klänningar som du gjort?" Hon imiterade klippning och sömnad.
  
  Tysken höjde på ögonbrynet. "Söt. Låt oss se hur länge du håller dig pigg."
  
  Bortom komplexet av celler gick de in i en annan, mycket mörkare del av huset. Nu gick de i skarp vinkel nedåt, rummen och korridorerna runt henne var i förfall. Även om det var en röd sill för att förvirra blodhundarna.
  
  De gick nerför den sista korridoren, som ledde till en välvd trädörr med stora metallplattor på gångjärnen. En av vakterna slog ett åttasiffrigt nummer på en trådlös numerisk knappsats och de tunga dörrarna började knarra upp.
  
  Genast såg hon de brösthöga metallräcken som omgav det nya rummet. Ett trettio till fyrtiotal personer stod runt honom med drinkar i händerna och skrattade. Playboys och knarkbaroner, högklassiga manliga och kvinnliga prostituerade, kungligheter och ordförande för Fortune 500. Änkor med enorma arv, oljerika shejker och miljonärsdöttrar.
  
  Alla stod runt barriären och smuttade på Bollinger och Romani Conti, knaprade på delikatesser och utstrålade sin kultur och klass.
  
  När Kennedy kom in stannade de alla och stirrade på henne ett ögonblick. Hennes kyliga tanke var att utvärdera henne.Viskningar sprang längs de dammiga väggarna och piggade upp hennes öron.
  
  Det är hon? Polis?
  
  Han kommer att förstöra henne om, åh, fyra minuter.
  
  Jag tar den. Jag ger dig ytterligare tio, Pierre. Vad ska du säga?
  
  Sju. Jag slår vad om att hon är starkare än hon ser ut. Och ja, hon kommer att bli lite förbannad, tror du inte?
  
  Vad fan pratade de om?
  
  Kennedy kände en grov spark mot hennes skinkor och snubblade in i rummet. Församlingen skrattade. Frey sprang snabbt efter henne.
  
  "Människor!" Han skrattade. "Mina vänner! Det här är ett underbart erbjudande, tycker ni inte det? Och hon kommer att ge oss en underbar natt!"
  
  Kennedy såg sig omkring, okontrollerat rädd. Vad fan pratade de om? Var taggig, mindes hon kapten Lipkinds favoritordspråk. Fortsätt ditt spel. Hon försökte koncentrera sig, men chocken och den surrealistiska omgivningen hotade att göra henne galen.
  
  "Jag kommer inte att uppträda framför dig," mumlade hon till Freys rygg. "På vilket sätt du förväntar dig."
  
  Frey vände sig mot henne och hans medvetna leende var fantastiskt. "Är det inte? För något värdefullt skull tror jag att du överskattar dig själv och dina kamrater. Men det är normalt. Du kanske tycker annorlunda, men jag tror att du kommer att göra det, kära Kennedy. Jag tror verkligen att du kan. Komma." Han vinkade henne att komma till honom.
  
  Kennedy klev mot ringräcket. Omkring tolv fot under henne fanns ett cirkulärt hål som grävdes ojämnt ner i marken, dess golv översållat med stenar och dess väggar täckta med smuts och sten.
  
  Gammaldags gladiatorarena. Kampgrop.
  
  Metallstegar drogs upp bredvid henne och lyftes över räckena ner i gropen. Frey antydde att hon skulle komma ner.
  
  "Ingen chans", viskade Kennedy. Tre vapen riktades mot henne och Ben.
  
  Frey ryckte på axlarna. "Jag behöver dig, men jag behöver seriöst ingen pojke. Vi kunde börja med en kula mot knäet, sedan till armbågen. Arbeta och se hur lång tid det tar för dig att uppfylla min begäran." Hans helvetiska leende övertygade henne om att han gärna skulle bekräfta sina ord.
  
  Hon gnisslade ihop tänderna och tillbringade en sekund med att släta ut sin byxdress. Den rika skaran tittade intresserat på henne, som ett djur i en bur. Glasen var tomma och aptitretarna var uppätna. Servitörer och servitriser fladdrade bland dem, osedda av dem, mättande och uppfriskande.
  
  "Vad för grop?" hon prutade om tid, såg ingen väg ut ur det, försökte ge Drake varje dyrbar extra sekund.
  
  "Det här är min stridsarena," sa Frey vänligt. "Du lever i ett härligt minne eller dör i skam. Valet, min kära Kennedy, ligger i dina händer. "
  
  Håll dig taggig.
  
  En av vakterna knuffade till henne med munstycket på sin pistol. På något sätt lyckades hon projicera en positiv blick på Ben och sträckte sig mot trappan.
  
  "Vänta," Freys ögon blixtrade argt. "Ta av henne skorna. Detta kommer att underblåsa hans blodtörst lite mer."
  
  Kennedy stod där, förödmjukad och rasande, och lite omtumlad när en av vakterna knäböjde framför henne och tog av henne skorna. Hon gick upp för trappan och kände sig overklig och avlägsen, som om detta märkliga möte ägde rum med en annan Kennedy i ett avlägset hörn av världen. Hon undrade vem den här han som alla hela tiden hänvisade till egentligen var.
  
  Det lät inte särskilt bra. Det lät som att hon skulle behöva kämpa för sitt liv.
  
  När hon gick nerför trappan kom en visselpipa från folkmassan och en kraftig våg av blodtörst fyllde luften.
  
  De skrek alla typer av oanständigheter. Satsningar lades, några på att hon skulle dö på mindre än en minut, andra på att hon skulle tappa sin stringtrosa på mindre än trettio sekunder. En eller två erbjöd henne till och med stöd. Men den större risken var att han skulle vanhelga hennes döda kropp efter att ha förvandlat henne till pulver.
  
  Den rikaste av de rika, den mäktigaste avskum på jorden. Om detta var vad rikedom och makt gav dig, då var världen verkligen förstörd.
  
  Allt för snabbt nudde hennes bara fötter den hårda marken. Hon steg av och kände sig kall och utsatt och såg sig omkring. Mitt emot henne skars ett hål i väggen. Den var för närvarande täckt av en uppsättning tjocka stänger.
  
  Figuren som var instängd på andra sidan av dessa barer rusade plötsligt fram och smällde in i dem med ett bloddrypande skrik av raseri. Han skakade dem så hårt att de studsade, hans ansikte lite mer än ett förvrängt morrande.
  
  Men trots detta, och trots hennes bisarra omgivning, kände Kennedy igen honom snabbare än det tog henne att komma ihåg hans namn.
  
  Thomas Caleb, seriemördare. Här i Tyskland, med henne. Två dödliga fiender kom in på stridsarenan.
  
  Abel Freys plan, kläckt tillbaka i New York, håller på att genomföras.
  
  Kennedys hjärta hoppade, och en ren ström av hat sköt från hans tår till hans hjärna och tillbaka som en pil.
  
  "Din jävel!" ropade hon, sjudande av ilska. "Du är en absolut jävel!"
  
  Sedan reste sig galler och Caleb hoppade mot henne.
  
  
  * * *
  
  
  Drake gick ut ur helikoptern innan den nådde marken, fortfarande ett steg bakom Torsten Dahl, och sprang mot det livliga hotellet, som hade tagits över av en gemensam koalition av internationella styrkor. Armén är förvisso blandad, men beslutsam och stridsberedd.
  
  De låg 1,2 mil norr om La Vereina.
  
  Arméfordon och civila fordon stod uppradade, motorerna mullrade och stod redo.
  
  Foajén var full av aktivitet: kommandosoldater och specialstyrkor, underrättelseagenter och soldater samlades, städade och gjorde sig redo.
  
  Dahl meddelade sin närvaro genom att hoppa in i hotellets reception och skrika så högt att alla vände sig om. Det rådde respektfull tystnad.
  
  De kände redan honom, Drake och de andra och var väl medvetna om vad de hade uppnått på Island. Varje person här informerades via videolänkssändning mellan hotellet och helikoptern.
  
  "Vi är redo?" Dahl skrek. "För att förstöra den här jäveln?"
  
  "Utrustningen är klar," ropade befälhavaren. Alla höll Dahl ansvarig för denna operation. "Prickskyttar är på plats. Vi är så heta att vi lika gärna kan starta om den här vulkanen, sir!"
  
  Dahl nickade. "Vad väntar vi på då?"
  
  Ljudnivån gick upp hundra snäpp. Trupperna filade ut genom dörrarna, slog varandra på ryggen och ordnade att träffas för öl efter striden för att hålla uppe bravader. Motorerna började dåna när de monterade fordonen drog iväg.
  
  Drake gick med Dahl i det tredje rörliga fordonet, en militär Humvee. Under de senaste timmarnas genomgångar visste han att de hade cirka 500 man, tillräckligt för att sänka Freys lilla armé på 200 man, men tysken var i en högre position och förväntades ha många tricks.
  
  Men det enda han inte hade var överraskningsmomentet.
  
  Drake studsade i framsätet, höll i sitt gevär, hans tankar fokuserade på Ben och Kennedy. Hayden satt i sätet bakom dem, rustad för krig. Wells lämnades kvar på hotellet med ett allvarligt magsår.
  
  Konvojen rundade en skarp kurva, och sedan kom La Veraine till syne, upplyst som en julgran mot mörkret som omgav den, och framför bergets svarta klippa som tornar upp sig ovanför den. Dess portar var vidöppna, vilket visade den fräcka fräckheten hos mannen de hade kommit för att störta.
  
  Dahl slog på mikrofonen. "Sista chansen. Vi börjar heta. Hastighet kommer att rädda liv här, människor. Du vet målen, och du vet vår bästa gissning om var Odens kista kommer att vara. Låt oss ta itu med denna GRIS, soldater."
  
  Länken stod för Polite Intelligent Gentleman. För mycket ironi. Drake var vitknöd när Hummern sprang genom Freys vakthus med knappt en tum över på vardera sidan. De tyska vakterna började slå larm från sina höga torn.
  
  De första skotten avlossades och studsade mot blyfordonen. När konvojen tvärt stannade öppnade Drake sin dörr och körde iväg. De använde inte flygstöd eftersom Frey kanske hade RGPS. De behövde snabbt flytta bort från bilarna av samma anledning.
  
  Gå in och förvandla PIGS-landet till en baconfabrik.
  
  Drake sprang till de tjocka buskarna som växte under fönstret på första våningen. SAS-teamet de skickade för trettio minuter sedan borde redan ha spärrat av området för nattklubben och dess "civila" gäster. Kulor flög från slottsfönstren och duschade över porthusets väggar när bilar vällde in. Koalitionsstyrkor gav tillbaka eld med hämnd, krossade glas, slog kött och ben och gjorde stenfasaden till mos. Det blev rop, skrik och rop på förstärkning.
  
  Det var kaos inne i slottet. En RPG-explosion kom från ett fönster på övervåningen, kraschade in i Freys vakthus och förstörde en del av väggen. Skräp forsade ner på de invaderande soldaterna. Maskingevärelden kom tillbaka och en tysk legosoldat föll från översta våningen, skrek och tumlade tills han träffade marken med en skrämmande krasch.
  
  Dahl och en annan soldat öppnade eld mot ytterdörrarna. Deras kulor eller rikoschetter dödade två personer. Dahl sprang fram. Hayden var någonstans i striden bakom honom.
  
  "Vi måste komma in i det här helveteshålet! Nu!"
  
  Nya explosioner skakade natten. Den andra RPG:n slog en massiv krater flera fot öster om Drake's Hummer. En regn av smuts och stenar föll mot himlen
  
  Drake sprang, hukade och stannade under det korsande mönstret av kulor som genomborrade luften ovanför hans huvud.
  
  Kriget har börjat på riktigt.
  
  
  * * *
  
  
  Publiken visade sin blodtörst redan innan Kennedy och Caleb berördes. Kennedy cirklade försiktigt, hennes fingrar grep tag i smutsen, hennes fötter testade sten och jord, rörde sig oregelbundet för att inte vara förutsägbara. Hennes hjärna kämpade för att förstå allt, men hon hade redan lagt märke till en svaghet hos sin motståndare - hur hans ögon tog in figuren som hennes formlösa byxdräkt konservativt täckte.
  
  Så detta var ett sätt att döda mördaren. Hon fokuserade på att hitta någon annan.
  
  Caleb gjorde det första steget. Saliv flög från hans läppar när han gjorde ett utfall mot henne, armarna fladdrande. Kennedy slog emot honom och klev åt sidan. Publiken var ute efter blod. Någon spillde rött vin på marken, en symbolisk gest av blodet de ville utgjuta. Hon hörde Frey, den sjuka jäveln, uppmana Caleb, den hjärtlösa psykopaten, att göra detta.
  
  Nu gjorde Caleb ett utfall igen. Kennedy hittade henne lutad mot väggen. Hon tappade koncentrationen, distraherad av publiken.
  
  Sedan låg Caleb ovanpå henne, hans bara armar lindade runt hennes hals - hans svettiga, äckliga... bara händer. Händerna på en mördare...
  
  ... grymhet och död ...
  
  ...smetar ut hans ruttna smuts över hela hennes hud. Varningsklockor ringde i hennes huvud. Du måste sluta tänka så! Du måste fokusera och kämpa! Slåss mot en riktig fighter, inte en legend du skapat.
  
  Den otåliga publiken tjöt igen. De slog sönder flaskor och glas mot stängslet och vrålade som djur ivriga att döda.
  
  Och Caleb, så nära efter allt som hände. Hennes koncentrationscentrum sköts, sprängdes åt helvete. Monstret slog henne i sidan samtidigt som hon tryckte hennes huvud mot hans bröst. Hans smutsiga, svettiga bara bröst. Sedan slog han henne igen. Smärtan exploderade i hennes bröst. Hon vacklade. Rött vin hälldes över henne och rann uppifrån.
  
  "Det är det", hånade Caleb henne. "Gå ner dit du hör hemma."
  
  Publiken vrålade. Caleb torkade sina äckliga händer på hennes långa hår och skrattade med tyst, dödlig illvilja.
  
  "Kommer att pissa på din döda kropp, tik."
  
  Kennedy föll på knä och undkom kort Calebs grepp. Hon försökte undvika honom, men han höll henne hårt i hennes byxor. Han drog henne tillbaka till sig och flinade som en vilde med ett dödshuvud. Hon hade inget val. Hon knäppte upp sina byxor, sina formlösa, figurdöljande byxor och lät dem glida ner för hennes ben. Hon utnyttjade hans tillfälliga överraskning för att krypa iväg på sin rumpa. Stenarna repade hennes hud. Publiken tjöt. Caleb kastade sig framåt och sträckte sig in i linningen på hennes underkläder, men hon sparkade honom illvilligt i ansiktet, underkläderna klirrade tillbaka precis när hans näsa, blodig och trasig, dinglade åt sidan. Hon satt där ett ögonblick och tittade på sin fiende och fann att hon inte kunde se bort från hans blodsprängda, köttätande ögon.
  
  
  * * *
  
  
  Drake rullade genom den snygga dörröppningen in i den enorma lobbyn. SAS spärrade faktiskt av nattklubbsområdet och täckte över huvudtrappan. Resten av slottet skulle inte vara så vänligt.
  
  Dahl klappade hans bröstficka. - Ritningarna visar ett förråd till höger om oss och längst i österflygeln. Tvivla inte på något nu, Drake. Hayden. Vi var överens om att detta var den mest logiska platsen för Frey, våra vänner och Graven."
  
  "Jag drömde inte ens om det," sa Hayden beslutsamt.
  
  Med en grupp män klättrade bakom sig följde Drake efter Dahl genom dörren till den östra flygeln. Så fort dörren öppnades genomborrade fler kulor luften. Drake rullade och reste sig och sköt.
  
  Och plötsligt fanns Freys folk bland dem!
  
  Knivar blinkade. Handpistoler avfyrade. Soldater kom ner från vänster och höger. Drake tryckte sin pistols mynning mot tinningen på en av Freys vakter och svängde sedan vapnet till skjutläge precis i tid för att sätta en kula i angriparens ansikte. Vakten attackerade honom från vänster. Drake undvek utfallet och armbågade killen i ansiktet. Han böjde sig över den medvetslöse mannen, tog upp sin kniv och sänkte spetsen i huvudet på en annan som var på väg att skära halsen av Delta Commandos.
  
  Ett pistolskott hördes intill hans öra; SGG:s favoritvapen. Hayden använde en Glock och en armékniv. Multinationell styrka för en multinationell incident, tänkte Drake. Fler skott ljöd längst ut i rummet. Få italienarna inblandade.
  
  Drake rullade platt under fiendens sidoslag. Han vände hela kroppen, fötterna först, och slog killen av fötterna. När mannen landade hårt på ryggraden begick Drake självmord.
  
  Den tidigare SAS-officeren reste sig upp och såg Dahl ett dussin steg före. Deras fiender blev färre och färre - förmodligen återstod bara några dussin martyrer, skickade för att slita ner inkräktarna. Den riktiga armén skulle vara någon annanstans.
  
  "Inte illa för en uppvärmning", flinade svensken med blod runt munnen. "Sätt igång nu!"
  
  De gick genom en annan dörr, rensade ett rum från fällor, sedan ett annat rum där krypskyttar plockade bort sex av de goda killarna innan de eliminerades. Så småningom befann de sig framför en hög stenmur med kryphål genom vilka maskingevär sköt. I mitten av stenmuren fanns en ännu mer imponerande ståldörr, som påminde om ett bankvalv.
  
  "Det var det", sa Dahl och böjde sig tillbaka. "Freys observationsrum."
  
  "Ser ut som en tuff jävel", sa Drake och tog skydd bredvid honom och räckte upp handen medan dussintals soldater sprang fram till honom. Han såg sig omkring efter Hayden, men kunde inte urskilja hennes smala figur bland männen. Vart fan tog hon vägen? Åh snälla, låt henne inte ligga där igen... blöder...
  
  "Fort Knox är en svår nöt att knäcka", sa Delta-kommandot medan han tog en tugga.
  
  Drake och Dal tittade på varandra. "Brottare!" - sa de båda samtidigt och höll fast vid sin policy att "snabbt och lura inte".
  
  Två stora kanoner fördes försiktigt längs linjen, soldaterna flinade medan de tittade på. Starka gripkrokar av stål var fästa vid piporna på kraftfulla kanoner, liknande raketgevär.
  
  De två soldaterna sprang tillbaka vägen de kom, med ytterligare stålkablar i sina händer. Stålkablar fästa i en ihålig kammare på baksidan av bärraketerna.
  
  Dahl dubbelklickade på sin Bluetooth-anslutning. "Säg till när vi kan börja."
  
  Det gick några sekunder, sedan kom svaret. "Fram!"
  
  En bom sattes upp. Drake och Dahl klev ut med granatkastare slängda över axlarna, siktade och tryckte på avtryckaren.
  
  Två gripkrokar av stål flög ut med en rakets hastighet och grävde djupt in i stenväggen i Freys valv innan de bröt ut på andra sidan. Så fort de mötte utrymme aktiverade sensorn en enhet som snurrade krokarna själva och tvingade dem hårt mot väggen på andra sidan.
  
  Dahl knackade sig själv på örat. "Gör det".
  
  Och även underifrån kunde Drake höra ljudet av två Hummers som växlade in i backen, kablar fästa vid deras förstärkta stötfångare.
  
  Freys ogenomträngliga vägg exploderade.
  
  
  * * *
  
  
  Kennedy sparkade ut i varning när Caleb hoppade mot henne, tog tag i hans knä och fick honom att vackla. Hon utnyttjade stundens andrum för att hoppa upp. Caleb kom igen och hon slog honom på örat med handbaken.
  
  Folkmassan ovanför henne blödde av njutning. Sällsynt vin till ett värde av tusentals dollar och fin whisky rann ut på arenan. Ett par spetstrosor för kvinnor flöt ner. Slips för män. Ett par Gucci-manschettknappar, varav en studsar mot Calebs håriga rygg.
  
  "Döda henne!" Frey skrek.
  
  Caleb tunnlade mot henne som ett godståg, med armarna utsträckta, smutsiga ljud kom från djupt inuti hans mage. Kennedy försökte hoppa iväg, men han fångade henne och lyfte upp henne från marken och lyfte upp henne från golvet.
  
  Medan han var i luften kunde Kennedy bara krypa ihop medan han väntade på landningen. Och det var hårt, sten och jord kraschade in i hennes ryggrad och slog luften ur hennes lungor. Hennes ben sparkade upp, men Caleb klev in i dem och satte sig ovanpå henne och vilade armbågarna framåt.
  
  "Mer som det," muttrade mördaren. "Nu ska du skrika. Eeeeeee!" Hans röst var manisk, som tjutet från en gris i ett slakteri i hennes öron. "Eeeeeeeee!"
  
  Brännande smärta fick Kennedys kropp att krampa. Bastarden var nu en tum ifrån henne, hans kropp låg ovanpå henne, dregla droppade från hans läppar på kinderna, hans ögon brände av helvete, han tryckte sitt gren mot hennes egna.
  
  Hon var hjälplös ett ögonblick och försökte fortfarande hämta andan. Hans näve slog i hennes mage. Hans vänstra hand höll på att göra detsamma när den stannade. En pulserande tanke, och sedan flyttade den upp till halsen och började klämma.
  
  Kennedy kvävdes och kippade efter luft. Caleb fnissade som en galning. Han klämde hårdare. Han studerade hennes ögon. Han lutade sig mot hennes kropp och krossade henne med sin vikt.
  
  Hon sparkade så hårt hon kunde och slog honom åt sidan. Hon förstod mycket väl att hon precis fått ett pass. Bastardens förvrängda behov räddade hennes liv.
  
  Hon gled iväg igen. Publiken hånade henne - över hennes uppträdande, mot hennes smutsiga kläder, mot hennes kliade rumpa, mot hennes blödande fötter. Caleb reste sig, Rocky-liknande, från gränsen till nederlag och spred sina armar och skrattade.
  
  Och så hörde hon en röst, svag men skärande genom den hesa kakofonien.
  
  Bens röst: "Drake närmar sig, Kennedy. Han kommer närmare. Jag fick ett meddelande!"
  
  Helvete... han skulle inte hitta dem här. Hon kunde inte föreställa sig att han, av alla platser i slottet, skulle leta igenom den här. Dess mest troliga mål skulle vara lagring eller celler. Detta kan ta timmar....
  
  Ben behövde henne fortfarande. Calebs offer behövde henne fortfarande.
  
  Stå upp och skrik när de inte kunde.
  
  Caleb rusade mot henne, hänsynslös i sin själviskhet. Kennedy låtsades skräck, höjde sedan benet och slog armbågen rakt in i hans annalkande ansikte.
  
  Blod forsade över hela hennes hand. Caleb stannade som om han hade kört in i en tegelvägg. Kennedy pressade sin fördel, slog honom i bröstet, slog hans redan brutna näsa, sparkade honom i knäna. Hon använde alla tänkbara metoder för att göra bödeln oförmögen.
  
  Folkmassans dån ökade, men hon hörde det knappt. Ett snabbt slag mot bollarna skickade rövhålet på knäna, ett annat mot hakan vände honom på ryggen. Kennedy föll i smutsen bredvid honom, flämtande av utmattning, och stirrade in i hans vantro ögon.
  
  Det hördes en duns nära hennes högra knä. Kennedy tittade tillbaka och såg en trasig vinflaska fast upp och ner i smutsen. En merlot som fortfarande osar flytande röd löfte.
  
  Caleb svängde mot henne. Hon tog slaget i ansiktet utan att rycka till. "Du måste dö," väste hon. "För Olivia Dunn", drog hon upp den trasiga flaskan ur marken. "För Selena Tyler," hon höjde den ovanför hans huvud. "Miranda Drury", tillade hon, "hennes första slag krossade tänder, brosk och ben. "Och för Emma Silke," hennes andra slag tog bort hans öga. "För Emily Jane Winters," hennes sista slag förvandlade hans hals till köttfärs.
  
  Och hon knäböjde där på den blodiga marken, segerrik, adrenalinet pumpade genom hennes ådror och pulserade genom hennes hjärna, och försökte återerövra mänskligheten som för ett ögonblick hade övergett henne.
  
  
  FYRTIOFYRA
  
  
  
  LA VEREIN, TYSKLAND
  
  
  Kennedy beordrades tillbaka upp för trappan under pistolhot. Thomas Calebs kropp fick ryckningar där den borde ha dött.
  
  Frey såg olycklig ut och pratade i sin mobiltelefon. "Vault", kväkade han. "Rädda valvet till varje pris, Hudson. Jag bryr mig inte om något annat, din idiot. Stig upp ur den här jävla soffan och gör vad jag betalar dig för att göra!"
  
  Han stängde av anslutningen och stirrade på Kennedy. "Det verkar som om dina vänner bröt sig in i mitt hus."
  
  Kennedy gav honom en slug blick innan han vände den mot den församlade eliten. "Det ser ut som att ni dårar kommer att få lite av det ni förtjänar."
  
  Det var tysta skratt och det klirrade från glasögonen. Frey gick med en stund innan han sa: "Drick upp, mina vänner. Lämna sedan på vanligt sätt."
  
  Kennedy låtsades lite bravader, tillräckligt för att blinka åt Ben. Fan om hennes kropp inte gjorde ont som en kärring. Hennes rumpa brände och hennes ben bultade; hans huvud värkte och hans händer var täckta av klibbigt blod.
  
  Hon överlämnade dem till Frey. "Kan jag rengöra det här?"
  
  "Använd din skjorta," skrattade han. "Det här är i alla fall inget annat än en trasa. Utan tvekan speglar det resten av din garderob."
  
  Han viftade med handen på ett kungligt sätt. "Ta med henne. Och en pojke."
  
  De lämnade arenan, Kennedy kände sig trött och försökte lugna hennes snurrande huvud. Konsekvenserna av det hon hade gjort skulle leva med henne i årtionden, men nu var det inte dags att stanna kvar. Ben var bredvid henne och, att döma av ansiktsuttrycket, försökte han tydligt telepatiskt lugna henne.
  
  "Tack, kille," sa hon och ignorerade vakterna. "Det var en cakewalk."
  
  Efter den vänstra gaffeln gick de nerför en annan korridor som grenade sig från deras cellblock. Kennedy samlade sina tankar.
  
  Bara överlev, tänkte hon. Håll dig vid liv.
  
  Frey fick ett nytt samtal. "Vad? Finns de i förråd? Idiot! Du... du..." mumlade han i raseri. "Hudson, du... skicka hela armén hit!"
  
  Ett elektroniskt skrik avbröt anslutningen abrupt, som en giljotin som skär av huvudet på en fransk drottning.
  
  "Ta dem!" Frey vände sig till sina vakter. "Ta med dem till bostaden. Det verkar finnas fler av dina vänner än vi först trodde, kära Kennedy. Jag kommer tillbaka för att behandla dina sår senare."
  
  Med dessa ord gick den galna tysken snabbt iväg. Kennedy var mycket medveten om att hon och Ben nu var ensamma med fyra vakter. "Fortsätt," en av dem knuffade henne mot dörren i slutet av korridoren.
  
  När de gick igenom detta blinkade Kennedy förvånat.
  
  Den här delen av slottet revs helt, ett nytt välvt tak restes över huvudet och små 'hus' i tegel kantade båda sidor om utrymmet. Inte mycket större än stora ladugårdar, det var ungefär åtta stycken. Kennedy insåg omedelbart att mer än ett fåtal fångar hade passerat denna plats på en gång.
  
  En sämre person än Thomas Caleb?
  
  Möt Abel Frey.
  
  Hennes situation blev värre för varje sekund. Vakterna knuffade henne och Ben mot ett av husen. Väl inne var det game over. Du förlorar.
  
  Hon kunde ta ut en, kanske till och med två. Men fyra? Hon hade inte en chans.
  
  Om bara....
  
  Hon tittade tillbaka på närmaste väktare och märkte att han tittade skattande på henne. "Hej, är det här? Ska du sätta oss där?"
  
  "Det här är mina order."
  
  "Se. Den här killen är här - han kom hela vägen för att rädda sin syster. Du tror att han kanske kunde se henne. Bara en gång."
  
  "Beställningar från Frey. Vi är inte tillåtna."
  
  Kennedy tittade från den ena vakten till den andra. "Och vad? Vem borde veta? Hänsynslöshet är livets krydda, eller hur?"
  
  Vakten skällde åt henne. "Är du blind? Har du inte sett kamerorna på det här jävla stället?"
  
  "Frey är upptagen med att slåss mot armén," log Kennedy. "Varför tror du att han sprang iväg så snabbt?" Killar, låt Ben se sin syster, så kanske jag tar dig lite slappt när de nya cheferna kommer."
  
  Vakterna tittade smygande på varandra. Kennedy lade mer övertygelse i hennes röst och lite mer flirt i hennes kroppsspråk, och snart höll de två på att låsa upp Karins dörr.
  
  Två minuter senare fördes hon ut. Hon vacklade mellan dem och såg utmattad ut, hennes blonda hår rufsig och ansiktet utdraget.
  
  Men så såg hon Ben och hennes ögon lyste upp som en blixt i en storm. Det verkade som om styrkan hade återvänt till hennes kropp.
  
  Kennedy fångade hennes blick när de två grupperna möttes och försökte snabbt förmedla brådskan, faran, sista chansens scenario med hennes galna idé, allt med en desperat blick.
  
  Karin vinkade iväg vakterna och morrade. "Sätt igång och hämta några, dina jävlar. "
  
  
  * * *
  
  
  Thorsten Dahl ledde laddningen, höll ut sin pistol som ett höjt svärd och ropade för fullt. Drake var precis bredvid honom och sprang i full fart redan innan hela valvets vägg rasade. Rök och skräp spridda över det lilla området. När Drake sprang kände han andra koalitionstrupper fläkta ut i båda riktningarna. De var en brinnande dödsfalang, som avancerade mot sina fiender med mordiska avsikter.
  
  Drakes instinkter slog in när röken virvlade och tunnade ut. Till vänster stod en grupp vakter, frusna av rädsla, långsamma att reagera. Han avfyrade en skur mitt ibland dem och förstörde minst tre kroppar. Återvändande eld hördes framåt. Soldater föll till vänster och höger om honom och träffade den kollapsade väggen hårt med sin fart.
  
  Blodet sprutade mitt framför ögonen på honom när italienarens huvud förvandlades till ånga, mannen inte tillräckligt snabb för att undvika kulan.
  
  Drake duva för skydd. Vassa stenar och betong slet av köttet på hans armar när han föll till golvet. När han rullade över, sköt han flera skott mot hörnen. Folk skrek. Utställningen exploderade under kraftig eld. Gamla ben virvlade genom luften i slow motion som dammfläckar.
  
  Skotten hördes igen framför sig, och Drake såg en massa människor röra sig. Jesus! Freys armé var precis där, sammandragen i sin dödliga formation, och gick framåt snabbare och snabbare eftersom de kände att de hade fördelen.
  
  
  * * *
  
  
  Karin använde kampsportsträning för att göra sina vakter ur funktion på några sekunder. Kennedy gav en vass backhand mot hennes vakts haka, klev sedan fram och stötte hans huvud så hårt att stjärnor blixtrade framför hennes ögon. En sekund senare såg hon sin andra motståndare, den fjärde vakten, hoppa åt sidan för att skapa lite utrymme mellan dem.
  
  Hennes hjärta sjönk. Så den fjärde vakten var en bro för långt. Även för två av dem.
  
  Vakten såg förstenad ut när han lyfte sitt gevär. Med darrande fingrar skannade han området efter hjälp. Kennedy sträckte ut sina armar, handflatorna ut.
  
  "Lugna dig, dude. Var bara lugn."
  
  Hans avtryckarfinger krullade sig av rädsla. Ett skott hördes och studsade i taket.
  
  Kennedy kröp ihop. Spänningen tjocknade luften och förvandlade den till en nervös buljong.
  
  Ben nästan skrek när hans mobiltelefon började spela en raspig ringsignal genom sin ångest. Sizers bild vreds upp till maximalt.
  
  Vakten hoppade också och avledde ytterligare ett ofrivilligt skott. Kennedy kände vinden från kulan passera hennes skalle. Ren rädsla frös henne på plats.
  
  Snälla, tänkte hon. Var inte en idiot. Var uppmärksam på din träning.
  
  Ben kastade sedan sin telefon mot vakten. Kennedy såg honom rycka till och föll snabbt till golvet för att ytterligare skapa en distraktion. När vakten tappade telefonen och vände uppmärksamheten hade Kennedy axlat den tredje vaktens vapen.
  
  Karin dock, hon bodde här ett tag. Hon har sett och upplevt svårigheter. Hon sköt direkt. Vakten ryggade tillbaka när ett rött moln bröt upp ur hans jacka. Sedan spred sig en mörk fläck över hans axel och han såg förvirrad ut, sedan arg.
  
  Han sköt rakt av mot Ben.
  
  Men skottet misslyckades, en miss utan tvekan hjälpt av det faktum att hans huvud exploderade en millisekund innan han tryckte på avtryckaren.
  
  Bakom honom, inramad av hans blodstänk, stod Hayden med en Glock i handen.
  
  Kennedy tittade på Ben och Karin. Jag såg hur de såg på varandra med förtjusning, kärlek och sorg. Det verkade rimligt att ge dem en minut. Sedan var Hayden bredvid henne och nickade lättad till Ben.
  
  "Hur mår han?"
  
  Kennedy blinkade. "Han kommer att bli gladare nu när du har kommit."
  
  Sedan nyktrade hon till. "Vi måste rädda de andra fångarna här, Hayden. Låt oss ta dem och lämna detta helvete."
  
  
  * * *
  
  
  De två arméerna drabbade samman, koalitionsstyrkorna sköt sina motståndare på plats, tyskarna viftade med knivar och försökte snabbt komma närmare.
  
  Ett ögonblick tyckte Drake att det här knivspelet var meningslöst, helt galet, men sedan kom han ihåg vem deras chef var. Abel Frey. Galningen skulle inte vilja att hans eget parti skulle använda kulor ifall de skulle skada hans ovärderliga artefakter.
  
  Bland dem skar Drake ner fiende efter fiende. Soldater grymtade och slog mot varandra runt omkring honom, med våld som bröt ben. Folk skrek. Striden var en total hand-to-hand-kamp. Överlevnad berodde på ren tur och instinkt snarare än någon skicklighet.
  
  Medan han sköt, slog och tog sig fram märkte han en figur framför sig. Dödens virvlande dervisch.
  
  Alicia Miles kämpar sig igenom leden av internationella supertrupper.
  
  Drake vände sig mot henne. Ljudet av strid tystnade. De låg på baksidan av valvet, Odins sarkofag bredvid dem, nu öppen, med ett ställ med strålkastare monterade ovanför.
  
  "Nåja", skrattade hon. "Drakester. Hur mår du kompis?"
  
  "Samma som alltid."
  
  "Mmm, jag minns. Även om jag inte kan säga att det hängde för länge, va? Förresten, stor kattkamp på repen. Inte illa för en ex-soldat som blivit civil."
  
  "Du också. Var är din BBF?"
  
  "WWF?"
  
  De två stridande soldaterna kraschade in i Drake. Han knuffade bort dem med Alicias hjälp, båda njöt av vad som var på väg att hända.
  
  "Bästa pojkvän för alltid? Kommer du ihåg honom? Söt?"
  
  "Åh ja. Jag var tvungen att döda honom. Bastarden fångade Frey och mig när de skuttade runt på bakgården." Hon fnissade. "Jag blev arg. Dem dog." Hon gjorde ett ansikte. "Bara ännu en död dåre."
  
  "Vem trodde att han kunde tämja dig," nickade Drake. "Jag kommer ihåg".
  
  "Varför var du tvungen att vara här nu, Drake? Jag vill verkligen inte döda dig."
  
  Drake skakade chockad på huvudet. "Det finns en term som kallas den vackra lögnaren. De två orden sammanfattar allt om dig, Miles, bättre än någon Shakespeare kunde."
  
  "Och vad?" Alicia kavlade upp ärmarna med ett flin och sparkade av sig skorna. "Är du redo att få dina bollar överräckta till dig?"
  
  I ögonvrån såg Drake Abel Frey krypa bort från dem och ropa på någon som hette Hudson. Uppenbarligen hade Miles skyddat dem när hon kanaliserade deras befogenheter, men nu hade hon andra prioriteringar. Torsten Dahl, alltid pålitlig, ställde sig framför den galne tysken och började attackera.
  
  Drake knöt nävarna. "Det kommer inte att hända, Miles."
  
  
  FYRTIOFEM
  
  
  
  LA VEREIN
  
  
  Alicia chockade honom genom att slita av henne T-shirten, vira den runt sig själv tills den var lika hårt som ett rep, och sedan använda båda händerna för att vira den runt hans hals. Han kämpade, men hennes provisoriska sele drog in honom.
  
  Rätt in i hennes resande knän - Muay Thai stil. Ett. Två. Tre.
  
  Han vände sig om den första. Vi vände igen. Den andra knakade under revbenen. Det tredje slaget träffade honom rakt i bollarna. Smärtan rann genom magen och fick honom att känna sig illamående och han föll på ryggen.
  
  Alicia stod över honom och flinade. "Vad sa jag? Berätta för mig, Drakey, exakt vad jag sa." Hon gjorde en rörelse för att ge honom något.
  
  "Dina bollar."
  
  Hon sänkte höften och vred för att ge en sidospark riktad mot hans näsa. Drake höjde båda händerna och blockerade slaget. Jag kände ett finger ur led. Hon vände sig så att hon stod öga mot öga med honom, lyfte ena benet högt i en båge och förde sedan ner hälen på hans panna.
  
  Yxslag.
  
  Drake rullade tillbaka, men slaget träffade honom fortfarande i bröstet. Och med så mycket kraft som Miles kunde uppbåda, orsakade det outhärdlig smärta.
  
  Hon trampade på hans fotled.
  
  Drake skrek. Hans kropp bröts systematiskt, fick blåmärken och stympades. Hon bröt den, bit för bit. Civila år var förbannad. Men då, kunde han ens skylla på uppsägningen? Hon var alltid bra. Har hon alltid varit så här bra?
  
  Trasig civil eller inte, han var fortfarande SAS, och hon färgade golvet med hans blod.
  
  Han backade. Tre krigare föll på honom och krossade allt omkring honom. Drake njöt av respit från att armbåga tysken i halsen. Han hörde brosket knarra och mådde lite bättre.
  
  Han reste sig upp och insåg att hon hade tillåtit honom. Hon dansade, skiftade från fot till fot, hennes ögon glödde inifrån av djävulskhet och grått. Bakom henne var Dahl, Frey och Hudson låsta tillsammans, kämpande över kanten på Odins kista, deras ansikten förvrängda av smärta.
  
  Alicia kastade sin t-shirt på honom. Det slog som en piska, vilket gjorde att vänster sida av hans ansikte brann. Hon slog igen och han fångade henne. Han drog med otrolig kraft. Hon snubblade och kastade sig i hans famn.
  
  "Hallå".
  
  Han placerade båda tummarna precis under hennes öron och tryckte hårt. Genast började hon vrida sig, allt sken av trots borta. Den tryckte tillräckligt hårt på nervknuten för att få vilken normal person som helst att svimma.
  
  Miles backade som en rodeotjur.
  
  Han tryckte hårdare. Till slut lutade hon sig bakåt i hans snäva famn, lät honom ta hennes vikt, blev slapp och försökte dela smärtan. Sedan ställde hon sig rakt och stack in båda tummarna under hans armhålor.
  
  Rakt in i sitt eget nervknippe. Kval sprang genom hans kropp.
  
  Och det var därför de var låsta. Två formidabla fiender, som kämpar genom vågor av smärta, knappt rör sig, stirrar in i varandras ögon som länge förlorade älskare tills döden skiljer dem åt.
  
  Drake grymtade, oförmögen att dölja sitt elände. "Kan... tik. Varför...varför jobba för den här...den här mannen?"
  
  "Betyder... att... nå... slutet."
  
  Varken Drake eller Miles skulle backa. Runt dem började striden ta slut. Fler koalitionstrupper stod kvar på fötterna än tyskar. Men de fortsatte att slåss. Och Drake kunde svagt se Dal och Frey låsta i en liknande dödlig famn, kämpande till slutet.
  
  Inte en enda soldat avbröt dem. Respekten var för stor. I avskildhet och opartiskt skulle dessa strider avgöras.
  
  Drake föll på knä och drog med sig Alicia. Svarta fläckar dansade framför hans ögon. Han insåg att om hon hittade ett sätt att bryta hans grepp, skulle han verkligen vara färdig. Energin lämnade honom med varje sekund.
  
  Han föll. Hon pressade hårdare, den där absoluta mördarinstinkten stack i henne. Hans tummar halkade. Alicia föll framåt och slog honom i hakan med sin armbåge. Drake såg det komma, men han hade inte kraften att stoppa det.
  
  Gnistor exploderade framför hans ögon. Han föll platt på rygg och stirrade på Freys gotiska tak. Alicia kröp upp och blockerade hans sikt med ansiktet, förvrängt av smärta.
  
  Ingen av soldaterna runt dem försökte stoppa henne. Det kommer inte att sluta förrän en av kombattanterna förklarar vapenvila eller dör.
  
  "Inte illa," hostade hon. "Du har det fortfarande, Drake. Men jag är fortfarande bättre än du."
  
  Han blinkade. "Jag vet".
  
  "Vad?" - Jag frågade.
  
  "Du har... den kanten. Den där mördarinstinkten. stridens raseri. spelar ingen roll. Det spelar roll. Det här... det är därför jag slutade."
  
  "Varför skulle det stoppa dig?"
  
  "Jag var orolig för något utanför jobbet", sa han. "Det förändrar allt".
  
  Hennes knytnäve höjdes, redo att krossa hans hals. Ett ögonblick gick. Sedan sa hon: "Ett liv för ett liv?"
  
  Drake började känna hur energin sakta återvände till hans lemmar. "Efter allt jag gjorde idag tror jag att de är skyldiga mig mycket."
  
  Alicia steg tillbaka och sträckte ut sin hand för att hjälpa honom upp på fötter. "Jag kastade brunnarna mot repen vid Mimirs brunn. Jag dödade honom inte vid Odens grav. Jag drog Freys uppmärksamhet bort från Ben Blake. Jag är inte här för att förstöra världen, Drake, jag är bara här för att ha lite kul."
  
  "Jag bekräftar." Drake återfick balansen precis när Thorsten Dahl lyfte upp Abel Freys slappa kropp från den breda kanten av Odins kista. Han föll till golvet med en våt knackning och ploppade livlöst på den italienska marmorbeläggningsstenen.
  
  Jubel hördes och ekade i hela koalitionstrupperna.
  
  Dahl knöt näven och tittade in i kistan.
  
  "Den jäveln såg aldrig det priset," skrattade han. "Hans livsverk. Jesus Kristus, ni måste se det här."
  
  
  FYRTIOSEX
  
  
  
  STOCKHOLM
  
  
  Ett dygn senare lyckades Drake fly en oändlig förhörsrunda för att sova några timmar på ett närliggande hotell, ett av de äldsta och finaste i Stockholm.
  
  I lobbyn väntade han på hissen och undrade varför alla hans tankeprocesser filmades. De blev galna av sömnbrist, konstant stryk och intensiv press. Det tog honom flera dagar att återhämta sig.
  
  Hissen ringde. En figur dök upp bredvid honom.
  
  Kennedy, klädd i en ledig lördagsbyxdräkt, hårkammat hårt bakåt, studerar honom med utmattade ögon.
  
  "Hallå".
  
  Ord räckte inte till. Att fråga henne om hon var okej var inte bara halt, det var rent ut sagt dumt.
  
  "Hej på dig med."
  
  "På samma våning?"
  
  "Säkert. De håller oss alla isolerade, men tillsammans."
  
  De kom in. Stirrar på deras trasiga reflektion i spegeln. Undvik kontakt med önskad videokamera. Drake tryckte på nitton-knappen.
  
  "Är du lika bra på det här som jag, Kennedy?"
  
  Hon skrattade hjärtligt. "Kur vecka, eller veckor. Vet inte. Det gör mig galen att jag slutade slåss mot min fiende och rensa mitt namn i slutet av allt.
  
  Drake ryckte på axlarna. "Som jag. Ironiskt, eller hur?"
  
  "Vart gick hon? Alicia."
  
  "In i natten dit alla de bästa hemligheterna går, hennes och den där nörden Hudson," Drake ryckte på axlarna. "Borta innan alla som verkligen betydde märkte dem. Förmodligen blåser ut varandras hjärnor medan vi pratar."
  
  "Du gjorde rätt. De var inte de främsta inspiratörerna här. Alicia är farlig, men inte galen. Och menar du inte "i nattens stilla".
  
  Han tog en stund att bearbeta hennes Dinosaur Rock-referens. Han skrattade. Hans humör steg snabbare än kvicksilver en solig dag.
  
  "Hur är det med Hayden?" sa Kennedy när hissdörrarna stängdes och den gamla bilen sakta började resa sig. "Tror du att hon kommer att stanna hos Ben?"
  
  "Jag hoppas verkligen det. Om inte, så tror jag åtminstone att han hade sex nu."
  
  Kennedy slog honom i axeln. "Räkna inte de där kycklingarna, kompis. Han kanske skriver en låt till henne."
  
  "Du nämner det - tre och en halv minut med dig!"
  
  De flög sakta förbi sjunde våningen. "Påminner mig. Där, i Odens grav, vad sa du där? Något om att jag stannade i York och, eh, tjänar mitt eget uppehälle."
  
  Drake stirrade på henne. Hon gav honom ett förföriskt leende.
  
  "Jaha... jag... jag..." Han suckade och mjuknade. "Jag är hopplöst utövad på det här."
  
  "Vad?" Kennedys ögon gnistrade av bus.
  
  "Det gamla dino-rockbandet Heart kallade det den ultimata förförelsen. I Yorkshire säger vi bara "chatta med fågeln". Vi är enkla människor."
  
  När hissen klickade förbi fjortonde våningen knäppte Kennedy upp sin skjorta och lät den falla till golvet. Under bar hon en röd genomskinlig behå.
  
  "Vad gör du?" Drake kände hur hans hjärta hoppade som om han hade blivit elektrocuterad.
  
  "Jag tjänar mitt uppehälle."
  
  Kennedy öppnade sina byxor och lät dem falla till golvet. Hon hade ett par matchande röda trosor på sig. Hissen snurrade när den kom till deras våning. Drake kände hur humöret och allt annat lyftes. Dörren gled åt sidan och öppnades.
  
  Det unga paret väntade. Kvinnan fnissade. Killen flinade mot Drake. Kennedy drog Drake ut ur hissen och in i korridoren och lämnade sin byxdräkt bakom sig.
  
  Drake tittade tillbaka. "Vill du inte ha det här?"
  
  "Jag behöver inte det här längre."
  
  Drake tog upp henne. "Bra jobbat, det är en snabb promenad till mitt rum."
  
  Kennedy släppte håret.
  
  
  SLUTET
  
  
 Ваша оценка:
Связаться с программистом сайта.

Новые книги авторов СИ, вышедшие из печати:
О.Болдырева "Крадуш. Чужие души" М.Николаев "Вторжение на Землю"

Как попасть в этoт список

Кожевенное мастерство | Сайт "Художники" | Доска об'явлений "Книги"